En sorgens, sorgens dag för en liten skara människor som jag råkar tillhöra. Efter 37 år av pophits finns nu inte rockney-duon Chas&Dave längre. Basisten Dave Peacocks fru dog i lungcancer i somras, och med henne försvann hans lust till musiken.
– Det är givetvis ledsamt. Dave härdar ut, men har ingen lust att gigga längre, säger sångaren och pianisten Chas Hodges.

Nu ska jag väl erkänna att jag kanske inte ägnat särskilt stor del av mitt liv åt att se fram emot nya Chas&Dave-skivor – men jag har hört det jag behöver höra. För er som inte vet om det kan jag ju förtydliga att den här duon var Tottenham Hotspurs officiella barder.

Under en tioårsperiod mellan 1981 och 1991 cementerade Spurs sitt rykte som den brittiska fotbollens cupkungar, till tonerna av Chas&Dave. Traditionen följde ett givet mönster – för varje ny cupfinal, en ny Chas&Dave-låt.

1981
”Spurs Are on Their Way To Wembley”
Den mest klassiska av dem alla, låten som jag fortfarande ser som Tottenhams anthem. Kretsade kring begåvade – men nervöse – argentinske mittfältaren Ossie Ardiles och hans vilja att ”play a blinder, in the cup for Tott-ing-ham”. Ardiles hoppade ju till och med in på sång själv – men det var hans landsman Ricky Villa som avgjorde finalen mot Man City med ett drömmål i den 100:e FA Cup-finalen.

1982
”Tottenham, Tottenham”
Finalen mot QPR var så gott som vunnen på förhand. ”Tottenham, Tottenham. No one can stop them. We’re going to do it like we did last year, we’re gonna do it again. We won’t give it up, we’re gonna bring the cup – back home to White Hart Lane”. Och givetvis gjorde vi det.

1987
”Hot-Shot Tottenham”
 Enda plumpen, då Spurs faktiskt förlorade den här finalen mot Coventry. Men det gjorde ändå inget för att motsäga det obestridliga faktum som Chas&Dave slog fast i refrängen ”We’re Hot-Shot Tottenham, we are the Super Spurs – everybody knows we’re the football connoisseurs”. Skulle vi nu förlora en cupfinal, då gjorde vi det genom att byta mål i en 3-2-thriller.

1991
”When the Year Ends In One”
Ligamästare 1951, dubbelvinnare 1961, cupsegrare 1981… Skulle Chas&Dave missa ett sådant mönster? Klart att de inte skulle. ”It’s Lucky For Spurs When the Year Ends In One” slog de fast – och Tottenham gick ut och besegrade Nottingham Forest efter förlängning. Ändå är det semifinalen mot Arsenal som är ihågkommen som en av de allra största matcherna i Spurs historia. Ekonomiska problem gjorde så att en seger mot de blivande ligamästarna i praktiken var en nödvändighet för att klubben skulle leva vidare. Och i den första semifinalen någonsin att spelas på Wembley gjorde Gazza ett drömmål, Lineker satte två – och Chas&Dave blev så inspirerade att de drog ihop dängan om hur ”We’re Off to Wembley Cause We Beat the Arsenal”.

Nu är inte FA-cupen tyvärr inte längre vad den var, och för mig kommer det träliga faktumet att bli ännu mycket tydligare den dagen vi återvänder till Wembley utan en ny Chas&Dave-låt. Men vad kan man göra förutom att tacka för det som varit? Det sägs att den bästa musiken är den som lever för evigt – och än idag är det omöjligt att besöka en pub i N17 på en stor matchdag utan att höra allsång till en nästan 30 år gammal Chas&Dave-låt.

***

Jaja. Vi konstaterar att ett mittbackslöst Spurs gör bäst i att hedra Chas&Dave genom att vinna i Preston ikväll, att en topplista över övriga cupfinallåtar lär sättas ihop under de närmaste dagarna – och att vi fått en genväg ut i gårdagens cupkväll.

I England kom ju Matchen att spelas på Britannia Stadium, där Stoke var tvungna att först vända ett 0-2-underläge och sedan avgöra en gång till för att till sist besegra Blackpool. Snacket efteråt kom ändå tyvärr mest att handla om en idiotisk rasist, som förolämpat Jason Euell.
– Det var en hemsk rasistisk kommentar, och jag måste tacka stewardsen som slängde ut honom så fort de kunde. Jag trodde att de dagarna hade passerat, men jag kanske är naiv. Jag hoppas att han blir avstängd på livstid, säger Blackpools manager Ian Holloway.

I övrigt? Liverpool krånglade sig förbi Leeds i den stora publikmatchen, och Arsenals ungtuppar besegrade ett 10-manna West Bromwich efter att Jack Wilshere påstås ha provocerat Jerome Thomas och Mark Randall fått iväg en briljant lobb fram till 2-0-målet.

Och så gjorde faktiskt Johan Elmander mål igen. Kvaliteten på bilderna är ju inte de bästa, men ni fattar grejen.

***

Nu när vi ändå är inne på svenskar skulle jag ju vilja hoppa till Tyskland och visa kapten Pelle Nilssons avgörande mål för Hoffenheim mot Nürnberg, men än har jag inte hittat klippet. Vi får dra till Spanien istället, för att eliminera eventualiteten att någon inte sett Zlatan Ibrahimovics insats när Barcelona pulveriserade ännu ett underlägset motstånd.

