I förrgår åt jag lunch på en pastarestaurang i Stockholm. Utan förvarning frågade killen i kassan ifall vi skulle ses på onsdag, och först hade jag lite svårt att koppla. Kände jag honom? Hade vi bokat in ett häng? Och hade jag i så fall fixat barnvakt till Hugo?

Det tog några sekunder innan jag fick ihop det. På onsdag skulle jag ju vara i Madrid. Gå på fotboll. Och det skulle den här killen också. Han var en av de cirka 15 000 Galatasaray-fans som var på väg till den spanska huvudstaden, och han hade till och med lyckats få tag på en matchbiljett.
– Jag är med i ultrAslan. De ordnade det åt mig.

Hade jag bara varit lite snabbare i tanken hade jag frågat killen ifall han tidigare hade sett Galatasaray spela rullstolsbasket i Tjeckien eller vattenpolo i Rumänien. Det är nämligen så man förtjänar rätten till attraktiva fotbollsbiljetter inom ultrAslan, man gör besvärliga bortaresor för att stötta Galatasaray i märkliga marginalsporter och samlar på så sätt ihop en sorts lojalitetspoäng. Allt regleras i den centrala databas som även koordinerar de internationella flygplatsmottagningarna. Tanken är att Galatasarays spelartrupp aldrig ska landa utan att mötas av en stor skara entusiastiska fans, och tack vare ultrAslans globala spridning så fungerar det. Idag har de lokala underavdelningar i mer än sextio olika länder på fem kontinenter – och ändå har det bara gått drygt tolv år sedan supporterorganisationen grundades.

År 2000 var den turkiska fotbollens år noll. The best of times, the worst of times. Galatasaray vann Uefa-cupen, men två Leeds-fans mördades i centrala Istanbul inför semifinalen. En brytpunkt var nådd, saker och ting kunde inte fortsätta förbli sig lika. I stort sett alla Galatasarays fragmentiserade supporterfalanger sattes under hårt tryck från både klubb- och myndighetshåll, och i realiteten stod de inför valet mellan att reformera sig fullständigt eller att stängas ner helt.

De valde det förstnämnda. 64 olika supportergrupperingar enades om att samla sig under en gemensam banderoll, och resultatet blev alltså paraplyorganisationen ultrAslan. De framträdde för första gången på Alla hjärtans dag 2001, med ett tifo som förkunnade att deras kollekiva hjärta var vigt åt Galatasaray. Only you.

I nästa Champions League-match mötte de Milan, och ultrAslan hade varvat upp rejält.
– Ingen kan få mig att tro att det bara var 23 000 härinne. De lät som minst 100 000, sa en tagen Paolo Maldini efter 2-0-förlusten.

Självaste Real Madrid stod näst på tur. De mäktiga gästerna från Spanien tog snabbt ledningen med 2-0, men inför starten av andra halvlek kallade ultrAslan sina spelare till Kapali-läktaren och vrålade igång en ramsa:
– Vi tror, ni tror också.
Galatasaray vände och vann med 3-2. Efter det tredje målet fick vibrationerna från de jublande fansen ljusen på läktartaket att slockna.

Sedan den här internationella lanseringsvåren 2001 har ultrAslan vuxit explosionsartat. De har sett till att Galatasaray har titeln som världens mest högljudda fans i Guinness rekordbok – även om främst Besiktas-anhängare klagar på att de hade högtalarassistans – där de även krediteras för världens längsta supporterbanderoll. Men även om de själva gillar att benämna sig som kontinentens största ultrasgrupp påminner ultrAslan på många sätt mer om en sorts multinationell NGO numera. På gott och ont har ju supportersammanslutningar som till exempel Gaviões da Fiel och Ahlawy kommit att utgöra en sorts samhällskroppar i Sydamerika och Afrika, och ultrAslan är nog det närmaste vi kommer ett europeiskt parallellfall.

De är något långt mycket större än en vanlig supporterklubb. De organiserar blod- och benmärgsdonationer och de donerar regelbundet pengar till olika utbildningsprojekt. Häromåret sköt de till ekonomiska medel för att rädda en krisdrabbad lågstadieskola i Istanbul, och såg till att döpa om den efter den gamle skyttekungen Metin Oktay. Under flera års tid skänkte de alla inkomster från sin lukrativa merchandiseförsäljning till Galatasaray – det handlade om en bra bit över tre miljoner euro – och kan på så sätt sägas ha lagt grunden till en del av dagens storsatsning mot den europeiska toppen.

Långt ifrån alla gillar dem. Vissa anklagar dem för att vara för mycket ultras, andra menar att de är för lite ultras. Vissa förknippar dem fortfarande med våldsromantik, andra hävdar att de samarbetar med polis och myndigheter på ett sätt som är tabu i den läktarkultur de kommer ifrån. Vissa påstår att de har för stort inflytande inom klubben, andra säger att de borde sätta större press på ledningen för att lyfta supporterfrågor.

Klart är i alla fall att de numera utgör en högst reell maktfaktor runt Galatasaray, och att de därmed kan påverka klubbens framtidsriktning utifrån en annan logik än den som gäller i de slutna styrelserummen.

I grund och botten är jag övertygad om att det är en bra sak.

/Erik Niva

De flesta som är intresserade av skärningspunkterna där idrotten möter de jugoslaviska krigen har sett dokumentärfilmen ”Once Brothers”. Den berättar historien om serben Vlade Divac och kroaten Drazen Petrovic, två ungdomsvänner som förenades av basketen men separerades av kriget. Det är en fantastisk film, oändligt sorglig men samtidigt hoppfullt försonande.

Fotbollens version är råare.

Sinisa Mihajlovic och Igor Stimac lärde också känna varandra i tonåren. Först i de jugoslaviska ungdomslandslagen, sedan som två självklara storstjärnor i två grannstäder. Igor Stimac kommer egentligen nerifrån sydvästra Kroatien, men då han var 19 lånades han ut till Dinamo Vinkovci för att få spela seniorfotboll. Vinkovci är en järnvägsknut högst uppe i de nordöstra delarna av Kroatien, alldeles intill det som blivit den serbiska gränsen. Sinisa Mihajlovic växte i sin tur upp i Vukovar, en liten stad mindre än två mil därifrån. De två fotbollstalangerna umgicks visserligen i olika kretsar, men stötte ofta på varandra på samma barer och caféer. Visserligen hände det att deras respektive kompisar stirrade misstänksamt på varandra, men själva hälsade de alltid glatt och bytte de några ord för att stämma av läget.
– Jag har känt Stimac sedan unga år, och han har alltid varit ett lejon. Vi hade spelat i samma juniorlandslag och umgicks en del på den här tiden, minns Mihajlovic.

•••

Kriget mellan Kroatien och Serbien tog fart i precis det gränsland där Sinisa Mihajlovic och Igor Stimac levt sina liv några få år tidigare. Att precisera en startpunkt är komplicerat, men en av de händelser som eldade på konflikten var morden i Borovo den 2 maj 1991. Tolv kroatiska poliser och tre serbiska milismän dödades efter en eldstrid i en förstad till Vukovar, några hundra meter ifrån huset där Sinisa Mihajlovic växte upp. Kriget var igång. Mindre än en vecka senare skulle det spelas jugoslavisk cupfinal på JNA-stadion i Belgrad. Röda Stjärnan mötte ett Hajduk Split som spelade i sorgband för att hedra de stupade poliserna. När den jugoslaviska nationalsången spelades valde tio av elva spelare att stirra ner i marken snarare än att vända sig mot flaggan. Igor Stimac var kapten för det kroatiska laget och Sinisa Mihajlovic spelade för det serbiska, och ingenting var längre sig likt mellan de två gamla vännerna. När lagen hälsade på varandra lutade sig Stimac fram och väste i Mihajlovics ansikte.
– Hoppas att våra killar dödar hela din familj i Borovo.

