Så går ett år från vårt liv och kommer aldrig åter.

Så försvinner två månader ut i den mediala rymden utan att ett enda blogginlägg formuleras.

Det här är vare sig någon grandios återkomst eller något melodramatiskt avsked. Det är istället avklarandet av ett obligatorium – årets viktigaste inlägg är alltid det som redogör för årets bästa musik – och en enkel lägesrapport.

Bloggen är inte nedlagd. Men bloggen ligger i träda, går på sparlåga.

Anledningarna är vardagligt banala. I nuläget klarar vi inte av att pressa in bloggskrivandet i en yrkestillvaro där våra arbetsgivare föredrar att vi prioriterar till exempel webb-tv och podproduktion på de ytor som uppstår mellan huvudysslorna. Det går helt enkelt inte ihop.

Okej.

Så varför i helvete accepterar vi då inte våra begränsningar och stänger ner permanent och definitivt? Sparlåga, huh?! Better to burn out than to fade away, och allt det där.

Tja, eftersom vi fortfarande släpar vidare på vår övertygelse om att det finns behov för ett uppsamlingsforum för alla de där fotbollsberättelserna som inte får plats någon annanstans. I detta nu känner jag exempelvis att stunden kräver en sammanhangssättande text om belgaren Roland Duchâtelet, som med politiska förtecken drar runt i Europa och tar över klassiska klubbar som Charlton Athletic, Újpest Dozsa, Carl Zeiss Jena och Standard Liège. Krasst uttryckt misstänker jag dock att den historien inte kommer att skrivas i svensk press ifall den inte skrivs här.

Så vafan. Snarare än att lägga på brandfilten tillåter vi glöden att pyra ett tag till.

Först ska visserligen julledigheterna mala klart och sedan ska jag ut i världen på reportageresor och sedan ska Simon bevaka vintersport och sedan är det väl slutet av februari utan att det skrivits några fler inlägg – men därefter…?

Vi väljer att tro på det. Vi inbillar oss att det finns eld kvar i bloggbrasan och att den tar fyr igen när VM-våren börjar gry på allvar.

Tills dess var det alltså en årsbästalista som skulle redovisas.

Jag har ju resignerat inför faktumet att folk utgår ifrån Spotify numera, så vill ni höra vad 2013 hade att erbjuda får ni klicka er in här.

Nöjer ni er med att studera låtlistan så har ni den här.

1. Four Simple Words – Frank Turner
2. Fabriksland – Tysta Mari
3. Hemlighet – Vånna Inget
4. #61 – INVSN
5. Du och jag mot världen – Magnus Ekelund & Stålet
6. Det kommer aldrig va över för mig – Håkan Hellström
7. We Will Surrender – A City on a Lake
8. Was It You – Joy Kills Sorrow
9. Gustavo – Mark Kozelek & Jimmy LaValle
10. My Search Party – Covenhoven
11. Song for Zula – Phosphorescent
12. Saint Valentine – Gregory Alan Isakov
13. A Certain Light – Josh Ritter
14. Yvette – Jason Isbell
15. Eavesdrop – The Civil Wars
16. Mr. Sticks – Deer Tick
17. The Valley – Christian Kjellvander
18. Go – Richard Buckner
19. Jumper Cables – Widower
20. Hope of a Lifetime – The Milk Carton Kids
21. While You´re Carrying the Weight – Patrick Dethlefs
22. When the Saints Come Stumblin’  In – Frida & the Coolants
23. A Lot of Love – Steve Mason
24. I Need My Girl – The National
25. Biggest Lie – Karina Denike
26. Skål For Ingenting – Laarhöne

’Til next time.

/Erik Niva

De kommer alltid att ha Genua.

Från början var det främst sidlinjen som skiljde dem åt. Vladimir Stojkovic och Ivan Bogdanov var två fotbollskillar i samma ålder som växte upp med samma klubb. Båda levde de sina liv för Röda Stjärnan från Belgrad, den ena nere på planen och den andra uppe på läktaren.

Men sedan… Sedan hände det en del grejer.

•••

Allt började inte sommaren 2010 – de historiska perspektiven på Balkan sträcker sig alltid betydligt längre än tre år tillbaka i tiden – men det är i alla fall enklast starta där. Vladimir Stojkovic hade varit i Sydafrika och spelat VM för Serbien. Han hade räddat Lukas Podolskis straff i segermatchen mot Tyskland, men ändå inte lyckats väcka intresset från de europeiska storklubbar han hoppats på. Läget i Sporting Club var låst. Han hade gjort sig osams med i stort sett hela klubben, och behövde helt enkelt röra på sig. Till sist såg han det som att det bara fanns ett alternativ kvar: Partizan Belgrad.

Det var ju bara det att den övergången komplicerades av Stojkovics bakgrund, av hans status som legendar i Röda Stjärnans dubbelvinnarlag från 2006, av hans eget mässande om de rödvita som den enda klubben i hans hjärta. Några år tidigare hade han fått frågan om vad som hade kunnat få honom att byta Belgrad-klubb, att skriva på för ärkerivalerna.
– Det skulle jag inte göra för några pengar i världen. Inte ens 100 miljoner hade fått mig att flytta till Partizan.

När han ändå landade på flygplatsen i Belgrad med en färsk överenskommelse med Partizan i handbagaget försökte Stojkovic rättfärdiga sig genom att referera till nya omständigheter och förändrade förutsättningar. Hans egen karriär låg i potten och han behövde speltid. Röda Stjärnan hade inte visat något större intresse för att ta tillbaka honom, medan Partizan minsann spela Champions League.
– Även om en make och hans fru är väldigt förälskade händer det att de skiljer sig senare i livet.

Röda Stjärnans supportrar var inte övertygade. Redan samma dag marscherade några av de mer hårdföra fansen in på det officiella klubbkaféet. De krävde att Vladimir Stojkovics inramade tröja skulle lyftas ner från väggen, och att hans hedersmedlemskap i klubben skulle dras in. Så blev det – men det var sannerligen bara början. Dödsrunor publicerades, mordhot haglade in. Och avsändarna var sådana att det inte bara var att ruska av sig hoten, att utgå ifrån att de var grundlösa och tomma.

•••

En dryg månad senare satt Ivan Bogdanov i en buss som höll på att tröska sig de dryga 100 milen mellan Belgrad och Genua. Han var full, han var förbannad – och han var inte ensam. Bogdanov var ledare för Ultra Boys, en av de mer militanta undergrupperna till Röda Stjärnans redan rätt militanta Delije-fans. Under de jugoslaviska krigen rekryterade ju de allra mest våldsamma paramilitära serbiska förbanden folk från Röda Stjärnans norra kurva, och även om gevären tystnat fanns extremnationalismen kvar.

Nu kände sig Ivan Bogdanov och hans gelikar svikna och förrådda av hela den serbiska landslagsapparaten. Några dagar tidigare hade Serbien förlorat EM-kvalmatchen mot Estland med 3-1. I målet hade Vladimir Stojkovic gjort en ganska obegriplig insats och tre mer eller mindre grova missar. De här bistra gossarna var på väg till Italien för att göra upp räkningen med honom, med det dysfunktionella fotbollsförbundet och med alla de som på något sätt underminerade deras serbiska sak.

•••

Det var när stenarna började regnar över det serbiska landslagets spelarbuss som Vladimir Stojkovic förstod att han verkligen var i trubbel. I pauserna mellan stenkrevaderna hörde han hur lynchmobben utanför skanderade hans namn.
– Stojkovicu, Stojkovicu. Zelimo ti srecu, drven sanduk, drven sanduk i na njemu svecu. Stojkovic, Stojkovic, vi önskar dig lycka till, och en träkista, en träkista med ett ljus på.

Lagkamraterna sa att honom att gömma sig, så Stojkovic kröp ihop under sätet näst längst bak. Några sekunder senare stormade de maskerade männen in på bussen, vrålade efter målvakten. Lagkaptenen Dejan Stankovic och Nikola Zigic var några av dem som bokstavligt talat slogs för att skydda sin målvakt, men ändå trängde sig ett par inkräktare förbi dem. En av dem höll en bengal i handen. Några år dessförinnan hade en Röda Stjärnan-huligan dömts till tio års fängelse för mordförsök, efter att ha försökt trycka ner en brinnande bengal i munnen på en polis under ett arenaupplopp. Det var den händelsen som Vladimir Stojkovic tänkte på där han låg och tryckte.
– Han med facklan kom inom två meter från mig, och det enda som gick igenom mitt huvud var den där polisen de försökte bränna ihjäl. Men i sista ögonblicket stannade han, trodde inte att jag var där, och sedan lyckades mina lagkamrater tränga ut honom från bussen.

