Haha, you can’t help but love the man.

I zaplotteriet bestämde jag mig för att ratta in mistralstormen i Marseille, och för en gångs skull känns det som att jag hamnade ganska rätt i matchtombolan.

Pippo Inzaghi, 36 år gammal, petade in bollar på precis samma sätt som han alltid har gjort och som han alltid kommer att göra.

Milan var ju inte bra mot Marseille heller – under en 25-minutersperiod som följde på OM:s kvitteringsmål höll de på att blåsa bort – men plockade fram den här hederliga gamla italienska förmågan att vinna likafullt. Inzaghi svepte in 1-0 ur offsideposition – såklart – och följde upp med att gå på första stolpen och stöta in 2-1-målet när matchen höll på att rinna ifrån dem.

Jag minns hur just denna Inzaghi gjorde hattrick för Juventus mot Dynamo Kiev för… ja, det måste vara 12-13 år sedan nu. Historien om den här turneringen är historien om honom – på samma sätt som den är historien om Raúl.

Ett typiskt strikermål av den vita kaptenen punkterade när Real Madrid defilerade igång den galaktiska maskinen i Zürich. C-Ron dunkade in en praktfull frispark och fick dessutom målvaktshjälp med ett andra frisparksmål. Guti lobbade in slutresultatet, och Higuaín gjorde ju också mål där någonstans.

Vad hände på annat håll då?

Tja, vi kan ju dra igenom målen i alla fall. Bordeaux tog en blytung poäng nere i Turin. Iaquinta gav visserligen Juventus ledningen, men nye tjecken Plasil stötte in kvitteringen på bortre stolpen.

De engelska lagen gjorde vad de skulle. Anelka slog in returen som gav segern hemma mot Porto, Scholes kom på andravåg för Man United i Istanbul.

Wolfsburg gjorde Champions League-debut, och den gamle soppåssäljaren Grafite firade med hattrick mot CSKA. Ett, två och tre mål – häpp.

Bayern München lade ner en intentionsmarkör i Israel. Van Buyten slog in ledningsmålet efter en tilltrasslad frisparkssituation, och kul nog gjorde nya löftet Thomas Müller både ett och två mål i slutet av matchen.

Ni som hade ögonen någon annanstans än i Marseille – hände det något kul bortom målen?

/Erik Niva

Idag är det den 13 september, 2009. För de lite mer räknesvaga ibland er kan jag meddela att det innebär att det gått exakt ett år sedan den 13 september, 2008.

Och exakt vafan hände då?

Jo, det ska jag tala om för er. Då sjösattes den här bloggen, utan egentlig riktning eller idé. Vi var tre stycken då, och hade i praktiken inte fått några andra direktiv än att chefsfolket tyckte att det vore en bra idé att vi bloggade.

Internationell fotboll, sa de. Jaha, sa vi.

Så vi sjösatte skutan för att se om den flöt, och pluggade sedan igen hålen allt eftersom de började läcka. Jag själv var egentligen bara säker på tre saker. Den ena var att jag inte var intresserad av att blogga om vem jag käkade lunch med eller vad jag gjorde på min fritid. Den andra var att jag ville slippa ge mig in i en massa internmedialt fingerpekande. Och den tredje var att jag ville komma bort ifrån den alldeles oerhört tröttsamma samtalston som präglade i stort sett alla svenska kommentatorsfält jag kommit i kontakt med.

Ett år senare ställer jag mig nu frågan vad vi har fått ihop – och är faktiskt rätt nöjd med svaret jag kan ge mig själv.

Vi har numera en blogg som är Sveriges största sportblogg de dagar i veckan som Robert Laul inte får för sig att snickra ihop en bitsk rubrik om Zlatan. Vi har numera en slasktratt där vi kan hälla ner drömmål från den tjeckiska ligan och historier från norra Englands post-industriella fotbollsbakgårdar utan att någon jävel kan döma ut dem som opublicerbara. Och vi har numera ett forum blogg där Simon Bank kan skriva ett inlägg om vilka namn fotbollsspelare från olika länder borde ha – och få drygt 300 stycken givande, välformulerade, kunniga och förbaskat underhållande svar.

I synnerhet det sistnämnda fyller mig med både glädje och belåtenhet. You’ve done us proud, people.

Vad som hände framöver får vi väl helt enkelt se, men för stunden ser jag ingen anledning att göra något annat än att pumpa på ungefär som vi har börjat och se vart fotbollsvindarna för oss.

It’s a long way to Seven Sisters.

***

För skojs skull satte jag mig och surfade runt bland de allra första inlägg vi skrev, för att se hur det egentligen såg ut back in the days.

Och tja… Visst var vi lite riktningslösa, men samtidigt så är det med skräckblandad förtjusning som jag inser att jag skrev det kanske bästa blogginlägg jag över huvud taget fått ihop redan under den andra publiceringsdagen.

Längre än så har vi alltså inte kommit.

Äh vafan… Favorit i repris. Lite för att ni som var med redan då ska få minnas hur inläggen såg ut för ett år sedan, lite för att alla ni som inte hunnit fram ska få chansen att höra anthems ni behöver höra – men mest av allt för att jag själv ska få ihop den här jubileumstexten på ett någorlunda högtidligt sätt.

