Ute ur fängelset.

Alltjämt den där lite tyngre och lite drygare storebrorsan som syrligt kan smila fram att fotboll minsann är en sport som går ut på att göra mål.

Det här blev ju inte den match jag trodde.

Jag tycker ju att väl mycket av diskussionen kring det här landslaget baseras på det ständiga mantrat runt utstrålning och attityd – men till slut blev det här just en sådan där kväll där inställningen faktiskt var överordnad förmågan.

I exakt samma ögonblick som Sebastian Larsson lurade offsidefällan och sprang in med 1-0-målet drog Ovädret från Underlandet in över Olympiastadion. Och från och med den minuten gick också det här över från fotbollsmatch till underkylt, gyttjigt vinterkrig.

Här gällde det att hålla huvudet högt och hjärtat varmt. Här krävdes mod och morske män.

Men ja… Ni såg ju själva. Det var de vitblå spelarna som sköt fram bringorna och gjorde match av matchen. Sverige såg tungt, trögt och passivt ut. Jagade tomt utan att någonsin få fatt i bollen eller komma in i ett fungerande presspel.

Rötan spred sig från toppen – där en demonstrativt oengagerad Zlatan Ibrahimovic lät matchen passera förbi – och blev till en osäkerhet som spred sig genom laget.

Till sist var vi helt utlämnade åt en nybliven 30-åring som återigen demonstrerade varför han snabbt närmar sig 100 landskamper.

Det här var naturligtvis inte någon bra svensk insats – men det var likafullt en match som illustrerade skillnaden mellan två nordiska fotbollsnationer.

Finland har gjort det heroiska misslyckandet till en konstform. De har förlorat den här typen av kvalmatcher med uddamålet i årtionden.

Vårt svenska landslag förblir däremot ett lag som med imponerande regelbundenhet får med sig lite mer än de egentligen förtjänar. Noll poäng blir en, en poäng blir tre – och ett missat mästerskap vägs mot fem, sex lyckade kvalspel.

Inte bra. Inte minnesvärt. Men ett gigantiskt kliv närmare det där livsnödvändiga EM-slutspelet.

Mer begär jag inte av en Helsingfors-kväll i katastroffilmsväder.

***

Andreas Isaksson ++++

Mikael Lustig ++
Olof Mellberg +++
Daniel Majstorovic ++
Martin Olsson +++

Sebastian Larsson ++
Rasmus Elm +
Kim Källström ++
Christian Wilhelmsson +

Johan Elmander ++
Zlatan Ibrahimovic +

/Erik Niva

Olympiastadion, Helsingfors.

Paavo Nurmi-statyn står kvar här utanför, men ett annat av den finländska idrottshistoriens största monument finns inte längre på plats där det borde vara.

Jari Litmanen spelar inte längre för det finska landslaget.

Det har ju sina vitblå skäl och sisustänkta orsaker – Finland är redan borträknade från EM och Mixu Paatelainen vill bygga sin U21-generation för framtiden – men ur det svenska EM-perspektivet är det ändå ett behagligt konstaterande att göra.

Jag hade varit mer orolig för den här matchen ifall Jari Litmanen funnits med bland motståndarna.

Senast vi berörde legendaren från Lahtis var ganska prick ett år sedan. Då hade han precis förärats en staty i sin hemstad och påbörjat en dokumentär om det livsverk han precis krönt med den mest estetiska bicycleta en 39-åring någonsin utfört.

Någonstans trodde vi väl att karriären skulle ta slut där och att vi hade fått se magikerns sista mästerverk – men där hade vi ju rejält fel.

Jari Litmanen var långt ifrån färdig.

Sedan sist har han hunnit med så mycket att han tjänat ihop till ett helt uppdateringsinlägg. En cirkel kanske var sluten, men då var det väl lika bra att börja på en ny.

Litmanen bröt återigen upp från barndomsstaden för den (relativt) stora klubben i den (relativt) stora staden: HJK Helsingfors – en flytt som rörde upp så ilskna känslor i Lahtis att den nyinvigda statyn vandaliserades. Ilskna fans försökte först bränna ner den och sedan krossa den, men fick nöja sig med att kleta ner den.

Men Jari Litmanen flyttade av en anledning.

Han hade hade vunnit Champions League, UEFA-cupen och FA-cupen, han hade vunnit den holländska titeln fem gånger – men han hade faktiskt aldrig någonsin vunnit den finska ligan.

Det har han nu.

Så här lycklig var en 40-årig Litmanen när han fick fira sin allra första finska ligatitel i söndags – och så här glad var han förresten häromveckan när han passade på att skjuta cupen till HJK med ett nytt drömmål.