•••

Några få timmar senare var Ivan Bogdanov smått världsberömd. Det har aldrig bekräftats att han var en av dem som trängde sig ombord på landslagets spelarbuss, men vi kan däremot vara helt säkra på att det var han som ledde de serbiska huliganerna genom kravallerna inne på Marassi-stadion. Det var han som satt högst upp på plexiglasavspärrningen med svart rånarhuva. Det var han som klippte sönder skyddsnätet med en sorts avbitartång och blev ”Ivan den förskräcklige” med hela fotbollsvärlden. Italiensk polis grep honom senare samma natt – gömd i supporterbussens bagageutrymme – och identifierade honom genom hans serbnationalistiska tatueringar.

Samtidigt undrade Vladimir Stojkovic om han någonsin skulle spela fotboll igen, och var han i så fall skulle göra det. När den italienska förbundskaptenen Cesare Prandelli återvände till omklädningsrummet efter att matchen avbrutits överraskades han av att hitta en serbisk målvakt som gömde sig där.
– Han fruktade för sitt liv, skakade som ett asplöv. Han kunde inte släppa tanken på vad som skulle hända när han återvände till Belgrad.

•••

Några veckor senare stod ändå Vladimir Stojkovic i ett annat omklädningsrum och smusslade med något. Han var tillbaka på Marakana-stadion, skulle spela derby mot det Röda Stjärnan som varit hans och möta de supportrar som blivit hans dödsfiender. Ivan Bogdanov satt visserligen i ett italienskt fängelse, men där en försvunnit stod tusen åter. När uppvärmningen skulle börja insisterade Stojkovic på att först gå ut på egen hand, att ensam möta ljudet från läktarna. Han gjorde det. Han träffades av en inkastad läktarstol, men han spelade derbyt. Han höll nollan och vann matchen, och efter slutsignalen sprang han ut mot Partizan-fansen i den södra kurvan och visade dem det dolda meddelande han skrivit på sin undertröja.
– Oprostite mi moju ruznu proslost. Förlåt mig för mitt smutsiga förflutna.
Senare förklarade han sig:
– Jag skrev meddelandet kvällen före matchen, och jag ville inte att någon skulle stoppa mig från att visa det. Därför bytte jag om i smyg, när ingen såg på. Min relation till Röda Stjärnans fans har ju förändrats efter det som hände i Genua, och ville jag verkligen visa dem att ingenting de gör kan knäcka mig. Jag står fortfarande upp, jag är inte rädd för dem.

•••

I arbetet med att verkligen förstå kravallerna i Genua använde sig det granskande tv-programmet Insajder av en beprövad metod – de följde helt enkelt efter pengarna. Någon hade finansierat den serbiska huliganplutonen som åkte till Italien. Någon hade skickat iväg den med ett uppdrag, av en anledning? Vem? Varför?

Efterforskningarna pekade mot Dejan Stojanovic Keka, ledare för något som heter Novobeogradski Klan, en av de mest brutala maffiaorganisationerna i Serbien. Gangsterledaren var dels lierad med den politiska nationalismen – den som ser ett värde i att Serbien står utanför EU – och utgick dels från rena ekonomiska intressen. I många år hade han utnyttjat fotbollen som både inkomstkälla och pengatvättmaskin. Med klubbledningens tysta medgivande hade han styrt många av Röda Stjärnans utlandsförsäljningar, och därigenom omsatt hundratals miljoner kronor. Det har varit en blodkantad hantering. Häromåret avrättades till exempel presidenten för FK Bezanija, en klubb som pendlat mellan de två högsta divisionerna. Mordet knöts till Novobeogradski Klan.

Den ökända ligan sägs ha fungerat som inofficiella agenter för Vladimir Stojkovic under hela hans karriär, men sedan ställts helt utanför affären som tog honom till Partizan Belgrad. De tyckte inte om det. Dejan Stojanovic Keka lever numera i exil någonstans i Sydamerika – där han styr en stor del av kokainsmuggligen till Balkan – men ska ändå ha ringt upp Stojkovic och personligen framfört ett mordhot. Enligt Insajder ska Novobeogradski Klan strax därefter ha deponerat nästan två miljoner kronor på bankkonton knutna till Ivan Bogdanov och hans Ultra Boys.

•••

Ivan Bogdanov släpptes till sist den 24 april i år. Han hade först dömts till 39 månader i italienskt fängelse, men sedan ändå deporterats efter ett halvår. Där väntade ännu en rättsprocess – knuten till ett upplopp vid ett basketderby mellan Röda Stjärnan och Partizan, 2006 – och en dom på ytterligare 23 månaders fängelse.

Väl ute i friheten tog det tre dagar innan Bogdanov var på väg tillbaka till fängelset. Han hade attackerat ett italienskt reporterteam som ville ta bilder på honom och prata om Genua. Etiken i det hela kan väl diskuteras, men tydligen gick journalisterna därefter med på att lägga ner sin anmälan i utbyte mot att Bogdanov berättade sin historia. De följde med honom hem till mammans hus i Dedinje, förvånades över att ”Ivan den förskräcklige” vuxit upp i ett av Belgrads allra mest välmående områden. Ivan Bogdanov är inte den marginaliserade fattigpojken som saknat vägar in i det etablerade samhället. I Dedinje ligger inte bara Röda Stjärnans hemmaarena, där finns även ambassader och advokatkontor. Det är aristokratins och elitens kvarter, där både Josip Tito och Slobodan Milosevic bodde. Själv föddes Ivan Bogdanov in i en militärfamilj.
– Jag växte upp med värderingar. Den första utgår från fäderneslandet. Den andra från en tillhörighet och en samhörighet med fotbollen.
Även om Bogdanov också har en bakgrund som soldat förnekar han samhörighet med dagens paramilitära grupper.
– Vi har inga såna kopplingar längre. Tidningarna har skrivit en massa strunt om den där kvällen i Genua. Vi var bara fulla.
Vad handlade då allt om? Ivan Bogdanov ger sin version.
– Det serbiska landslaget behövde bestraffas. De hade svikit sitt land för många gånger, under för lång tid. Matchen skulle inte spelas den kvällen. Det var en fråga om respekt gentemot sitt folk.
Att Vladimir Stojkovic är en förrädare i Bogdanovs ögon behöver inte ens konstateras, men det är långa fler runt landslagsapparaten som inte uppfyller hans krav på lojalitet. Förbundskaptenen Sinisa Mihajlovic är en av dem.
– Han är ett svin. Han har förrått Serbien, gift sig med en italienska och bosatt sig där. Han har inte ens lärt sina söner serbiska.

•••

Efter att Vladimir Stojkovic bett Partizan Belgrads ultras om ursäkt för sitt ”smutsiga förflutna” tvingades han omedelbart be om ursäkt en gång till. Han hade nämligen skrivit budskapet med latinska bokstäver, vilket stora delar av det kyrillisk-ortodoxa Serbien såg som en sorts skymf.
– Förlåt mig för att ha skrivit på latin, stod det följaktligen på nästa undertröja han visade för curvan.
Det här var en tid då Vladimir Stojkovic inte kunde vinna. I samma veva publicerades det bilder på honom tillsammans med en strippdansös, vilket bland annat fick Ensamstående mödrars förening att reagera.
– Nästa match får jag väl ha på mig en tröja där jag skrivit – på kyrilliska, givetvis – ”Förlåt mig för att ha varit på strippklubb”.

En av Belgrads mest avskydda män blev bara mer och mer föraktad. Som om det inte räckte med allt annat drog det ihop sig till storm runt Vladimir Stojkovics privatliv. Tabloidtidningarna frossade i detaljer runt hans skilsmässa med en glamourmodell, och drog sig inte för att utse fotbollsmålvakten till boven i dramat. Han hade bedragit sin hustru. Kanske slagit henne. Försakat sin lilla son. Och blivit tillsammans med en 20-årig baddräktsmodell istället. Vladimir Stojkovic såg det hela som en utstuderad smutskastningskampanj, orsakad av det där klubbytet han inte skulle tillåtas gå vidare ifrån.
– Det finns många som hatar mig för att ha flyttat till Partizan Belgrad. Men jag vill inte att de ska lyckas skapa en felaktig bild för det fåtal som fortfarande älskar mig. Inget av det som sägs om mig stämmer.