Telefonförbindelserna till Borovo hade varit brutna i flera dagar, och Mihajlovic hade ingen aning om hans släktingar levde eller inte. Nu struntade han fullständigt i cupfinalen, utan ägnade all sin energi åt att försöka skada Stimac. Matchen förvandlades till en sorts kickboxningsuppgörelse de två emellan, och båda blev också utvisade en bit in i andra halvlek. Halvt i skymundan vann Hajduk med 1-0. Igor Stimac lyfte bucklan.
– Nu är den vår för evigt. Den jugoslaviska cupen kommer aldrig någonsin att spelas igen.

•••

Bara några månader senare möttes Hajduk Split och Röda Stjärnan igen i en ligamatch i Belgrad. En obalanserad Mihajlovic framstod återigen som en tickande bomb och blev återigen utvisad. Kriget hade redan hunnit radikalisera de båda fotbollsspelarna ytterligare. Hajduk Splits träningsanläggning låg vägg-i-vägg med en kroatisk armébas, och Igor Stimac spenderade ofta mer tid med militärer och milismän än med sina lagkamrater. I oktober 1991 var Hajduk på väg tillbaka till Kroatien efter att ha spelat mot Tottenham i Cupvinnarcupen. För att komma över gränsen var de tvungna att åka buss från Österrike.
– När vi kom in i norra Kroatien så kom vi till fronten. Allt brann. Var 200:e meter detonerade det en bomb, och när vi närmade oss Zadar upptäckte vi att en av dem hade sprängt upp ett tvåmetershål i en bro. En efter en var vi tvungna att gå ur bussen och hoppa över det.

När laget till sist kommit hem till Split fastnade de i en poliskontroll. Igor Stimac blev gripen eftersom han olovligen hade burit maskingevär, och tvingades tillbringa fyra dagar i häktet.
– Det var lagledningen som hade köpt upp sig på en del vapen att ha på bussen. De gjorde bedömningen att vi behövde det.

Några månader senare var Stimac tillbaka på stationen. Polisen hade plockat in honom för förhör, på grund av sitt samröre med en grupp kroatiska nationalister som hade bränt och sprängt kaféer, butiker och bilar som tillhörde etniska serber. Stimac förnekade att inte att han umgicks med dem – en av dem var hans kusin, en annan gudfar till hans son – men även om han själv inte sade sig ha något med attentaten att göra såg han inga moraliska problem med dem.
–Mina vänner tillhör en antiterroriststyrka inom den kroatiska armén. Deras uppgift är att spränga vissa byggnader. I våra samtal pratar de alltid om hur de ska driva ut serberna ur Split, eftersom det har blivit omöjligt att leva bredvid dem.

•••

Om det verkligen finns grader i helvetet var nog kriget ännu värre för Sinisa Mihajlovic än för de flesta andra. Hans pappa var serb, men hans mamma var kroat. Hans egen familj var inbörderskriget i koncentrat.
– Alla krig suger, men ett inbördeskrig som vårt är värre än något annat. Killar som växte upp tillsammans skjuter på varandra, familjer bryts isär…

Så länge Vukovar kontrollerades av den kroatiska milisen så svävade den serbiska delen av släkten i akut livsfara. Några få dagar efter att Mihajlovic sett till att få dem evakuerade så kastades en brandbomb mot föräldrahemmet. I de utbrända ruinerna hittade några vänner sedan ett par lagbilder på Röda Stjärnan. I var och en av dem hade någon satt en kula genom Sinisa Mihajlovics ansikte.
– Vem kunde göra något sådant? Det var en fråga som jagade mig tills jag fick reda på sanningen. Det var Stipe – en av mina barndomsvänner, en kille som jag sett som min bror. Han gjorde det enbart för att han var kroat och att jag var serb. Hur är det möjligt att kriget kan svärta ner sinnet så mycket på någon som tidigare varit en vän?

Efter att de flytt till Belgrad fick Mihajlovics mamma ett telefonsamtal från sin bror, general i den kroatiska armén.
– Varför har ni flytt? Vi som tänkte döda din make, det serbiska svinet.

När Vukovar till sist föll så blev samma morbror tillfångatagen av de serbiska styrkorna, ledda av den ökände krigsherren Arkan Raznatovic. Arkebuseringen var bara några timmar bort, då någon berättade för Arkan att det här rörde sig om en släkting till Sinisa Mihajlovic.
– Då ringde han mig, och jag lyckades övertala honom att skona min morbrors liv.

•••

Sinisa Mihajlovic hade lärt känna Arkan då han flyttade till Röda Stjärnan ett knappt år tidigare. Den före detta klackledaren hade redan då fått en helt ny position och status, i och med att han låtit beväpna supportrarna i Delije-gruppen och därmed förvandlats till en sorts militär befälhavare.
– Jag träffade honom genom fotbollen. Under en kort tid umgicks vi mycket, och jag kommer alltid att tacka honom för att han sedan räddade min morbrors liv. Utifrån är det enkelt att peka fingret mot honom, men han försvarade de serber som annars blivit massakrerade i Kroatien. Jag fördömer de krigsbrott han begått, men i ett inbördeskrig finns det inget gott och ont. Det finns inget svart och vitt, utan krigets färg är alltid röd som de oskyldigas blod.

Både Sinisa Mihajlovic och Igor Stimac har kommit att bedömas utifrån sina umgängen i minst lika hög utsträckning som sina egna handlingar. De flesta kroater hatar Mihajlovic eftersom han försvarat Arkan och ställt sig bakom Slobodan Milosevic. Och många serber avskyr Igor Stimac eftersom han alltid hyllat de kroatiska krigsgeneralerna Ante Gotovina och Mladen Markac.

De två fotbollsspelarna har kommit att bli symbolfigurer för fiendesidan, och har själva eldat på situationen genom att fortsätta kasta förolämpningar efter varandra.

Igor Stimac:
– Han påstår att jag sagt jag önskade att hans familj skulle dö, men jag uttrycker mig inte på det sättet. Mihajlovic existerar inte längre för mig. Eftersom hans mamma är kroat är det som att han alltid har försökt bevisa något, att han är en större serb än någon annan.

Sinisa Mihajlovic:
– Att han inte ens står för vad han sagt gör honom ännu mindre i mina ögon. Han borde bara försvinna. Jag tror inte på våld, men Igor Stimac är den enda människan jag faktiskt skulle vilja döda.

•••

Sinisa Mihajlovic har inte varit i Vukovar sedan 1991, men han har i alla fall varit tillbaka till Kroatien en gång. Det var i oktober 1999, och landslaget som alltjämt hette Jugoslavien spelade EM-kvalmatch mot det fortfarande färska Kroatien.
– Arenan i Zagreb var som en vulkan. Polis överallt. Alla hade fortfarande kriget i kroppen. På planen var det många lagkamrater från det gamla jugoslaviska landslaget, men den här gången stod vi mot varandra.

Sista gången Mihajlovic var i Vukovar kände han inte ens igen sig. Hela gator och hela kvarter var borta. Återstod gjorde bara skelett av hus och människor. Han upplevde det som att det överhuvudtaget inte fanns några fåglar i luften längre.
– När jag gick ut på planen för att möta Kroatien i den där kvalmatchen såg jag återigen namnet på min hemstad. En gigantisk flagga hängde i den kroatiska kurvan: ”Vukovar ’91”. Jag knäbad och gjorde korstecknet för att minnas alla de serber som fallit där. Arenan höll på att störta in av vreden som fanns kring mig då.

