Inför EM:s premiärmatch passade Gazzetta dello Sport på att besöka stället där Italiens mest kände polack någonsin växte upp. De är vana vid besök, där i Wadowice, vana vid att prata om den de känner som Karol Wojtyla, men som resten av världen känner som påven Johannes Paulus II.

– Han gillade fotboll, särskilt att stå i mål eftersom han hade långa armar och var svår att göra mål på, berättade Eugeniusz Mroz, 92, den ende av hans klasskamrater som fortfarande är i livet.

När Karol blev Johannes Paulus II höll han ett installationstal som ekat i snart ett kvartssekel. Det första han sa var tre enkla, svåra ord:

– Var inte rädda.

Jag vet inte vad Franciszek Smuda sa i omklädningsrummet innan han skickade ut sina polska örnar för att spela EM-premiär inför sitt eget folk, men under våren har han lovat att hans Polen minsann inte tänker försvara sig igenom sin egen turnering.

De skulle anfalla. De skulle inte vara rädda.

Och det var de inte heller. Anförda av sin Dortmund-triptyk rusade de rakt över ett förlamat, försenat och förstenat Grekland.
Vi kände ju igen europamästare som Karagounis och Katsouranis, men vi såg också att åtta år är lång tid i fotboll.
Vi såg Torossidis lamslagna långsamhet blottlagd av kvicksilvret Rybus, och vi såg framförallt tyskgrekiska vänsterbacken José Holebas problem att försvara när Piszczek och Blaszcykowski kom BvB-bullrande mot honom. Ibland en av dem, ofta två.

Greker tappar bollar, slår bort uppspel, känner våg efter våg som väller in, och till slut väller målet in också. En överdriven överflyttning ute på vänsterkanten, ett långt, vackert Blaszcykowski-inlägg – och så en nick från Lewandowski. 1–0. Extas. Polska Party.

Det fanns ju en saga där som var för god för att vara sann. Lewandowski, Warszawa-pojken.

När Polen senast vann en mästerskapsmatch (Costa Rica, en meningslös gruppspelsmatch i Tysklands-VM 2006) var han hemma och konstaterade att ingen ville ha honom där.

Han var sjutton år, en välväxt pojk med fina fötter. Pappa hade sysslat med judo och fotboll, mamma hade spelat volleyboll på elitnivå, och själv hade han landat någonstans mitt emellan.
När han väl fick chansen i stora, stolta Legia… så fick han inte chansen.
Han imponerade inte på någon, var fast förankrad i reservlaget, och såldes till tredjedivisionslaget Znicz Pruszków, de enda som var tillräckligt intresserade för att betala vad han kostade.
Det var ju inte så mycket.
För 5000 zloty, motsvarande elvatusen kronor, fick de en spelare som vann skytteligan två år i rad.

När han lämnade för Lech Poznan hade Znicz Pruszków 3000-dubblat sin investering.

Där började sagan om Robert Lewandowski. Den skulle förstås få sin logiska höjdpunkt här, med att han leder sitt lag till en historisk seger i sin stad. Men när Polen fått allt de ville ha, när La Ligas kortgladaste domare skandalvisat ut Sokratis, de ledde med 1–0 och var en man mer – då hade de också väldigt mycket att förlora.

Möjligen blev de till och med lite rädda.

Fernando Santos fick en pausvila på sig att påminna Grekland om att de möjligen var tröga, decimerade och bortdömda ­– men att de trots allt fortfarande är ett lag som lärt sig hur man inte förlorar fotbollsmatcher. Med tio man gav de upp alla ambitioner att 4-3-3-spela, de sjönk lite djupare, fick in Salpingidis syrelöpningar, och gjorde allt enklare för sig.

Jag vet inte hur det såg ut i Aten i kväll, men jag antar att de var halvvägs ner till Syntagman med påkar och banderoller för att demonstrera mot ytterligare ett europeiskt rån (de är det enda land som riskerar att lämna euron innan de lämnar Europamästerskapen).

De som de skulle lita på hade spelat dumt och oansvarigt. De hade blivit bedragna av ett svekfullt Europa. De kände igen sig.

Grekland behöver inte sin verklighet i det här mästerskapet. De behöver sina sagor. De behöver en chans till. De behöver, till exempel, få ett gratisliv från en polsk målvakt som heter Sczesny.

Jag älskar ju Sczesnys kombination av atletism och psykopatpsyke, men med två usla beslut infriade han de där mardrömmarna som Polen började drömma när de var så nära allt de önskat sig.

Grekland missade sin straff, men vann en poäng i en match de redan förlorat. De må vara på väg att sjunka rakt ner i havet, men de kan fortsätta drömma, trots allt.

/Simon Bank

Människoöden och fotokonst? Jodå, det duger väl en torsdag när vi inte har bättre för oss. Men när fredagen kommer med sanningen? När pukorna rullas fram och trumpeterna putsas av? När det här EM:et tänker dra av sig täcket och visa exakt vad det går för?