Det här inlägget skrev jag på ett hotell strax väster om Warren Street i centrala London, det andra dygnet som den här bloggen existerade. Nu får det bli min födelsedagspresent till mig själv.

***

Dags att säga det med en sång.

10) Leeds United – Marching On Together
Back in the days så spelade nästan alla klubbar in speciella Cupfinallåtar innan de åkte till Wembley. De flesta går inte längre att använda som något annat än avskräckande exempel – men den som får för sig att lyssna på B-sidan till Leeds finalsingel från 1972 kanske hör något bekant. Än i dag fortsätter nämligen de vita horderna att sjunga om hur de ska marschera vidare tillsammans. Nere i tredjedivisionen behöver de all sammanhållning de kan hitta.

9) Norwich City – On the Ball City
Jag älskar verkligen att folk i Norfolk sjöng ”On the Ball City” redan på 1890-talet. I grund och botten gick ju sporten då ut på samma saker som den fortfarande gör i dag: ”Kick it off, throw it in, have a little scrimmage, Keep it low, a splendid rush, bravo, win or die, On the Ball City”.

8) Sheffield Wednesday – Hi-Ho, Sheffield Wednesday
Det är väl egentligen frågan om det här verkligen borde kvala in som ett anthem – Sheffield-ugglorna klämmer ju mest bara in i refrängen till ”Hi-Ho, Silver Lining” – men av en enda anledning får den plats ändå. Jag var i Cardiff våren 2005, för Play Off-finalen upp till andradivisionen. Sheff Wed mötte Hartlepool, och den allsången som de piskade igång precis före avspark är fortfarande det högsta ljud jag någonsin hört. Alla kategorier. Tyvärr finns inga bra youtube-klipp från den matchen heller, men någonstans genom Hillsborough-skramlet fattar ni nog principen.

7) Cardiff City – Men of Harlech
Och har jag gjort ett avsteg kan jag göra två. De allra flesta Cardiff-fans nynnar ju bara melodin till Men of Harlech – verserna om den sju år långa attacken mot Harlech Castle är jävlar i mig lika långa som själva belägringen – men kraften finns där ändå. Walesiska arméregementen använder fortfarande ”Men of Harlech” som sin egen marsch, och Cardiff-fansen gör sitt till för att minnas 600 år tillbaka, till den waleisiska heroismen under den längsta belägringen i brittisk historia.

6) Newcastle United – Blaydon Races
Många klubbar över hela England – med Man United i spetsen – har adopterat den här klämkäcka jiggen, men kan du din historia vet du att den aldrig kommer att kunna bli något annat än en Newcastle-sång. Det här har varit Tynesides inofficiella nationalsång i mer än 150 år.

5) West Ham United – Forever Blowing Bubbles
En klubbhymn som handlar om krossade drömmar, snarare än om klassiska segrar. West Ham United kommer från det East End som offrades under andra världskriget, och har vant sig vid att världen är en grym plats, där både såpbubblor och drömmar krossas. Ändå fortsätter de att blåsa sina vackra bubblor upp i luften.   

4) Sheffield United – The Greasy Chip Butty Song
Vad skrev jag tidigare? Något om att de här sångerna gör det möjligt att komma väldigt nära klubbarnas essens, själva kärnan i allt vad de är och står för. ”The Greasy Chip Butty Song” ÄR Sheffield United. You fill up my senses, like a gallon of Magnet, Like packet of Woodbines, like a good pinch of snuff, Like night out in Sheffield, like a greasy chip butty, Like Sheffield United, come thrill me again”.

3) Stoke City – Delilah
Anledningen till att jag över huvud taget kom på tanken att sätta ihop den här listan. Inför Everton-matchen igår vräkte de rödvita ur sig ”Delilah” med en sådan kraft att jag häpnade, precis som jag alltid häpnar när jag ser Stoke. Det finns ju något smått egendomligt i att övervintrade Naughty Forty-medlemmar vrålar en gammal Tom Jones-låt om sviken kärlek, men de har fattat något som andra kanske aldrig förstår. Ingen annan sång beskriver ju relationen mellan en supporter och ett underpresterande fotbollslag bättre än den här.

2) Liverpool – You´ll Never Walk Alone
Jag håller inte på Liverpool, men när de spelar ”You´ll Never Walk Alone” på Anfield så sjunger jag med. Varenda gång, av hela mitt hjärta. Den enda anledningen till att inte den här toppar listan är att det finns för många perverterade tyska discoversioner av den – och att jag förstås vill vara jäääävligt originell – men samtidigt är det ju även det som gör den så satans speciell. ”You´ll Never Walk Alone” har på ett plan slutat handla om en enda klubb, och i stället kommit att gälla hela fotbollsvärlden. Det här är vår officiella, allmänt erkända nationalsång.