Matchen 1999 slutade 2-2. Kroatien missade EM, Jugoslavien gick dit. Igor Stimac var avstängd, Sinisa Mihajlovic spelade fram till båda sitt lags mål. Bortaspelaren Zoran Mirkovic blev utvisad efter att ha tagit en sorts punggrepp på Robert Jarni. På vägen av planen gjorde han det oerhört laddade serbiska trefingerstecknet mot publiken.
– Jag kommer aldrig att glömma den matchen. Det var den största matchen jag någonsin spelade, säger Mihajlovic.

•••

Igor Stimac var i Vukovar så sent som i november ifjol. Några dagar tidigare hade krigsförbrytartribunalen i Haag behandlat de överklaganden som de kroatiska generalerna Gotovina och Markac gjort gentemot de 24- respektive 18-åriga fängelsestraff de tidigare dömts till.

Inför utslaget var Stimac nervös. Han vakade in beskedet tillsammans med militärernas anhöriga, och på sin Facebook-sida hade han uppmanat hela det kroatiska fotbollsfolket att visa sitt oreserverade stöd för dem.
– Jag ber er att förena er i en bön för dem och att gå ut på gatorna för att visa att vi inte har glömt dem. De är inspärrade för att de försvarade oss andra, och vi får aldrig glömma det.

Efter att en oenig jury valt att fria Gotovina och Markac åkte fler än 60 000 kroater till Vukovar för att fira. Igor Stimac var en av dem.
– De är de största hjältarna i vår historia. Jag hoppas verkligen att de kan komma till vår nästa landskamp och göra en symbolisk avspark.

Vilken som var den nästa landskampen? Den som spelas på fredag. Den första landskampen någonsin mellan Kroatien och Serbien. Den där Igor Stimac är förbundskapten på den ena bänken och Sinisa Mihajlovic på den andra.

•••

För ett par år sedan var Igor Stimac gäst hos den kroatiske talkshowvärden Aleksandar Stankovic. Tv-profilen frågade sig igenom hela fejden med Mihajlovic innan han kryddade med en överraskning – ett förinspelat telefonsamtal med serben.
– Jag har redan blivit gammal och är far till sex barn. Kanske har det blivit dags att gå vidare från vissa saker. Alla kan göra misstag i livet. Stimac gjorde ett stort misstag och han vet förmodligen om det. Jag kan förlåta honom – men på villkor att jag får två, tre flaskor vin. Och då ska det vara riktigt dalmatiskt vin. Det som är sött som sirap, det med en smak jag aldrig glömmer. Jag är redo att träffa Stimac, att kyssa honom och krama honom och dricka vin tillsammans. Enbart för det dalmatiska vinets skull är jag beredd att förlåta honom.

Sinisa Mihajlovic försökte avdramatisera situationen med sin skämtsamma ton, men Igor Stimac var inte det minsta road. Han reagerade ilsket, fräste ifrån sig.
– Vad kan jag säga om en man som gått ut och sagt att jag är den enda han skulle vilja döda i kallt blod? Han frågade aldrig efter sina gamla vänner under kriget. Han undertecknade kampanjbrev för Arkan och han argumenterade för ett Stor-Serbien, trots att hans mamma är kroatiska. Nej, Mihajlovic, jag accepterar inte ditt erbjudande. Jag kan förlåta honom, men jag tänker aldrig krama honom eller dricka tillsammans med honom.

•••

I höstas var det så en Uefa-konferens i Warszawa. Förbundskaptener från hela kontinenten var inbjudna för att diskutera aktuella fotbollsfrågor och lösa en del administrativa frågor.

Plötsligt stod Sinisa Mihajlovic och Igor Stimac öga-mot-öga med varandra ute på verandan. De tvekade några ögonblick, men sedan slog de sig ner tillsammans vid ett bord med varsin kopp kaffe. En halvtimme senare reste de sig.

De två kommer knappast någonsin bli vänner igen, de kommer förmodligen aldrig ens respektera varandra – men de tycks i alla fall ha kommit överens om att låta fredagens möte förbli en fotbollsmatch.
– När jag var en ung man tog jag inte alltid de smartaste besluten, men jag är mognare idag. Nu förstår jag att vi måste förhindra att matchen mot Serbien blir en fortsättning på kriget. Om publiken på Maksimir-stadion börjar skandera ”Döda serberna” eller sjunga Ustasja-sånger så kommer jag att ta mitt lag av planen. Framförallt måste vi skydda barnen och ungdomarna på arenan från att tryckas ner av samma krig som förstört så många liv i våra generationer.

Sinisa Mihajlovic instämmer i det Igor Stimac sagt.
– När jag accepterade att bli förbundskapten var en stor anledning den här matchen. Jag skulle ge tre år av mitt eget liv för att kunna spela den, och jag hoppas kunna förmedla något av den hungern till mina spelare. Men – både jag och mina spelare kommer att applådera den kroatiska nationalsången, eftersom vi alltid gör det utav respekt för våra motståndare. Och om någon av mina spelare blir utvisade för osportsligt uppträdande eller för att ha uppviglat publiken så kommer han aldrig att spela för landslaget igen. Världen tittar på oss. Det är dags att glömma det förflutna, att sträcka ut en hand och gå framåt istället. Den här matchen är inte en fortsättning på kriget. Vi har redan levt igenom det riktiga kriget. Det var förbannat blodigt och smutsigt och vi bär fortfarande på sår och ärr därifrån. Men om jag som tvingades leva igenom det kan släppa det och gå framåt – då borde väl pojkar som inte ens var födda då också klara av det?

/Erik Niva

Källor: Bozija Levica (Sinisa Mihajlovic), Jutarnji List, Vecernje Novosti, Gazzetta dello Sport, Danas, Slobodna Dalmacija, Vecernji List, Sportski Zurnal, Globus, Kurir, Nacional.

Han samlade kraft i tre månader för en bloggcomeback som alltså varade en knapp vecka. Nu har Simon Bank försvunnit tillbaka in i det skrivslöa skuggland där produktionstakten på det löpande bloggbandet överhuvudtaget inte når mätbara nivåer.

Jaja. Det är inget vi inte sett förr.

För oss med lite större uthållighetskrav gäller det däremot precis som vanligt att inte tappa fokus, att fortsätta hålla blicken på horisonten och strävsamt streta sig ditåt.

Med den nya veckan inleds landslagsåret 2013 på allvar, och därmed börjar det också vara på sin plats för en lite mer övergripande inventering av den fotbollsvärld som ska göra upp i Brasilien nästa sommar.

Mycket kommer ju att bli som det alltid blir. Sisådär två tredjedelar av kvartsfinalisterna kommer vi att hitta i den traditionella G8-gruppen som alltjämt förblir de största pjäserna på spelplanen: Spanien, Tyskland, Italien, Frankrike, Holland, England, Argentina och Brasilien.

Men de andra då? De som ruskar om och sätter färg och kör in sina kilar i den världsordningen som ibland kan tyckas orubblig?! Överraskningslagen. Jodå, de finns därute, och de finns i alla hörn av den ständigt expanderande fotbollsvärlden.

