Madonna-derby i Milano, och Inter dyker aldrig ens upp för match. 85 minuter i underläge mot ett välorganiserat men sårbart Milan – en halvtimme av dem mot 10 man – och de blåsvarta förmår knappt ens skapa en enda vettig kvitteringschans.
– Jag gillade ingenting med den här matchen. Det är en sak att förlora ett derby, men problemet den här gången var att vi inte ens spelade fotboll. Det är något helt annat, och mycket mer allvarligt, mullrar nu Inter-magnaten Massimo Moratti.

Han är långt ifrån ensam om att vara förbryllad. Efter ett knappt halvår med Rafa Benítez tycks det inte finnas en enda människa i Italien som förstår vad den här spansk-engelske coachen egentligen ska vara bra för – och just det är också symptomatiskt för en helg då det blev uppenbart att även den globaliserade fotbollsvärlden fortfarande leder till kulturkrockar.

Medan Italien funderar över vitsen med utländska managers som inte heter Mourinho försöker England förstå sig på en italiensk coachmentalitet som går emot allt de vuxit upp med.

Med Chelsea på väg mot gårdagens chockförlust mot Sunderland så bytte Carlo Ancelotti ut lagets bästa målskytt Florent Malouda, ersatte honom med Salomon Kalou. Stamford Bridge buade.
– Jag hörde buropen när jag gjorde det bytet. Kanske gjorde jag fel, men det var så jag såg det från bänken, konstaterade Ancelotti efteråt.

Relativt sett var det ingen stor sak. Ancelotti har ett stort förtroendekapital, och även om bytet var oväntat gick det inte över gränsen till att bli fullständigt obegripligt. Värre var det för den andra italienske topplagstränaren i Premier League. När Manchester City jagade segermål mot Birmingham och Roberto Mancini bytte ut sin enda regelbundna målskytt mot en defensiv mittfältare – kulmen på en rad märkliga byten på sistone – sprängdes någon sorts vredesvall på Eastlands.
– What the fuck is going on, vrålade City-fansen när de buat färdigt över att Carlos Tévez ersatts av Gareth Barry.

Normalt sett är Mancini en tränare som gömmer sig bakom sin begränsade engelska för att ge oengagerande icke-svar på sina presskonferenser, men nu pressades han såpass hårt att han inte kunde låta bli att vara ärlig – och därigenom också intressant.
–  Är jag under press? Varför? För att fansen säger: ”Åh, du måste sätta in två anfallare”? Om ni vill att vi ska underhålla hade jag kunnat slänga in tre anfallare. Tror ni att det skulle hjälpa? Eller tror ni att laget skulle förlora balansen? Alla fans tänker såhär, både i England och Italien. Men om de tror att jag skulle kunna sätta in fyra anfallare och därigenom göra fyra mål… Nej, fotboll funkar inte så. Om det vore på det sättet skulle jag spela med tio anfallare.

Mancini har givetvis en poäng, men han missar flera andra – varav den viktigaste är just den fotbollskulturella skillnaden mellan England och Italien. Man kan bli kritiserad för defensiva byten i Italien också, men där finns ändå en helt annan taktisk förståelse för den typen av rockader. I England ses det fortfarande som en direkt provokation att ersätta en offensiv spelare med en defensiv när det behövs mål – och den absolut enda chansen att undvika ursinnig kritik för det är att se till att vinna matchen.

Roberto Mancini kommer allt närmare en shejkspark för varje torftig match hans lag spelar. Den största anledningen till det är att han är långt hemifrån, och vägrar anpassa sig till att reglerna är annorlunda i den här fotbollstraditionen.

***

Något mer lättuggat så här avslutningsvis? Okej, ni får en fransk brasseytter med god utdelning. I lördagsmatchen mot Nancy satte Wendel segermålet för Bordeaux. Något konstigt med det? Tja, för det första att han klart och tydligt använt handen för att boxa bollen mot mål – för det andra att den aldrig var särskilt nära att korsa mållinjen.

God utdelning.

/Erik Niva 

Med tiden har jag ju etablerat några riktlinjer i mitt bloggande här. Inga överlånga inlägg, av hänsyn till läsarna. Inga inlägg på helgerna, av hänsyn till mig själv.

Men vafan, eftersom jag nu gått tre dagar utan en enda uppdatering – sorry ’bout that, det har varit såna tider bara – så är jag väl inte sämre än att jag kan göra ett undantag.

Som kompensation för tystnaden får ni nu 7500 tecken inrullade i ett inlägg, ännu ett sånt där reportage som publicerades på tidningen i går men aldrig lades ut på nätet.

For the Seasiders.

De reste sig ur spillrorna från de brustna drömmarnas stad.
Eller nej, de gjorde mer än att resa sig.
De flög rätt ut i Premier League-rymden, utan vare sig raket eller skyddsdräkt.
Nu flaxar Blackpool desperat för att slippa sjunka tillbaka ner i verklighetens vinter.