Först nickade han – väl? – in ledningsmålet, sedan klackade han fram Piqué till 3-0. Före och efter det så gav Leo Messi ytterligare ett och två exempel på att han med all säkerhet är en utomjording. Att Óscar Serrano prickade in ett vackert reduceringsmål innebar inte att vi lurades tro att det här var en fotbollsmatch – på gott och ont var det ännu en ensidig uppvisning.

***

Bara en sak till. Sol Campbell lämnar Notts County under mystiska omständigheter. Ska jag berätta vad det innebär? Att Harry Redknapp just i detta nu sitter och ser över sin mittbacksbesättning – och funderar på om det kanske ändå inte vore läge att genomföra hela fotbollshistoriens mest infekterade värvning.

/Erik Niva

You thought it was all over? Nänä, efterspelet runt Manchester-derbyt kommer att rulla vidare i alla fall veckan ut. Och än finns det ju folk att träffa och saker att avhandla.

Först och främst har vi ju den här statistiska sammanställningen från The Guardian, som bekräftade vad alla med öppna ögon redan visste – på Old Trafford får Manchester United extra stopptid av domarna när de behöver den.

Sett över de tre senaste har domaren lagt till i genomsnitt 65,82 extrasekunder när Man United jagar mål in i stopptiden, jämfört med när de redan ledare. Det är alltså en dryg minut, skillnaden mellan tre och ”minst fyra” minuters tillägg.

***

Den stora tabloidstoryn för dagen är ju annars att både Sun och Mirror har jagat upp supportern som stormade planen och fick en vinge av Craig Bellamy. Killen i fråga är 21-årige United-supportern Jake Clarke, och tydligen var det efter segermålet han var inne och firade, snarare än efter 3-3-målet som jag trodde.
– Jag vet inte varför jag gjorde det. Jag trycktes fram mot staketet när Michael Owen gjorde målet – stället var galet, alla kramade varandra och jag kan inte förklara varför det hände. I nästa ögonblick var jag ute på planen och ville fira med United-spelarna. Det är inte i mitt blod att vilja skada någon. Jag ville bara jubla åt dem från nära håll.
Enter – Craig Bellamy.
– Jag minns att jag blev tacklad på planen, och sedan såg jag Bellamy komma mot mig. Han skrek: ”Get off the fucking pitch, you fucking knobhead”. Han sa det några gånger, och sedan knuffade han mig i ansiktet. Jag sa ”4-3 mate”, och jag tror att han sa något mer innan jag fördes bort. Jag hade druckit lite för matchen, men jag var inte full. Helt ärligt, det var känslorna som tog mig. Jag är United rätt igenom – som hela min familj – och jag kan inte minnas ett slut som det här.

Jake Clarke jobbar som murare i Chorley utanför Manchester. Han har gått på Old Trafford med sin pappa och sina bröder sedan han var fem år gammal. Nu är han livrädd för att bli avstängd från matcherna, och tänker skriva till klubben för att formellt be om ursäkt.
– Jag vill desperat gärna undvika en avstängning. Jag älskar klubben. Jag vet bara inte vad som flög i mig.
Problemet för Jake Clarke är att Manchester United – enligt The Telegraph – redan bekräftat att han kommer att straffas med livstids avstängning från Old Trafford.

Var det värt det?

***

Avslutningsvis har vi det vi alla väntat på. När jag häromveckan skrev om ”15 Minutes That Shook the World” – mockumentären om halvtidspausen som fick Liverpool att vända Champions League-finalen mot Milan 2005 – så avslutade jag med att konstatera att vi såg fram emot trailern.

Och vet ni vad? Nu är den här, med Steven Gerrard, Jamie Carragher och allt.

/Erik Niva

Ett av mina all time-favoritsvar är när Craig Bellamy fick frågan om vad hans självbiografi skulle heta.
– ”Don’t Google Me”, föreslog walesaren.

Referensen var lika pricksäker som uppenbar. Craig Bellamy har länge varit en av de där spelarna som aldrig någonsin kommer att hinna ikapp sitt eget rykte. Hans chanser har inte ökat i och med det här slaget/den här fösningen i nyllet på en planstormare. Men om vi nu ignorerar hans råd – om vi faktiskt tar och googlar honom – vad hittar vi då?

Jorå, det finns att ta av. Här har ni ett axplock av det Bellamy hittat på så här långt.

* Klassikern. Påstås ha attackerat sin dåvarande lagkamrat John-Arne Riise med en golfklubba.
* Min personliga favorit. Efter att Bellamy lämnat Newcastle skickade han häckel-sms till Alan Shearer. ”Du är för gammal. Du är för långsam. Dina ben är slut”.
* Och varför hade då Bellamy lämnat Newcastle? Tja, att han kastat en stol på hjälptränaren John Carver kanske hade något med det att göra.
* Eller månne att han kallat managern Graeme Souness för ”en lögnare”, efter att det påståtts att Bellamy fejkat skada för att slippa spela på en kant.
* Och när han sedan stötte på Newcastle igen så hamnade han såklart i bråk med asstränaren Terry McDermott i spelartunneln.
* Bråk med fans? Inget nytt för Bellamy. Här har vi ett youtubeklipp på hur han byter förolämpningar med sina egna supportrar efter att Wales förlorat en träningslandskamp.
* Och efter att West Ham spelat mot Ipswich – ärkerivaler till Bellamys gamla Norwich – ska Bellamy ha kallat en bortasupporter för prostituerad, och lyckades både förolämpa kvinnan och referera till de fem prostituerade kvinnor som mördats i staden två år tidigare. Polisen blev inkallad.
* Inte nu för att polisen inte varit inblandad förut. Redan 2003 dömdes Bellamy till böter efter ett bråk på en nattklubb.
* Några år senare var han i rätten igen, men den gången friades han från anklagelsen om att ha attackerat två kvinnor på en annan nattklubb.