Då kan vi väl rimligen inte börja med nåt annat än lite hårda siffror.

Sifferfetischisterna på Opta prånglar ut långa rader av kategoriseringar av allt vi behöver veta, inte behöver veta och rimligen inte borde veta. L’Équipe publicerade en uppsjö av sammanställningarna igår, och vi är ju inte sämre än att vi passar en del av sjön vidare.

I all enkelhet:

Yngst trupp:
1. Tyskland, 24 år, 11 månader, 23 dagar.
2. Polen, 25 år, 7 månader, 23 dagar.
3. England, 26 år, 4 månader, 26 dagar.
4. Danmark, 27 år, 14 dagar.
5. Kroatien, 27 år, 2 månader.
6. Spanien, 27 år, 2 månader, 2 dagar.
7. Frankrike, 27 år, 3 månader, 3 dagar.
8. Portugal, 27 år, 6 månader, 5 dagar.
9. Holland, 27 år, 7 månader, 24 dagar.
10. Grekland, 27 år, 9 månader, 5 dagar.
11. Tjeckien, 27 år, 9 månader, 11 dagar.
12. Ukraina, 27 år, 10 månader, 5 dagar.
13. Italien, 28 år, 3 månader, 25 dagar.
14. Irland, 28 år, 9 månader, 12 dagar.
15. Sverige, 28 år, 9 månader, 16 dagar.
16. Ryssland, 28 år, 10 månader, 10 dagar.

Längst:
Per Mertesacker, Tyskland, 198 cm

Kortast:
Atommyran, Italien, 164 cm.

Längsta truppen:
1. Tyskland, Sverige, Kroatien, 185 cm i snitt.
4. Ukraina, 184 cm.
5. Polen, Danmark, Tjeckien 183 cm.
8. Grekland, Holland, Irland, 182 cm.
11. Italien, Portugal, England, Ryssland, Spanien, 181 cm.
16. Frankrike, 180 cm.

Tyngsta truppen:
1. Tyskland, 80 kg i snitt.
2. Kroatien, 79 kg.
3. Sverige, 78 kg.
4. Grekland, Irland, 77 kg.
6. Polen, Holland, Portugal, Danmark, Tjeckien, Ukraina, Italien, 76 kg.
13. England, 75 kg.
14. Frankrike, Spanien, 74 kg.
16. Ryssland, 73 kg.

Antal spelare utan mästerskapsrutin:
1. Spanien 4.
2. Holland 8.
3. Portugal 9.
4. Tyskland 10.
5. Ryssland 11.
6. Grekland 12.
7. Italien, Kroatien, Danmark 13.
10. Frankrike, Sverige, England 14.
13. Tjeckien, Ukraina, Polen 17.
16. Irland 20.

Mest representerade ligor i EM:
1. England, 79 spelare.
2. Tyskland, 47 spelare.
3. Spanien, 33 spelare.
4. Italien, 31 spelare.
5. Ryssland, 29 spelare.
6. Ukraina, 28 spelare.
7. Frankrike, 25 spelare.
8. Grekland, 17 spelare.
9. Holland, 16 spelare.
10. Portugal, 12 spelare.
11. Turkiet, 9 spelare.
12. Tjeckien, Danmark, 8 spelare.
14. Polen, 6 spelare.
15. Kroatien, Skottland, 4 spelare.
17. Belgien, Sverige, 3 spelare.
19. Cypern, Israel, Rumänien, Saudiarabien, USA, 1 spelare.

Mest representerade klubbar i EM:
1. Bayern München, 12 spelare.
2. Real Madrid, 11.
3. Dynamo Kiev, 10.
4. Liverpool, 9.
5. Barcelona, Dortmund, Man City, Zenit, Schakhtar, 8.

Lägst antal använda spelare i kvalspelet:
1. Sverige, 23 spelare.
16. Italien, 35 spelare.

Spelare som orsakat flest frisparkar i kvalspelet:
1. Doyle, Irland, 29.
2. Andrews, Irland, 24.
3. Karagounis, Grekland, 21.
4. Larsson, Sverige, 19.
5. Srna, Kroatien, 17.

Bäst målsnitt i kvalet (minst 4 gjorda mål):
1. Huntelaar, Holland, 1,5 mål/match.
2. Klose, Tyskland, 1,5.
3. Van Persie, Holland, 1.
4. Gomez, Tyskland, 1.
5. Ronaldo, Portugal, 0,88.
6. Kuijt, Holland, Cassano, Italien, 0,67.
8. Silva, Spanien, 0,67.
9. Keane, Irland, 0,64.
10. Postiga, Portugal, Ibrahimovic, Sverige, 0,63.

Spelare som tänt eld på flest saker inomhus under kvalet:
1. Mario Balotelli, Italien, 12.
368. Rasmus Elm, Sverige, 0.