Belgrad blev en mer och mer kvävande stad för Stojkovic. Hans hus stod under dygnet runt-bevakning, och så fort han skulle lämna det har han ett par livvakter med sig. Det var inget liv för en vanlig människa, men Vladimir Stojkovic har å andra sidan alltid varit övertygad om att han är exceptionell.
– Jag föddes för att lyckas. Min pappa, min mamma, min bror – de var alla vinnare. Jag har samma genetiska bas som dem, och sedan har jag byggt på den med ålder, med erfarenheter, genom att läsa böcker och träffa människor. I Genua snuddade jag vid döden, men den fick inte tag på mig då. Och den kommer inte att nå mig framöver heller.

•••

Sedan han återvände till Belgrad har Vladimir Stojkovic spelat fyra ligaderbyn mot Röda Stjärnan. Han är väldigt stolt över att han har hållit nollan i dem alla fyra, men erkänner samtidigt att han hade svårt att behålla fullständigt fokus i det senaste. Bakom honom var det nämligen en häcklare som utmärkte sig så mycket att han inte kunde undvika att titta på honom. I samma ögonblick som han vände sig om så kände han igen mannen som vrålade. Ivan Bogdanov hade inte bara släppts från fängelset – han hade återtagit sin plats längst fram i Röda Stjärnans kurva.
– Det var faktiskt obehagligt. Han var 20 meter ifrån mig. Jag kunde se hans ögon, höra alla hans förolämpningar. Han skrek saker om Genua, och det är klart att jag undrade… Vad skulle hända om han hoppade ner från läktaren och kom mot mig?

Inom det serbiska rättsväsendet finns utrymmet för att utdöma utdragna tillträdesförbud för fotbollsrelaterade brott, men det användes aldrig i relation till Ivan Bogdanov. Istället har han nu tillåtits ikläda sig rollen någon sorts levande läktarmartyr. Under tiden i fängelset sägs han ha fått tusentals beundrarbrev, förfrågningar om att signera fotografier på sig själv i Genua. I augusti var han i ukrainska Odessa, när Röda Stjärnan-supportrar kravallade under ett Europa League-kval mot Chernomorets. I september var han på bortamatch i Kragujevac, med Uros Misic bredvid sig i kurvan. Och jo, det var förresten Misic som försökte köra ner den där bengalen i halsen på en polis.

För bara en vecka sedan spelade Röda Stjärnans basketlag bortamatch mot Maccabi Tel Aviv. De israeliska fansen lät en stor flagga vandra runt läktarna, med texten: ”We are Maccabi – Who the Fuck Are You?”. Ivan Bogdanov gav sitt svar på Facebook, där han publicerade en bild på sig själv när han gjorde Hitler-hälsning iklädd en Auschwitz-tröja. Den fick mer än 500 likes på några få timmar.

•••

I morgon är det återigen dags för det ”Eviga derbyt” i Belgrad, en benämning som går att tolka på flera olika sätt. De kommer alltid att ha Genua – och nu möts alltså Vladimir Stojkovic och Ivan Bogdanov igen. Den ena står i kurvan, den andra står i mål. Den ena har släppts ur sitt fängelse, den andra är kvar i sitt.

I somras hade Vladimir Stojkovic bestämt sig för att lämna sin klaustrofobiska tillvaro i Belgrad, och trodde sig vara överens med en turkisk klubb. Ändå föll övergången samman. Väldigt många kockar ville vara med och röra i soppan. Många intressenter ville tjäna pengar på en eventuell transfer, samtidigt som många andra ville blockera alla möjligheter till en flytt. När transferfönstret till sist slog igen pratade Stojkovic om hur han var ”äcklad” av sin situation, om hur han kände sig mer eller mindre livegen.

Lördagen blir en dag som alla andra för honom. Vakna upp, och stämma av läget med nattens säkerhetsansvarige. Några inträngningsförsök? Några nya mordhot värda att ta på allvar? Sedan iväg mot matchsamlingen, tätt följd av fyra specialutbildade livvakter. Förbi gathörn märkta av färskt hatklotter mot honom, förbi arga unga män som pekar finger mot en bil de känner igen genom eskorten, trots att rutorna är svärtade. In i en spelarbuss, fram till den arena som brukade vara hans. Vänta in stenarna mot sidorutan, slå bort tankarna på om någon därute bär på farligare vapen. Och så ut på planen för uppvärmningen. Höra visselorkanen och smädessångerna, möta tiotusentals svarta ögon. Se den tatuerade och rakade bjässen allra längst fram i kurvan, se en skräckinjagande syn han sett förut.

Ivan Bogdanovs fängelsestraff var i alla fall tidsbestämt. Frågan är om Vladimir Stojkovic någonsin blir fri från sitt.

/Erik Niva

För att färdigställa den här korta exposén över fotbollens förlorade fäder – visst känner ni min gode vän, Paulinho?

Hans väg till den gulgröna landslagströjan har varit både lång och knölig. Innan han kom till maranatastämningen på White Hart Lane var han tvungen att visa upp sig inför sönderspruckna litauiska betongläktare, och innan han kom vidare från sin brasilianska fjärdedivisionsklubb var han tvungen att ta sin fru och sin lilla dotter och flytta tillbaka hem till föräldrahemmet.

När bekräftelsen väl kom och den första landslagsuttagningen blev offentlig gjorde därför Paulinho en extra poäng av att tacka den familj som hjälpt honom genom de magra, prövofyllda åren.
– Jag är för lycklig. Det här är frukten av mitt hårda arbete, och utöver gud vill jag tacka min fru Bárbara, min pappa Marcos och min mamma Érica. Det är människorna som verkligen hjälpt mig att vända mitt liv uppåt.

Det är bara det att när Paulinho refererar till sin pappa så syftar han inte på sin biologiska far. Den senare lämnade familjen när Paulinho bara var några månader gammal, och även om han sedan återvände med ojämna mellanrum så försvann han definitivt ur deras liv åtta år senare.

Alla människor har beslut att fatta, val att göra. Efter att José Paulo Bezerra Maciel definitivt separerat från Érica valde han även att lämna sina två barn i São Paulo och flytta drygt 200 mil norrut. Under en period pratade de visserligen via telefon ibland, men med tiden avtog även den kontakten.

Paulinho var 23 år gammal då han först blev uttagen i det brasilianska landslaget, 2011. Då hade han överhuvudtaget inte pratat med sin biologiska far på flera år.

För ett drygt år sedan spelade så Paulinho och hans Corinthians bortamatch mot Náutico uppe i nordöstra Brasilien. Under uppvärmningen kom en av funktionärerna fram till honom. Nere i kurvan fanns det nämligen en man som hade något att säga. Kunde Paulinho tänka sig att springa ner och se vad det hela handlade om?

På andra sidan publikstängslet stod José Paulo Bezerra Maciel, den far som Paulinho vid det här laget inte hade sett på drygt tolv år.

Han grät.

Hur hade han tänkt, José Paulo? Hur hade han kunnat tillåta sig själv att förlora kontakten med sina barn? I en sorts improviserad läktarintervju försökte José Paulo förklara sig för en reporter från Globo Esporte.
– Efter att jag hade separerat från hans mamma och flyttat tillbaka till Pernambucano ville jag inte störa honom. Han hade sitt liv som fotbollsspelare, och var upptagen med det. Men det har inte varit några bråk eller några problem. Jag är väldigt stolt över Paulinho och har aldrig velat såra honom.
Den framgångsrika fotbollskarriären hade han dittills följt på avstånd.
– När jag har kunnat har jag sett hans matcher på tv, och jag grät när jag såg hans namn i landslagstruppen för första gången. Det är en väldigt stor ära. Nu är jag väldigt glad att äntligen få se honom spela live.

När far och son träffade varandra för första gången på tolv år så tittade en hel kortsida på och en hel klase kameror hängde över dem. Det var ett egendomligt och ganska ansträngt möte, som varade i mindre än 25 sekunder. Sedan sprang Paulinho tillbaka ut på planen med ett ganska svårtolkat ansiktsuttryck.

Han har aldrig varit särskilt villig att prata offentligt om den här delen av sitt liv, men ibland har det lossnat några brottstycken om en knaper barndom där bensinpengarna sällan räckte för att skjutsa honom till fotbollsträningen.
– Min mamma och pappa var avgörande med sitt stöd. De gjorde allt de kunde för att jag skulle kunna fortsätta träna, och de tillät mig aldrig att ge upp.

Vad avsaknaden av en biologisk far betytt och inneburit? Det har Paulino egentligen aldrig pratat om, och så värst mycket känslor visade han inte heller den där märkliga matchdagen i Recife. Om han kände sig bitter gentemot en person som behagade visa sig först nu när han blivit en rik och berömd fotbollsspelare? I så fall dolde han det väl.