1) Birmingham City – Keep Right On
När Birmingham City kom till Highbury för att spela FA Cup-kvart mot Arsenal 1956 var de rejält nederlagstippade. Fansen som hade rest med ner till London hade egentligen inga förhoppningar alls, men mötte ändå upp i tusental när den blå spelarbussen kom fram till Highbury. När dörrarna till bussen öppnades hörde så supportrarna något de inte hade väntat sig – därinne satt de förlustdömda spelarna och sjöng tillsammans. De sjöng en gammal folksång om att aldrig någonsin ge upp, om att alltid fortsätta framåt hur mörkt läget än är.
Birmingham vann den där kvarten med 3-1, förstås, men det har egentligen ingen betydelse för historien. När City åkte ur Premier League i våras stannade fansen kvar långt, långt efter slutsignalen och sjöng ”Keep Right On”, precis som de alltid gör när de förlorar prestigederbyn mot Aston Villa.
Sången skrevs från början av skotten Sir Harry Lauder. Hans son hade nyss dödats i strid under första världskriget, och Lauder försökte formulera för sig själv varför han inte bara skulle ge upp. Birmingham City har gjort oss alla en tjänst när de tagit hans ord med sig till ett annat sammanhang.
Fotboll är inte vinnarnas sport. Det är såklart många som tror att den är det – men de har fel. Varje säsong finns det ett lag som vinner, och nitton som inte gör det. Sorgerna kommer alltid att vara fler än segrarna för de allra flesta av oss.
Ändå fortsätter vi bry oss. Vi fortsätter, ända fram till vägens slut.

As you go through life,
it´s a long long road
there be joy’s and sorrows too,
As we journey on, we will sing this song, 
for the boys in royal blue
We’re often partisan – la, la, la,
we will journey on – la, la, la,
Keep right on to the end of the road, 
keep right on to the end,
Though the way be long, let your hearts be strong,
Keep right on round the bend,
Though you’re tired and weary, 
still journey on, 
til´ you come to your happy abode,
Where all the love you’ve been dreaming of, 
will be there, 
at the end of the road

/Erik Niva

Bortanför alla kontroverser spelades det ju faktiskt en oerhört underhållande fotbollsmatch på Eastlands igår. Vi drar iväg Man Citys avgörande quick fire-salvo här – Bellamy, Adebayor och SWP – och noterar även med glädje att Tomas Rosicky äntligen är tillbaka.

Sedan drar vi vidare.

Jermain Defoe cykelsparkade efter mindre än en minut, hela White Hart Lane höll på att lyfta – och sedan kom verkligheten ikapp. Ryan Giggs gjorde mål för 18:e Premier League-säsongen i rad med en fenomenal frispark, Anderson dunkade in ledningsmålet och en enorm individuell prestation från Wayne Rooney avgjorde.

Spurs var felbalanserat med Keane på vänsterkanten och den absolute nyckelspelaren Palacios kom fel in i matchen. Då rår man helt enkelt inte på ett Man United som visade varför de är mästare. We just caught them on the wrong day.

Chelsea manglar på. Även om Petr Cech gjorde ett nytt misstag i raden så vräkte Didi Drogba in ett ostoppbart mål på stopptid i första halvlek och Florent Malouda tryckte in vinstmålet på stopptid i andra halvlek. ”You’re not signing anymore”, sjöng Stoke-fansen. Må så vara – men Chelsea fortsätter vinna.

Från Michael Shields comebackmatch på Anfield tar vi med oss Yossi Benayouns hattrick. Det första målet var en inverterad kopia av Rooneys mål på WHL, det andra egentligen en Steven Gerrard-show och det tredje mest bara något som gjordes för att israelen skulle få ta med sig matchbollen hem.

Vi tittar till det ångestladdade bottenmötet mellan Portsmouth och Bolton, för att se Tamir Cohens pärla och Spurs-samarbetet mellan Jamie O’Hara och Kevin-Prince Boateng som gav Portsmouth en 2-2-kvittering som till sist visade sig meningslös.

***

Spanien dårå. Ni har väl redan sett att Zlatan Ibrahimovic stack ut sina 47:or och vinklade in ledningsmålet mot Getafe, för att sedan vara arkitekten bakom ett flytande handbollsartat mål som Leo Messi fick äran att sätta dit.

Espanyol hedrade Dani Jarque, men Real Madrid gjorde målen. Kaká spelade fram både Granero och Guti, Cristiano Ronaldo hoppade in och satte sitt första spelmål i spanska ligan.

Min kille José Manuel Jurado satte en tekniskt välutförd halvvolley när Atlético trots det tappade poäng mot Racing, Diego Perotti dundrade dit en riktig ärta när Sevilla enkelt besegrade Zaragoza.

***

Bayern München är tillbaka, förresten. Vände 0-1 till 5-1 borta i ett svårspelat Dortmund. Och Franck Ribéry är tillbaka. Den här drömfrisparken kom mellan det att Bastian Schweinsteiger och unge Thomas Müller mätt kanonskott.

Uppe i serietoppen ångar Hamburg på, och kroaten Mladen Petric la sig också i kampen om omgångens Bundesliga-mål med sin mörsare mot Stuttgart. Marcus Berg spelade 90 minuter i Guerreros frånvaro, men kom egentligen aldrig närmare än såhär. Han fick visserligen till en satan så läcker framspelning till Petric – men det målet underkändes för knuff.

Rasmus Bengtsson fick också sina 90 minuter för Hertha, men tvingades vara med om att tappa en 1-0-ledning till en 1-2-förlust och på nära håll se Mainz ivorianska anfallare Aristide Bance jazza in segermålet i 85:e.

***

Bara två matcher i Italien. Att Milan spelade 0-0 mot Livorno mår alla bra ifall vi håller tyst om, men att Juventus bevisar att de är på riktigt kan vi illustrera genom att visa hur Martin Cáceres bultade in vinstmålet mot Lazio på Olimpico.