Minst insläppta mål i kvalet:
1. Italien, 0,2 mål/match.
2. Frankrike, Ryssland 0,4.
4. Grekland, 0,5.
5. Kroatien, England, 0,6.
7. Irland, Tyskland, 0,7.
9. Danmark, Spanien, Tjeckien, Holland, 0,8.
13. Sverige, 1,1.
14. Portugal, 1,4.

Flest skott/match i kvalet:
1. Spanien, 23,1.
2. Portugal, 20,3.
3. Sverige, 19,2.
4. Tyskland, 18,6.
5. Ryssland, 17,2.
6. Italien, 17,1.
7. Kroatien, 16,9.
8. Holland, 16,5.
9. Frankrike, 14,9.
10. Danmark, 14,6.
11. Grekland, 14,6.
12. Tjeckien, 13,6.
13. Irland, 12,8.
14. England, 11,8.

Ur vårt svensksnäva perspektiv känns det där sista allra mest anmärkningsvärt. Efter Spanien och Portugal hade alltså Sverige flest avslut av alla under kvalet, samtidigt som vi hamnade hopplöst långt ner – eller högt, beroende på hur man räknar – i listan över insläppta mål.

Sverige är inte Sverige längre. Det är bra ibland, det är dåligt ibland, men vi får nog vänja oss vid att det är så det är. Rulla in den där bollen nu, så kör vi.

/Simon Bank

På plats. Alltid med den där delade känslan av besvikelse och upprymdhet, det är som när man var liten och gick på Liseberg – förväntningarna ställde sig nästan i vägen för verkligheten. Det är klart att EM märks, men inte överallt och inte hela tiden. Det putsas och fejas, städas och hejas, men Kiev är en stor stad och de allra flesta lever sina liv som de levde dem igår, i förrgår och för ett år sedan.

Fotbollen kommer hit, sköljer med sig en sommar, och åker vidare någon annanstans.

Det regnar i ett grått Kiev, det är därför jag låter melankolisk (när himlen, låg och tung, har lagt sig som ett lock; Ekelöf). Fast inte bara. Det har lite med Ernesto Valverde att göra också.

I slutet av april satte sig en av världens mest intressanta unga tränare vid ett podium i Aten och berättade att han inte hade för avsikt att förlänga sitt kontrakt med Olympiakos. Det handlade inte om att han ville gå till en större klubb (även om många är intresserade), och det handlade definitivt inte om en brist på resultat. Valverde hade lett laget till tre ligatitlar, han var mycket populär, men nu ville han göra annat än att träna Olof Mellberg och hans lagkamrater.

– När jag kom hit första gången, 2008, så visste jag inte särskilt mycket vare sig om Olympiakos eller Grekland. Jag undrade om jag fattat rätt val, och till en början visste jag inte vad svaret var. Nu vet jag helt säkert att det var rätt, förklarade han.

Men ändå skulle han alltså sluta. Och varför det?

– Huvudskälen är personliga och handlar bara om mig. Det här är något som rör en människas privatliv och är inget jag kan diskutera på en presskonferens. Dessutom har jag gått varvet runt med Olympiakos. Tre år är en lång tid i fotboll.

De där orden fick sin genklang när Pep Guardiola avgick som Barcelona-tränare ett litet tag senare. Snittiden för en tränare på ett och samma jobb i europeisk toppfotboll är, enligt en färsk undersökning, sjutton månader. En och en halv säsong. Fyra år, tre år – det ÄR lång tid i fotboll. I klubbar som Olympiakos eller Barça är det en evighet.

Valverde slutade, och hans namn dök upp i lite olika sammanhang. I El País färska EM-bilaga har han bland annat skrivit en analys av Zlatan Ibrahimović. Om någon har läst den får ni gärna berätta. Framför allt ryktades det om att Valverde skulle ta över Barcelona, men det blev inte så heller.

Spelaren som kallades Txingurri (”Myran” på baskiska) när han spelade för Athletic, som spelade för Barcelona och landslaget, tog ett steg tillbaka för att kunna ta ett steg framåt. Pep Guardiola pratade om att se sig om, att vila, att utbilda sig, att, antar jag, ägna lite mer tid åt den konst och kultur som han tycker så mycket om.

Ernesto Valverde tog fram sin kamera och gjorde det han älskar.

Han blev fotograf igen.

När han tränade Espanyol för fem år sedan berättade han om sin passion i en intervju med El Mundo.

– Under tiden i Barcelona gick jag på fotoskola (han gick på Institut d’Estudis Fotografics de Catalunya). Jag tänkte att jag skulle ägna mig åt det när jag slutade. Jag höll på en del under de två år när jag inte var tränare, men nu är det omöjligt. Tränar du ett lag i la primera är det det enda du kan tänka på.

Men han fotograferade ändå, lite vid sidan om. Ernesto Valverde var en tänkande spelare och blev en tänkande tränare (hans bror Mikel är en av Spaniens mest uppskattade tecknare).