Utan vidare longörer presenterar jag därför min kontinentalt uppdelade kandidaturslista över landslag med förutsättningar att få de stundande världsmästerskapen i fotboll att skaka. Landslag med kapacitet att nå semifinal, att bli det Sverige och Bulgarien var ’94, det Kroatien var ’98, det Turkiet och Sydkorea var ’02 och det Uruguay var ’10.

Sydamerika – Colombia
Det var i september i fjol och det kändes oundvikligt att dra slutsatsen att Uruguay tappat sin position som Sydamerikas – och hela världsfotbollens – främsta tronskakare. De ljusblå hade åkt upp till ett stekhett Barranquilla och blivit fullständigt söndersmälta av ett hungrigt, talangfullt Colombia. 4-0-resultatet innebar ekon från den historiska 5-0-segern över Argentina knappt 20 år tidigare – resultatet som fortfarande får räknas som det största i colombiansk fotbollshistoria och som gav så mycket tillförsikt inför VM ’94. Tragiskt nog försvann allt det i krutröken som omgärdade ”The Two Escobars”, men den colombianske fotbollens ideologiska överhuvud Francisco Manturana menar nu att dagens landslag har goda möjligheter att uppfylla de drömmar som 90-talets gyllene generation aldrig lyckades förverkliga. ”Det här laget har minst lika mycket talang, men dessutom en tydligare vinnarmentalitet”. Naturligtvis är Radamel Falcão den stora stjärnan, men offensivt sett är alternativen skräckinjagande många. Där finns den blixtrande skickliga Porto-doun James Rodríguez och Jackson Martínez och där finns enorma råämnen i form av Luis Muriel (Udinese) och Victor Ibrabo (Cagliari). Kvar i den latinamerikanska fotbollen finns en pålitlig målskytt i Teófilo Gutiérrez (Cruz Azul) och en spelskicklig kreatör i Macnelly Torres (Atlético Nacional). Och längre bak i planen? Även där finns gott om kvalitet, främst härdad i Serie A. Fredy Guarín (Inter) och Juan Cuadrado (Fiorentina) driver på från mittfältet, Cristián Zapata (Milan), Mario Yepes (Milan), Juan Zúñiga (Napoli) och Pablo Armero (Napoli) finns alla tillgängliga i försvarslinjen. Ansvarig för att få ihop allt är den gamle argentinske häxmästaren José Pekerman, som ägnat största delen av sitt år på jobbet åt att införa ett mer tempostarkt, vertikalt spelsätt.

Asien – Japan
De var bara en straffspark ifrån att nå kvartsfinalen redan i Sydafrika, och sedan dess har Japan blivit långt mycket bättre. ”Laget vi har nu är det bästa vi någonsin har haft”, skrävlar förre förbundsordföranden Saburo Kawabuchi, ”och det är för att alla våra bästa spelare spelar och presterar i Europa”. Det är lätt att se relevansen i hans resonemang. Just nu har Japan hela nio spelare i Bundesliga, och därutöver väletablerade representanter i både Premier League, Serie A och Eredivisie. Och så den störste av dem alla, som än så länge är kvar i Ryssland. Det vore lätt att tro att laget byggs runt Shinji Kagawa, men så är det inte. Det är fortfarande Keisuke Honda som det japanska landslaget kretsar kring, det är han som dikterar villkoren, sätter speltempot och i förlängningen kanske definierar de japanska VM-chanserna. I takt med att Hondas vilja att lämna Ryssland har ökat har hans utvecklingstakt bromsats. Får han igenom sin flytt till en av de västeuropeiska storligorna har han potential att bli en av turneringens stjärnor nästa sommar. Fortsätter han däremot muttra sig igenom tillvaron kan hela det japanska laget komma att bli lidande.

CONCACAF – Mexiko
Då både Colombia och Japan förklarar sina framgångar med en ständigt stegrande spelarexport är det välgörande att ha Mexiko som kontrast, som exempel på att det fortfarande går att utgå ifrån sin egen fotbollskultur. Av de 45 spelare som tagits ut till landslagstrupperna det senaste året spelar 39 i den mexikanska ligan. Det var de inhemska spelarna som Sven-Göran Eriksson aldrig litade på då han var förbundskapten här, och det var i förlängningen också den bedömningen som gav honom sparken. Mexiko är en av hela världens stoltaste fotbollsnationer, och just nu har de också mycket att vara stolta över. OS-guldet förra sommaren var bara kulmen för en talanggeneration som tidigare vunnit U17-VM två gånger och gått till semifinal i U20-VM. Tittar man på pappret så ser truppen ändå inte särskilt skräckinjagande, men det här är killar som i stort sett alltid höjer sig både tre och fyra snäpp då de drar på sig den gröna tröjan och gör den där märkliga militärsaluten mot nationsflaggan. Det tydligaste exemplet är såklart Gio dos Santos – en halvfigur i den europeiska proffsfotbollen, men en världsspelare i landslaget. De dras visserligen med ett svårforcerat mindervärdeskomplex gentemot Argentina, men slipper de bara det motståndet kan det här laget uträtta precis vad som helst.

Europa – Belgien
Det allra mest fascinerande med den här otroliga belgiska spelargenerationen är att det inte finns någon förklaring till den. Några av dem växte upp tillsammans, några gjorde det inte. Några flyttade tidigt till utländska akademier, några gjorde det inte. Det finns ingen kraftfull ungdomssatsning bakom den här spelarexplosionen, ingen tillväxt bland landets stora klubbar, ingen spirande nationell enighet eller någon generell belgisk fotbollsfeber. Belgien förblir samma politiskt splittrade, svalt fotbollsintresserade land som det varit i årtionden – de råkar bara ha träffats av talanglotteriets blixtnedslag. Kraften i smällen var enorm. Ser man enbart till de individuella kvaliteterna måste nog dagens belgiska startelva hållas som den tredje starkaste i hela Europa, enbart bakom Spanien och Tyskland. Frågan är bara om lagets kollektiva utveckling hinner växa lika snabbt som förväntningarna. Vi närmar oss punkten där VM-kvartsfinal ses som en sorts minimikrav för detta Belgien – men än återstår lång väg innan de ens har stångat sig förbi ett erfaret Kroatien och kvalificerat sig för turneringen. Tittar vi runt lite i resten av Europa så hoppas jag ju att Bosnien knyter ihop kvalificeringssäcken den här gången – men ska jag hitta ytterligare ett lag som jag tror kan göra rejäla avtryck i Brasilien, då pekar jag mitt knotkrokiga finger mot Schweiz.

Afrika – Ghana
Skulle man tro Pelé så hade alltså ett afrikanskt landslag ha vunnit VM för länge sedan, men man ska som bekant inte tro på Pelé. Tråkigt nog är det ganska oundvikligt att konstatera att den afrikanska fotbollen generellt sett har stagnerat, att det är svårare att se deras representanter uträtta stordåd idag än det var för 20 år sedan. Jag hoppas att jag har fel – men min misstanke är att den där Asamoah Gyan-straffen kommer att vara det närmaste ett afrikanskt landslag kommer en VM-semifinal på väldigt länge. Ska jag få chansen att tänka om tror jag att det är samma Ghana som ger mig anledning att göra det – eller kanske snarare nya Ghana. Kraften i den där triumfen från U20-VM 2009 har inte klingat av riktigt ännu. Det finns fortfarande hopp för den spelargruppen, för Ayew, Agyemang-Badu och Inkoom, och för Asamoah och Atsu bakom dem. Men hur länge räcker egentligen vattnet i den där hoppfullhetskällan? Det måste hända ganska mycket på de 15 månader som återstår före VM – och det måste hända rätt sorts saker som leder både spelare och lag i rätt riktning. Och det sistnämnda är tyvärr långt ifrån säkert inom en afrikansk fotboll som blir strukturellt svagare för varje VM-cykel som passerar.