Var det allt? Absolut inte. Bellamy har drösvis av andra bråk med tränare, bargäster och motståndarfans på sitt samvete – men någonstans finns det en gräns för hur många av Googles träffsidor man orkar klicka sig igenom.

En sak bara. Om man är lite noggrann i sitt googlande så snubblar man även över den här artikeln, där Guardian-journalisten Michael Walker följer med Bellamy till sina urblåsta uppväxtkvarter i Cardiff. Ska man begripa vem Craig Bellamy verkligen är så bör man läsa den.

Bellamy kommer hem till sitt föräldrahem, där hans mamma berättar att hon nyss haft inbrott i sitt garage. Hon tror att det är en av Bellamys barndomskompisar som är skyldig. Killen i fråga hade fastnat i samma heroinmissbruk som så många andra av ungdomarna i de här delarna av Cardiff, så Bellamy gav honom chansen att flytta och bo med honom i lyxhuset utanför Newcastle. Men så snart han kom tillbaka till Cardiff föll han ner i herointräsket igen – och nu gjorde han alltså inbrott i Bellamys föräldrahem.

Journalisten och fotbollsspelaren kör runt i de mest slitna stadsdelarna av en sliten stad. Förbi hålet-i-väggen som gör ”världens bästa pajer, förbi stålverket hans pappa fått sparken ifrån.
– Inget avgångsvederlag, ingen pension, trots att han offrat alla de där åren. A disgrace.
De stannar till vid parken där Bellamy först sparkade på en fotboll som liten grabb. Nu är den ett tillhåll för narkomaner. Craig Bellamy är inte dum. Han vet hur han framstår, men han begär inte att folk ska älska honom. Han önskar bara att de skulle förstå honom lite bättre.
– Min image är inte den bästa, inbillar jag mig. Men du måste känna mig och förstå mig, se lite av det jag sett utanför fotbollen. Kanske måste du vara ett fan till mig för att gilla mig. Är du inte det så kommer du aldrig att göra det.

/Erik Niva

Ska vi länka till ett mål här får det antingen lov att vara vackert, eller ha något särskilt intressevärde. I vanliga fall brukar de snygga målen ha övervikt, men i gårdagens Uefa Cup-omgång är det de kuriösa och anmärkningsvärda fullträffarna som väger över.

Okej för att vi fick en radda sevärda frisparkar i går kväll – Heerenvens Michael Dingsdag mot Sporting, Genoas Alberto Zapater mot Slavia, Sjaktars Konstantyn Kravtjenko mot Brügge, Feners Mehmet Topuz mot Twente – men såvärst mycket mer var det faktiskt inte.

Steven Pienaars distansskott mot AEK duger väl i krig, liksom Tamas Gabriels avgörande hammare när Dinamo Bukarest vann i Graz och Karel Gaererts betydelselösa reducering mot Sjaktar också. Jag kan leva med att visa Anderlechts avgörande 2-0-mål mot Dinamo Zagreb också, för den enorma rush som Cheikhou Kouyaté gör så att Jonathan Legear får öppet mål.

Men nä, ska jag plocka ut mina favoritmål från kvällen så kommer båda två från transsylvaniska Cluj och deras stabila seger mot FCK. Först prickade Emmanuel Culio in en listig frisparksvariant, sedan vräkte Lacina Traoré in lädret efter ett mäktigt sologenombrott.

***

Hur har vi det i den andra kategorin då, mål som av en eller annan anledning är värda att notera? Jo, rätt bra skörd, tycker jag.

Först och främst måste ju CSKA Sofias ledningsmål mot Fulham visas, av den enda anledningen att brassen som gör det har det fenomenala artistnamnet Michel Platini.

Sedan har vi ju alla skrällarna. Edgars Garaucs gav lettiska Ventspils en sen poäng i Berlin, Maaran Lala gav Hapoel Tel Aviv en sen seger mot Celtic och Blaise Nkufo såg till att Twente vann borta mot självaste Fenerbahçe. Att Istanbul-grannarna från Galatasaray vann i Athen var kanske ingen supersensation, men det överraskade i alla fall mig att de gjorde det så enkelt. Jag illustrerar med omställningen som ledde fram till Milan Baros 2-0-mål. Totalt sett var de ju en fullständigt miserabel kväll för svenskarna – inte nog med att FCK förlorade och att både Rasmus Bengtssons och Mattias Bjärsmyrs lag floppade. Dessutom kapitulerade ju Marcus Bergs HSV fullständigt borta mot svårspelade Rapid Wien. Blytungt även för de italienska lagen. Behrang Safari är med och kastar inkast när Carlitos gjorde första målet i Basels hemmaseger mot Roma, medan försvunne skyttekungen Marc Janko dök upp igen när Red Bull Salzburg avgjorde i slutminuten borta mot Lazio.