***

Nu ska jag ta och göra något av den här dagen – men jag lämnar er såklart inte utan att först ha visat hur Adrianos vänsterslägga talade mot Recife.

/Erik Niva

Man ska ju inte leka med ord som rasbråk när man egentligen pratar om personlighets- och kulturskillnader, men det som hände i Arsenals omklädningsrum de senaste åren påminner ju väldigt mycket om en mildare variant av det som hände runt det holländska landslaget i samband med EM ’96.

Då var det färgade och vita spelare vid varsitt bord i matsalen, Hollands-födda spelare (bröderna De Boer) som hoppades att killar från Surinam (Seedorf) skulle missa avgörande straffar och en Edgar Davids som blev hemskickad efter att ha upmmanat Guus Hiddink att ”ta huvudet ur de vita spelarnas arslen”.

I Arsenal är det väldokumenterat att det har bildats en afrikansk klunga de senaste åren. Kolo Touré, Emmanuel Eboué, Alex Song och Emmanuel Adebayor har alltid hängt ihop, gjort allting tillsammans och med tiden blivit en grupp som Arsène Wenger sett som ett problem.

Att främst Nicklas Bendtner och Robin van Persie hade personliga problem med Adebayor var en sak – men när situationen utvecklades så att andra spelare i praktiken tvingades välja sida mellan en afrikansk och en europeisk grupp så insåg Wenger att han var tvungen att agera.

Han valde att bryta upp den afrikanska gruppen, dels för att det öppnades upp fina ekonomiska möjligheter, men lika mycket för att han identifierat Adebayor som det enskilt största huvudproblemet.

Därför såldes Emmanuel Adebayor och Kolo Touré till Manchester City, och därför såg det ut som det gjorde på Eastlands igår.

Det var ju inte direkt svårt att förutsäga. Det har uppmärksammats flitigt hur Adebayor frispråkigt gått ut och berättat om sin besvikelse mot Arsenal-fansen – men det har inte rapporterats lika mycket om hur han i The Telegraph faktiskt också givit en ovanligt detaljerad beskrivning av hur allt började med Nicklas Bendtner.
– Det fanns en regel i Arsenal att ingen kunde gå in i omklädningsrummet med sneakers. Men varje dag så kom Nicklas in med skorna på.
Så Adebayor konfronterade Bendtner:
– ”Nicklas, du är en fotbollsspelare”. Kanske jag är bättre än dig, kanske du är bättre än mig, men du måste respektera alla. Det finns regler som säger att du inte kan komma in i omklädningsrummet med skorna på. Ta av dig dem!”. Men han tog aldrig av dem, och allt började där. Jag kan inte acceptera det. Om det hände i morgon här i City, så skulle jag slåss med någon då också.

Det här är ju Adebayors sida av saken, och enligt den blev togolesen besviken när Wenger tog Bendtners parti.
– Bossen hoppade på mig. ”Varför gå på mig?”, undrade jag. ”Nicklas är 20, han måste göra samma saker som alla andra”. Nicklas hade en väldigt lätt väg in i fotbollen. Han fick chansen att vara i Arsenals akademi, att spela för det danska landslaget. Men fotbollen slutar inte där. När du är ung måste du lära dig. Det spelar ingen roll vilken kvalitet du har. Du måste lyssna på folk, låta folk hjälpa dig att bli bra. Jag föddes inte med silversked i munnen. Jag lämnade Afrika som 15-åring, kom till Europa och det var väldigt svårt, men jag visste att jag skulle bli bättre om jag lyssnade. Och det är det som knuffade mig hit där jag är idag. Om Ronaldo hade gått till Manchester United och tänkt ”Jag är bra” hade han inte blivit bäst i världen. Han arbetade med United-spelarna, som hjälpte honom att bli stor. Nicklas tror att han kan göra sig stor på egen hand.

Fejden kulminerade på White Hart Lane – i den där underbara, underbara 5-1-matchen – för drygt ett och ett halvt år sedan. Adebayor gav Bendtner ett jack i pannan.
– Nicklas gav mig fingret, och jag är hemskt ledsen – men du kan inte ge fingret till en lagkamrat.

Det är ju inget snack om att Adebayors avsiktliga stämpling mot Van Persies ansikte var matchens värsta aktion – och att firandet mot Arsenal-klacken ofrånkomligen kommer att få konsekvenser för hela återstoden av Adebayors fotbollskarriär – men för den som tittar på hela matchen finns ju fler intressanta sekvenser.

Det här var till exempel Bendtners första satsning mot Adebayor, bara fem minuter in på matchen. Det här var Adebayors stämpling på Fàbregas, fem minuter senare. Och när togolesen sedan dansade fram Shaun Wright-Phillips till öppet mål så var det ju lika mycket för att rädda benen från Bendtners dubbla satsningar som något annat.

Om man säger – det går att förstå varför Arsène Wenger kände sig manad att agera.

Idag är det den 12 september, 2009. För de lite mer räknesvaga ibland er kan jag meddela att det innebär att det gått exakt ett årtionde sedan den 12 september, 1999.