Står man inne i centrala Blackpool kan man faktiskt inbilla sig att man är i Paris.
För drygt 120 år sedan åkte stadens borgmästare ner till världsutställningen i den franska huvudstaden, häpnade över det nybyggda Eiffeltornet.
Fem år senare stod en kopia färdig uppe på den engelska västkusten.
Några mindre skillnader bara.
Till att börja med är Blackpool Tower inte ens hälften så högt som sin förebild.
Och där Eiffeltornet ligger inbäddat mellan en lummig park och den stillaflytande Seine-floden så kämpar dess engelska lillebror mot de regngrå stormvindarna som drar in från den irländska sjön och försöker förtvivlat resa sig ovanför några av Europas mest nedgångna nöjeskvarter.
Står man inne i centrala Blackpool kan man faktiskt inbilla sig att man är i Paris.
Det är man inte.

Måndagsmatch på Bloomfield Road. Givetvis blåser det styv kuling och regnar i sidled. Temperaturen ligger och pendlar några få grader ovanför nollstrecket.
– Welcome to a lovely, lovely night in Blackpool, ylar arenaspeakern entusiastiskt minuterna före avspark.
Gensvaret är massivt, och det är lätt att förstå euforin. För tio år sedan förlorade Blackpool med 5-0 mot Bury nere i fjärdedivisionen inför några få tusen lidande åskådare.
Nu är de uppe i Premier League, vinner på Anfield och spelar inför fullsatta läktare på en fräschrenoverad arena.
– Don’t wanna go home. This is the best trip, we’ve ever been on, sjunger hemmafansen i ren, pur lycka över Premier League-äventyret.
West Bromwich Albions tillresta supportrar verkar inte övertygade.
– I wanna go home. This is a shithole, I wanna go home.

Blackpool är en stad med en fasad och en helt annan verklighet.
Sällan mötas de två.
Bortanför tornet är folket här gränslöst stolta över sin vidsträckta julbelysning, som påstås vara den enda mänskliga skapelse förutom Kinesiska muren som syns från rymden.
Så är det förstås inte.
På stadens officiella hemsida påstås det att Blackpool är Europas näst största turistattraktion efter Vatikanstaten, att staden årligen lockar fler besökare än hela Grekland och att det finns fler hotellbäddar här än i hela Portugal.
Det stämmer naturligtvis inte heller – men det riktigt anmärkningsvärda är att det faktiskt har gjort det en gång i tiden.
En gång i tiden var Blackpool tveklöst Storbritanniens största nöjesstad. Under första halvan av 1900-talet var det den självklara destinationen för nationens semestrande arbetarklass. Över långhelgerna stängdes hela industristäder ner, och siste man släckte lampan innan han också hoppade upp på tåget mot nordväst.
Så sent som 1992 räknade man fortfarande in över 17 miljoner årliga besökare till staden, stränderna, nöjesfälten och pirerna.
Idag är den siffran halverad. Beläggningsgraden på hotellen är nere under 25 procent.
De som fortsatt komma till Blackpool är de fattigaste av de fattiga semesterfirarna, de som inte ens har råd med Ryanair-biljetter till familjen.
Över och medelklasserna – de som på turistbranschlingo sorteras in i kategori A och B – utgör mindre än fem procent av besökarna.
Den här måndagen är turistsäsongen över, höst på väg över i vinter och det är svårt att begripa varför någon någonsin skulle vilja komma hit.
Vädrets vrede väller in över strandpromenaden. Restaurangerna är igenbommade. Spelhallarna står tomma. De få affärer som håller öppet affischerar om ”cut-price fags” och ”bargain booze”.
Annat var det en solig söndag i slutet av maj.
Då var ”The Golden Mile” mer välfylld än på årtionden. Mer än hälften av alla stadens bofasta hade tagit sig ut för att hylla historiens mest osannolika Premier League-lag.
Det kanske inte var den största dagen i stadens historia – men det finns de som säger att det var det sista riktigt lyckliga kapitlet i berättelsen om en ifrånsprungen turiststad under avveckling.