Under tiden han spelade publicerade han bilder av sina lagkamrater i den katalanska pressen. Under VM 2010 publicerade El País hans bilder på temat ”gatans fotboll”, och det har getts ut en fotobok med titeln Medio Tiempo.

Och nu, när han ska lämna Grekland?

Jo, Ernesto Valverde har precis återvänt med en sista present. Hans första fotoutställning någonsin gick igår upp på Ileana Tountas moderna museum i Aten, alldeles bakom Panathinaikos stadion. 70 svartvita foton från en värld som pågår, långsamt, vid sidan om målen och extaserna. I förordet till Medio Tiempo skriver den baskiske författaren Bernardo Atxaga:

Bilderna visar en värld som inte är ett hem, vare sig ett hus eller ett hemland; utrymmen som hotell, flygplan, fotbollsplaner, turistområden och, i största allmänhet, ensamma platser eller platser där vem som helst skulle känna sig ensam. Faktum är att de allra flesta människorna vi ser på fotona verkar vara ensamma.

– Jag lämnar Grekland nu, och känner att det är rätt tillfälle att göra det här, förklarar Ernesto Valverde.

Utställningen – här kan ni se en handfull bilder, jag tycker mycket om dem – kommer att pågå i Aten månaden ut. Intäkterna? De ska skänkas till sociala projekt i spåren av finanskrisen.

/Simon Bank

Anyone for tennis?

Med ett par timmar kvar till ett ovanligt intressant genrep mellan ett spännande Serbien och alltjämt experimenterande Sverige så finns det väl inga som helst skäl att inte vända blicken mot Paris och fransk tennis.

Om inte för annat så för att de där nere just vänt blicken hitåt.

I dagens l’Équipe görs en djupanalys av svensk tennis, av undret vi hade och raset vi fick. Reportern Pascal Coville har besökt Båstad, sett en öde tennisstad och pratat med dem som var med.

Och det är väl här nånstans jag måste styra oss vidare in på fotbollen för att inte förlora er helt.

Nicklas Kulti sticker ner tempen i idrotts-Sverige och ser… ett land som inte tänker tennis.

– En dag såg jag två grabbar som stod och slog bollar över ett nät mitt på gatan. Jag gick närmare och hörde hur dom pratade: ”Jag är Ibrahimović, så är du Cristiano Ronaldo!”. Dom spelade tennis med fotbollsspelarnamn! Där finns tennisens stora utmaning, att vinna kampen om att rekrytera mot sporter som fotboll, hockey och handboll.

Kulti, Johan Sjögren (sportchef i tennisförbundet) och tennisauktoriteten Johan Posborn beklagar sig om bristen på talanger, bristen på banor, bristen på förebilder, och i en egen liten kommentar får Mats Wilander ge sin syn på sakernas tillstånd.

Han skriver att det blivit mindre coolt att spela tennis i Sverige, att tennis inte längre är en viktig idrott.

– Serbien har en världsetta, eftersom Djoković är en enastående atlet, som lika gärna hade kunnat bli en av världens bästa fotbollsspelare om han valt att satsa på det. Om Ibrahimović hade valt tennis hade han varit topp-fem.

Och där har vi den punkt där vi börjar känna igen oss. Alldeles häromdagen satt ju Paul Balsom, fotbollslandslagets fysiolog, och hävdade att Zlatan lika gärna hade kunnat utmana Usain Bolt i London, om han fått för sig att springa istället för att dribbla (och spränga brevlådor).

– Rent teoretiskt har det räknats ut att det föds en pojke eller flicka i Sverige varje år som har den genetiska möjligheten att vinna OS-guld i 100 meter sprint. Kanske är Zlatan OS-­barnet i sin årskull. Så extremt välbyggd är han, sa Balsom.

Okej. Så om Zlatan kunnat bli världsetta i tennis och världsetta på 100 meter, då faller sig följdfrågan naturligt:

Vilka sporter hade Zlatan Ibrahimović kunnat bli världsbäst i?

Jag lägger min insats på handboll och ett par kampsporter. Däremot hade han haft svårt att ta sig längre än division sju när det gäller dans. The man don’t boogie.

/Simon Bank

Det är möjligt att Camilla var först. Eller Anette, även om vi nog mest var kompisar. Det är möjligt att ett par till hann före.

Hur som helst: en av mina allra första stora förälskelser i livet hade blå tröja, vita shorts och Platini som släpande anfallare.

Om det är en sanning att man aldrig kommer att bli lika lycklig som när man var sju år gammal och inte förstod bättre så är det också en sanning att man aldrig kommer att bli lika olycklig som när man är sju år gammal och en dyngsur Horst Hrubesch slår in den sista straffen i en VM-semifinal.

När l’Équipe går igenom gamla EM-turneringar och i sitt söndagsnummer låter den elegante Michel Hidalgo berätta om sitt landslag, det som förlorade på straffar 1982 och vann EM på hemmaplan 1984, är det alltså med lätt sjuåriga ögon jag kastar mig över texten.