Individuella prestationer? Jo, först och främst måste vi ju nämna Liedson – brassen som nyss blivit portugis – som sänkte Heerenveen borta på egen hand med ett, två och tre mål. Evertons invärvade mittback Sylvain Distin gjorde sitt första mål för sin nya klubb. Och Athletic Bilbaos 16-årige sensation Iker Muniain byggde på sitt rykte ytterligare med ett enkelt mål hemma mot Austria Wien.

Avslutningsvis får ni Antoine Devauxs avgörande mål när Toulouse tog en fin bortaseger mot Partizan med 3-2. Var det värt utflykten? När resten av fransmännen åker hem så har två av dem blivit kvar på Belgrads sjukhus, svårt skadade efter huliganbråk. Tillståndet för en 28-åring beskrivs som kritiskt.
– En fransk medborgare togs till intensiven med svåra huvud- och bröstskador. Hans tillstånd har stabiliserats, men är fortfarande kritiskt, meddelar sjukhusdirektören Vladimir Djukic.

/Erik Niva

Då ska ni få höra.

Tidigare idag bad jag er spekulera kring vilket land som är mest fotbollsintresserat i världen, utifrån vissa givna kriterier. Svaren var – som vanligt – många och resonemangen höll – som vanligt – hög kvalitet. Men hur korrekta var de egentligen?

Inte särskilt korrekta alls.

Ni tror mig inte? Då ska jag ta och bocka av kategorierna en efter en, samtidigt som jag ger er resonemangen som Kuper och Szymanski använt för att få fram sina svar.

Så då kör vi.

* För det första – i vilket land spelar högst andel av befolkningen fotboll?
1. Costa Rica, 27 procent
2. Tyskland, 20 procent
3. Färöarna, 17 procent
4. Guatemala, Paraguay och Chile, 16 procent
Antal korrekta svar jag fått in: 1, från signaturen ”Andrei”.
Här har författarna helt enkelt använt sig av en Fifa-undersökning från 2006. Fifas metoder tycks aningen vaga, men utredningen har i alla fall ”vetenskapligen observerats av Lamprecht&Stamm SFB AG, ett Zürich-företag som ägnar sig åt samhällsforskning”. Att Costa Rica vinner så klart är givetvis anmärkningsvärt på mer än ett sätt. Så vitt jag vet spelas i stort sett ingen damfotboll i Costa Rica – vilket i så fall borde innebära att minst halva den manliga befolkningen är aktiva fotbollsspelare. Och allt ni har fått fram är Hernán Medford och Paulo Wanchope? Sveriges position? Plats nummer 15, med 11 procent.

* För det andra – i vilket land går högst andel av befolkningen på fotboll?
1. Cypern
2. Island
3. Skottland
4. Norge
Antal korrekta svar jag fått in: 1, från signaturen ”The Owl”.
Här har boksnubbarna gjort det enkelt för sig, och enbart inkluderat europeiska länder med hänvisning till att det är de enda som det finns tillförlitlig statistik ifrån. Här är det uppenbart att länder med liten befolkning gynnas, då rent infrastrukturell problematik gör det omöjligt för de de större länderna att konkurrera. En arena kan liksom inte ta så värst mycket fler åskådare än 100 000 numera, oavsett hur många potentiella biljettköpare som finns därute. Noterbart, bland de ”stora” fotbollsländerna är Englands procent (2,5) mer än dubbelt så hög som Italiens (1,2).

* För det tredje – i vilket land ser högst andel av befolkningen fotboll på tv?
1. Kroatien, 12,4 procent
2. Norge, 11,9 procent
3. Holland, 11,5 procent
4. Uruguay, 10,7 procent
Antal korrekta svar jag fått in: 0
Här har det utgåtts ifrån de stora mästerskapens tv-siffror, då de anses vara de enda som världen i stort kan anses någorlunda jämlikt intresserade av. Siffrorna från flera olika mästerskap har använts – för att eliminera faktorer som tidsskillnad i möjligaste mån – och matcher med den egna nationen har uteslutits. Det siffrorna visar påstås därför vara hur stor del av befolkningen som ser en helt vanlig mästerskapsmatch, med det givna exemplet Tunisien-Saudiarabien i VM 2006. Enligt den matrisen har de dessutom lyckats hitta den nation i världen där befolkningen är allra minst intresserad av fotboll. Taiwan visade sig ha ett minusvärde, där alltså färre än noll på något sätt skulle bry sig om att se Radhi Jaïdi nicka in bollar. Sveriges position? 10:a, med 8,6 procent.

Och slutresultatet då? Jo… trumvirvel…. vinnaren är… trumpetfanfar…. vår söte broder… irriterande fiolgnissel från Alexander Rybak – Norge.