Och Oceanien då? Nej.

/Erik Niva

Livets lotter.

Vissa hamnar vid de glittrande glamourmatcherna i solen nere vid Medelhavet. Vi kan kalla dem Simon Bank-typerna. Andra hamnar vid bangården i Gelsenkirchen, i ett isvindskyligt Ruhr där vintern fortfarande håller greppet och där till och med den nyfallna snön är genomgrå.

Erik Niva-typerna.

Eller för all del – Hamit Altintop-typerna.

När jag gnetade mig genom minusgraderna och snöfallet utanför järnvägsstationen gick jag förbi hyreshuset där han växte upp. En ensamstående mamma och fem syskon i en 80-kvadrats trerummare på fjärde våningen. En familj som levde sina liv här i Tyskland, men som aldrig någonsin blev tysk.

Trots att mamman Merydem bott och arbetat i Ruhr-området i mer än 40 år har hon fortfarande inte lärt sig tyska. Precis som i många andra gruv- och industristäder finns det ett parallellt samhälle här i Gelsenkirchen. Det är en stad-i-staden med nästan 20 000 invånare. Där pratar både grönsaksahandlaren, försäkringsförsäljaren och tv-installatören turkiska – och där håller man på Trabzonspor, Fenerbahce eller Galatasaray.

Det var i det samhället som Hamit Altintop växte upp. Han ser Gelsenkirchen som sin hemstad, men sig själv som turk.

– Det går att vrida på det hur som helst, men vi kommer alltid att vara utlänningar i Tyskland. Jag är väldigt, väldigt tacksam mot det här landet som har lärt mig så mycket, men min pappa var från Turkiet och min mamma är från Turkiet. Det är i den kulturen jag vuxit upp och det är där jag har lärt mig att äta och dricka, att andas och att leva. När allt kommer omkring så är vi turkar.

Nästan tio år har nu gått sedan en 20-årig Hamit Altintop debuterade för sin hemstadsklubb. Det var en solig augustidag, och i Schalke 04:s kungsblå tröja gjorde han två drömmål i derbyt mot Borussia Dortmund. Över en enda natt blev han Bundesligas hetaste spelare, och det rapporterades om hur en dragkamp om hans landslagslojalitet omedelbart rullade igång. Det var bara det att det inte fanns någon dragkamp. Hamit Altintop hade redan bestämt sig för att representera Turkiet.

Men det som var självklart för honom var inte självklart för andra. När Hamit Altintop var i tonåren lärde han känna en liten, bollskicklig kille från kvarteret bredvid. De hade samma bakgrund, umgicks i samma kretsar och brukade kicka boll i samma inhägnade ”apbur”. Altintop förstod tidigt att Mesut Özil skulle gå hela vägen till toppen. Han kunde bara inte föreställa sig att han skulle göra det i en tysk landslagströja.

– Jag känner honom väl och har pratat med honom tillräckligt mycket för att veta det i slutändan enbart har handlat om hur han har sett på sin egen utveckling och sina egna möjligheter. Min fotboll utgår ibland fortfarande från hjärtat, men för så många andra är det bara business. Mesut bedömde det som att han skulle få högre marknadsvärde och tjäna mer pengar som tysk landslagsspelare. Hade han valt Turkiet så hade han inte spelat VM 2010 och därmed inte skrivit på för Real Madrid. Så enkelt är det. Jag är en tolerant person, men även om jag respekterar hans beslut kommer jag aldrig att gilla det. Jag tycker att man tidigt måste bestämma sig för vilket landslag man tillhör, oavsett om man blir uttagen eller inte, oavsett om chanserna att lyckas är bättre eller sämre. Det är inte samma sak som att byta klubb – det gäller flaggan på ditt bröst.

För ett par år sedan gjorde självaste Angela Merkel ett utspel där hon raljerade över hur hon ansåg att det multikulturella Tyskland visat sig vara ”ett fullständigt misslyckande”. Själv har jag svårt att bestämma mig för om Hamit Altintops historia är ett bevis eller ett motbevis för den ståndpunkten. Oavsett vilket blir jag i alla fall ändå glad nu när jag hör hur Erkan Zengin våndats över sitt landslagsval och till sist valt blågult utifrån en enkel grundmotivering: ”Jag är svensk”.

Hamit Altintop bodde här i Gelsenkirchen i mer än 20 år utan att någonsin känna sig tysk. När han spelar Champions League-match här ikväll så gör han det i Galatasarays gulröda tröja. Det finns något sorgligt i att han har behövt åka så väldigt långt för att komma hem.

/Erik Niva

För ett par dagar sedan snubblade jag över ett Youtube-klipp som jag knappt kunnat sluta titta på sedan dess.

Det är från finalen i Granada Cup 1988, en sorts distriktsmästerskap för skolorna i nordvästra England. Salford möter Blackburn i finalen på Anfield, och utan att ens göra mål vinner en 14-årig kille matchen på egen hand. Han heter visserligen Wilson och bär en grön tröja med nummer 6 på ryggen, men allt annat är så oerhört välbekant.

Några månader tidigare hade han skrivit på ett ungdomskontrakt för Manchester United, värt 29 pund i veckan. Några månader senare skulle han byta efternamn till Giggs, som en följd av föräldrarnas separation.

Först springer han fram 1-1-målet alldeles själv.
Sedan räddar han förlängning med en magisk assist.
Och till sist en avgörande 60-metersrush mot The Kop.
Åsså en smått bedårande segerintervju på det.

Det vi ser på de här bilderna är naturlig talang i sin renaste form, och jag har full förståelse för hur Alex Ferguson kände sig när han såg det här för första gången. Han har beskrivit det i sin självbiografi, och jag har knappt någonsin hört honom formulera sig så poetiskt:
– När Ryan gjorde sin första testmatch på vår träningsanläggning så gav han mig ett av de där sällsynta ögonblicken som gör livet som manager värt att leva, trots all misär och all frustration. En guldgrävare som sökt igenom alla delar av en flod eller ett berg kan inte känna större upprymdhet än jag gjorde den där dagen. Jag kommer alltid att minnas första gången jag såg honom, hur han flöt över planen så obesvärat att du hade kunnat svära på att hans fötter inte ens rörde vid marken. Han höll huvudet högt, och såg lika avslappnad och naturlig ut som en hund som jagade en bit silverpapper i vinden.

Ungefär samtidigt som han avgjorde den där skolcupsfinalen tränade Ryan Giggs med Manchester Uniteds a-lag för första gången. Ferguson hade uppmanat sina erfarna proffs att ta det lite lugnt med grabben. Steve Bruce minns:
– Vi tänkte: ”Jaja, han ser väl till att smälta in”, men så började han skoja med Viv Anderson. Han dribblade förbi honom tre gånger, och vi tänkte alla: ”Vem är det här?”. Han mördade Viv. Och han var bara en pojke – 14 eller 15 år – medan Viv var högerback för det engelska landslaget. Det är mitt första minne av Ryan. Jag bara: ”Wow…”. Jag har aldrig sett någon med samma naturliga talang. Jag kunde garantera att han skulle bli en superstjärna när han var 14-15, och det är enda gången jag någonsin känt så. Det var en fullständig självklarhet från första gången vi såg honom.

Alex Ferguson har sagt att det inte spelar någon roll hur mycket Manchester United betalar honom – han kommer ändå att ha förtjänat pengarna eftersom han tog Ryan Giggs till klubben.