Det var dagen då Iker Casillas för första gången stod i mål för Real Madrids a-lag. Både Bodo Illgner och Albano Bizzarri var skadade. Walesiske managern John Toshack vände sig mot den 18-årige Casillas och meddelade:
– Grabben, du spelar.
Två år tidigare hade en Real Madrid-direktör kommit och hämtat Casillas i skolan där han gick. Han behövdes på bänken för en Champions League-match. Då hade tonårskillen bara tittat upp och skakat på huvudet:
– Säkert. Du, jag äter lunch.
Den här gången trodde han på det han hörde.
– Jag hade alltid drömt om den dagen, och den blev speciellt. Jag var på tidningarnas framsidor, på nyhetssändningarna… Jag delade rum med Fernando Hierro, men den här natten lät han mig sova själv. Jag gick från att spela inför 500 personer på Ciudad Deportivo till att spela för 50 000 på San Mamés. Mitt liv förändrades radikalt den dagen.

Sedan dess har det blivit 473 matcher, fyra ligatitlar och två Champions League-bucklor för grabben som fick en gata i sin förort Móstoles döpt efter sig som tack för sin insats i VM-matchen mot Irland 2002.
– Precis som 1808 då Móstoles stod emot Napoleon har vår stad än en gång räddat Spanien, sa borgmästaren José Maria Arteta.
Han har gjort lite fler misstag än vanligt det senaste året, men sett över hela det årtionde som gått så har Iker Casillas etablerat sig som världens bästa målvakt efter Gigi Buffon. Den oprövad pojken från 1999 har vuxit ut till dagens erfarne nyckelspelare med helskägg.

Han har uträttat en hel del, Iker Casillas. Kanske har rent utav spelat ihop till förlåtelse från sin egen far, José Luis Casillas. När Iker var sju, åtta år gammal skulle han nämligen lämna in sin pappas tipskupong. Givetvis glömde han bort det – och givetvis var det precis den dagen som pappan prickade in alla rätt. När lille Iker kom hem samma kväll så var han killen som just kostat familjen drygt tio miljoner kronor.
– Det var sånt där som händer, en dum grej. Men nu pratar han aldrig om det längre, hävdar Iker Casillas.

Förmodligen är det så. Trots allt var José Luis Casillas själv målvakt. Han inser säkert att oddsen för att få en så skicklig son är betydligt mindre än att få alla rätt på tipset.

Grattis på födelsedagen, Iker Casillas.

/Erik Niva

Hur vet man att en fotbollsmatch varit lite sådär… speciell? Jo, ekot från den hörs fortfarande tydligt mer än fyra år senare.

Igår skrev jag ju om viktiga och allvarliga saker knutet till That Night In Istanbul. Idag får ni den andra sidan. Det börjar nämligen dra ihop sig för premiär av ”15 Minutes That Shook the World”, den bisarra komedin som avhandlar vad som egentligen hände under den där halvtidspausen som fick Liverpool att gå ut och vända 0-3 mot Milan.

Steven Gerrard, Jamie Carragher och Didi Hamann är alla med och spelar sig själva. Handlingen tycks aningen kaotisk.
– Det finns en scen där Steven ska ramla in i kameran efter att ha fått en kick i röven av Djimi Traoré. Vi sa åt honom att falla långsamt, men istället gör han en framåtvolt och flyger handlöst genom luften. När han kommer upp håller han sig om ljumsken, och vi är liksom… ”Shit, vi har skadat Steven Gerrard”.

Manusförfattaren Dave Kirby – som övertalade Liverpool-spelarna att ställa upp genom att skänka inteäkterna från filmen till Jamie Carraghers välgörenhetsfond, 23 – berättar också om hela filmprocessens absolut största utmaning:
– Vi har en snutt där vi klipper tillbaka till Old Trafford, där Alex Ferguson dansar runt i kilt och säger: ”Aye’ve neh din this since ah were a wee bhoy”. Och för att få göra den scenen var vi tvungna att skaffa ett tillstånd från Fergusons advokater.

Och till hans stora, stora heder – Ferguson tog allt på rätt sätt och såg inga som helst problem med den filmsnutten.

Nu väntar vi bara på trailern.

***

Tillbaka på fotbollsplanen så konstaterar vi att det nya numret av holländska magasinet Voetbal International innehåller en artikel om ”mysterie von PSV”, PSV Eindhovens mysterium.

Mysteriet är Andreas Isaksson. Holländarna blir inte kloka på den här målvakten.

VI behandlade ämnet Isaksson i sin tv-show redan för några veckor sedan, och nu har de alltså dragit grejen ett varv till i sitt magasin. Visst har de insett att han kan göra en fin räddning då och då, men de kan inte begripa hur man kan vara så erbarmligt usel med fötterna – och totalt sett är de helt enkelt inte övertygade om att han är någon särskilt bra målvakt. 
– Om det slutar med att du har honom i målet har du varit en sovande klubb, dundrar förre PSV-keepern Ronald Waterreus.

Och se på fan – visst sjutton dyker en viss Simon Bank upp med sina två cent också:
– Han är tyst och blyg. Han påminner mig om skidåkarna här, som är så fokuserad på sig själva.

***

Appropå Simon Bank så har jag redan publicerat den här bilden en gång – men då den ger den mest rättvisande bilden från fotosessionen han inkluderade i inlägget nedan så kör vi den igen.