Han är gammal nu, Hidalgo. Skröplig och kanske till och med lite långsam, men när han berättar om somrarna för 30 år sedan är det som om ingenting har hänt, som om blodet bara runnit varvet runt utan att stelna och läka.

– Vi kom från en fruktansvärd frustration, den där VM-semifinalen i Sevilla, säger Hidalgo.

Och så är det 1984 igen.

(Jag har Platini-planschen på pojkrumsväggen, viskar ”Genghini” innan jag somnar, har skickat ett brev till Alain Giresse som ska komma i retur med två autografer och en inbjudan till hans fotbollsskola)

– Efter den där matchen fanns det inte en spelare som ville spela kvar i landslaget. Varenda en sa ”det är slut nu, vi lägger av”. Varenda en.

(Schumachers överfall mot Battiston, Giresses 3–1-mål i förlängningen, Littbarskis fantastiska tvåfotsdribblingar, den sena kvitteringen, Hrubesch)

– Det var som en förskola i omklädningsrummet. Några grät som barn. Två av spelarna klarade inte ens av ta av sig sina kläder, vi var tvungna att leda in dem i duschen med kläderna på, för vi hade ett plan att passa.

Hidalgo berättar om hur de kom till flygplatsen och försökte undvika både tyskarna och domarna, som också skulle flyga. Och så pratar han om EM två år senare, om revanschen.

Hemma-EM började inte så bra, egentligen. Frankrike knölade sig till 1–0 mot ett ljuvligt danskt landslag, och fick lagkaptenen Manu Amoros utvisad för en onödig skallning. Amoros stängdes av i tre matcher och ersattes av Domergue.

Domergue skötte jobbet fint, så när det var dags för final mot Spanien spelade det ingen roll att Amoros var tillgänglig igen. Platini hade tagit hans kaptensbindel, Domergue hade tagit hans plats och gjort två mål i semifinalen.

Amoros fick börja på bänken, en av lagets stora hjärtan riskerade att missa sitt livs största fotbollsögonblick.

(Platinis bohemiskt nedkavlade strumpor, den magiska fyrkanten på mittfältet, namnen; Bats, Bossis, Bruno Bellone)

Nu gjorde han inte det, med arton minuter kvar blev han inbytt, när Frankrike vann sin första internationella titel över huvud taget fanns han på planen.

– Men det var inte jag som bytte in honom, avslöjar Hidalgo.

Så vem var det? frågar l’Équipe.

– Battiston visade att han ville bli utbytt. Jag vände mig mot bänken. Den bäste backen jag hade var Amoros.

Battiston – han som blivit överfallen av Toni Schumacher i Sevilla två år tidigare – gick av, satte sig bredvid sin förbundskapten, väntade ett par minuter.

Sen sa han som det var.

– Det är inget fel på mig. Jag ville bara att Manu skulle få sin final.

 

(30 år senare, förälskad igen)

/Simon Bank

Cari Italiani,

vi vet ju att ni har det som ni har det just nu, med calcioscommesse och det. En calciopoli II där orkan följer på storm och vänner kanske är fiender. Är det inte misstankar om utpressning så är det misstankar om fixade matcher, singaporianer och männen från Modena. Är det inte Sculli så är det Mauri. Och är det ingen av dem så är det en landslagshjälte som hamnar mitt i motvinden efter sina världsrekordsförsöks-feltajmade ärliga uttalanden om vårmatcher och sina transaktioner till Hasses Spel&Trav i Parma.

Gigi Buffon får göra som han vill med sina pengar, det har han alldeles rätt i. Man kan väl bara tycka att han, om någon, borde veta vart han skulle vända sig om det nu var snabba gamblingutdelningar han var ute efter.

Gigi – du vet väl hur vi gör här uppe i norr? Du vet väl hur matcherna gick just idag? Och, för cazzons skull, du vet väl att om du ska satsa dina surt förvärvade stålar nånstans så ska du ju göra det på en liga som håller vad den lovar, som levererar vad den heter. Bet safe, kompis.

/Simon Bank

Petter Hansson är färdig nu. Under sin sista riktiga säsong – alltså inte den trasiga i år – var han lagkapten i posha Monaco, en ledare bland en massa små supertalanger som inte fick ordning på någonting.

Nu ska Monaco rusa rakt in i framtiden, med ryska rubel, Ranieri som tränare och kompetent norsk ledning ska de bli en storklubb igen.

Men då har Petter flyttat hem.

Beskedet kommer lite stilla, sådär, precis efter en landslagssamling. Det kommer inte att hissas några tröjor i några tak, det kommer inte att ges ut några extraupplagor.

Däremot känns det som att det är på sin plats att tacka av en av den moderna fotbollsålderns omoderna karaktärer.

En mittback som är utbildad maskiningenjör, ett fotbollsproffs som gjorde lumpen på LV3 och fick bäst betyg av alla. En lite blyg kille som nu kommer att flytta hem till Sverige igen och bli en före detta fotbollsspelare.