Norge, alltså. Idrottshistorikern Matti Goksöyr är förbryllad:
– Norge är en vintersportnation. Omöjligt att spela på vintern. Det här är verkligen ett mysterium.
Som ett bra Drillo-lag eller en australiensisk short track-åkare så vinner ju Norge mer på motståndarnas misstag mer än något annat. De håller sig framme i alla kategorier, utan att vinna någon. Norrmännen exkluderar ju inte kvinnorna från fotbollssporten (var 23:e norska är registrerad spelare), och får därför en bra andel aktiva spelare. De har fått igång intresset för den egna ligan de senaste 15 åren (var 27:e medborgare går regelbundet på matcherna), och har därför respektabla publiksiffror dragen från en liten befolkning. Och de har samma tradition av Tipsextra och några få statliga tv-kanaler som Sverige, och har därigenom byggt upp en grundmurad tradition av att se fotboll på tv.

Antal korrekta svar jag fått in: 3.

Men alla har de sina svagheter. Signaturen ”Fred” drog liksom bara in en oprecis gissning i förbigående, utan att förhålla sig till de olika kategorierna. Signaturerna ”Gatrocnemius” och ”Vicke Hallon” prickade in sina svar så sent – de två sista jag släppte igenom innan jag publicerade detta facit – att frågor måste ställas kring eventuell research under dagen.

Men nä vafan, hyllas de som hyllas bör – och klinga i koskällorna för Norge.

Hur fan ska jag högtidlighålla detta då? Jo, det ska jag berätta. Som av en händelse har två av höstens bästa nya skivor låtar med Oslo-tematik, så jag saluterar världens mest intresserade fotbollsfolk med dem. Här har ni fantastiska ”Oslo Novelist” med fantastiska Grand Archives och ”Oslo Campfire” med Port O’Brien.

La det svinge.

/Erik Niva

Dagen efter kvällen före börjar väl nu ha hunnit så långt att det är dags att gå vidare, va?! Vidare mot kvällens Uefa Cup – alla vet ju vad turneringen egentligen heter, och att den är minst lika intressant som Champions League för oss fotbollspuritaner – och det här försöket med ett femdomarsystem.

Jag håller med Celtics manager Tony Mowbray om att risken för barnsjukdomar är hög, och delar hans farhåga för att straffområdesdomarna kommer att vara överambitiösa för att rättfärdiga sin närvaro. Min grundinställning är att jag vill se färre avblåsningar i straffområdena – inte fler – men jag tänker samtidigt inte döma på förhand. Om nu det här experimentet ökar kvaliteten på avblåsningarna snarare än antalet så har det gjort fotbollen jättetjänst.

Men det var inte det här jag skulle skriva om.

***

Tänkte testa er lite igen, eller rättare sagt se hur ni resonerar. Ingen kunskapstävling – som jag brukar arrangera med väldigt ojämna mellanrum – utan snarare ett diskussionsunderlag.

I den här Kuper/Szymanski-boken ”Why England Lose” som jag har nämnt ett par gånger har de givit sig på att försöka slå fast vilket land i världen som är allra mest fotbollsgalet. De har använt sig av tre kriterier för att komma fram till en slutsats.

* För det första – i vilket land spelar högst andel av befolkningen fotboll?
* För det andra – i vilket land går högst andel av befolkningen på fotboll?
* För det tredje – i vilket land ser högst andel av befolkningen fotboll på tv?

Totalt sett ska då totalvinnaren i dessa kategorier utgöra världens fotbollsgalnaste land.

Några ord om kriterierna först. Vad gäller den första punkten så begränsar den sig faktiskt inte till registrerade spelare. Boken har utgått från en Fifa-undersökning, där de försökt inkludera även alla de afrikaner och sydafrikaner som kör på smutsiga grusplaner utan pappersadministration. På den andra punkten har de rätt och slätt slagit ihop den sammanlagda publiken som går och ser fotboll i nationens tre högsta divisioner varje given helg, och sedan räknat ut hur stor andel av den total befolkningen den siffran utgör. Vad gäller tv-tittande har de utgått ifrån matcher i stora mästerskap där inte den egna nationen spelar – det anses mest rättvisande.

Vi behöver inte fastna vid diskussionen kring huruvida resultatet blir rättvisande eller inte, men jag är intresserad av att höra vad ni tror och hur ni resonerar. Vilka länder segrar i de tre olika delkategorierna, varför – och vilket vinner totalt (det är fyra olika nationer)?

Har ni nu läst boken behöver ni ju inte droppa det korrekta svaret det första ni gör, utan jag tänkte ägna några timmar åt att lyssna på spekulationerna. Sedan redovisar jag svaret någon gång framåt eftermiddagen.

Okej?

/Erik Niva

Han borde nog ha gjort mål.

Zlatan Ibrahimovic hade ett fullkaratsläge, en halvchans och en handfull en-mot-en-lägen där han inte riktigt utmanade med den övertygelse man hade kunnat hoppas.

Men totalt sett – helt okej. Zlatan spelade ett delvis annorlunda spel än han gjort så här långt in på ligasäsongen; mötte mindre, gick mer på djupet. Han rörde sig bra, såg rapp ut i löpningarna och var vid ett par tillfällen bara några tveksamma avvinkningar ifrån rena frilägen. Det var framförallt kul att se hur han kunde anpassa sig till en matchplan på det här sättet. Han hade ju uppenbarligen fått direktiv om att spela på sista gubben, och skötte det alldeles utmärkt, trots att det kanske inte är hans naturliga spel.