/Erik Niva

Mitt i allt landslagsfokus den senaste veckan har vi ju tillåtit oss själva att låta vår rapportering av the club-scene falla lite i skugga. Nu behöver vi en brygga tillbaka – och Steven Gerrard ger den till oss.
– Det har varit en bra dag för mig. Jag har gjort två mål och vi har kvalificerat oss för VM – och tidigare på dagen slog jag på tv:n och såg nyheterna om Michael. Det gav mig en riktig kick. Det är fantastiska nyheter för honom och hans familj.

Efter mer än fyra år i fängelse är Michael Shields återigen en fri man.

Jag vet inte om ni kan hans historia, men för att göra den väldigt kort så var det alltså så att den 18-årige scousern Shields åkte till Istanbul för att se sitt Liverpool i den klassiska Champions League-finalen mot Milan 2005. Han reste via turistorten Golden Sands i Bulgarien. Kvällen innan han skulle flyga tillbaka till England blev det bråk, och en bulgarisk bartender misshandlades så svårt att han fick allvarliga hjärnskador.

Exakt vad som hände vet vi såklart inte ens idag – den här rapporten i The Observer är den mest balanserade sammanfattningen jag kommit över – men vi vet att en annan engelsman skriftligen tagit på sig skulden för mordet, och att alla som reste i Shields sällskap bedyrar att han i själva verket låg på hotellrummet och sov under bråket.

Totalt sett tyder verkligen det mesta på att han är oskyldig – och igår släpptes han äntligen, efter att en benådning jobbats igenom av den före detta brittiske utrikesministern Jack Straw.

Ifjol sändes en dokumentär med titeln ”The Forgotten Fan” i brittisk tv. Den är sevärd, men titeln är missvisande.

Michael Shields var aldrig glömd.

Det som gör Liverpool till en så fenomenalt speciell fotbollsklubb – och en så unik stad – är dess sätt att alltid, alltid ta hand om sina egna, hur lång tid som än har gått och hur mycket resten av världen än uppmanar dem att gå vidare. Det är därför The Kop fortfarande sjunger om ”Justice For the 96” – och medan andra fans har valt en annan väg är det därför som de har marscherat och demonstrerat för Michael Shields gång efter annan de senaste fyra åren.

Det är därför han aldrig någonsin glömts bort där i fängelset. Det är därför han är fri idag.

Och vafan, själv är jag ju sådan att jag inte kan undvika att få en liten klump i halsen när jag ser en nu 22-årig Shields stå där i sin LFC-tshirt och sin scouse-dialekt och tacka Liverpool- och Everton-fansen i sitt första statement på andra sidan fängelsemuren:
– Era röster hördes. Thanks to you, I knew I’d never walk alone.

På lördag spelar Liverpool hemma mot Burnley. På läktaren kommer säsongsbiljettsinnehavaren Michael Shields att utnyttja sin stol för första gången på mer än fyra år.

/Erik Niva

Vi tar Sveriges grupp först så vi blir av med eländet. Först och främst ska vi alltså tacka den maltesiske brevbäraren Ian Azzopardi för att VM-drömmen fortfarande har luft. I andra hand kan vi tacka den gamle Tidaholms-försvararen Armend Dallku, som stod för förarbetet när Erjon Bogdani jämnade ut Nicklas Bendtners ledningsmål.

Att en brassekombination återigen räddade Portugal – i lördags var det Liedson, nu lyfte Deco fram bollen till Pepe – var väl däremot mindre bra.

***

Onwards and upwards. Igår plockade jag ut fem matcher som jag förväntade mig att ni skulle hålla ögonen på. Fuskade ni så får ni dem här i tur och ordning.

Frankrike fick ju inte den roligaste starten på ödesmatchen i Belgrad. Inte ens tio minuter hade gått när målvakten Hugo Lloris drabbades av en störtlöjlig frilägesutvisning och Nenad Milijas lyfte in straffen. Att Thierry Henry sedan utnyttjade ett Oliver Kahn-misstag av Vladimir Stojkovic räcker inte för att Frankrike ska undvika kvalplatsen.

När England vann med 4-1 på Maksimir ifjol hade de väl egentligen redan gjort upp med sitt Kroatien-spöke. Riktigt säkra kände de sig ändå inte – så de begravde det ännu djupare den här gången. Lampard satte en straff och en nick, Gerrard hängde både en och två nickar och Rooney rakade in en målvaktsbjudning. Någon som tror att det kommer att spira lite VM-optimism i den engelska pressen framöver?

Diego Maradonas patetiska Argentina var näst intill chanslöst i Paraguay. Hemmalaget sprang cirklar runt motståndarna, och de blåvita ska vara tacksamma för att Nelson Valdez segermål blev matchens enda. Argentina är faktiskt riktigt illa ute nu.

Bosnien var illa ute, när Emre stötte in ett turkiskt ledningsmål efter bara några få minuter av andraplatsuppgörelsen i Zenica. Men det är något med det här laget. Sejad Salihovic skruvade in kvällens vackraste frispark, och Bosnien fortsätter att klösa sig närmare den där play off-matchen på Råsunda som jag blir allt mer fixerad vid.

Som blott femte europeiska lag i historien gick Holland helt rent genom ett kval. Precis som väntat spelade det ingen större roll hur mycket Skottland än huffade och puffade – med mindre än tio minuter kvar föll de såklart ändå på ett försvarsmisstag av David Weir. Dribbelgubben Eljero Elia valsade enkelt in bollen.

