Eftersom Simon Bank slutligen bemödat sig med att svara på tilltal – kind of – och eftersom ni faktiskt är en del som bryr er.

Vi håller fortfarande på att försöka försäkra oss om att kommentarsfunktionen fungerar utan registreringstvång på den nya plattformen, men gör den bara det så har vi för avsikt att gnissla vidare in i framtiden.

Med viss reservation för tekniska tråkigheter – bloggen återuppstår nästa gång Tottenham Hotspur vinner en fotbollsmatch.

Tack för engagemanget.

/Erik Niva

Vi är inne i en period där vi funderar lite över vart bloggen ska ta vägen och jag känner att vafan… Kanske lika bra att konvertera den till en ren nyhetskanal som enbart rapporterar om Zenit St Petersburg.

Det är ju där det händer just nu, på gott och en hel del ont. Bortom den där rasistdiskussionen finns det långt mycket mer mänskligt elände att berätta om.

Tidigare har jag ju skrivit om den helt ofattbara tragedi som drabbade klubbens mittfältsmotor Konstantin Zyrjanov – hans fru tog parets dotter i handen och hoppade från balkongen, ut i självmordsdöden – men jag tror inte att vi har berört allt det som hänt Zenits landslagsmålvakt Vjatjeslav Malafejev.

Under EM-sommaren såg ni honom vakta det ryska målet. Kanske hörde ni då också om vägen han tvingat ta sig fram på för att komma dit, om hur hans fru Marina körde ihjäl sig för ett drygt år sedan och hur han lämnades ensam med de två små barnen.

Givetvis är historien om familjen Malafejev allra främst en fasansfullt sorglig familjekatastrof, men den är också väldigt tätt sammanlänkad med livet i 2000-talets nya Ryssland.

Paret Malafejev var rika och berömda på ett väldigt ryskt sätt, en självklar del av St Petersburgs skinande glitterati. Han fotbollsspelaren, hon fotomodellen och popproducenten.

När Vjatjeslav Malafejev vann sin andra ryska ligatitel frågade han sin fru vad hon ville ha i present. En Bentley. Det var den bilen Marina Malafejeva körde i ungefär 200 kilometer i timmen då hon tappade kontrollen över den och körde in i ett träd. Hon hade 1,8 promille alkohol i blodet.

Alla tar sig igenom sorgeperioder på olika sätt och det finns väldigt få rätt och fel i de sammanhangen – men det var ändå ganska många som reagerade på hur Vjatjeslav Malafejev hanterade sin nya situation som änkling.

Att han fortsatte spela fotboll utan avbrott var väl en sak. Det var hans yrke, hans fasta punkt att utgå ifrån. Att han fortsatte synas i St Petersburgs nattliv var svårare att förlika sig med för många. Dels för att han ofta var uppenbart berusad. Dels eftersom han fotograferades hand-i-hand med en ny kvinna – en tio år yngre partyprinsessa från ett dj-kollektiv som heter DJ Dolls – mindre än två månader efter sin hustrus begravning.

Själv har Vjatjeslav Malafejev berättat om hur hans egen pappa tidigt sa åt honom att snabbt hitta en ny kvinna, att det var enda sättet att ta sig vidare genom livet. Jag ska varken moralisera över det eller låtsas som att jag begriper vad han har gått igenom – men det är ändå ingen överdrift att skriva att jag personligen har haft ganska svårt att förstå mig på hans livsval det senaste året.

När han inför EM visade upp sitt nya, lyckliga liv tillsammans med sin nya, lyckliga kvinna på nationell rysk tv – då kunde jag inte kränga av mig känslan av att sympatin faktiskt fick kämpa mot olusten.

Igår eftermiddag kom så beskedet att Vjatjeslav Malafejev tackar nej till landslagsspel ”på obestämd tid”. Inga fler månadslånga mästerskapsläger. Inga fler extrasamlingar mitt under skolveckorna.

Personligen är jag ju en obotlig landslagsromantiker som tycker att det ska till särskilda skäl för att refusera hedersuppdraget, men om inte det här är särskilda skäl så vet jag verkligen inte vad som skulle vara det.

”Jag vill koncentrera mig på familjen nu”, skriver Malafejev i sin presskommuniké.

Det gör han alldeles rätt i.