Filmmakaren Mika Kaurismäki har lovat att inte avsluta arbetet med sin dokumentär förrän Jari Litmanen slutar spela fotboll. Det verkar som att han kan få jobba ett tag till.

/Erik Niva

Några ögonblicksbilder från de europeiska fotbollsläktarna, hösten 2011.

Leeds United-Manchester United
20 september
Leeds: ”I like to Munich, Munich”.
Man United: ”Istanbul, Istanbul”.
Leeds: ”Who’s that lying on the runway, who’s that dying in the snow? It’s Matt Busby and his boys, making all the fucking noise, ’cause they cannot get the aeroplane to go”.

Dynamo Dresden-Eintracht Frankfurt
26 september
Frankfurt: ”Nazischweine, nazischweine”. 
Dresden: ”Jude, jude, jude – Eintracht Frankfurt”.
Dresden: ”Haut se, haut se – haut se auf die Schnauze!”. Gammalt krigsrop från nazitiden.
Dresden: ”Ihr seid nur Dönerverkäufer”. Ni är bara Dönerförsäljare.

Spurs-Arsenal
2 oktober
Spurs: ”He’s only four. Wenger’s boyfriend’s only four”.
Arsenal: ”Shot in Angola, it should have been you”.
Spurs: ”Sit down, you paedophile”.
Arsenal: ”Burned in the riots, you should have burned in the riots”.
(Gammalt klipp, verkar på gott och ont inte som att Adebayor-sången från i söndags nått Youtube). 

Atlético Madrid-Sevilla
2 oktober
Atléti: ”Ea, ea, ea – Puerta se marea”. Puerta är yr, ungefär.

Tillbaka i ordinarie tjänst, alltså. Som om man aldrig varit borta.

/Erik Niva

Fyra månader blev det visst.

Det hade jag inte tänkt mig. Två blogglediga månaders sommarlov hade jag visserligen planerat in, men idén var att vara igång igen den 1 augusti.

Men ja… Sedan undrade redaktionsledningsfolket ifall det inte vore en bra idé för mig att åka jorden runt och försöka skildra fotbollens betydelse för människor och samhällen som tvingats gå igenom tragedier – och jag är ju en sån där kille som inte vill vara den som är den.

”Fotboll efter döden” fick artikelserien heta, och även då jag är på mitt allra mest norrländskt självförminskande perspektiv tycker jag faktiskt att den är värd att kolla in.

***

En gårdag var det ju.

Speciell derbydag på många sätt, inte minst genom att promenaden upp genom ett raserat, utbränt och igenbommat Tottenham flyttade mig halvvägs tillbaka till de där katastrofhärdarna jag flackat runt mellan de senaste månaderna.

Det kommer att dröja väldigt länge innan såren läker ihop i det här området.

Men saker och ting varar ju faktiskt ändå aldrig för evigt. Under en period – grovt hugget från och med milleniskiftet fram till 2008 – avskydde jag verkligen derbydagarna. Jag ville bara bli av med dem, komma undan någorlunda helskinnad. Erbjöd någon mig ett 0-0-resultat tog jag det direkt, och uppriktigt sagt hade jag nog smygaccepterat en uddamålsförlust också.

Jag visste hur stor skillnaden mellan lagen var. Jag var medveten om att en historiskt förödmjukande förlust låg närmare till hands än en fullständigt osannolik seger.

Igår gick jag för allra första gången till ett derby medveten om att den objektiva logiken faktiskt talade för Tottenham-seger. Emotionellt kunde jag naturligtvis inte ta till mig det, men intellektuellt visste jag att vår förstaelva bestod av bättre spelare än deras.

Inget som sedan hände under själva matchen gjorde något för att motsäga det.

Spurs spelade inte bra. Ändå skapade vi klart flest målchanser. Ändå vann vi.

Det krävde visserligen en självklar taktisk justering – hade inte Sandro ersatt en defensivt massakrerad Van der Vaart hade vi förlorat – men det må vara hänt.

Tottenham slog Arsenal rättvist efter en 70-procentsinsats. Det går verkligen inte att underskatta det seismiska skifte som krävts för att överhuvudtaget göra det möjligt.

Nu innebär naturligtvis inte det här att något tronskifte fullbordats. Arsenal har 15 år av varumärkesbyggande Champions League-spel i företagsportföljen. De har sin kassako till arena, och långsiktigt kommer de kunna dra allt större nytta av den ekonomiska plattformen.

Men kortsiktigt? Jag räknar absolut inte bort Arsenal från kampen om fjärdeplatsen, men accepterar samtidigt att Tottenham har en minst lika god chans.