När Blackpool tog emot Manchester City i mitten av oktober uppstod en talande situation. En enda spelare hos gästerna – Yaya Touré – tjänade ensam mer än hela hemmalagets trupp tillsammans.
Premier League har funnits i snart 20 år. Blackpool FC är den minsta klubb som någonsin spelat i den pengaglittrande divisionen.
Under fjolårssäsongen var spelarna tvungna att ta hem sina träningskläder och tvätta dem i sina egna maskiner. De startade den som nedflyttningskandidater i The Championship, med divisionens näst minsta siffror både vad gällde lönebudget och publiksnitt.
– När vi ändå nådde Premier League kändes det som att åka rätt ut i rymden, att landa på månen utan vare sig raket eller skyddsdräkt, beskriver anfallen Brett Ormerod, som spelat för klubben i alla de fyra högsta divisionerna.
På måndagen efter uppflytningspartyt ringde en Premier League-representant till Blackpool för att sammankalla ett möte med föreningens åtta avdelningschefer.
– Vi hade inte ens några åtta avdelningar, sannerligen inga avdelningschefer, berättar ordföranden Karl Oyston.
Oavsett om klubben nu åker raka vägen ut ur Premier League kommer de ändå att tjäna minst en miljard kronor på sejouren.
– Det har förändrat mina spelares liv, och det har förändrat klubben för all framtid. Vi brukade vara den där killen som stod med en smutsig mössa och en liten hund och sålde de hemlösas tidning. Nu är vi han som har vunnit lotteriet och undrar hur han ska lyckas göra av med alla pengar, säger färgstarke managern Ian Holloway.

Nu ser jag Blackpool besegra West Bromwich med 2-1 – vinna sin första hemmaseger i högstadivisionen på 39 år – och återta sin position på den övre tabellhalvan.
Det är en segerstinn Ian Holloway som kommer in i det lilla källarrum där presskonferenserna hålls på Bloomfield Road.
– Det är smått himlastörtande att tänka på var vi är i nuläget, men jag tycker att vi är ett väldigt bra lag. Och jag är väldigt stolt över hur vi spelar fotboll. Vi gör det på rätt sätt, med vårt passningsspel, även om vi måste vara lite smartare runt mål. Ni kan titta på hur Real Madrid passar – vi kan också klara det
En stunds konstpaus.
– Ni tror att jag är galen?! Ni kan skratta, men…
Jodå, journalisterna på plats skrattar.
– …jag menar allvar. Vi ska inte vara rädda för att sikta på Champions League här. En dag kan vi vinna Champions League. Resan dit upp är väldigt mycket kortare än den vi redan klarat av.
En gång jämförde Holloway sig själv med sin klubb:
– Vi ser båda bättre ut i mörker.
Blackpool FC är ett fotbollslag från illusionernas stad.
Ian Holloway har byggt hela sin mediepersona på att framstå som en gycklande clown, samtidigt som han internt aldrig beskrivs som något annat än en unikt entusiasmerande inspiratör.
Han har tvingats koka Premier League-trupp på en budget som väger lättare än Yaya Touré, men lyckas ändå knöla in sitt lags framtidsmöjligheter i samma mening som Real Madrid.
Medan de brittiska journalisterna nu försöker samla sig efter hansoväntade Champions League-utspel passar jag på att ställa en fråga. Den är inte särskilt väl formulerad – något standardiserat om klubbens betydelse för staden – men Holloway behöver ingen hjälp med att artikulera sig.
– Jag tror egentligen bara att du behöver gå ut från den här arenans fyra väggar för att förstå det. Vet du hur människor lever i kvarteren omedelbart här runt omkring?
Om inte annat kan jag läsa in mig. En manlig medellivslängd på 73,6 år, lägst i England. Andelen alkoholrelaterade dödsfall är landets högsta. Självmordsfrekvensen är åtta gånger högre än nationalgenomsnittet, och tonårsgraviditeterna 72 procent högre.
– Och vad kan vi göra för dem? Jo, vi kan ge de människorna en ny sol – en skinande orange fotbollssol. De är precis på väg in i en vinter som är mörkare än på många andra platser. De behöver den.

/Erik Niva

Jogi Löw tar inte ut den tyska landslagstruppen till matchen mot Sverige förrän i morgon, men redan nu har han avslöjat att den kommer att innehålla fem av Europas allra mest spännande unga talanger.

22-årige Kevin Grosskreutz och 21-årige Mats Hummels har varsin a-landskamp. De två 20-åringarna Lewis Holtby och André Schürrle samt 18-årige Mario Götze är debutanter.
– Alla de här spelarna har spelat väldigt bra under en längre tid den här säsongen. Jag är övertygad om att de klarar språnget till den stora internationella scenen. Det gamla argumentet om att man måste prestera under två eller tre år för att bli uttagen gäller inte för mig. Det kan komma redan efter några veckor, och ålder saknar betydelse, motiverar Löw. 

Grundanalysen här gäller såklart hur det tyska talangundret fortsätter att generera råvaror – men det finns även läge att dyka ett lager djupare.

Under hela 1900-talet kom i praktiken alla framgångsrika fotbollsspelare från de lägre samhällsskikten. Även om medel- och överklassen syntes allt mer på läktarna förblev det fattigbarnen och fabriksarbetarnas söner som kämpade nere på planen.

Det har gjorts analyser – mer eller mindre vetenskapliga – som gått ut på att brittisk fotboll hålls tillbaka eftersom i stort sett all talang fortfarande hämtas ur den krympande arbetarklassen, samtidigt som Storbritannien av idag i praktiken är ett land där majoriteten av befolkningen numera tillhör någon sorts medelklass.