Även för mig personligen har Ryan Giggs en speciell plats i fotbollshjärtat, eftersom han är den sista länken som återstår till en förlorad tid. Han var en del av den engelska fotbollen innan den blev Premier League, en fotboll utan oligarker, tusenkronorsbiljetter och läskhållare på sittplats.

Det var en fotboll med både skavanker och defekter, men det var ändå den fotbollen som jag själv förälskade mig i som barn och som jag sedan växte upp med. Jumpers for goalposts, entrébiljett i vändkorsen.

Vi har tvingats konstatera att Ryan Giggs inte är den genuint oskuldsfulla människa han tidigare porträtterats som. Jag är själv lite överraskad över att det inte har påverkat min syn på honom mer. För mig förblir han ändå den genuint oskuldsfulla fotbollsspelaren, killen som ser lika avslappnad och naturlig ut som en hund som jagar en bit silverpapper i vinden. Killen som spelar fotboll för fotbollens skull.

Den 2 mars 1991 debuterade Ryan Giggs för Manchester Uniteds a-lag, i en hemmamatch mot Everton. Old Traffords gräsmatta var ett gyttjekärr. Ståplatserna på Stretford End fanns kvar. Sir Matt Busby levde, men Phil Jones var inte ens född. Danny Welbeck och David de Gea var tre månader gamla, Rafael nio månader.

Den 2 mars 2013 spelar Manchester United hemma mot Norwich City. Ryan Giggs kan då göra sin 1000:e tävlingsmatch.

Det har hänt en del längs vägen.

/Erik Niva

2012

18/8, Newcastle-Tottenham, 2-1 (80)
25/8, Tottenham-West Brom, 1-1 (90)
1/9, Tottenham-Norwich, 1-1 (85)
31/10, Norwich-Tottenham, 1-1 (84)
31/10, Norwich-Tottenham, 2-1 (87)
11/11, Man City-Tottenham, 2-1 (88)
9/12, Everton-Tottenham, 1-1 (90)
9/12, Everton-Tottenham, 2-1 (90+2)

Så länge jag kan minnas har Tottenham Hotspur varit ett lag som släpper in kostsamma mål under slutminuterna. Det har varit klubbens grundproblem i koncentrat – skillnaden mellan vinnare och förlorare – och alldeles oavsett vad någon har försökt sig på har det fortgått över flera årtionden, över flera tränare, från spelargeneration till spelargeneration.

Hösten 2012 var problemet värre än någonsin. Tottenham släppte in fler sena mål än någon annan klubb i Premier League, och tendensen var på väg att spoliera säsongen fullständigt. André Villas-Boas var tvungen att förändra något snabbt – annars skulle han riskera både sitt jobb och sin karriär – och det han gjorde var att korrigera träningsmetodiken.

Från och med den här decemberveckan vände han på det traditionella upplägget. Normalt sett brukar träningspassens intensitet avta ju längre de pågår – framförallt för att skaderisken annars blir för stor – men nu skulle istället de allra mest intensiva, mest krävande övningarna genomföras då spelarna var som tröttast.
– Framförallt såg vi till att stimulera koncentrationen under träningarnas sista del. Det är svårt – för du kan inte återskapa matchmiljöns stressituation – men vi gjorde vad vi kunde. Vi har ökat komplexiteten i de övningar som spelarna ska göra i slutet av träningarna. Och ju mer komplexa övningarna är, desto mer koncentrerade måste spelarna vara.

2013

20/1, Tottenham-Man United, 1-1 (90+3)
30/1, Norwich-Tottenham, 1-1 (81)
14/2, Tottenham-Lyon, 2-1 (90+3)
21/2, Lyon-Tottenham, 1-1 (90)
25/2, West Ham-Tottenham, 2-3 (90)

Man kan tycka att den förändring som André Villas-Boas redogör för framstår som ganska banal, men det är ovanligt att tränare överhuvudtaget har en konkret idé kring hur en mental blockering ska hävas. Och det är ännu mycket ovanligare att idén faktiskt gör skillnad och ger resultat.

Här går det liksom inte att argumentera mot effekten. Scenförändringen är fullständig. Det som alltid har varit Tottenhams värsta svaghet har plötsligt blivit lagets största styrka, och förvandlingen inleddes precis då träningsupplägget justerades.

Säsongen kan såklart fortfarande sluta i tårar – hey, we’re Spurs, och vi kommer att släppa in sena baklängesmål igen – men det känns inte längre lika förutbestämt att Tottenham ska rämna när läget blir utsatt.

En av fotbollstränarens allra viktigaste uppgifter är att rätta till sånt som inte fungerar. André Villas-Boas har lyckats med det.

/Erik Niva

Andy Turton har sett livets värsta sidor.

Lördagen den 11 maj 1985 var egentligen tänkt att bli en enda lång fest. Turton var en 20-årig fotbollsfantast, på väg ut i framtiden, försommaren, firandet. Hans Bradford City hade vunnit tredjedivisionen. För första gången på nästan 50 år skulle de få spela i Englands näst högsta serie, och den här eftermiddagen skulle de ta emot bucklan i samband med matchen mot Lincoln.

Om det var party? Jepp, det var party.

Några timmar senare låg en träläktare nedbrunnen och 56 personer döda. Folk som Andy Turton kände. Grabbar från puben, kompisars pappor, kollegor på någon tidigare arbetsplats, småpojkar från kvarteret. En glödande cigarett hade landat på en hög med bråte, och satt eld på en av fotbollshistoriens värsta katastrofer.

Länge kände Andy Turton att han egentligen inte ville se fler fotbollsmatcher, men han kunde inte sluta gå dit. Match efter match, säsong efter säsong. Och 20 år efter tragedin på Valley Parade tog han med sig sin egen son dit.

Lille Jake Turton var precis som sin pappa när det kom till fotboll. Samma febriga entusiasm, samma olyckliga kärlek till den ständigt underpresterande klubben från hemstaden.

Men Jake Turton bar dessväre på en annan sjukdom, långt mycket värre än fotbollsfeber. Han kräktes, han var stel i nacken – och när hans mamma hamnade på en internetsida om hjärntumörer kände hon hur hon frös till i takt med att hon tickade av de välbekanta symptomen.

De åkte till sjukhuset samma timme och fick sina allra värsta farhågor besannade. Hjärntumör. En cancer som dessutom spridit sig till ryggmärgen. Vad kunde läkarna säga? Vad kunde de göra? Familjen Turton fick höra att de var tvungna att ställa in sig på det värsta. Deras son hade små chanser att överleva, och riskerade att vara död redan inom en vecka.

Drygt tre år senare var Jake Turton tillbaka på Valley Parade. Vägen dit hade varit både lång och hård, men en helt ny behandlingsmetod från Italien hade räddat hans liv. Tio veckor i koma. Strålbehandling och kemoterapi. Förlorad förmåga att både prata och gå.

Den 8 januari skulle Bradford City spela en historisk semifinal i Ligacupen mot Aston Villa. Jake Turton var kvällens maskot, och hälsade på spelarna i omklädningsrummet före avspark. Lagkaptenen Gary Jones var en av de som berördes djupt.
– Det var en ögonöppnare för oss alla att se vad han gått igenom. Efter matchen sa jag till min fru: ”Jag tittade på den där lilla pojken, och kände hur han inspirerade mig”.