/Erik Niva

För några timmar sedan höll Luciano Spalletti presskonferens inför stormatchen i övermorgon, då Zenit St Petersburg möter Rubin Kazan hemma på Petrovskij.

Han fick då frågan om hur det gick med försöken att värva Hulk från Porto. Journalisterna undrade varför han överhuvudtaget pratat om Zenits intresse offentligt – innan affären var i närheten av att vara klar – och fick ett överraskande ärligt svar.
– Delvis för att visa att vi i Zenit visst är intresserade av svarta spelare.

När St Petersburg vaknade upp en junimorgon var en bit av stadsbilden dramatiskt förändrad. Nere vid floden Neva hade någon smällt upp en gigantisk banderoll i blåvitt: ”Det finns inget svart i Zenits färger”.

Häromdagen förkunnade så Rennes eftersökte landslagsmittfältare Yann M’Vila att han inte längre var intresserad av en flytt till St Petersburg. Enligt en rysk fotbollssajt var huvudanledningen att både han och hans familj fått ta emot mordhot från Zenit-huliganer som aviserat att en svart fotbollsspelare helt enkelt inte skulle överleva i deras klubb.

Zenit St Petersburg är en av de snabbast växande maktfaktorerna inom europeisk fotboll. Efter två raka ligatilar toppar de nu återigen tabellen. I våras gick de till åttondelsfinal i Champions League, ett resultat de räknar med att förbättra den här säsongen.

Men sensommaren 2012 har de fortfarande aldrig värvat en mörkhyad spelare.

Det finns gott om klubbar som har problem med rasistiska supporterfalanger, men frågan är om den beskrivningen är tillräcklig för att beskriva situationen runt Zenit St Petersburg. Misstanken är att det här är en klubb som plågas av en betydligt mer strukturell rasism, sanktionerad av mäktiga män högt upp i dess hierarki.

Redan 2004 klagade klubbens tjeckiske manager Vlastimil Petrzela på hur han upplevde sig bakbunden på transfermarknaden. Ifjol upprepade han och förtydligade han sin kritik i en BBC-intervju.
– Jag ville värva svarta spelare, men fick inte. Jag vet inte varför, men klubbledningen ville inte att jag skulle göra det. Varje gång jag tog upp frågan fick jag samma svar: ”Zenit är inte intresserade av att göra det”.

Flera år senare upplevde holländske prestigetränaren Dick Advocaat samma problem. Han berättade om hur han försökt värva flera mörkhyade brasilianska spelare, men blivit förhindrad att genomföra köpen.
– Supportrarna är det viktigaste Zenit har, och därför är jag tvungen att fråga hur de skulle reagera ifall vi köpte en mörkhyad spelare. Och det är omöjligt. Fansen gillar inte svarta spelare.

När någon vill prata rasism med Zenit St Petersburg brukar klubben antingen hävda att deras portugisiske mittback Bruno Alves är svart – och den märkliga debatten ska vi överhuvudtaget inte ge oss in i – eller hänvisa till ett projekt som är tänkt att motverka problemet på sikt. Inget fel med det, men här och nu är Petrovskij fortfarande en arena där apljud mot mörkhyade spelare är mer regel än undantag.

Och alla spelar de för motståndarlaget.

I början av 2000-talet försökte Sven-Göran Eriksson aktivt värva svarta spelare som Lilian Thuram och Nicolas Anelka till Lazio. Han ville ha skickliga fotbollsspelare, naturligtvis, men han ville dessutom göra något konkret för att förändra de rasistiska attityder och strömningar som fanns bland en del av klubbens anhängare.

Nu verkar det som att Luciano Spalletti försöker sig på något liknande, kanske till och med i konflikt med delar av sin egen klubbledning.

Jag hoppas verkligen att han lyckas.

/Erik Niva

Råsunda ska firas av, och i och med det tar jag mig rätten att vara oförblommerat nostalgisk ett tag.

Eller nä, det här handlar egentligen inte om huruvida saker och ting var bättre förr eller inte. I grunden har jag inget emot att man bygger nya arenor – däremot har jag ett problem med varför man bygger nya arenor och hur man bygger nya arenor.

När de framtida intäkterna ska maximeras till så låg byggkostnad som möjligt tenderar resultatet att bli en karaktärslös byggsats utslängd på en stormarknadsparkering i utkanten av stan.