Tyskland har kommit bort från det här. Tyskland har lyckats göra sin fotboll så inkluderande att de nya stjärnskotten kan spränga fram ur de grönlummiga villakvarteren precis lika gärna som de kan komma från Mesut Özils utsatta immigrantområden.

Och inte minst – på ett sätt mest glädjande för en sådan som mig – Tyskland har även tagit till vara på sönerna som blivit fotbollsgalna på grund av sina fäder. Inte för att papporna varit några storspelare, utan eftersom de har varit fotbollstokiga fans som själva vuxit upp på ståplatsläktarna. De har varit, typ, såna som oss.

Fallstudie i frågan dårå.

Mario Götze
Förmodligen den allra mest spännande unga talangen. En 18-årig liten plutt, med en bollbehandling som brukar härstamma från ändlösa timmar av stenhårda spontanmatcher på gropiga planer i någon förort där det inte finns något annat att göra. Inte. Pappa Jürgen Götze innehar en professur i datateknik vid fakulteten för elektro- och informationsteknologi vid universitetet i Dortmund. Tidigare har han bland annat forskat vid Yale.

Mats Hummel
Okomplicerad mittback som bland annat var med och vann U21-EM i Sverige. Hans mamma Ulla Holthoff tillhör Tysklands mest kända kvinnliga sportjournalister, och jobbar numera för tv-kanalen ARD. Hon var tidigare redaktör på Welt, och kontaktade då Otto Rehhagel för en intervju. ”Ja, okej då, sätt mig bara i kontakt med en redaktör med relevant kompetens”, svarade Rehhagel. ”Nej, nej. Det blir jag som gör intervjun”, replikerade Holthoff. ”Finns det ingen man där?”. ”Jo, men nu är det jag som har fått det här uppdraget”. Rehhagel trodde inte sina öron: ”Men förstår du fotboll? Vet du vad offside är?”. Men Europamästartränaren väntade inte på svaret. ”Nä, vet du vad. Nu avslutar jag den här konversationen”, sa han – och la på luren.

Kevin Grosskreutz
Medan Kevin Grosskreutz kämpar sönder motståndare med sin intensitet står hans pappa på Südtribune och hejar på. Han tänker minsann inte lämna sin ståplats för någon vip-läktare – han har trots allt stått där i drygt 35 år. Kevin Grosskreutz var bara fyra år gammal när hans pappa tog med honom till Westfahlenstadion för första gången, och där har han blivit kvar. Genom åren har far och son tillsammans upplevt alla ligatitlarna på 90-talet, Champions League-segern 1997 och krisåren på 2000-talet. Grosskreutz den yngre blev en så fanatisk BvB-supporter att han fortsatte resa till bortamatcherna med sina supporterkompisar långt efter att han själv fått proffskontrakt med klubben. Inför den här säsongen fick han frågan om vad han egentligen tycker om ärkerivalen Schalke 04: ”Jag hatar dem. Jag avskyr dem som pesten”.

Lewis Holtby
I maj 2009 la en skribent på internetsidan The Football Blog upp en betraktelse om det han rubricerade som ”The German Match Day Experience”, en summering av hans intryck från en Zweite Bundesliga-match mellan Alemannia Aachen och Kaiserslautern. Artikeln kommenterades omgående av någon som hette Chris Holtby: ”Great Article! Having lived here for over 20 years, i’ve had many great experiences with the German fans, both in Tivoli and at away games. Travelling on a specially arranged train with 2000 fanatical Aachen fans to an away game in Mainz or Koblenz is an experience not to be missed. Their love of their team is clear to see, and being an Evertonian, i fully understand where they are coming from!”. Några av sitens tyska läsare reagerade på namnet. Chris Holtby… inte var det väl pappan till…? Jodå. ”Thanks for the kind words about Lewis. Lewis will be sad to leave Aachen believe me, when he played for Gladbach Youth he was very often with a very good friend of mine (Aachen fanatic!) in M Block watching Alemannia! I hope the way he gives all every game for Alemannia shows the fans how much he loves the club and is very gratefull for what Alemannia have done for him and to leave will be very hard. (…) It’s hard as an Englishman to back your son playing for one of our greatest rivals but i’m very proud of him no matter which country he represents. Infact last year he played against England in Colchester. It was the 1st time you ever saw yours truly wishing the Germans to score against England! Result was 1-0 England! Lewis learnt to play football here, and has made his name here so it’s only right he should be playing for Germany.

Och där har ni. Ytterligare ett par anledningar att sympatisera med de här fantastiska nya tyska fotbollsgenerationerna – även om jag måste erkänna att jag inte riktigt hade tid eller utrymme för att gå till botten med exakt vad Andre Schürrles föräldrar egentligen är för figurer.