Efter slutsignalen så återvände han ut till kurvan, med sin matchtröja i handen. Han viftade avvärjande åt några souvenirsugna supportrar, och pekade på mannen som återigen lät tårar rinna nedför ansiktets fåror.
– Den är till min pappa.
De två pratade ytterligare 20 sekunder innan Paulinho sade sig vara tvungen att hasta vidare till en dopningskontroll. Han sprang vidare med en sista fras.
– Eu te amo. Jag älskar dig.

När han ensam mötte den brasilianska pressen lite senare kunde han dock inte längre hålla tårarna tillbaka. Intervjun var kort, men Paulinho både stammade och stakade sig när han gav den.
– Jag väntade mig inte att se honom. Min bror och min brorson åkte och hälsade på honom ifjol, men jag följde inte med… Det har gått många år sedan jag såg honom sist, men jag bär inget agg mot honom. Jag önskar honom allt gott, vill att han ska vara lycklig… Men jag har själv en fyraårig dotter nu, och jag skulle aldrig kunna tänka mig mig att…
Kort paus för tårtorkning.
– Jag hittar inte orden, eftersom jag föreställer mig min dotter utan mig… Jag måste verkligen tacka min mamma för att hon uppfostrade mig och min bror på bästa möjliga sätt.

När ljuset släcktes på läktarna i Recife åkte far och son återigen åt olika håll. José Paulo körde de dryga 20 milen tillbaka till det Pesquiera där han bor numera, till livet med en ny familj och tillvaron som förtidspensionerad lastbilschaufför.

Paulinho fortsatte uppåt. Två månader senare var han med och vann VM för klubblag, och sommaren som följde lyfte han Confederations Cup-bucklan på Maracanã.

Strax därefter flyttade han till England. Både frun och den lilla dottern följde med.

/Erik Niva

Det är ett tillfälle så gott som något.

Jag har längtat efter lite tid att pusta liv i bloggen igen, och en vecka utan Champions League-matcher eller landslagsfotboll är en vecka av arbetsmöjligheter.

Jag har även letat efter ett passande tillvaro att berätta om Henrikh Mkhitaryan, och eftersom jag skrev om Giuseppe Rossi igår kan jag lika gärna riva av parallellhistorien nu.

Tematiken är rätt igenom densamma. Fäder och söner, saknad och styrka, fotboll och frälsning.

Familjen med fotbollsvärldens mest svårstavade efternamn kommer ju från Armenien, och i slutet av 1980-talet var livet sannerligen inte särskilt enkelt där. Nagorno-Karabach-konflikten hade ökat spänningarna gentemot både kommunistregimen i Moskva och de fientliga grannarna från Azerbajdzjan. Dessutom hade den enorma jordbävningen i Spitak kostat uppemot 50 000 armenier livet och slagit sönder hela regionens infrastruktur. Ett 60-tal städer och byar var fullständigt raserade, ytterligare 400 mer eller mindre förstörda.

Flyktingströmmarna slog in över huvudstaden Jerevan, som höll på att drunkna i trauman, sorg och skräck. Det var en stad att komma bort ifrån – och familjen Mkhitaryan tillhörde dem som faktiskt hade en väg ut.

Pappa Hamlet Mkhitaryan var en sällsynt skicklig fotbollsspelare, som bland annat kommit tvåa i den högsta sovjetiska seriens skytteliga några år tidigare. I och med perestrojkan och det upptinande politiska läget fanns det numera en möjlighet för de lite äldre spelarna att lämna Sovjetunionen, och banden till den armeniska diasporan i Frankrike gjorde så att Hamlet Mkhitaryan fick kontrakt med division tre-klubben ASOA Valence.

Sommaren 1989 anlände den armeniske målmaskinen till en tyst liten järnvägsstad i vid Rhône-flodens västra bank, och ett halvår senare följde hans unga familj efter. Videofilmen från när familjen återförenades på flygplatsen i Marseille finns fortfarande kvar.

Åren som följde var lyckliga år. Familjen fann sig tillrätta med sitt nya liv. Tillvaron var trygg, barnen lärde sig franska, Hamlet Mkhitaryan briljerade på små lantliga idrottsplatser som han egentligen var alldeles för bra för.
– Alla mina minnen från den tiden är vackra minnen. Pappa brukade ta med mig till sina träningar. Jag kommer ihåg hur jag gick ner och ställde mig vid dörren och väntade på att han skulle komma och signalera att vi skulle åka. De gånger jag inte fick följa med stod jag gråtande kvar vid dörren, minns Henrikh Mkhitaryan.

Det enda som egentligen störde friden var den där ovanligt obehagliga huvudvärken som Hamlet Mkhitaryan bar runt på, den som snabbt bara blev värre och värre.

När diagnosen kom var den lika obeveklig som obehaglig. Aggressiv hjärntumör. Inget att göra. Inte mer än några få år kvar.

Ställd vid livets slutgiltiga vägskäl valde Hamlet Mkhitaryan att ta sin familj och vända tillbaka till Armenien. Han visste att han skulle dö, och han ville göra det under sin egen himmel, hos sitt eget folk.

Och så kom det sig att en sjuårig Henrikh Mkhitaryan fann sig själv i ett hemland som egentligen aldrig varit hans. Han var bara några månader gammal när familjen lämnade Jerevan, och sedan dess hade läget där mest bara förvärrats. Armenien hade visserligen blivit självständigt, men omedelbart kastats in i ett fullskaligt krig mot Azerbajdzan. Ytterligare 30 000 döda, ytterligare en miljon hemlösa flyktingar. I Valence fanns kompisarna, godispåsarna, tv:n med alla kabelkanaler. I Jerevan ransonerades både maten, elektriciteten och varmvattnet.

Henrikh Mkhitaryan hade inte ens en pappa längre – men han hade i alla fall en fotbollsskola som bar hans namn.

Omedelbart efter att Hamlet Mkhitaryan gick bort – bara 33 år gammal – döpte färska storklubben Pyunik sin ungdomsakademi efter honom. En dag tog mamman Marina med sig sin son dit och vände sig mot honom:
– Henrikh, vet du varför vi är här? Den här akademin bär din pappas namn, så du måste formas till en stor fotbollsspelare här.
Den faderslösa sjuåringen tittade upp mot sin mamma och nickade.
– Ja, jag vet.

I februari i år återvände Henrikh Mkhitaryan till den lilla franska stad där han tillbringat sina sex första år. Det bor fortfarande många etniska armenier i Valence, och därför hade en vänskapslandskamp mot Luxemburg förlags dit. Några av stadens äldre fotbollsmänniskor – de som hade varit med redan för 20 år sedan – hade nu lite svårt att förstå att deras egna ögon inte spelade dem ett spratt. Visst hade de sett den armeniske stjärnan spela på tv tidigare, men att nu se honom livs levande, på just den här planen… Det var som att Hamlet Mkhitaryan aldrig slutat spela.
– När jag ser honom springa ser jag hans pappa. Han har samma kroppspråk, samma mimik, samma gester, säger familjevännen Gilles Avakian.
Mamma Marina Taschian instämmer. Likheterna är stora, och inskränker sig inte bara till fotbollsplanen.
– Han liknar sin pappa väldigt mycket. Inte bara när han spelar, utan även fysiskt, när han sitter hemma vid matbordet och äter. Det ger mig mycket styrka.

Det tog 13 år innnan Henrikh Mkhitaryan kände sig redo att lämna fotbollsskolan som bär hans fars namn. Han var 20 år då han flyttade från Pyunik i Jerevan till Donetsk i Ukraina. Sedan gick allt snabbt. Två säsonger i Metalurg, tre säsonger i Sjaktar och sedan kvartsmiljardövergången till Champions League-finalisterna i Borussia Dortmund. Han är framme nu, framme vid punkten då han är erkänd som en spelare på yppersta världsnivå, och han vet mycket väl vem han i första hand tackar för det.
– Jag spelar för min pappa. Jag vet ju att han ville att jag skulle bli fotbollsspelare, och jag har gjort allt jag har kunnat för att besanna hans dröm. Det var han som gav mig fotbollen.

Den senaste veckan har Henrikh Mkhitaryan gjort mål mot Arsenal i Champions League och stått för två assist när Borussia Dortmund vann Ruhr-derbyt mot Schalke. Samtidigt har hans mamma arbetat som kommunikationschef för det armeniska fotbollsförbundet, och hans storasyster har gått till jobbet på Uefas högkvarter i schweiziska Nyon.

Familjen har inte sin pappa kvar, men de har i alla fall sin försörjning, sin identitet och sin gemenskap.