***

Och de andra matcherna jag puffade för? Jo, Italien imponerade äntligen igen. VM-hjältarna Pirlo och Grosso skruvade tillbaks klockan med sitt samarbete – men tyckte du att det var ett vackert passningsmål så är det bara för att du inte sett förarbetet till Vincenzo Iaquintas mål ännu. Man City-löftet Vladimir Weiss spelade vackert fram Stanislav Sestak, och Slovakien tog ett jättekliv mot sitt första mästerskap efter seger på svårspelade Windsor Park. Jean Makoun satte Kamerun på kurs mot en andra seger mot Gabon på fem dagar, medan gamle indianen Cuauhtemoc Blanco i stort sett gav ett Eriksson-löst Mexiko sin VM-biljett.

***

I övrigt noterar vi att Nilmar stod för kvällens mest imponerande individuella insats. Ett, två och tre mål när Brasilien befäste sin dominans i Sydamerika. Även om jag gillar den hederliga gamla stövelvolleyn som chilenaren Humberto Suazo stack emellan med också.

Söderbrodern Sebastian Egúren stängde matchen mellan Uruguay och Colombia. Snart 37-årige högerbacken Sargis Hovsepyan valsade iväg på en egen raid när Armenien slog Belgien. Letten Aleksandrs Cauna och amerikanen Ricardo Clark mätte långskott. Och den sevärde ungerske venezuelanen Miku – kvalitetsetnicitet – showade in ett fint solomål.

Och jodå, vi fick ett Tottenham-mål den här kvalkvällen också. Roman Pavljutjenko levererar alltid i den ryska tröjan.

/Erik Niva

Allt frid och fröjd då?

I helvete heller.

Av de två extrapoäng som vi vann i den 94:e minuten i Budapest har vi i praktiken kastat bort en här. Och den kan bli oerhört kostsam. Det är fortfarande fullt möjligt att vårt öde kommer att avgöras i en målskillnadsaffär, och nu har vi inte längre någon rimlig chans att vinna den. En seger med fyra, fem mål var riktmärket för godkänt ikväll.

Vi var överhuvudtaget aldrig i närheten av att nå dit.

Ett av de strukturella problem som finns i det svenska landslaget blev plågsamt tydligt ikväll. På den andra sidan av Christian Wilhelmsson saknar vi helt snabba spelare i vår startelva. Elmander och Zlatan är snabba när de får upp farten – och när de känner för att springa – Safari kan väl beskrivas som tempostark. Mer är det inte. Och där har vi den absolut största skillnaden på det Sverige som styltade sig genom matchen idag, och det svenska landslag som var här och gjorde sju mål för några år sedan. Vi har inte längre farten för att luckra upp ett hederligt gammalt säckförsvar.

Men det finns ju ett sätt att komma till rätta med bristen på speed – och det är att öka bolltempot. Det är till exempel så Barcelona gör för att spela världens mest flytande fotboll, trots att de har ett mittfält med enbart långsamma spelare. Men högt bolltempo kräver både fart i tanken, precision i passningen och uppoffrande löpningar utan boll.

Ingen enda av de aspekterna uppfyllde Sverige idag.

Och en del av en känner ju också att det kvittar fullständigt hur långa resonemang man ger sig in på om olika spelsätt – när vi snackar om en match mellan Sverige och Malta. För ärligt talat, det krävs fan inte mycket för att slippa hela den här själadödande 80-minuterspärsen. Det krävs bara att Sverige går in och gör ett någorlunda professionellt jobb, att de når upp till i alla fall hälften av den intensitet, det fokus och den tändning som fanns i Budapest i lördags.

Med tre matcher kvar av ett plågsamt viktigt VM-kval är det helt enkelt inte okej att det ser ut på det här sättet. 

Andreas Isaksson ++
Mikael Nilsson +
Olof Mellberg +++
Daniel Majstorovic ++
Behrang Safari ++
Rasmus Elm +
Anders Svensson +
Kim Källström ++
Samuel Holmén +
Johan Elmander ++
Zlatan Ibrahimovic +

Men trots alla våndor – nu har vi resten av kvällen framför oss, och både Danmark och Portugal ska korsa varsitt kvalfält fyllda av trampminor. Det är deras tur att svettas nu.

***UPPDATERAT. Försöker själv parallelltitta på både Portugals och Danmarks matcher just nu – tack för att streamen fungerar som utlovat, TV4 – så jag hinner tyvärr inte svara på kommentarerna i den takt som jag önskar under kvällen. Men jag släpper igenom dem för allmän diskussion, och gör vad jag kan efterhand.***

/Erik Niva

Som det heter på Söderstadion: Hylla den som hyllas bör. Förra inlägget från Simon Bank var muthafuckin quality.

Men det är som det är – någon måste sköta vardagsslitet vid löpande bandet också, och med en massiv, massiv VM-kvalkväll för dörren är det ju obligatoriskt med en anspråkslös liten miniguide till kvällens begivenheter. Och om jag nu lämnar Sverige åt svenskarna nere på Malta, då är det den här matchkvintetten som går före alla andra.