/Erik Niva

I dagens tidning har jag en intervju med Jonas Olsson, som framförallt utgår ifrån hans betydelse för West Bromwich Albion.

Slets WBA:s skrällhöst sönder samtidigt som svenskens hälsena?

Elva matcher är nu inget underlag att dra statistiskt säkerställda slutsatser av, men Olsson-effekten är så iögonfallande att den givetvis inte går att ignorera.

WBA med Jonas Olsson: 1,88 poäng per match. Champions League-form.
WBA utan Jonas Olsson: 0,00 poäng.

Men jaja, det där kan ni läsa mer om i artikeln – här på bloggen tänkte jag återigen utnyttja de här vidunderliga möjligheterna att vara multimediala som vi numera dras med. Olsson är nämligen en av de där sällsynta fotbollsspelarna som det verkligen går att prata politik och musik med, och även om det inte är något som vi är så intresserade av att ha med i tidningen så vore det ju synd att försätta chansen.

Alltså, Erik Niva goes Youtube med en skakig handkamera på ett slamrigt café. Någonstans begår han även ett tankefel som leder till en grov felsägning. Och allt detta utgör alltså det beryktade bonusmaterialet till intervjun med en av de mer betydelsefulla spelarna i Premier League.

* Jonas Olsson om integration – del I
* Jonas Olsson om integration – del II
* Jonas Olsson om musik

***

Var det något annat när jag ändå höll på runt det här temat? Jo, jag tänkte passa på att lämna en rapsodisk rapport från det söndagens spända möte mellan Široki Brijeg och FK Sarajevo i den bosniska ligan.

Som ni kanske vet kommer Široki Brijeg från Hercegovina – staden har en klar majoritet av kroatiska invånare – och senast FK Sarajevo var där så utbröt några av de värsta supporterkravallerna i ligans historia. En Horde Zla-ultra som hette Vedran Puljić dog efter att ha blivit skjuten av polis.

Under matchen i söndags vecklade också de tillresta Sarajevo-fansen ut en banderoll till Puljićs minne, men den konfiskerades omedelbart av den lokala polisen. Däremot verkade de inte ha några som helst problem med den här flaggan från hemmafansen; den fick vara kvar på läktaren under hela matchen.

/Erik Niva

Simon Bank gav er en stillbild från gårdagens stormatcher i fotbollens Europa. Jag tänkte ge er två till, båda hämtade från Liverpools återuppståndelse mot Chelsea.

Först och främst har vi den gamle röde legendaren John Barnes, senast omnämnd i den här bloggen för några månader sedan, då han länkade samman Englands VM-fiasko med socialism. Vi har lite svårare att förstå honom den här gången, efter att ha hört talas om hans insats som studioexpert i samband med matchen igår.

Tyvärr har jag inte hittat några rörliga bilder ännu, men tydligen var det under halvtidsvilan som Sky-ankaret Richard Keyes bytte ämne:
– John Barnes har blivit pappa igen. Baby Alexander vägde in på 7 skålpund, 2 uns.
Och innan vi ens hunnit reflektera över hur underbart brittiska massaenheter klingar i översatt form hade Keyes vänt sig mot Barnes:
– Vill du åka till sjukhuset?
Barnes ruskade på huvudet:
– Nah. Jag stannar för andra halvlek.

När matchen var slut saknades ändå Barnes, och Keyes meddelade att han till sist övertalats att åka till sin nyförlösta son och sin nyfödda dotter.
– Quite rightly. Han borde åkt tidigare.

Appropå det här med fotbollsfolk och föräldraskap.

***

Den andra stillbilden? Tja, det är det här läktarplakatet. What’s all that about? Och framförallt – är inte fem pund lite väl saftigt för en Liverpool-mango, hur saftig den nu än sägs vara?!

/Erik Niva

Kan jag blogga från Premier League-studion?

Javafan… Kan Robbie Savage ladda upp för en viktig Championship-match mot Portmouth på det här sättet så. Klippet är knappt ens en timme gammalt. Om ytterligare två timmar springer alltså Savage in på Pride Park.

/Erik Niva

Det spelar liksom ingen avgörande roll i vilken utsträckning Premier League-klubbarna nedvärderar den – för mig kommer alltid FA-cupen vara den mest romantiska av alla fotbollsturneringar.

Sällan är det lika lätt att förklara min poäng – att visa på cupens relevans även för 2010-talets fotboll – som just den här helgen.

Jag utgår ifrån att ni redan känner till bakgrunden till utbrytarföreningarna FC United of Manchester och AFC Wimbledon, på samma sätt som jag förutsätter att ni hörde talas om experimentet med den supporterstyrde klubben Ebbsfleet FC när det sjösattes för några år sedan – så jag tänkte fokusera på uppdaterandet här.