Livet har varit orättvist mot dem. Fotbollen har gjort vad den kunnat för att kompensera det.

/Erik Niva

I en tid då tiotusentals desperata afrikaner ger sig ut på haven, under en vecka då hundratals av dem drunknat utanför Lampedusas kust – då kan det kanske kännas en liten aning bättre ifall man lyssnar på historien om en vanlig, unik ghanansk grabb.

Bayan Mahmud var elva år gammal då han kom hem efter skolan och möttes av beskedet att båda hans föräldrar hade mördats. De hade haft fel etnicitet, tillhört Kusasi-folket snarare än Mamprusi-stammen.
– Vi kom hem en eftermiddag och hittade dem döda. Det var min storebror som såg allt, men… Jag vet inte ens hur jag ska kunna förklara det ordentligt. Jag vill inte minnas det.
Bröderna Mahmud fick plats på ett barnhem, men levde i ständig dödsfruktan. De visste att föräldrarnas öde även riskerade att bli deras.
– Mamprusi-folket identifierar varandra genom en sorts märke på kroppen. Så fort någon upptäckte att vi saknade det där märket riskerade vi döden.

Utvägen öppnade sig en dag då Bayan Mahmud började prata med en förbipasserande lastbilschaufför. Han lyckades tjata sig till att få åka med ner till Cape Coast nere vid Guineabukten, men i så fall gällde avresa precis på minuten. Mahmud kunde inte hitta sin storebror, men var tvungen att ta ett blixtbeslut. Han valde då att ge sig iväg på egen hand, att lämna hemstaden Bawku helt ensam. Han var 15 år gammal.

Planen tog form längs vägen. Bayan Mahmud tillbringade några veckor i den brokigt myllrande hamnstaden Cape Coast – sov på gatorna, pratade med folk, arbetade ihop en sorts gentjänstkapital – innan det blev dags för det stora steget. Några nyfunna vänner hjälpte till att smuggla ombord Mahmud på ett fraktfartyg.
– Jag visste inte ens vart det var på väg, men jag gömde mig ombord, hoppades att jag inte skulle bli upptäckt och att skeppet skulle ta mig till Europa. Det var väldigt farligt. Jag fick med mig lite vatten, men kände ju till alla historier om folk som svultit eller törstat ihjäl. Jag var rädd, men ville överleva. Och någonstans visste jag att jag skulle göra det.

Efter bara några dagar till havs blev Bayan Mahmud upptäckt, vilket i förlängningen räddade hans liv. Besättningsmannen lyssnade på hans historia och sympatiserade med den. Istället för att bli angiven fick Mahmud ett bättre gömställe, mat och vatten.
– Han var en väldigt bra man, men jag minns hur han frågade: ”Vet du vad du gör, vet du vart du är på väg? Du känner ingen, och är bara en liten pojke. Hur ska du klara dig?”. Jag tittade på honom: ”Så här långt har gud varit med mig. Jag kommer att överleva”.

Efter tre veckor var skeppet framme i hamn. Men inte i Europa, utan i Sydamerika. Argentina.
– Jag visste inte var jag var, men jag gick av och liksom vandrade runt. De tre första nätterna sov jag på en busstation. Där träffade jag några vänliga människor som gav mig mat och satte mig på en buss till Buenos Aires. De trodde att jag skulle ha bättre chanser att klara mig där, att träffa andra svarta människor som skulle kunna hjälpa mig.

När Mahmud kom till Buenos Aires gick han fram till den första mörkhyade person han såg. Han hade tur. Mannen kom från Senegal, pratade engelska och kunde både erbjuda en uppdatering runt utvecklingen i fotbolls-VM 2010 och lift till en flyktingmottagning.

Och där började Bayan Mahmuds nya liv.

Riktiga sängar, regelbundna måltider, inget dödshot över huvudet – och så fotboll på helgerna. Så fort Mahmud kom åt så hoppade han in i första bästa match i Plaza Garay-parken bredvid förläggningen. Han hade själv spelat hemma i Ghana – och pappan hade varit halvproffs under en period – så han gillade sporten. Och han var bra. Så bra att snacket började gå om den där mörkhyade grabben som dominerade utan skor, så bra att Boca Juniors till sist inte kunde låta bli att skicka ner en scout för att ta sig en titt.

De blev inte besvikna.

När Bayan Mahmud väl lämnade flyktingförläggningen gjorde han det för att flytta in med de andra unga supertalangerna på Boca Juniors träningsanläggning.

Drygt två år har gått sedan dess, och en 18-årig Bayan Mahmud är fortfarande inne i processen som ska förvandla råämnet till elitspelare. Han saknar ju en del grundläggande skolning – just nu är han utlånad till en fjärdedivisionsklubb för att få spela seniormatcher – men han har en talang som ingen kan ta ifrån honom. Det är inte det enda. Numera har Bayan Mahmud både ett riktigt kontrakt med Boca Juniors och permanent tillstånd att stanna i Argentina.
– Bayan är en stark, positiv, älskvärd pojke full av hopp. För en klubb som Boca – en klubb bildad av immigranter – är det en enorm lycka att ha honom här hos oss, säger Boca Juniors klubbpresident Daniel Angelici.

Boca Juniors är en institution där både resurserna och ambitionerna är större än hos den ordinära fotbollsklubben. Först hjälpte de Bayan Mahmud att lokalisera storebrodern han tvingades lämna bakom sig – sedan hackade de sig fram genom den snåriga processen som omger anhöringsinvandring till Argentina. Nu är de färdiga. Tre och ett halvt år har gått sedan bröderna Mahmud skiljdes åt, men inom några veckor är det tänkt att de nu ska återförenas i Buenos Aires.
– Vi har haft kontakt via Facebook, och jag vet att han också har fortsatt spela fotboll. Livet har varit svårt för mig, jag har lidit mycket – men efter allt som hänt är det som att jag lever med lyckan numera, som att den följer mig vad jag än gör och vart jag än går. Jag tror att det är guds hand.

Bayan Mahmud har lyckats ta sig till en verklighet där han både kan titta mot framtiden och sätta upp mål inför den. De målen ser helt annorlunda ut än de gjorde hemma i Bawku – samtidigt som de är precis likadana.
– Så snart som möjligt vill jag debutera i Boca Juniors a-lag på Bombonera, och därefter hoppas jag bli den första mörkhyade spelaren i det argentinska landslaget. Men om det inte blir så – då kan jag bara gå ner till parken och spela med min bror. Det skulle också kännas väldigt bra.

/Erik Niva

Landat i Glasgow, landat i ett Skottland där inte fotbollskartan längre ser ut som den brukade göra.

För några veckor sedan fick jag ett mail från en herre som heter Jörgen Eriksson. Han hade upptäckt något spännande och ville berätta om det. Jörgen Eriksson är nämligen inte bara vice ordförande för det Svenska Fotbollförbundet – han är dessutom norrbottning. Och nu hade han varit här i Skottland.

Högst häruppe ligger nämligen en region som blivit väldigt bra på att besegra oddsen. De skotska högländerna har förutsättningar som påminner en hel del om de som råder i Norrbotten – kargt, kallt, avlägset, glesbefolkat och förbisett – men där har man likafullt lyckats skapa en starkare tillväxt än någon annan region i hela Storbritannien, undantaget London. De har lyckats ta alla de där faktorerna som normalt sett ses som negativa och vända dem till fördelar.

Jörgen Eriksson var egentligen i högländerna som företrädare för det norrbottniska näringslivet – men hittade såklart ändå det mest kraftfulla exemplet i fotbollen.

Allra högst upp i ligatabellen ligger nämligen inte Celtic, det Celtic som ska möta Barcelona ikväll och det Celtic som jag själv åkt hit för att se. Där ligger mirakellaget Inverness Caledonian Thistle.

Och nä, den skotska ligan är sannerligen inte vad den varit och Caley Thistle kommer givetvis inte hålla hela vägen – men ändå. Det här är en klubb som kommer från en perifer region med 50 000 invånare, en klubb som har en omsättning på mindre än 15 miljoner kronor.

Som en jämförelse kommer ”norrländska” Gefle IF från en kommun med nästan 100 000 invånare, och har en omsättning på knappt 30 miljoner. Och de är som bekant kusinen från landet, svensk fotbolls utstötta fattiglappar. Att Inverness Caledonian Thistle alltjämt leder den skotska ligan är minst lika anmärkningsvärt som om IFK Luleå skulle toppa Allsvenskan.

Men det är klart, då jobbar inte Terry Butcher i IFK Luleå.