Mottagandet från Curva Nord tycktes precis så avståndstagande som utlovat – Simon Bank får ge er de mer precisa närvarouppgifterna när han är färdig med att tömma minibaren – medan de gamla lagkamraternas klappar och kramar i spelargången före avspark såg genuina och uppriktiga ut.

Det är ju inte alldeles ovanligt att ”Årets match” får just den här karaktären. Barcelona var uppenbart bättre, men när väl det maktförhållandet etablerats så hade de inte tillräckligt med blod i käftarna för att gå mot strupen med kraft.

0-0. Ingen större dramatik, inga infekterade känslor – och framförallt inga förlorare.

Inter och Barcelona kommer ju givetvis att gå vidare från den här gruppen ändå, och mot den bakgrunden var båda lägren uppenbart belåtna med utdelningen.

***

Samuel Eto’o? Var han ens med?

***

Åsså resten då. Kvällens match var såklart Arsenals vändning nere i Belgien. Efter fyra minuter hade de släppt in två mål – då var det fortfarande tre minuter kvar tills Zlatan Ibrahimovic ens skulle röra bollen nere i Milano – efter ett dråpligt Eduardo-misstag och en tveksam straff.

Men sedan gick det som det så ofta går, som jag utan att ens se matchen näst intill var beredd att garantera att det skulle bli till slut. Bendtner reducerade precis före halvtidsvilan, Vermaelen kvitterade i sitt hemland och Eduardo revanscherade sig med segermålet.

För tabelläget var comebacken ganska oviktig – för Arsenals tro på sig själva var den nog rätt ovärderlig.

***

I Lyon var det ju tjo och tjim med Kongo-Kim. Källström bröt igenom i höger innerläge, skar tillbaka bollen med högerfoten – och bosniske superlöftet Miralem Pjanic stötte in det enda målet i nyckelmatchen mot Fiorentina.

***

Rubin Kazan debuterade i Champions League-sammanhang, och ska det vara fint så ska det. Lille argentinaren Alejandro Dominguez böjde elegant in frisparken som gav de ryska tatarerna en drömstart – men sedan var det inte så lattjo längre. På andra sidan pausvilan nickade Ayila Yussuf in kvitteringen, och de sista tio minuterna seglade sedan ukrainarna iväg med ett stenhårt mål av Magrão och ett enkelt av Gusev.

***

Världens bästa returspelare – Dirk Kuyt – satte såklart en retur då ett gäng ungrare snodde Tobias Carlssons och Henrik Rydströms platser på Anfield. Och i ett svenskmöte utan särskilt många svenskar gjorde Vassilis Torosidis enda målet då Olympiakos väntat hemmaslog AZ.

***

Fin poäng för Rangers i Stuttgart. Ryske Mario Goméz-substitutet Pavel Pogrebnyak svepte in hemmaledningen, men med kvarten kvar sprang fransk-algeriske försvararen Madjid Bougherra in med kvitteringen.

***

Unirea Urziceni – whoever they may be – hade inte sådär übermycket att hämta nere i Sevilla. Luis Fabiano borrade ner bollen i hörnet strax före paus, Renato forcerade in en boll som stängde matchen halvvägs in i andra.

/Erik Niva

Appropå det här.

Såhär nio månader senare gör nu kommentatorssignaturen Axel mig uppmärksam på att hela historien med en 13-åring som hängdes ut av polisen för att ha sjungit fotbollssånger till sist fått sin upplösning.

Den här gången är jag väldigt, väldigt glad över att kunna säga att den goda sidan vann – och att jag hoppas att det väcker en ordentlig diskussion om hur fullständigt rättslösa fotbollssupportrar numera blivit i Storbritannien.

Samtidigt fick det mig att fundera ytterligare extra på det här med hur vi i medierna behandlar såna här händelser. Dagen efter publikskandalen på Stockholms Stadion fick jag ett välskrivet och tankeväckande mail från en barndomskompis till en av killarna som var ute på planen och skämde ut sig. Utan att gå in på detaljer gällde ju grundfrågan huruvida konsekvenserna stod i proportion till dårskapen som begåtts.

Just i fallet med Djurgårdskillarna – eller med dansken som stormade in på Parken – tycker jag trots allt ändå att de inte kan skylla på några andra än sig själva. Det är klart att det mediala gatloppet är tufft, det är klart att hotet om ekonomiska bestraffningar är ett hotfullt svärd – men trots allt kände vi alla till spelreglerna redan på förhand.

Stormar man planen och avbryter en fotbollsmatch så blir följderna såhär. Det kan tyckas oproportionerligt och överdrivet – men det går liksom inte för en målvakt som sablar ner en anfallare att börja gnälla på regeln om frilägesutvisning när domaren halar upp det röda kortet.

However, att det fortfarande är möjligt för en fotbollssupporter att få ett rättssystem att erkänna sina fel ger i alla fall mig lite mer tillförsikt inför framtiden. Det här är brevet som Tottenham-supportern Ian Trow skrev, å sina egna och sin 13-åriga son Lewis Trows vägnar. Jag ber om ursäkt om någon inte läser engelska, men jag pallar helt enkelt inte att översätta det i sin helhet just nu.