Ikväll spelar FC United borta mot Rochdale i den första ”riktiga” omgången av FA-cupen. De har sålt sin tilldelning på 3400 biljetter, och kommer säkert ha med sig ytterligare något 1000-tal fans till Spotlands. Vi pratar alltså om ett bortafölje som flera Champions League-klubbar skulle ha svårt att skrapa ihop på en fredagskväll, och får en enkel förståelse för hur stor potential den här rebellklubben faktiskt har.

Än så länge har FC United bara hunnit till sjundedivisionen, men är på god väg att växa ur protestjeansen och in i klubbkostymen. Just nu håller de som bäst på att försöka skrapa ihop femtio miljoner kronor för att bygga en egen arena i Newton Heath, den stadsdel som ett gröngult Manchester United en gång växte fram ur. Ni har en lite fylligare Independent-rapport här.

I realiteten kommer förmodligen aldrig FCUM att spela en tävlingsmatch på Old Trafford – vilket delvis skapat den mediehajp som omger den här matchen – då ju en Manchester United-lottning i teorin nu bara är två vinstmatcher bort.
– Men i så fall skulle bortasektionen vara helt tom. Det finns ett talesätt bland våra supportrar: ”Inte en enda penny till så länge Malcolm Glazer är kvar på Old Trafford”. Vi skulle åka dit och spela matchen, men våra fans skulle inte komma. Det är människor med principer, säger FC Uniteds manager Karl Marginson, som själv gick på Uniteds matcher på Old Trafford i 27 års tid.

Lite mer i skymundan kan vi även konstatera att cupen kan föra med sig ett första möte mellan MK Dons och AFC Wimbledon. De två klubbarna kommer att spela mot varandra förr eller senare – fantastiska AFC Wimbledon ligger just nu tvåa i Conference, och kommer fortsätta uppåt i seriepyramiden – vilket väcker ännu mer kluvna känslor bland supportrarna.
– Milton Keynes stal min klubb och min ligaposition. Jag tycker inte att den klubben har någon rätt att existera. Jag vill att den går i konkurs så snabbt som möjligt. Jag vill inte att Wimbledon ger Milton Keynes någon sorts falsk legitimitet genom att möta dem, skriver AFC-supportern Aled Thomas.

Nu lottades inte AFC Wimbledon mot MK Dons den här gången, utan får istället ta emot Ebbsfleet United – som ni vet ytterligare en klubb med väldigt speciell historia, men en oviss framtid. Där både FC United och AFC Wimbledon är supporterprojekt som har hälsan i sin stadiga klättring uppåt ser Ebbsfleet United vara på väg att ebba ut, ifall ni ursäktar göteborgskan.

Då MyFootballClub-experimentet köpte Ebbsfleet United för ett par år sedan hade 30 000 människor betalat medlemsavgiften som skulle ge dem möjligheten att delta i driften av en fotbollsklubb. Jag var själv en av dem. Vid den tiden hette det att 15 000 medlemmar var minimigränsen för att projektet skulle gå att driva vidare.

Idag finns 3500 medlemmar kvar. Så sent som i förra månaden blev den alltmer desillusionerade managern Liam Daish överkörd i en omröstning som gav medlemmarna en sorts vetorätt över hans transferaffärer. Totalt brydde sig 132 personer om att rösta.

Några veckor innan omröstningen gjorde BBC en radiodokumentär om vad som egentligen hänt med Ebbsfleet United – börjar efter 37.40 på den här länken – och känslan av resterna-av-en-krossad-dröm var påtaglig redan då.
– Det finns en trötthet runt hela projektet, erkände ordföranden Phil Sonsara.
– Jag tror att vi misslyckades med att ge medlemmarna den känsla av äganderätt och den närhet till klubben som de hade hoppats på. Kanske var tanken på att vara med om ett övertagande och delta i beslutsfattandet mer spännande än verkligheten visade sig vara, säger MyFC:s grundare Will Brooks.

Supporterperspektivet så långt, men det finns ju fler. Liam Daish har varit Ebbsfleets manager ända sedan övertagandet. Numera ger han mest intrycket av att vilja stänga ner hela internet.
– Jag har inte tid att sitta och skriva bloggar och podcasts eller vad det nu heter. Jag har mycket på min lott. Jag tänker inte sitta vid en dator sex timmar om dagen och svara på allas e-mail.
Daish har nu alltså delvis förlorat kontrollen över transfermarknaden. Han lever med en ständig fruktan att nästa steg kommer att innebära att han inte längre har kvar rätten att ta ut laget.
– Det funkar inte att bara sitta i sitt vardagsrum med sin laptop och ta ut laget. Du handskas med människor i det här jobbet. Fråga vilken manager som helst, han går igenom allt i sitt huvud minst 100 gånger innan han väl tar ut ett lag. De måste fansen begripa.

För 10 år sedan fanns vare sig AFC Wimbledon, FC United eller Ebbsfleet United. Tillsammans utgör deras historier en förvånansvärt effektiv sammanfattning av hur vår fotbollsvärld förändrats sedan dess.