Osannolikt nog vann fjärdedivisionslaget över Premier League-klubben med 3-1, och två veckor senare upprepade de bedriften i returmötet. När slutsignalen hade gått och Bradford bokat biljetten till Wembley rusade Gary Jones ut till sidlinjen för att fira med horderna av extatiska bortafans. Omedelbart såg han två ansikten han kände igen. Allra längst fram stod Andy och Jake Turton. Tidigare samma dag hade de varit på en sorts treårskontroll, och fått beskedet att cancern inte visade några tecken på att återvända.

Mittfältaren sprang fram och kysste nioåringen på det kala huvudet. Sedan gav han honom sin matchtröja, tackade för stödet och inspirationen.
– Det kändes bara som den naturliga saken att göra. Hans berättelse och hans mod har verkligen hjälpt oss, och det är märkligt hur de här två historierna har pågått parallellt. Hans situation var givetvis mycket allvarligare, men han besegrade alla oddsen, precis som vi gjort i cupen.

På söndag spelar Bradford City final i Ligacupen. De har möjligheten att göra något som inga andra någonsin gjort förut, att bli det första fjärdedivisionslaget i fotbollshistorien att vinna en av de stora cuperna. De kommer att ha miljoner av fotbollsromantiker bakom sig och en tapper liten kämpe längst fram i täten. Jake Turton kommer att leda dem ut på Wembley.

Andy Turton kommer att sitta på läktaren, med en livstid av känslor inkapslat i ett enda ögonblick. Vännerna han förlorat, familjen han fick ha kvar.

Han har sett livets värsta sidor, men fortsatt framåt ändå. På söndag eftermiddag får han se sin son i Bradford City-dräkt på ett Wembley dränkt i finalljus.

/Erik Niva

Där han står ikväll kommer han att se stället där det hände.

San Siro, Milano. Där allt började och där allt slutade för Jordi Roura. Och där allt nu ska börja om igen.

Drygt 23 år har gått sedan den där vinterdagen 1989. Mer än halva hans liv. På den tiden var han fortfarande bara en ung kille, en lovande talang som vuxit upp med sina kompisar i Barcelonas ungdomsakademi. De kallades ”Els Golafres”, hans kompisgäng på La Masia. Matvraken. Det var Jordi Roura och en handfull killar till. Det var han, Tito Vilanova och Pep Guardiola.

Johan Cruijff gillade Jordi Roura, lockades av hans explosiva snabbhet där ute på yttern. Holländaren hade redan givit honom en handfull ligamatcher, och den 7 december 1989 kom den stora chansen. Barcelona mötte Arrigo Sacchis halvt oslagbara Milan i den europeiska supercupens returmatch. Jordi Roura startade.

Inte ens tio minuter hann gå. En ambitiös Jordi Roura var nere och hjälpte den egna backlinjen, och hamnade i duell med Marco van Basten. Han fastnade. Det vred till i knät. Och allt var över.

Både menisken och korsbandet var sönderslitna. Det dröjde mer än ett halvår innan Roura kunde springa igen, och när han väl försökte märkte han att en stor del av snabbheten hade försvunnit. Han blev aldrig samma spelare igen. Punktinsatserna i Barcelona blev både förre och sämre. Jordi Roura fick lämna klubben, men för varje flytt han sedan gjorde sjönk han längre ner i seriesystemet. 1994 spelade han med UE Sant Andreu i tredjedivisionen.

Han var 26 år gammal, och valde att avsluta sin aktiva fotbollskarriär.

Ikväll står han knappt 30 meter ifrån platsen där han dog som spelare för att födas som tränare.
– Att komma tillbaka till San Siro väcker inga goda minnen i mig. Skadan där var det värsta som någonsin hände mig, den förstörde det liv jag hade då. Men nu har jag ett nytt liv. Givetvis är det speciellt att komma hit som ansvarig tränare för FC Barcelona, men det är väldigt tråkigt att göra det eftersom en av mina bästa vänner är svårt sjuk. Är det något den här arenan påminner mig om så är det att hälsan är det viktigaste vi har.

***

När vi ändå är inne på spanska tränare måste jag även passa på att redogöra för Salva Ballesta-episoden som snurrat i några dagar.

Det var ju i måndags som Celta Vigo bestämde sig för att utnämna Abel Resino till ny huvudtränare, och Resino i sin tur valt ut Salva Ballesta till sin assistent. Ballesta satte sig omedelbart i bilen, och började den långa körningen från Málaga i syd mot Vigo i nordväst. Han hade nästan hunnit till Madrid då telefonen ringde.

Det var Celta Vigos president, Carlos Mouriño. Han meddelade att det inte skulle bli något jobb för Salva Ballesta. Alldeles för många fans hade protesterat med alldeles för stor kraft.

Har ni hängt med ett tag minns ni ju Salva Ballesta. Under 15 års tid var han en pålitlig målskytt i La Liga, och med tiden fick han även chansen att göra några landskamper för Spanien. Han var även killen som hade den spanska flaggan på sina fotbollsskor, och spelaren som firade varje mål med en militärhonnör.

Salva Ballesta föddes i en militärfamilj. Han växte upp med den nazityska stridspiloten Hans-Ulrich Rudel som idol, och är själv utbildad stridspilot. De som inte gillar honom beskriver honom som en militaristisk fascist. Själv kallar han sig övertygad patriot.
– Nuförtiden rynkar folk pannan när man säger att man är beredd att försvara Spanien in i döden. Om min premiärminister skulle säga åt mig att åka till Irak skulle jag inte tveka en sekund.

Är det något Salva Ballesta avskyr så är det separatister. För några år sedan hamnade han i meningsutbyte med Oleguer Presas, den vänsterideologiskt katalanromantiske försvararen som då fortfarande representerade Barcelona.
– Han är inte värd mer än hundskit för mig, fräste Ballesta.
Varje gång han spelade i Katalonien eller Baskien blev det problem. På Anoeta i San Sebastian hängde en banderoll med texten ”Salva, muérete”. När han blev utbuad i Pamplona vände han sig mot läktaren och vrålade:
– Qué viva España, hijos de puta!

Det Galicien där Celta Vigo hör hemma är visserligen inte lika separatistiskt som Baskien eller Katalonien, men även där finns en långtgående autonomi och en oerhört stark lokal identitet. Och även där finns extremister. De senaste sju åren har en terrorstämplad grupp med akronymen REGA – Resistência Galega – genomfört uppemot 30 attacker mot institutioner som sägs motverka den galiciska saken. Och den gruppen sägs även ha kopplingar till några av Celta Vigos ultrasfalanger.

Ny assisterande tränare för Celta Vigo blir istället Pepe Serer. Han är född i Valencia, fostrad i Barcelona – och har han några åsikter om den spanska regionalpolitiken har han hållit dem för sig själv.

/Erik Niva

Tisdagsmorgon i februari. Låt ryska rubel rulla.

Arsenal ska som bekant spela en rätt betydelsefull match mot Bayern München ikväll, och det är väl ett ganska tidstypiskt sammanträffande att listan över ryska miljardärer uppdateras i anslutning till den.

Nyhetssajten RCB redogör för siffrorna, och två positioner är extra värda att uppmärksamma. Fattiglappen Roman Abramovitj har faktiskt halkat ända ner till elfte plats, med sin förmögenhet på knappt 75 miljarder kronor. Uppe i toppen har däremot Alisjer Usmanov befäst sin position som Rysslands allra rikaste man, numera värd ungefär 120 miljarder.

Och det är klart att de siffrorna gör så att fotbollstankarna spinner iväg.

Om nu Alisjer Usmanov vunnit den där maktkampen mot Stan Kroenke – då hade Arsenal varit en annan klubb idag. De hade definitivt haft ett helt annat lag. De hade förmodligen haft en annan manager. De hade säkerligen nått helt andra resultat.