För mindre än tio år sedan låg vår chans att ens vinna ett derby i att Goran Bunjevcevic skulle lyckas stoppa Thierry Henry.

Nya tider. Bättre tider.

***

Nähäpp. Nu tycker tydligen piloten det är dags att påbörja inflygningen mot Arlanda, och mitt trådlösa kabininternet ska alltså stängas ner.

Själv ska jag åka in till en webb-tv-studio för att hylla en födelsedagsfirande Zlatan – och sedan måste jag erkänna att det finns en risk att jag sätter mig och twittrar lite också.

Nya tider. Andra tider.

/Erik Niva

Dags att återgå till vardagen igen, säger ni?!

Okejrå, vi hörs i morgon eller så.

/Erik Niva

Ni vet hur det är.

Det absolut bästa med semestern är att man under några få sommarveckor kan släppa jobbet fullständigt, ägna sig åt helt andra saker än man gör till vardags.

Men eftersom jag är en kommunikativ snubbe vill jag ändå passa på att skicka ett vykort till bloggfamiljen, ett vykort från den allra första dagen av rekreationsresan till Danmark.

Aalborg Stadion.
20.34
11 juni, 2011

/Erik Niva

Det bidde en tumme.

Jag är såklart medveten om att jag borde ha bloggat från Moldavien – jag var inte internetlös i Transnistrien hela min vistelse – men det blev bara inte av. Och det var väl också rätt signifikativt för en vår där bloggen blivit klämd mellan allehanda måsten.

Det är bara att erkänna. Det har varit lite väl mycket flämtande sparlåga över bloggen på sistone, lite väl mycket pliktskyldighet, lite väl mycket trampande nerför stigar vi redan varit på – och framförallt alldeles för få inlägg.

Men vafan.

Kreativiteten borde inte ligga längre bort än att en ordentlig sommarsemester kan driva fram den igen. Och en sådan inleder jag i detta nu. Jag tittade bara in för att önska alla välartade bloggläsare en synnerligen god sommar – så ses vi någon gång framemot ligahösten med förnyade krafter och revitaliserad energi.

Jag lämnar er med detta sommarsoundtrack. Simon Bank har däremot inte förtjänat någon ledighet, så jag utgår ifrån att han håller blogghjulet gnisslande fram tills det att jag är tillbaka.

Until then.

/Erik Niva

Vilken fullständigt exceptionell fotbollsmatch.

Jag gillade Champions League-finalen som spelades på Wembley i lördags – tro inget annat – men hade du pressat mig att välja så hade jag nog tvingats välja den här.

Genom åren har jag försökt förklara hur det är skillnad på de bästa fotbollsmatcherna och matcherna med högst spelkvalitet, och hur jag personligen är mest intresserad av de förstnämnda.

Fotbollen som Barcelona spelade i lördags var bland det mest högkvalitativa jag någonsin har sett, och det var vidunderligt att skåda. Men – play off-finalen mellan Swansea och Reading var oändligt mycket mer dramatisk och på sitt sätt klart mer intensiv. Den var böljande, svängig, nyckfull och fängslande – och på så sätt en av de allra bästa fotbollsmatcher jag sett på flera år.

Livet på en knivsegg, fram och tillbaka över 90 minuter.

Jag har stor respekt och beundran för Readings sätt att orka resa sig efter mardrömshalvleken från helvetet, men när allting kommer kring är jag ändå glad att det slutade som det slutade och blev som det blev.

4-2 till Swansea. Hattrick av utblommade stortalangen Scott Sinclair.

Kul för Swansea, kul för Wales, kul för Premier League.

Kul för Brendan Rogers, kul för Scott Sinclair – men faktum är att jag glädjer mig allra mest med Martin Sinclair, någonstans däruppe på Wembleys läktare.

Martin Sinclair är alltså storebror till Scott, och hans historia berättades i lördagens Daily Mail. Han är en 24-åring som inte haft någon särskilt enkel resa genom livet. Han föddes cp-skadad, och utvecklade paraplegi, vilket innebar att han haft nedsatt rörelseförmåga på sin vänstra sida. När han var 15 år gammal bröt han sedan höften i en olycka i en vattenrutschbana, vilket förpassade honom till rullstol. I den rullstolen satt han året efter, då han såg bäste kompisen Ben Mason hoppa ner i ett gruvhål fullt med vatten och försvinna.

Han hoppade också i – handikappad eller ej – men kunde inte göra något för att rädda sin drunknande vän.

Ett redan tufft liv blev i ett slag ännu mycket jobbigare.
– Det var den värsta tiden, när jag både bröt höften och förlorade min vän under kort tid. Jag såg honom drunkna. Nu försöker jag hedra hans minne i allt jag gör. Man måste fortsätta framåt, fortsätta le.