”It’s nine months to the day the CCTV images of 16 Spurs supporters were distributed by the police to all national media, and these images were placed in all papers and on front page of Crimestoppers next to the likes of murderers and drug dealers. For the first time in the nine months since I woke up in a hotel in Germany and saw my face and that of my 13 year old son on the TV screen we can now hold our heads up high, having been proved innocent of all charges. 

I cannot go into full detail, as we will be bringing civil action – certainly on behalf of Lewis, as I can get all costs covered under Legal Aid – against the police and the CPS for the damage their total negligence and lack of due care caused. In summary though, in December, 11 of the 16 people identified themselves to the police (including one 13 and two 15 year old boys) and were all charged with engaging in racist or indecent chanting. In February four of these people pleaded guilty, the other seven pleaded not guilty. The difference was that the four who pleaded guilty were singing the “Sol, Sol” song which certainly is indecent. 

The other seven were singing songs such as ”We’ve got Ledley at the back”. These seven people were then banned by Tottenham Hotspur under the premise that we had been arrested, and that contravened the terms of our season ticket (the fact that we had not been found guilty was irrelevant). In early May all seven people were offered cautions, as they had not been singing indecent songs. Five took what I would call the easy route out and accepted the caution. I decided to uphold my principles: I had done nothing wrong so why should my son and I admit any form of guilt (which in effect is what a caution does). 

The police then offered to drop all charges against me if I would get my son to accept a reprimand (they were obviously scared of future repercussions by my son). I rejected this out of principle as well. 

So in the middle of May, the two of us went to trial at Portsmouth Magistrates Court and despite there being no evidence to support the charge brought against us we were found guilty, basically by association of singing indecent songs: i.e. we can prove bad songs were sung, we can prove you were at the ground, therefore we assume you were singing these songs. My legal counsel advised me afterwards that this was always going to be the case, it was purely a show trial, in front of national media (invited by the Police). We were each given a three year Football Banning Order. 

Last Friday [11 September] we had a full re-trial at Portsmouth Crown Court in front of the most senior judge in Hampshire. I was quite surprised no media was present. The prosecution showed their evidence, to which the judge said ”Is that it?” We asked for immediate dismissal of the case (before we even had put our defence case) and after two minutes of deliberation the judge that came back and said, ”Not guilty, no case to answer and that is totally unanimous of us all – and you can tell by the time it us it took it was not a hard decision”. The judge then ripped into the CPS that this had been brought into his courtroom, and even been tried in the first case. 

I would like to thank my family, friends and fellow supporters who have supported me in this, and also the Tottenham Supporters’ Trust who gave some invaluable advice and have been in contact with Spurs during the whole scenario. I am writing this with a sore head (as you can imagine I celebrated hard ) and with a big smile on my face. I will be going into Tottenham for a few (or maybe more than a few) drinks before the Man United game, as I am now allowed back into the borough of Haringey on match days, although I do not have ticket for match. 

Thanks for the support”.

***

Välkomna tillbaka, Ian och Lewis Trow.

/Erik Niva

Samtidigt som Simon Bank listade knattebrorsor med talang dök nya When Saturday Comes upp med historien om Arkadiusz Trochowski.

Snubben är alltså storebror till Piotr Trochowski – landslagsmittfältare som spelar för HSV – och spelar själv för Sportclub Europa 1992, långt ner i den tyska seriepyramiden. Han har det inte lätt. ”Knubbig, och med ett ansikte som ser ut som ändan på en långdistanscyklist som glömt att sätta på sig de stoppade shortsen”, beskriver WSC generöst hans uppenbarelse, innan de kompletterar med berättelsen om hur han regelbundet blir utbuad och förolämpad under sina matcher.

Hans brott? Att han inte är sin bror.

Mer inspiration behöver jag ju inte för att knåpa ihop en anspråkslös liten lista. Vilka får vara med? Jo, fotbollsspelande bröder till fotbollsspelande världsstjärnor.

Listan är ju på intet sätt komplett, och det är avsiktligt. Det finns hundratals mer eller mindre berömda brödrapar därute. Det jag har gjort är att jag letat efter bröder till väldigt, väldigt kända fotbollsspelare, som själva haft helt anonyma eller fullständigt misslyckade proffskarriärer. De måste alltså ha varit proffsspelare själva – det räcker inte att de har kickat lite boll hemma i parken – men ska inte ha kommit upp på en så framgångsrik nivå att de ens är nära att mäta sig med sina bröder.

Jag ser det som mitt ode till männen i skuggorna.

Hugo Maradona
Napolis president Corrado Ferlaino kände nog att han inte hade något val när Diego Maradona kom med uppmaningen våren 1987. Klart att Napoli skulle köpa Hugo Maradona också, trots att kvoterna för utländska spelare var så små. Ferlaino var inpresssad i ett hörn, men löste det som den dealare han var. Först mjölkade han ut all pr som fanns ur affären – sedan skickade han omedelbart iväg Maradona Jr på lån till Ascoli. Där fick argentinaren tre starter och ett tiotal inhopp – noll mål – innan han skickades vidare till spanska Rayo Vallecano och österrikiska Rapid Wien utan att lyckas över huvud taget. ”Det enda som påminde om Diego Maradona var hårfärgen”, observerade någon. Till sist fick Hugo Maradona en viss framgång i japanska Avispa Fukuoka. Senast siktad som tränare i Puerto Rico för några år sedan.