1. Frankrike-Serbien
Det där uttalandena från Thierry Henry om hur Frankrike saknade spelidé och hur han själv aldrig hade haft så tråkigt under tolv års landslagsspel kändes som ord i precis rättan tid – så därför var det ju satan så trist att han ägnat de senaste dagarna åt att dementera allting.
– Allt har blivit förvrängt. Jag hade en konstruktiv diskussion med förbundskaptenen. Det var inget bråk, inget gräl. Inget allvarligt. Alla blev vi sedan överraskade av rapporterna som kom, och jag tycker att det är skamligt att förmedla information på det sättet. Men jag börjar vänja mig.
* Har det skadat gruppen?
– Det var någon som hade det målet, men det har inte påverkat oss. Diskussionen har varit bra för gruppen.
* Är det som irriterar dig mest att diskussionen överhuvudtaget lämnat gruppen?
– Det spelar ingen roll eftersom informationen är helt felaktig.
För Serbien räcker det i praktiken med oavgjort hemma på ett bindgalet Marakana för att bli VM-klart. Frankrike lär låta Ribéry sitta kvar på bänken, men ersätta Escudé med Abidal i mittförsvaret.

2. England-Kroatien
Först gick Slaven Bilic ut och hävdade att England förlorat sin ”englishness” under Fabio Capello, vilket fick italienaren att förtjust tacka för tändvätskan.
– Tack, Mister Bilic. Det är fantastisk assistans, den bästa. Efter det här behöver jag inte motivera mina spelare.
Nu har visserligen Bilic försökt hävda att han egentligen gav det engelska laget en komplimang – det var då ett satans missförstående – men den här matchen har redan hetta så det räcker, med en dykanklagad Eduardo och en utbuad Joleon Lescott i centrum. I det förra kvalet nådde ju engelsk fotboll sin lägsta punkt på 15 år då Kroatien spelade bort dem från EM med sin 3-2-seger på Wembley och Steve McClaren gömde sig under ett paraply. Kroatien är nu kraftigt decimerat – Modric, Pletikosa och Juric är skadade, Corluka avstängd – och det räcker återigen med kryss för England.
Men… 

3. Paraguay-Argentina
Under 10 månader som förbundskapten har Diego Maradona testat 62 olika spelare. Han har inte fått någon av dem att fungera så bra som de borde. Fotbollsvärldens allra största ikon står nu och vacklar, riskerar faktiskt att falla.
– Han sköter sig uselt. All kärlek och fanatism som folket känt för honom kommer att gå förlorat under den här tränarfasen, säger supportern Carlos Terry till Reuters.
Det ska fortfarande extremt mycket till för att Argentina ska missa VM, men en förlust borta mot ett stabilt Paraguay skulle förmodligen knuffa Maradona över förlöjligandets gräns. Han ryktas nu slänga in Romero, Papa, Gago och Agüero i ett lag som inte ens varit nära att vinna sina senaste bortamatcher.

4. Bosnien-Turkiet
Någon direktplats till VM blir det ju inte, men ett kryss räcker för att urgamle coachen Ciro Blazevic ska ha utfört ännu ett Balkan-mirakel och tagit Bosnien till play-off.
Jag kommer ihåg för några år sedan, då Blazevic ville att jag skulle sitta på bönpallen på hans vespa då han dundrade iväg från hamnen upp till Poljud-stadion i Split. Vi hade sedan ett rent helvete att hänga efter med bilen, och visste att vi skulle gå miste om vår intervju om vi förlorade honom ur sikte.
Han är en konstig snubbe, Blazevic, men han har en satans förmåga att få splittrade fotbollslag från Balkan att dra åt samma håll. Det har länge gått rykten om att han i själva verket är betydligt äldre än de 74 år han själv uppger, och för några månader åkte tydligen en bosnisk journalist och besökte den kyrka där han föddes för att kontrollera uppgifterna. Det sägs sedan att han gick med på att inte publicera uppgifterna – mot löfte om att Blazevic garanterade att Bosnien skulle besegra Belgien både hemma och borta.
Det gjorde de.

5. Skottland-Holland
När Skottland möter Holland på bortaplan är klasskillnaden så stor att det knappt ens är idé att spela matcherna. Den ena slutar 6-0, den andra 3-0. Men så flyttas slagfältet till Hampden Park – och förutsättningarna jämnas ut som av en bulldozer.
– Vi kan slå Holland om vi visar passion, vilja, tro och mod – allt som är bra med Skottland, säger förbundskaptenen George Burley.
Det är möjligt att inte ens en seger räcker för att göra Skottland till den minst usla tvåan i den här satans tabellmatematiken, men efter ett stormigt kvalspel så skulle det i alla fall vara tillräckligt för att räta upp ryggarna på ett hårt prövat fotbollslandslag. Och mer därtill.
”Den här matchen har nästan kommit att gälla en hel nations självkänsla, snarare än bara managerns jobb”, inleder The Times sin införartikel.

Annat du inte får missa: Ungern-Portugal, Albanien-Danmark, Nordirland-Slovakien, Italien-Bulgarien, Mexiko-Honduras och Kamerun-Gabon.

Själv laddar jag upp med två tv-apparater och dubbla datorer. Om jag bara sköter grafik- och satellitkorten rätt borde det ge mig tillgång till i alla fall ett dussintal matcher, många parallella. Det får duga.

/Erik Niva