Det är mer eller mindre omöjligt att skilja Madejski Stadium i Reading från Riverside i Middlesbrough, på samma sätt som Friends Arena precis lika gärna hade kunnat vara Amsterdam Arena.

Det jag saknar och sörjer är arenor med egen identitet och särprägel – och dessa fem är nog de jag saknar och sörjer allra mest. 

1. Highbury – London
1913-2006
Ni minns hur det var. Man kom upp ur tunnelbanan, gick förbi paj- och programförsäljarna, genom ett par tegelhusgator – och så låg den bara där, mitt i bostadsområdet. Highbury kändes som den allra mest brittiska av alla de gamla mytomspunna arenorna, och jag tror att anledningen var hur fotbollen var ett så självklart band ihop fotbollen och vardagen. Vanligt folk levde sina vanliga liv i de här kvarteren. De jobbade på dagarna, gick på puben på kvällarna och sedan på matchen på lördag eftermiddag. Emirates är på många sätt den raka motsatsen – och är därför också extra intressant att resonera kring. Arsenal flyttade dit för att få klubbens ekonomi att växa, och det har de också lyckats med. Mår klubben bättre för det? Känner fansen samma saker idag som de gjorde för tio år sedan? Och för den delen – vinner laget några titlar?

2. Ali Sami Yen – Istanbul
1964-2010
Jag hann besöka Millwall-hålan The Den, men måste ändå utnämna Galatasarays förra arena till the most intimidating ground jag någonsin varit på. Ju närmare rivningen vi kom, desto mer eftersattes underhållet och desto starkare blev intrycket av laglöst land. Motorvägar på ena sidan, urban wasteland på den andra – och ett rent sataniskt tryck i häxkitteln där i mitten. Det här var ingen arena för turistutflykter, och jo… Jag erkänner att jag skriver den meningen med positiva känslor.

3. Maine Road – Manchester
1923-2003
En flytt som genomförts utifrån samma linjer som Arsenal gjorde sin, men petrorevolutionen inom Manchester City har gjort efterhandsanalysen ännu viktigare. Trots att de har lyckats riva ner alla skadeglada banderoller från Stretford End finns det ju likafullt ändå tusentals Manchester City-fans som gärna hade tagit tidsmaskinen tillbaka till de regniga förloraråren på Maine Road. Vad säger det egentligen om fotbollssupportrarna och hur mycket är de känslorna värda? Vilket är framgångens egentliga pris?

4. De Meer – Amsterdam
1934-1996
Jag ska erkänna att jag aldrig såg Ajax spela här, utan bara hängde på läktarstaketen under en av tonårens sommarsemestrar. Känslan fick jag med mig ändå. Det här var ett innovationscentrum, en sorts idrottsligt betongmelerad förlaga till Silicon Valley. Totalfotbollen uppfanns och utvecklades här av Johan Cruijff, grabben från gatan bredvid. Men de som ville komma in och se genierna i arbete fick vara beredda att köa för besväret – knappt ens 20 000 fick plats för att se Ajax dekonstruera både rådande fotbollsideal och Europas mäktigaste klubbar.

5. The Dell – Southampton
1898-2001
Mest bara för att den var så underbart apart. När nu alla nya arenor – däribland Southamptons egen St Mary’s – byggs enligt samma strömlinjeformade färdigmodell är det värt att högtidlighålla The Dell för dess smått slumpartade assymetri. Den ena läktaren var knappt ens hälften så stor som den andra. Den ena kortsidan var traditionellt utformad, den andra var triangulär. Lilla, klaustrofobiska The Dell var kanske inte världens mest praktiska fotbollsarena – men den var i alla fall fullständigt unik.

Och med det skrivet… Nä, jag har inte någon som helst längtan tillbaka till vare sig Delle Alpi i Turin eller gamla Olympiastadion i München.

/Erik Niva

Och så var det redan slut på det roliga.

Naturligtvis syftar jag nu på min egen semester – för vad gäller de däringa olympiska spelen så kommer de ju blekna bort redan ikväll, då en långt mycket idrottshändelse äger rum i London.

Tonton Zola Moukoko kommer då att spela fotboll i strålkastarljuset igen.