Varje vecka får Terry Butcher fortfarande tre, fyra förfrågningar om att signera blodiga bilder från Råsunda, men fram till för några år sedan var hans karriär som manager uppriktigt sagt ganska misslyckad. Mer eller mindre sparkad från Sunderland, Coventry och Brentford tvingades han rannsaka både sig själv och den sport han levt sitt liv för.

Han gillade inte direkt det han kom fram till.

Butcher fick lov att konstatera att fotbollen förändrats ännu mer än han tidigare erkänt för sig själv. Vad betydde det för honom och hans plats i den? Fanns där inte längre något behov av tuffa killar med blodiga huvudbandage? Klarade sig fotbollen numera utan guts, glory, blood and thunder? Gjorde alla pengarna så att det envetna slitet och det traditionella gruppbyggandet tappat i värde?

Nej, inte överallt. Inte långt däruppe på det skotska höglandet.

Förra hösten tog Terry Butcher med sitt Inverness Caledonian Thistle till Celtic Park, några få veckor efter att de grönvita besegrat Barcelona. Före matchen smög några av hans spelare smög iväg för att ta souvenirbilder på arenan. Därefter försökte de lista ut vilket skåp i omklädningsrummet som Leo Messi hade använt, letade efter svettlämningar att gnugga sig mot. Sedan gick de ut och besegrade Celtic.

På vägen hem gjorde de som Caley Thistle alltid gör efter bortamatcher – de styrde spelarbussen mot puben. Dags för en portion fish and chips och några pints. Ingenting som fotbollens dietister hade rekommenderat, nä, men Terry Butcher menar att det är betydligt viktigare att addera några promille laganda än att skala bort några tusen kalorier.

I hans ögon har den brittiska fotbollen kommit att ta sig själv på alldeles för stort allvar. Han vill skapa en sorts oas bortanför den konstanta mediehysterin, de mediokra miljonärerna, de hysteriska supporterreaktionerna och den akademiserade semivetenskapen. Några pengar kan han egentligen inte erbjuda – men han kan erbjuda en miljö där fotbollen faktiskt förblivit fotboll.

Efter en historia i de lägre skotska divisionerna kom Caley Thistle fyra i högstaligan i våras, samtidigt som de nådde semifinal i Ligacupen. De sensationella framgångarna har byggts av spelare som kastats av från utkanterna av den höghastighetsspinnande fotbollskarusellen. Billy McKay fick inget nytt kontrakt med Northampton Town. Drygt två år senare har Butcher gjort honom till en skyttekung med fast plats i den nordirländska landslagstruppen. Andy Shinnie tog sig aldrig riktigt vidare från Rangers ungdomslag. I Inverness blev han skotsk landslagsman.
– Om en spelare ska flytta hit innebär det uppoffringar, men vi erbjuder dem en speciell möjlighet. Här finns ingen press och inga distraktioner. Det är en väldigt lugn och vacker plats där man kan koncentrera sig fullständigt på sin fotboll.
Inverness räknas som Storbritanniens allra nordligaste stad. Spelaragenterna, varumärkesbyggarna, festfixarna, paparazzifotografterna och spindoktorerna har inte nått dit ännu. Ur Terry Butchers perspektiv är det en smått unik konkurrensfördel.
– Den brittiska fotbollen är som en storm numera, en tornado. Att jobba här är som att kastas in i en tvättmaskin. Vissa ögonblick rullar du runt i ett stilla lugn, men i nästa sekund… Jesus, du snurrar som en galning, du töms på allt, du fylls upp, och så sätter det fart igen, ett vansinnigt snurrande. Det slutar aldrig, innan dörren till sist öppnas och du ramlar ut blöt på golvet. Christ.

När blir en nackdel en fördel? När man bestämmer sig för det. När man inte ser den ändlösa bussresan hem från bortamatchen som en plåga, utan istället som ett tillfälle att spela kort, sjunga allsång och umgås med sina lagkamrater istället.

Don Cowie har flyttat från Inverness till Cardiff City och Premier League-fotbollen, men när han pratar om sin hemstadsklubb så gör han det fortfarande med genuin värme.
– När du åker buss med någon i sju timmar varje vecka så lär du verkligen känna honom. Du lär dig förstå honom, du lär dig gilla honom – du blir beredd att offra dig för honom. Sammanhållningen runt Inverness är garanterat värd minst femton poäng per säsong. Och så vitt jag vet går den inte att köpa för pengar.

Det är skillnad på Davids och Goliatar. Ikväll går jag och ser Celtic möta Barcelona. Tack vare auran och atmosfären runt Parkhead har hemmalaget sin chans, trots att kelternas budget bara är en tiondel så stor som Barcelonas.

Sedan väntar vardagen igen för de grönvita. Sedan väntar en ligatabell där de alltjämt ligger efter serieledarna, trots att de har 35 gånger så stor omsättning som de där envetna höglänningarna från Inverness Caledonian Thistle.

/Erik Niva

Man jobbar och man sliter – men vad får man för det? Några tröjor med sitt namn på? Några banderoller? Några pubar eller söner döpta efter sig?

Inte då.

På vägen mot Irland funderade jag på vilken irländare jag skulle skriva några rader om. Nyligen Everton-flyttade James McCarthy? Symboliskt intressant med sin Irish Heart, Scottish Blood-bakgrund. Robbie Keane? Av den enda anledningen att han är och förblir Robbie Keane.

Men nä, man får ju lov att ha fingret på pulsen och konstatera att det finns en irländare i fotbollsvärlden som är hetare än någon annan just nu. Han heter Emmet Malone, och har så vitt jag vet inte sparkat på en boll i hela sitt liv.

I förra veckan var det ju tombolatumling nere i Monte Carlo. Champions League skulle lottas, Europa League skulle lottas och diverse annan Uefa-logistik skulle administreras. Fenerbahce skulle kastas ut, och några andra skulle kastas in. Och det var alltså här Emmet Malone kom in i bilden.

Uefa hade fått för sig att en neutral journalist skulle lotta in en klubb i Fenerbahces ställe, och eftersom organisationens kommunikationschef är irländare tillfrågades Irish Times-korrespondenten, Emmet Malone.
– Först trodde jag att han skämtade, men det kunde jag väl göra. Det var en intressant erfarenhet, bara det där med att själv göra något som vi alla har sett så många gånger. För mig spelade det ingen roll vilka som ersatte Fenerbahce. Konsekvenserna för den inblandade klubben var inget som slog mig.

Trettio klubbar hade sina namn i urnan. Malone sänkte ner sin hand och drog upp… APOEL Nicosia. Och sedan var ingenting längre sig likt. När Emmet Malone återvände till sitt hotell var han redan en hyllad berömdhet på Cypern.

Kraften i mejl- och twitterfloderna fick honom att häpna. Ändå var det bara början. När Emmet Malone summerade efter några dagar hade han blivit all inclusive-inbjuden till APOELs gruppspelsmatcher av klubbledningen. Han hade fått hundratals erbjudanden om olika semesterresor. Han hade sett supportrar trycka hans namn på sina matchtröjor, och informerats om att de börjat rita på en banderoll till hans ära. Han hade fått drivor av mat och dryck skickat till sig med posten. Han hade fått löfte om att en irländsk pub i Nicosia skulle döpas till ”Malone’s”. Och jodå, han hade blivit kontaktad av en man som skulle döpa sin son efter honom.
– Puben var en fin idé, men det var nog faktiskt banderollen som jag gillade allra mest. En banderoll – det är det verkliga tecknet på respekt inom fotbollen.

Den ekonomiska krisen har ju slagit hårt mot Cypern och fotbollen som spelas där. APOEL hade sin succévända i Champions League för ett par år sedan, men pengarna från det äventyret har sinat och klubben har nu tvingats acceptera att spelare som Aílton Almeida hellre flyttar till Tjetjenien än stannar kvar. Europa League-platsen beräknas vara värd minst 30 miljoner kronor för en klubb som kämpar för att hålla sig flytande.

Och för Emmet Malone? Ett stort stycke halloumi på posten och en plats på jorden där ölpumparna framöver alltid flödar till hans ära.

Ifall livet som sportjournalist blir bättre så har i alla fall inte jag hört talas om det.

/Erik Niva

Nähäpp, det här blev inte dagen då vi förlorade det 175:e derbyt. Istället blev det dagen då vi slutligen fick lov att säga farväl till spelaren som kanske måste beskrivas som den allra bäste vi någonsin haft.