David Eto’o
Zlatan Ibrahimovic hamnade i Samuel Eto’os Barcelona – och lillebror David Eto’o dök upp i Zlatans Malmö. Skillnaden var bara att Eto’o den yngre inte fick stanna. Efter ett kortare provspel för Malmö FF skickade dåvarande lagledaren Bosse Nilsson honom vidare ut i Europa. Via Frankrike och Schweiz och Ukraina och Grekland återvände David Eto’o till sist till Spanien. Han spelar center för CF Reus Deportiu i fjärdedivisionen – och färgar då och då håret blont för att slippa förväxlas med sin storebror.

Joël Cantona
Samtidigt som Eric Cantona revitaliserade engelsk fotboll och Manchester United kämpade hans lillebror på i Peterborough United och Stockport County nere i de lägre engelska divisionerna.
–  Innan dess hade jag varit i ungerska Ujpest och belgiska Antwerpen. Det var intressant för mig att upptäcka andra fotbollskulturer. Det var inte alltid lätt att vara lillebror till en så stor personlighet, men jag försökte aldrig dölja det. Jag är också en Cantona.
I slutet av sin spelarkarriär fick Joël Cantona någon form av upprättelse, då han faktiskt fick göra ett 20-tal matcher för det Olympique Marseille som var hans och hans brors spirituella hem.

Joël Drogba
Har samma kroppsbyggnad som sin storebror, spelar på samma sätt – är bara så väldigt mycket sämre. Var på provspel i Leyton Orient våren 2007, men var aldrig särskilt nära ett kontrakt. Ratades i samma veva av St Pauli i Tyskland och NK Zagreb i Kroatien. Senast siktad i ukrainska Metallurg Donetsk, men 24-åringen är idag klubblös. Familjen Drogba har även en ännu yngre bror – Freddy Drogba – som tillhör franska Le Mans. 

Eddy Baggio
Växte upp parallellt med sin storebror Roberto Baggio i Fiorentinas ungdomsakademi, men lyckades aldrig bryta igenom upp till a-laget. Släpptes iväg till Serie C-klubben Palazzolo, och sedan började en 15 år lång turné genom de lägre italienska divisionerna. Eddy Baggio representerade klubbar som Prato, Giorgione, Salernitana, Spezia och Portosummaga – men nådde aldrig Serie A. Har 86 Serie B-matcher som främsta merit. Spelade professionellt så sent som i våras, då i Sangiovannese. 

Digão
Lillebrorsan som blev inbjuden i Milan-familjen eftersom Kaká skulle hållas på bra humör. Fick till och med göra ett – helt obefogat – Serie A-inhopp i mars 2008. Nu när Kaká lämnat Milan är frågetecknen över Digãos karriär många. Förra säsongen tillbringade han i belgiska Standard Liège, men där fick han bara göra ett enstaka inhopp. Provspelade för tyska Freiburg i somras, utan att erbjudas kontrakt. Är nu utlånad till Serie B-klubben Lecce, där han hittills inte fått spela alls. 

Paul Terry
Ett undantag på den här listan i och med att han är storebror, men Paul Terrys historia är så underbart deprimerande att han måste med. Varje år håller familjen Terry tävlingen ”The Terry-Terry Cup”. Den handlar om vem av bröderna som ska göra flest mål under säsongen. Storebror Paul är alltså mittfältare, först för Yeovil Town och nu för Dagenham & Redbridge. Lillebror John är mittback för Chelsea. Ändå har John Terry lyft ”The Terry-Terry Cup” mer än tio år i rad, vartenda år den arrangerats.

Rhodri Giggs
När han var ungdomsspelare med Torquay United gick han under namnet Rhodri Jones för att slippa jämföras med sin storebror, men raserade sedan själv alla försök till lågprofilstillvaro. Där Ryan Giggs byggt sig en 20-årskarriär på toppen genom lågmäld, skötsam professionalism gick lillebror Rhodri en annan väg. När han hade ett break från fotbollen fick han sparken från sitt jobb som mäklare eftersom han sålt kokain till en journalist från News of the World. Han jobbade sig tillbaka till fotbollen, fick ett kontrakt med walesiska Bangor City, men dömdes till nio månaders fängelse efter att ha misshandlat en man på en nattklubb i Manchester. Den största och lyckligaste tiden i Rhodri Giggs karriär kom sedan när han värvades av FC United. Precis som sin storebrorsklubb kunde nu FC United stoltsera med en Giggs på yttern, om än på högerkanten. 

Carl Hoddle
Carl Hoddle lyckas aldrig få en plats i Tottenhams a-trupp, utan gav sig istället ut på en resa genom de lägre engelska divisionerna, med Leyton Orient och Barnet. När han spelade i Barnet lottades de mot Chelsea i FA-cupen – samma Chelsea där storebror Glenn Hoddle just då var spelande tränare. Efter en fotbollskarriär i skuggorna alternerade sedan Carl Hoddle mellan att sälja begagnade bilar och driva en pub. Ifjol dog han – redan som 40-åring – efter att ha drabbats av artärbråck i hjärnan. Han får en plats på den här listan, eftersom även de bortglömda förtjänar att bli ihågkomna.

/Erik Niva