Även om vissa säkert tror annorlunda ger det mig ingen vidare tillfredsställelse att se den nuvarande Arsenal-modellen haverera. Idag tror jag verkligen att en majoritet av de rödvita fansen önskar att de hade fått in den där uzbekiska fäktarballerinan i styrelserummet häromåret, med allt vad han innebär. Eftersom resultaten är som de är förstår jag dem, även om jag tror att fotbollen i stort mår dåligt av läxan från Emirates.

Vad är egentligen en Arsène Wenger värd i jämförelse med en Alisjer Usmanov? Vafan ska man med en fotbollsideologisk övertygelse, en ekonomisk balans och en tålmodig ungdomsutveckling till när man har haft hundratals rubelmiljarder inom räckhåll?

***

Ryska rubel var det, ja, och nu ska vi snudda vid en annan diskussion som vi kommer att ha med oss ett bra tag framöver.

Igår var det nämligen möte på Gazproms högkvarter nere i sydvästra Moskva. Dagordningen handlade om den gemensamma rysk-ukrainska liga som energijätten bestämt sig för att sjösätta.

Fifa-presidenten Sepp Blatter har visserligen aviserat att ligan inte kommer att erkännas och det ukrainska fotbollsförbundet har förklarat sig vara motståndare till den – men tror ni att Gazprom bryr sig? De är ett av världens allra största företag med en omsättning på ungefär en biljon, och de har nu bestämt sig för att det här är vägen att gå för att skapa ytterligare synergieffekter mellan deras verksamhet och idrott.

När mötet avslutats förkunnade Gazproms vd Alexej Miller vad som gäller framöver:
– Vi tror att det är realistiskt att spela den nya ligan från och med hösten 2014 till och med våren 2015. Men ifall det drar ut på tiden får vi vänta till hösten 2015.

Faktumet att en enda ukrainsk klubb – obetydliga Tavrija Simferopol – bemödat sig med att närvara vid mötet? Obetydligt, enligt Alexej Miller. Prispotten som Gazprom avser att avsätta för det nya mästerskapet kommer inte att understiga tio miljarder kronor. De räknar med att det räcker för att få motsträviga klubbar att tänka om.

Mycket av övertygelsen kommer från framgångarna med ishockeyns KHL, som ju också är en Gazprom-skapelse. Idag innehåller den ligan lag från sju olika länder, och sedan den nylanserades och nyfinansierades har den snabbt seglat upp som en någorlunda trovärdig utmanare till NHL.

En hybridliga inom fotbollen vore visserligen mycket mer politiskt komplicerad – den avgörande striden kommer att kretsa kring Ukrainas vilja eller motvilja att russifieras – men på sitt sätt ännu mer nödvändig.

Pamparna i öst har räknat på saken, och kommit fram till en helt korrekt slutsats. När och om Financial Fair Play-reglerna implementeras kommer både de ryska och ukrainska klubbarna vara fullständigt chanslösa.

Än så länge kan de hävda sig hyfsat genom sina låga skattesatser och sina välvilliga oligarker – men klubbarnas möjligheter att själva dra in pengar genom biljetter, souvenirer och tv-rättigheter är jämförelsevis obefintliga i nuläget.

Morgondagens europeiska fotbollsrealiteter kommer att lämna ett ännu mindre utrymme för stora klubbar från mindre fotbollsnationer. Ska man kunna konkurrera med engelska och tyska klubbar måste man helt enkelt spela i en liga som ekonomiskt kan mäta sig med deras.

Oavsett vad som händer med just det här projektet med en rysk-ukrainsk liga – tänkt att med tiden expandera till ett ex-sovjetiskt mästerskap – kommer inte diskussionen att försvinna.

Holländska och belgiska klubbar har redan pratat om sina gemensamma möjligheter, och kommer att göra det igen. Bjässarna på Balkan kommer att samarbeta tätare och tätare, i takt med att det blir mer politiskt möjligt. Och jodå, förr snarare än senare kommer tanken på en gemensam skandinavisk liga att återvända med större kraft än någonsin tidigare.

Vi får se vart den tar oss.

/Erik Niva

Den här måndagsmorgonen vill jag mest bara göra er uppmärksamma på en match som skulle ha spelats i helgen, ett absolut toppmöte i en av de europeiska ligorna.

Tvåan skulle möta ettan i den nordirländska ligan, den som formellt sett heter The Danske Bank Premiership nuförtiden. Crusaders skulle ta emot Cliftonville, i det som dessutom är ett lokalderby uppe i norra Belfast.

Men tror ni att det blev någon match? Nä, det blev ingen match – och när det inträffar något jävulskap runt fotbollen i Belfast kan man fortfarande ge sig tusan på att det ligger religiöst maskerad politik i botten.

Såhär är det nämligen. Cliftonville leder ligan med tolv poäng. Och de kommer från ett av de katolska områdena i Belfast. Allt tyder därmed på att en så kallat ”nationalistisk” klubb kommer att vinna den nordirländska ligan för första gången på 15 år.

Crusaders arena Seaview ligger bara en knapp kilometer ifrån Cliftonvilles hemmaarena, men på andra sidan en av alla dessa religionspolitiska skiljelinjer som delar Belfast. Crusaders kommer från ett protestantiskt område, och det var naturligtvis ingen tillfällighet att några hundra demonstranter blockerade bortaläktaren på deras arena just den här dagen, vid just den här matchen.

De tänkte helt enkelt inte släppa in några katoliker på den här arenan.

Jag använder ordet demonstranter, eftersom det var vad det handlade om. Det var inga fotbollsfans som barrikaderade bortaläktaren och attackerade polisen – det var politiska huliganer – men i Belfast är det samtidigt svårare än någon annanstans i Europa att frikoppla det ena från det andra.

Marschsäsongen i höstas blev våldsammare än på länge, delvis på grund av att en protestantisk orkester tyckte att det var en bra idé att stanna utanför en katolsk kyrka och spela den sekteristiska Rangers-sången ”The Famine Song” (”Why don’t you go home, the famine is over, why don’t you go home?”).

Och nu har alltså fotbollen återigen utnyttjats för politiska syften, för att förlänga och förstärka de ”flaggprotester” som gjort Belfast-vintern orolig. I början av december röstade det lokala styret igenom ett förslag som begränsar antalet dagar som den brittiska flaggan vajar ovanför stadshuset. Många protestanter såg det som ett angrepp på både deras identitet och deras status, och sedan dess har det återigen brunnit på gatorna i Belfast.

Mot den bakgrunden var det inte direkt oväntat att det skulle uppstå problem runt matchen i lördags, och till sin heder hade de båda klubbarna samarbetat intensivt för att komma runt dem. Någon timme före den tänkta avsparkstiden mötte också ett gäng Crusaders upp med en grupp Cliftonville-fans. Hemmasupportrarna hade erbjudit sig att eskortera in sina gäster till arenan, och så blev det. Protestanter och katoliker gick – bokstavligt talat – hand-i-hand till matchen.

Det var en fantastisk bild av hur vanligt, hyggligt folk i Belfast verkligen kämpar för att läka de djupa historiska såren – men det var inte den bilden världen sedan fick se.

Istället blev det protestanter som vägrade släppa fram katoliker. Brittiska flaggor i skyn, som protest mot de brittiska flaggor som inte längre hissas. Flaskor och bråte som kastades mot polisen. Tre gripna. En fotbollsmatch som aldrig kunde spelas.

Ännu en dag i Belfast, februari 2013.

/Erik Niva