Petter Hansson höll sig alltid långt ifrån det där som Erik Edman kallade ”den där glamourskiten”. Han är inte typen. Nu när han lägger av repriserar jag gärna en text jag skrev om honom häromåret, för även om kontexten är inaktuell är Petter-porträttet fortfarande giltigt.

En tyst, stark mittback tar ett steg tillbaka in i skuggorna igen. Jag hoppas att han får ett bra jobb, ett där han kan träffa vanligt folk och bara ha det bra. Som en enkel man.

 

RENNES. Han delar tröja med Salma Hayek, chefen äger Gucci, själv gillar han teknisk fotboll och är nyckelspelare i Europas mest svårslagna lag.

Så vad säger ni?

Visst är det på tiden att vi hälsar på Petter Hansson?

Tour de France.
Man äter lunch på en uteservering i Marseille, tar tåget förbi berg och över slätter, från azurblått till snövitt – och när man kommer till Bretagne är det grått, stenigt, som om både folk och landskap har fått mer fibrer.

Asterix slogs mot övermakten här, och det kämpas fortfarande.

I rollen som romare: Lyon, Marseille, Paris.

I stället för trolldryck: Petter Hansson.

– Det blir tufft att rå på Lyon. De har spelare som avgör. Benzema, Juninho… och en bredare trupp, säger Petter Hansson, och sveper sitt kaffe.

– Men därefter ska vi absolut vara med.

Jag har åkt hit för att se Rennes–Nantes, derbyt. Nantes har alltid varit de stora och snygga här uppe. ”Jeu à la nantaise” är fortfarande ett begrepp, men nu har obetydliga Rennes gått om och förbi.

Hur det gick till?

Tja, ingen revolution utan a) pengar och b) idéer.

Rennes har båda.

Klubben ägs av François Pinault, Frankrikes fjärde rikaste med en förmögenhet på över hundra miljarder. Pinault är en av världens främsta konstsamlare, hans imperium innehåller Gucci, Converese, Christies och mycket mer. Hans son, François-Henri, har en dotter med Salma Hayek.

Hon, Salma, var här och såg Rennes–Sochaux i början av november. Lite senare var Samuel Eto’o här på Rennes–PSG.

Så har Rennes blivit en flashig klubb?

– Nej, det tror jag inte.

Men Salma Hayek var här!

– Ja, jag gav henne en tröja före matchen. Annars… nä, pappa Pinault är mest på de stora matcherna – mot Paris eller Lyon. Det är samma med sonen. Det är presidenten som sköter klubben.

Presidenten, Frédéric De Saint Sernin, var en av Jacques Chiracs närmaste rådgivare. Chirac tipsade Pinault (de är polare) och så fick Sernin jobbet.

– Men Pierre Dréossi håller i det sportsliga. Han kollar spelare och bestämmer ihop med tränaren.

Och det går väldigt, väldigt bra.

Rennes har inte förlorat på sexton omgångar, laget släpper knappt in mål och är sprängfyllt med talanger och egna produkter.

De tidiga Pinault-årens stora spelarköp är nästan helt borta. Nu håller Pinault i pengarna, och litar på ungdomen. Akademin har rankats som landets bästa tre år i rad och tränaren Guy Lacombe är inte rädd för att släppa fram unga spelare.

– Vi har ett lag som jobbar oerhört hårt. När Lacombe kom i fjol tog han bort några äldre och tog in de yngre, som ville slita. Framför allt Fabien Lemoine och Stehen M’Bia.

Fiorentinas Pantaleo Corvino, mannen med kontinentens bästa talangnäsa, har redan visat intresse för innermittfältsparet Lemoine-M’Bia. Arsenal likaså.

Kan Rennes bli sönderköpt?

– Det tror jag inte. Vi är absolut inte i behov av pengar. Vi hade ett bra bud på Jimmy Briand, och ett ännu bättre på M’Bia…

…från England?

– Ja. Och det var riktigt bra. Men de släppte inte då heller. De sa att ”det handlar inte om pengar”.

En lårskadad M’Bia missar derbyt, Hansson spelar trots att han legat feberknockad och gått på antibiotika.

Annars: Douchez i mål är en av ligans bästa, högerbacken Rod Fanni har landslagsdebuterat, Hansson och senegalesen Kader Mangane har varit fenomenala i mittförsvaret, Bruno Cheyrou ersätter M’Bia.

Framåt möter Mickaël Pagis, 35, boll bakom tre vrålkvicka småungar.

– Ekoko, Sow och Briand… de terroriserar verkligen backlinjen. Att möta dem en mot en är en mardröm. Och det finns ett gäng till såna, unga killar som är nära laget.

– Briand är för jävla bra. Skulle han börja göra mål skulle han spela i ett topplag i Europa. PSG var intresserade av honom i somras.

Han är Pariskille från början.