/Erik Niva

Så… vad skrev du om Pippo Inzaghi?

Alla som studerat José Mourinho under en match har noterat att han antecknar frenetiskt, summerar i stort sett varje anfall med en notering i sitt anteckningsblock.

Vad står det där i?

Spanska tv-stationen Cuatro gav sig den på att ta reda på det i samband med helgens ligamatch mot Hércules. De satte en specialkamera på Mourinho, noterade att han knycklade ihop ett par sidor ur blocket som han sedan slängde ifrån sig – och lyckades sedan snoka rätt på dem efter slutsignalen.

Nyfikenheten var givetvis enorm – var det här skriften som skulle ge oss insikt i en fotbollsvisdom tidigare okänd för oss dödliga? Well… nja.

Anteckningarna visade sig mest vara lösryckta brottstycken som mest påminner om vilka vardagsklyschor som helst: ”…anfall… kontring… pentetration på fasta situationer… bolltempo och rörelse tr9 (David Trezeguet)… tid… snabbt underlag, penetration… fasta situationer… byta högerkanten… anfall… penetration tr9”.

Sedan trodde man väl inte att det skulle bli så mycket mer – att den undersökande journalistiken nått vägs ände – men inte då. As vägrade släppa den här möjligheten att tränga in i José Mourinho, och anlitade följaktligen handstilsanalytikern Irene López för vidare insikter.
– Bokstäverna är väldigt små, knappt läsbara, men följer man hela raden så är det väldigt spännande. Han skriver väldigt snabbt, redan på väg mot nästa händelse. Vad vi ser är att Mourinho hela tiden försöker komma med konkreta lösningar på specifika problem. Han har en väldigt snabb problemlösningsförmåga.

Tydligen är det så att alla har en nyckelbokstav i sin handstil, i José Mourinhos fall är det bokstaven ”t”.
– Ribban på hans t:n är höga, egentligen för höga. Det tyder på en person med enorm ledarskapsförmåga. Hela världen kommer att lyssna på vad han har att säga. Han säger det med en kraft och säkerhet som genererar stort förtroende bland de som lyssnar.

Under ett skede av matchen låg ju Real Madrid under mot Hércules. Irene López menar att anteckningarna från den fasen av matchen är extra tydliga.
– Här blir bokstäverna väldigt kraftiga, skarpa, beslutsamma. Alla linjer är väldigt tydliga. Det här är en person som går att lita på vid de tillfällen när det är problem.
Siffror är för övrigt ett eget kapitel i det här sammanhanget. Och surprise, surprise – även här imponerar tydligen Mourinho med sitt skrivsätt.
– Rundlarna är väldigt, väldigt välgjorda. De är skapade av en väldigt fin människa, väldigt nobel, som ger av sig själv till andra. Den som ger sig in i en relation med honom får något tillbaka; jag kämpar för dig, våra mål och vår framtid – och så får jag detsamma tillbaka av dig.

Så vet ni. Själv ska jag nu ägna lunchen åt att lära mig att skriva bokstaven ”t” på ett nytt sätt – jag tror att det kan påverka både mitt och andras liv i positiv riktning.

/Erik Niva

Ni måste förstå var vi kommer ifrån.

Jag gjorde min första match på White Hart Lane 1991, för snart 20 år sedan. Det var precis där någongång vi upphörde att vara Glory, Glory Tottenham Hotspur, och förvandlades till en patetisk, identitetslös förlorarklubb istället.

Sedan följde en evighetslång period då vi mer eller mindre ständigt fäktade för att undvika nedflyttning. 1993-94 var första säsongen jag gick någorlunda regelbundet, och den våren var det bara en oväntad ryggen-mot-väggen-vinst borta mot Oldham (Vinny Samways och David Howells gjorde målen) som räddade vår Premier League-status.

Det tog drygt sex år och minst ett dussin matcher innan jag ens fick se oss vinna på White Hart Lane.

Coventry hemma? 2-0-förlust. Ipswich? Inte ens nära. Sheffield United? En oförtjänt poäng räddad av en Kevin Scott-nick på stopptid. Norwich? Torsk och torsk igen.

Under halvtidsvilan ikväll funderade jag ett tag på vilken som varit den allra lägsta punkten för mig på den här arenan, och kom snabbt fram till att det måste varit någon gång under 1997-98-säsongen.

Det var min första som säsongsbiljettsinnehavare. Jag hade gått ut gymnasiet, lämnat Sverige och hela mitt sociala sammanhang – i grund och botten enbart för att följa Tottenham. Det jag landade i var säsongen från helvetet. Under den hösten var man överlycklig över 0-0-kryss hemma mot Blackburn och Wimbledon. Normaliteten var betydligt värre. Jag åkte upp till Liverpool och såg oss förlora med 0-4. Släpade mig upp till Coventry. 0-4 där också. På White Hart Lane föll vi mot Derby County och Crystal Palace, utan att ens kunna låtsas att det var överraskande.