Nästan exakt sex år har gått sedan jag stod på den östra läktaren och såg Gareth Bale spela sin första match på White Hart Lane. Det var derby mot Arsenal då också, och det hade inte ens gått en kvart av matchen då han skruvade in en frispark vid den närmsta stolpen.

Han hade precis fyllt 17 år då.

”He was born to play for Spurs”, hette det i visan, men ska vi vara riktigt ärliga så har vi nog alltid insett att det inte varit riktigt sant. Under min tid med Tottenham Hotspur har vi alltid kretsat kring dysfunktionell genialitet snarare än finslipad perfektion. Glenn Hoddle var den överlägset bästa passningsspelaren jag någonsin sett på White Hart Lane, men hade huvudet fyllt av både egocentrisk hybris och religiösa grubblerier. David Ginola var en dribbler helt utan motstycke, men var rabiat ideologisk motståndare till alla typer av defensiva insatser. Gary Lineker och Jürgen Klinsmann tittade bara förbi våra straffområden i slutet av sina karriärer. Ledley King hade ett knä utan brosk i.

Och så var det ju ”Gazza”. Den första versionen.

Paul Gascoigne är det närmaste vi kommit en spelare med samma status som Gareth Bale. När Diego Maradona var på väg att abdikera som fotbollsvärldens kung efter VM 1990 fanns det mycket som tydde på att en 22-årig Paul Gascoigne var på väg att ta över tronen. Han hade kvaliteten, han hade karisman – men han var samtidigt också spritt språngande galen. Samtidigt som Tottenham och Lazio förhandlade om en av historiens dyraste övergångar fortsatte han spela, ofta så adrenalinpackad att han hyperventilerade inför matcherna. Han utgick inte ifrån några karriärsstrategier, utan drevs alltid av sin särskilda sorts maniska spelglädje. Han sista match för Tottenham var FA Cup-finalen 1991. Efter en kvart hade han försökt sparka sönder Gary Charles, men istället lyckats med att trasa sönder sitt eget knä.

Det var både slutet på början och början på slutet. Paul Gascoigne blev inte den fotbollsspelare han kunde ha blivit. Han blev aldrig ens samma fotbollsspelare igen efter den skadan.

Något sådant hade aldrig kunnat hända Gareth Bale. Han är alldeles för välbalanserad för det, alldeles för medveten om sina egna kvaliteter och sina egna möjligheter. Jag önskar såklart att han hade struntat i de där strejkdagarna i förra veckan – han hade fått sin flytt ändå och sluppit en solkfläck på sin liljevita minnessten – men jag förstår ju varför han gjorde som han gjorde.

Gareth Bale är en spelare för det 21:a århundradet, en av den moderna fotbollsfabrikens allra mest fulländade produkter.

Under den där bisarra freakperioden då vi inte kunde vinna med honom i laget var det många som gjorde sig lustig över Gareth Bale, men vi som hade sett honom 17-årsdominera under sin första Premier League-höst… Vi anade. Vi visste.

Även han hade väl sin mentala valpighet och sina tonårstvivel, men när väl framgångarna spolade bort dem återstod inga egentliga svagheter. Kvar fanns bara en uppsättning egenskaper som jag aldrig sett någon motsvarighet till på White Hart Lane. Gareth Bale var både en fantastisk fotbollsspelare – han kunde både passa, skjuta och dribbla, spela i planens båda riktningar – och en fullständigt fenomenal atlet. Han kunde pulverisera motståndarlag enbart genom sin kraftfullt explosiva sprinterfysik.

Världsklass höll han redan våren 2010, men det var först senare den hösten som världen fick upp ögonen och insåg det. I oktober det året stod jag högst upp på San Siros södra kortsida och såg oss spela Champions League-fotboll mot Inter. Efter 35 minuter låg vi under med 4-0 och hade bara 10 spelare kvar på planen. Utifrån de förutsättningarna tog Gareth Bale tag i bollen, började springa – och stannade inte förrän han gjort hattrick.

Två veckor senare var det dags för returmatchen. Bale var ännu bättre i den. Hans fullständiga förnedring av Maicon – då ansedd som världens bästa högerback – är den särklassigt bästa individuella insats jag någonsin sett med egna ögon på White Hart Lane.

Ännu bättre när alla andra trodde att toppen redan var nådd. Aldrig nöjd, alltid ambitiös. Harder, better, faster, stronger. Framåt och uppåt.

Nej, Gareth Bale var inte född att spela för Spurs. Förr eller senare skulle han alltid komma att lämna oss. Vår mentalitet var inte hans.

Om han är värd en knapp miljard kronor? Nej, givetvis inte, ifall man nu är konsekvent i ett underkännande av marknadsekonomin på moraliska grunder. Självfallet, om man utgår ifrån faktumet att Real Madrid i förlängningen kommer att tjäna pengar på den här affären.

Det finns flera Tottenham-spelare som jag känt starkare haft starkare känslor för än Gareth Bale, men det finns ingen annan som har skänkt mig lika många euforiska läktarstunder på lika kort tid.

Enormt stort tack för det, ”Gazza”. Tack för San Siro, för Emirates, Old Trafford och Upton Park. Tack för truppbygget din övergångscheck nu efterlämnar. Tottenham kommer att förbli Tottenham utan dig – med allt vad det nu innebär – men vi mådde bra av att få smaka på din perfektionselixir under några år.

Ut och vinn de där ligatitlarna nu. Jag kommer att applådera dig när du gör det. Spring ända tills du har Champions League-bucklan i dina händer, och spring sedan hem med den till dina barndomskvarter i Cardiff. Där kommer de säga åt dig att strunta i de där jävla rosa kepsarna, de CR7-brandade frisyrerna och de patentskyddade målgesterna.

Håll ögonen på bollen nu. Set the world on fire.

/Erik Niva

Jo, jag tänkte passa på att fortsätta spinna vidare med samma trådar som vi nystade i igår.

Scouting, rekrytering, mentalitetstester och psykometri. Liverpool och Tottenham. Tottenham och Liverpool.

Vi har ju en så kallad teknisk koordinator på White Hart Lane nuförtiden. Den gamle stormittfältaren (nåja) Tim Sherwood har en övergripande roll som innebär att han ska se till så att ungdomsakademin fungerar, att talangflödet mellan juniorlagen och a-lagstruppen flyter som det ska.

Sherwood är alltså ansvarig för att förädla våra ädelstenar – och en dag insåg han att han bokstavligt talat hade hittat en diamant i sin egen trädgård.

På baksidan av sin fotbollsspelarvilla i Londons nordvästra utkanter har Sherwood nämligen anlagt en fullstor sjumannaplan, där kompisar till hans tonårssöner har haft för vana att samla ihop till match. En av killarna som brukade vara med var tydligt och uppenbart bättre än alla andra, framburen av en explosiv snabbhet som gjorde så att han i stort sett kunde göra mål när han ville.

Han hette Raheem Sterling.

Sherwood visste att Sterling tillhört QPR:s ungdomsakademi ända sedan tioårsåldern, men fick veta att grabben själv gärna skulle flytta till Tottenham och att QPR mycket väl kunde tänka sig att släppa honom för ett par hundratusen pund.

Övergångshjulen började snurra, och en sorts testmatch arrangerades mellan Tottenhams U15-lag och ett hopkok av grabbar som brukade hänga i Tim Sherwoods trädgård. Tottenhams akademitränare skulle först få studera Raheem Sterling på fotbollsplanen, sedan träffa honom utanför sidlinjerna – och därefter ge sitt godkännande.

Det kom aldrig.

Anledningen var att Sterling inte klarat sig särskilt bra på de psykometriska tester som Tottenham numera ser som grundläggande utvärderingsverktyg. I klarspråk – de trodde helt enkelt inte att han hade de mentala förutsättningarna för att representera Tottenham i Premier League.

Precis som så många andra engelska fotbollsspelare kommer ju Raheem Sterling från en brokig bakgrund. Han föddes på Jamaica, men kom till London som sexåring. Tillsammans med sin ensamstående mamma och sina tre syskon hamnade han då i en av de mest nedgångna och våldsamma delarna av nordvästra London.

Skolan gick aldrig något vidare för Raheem Sterling, utan han blev tidigt omplacerad, hamnade i en annan skola för barn med inlärningssvårigheter och speciella behov. Han hade dessutom problem med okontrollerade vredesutbrott, både i och utanför klassrummet. Socialtjänsten blev inkopplad ungefär samtidigt som han nådde tonåren.

Det var den här Raheem Sterling som Tottenham mötte, det var den här Raheem Sterling de hörde ryktena om – och det var alltså den här obalanserat begåvade pojken som de bestämde sig för att avstå ifrån.