– Ja, så han var riktigt knäckt då.

Men Briand blev kvar. Han spelar mot Nantes, men har svårt att komma till mot ett kompakt försvar.

Det kommer rök ur munnen, jag dricker cider och äter grovkornig korv i galette i ett stånd utanför stadion. Inne på arenan spelar ett bretagnskt storband säckpipa inför 29 000 åskådare.

Det är, som det heter, ett jävla tryck.

Speakern önskar ”un bon match aux supporters nantaises”. De svarar med fler bengaler än jag kan räkna, och matchen börjar med att Nantes mittfältsmonster Guirane N’Daw rammar kryssribban från 40 meter.

Då har det gått två minuter.

N’Daw är så stor att han skulle kunna invadera vissa Östeuropeiska länder på egen hand, men när Rennes vaknar ser man att de är bättre. Mer organiserade, rörliga, bollsäkra.

Hemmafansen i Roazhon Celtic Kop vecklar ut en banderoll: ”Biljett 22 euro. Sexpack öl 7,5 euro. Sandwich 4 euro. Att se Nantes åka ner i division II – obetalbart”.

Nya tider, helt klart.

Och Petter Hansson? Han vinner varenda duell, enda gången han är illa ute kapar han N’Daw och får gult kort. Efter paus backar Nantes hem, det slutar 0–0 och matchens bästa chans är faktiskt när Petter knäar en frisparksretur över öppet mål.

– Det bara smällde till, så fick jag den på knät. Hade jag varit lite långsammare hade den gått in, suckar han efteråt.

Det är tio minuter kvar tills han fyller 32, och Rennes kapten har varit lika gedigen som vanligt. Petter är en utmärkt back i välorganiserade lag, när han kan koncentrera sig på att spela rättvänd och vinna dueller. Där håller han hög, hög klass.

– Det har gått bra i höst, ja det har väl egentligen gått okej hela tiden i Rennes. Förra året fick jag kritik, vet jag, man tyckte att jag var för långsam. Det går bättre nu, när vi har ordning på försvaret. Anfallarna i Frankrike är ofta extremt kvicka, och jag är inte extremt snabb – det vet jag ju – så man får spela utefter det.

Det är oerhört svårt att inte tycka om Petter Hansson. En varm småbarnsfarsa som lider av att sova på hotell före varje match som man gör i Frankrike. En kille som gjorde lumpen på LV3 med bäst betyg av alla, som är utexaminerad maskiningenjör och som ”vill jobba och träffa folk” efter proffskarriären.

Intervjuernas dialektik är sån att vi först vill förstå vilka människor är – och sedan fråga om vad de inte är.

Vad tycker Kim Källström om att inte spela? Vad tycker Anders Svensson om att inte vara Kim? Vad tycker Zlatan om att inte vara frisk?

Och vad tycker Petter Hansson om anfallsfotboll?

– Det var en krock när jag kom till Holland, där man bara anföll. Jag tänkte ”så här kan man fan inte spela fotboll”. Men nu… jag uppskattar faktiskt den holländska spelstilen mest. I slutändan handlar det om att underhålla. Det är inte många lag som kan göra det genom att vinna varje gång, då får man hitta något annat.

– Man måste försöka spela mer, om man säger så. Jag är inte den sorts spelare som kan det, men jag skulle vilja.

Och ett lag med elva Petter Hansson…

– Det är inget fotbollslag. Det är klart att man måste ha spelare som tänker ”nu ska bollen upp på läktaren”, men jag gillar att se lag som spelar sig ur situationer. Som vill nåt.

/Simon Bank

Imorgon kväll går Sverige in på Gamla Ullevi för att möta Island. De kommer att gå in till applåder, de kommer att ställa upp sig för att höra Du Gamla, Du Fria, Zlatan Ibrahimović och ett par andra kommer inte att sjunga med.

Han kommer inte att straffas för det.
Men så representerar just den här bosnienbördige bollbetvingaren inte det serbiska landslaget heller.

Jag vet inte hurpass nära ni följt Adem Ljajićs öde de senaste dagarna, men det känns som att det borde lyfts fram mer, diskuterats flitigare.

Inför landskampen mot Spanien, Sinisa Mihajlovićs första som förbundskapten, vägrade avbytaren Ljajić att sjunga med i Bože Pravde (Rättvisans Gud), den serbiska nationalsången med textrader om att gud ska skydda det serbiska folket. Det var därför han skickades hem, det är därför han inte är välkommen i landslaget.

– FSS (förbundet) har anställt Siniša Mihajlović som förbundskapten och ger honom sitt stöd i hans ambition att införa nya uppföranderegler för landslaget. Att sjunga nationalsången är en av punkterna i avtalet, som Ljajić skrivit under på, meddelade Serbiens Fotbollsförbund.

Så länge som Ljajić inte ändrar inställning står han utanför landslaget.

Det Bosniska Kulturrådet reagerade snabbt och kraftigt.