Vi har ju tidigare använt den här bloggen för att försöka spåra upp stockholmskillen Tonton Zola Moukoko – det ultimata Championship Manager-fenomenet, för er oinvigda, ”the greatest attacking midfielder to ever grace a home computer” – utan att lyckas sådär överdrivet bra. Det har haft sina förklaringar. Tonton är en man som undviker närmarkering.
– Det är svårt att få tag på mig. Jag gillar inte Facebook, så jag är inte med där. Men min syster är med, och hon brukar få en massa meddelanden från folk som berättar om hur bra jag varit för dem i spelet. Och sedan har det varit tidningar över hela världen – från England till Australien – som försökt få tag på mig. Det finns ett roligt exempel från 2003, då Championship Manager Magazine ville prata med mig. När de inte lyckades lista ut var jag var så tryckte de en ”Efterlyst”-affisch och lockade sina läsare med 97 dollar i belöning för information om mig. Jag skrattade åt det, i synnerhet när min flickvän och mina kompisar skojade om att jag borde ha berättat det för dem så att de hade kunnat få pengarna.

Anledningen till att Tonton Zola Moukoko nu slutligen stiger ner till de dödliga är releasfesten av boken ”Football Manager Stole My Life”, ett verk jag uppriktigt rekommenderar.

Dels innehåller den såklart hela historien bakom världens mest omtyckta fotbollsspel, dels bjuder den på reflektioner kring dess osannolika position som kulturellt fenomen – men för oss konnäsörer finns framförallt intervjuer med alla de där mytiska figurerna som blivit större som cybersensationer än som riktiga fotbollsspelare.

Cherno Samba berättar om sin relation till spelet. Tommy Svindal Larsen och Michael Duffy också. Och så en hel radda svenskar.

Kennedy Bakircioglu pratar om hur norska motståndare kommit fram i verkligheten och tackat för hans prestationer i datorspelet, medan Stefan Selakovic triumferar med att själv ha spelat alla CM-upplagor sedan 1996.

Anders Svensson beklagar sig över hur han numera måste peta sig själv för att vinna titlar med Elfsborg, samtidigt som han erkänner att spelet faktiskt varit den utlösande faktorn som gjort att han numera lutar mot en egen tränarkarriär.
– Det var ingenting jag tänkte på innan jag började spela Football Manager, men sedan jag började har jag tänkt på det mer och mer. Jag tycker att alla delar av det är väldigt intressanta – att köpa spelare, att träna dem och att ta ut laget. Det är något jag vill utforska mer när jag själv lägger upp skorna på hyllan.

Men när allting kommer kring är det ju till sist ändå Tonton Zola Moukoko som allt kretsar kring. I 00-01-versionen av Championship Manager utvecklades han till världens allra bästa spelare, en kille som regelbundet gjorde 50 mål på en Premier League-säsong. I verkligheten dalade hans karriär neråt efter åren som ungdomsproffs i Derby County, över Carlstad United via IK Sleipner till Atlantis FC.
– Jag minns när jag var 17 år och skulle spela en vanlig match med Derbys reservlag. Något var annorlunda. Det var massor av fans där, och de var spända på att se mig. Folk började gå på de där matcherna, för att prata med mig och för att ta en bild tillsammans med mig. Det var mycket att ta in. Agenten jag hade på den tiden gillade det inte. Han brukade vråla om hur han skulle kontakta de som var ansvarig för spelet, och se till att jag togs bort från det. Han tyckte att det snackades för mycket om mig.

En vanlig måndag håller Tonton Zola Moukoko numera till i IFK Lidingö, men idag är det ingen vanlig måndag. Ikväll är det inte sjättedivisionsspelaren Tonton Zola Moukoko som ska kicka lite boll – ikväll är det Championship Manager-fantomen Tonton Zola Moukoko som återigen ska inta London.

/Erik Niva

Egentligen hade jag redan lämnat in.

EM var slut, semestern påbörjad. Och under den perioden gör jag överhuvudtaget ingenting som har med jobbet att göra, bortsett från att möjligen kontemplera faktumet att en Xabi Alonso kan hinna plöja en av Stefan Zweigs historiska novellsamlingar samtidigt som han skriver fotbollshistoria, medan jag själv inte anser mig ha tid att läsa så mycket som en Arne Dahl-deckare under en EM-månad.