Så såg det mer eller mindre ut under ett drygt årtiondes tid.

Till sist landade jag ändå vid två kandidater för min lägsta punkt någonsin på White Hart Lane. En 6-1-förlust mot Chelsea är jävlar i mig inte att förringa, men klarar ändå inte av att konkurrera ut en Ligacupmatch mot Carlisle United i september 1997. Vi hade precis varit uppe i Leicester och förlorat med 3-0 – nu släppte vi in två snabba mål som gjorde att vi gick in i halvtidsvila i underläge mot ett av fjärdedivisionens sämre lag.

Värre kunde det inte bli, och värre blev det faktiskt heller aldrig. I andra halvlek lyckades vi krångla till oss en vändning, med mål gjorda av två superstjärnor som hette Neale Fenn och Paul Mahorn. Inte för att vi vilade spelare, utan för att vi helt enkelt inte hade några bättre. Trots segern buade White Hart Lane ut laget vid slutsignal. Tror för övrigt att det är enda gången någonsin jag varit med om att vi haft färre än 20 000 på arenan.

Då hade vi Ruel Fox eller Andy Sinton på vänsteryttern. Idag har vi Gareth Bale.

För mig kommer förmodligen alltid 5-1-segern över Arsenal vara det största jag sett på White Hart Lane – men det här var jävlar i mig det bästa jag sett.

För mindre än ett halvår sedan satt jag på Bernabéu i Madrid, och såg hur Inter vann hela Champions League. I det läget verkade det laget rätt och slätt omöjligt att göra mål på, knappt ens möjligt att vaska fram en chans mot oavsett om man hette Barcelona eller Bayern München. De var ett lag som verkade i ett helt annat fotbollsuniversum än det där jag brukade se Tottenham gnissla sig fram till en uddamålsförlust mot Charlton Athletic.

De stora pojkarna hade sin fotboll, vi hade vår – aldrig möttes de två.

När de två världarna nu kolliderat känner jag mig omtumlad på gränsen till förvirring. Vad var det som hände? Hur gick det till? De regerande Europamästarna kom till White Hart Lane och blev manglade sönder och samman av ett lag som helt enkelt var klart bättre. Gareth Bale och Aaron Lennon lattjade sig fram där Leo Messi och Arjen Robben strandat, Tom Huddlestone och Luka Modric hittade de passningar som Xavi och Schweinsteiger aldrig såg.

Är det alltså såhär det är att hålla på ett bra, framgångsrikt lag? Jag kan nog lära mig att leva med det, även om 25 år av nederlag innebär att jag kommer att behöva en hel del avvänjningsträning.

FC Internazionale – can we play you every week?

/Erik Niva

Som alla någorlunda regelbundna läsare av den här bloggen vet så har jag ett väldigt kluvet förhållande till Harry Redknapp.

Jag har fortfarande väldigt stora problem med hans syn på moral och hans tankar om hur en fotbollsklubb bör förhålla sig till sin tradition och sina supportrar – men samtidigt känner jag en enorm tacksamhet för de största framgångar jag varit med om under 25 år som Tottenham-supporter.

Förmodligen är det en slump, men inför vår största internationella match sedan 1984 låter han nu plötsligt också som en Tottenham-tränare ska göra, som en man som fått en insikt i vad Spurs-supportrar vårdar och värdesätter.

Inter är på väg. De regerande Europamästarna gästar White Hart Lane. Vi saknar fem av våra bästa, viktigaste spelare. Spelar ingen roll – We are Tottenham, from the Lane.

Harry Redknapp:
– It might make a wild ride for everybody, but we are at home.
– There is a feeling that attack is the best form of defence for us. We are an open team and I don’t have any option other than to pick an attacking team.
– I could leave Van der Vaart out and play with three central midfielders and be strong in there, but I would not do that. This is the way I have developed the squad. We have a go. If we don’t have a go, we will be unhappy.
– The key will be ripping into them on the flanks. I have two wingers that have to play and for me there is not a team that I can pick which is defensive. 

Det var den store Danny Blanchflower som formulerade citatet som ända sedan dess har definierat vår klubb: ”The great fallacy is that the game is first and last about winning. It’s nothing of the kind. The game is about glory. It is about doing things in style, with a flourish, about going out to beat the other lot, not waiting for them to die of boredom”.

Årtionden har gått, fyllts av förlustsäsonger som varit allt annat än ärorika – men när allting kommer kring förblir vi en naiv bunt romantiker som aldrig slutat tro på allt det där, som aldrig släppt tanken på Tottenham Hotspur som en speciell fotbollsklubb.

Ikväll har vi chansen att ge mening åt uråldriga ideal. This is it. Mot N17.

CHARGE!

/Erik Niva