Klubbens akademichef John McDermott motiverar:
– Vi måste kunna vara ärliga mot våra killar. Vi kan titta på scoutingrapporterna, kolla fysiologin – men vi måste också se till hela människan. Hur är han socialt? Var och hur passar han in i gruppen? Hur skulle han klara av pengarna och uppmärksamheten som följer med en Premier League-spelare?
McDermott utvecklar:
– Nuförtiden är det så många grabbar som vill in i Tottenhams akademi att urvalet är enormt. Det var länge sedan vi lärde oss att se vilka 13- och 14-åringar som har rent fotbollsmässiga förutsättningar för att bli välfungerande Premier League-spelare – utmaningen nu ligger i att försöka förutsäga vilka som klarar sig förbi alla andra hindren på vägen dit. Många killarna från Londons innerstad växer upp i rena gängkulturen numera. Vilka kan hantera omställningen från de gatorna till våra omklädningsrum?

Det har skett ett tydligt skifte i flera av de stora Premier League-klubbarnas sätt att resonera runt sin ungdomsrekrytering. Förr i tiden var det nästan så att det sågs som en fördel att komma från fattiga och trasiga uppväxtmiljöer – det antogs föda någon form av målinriktad hunger. Numera ses istället stabila familjeförhållanden och en jämnslipad personlighet som en sorts basnivå för att kunna orientera sig in i Premier League-karusellen.

Tankesättet har satt sig i mer än en klubb. Arsenals ungdomsansvarige Liam Brady resonerar på samma sätt som hans kollega i Tottenham.
– Våra unga engelska killar sveps ofta iväg av kändiskulten som satt sig runt Premier League. Folk skriver bloggar om killar i vårt U15-lag – och själva twittrar de ut en massa information om sina liv. De tror att de är kändisar och förväntar sig att bli behandlade som sådana. Och då är det ohyggligt lätt att förlora fokus.
Brady refererar till Jermaine Pennant, en sorts förlaga till Raheem Sterling.
– Det är förmodligen den mest tekniska spelaren som någonsin funnits i vår akademi. Instinkt, kontroll, bra inlägg, bra skott, snabbhet. Han borde ha blivit en världsstjärna – men hade med sig sådana svårigheter från sin uppväxt att man får se det som en framgång att han överhuvudtaget blev Premier League-spelare. Sett ur ett helhetsperspektiv hade han inte vad som krävdes för att stanna här och arbeta med Arsène Wenger. Personlighet är oftast den avgörande faktorn när vi rekryterar, och den är ju definitivt inget som vi kan lära ut.

Pennant spelar ju för Stoke nuförtiden, hans tionde klubb. Trots sin talang har han aldrig gjort någon a-landskamp för England.

Raheem Sterling har redan hunnit längre. Det senaste året har han både etablerat sig i Premier League och debuterat för det engelska seniorlandslaget. Han har dessutom blivit anklagad för två olika fall av kvinnomisshandel.

Det första fallet avskrevs då två nyckelvittnen aldrig infann sig i rätten. Det andra ska avgöras den 20 september, dagen innan Liverpool möter Southampton på Anfield.

Gjorde Tottenham rätt eller fel som släppte honom ur sitt grepp?

/Erik Niva

Det är ju den tiden på året.

En eller ett par matcher in på säsongen. En eller ett par poäng för få. En eller ett par klasspelare ifrån den kompletta truppen. Och mindre än två veckor att agera på.

De senaste dagarna har transferkarusellen snurrat som allra snabbast runt Willian, budgetkapande Anzji Machatjkalas bedårande begåvade brasse. Liverpool eller Tottenham? Tottenham eller Liverpool?

Exakt var Willian befinner sig och vart han ska ta vägen förblir oklart, men enligt några av dagens engelska tidningar har Liverpool skickat iväg chefsscouten Barry Hunter till Ryssland för att sy ihop affären. Just den uppgiften kittlar mig lite extra mycket, eftersom den ger mig tillåtelse att resonera lite kring både problem och möjligheter med den här sortens affär.

För drygt två år sedan var Barry Hunter i Italien på ett liknande uppdrag. Han jobbade för Manchester City på den tiden, och tillsammans med värvningschefen Mike Rigg skulle han utvärdera klubbens funderingar på att värva Alexis Sánchez från Udinese. Manchester City visste naturligtvis vad chilenaren gick för på planen – de hade följt honom noggrant under två års tid – men var däremot osäkra på hur han egentligen fungerade utanför sidlinjerna. Skulle han klara en omställning till England? Skulle han lyckas bibehålla hungern hela vägen genom ett långt mångmiljonkontrakt? Kort och gott: Var det tryggt att värva honom för en dryg kvartsmiljard eller så?

Mike Rigg berättar:
– Barry var min Italien-scout då, och vi ägnade fyra, fem dagar åt att studera Alexis. Vi såg Udinese träna, vi tittade på hans hus, vi träffade hans familj och vänner. Vid en punkt åkte vi till och med in till stan och följde efter honom då han promenerade runt med en kompis. Vi noterade vilka han var med, vad han gjorde. Vid en punkt gick vi in på ett hotell, låtsades vara fans och bad om en autograf. Det var för att se hur han reagerade på sådant.

Manchester City är klubben som köpte Robinho och Carlos Tévez för uppemot 850 miljoner kronor, och sedan sålde honom för mindre än 200 miljoner. De har tvingats lära sig att bollskickliga sydamerikaner inte nödvändigtvis är de allra säkraste investeringarna. Innan de var beredda att buda på Alexis Sánchez krävde de en 56-sidig personlighetsrapport på honom.
– Vi borde göra psykometriska tester på dem för att ta reda på vad som får de här spelarna att ticka, men så som reglerna är utformade måste du gå ut och spendera 50 miljoner pund utan minsta möjlighet till besiktning.

Summorna varierar såklart, men problemet finns på elitfotbollens alla nivåer och har förvandlat gårdagens sidlinjescouter till dagens snokarspioner. Under januarifönstret 2012 behövde Fulham snabbt få in en stor, stark och pålitlig målgörare, och klubbens värvningsprofilering pekade i en tydlig riktning. Chefsscouten Barry Simmonds rekommenderade den välväxte anfallen Pavel Pogrebnyak, men fick mothugg från klubbledningen. Ryska spelare hade traditionellt sett väldigt svårt att anpassa sig till England, hette det. De tenderade minsann att gå sina egna, lynniga vägar, och visade inte minsta intresse för att smälta in i spelargruppen.

Pogrebnyak spelade för VfB Stuttgart vid den här tiden, och eftersom de hade sitt vinterläger i turkiska Antalya åkte Barry Simmonds dit.
– I Antalya så stalkade jag honom i fyra dagar, observerade allt han gjorde. En sak – en liten detalj – stack ut. Han försökte sig på ett skott som seglade ut i omloppsbana, flög iväg långt bakom målet. Och de hade ställt två gamla gubbar där, såna som hade som jobb att samla ihop bollar. När Pogrebnyak såg dem vända sig om för att hämta hans boll så stannade han dem. Han vinkade undan dem och hämtade själv sin egen boll. Det var en enkel, osjälvisk handling. Väldigt respektfull. Och det lärde mig mycket om honom.

En gång avstod Barry Simmonds från att värva en spelare eftersom han hade sin svärmor inlagd bland mobiltelefonens kortnummer och ringde henne mest hela tiden. Simmonds upplevde spelarens personlighet som undergiven, och befarade att han skulle vara extra sårbar för pressen som en Premier League-spelare tvingas prestera under. Med Pogrebnyak arbetade han efter andra parametrar. Det han var orolig för – eller det klubbledningen var orolig för – var den arrogant, självcentrerade ryssen.
– Men en dag studerade jag honom i restaurangen efter träning. Han la noggrant ner sin kniv och gaffel på tallriken, och bar sedan bort den till damerna bakom kassan, så att den skulle kunna diskas. Det sa mig också något om hans karaktär.

Pavel Pogrebnyak flyttade till Fulham på januarifönstrets sista dag ifjol. På sina första tre Premier League-matcher gjorde han fem mål.

Jag har hämtat de här anekdoterna från ”The Nowhere Men” av Michael Calvin. Det är en färsk bok som jag rekommenderar till er som är intresserade en scoutingbransch i förändring. Själv tänker jag ägna några minuter åt fritt fantiserande runt Willian. Var är han nu? Vad gör han? Tar han lite extra majonäs på maten han beställer på en lite väl svettig dagestansk restaurang? Och står Barry Hunter i så fall tätt bakom honom och noterar det?

/Erik Niva