Nåväl. Sedan kom det ett mail som fick mig att känna att det i alla fall var på sin plats att fatta tangentbordet för att säga morsning.

För några år sedan var jag i östra London och skrev ett reportage om en unik del av fotbollsvärlden. Framförallt fokuserade jag på lilla kvartersklubben Senrab FC, och utifrån mitt eget perspektiv var det en av de bättre texter jag skrivit. För er som inte känner till Senrab så är det alltså en av Europas allra främsta talangfabriker. De har fostrat mer än 100 professionella spelare – John Terry, Scott Parker, Jermain Defoe, Ledley King och Bobby Zamora, för att ta de som är mer eller mindre landslagsaktuella för stunden – men har nu kämpat mot undergången i mer än ett årtionde.

När jag var där hade de precis blivit utkastade från sitt högkvarter, och därmed blivit hemlösa ännu en gång.
– Under alla år har vi inte fått ett endaste pund i stöd från kommunen. Vi är helt utlämnade till oss själva, trots alla spelare vi fostrat och alla ungar vi har fått bort från gatorna. Det vi kan göra är att ta in pengar från medlemsavgifter, men samtidigt vill vi inte exkludera familjer som inte har råd. Ofta är det ju de som behöver oss bäst, menade klubbens centralfigur, Tony Carroll.
EM har ännu en gång satt ljuset på den moderna engelska fotbollens paradox; avståndet mellan en gnistrande yta och ett allt mer ihåligt innehåll. Hur kan så många starka klubbar med så mycket pengar fostra så få begåvade spelare? Situationen för Senrab FC för med sig en väldigt stor del av svaret.
– En tapet, det är vad Premier League-fotbollen är. Drar du bort tapeten ser du att väggen bakom är både murken, möglig och luktar illa.

Tony Carroll (längst upp till vänster), John Terry (till vänster om målvakten), Ledley King (till höger om målvakten), Jlloyd Samuel (näst längst upp till höger) och Bobby Zamora (näst längst ner till vänster).

I alla fall, det där mailet jag refererade till – det var skrivet av Gothia Cup-generalen Dennis Andersson. Han hade läst artikeln om Senrab, och reagerat som en vanlig, vettig fotbollsmänniska. Han tyckte kort och gott att det var för jävligt att det såg ut som det gjorde. Det här var dessutom en man som inte lät det stanna där – han såg till att försöka göra något åt saken.
”Tack för tipset om klubben Senrab från östra London som jag med nöje läste i en av dina artiklar. Tyckte lite synd om en sådan klubb. Producerar toppspelare på löpande band utan att få något för det. Och blir numera också brandskattade på varenda talang som fyllt 12 år. Så nu har vi bjudit hit dom. Fyra lag. Vi sponsrar med 170.000:-. Tony Caroll, deras andlige ledare, säger att detta är deras stora chans att få klubben på fötter igen. Känns rätt att ställa upp för en god sak”.

Händer det att jag tvivlar på solidariteten och sammanhållningen inom den så kallade fotbollsfamiljen? Jotack. Varje dag, mest hela tiden. Och därför betyder ju den här sortens exempel så oerhört mycket.

Fenomenalt.

För egen del ska jag akta mig för att ta i med storvulenheter om vad jag försöker åstadkomma med mitt journalistiska värv, men det är klart… Det känns rätt mycket bättre att göra sommar med den här episoden i huvudet än det hade gjort ifall det fortfarande hade ekat av tjattret om huruvida det spanska landslaget var roligt eller tråkigt.

Nu packar jag ihop. Dyker väl upp igen framemot mitten av augusti eller så.

Fram till dess kan ni ägna er åt att lära känna det här årets främsta sommarlåt – Free (I Am) med Tyler Lyle.

Keep the faith.

/Erik Niva

Det är ju bara att tacka så varmt och innerligt som det någonsin är möjligt.

För den här matchen, för den här turneringen, för den här fullständigt makalösa epoken.

I dagens tidning skrev jag att Spanien hade möjligheten att fullborda den största fotbollsprestationen jag upplevt under min livstid. Jag känner sannerligen inte annorlunda efter att ha sett dem lyckas.