Martin Sinclair är Scott Sinclairs största supporter, missar aldrig en match. Den flygande yttern drar i sin tur nytta och lärdom av sin evigt kämpande storebrors livsöde.
– Allt han gått igenom… Ändå bara fortsätter han bara framåt, fortsätter kriga. Hans mentala styrka är otrolig. 

I sommar spelar Scott Sinclair U21-EM för England. Och gissa vad – Martin Sinclair ska också representera sitt land, i VM för cp-skadade i Holland.

/Erik Niva

Play Off-final, och ni har redan hört det mesta om världens mest värdefulla fotbollsmatch, Swanseas återuppståndelse och coming man-tränaren Brendan Rogers uppgörelse med sin gamla klubb.

Men har ni hört om Reading-tränaren Brian McDermott och hans svenska äventyr?

Jaså, det har ni?! OK, men det är likafullt dags för en uppfräschning.

I början av 80-talet var Brian McDermott en lovande ytter, som aldrig riktigt lyckades ta en helt ordinarie plats i Arsenal. Därför kom det sig så att han skickades ut på lån till Norrköping, för att få speltid och samla erfarenhet. Och den viktigaste lärdomen? Den kom från skillnaden mellan Arsenals lösa boliner och den ”ultraprofessionalism” som The Times menar rådde i Norrköping.
– Det var lustigt när jag åkte över. Efter min första träning så höll alla killarna på att stretcha i duschen. Jag frågade vad de sysslade med, och de sa att det var nedvarvning, a warm down. Vi hade aldrig gjort något sådant i Arsenal. Vi åt stek före matcherna, med en pint mjölk och en chokladkaka. Det är ingen överdrift, och det här handlar alltså om en av världens största klubbar.
McDermott fortsätter:
– Det var bra för mig att komma iväg, och jag hade en fin tid däröver. Jag gillar verkligen stället, jag blev utsedd till årets spelare och det var en riktigt fin erfarenhet. 

Så långt citat från den brittiska pressen, men det är som det ofta är – vill man ha lite mer kött på benen får man vända sig till pigga NT-sporten. De fick tag på McDermott efter att han styrt Reading till en cupseger på Anfield häromåret.
– Jag trodde ingen kom ihåg mig i Norrköping. Jag var ju bara där i några månader. Det var en verkligt bra tid i mitt liv. Jag trivdes med staden, klubben och spelet. Janne Hellström och jag fungerade mycket bra ihop på planen. Vi gjorde en del mål tillsammans. Jag gillade också tränaren Lars-Göran Qvist. Han var bra.

Totalt gjorde McDermott sex mål och tre assist på sexton matcher på högeryttern. Han var en stor del i att ”Snoka” nådde SM-slutspelet – som fortfarande fanns på den här tiden – men drog själv tillbaka till Arsenal innan det hann inledas.
– Han kände sig nog lite som en svikare, när han drog precis före slutspelet. Men han var grym på inlägg. Vi lyckades hitta varandra bra på planen och låg bakom en hel del mål. Det var en skön kille, som verkligen lyfte hela laget både på och vid sidan av planen, säger Janne Hellström till NT.

Den 6 september 1984 firade lagkamraterna av Brian McDermott med en kräftskiva i Norrköpings klubbstuga.

I eftermiddag tar han plats i fotbollsvärldens centrum.

/Erik Niva

Vi inleder finalmorgonen med att konstatera att det är avvaktande väder över nordvästra London – och med att hälsa en ny kollega välkommen till tidningsbranschen.

I gårdagens Daily Telegraph fanns två artiklar med en särskild byline. ”By Henrik Larsson”.

Den aspirerande journalisten gick igenom kvällens förmodade startelvor, och bjöd väl uppriktigt sagt inte på så särskilt många nya insikter. Men det är klart, det väger alltid lite tyngre när en kille som spelat med både Messi och Rooney och alla de andra säger att det faktiskt är Xavi som är allra bäst.
– Enligt mig är han världens bästa fotbollsspelare. Ja, bättre än Iniesta. Ja, bättre än Messi. Helt enkelt eftersom alla lagets anfall startar genom honom, och han därför är skaparen av allt som är vackert med det här laget.
Och samarbetet med Iniesta?
– Jag har aldrig sett något liknande på en fotbollsplan.

Sådär ohyggligt mer spännande blev väl inte genomgången, men hey – ge killen en chans, läs hans artiklar. Han är ny i branschen. 

Henrik Larsson om Manchester United.

Henrik Larsson om Barcelona.

/Erik Niva