Det här är det bästa landslaget som någonsin spelat fotboll, och jag är så oerhört glad över att jag har fått vara med och se dem sätta sin prägel på sporten vi alla bryr oss så oerhört mycket om.

Ovanför sin säng har Xavi Hernández en liten tavla med det där nötta gamla Bill Shankly-citatet om hur fotboll inte är på liv och död, utan något mycket viktigare än så. Själv gillar jag inte den där devisen något vidare – jag har sett den användas i fullständigt fel sammanhang alldeles för många gånger – men ändå tycker jag otroligt mycket om att den hänger där den hänger.

Xavi Hernández älskar fotboll. Älskar den. Och jag har verkligen fått intrycket av att han är omringad av tio lagkamrater som lyckats bevara den där grundläggande kärleken till det de håller på med.

Just därför tror jag faktiskt också att den där märkliga kritiken mot deras spelsätt har irriterat dem enormt, även om de hittills inte velat visa något utåt. Detta Spanien har ju nämligen aldrig varit ett sånt där resultat-till-varje-pris-lag. De har velat något mer med sin fotboll. De har försökt bevisa att det här inte är en sport som måste domineras av de största, starkaste och snabbaste killarna, utan att kloka huvuden och känsliga fötter faktiskt är ännu viktigare attribut.

När de gav sig ut på sin resa önskade alla dem lycka till. Men när de sedan nådde ända fram till målet fick de höra att de minsann var tråkiga, att de förstörde för sporten de försökte frälsa.

Vad kände Xavi Hernández och hans kumpaner? Som om massvis av människor påstod att den röda färgen plötsligt skiftat karaktär och blivit blå? Hur argumenterar man mot sånt?

Jag antar att man gör det på planen. Om man bara klarar av det så går man väl ut och utklassningsvinner en EM-final, efter en förstakvart som var bland det mest sanslösa jag överhuvudtaget har sett.

Italien har givetvis ingen som helst anledning att skämmas för sin insats. De gjorde ett rejält och tappert försök vid båda sidor om de första spanska målen, men var aldrig någonsin i närheten av att räcka till.

Visst kan vi skriva att den olyckliga skadan på Thiago Motta avgjorde matchen, men i realiteten var den avgjord ett gott stycke innan dess. Inför matchen hade inte Spanien släppt in ett enda mål på nio slutspelsmatcher. De hade inte minsta avsikt att släppa in två stycken på en halvtimme.

Folk och fä, tvivlare och troende – ni har precis sett historiens bästa fotbollslandslag demonstrera vad de kan.

Tacka för uppvisningen. Tacka för att ni har fått vara med och titta på.

/Erik Niva

Den 22 juni 2008 räddade Iker Casillas en straff från Antonio Di Natale på Ernst-Happel-Stadion i Wien. Halvminuten senare rullade Cesc Fàbregas in en boll i samma bur.

Spanien hade slagit ut Italien efter straffsparksläggning.

Det var genombrottet den spanska fotbollen hade väntat på i 44 år. Det var början på den vidunderliga storhetstid som fortfarande pågår.

Fyra år senare var det nu upplagt för ett tronskifte.

Världen väntade på det, historien pekade mot det, tendenser i spelet tydde på det.

Det var upplagt för ett tronskifte när Portugal fick ett fyra-mot-två-läge i den 90:e spelminuten. Det var upplagt för det när Rui Patrício räddade Xabi Alonsos första straff. Bara fyra spanska spelare var då kvar från startelvan som vann EM 2008. Xavi hade gått ut, Puyol var inte med – två av de tre kaptenerna saknades på skeppet.

Det var inte längre samma Spanien – men var det ett sämre Spanien för det?!

Under ordinarie speltid hade det varit en sån där match som kändes längre än sina 90 minuter. Tajt, trångt, spänt. Ett enda skott på mål. Inga öppningar, inga blottor. Sedan gick Xavi ut, sedan kom förlängningen – och Spanien spelade plötsligt den bästa, mest effektivt vägvinnande fotbollen de gjort under hela turneringen.

Med Jesús Navas och Pedro som ortodoxa yttrar öppnade de plötsligt upp motståndarna på ett sätt som vi inte sett dem göra på hela sommaren. De skapade chanser, de rev upp ytor som de alltmer tröttkörda portugiserna lämnade utanför sin försvarssäck. De borde ha avgjort under förlängningen, men nu blev det inte så. Och där stod vi och väntade på straffar och undrade vad det var vi hade fått se? En sista dödsryckning, eller en mästares nya utvecklingskliv?

Och vad spelade det för roll?

Det var fortfarande upplagt för tronskifte när João Moutinho skulle skjuta upp Portugal i ledningen. Ja, det var väl egentligen fortfarande känslan ända tills den fenomenala vettvillingen Sergio Ramos följde upp sin Champions League-satellit med en rätt lyckad Pirlo-imitation.

De är mästare av flera olika anledningar.

Portugal testade verkligen Spanien till gränsen ikväll. De gjorde allt de någonsin kunde göra, de följde sin matchplan till perfektion – men bortanför all den där passningsskickligheten finns det även en motståndskraft i det här spanska laget som får dem att hänga kvar vid repen när andra hade gått ner.

Den 27 juni 2012 såg en dykande Iker Casillas när en straff från Bruno Alves slog i ribban på Donbass Arena i Donetsk. Halvminuten senare rullade Cesc Fàbregas in en boll i samma målbur.

En epok lever vidare. Historiens klockor har inte stannat riktigt än.

/Erik Niva

Sverige åkte ut, lite väl många läktarstolar har stått tomma och vi fick en 0-0-match till slut – men visst har vi väl haft kul ändå?! Jämfört med till exempel VM 2010 har EM 2012 varit en fantastisk fotbollsturnering. Här är fem grundläggande anledningar till varför. 

Jämnheten
Någonstans kan jag nästan förstå den där stackars kinesen som dog efter att ha prioriterat bort sin sömn för EM-fotbollen. I vanliga fall brukar ju de stora mästerskapen innehålla rätt många kvartsfartsmatcher där resultatet känns helt givet på förhand eller där gruppen redan är avgjord. Under EM 2012 har det inte spelats en enda betydelselös, avslagen match. Det har inte funnits några tillfällen att titta bort, inga döda punkter. Risken finns att det här var så bra som det blev – att EM-turneringen urvattnas när den utökas till 24 lag – men det var verkligen roligt så länge det rätta formatet varade.

Inställningen
Det var såklart Cesare Prandelli som sa det: ”Det finns många sätt att spela på, men utifrån det jag har sett i sommar så vinner lagen som dominerar bollinnehavet, lyfter försvarslinjen och har modet att faktiskt spela fotboll”. När Chelsea vann Champions League fanns det de som spekulerade i att vi nu skulle dyka ner i en tid då fotbollen återigen dominerades av skyttegravsgrävare. Inte då. Framme vid EM-semifinalerna kan vi konstatera att de lag som har en tydlig idé om hur de själva ska spela är de lag som lyckas allra bäst. Spanien spelar inte likadant som Tyskland, och Tyskland spelar inte på samma sätt som Italien – men alla har de en genomtänkt fotbollsideologi som går ut på att själva ta initiativet i matcherna.

Stjärnorna
Ett tag hette det att det var så gott som omöjligt för superstjärnorna att prestera normalt i mästerskapen. De var för slitna efter sina långa, krävande säsonger. Förväntningarna på dem var för stora, för kvävande. Inte längre. Även om det såklart har funnits skickliga spelare som gjort oss besvikna (Rooney, Benzema, Robben med flera) så har de flesta av de bästa demonstrerat precis hur jäkla skickliga de verkligen är. Cristiano Ronaldos insats mot Tjeckien och Andrea Pirlos sätt att dominera matchen mot England tillhör fotbollshistoriens riktigt stora individuella insatser.

Domarna
Med nuvarande system kommer vi ju aldrig att få perfekta domslut. Vi kommer att få stå ut med bollar som korsar mållinjen utan att domarna ser det, vi kommer att behöva leva med att storlagen gynnas när det hettar till i straffområdena. Det är som det är för stunden – men i väntan på den teknologiska revolutionen ska vi väl ändå försöka göra det bästa av det vi har?! Den här gången har inte domarnas situation försvårats ytterligare av överambitiösa direktiv uppifrån. De har kunnat döma utifrån sitt sunda förnuft, och därför har vi fått en turnering där ovanligt få matcher avgjorts på grund av straffar och röda kort.

Bollarna
Kanske låter det här som en trivialitet, men jag kan försäkra er om att den där förhatliga Jabulani-bollen var en stor anledning till att VM 2010 blev så spelmässigt torftigt. Den påstods vara rekordlätt, rekordrund och rekordenkel att skruva – men i den tunna sydafrikanska luften betedde den sig mest bara som en billig badboll. Inläggen seglade över anfallarns huvuden, frisparkarna landade högt upp på läktarna. I år är det inget särskilt med EM-bollen. Den har inte lanserats med en massa laboratoriegimmicks, utan den är bara en helt vanlig fotboll. Bra så. Mer behöver vi inte.

Fler förslag?

/Erik Niva

Efter varje match det spanska landslaget spelar får vi ju samma statistiska uppgifter sprinklade över oss. Spanien har slagit en miljard passningar. Motståndarna har slagit fyrtiosju.

Och visst, de där siffrorna säger såklart en hel del om matchbilder och spelsätt – men det är inte alltid de står i någon säskilt direkt relation till resultatet.

Ikväll tänkte jag därför prova på en annan variant, och se vad ni ger för den. När de två elvorna spatserade ut till match ikväll ställde Spanien upp med en elva där spelarna tillsammans gjort 759 landskamper. 69 i snitt. Frankrike hade å sin sida ett lag med sammanlagt 327 landskamper, mindre än 30 per göbbe.

Iker Casillas har representerat Spanien 135 gånger, Xavi 133 och Sergio Ramos har otroligt nog gjort 90 landskamper som 26-åring. Ikväll blir ju poängen dessutom extra tydlig i och med att det passande nog var jubilaren Xabi Alonso som gjorde målen i sin 100:e landskamp.

Drygt nio år har gått sedan han debuterade i La Roja, och är man väldigt försiktig i uttrycket så konstaterar man att det var ett annat spanskt landslag då. Xabi Alonso hade Javier de Pedro utanför sig på mittfältet, en halvdan ytter som vi på våra breddgrader gärna minns för att han fick rött kort i en reservlagsmatch mellan IFK Göteborg och Örgryte.

Det var ett landslag med klart sämre spelare och oerhört mycket luddigare spelidé – men det var framförallt ett landslag som hade den egna historien emot sig. Varje gång de spelade mästerskap var de först tvungna att fäktas mot nedgrävda spöken och instängda skelett innan de möjligen kunde börja fundera på att vinna några slutspelsmatcher.

Idag är det tvärtom. Idag har det här spanska landslaget en enorm fördel av historien.

Har man följt den här turneringen med svenska ögon behöver man ju inte tvivla på att det där med erfarenhet och mästerskapsrutin har betydelse. Det här spanska laget stressar liksom inte upp sig för att de har en uddamålsledning att försvara med 20 minuter kvar. De vet exakt vad de behöver göra och hur de ska göra det.

Och tja… Det är ju såhär de rullar.

Jag har förstått att det här mästerskapets vulgärdebatt handlar om huruvida det spanska landslaget spelar tråkigt eller inte. Jag har däremot inte förstått vad den egentligen handlar om.

In the eternal words of Bob Houghton och Roy Hodgson – vafan är tråkig fotboll?

Spanien spelar som Spanien spelar, och så länge de vinner matcherna är det ingen människa som kan säga något om den saken. Jag kan ju också föredra tuta-och-kör-med-raka-rör-mentaliteten i en engelsk andradivisionsmatch – men det är mitt problem, inte Spaniens. Så länge de ostört kan ett- och tvånolla sig fram genom mästerskap är det ju inte de som behöver svara på fotbollsvärldens frågor.

Ska det pekas fingrar och grymtas gnäll efter den här matchen är det mot det franska laget som missnöjet ska riktas. De satte inte någon som helst prägel på matchen, och så var det med den delen av underhållningen. De förlorade matchen, och så var det med det resultatet.

Spanien är regerande Europamästare, regerande världsmästare. Det går absolut att tycka att de borde ha in en center eller en renlärig ytter i sin startuppställning – men det går jäklar i mig inte att ifrågasätta deras grundspel med trovärdigheten i behåll.

Det enda som kan få dem att sluta med det är ett motståndarlag som själva tar tag i bollen och initiativet, och på så sätt förhindrar dem från att spela det.

/Erik Niva