– Den här diskriminerande handlingen från Siniša Mihajlović visar att bosniaker inte kan spela för landslaget utan att först ge upp sin identitet. Det är den här attityden från regeringen som tvingat Sandzaks idrottare att tävla för Bosnien-Herzegovina, Turkiet, Tyskland eller andra länder där ingen tvingar dem att sjunga nationalsången.

Siniša Mihajlović är en komplex personlighet, har alltid varit. Han var buspojken som bråkade på fritiden men var strikt ordningsam i skolan. Han var kroat-serben som växte upp i lilla Borovo Selo utanför Vukovar, en by som jämnades med marken under kriget, efter att någon (det har påståtts att det var den serbiske krigsherren Arkans folk) lyckats smuggla ut hans föräldrar alldeles innan den kroatiska armén anlände. Siniša har själv berättat om hur hans morbror – själv general i kroatiska armén – torterades eftersom hans mamma var gift med en serb, och att Arkan ringde honom när morbrorn fångats för att fråga vad han skulle göra med honom (han fick leva).

I den fantastiska dokumentären The Last Yugoslavian Team berättar Siniša Mihajlović om vad han hittade när han återvände till sitt skövlade barndomshem:

– De hade skjutit kulor genom alla bilder av mig. Planscherna av Crvenz Zvezda, av landslaget, på varje bild hade de satt en kula bara genom mitt huvud.

Mihajlović har hyllat Arkan som en personlig vän, han har gett sitt stöd åt president Milosević (han hävdade själv att han lurats att skriva på en ansökan om medlemsskap i Milosevićs parti).

Det är enkelt att inse att Serbien har en betydelse för honom.

Det är lika enkelt att förstå att Serbien har en helt annan betydelse för Adem Ljajić.

Adem föddes i Novi Pazar, en muslimsk stad i södra Serbien, och han gjorde det i en tid då hela Sandzak-regionen och hela Serbien stod på en knivsudd och balanserade.

Slobodan Milosević blåste under en serbisk resning och pekade finger mot muslimerna, under kriget kom mängder av rapporter om brott mot de mänskliga rättigheterna, om etniska rensningar, om fördrivningar av upp mot 80 000 muslimer.

Den politiska motrörelsen mot Milosević kom från Sandzaks Demokratiska Parti, som bildades och leddes av Rasim Ljajić. När Adem Ljajić växte upp, när han som ung talang gick till Partizan, brukade folk tro att han var släkt med Rasim.

– Vi är inte släkt, men han är vän till min far, förklarade Adem.

Han gick från att vara bollkalle på Partizans matcher till att bli lockad till Italien och Florens av Pantaleo Corvino. Han hann knappt komma dit innan Fiorentina bytte tränare – från Cesare Prandelli till Siniša Mihajlović.

Mihajlović gav honom chansen, men han tyckte också att Ljajić var en bortskämd talang som inte jobbade tillräckligt hårt på träningarna. Till slut bänkade han honom, och förklarade varför.

– Han och Babakar sitter på bänken eftersom de missköter sig utanför planen. De sitter framför datorn hela dagen, de spelar dataspel och går och lägger sig klockan tre på natten. Det hade till och med varit bättre om de gick ut och festade.

Mihajlović lämnade Fiorentina, Ljajić blev kvar (och bråkade med andra tränare istället). När en färsk förbundskapten såg sina nya regler trotsas av en ung man fanns det en historia bakom; en politisk, en personlig.

Ljajić vägrade sjunga, Mihajlović sparkade ut honom.

– Jag är ledsen, förklarade Adem Ljajić. Jag älskar Serbien, men jag måste respektera min övertygelse. Jag har alltid velat spela för det här landet, och tränaren bad mig sjunga nationalsången – men om du inte respekterar dig själv kommer ingen annan att respektera dig heller.

På tisdag spelar Sverige mot Serbien på Råsunda. De kommer dit utan Adem Ljajić, och när nationalsången spelas vet jag inte om jag har någon lust att stå upp.

Inte för att jag inte tycker om fotbollslandet Serbien, det vet ni att jag gör.

Men i min värld betyder respekt också respekt för den som inte vill sjunga med.

/Simon Bank

Well, are you not hänryckta?! Nähä. Då får vi väl ta och göra något åt det då.

Vi kan, till exempel, berätta lite om Lydia Nsekera.

Nsekera är en rätt ung kvinna, uppvuxen som dotter till en ordförande i en av Burundis lokala fotbollsklubbar och arvinge i en av Burundis mäktiga familjer. När hon var liten vande hon sig vid att hänga med sin pappa på fotbollsmatcher, hon vande sig vid att vara någon i en värld som styrdes av män. Hon startade ett eget företag, var chef för tjugo anställda som reparerade bilar. I dag är hon änka med två unga söner. Och väldigt mycket mer än det.

– Jag arbetar i garaget och hjälper barnen med deras läxor. Jag har ett kontor hemma, och helgerna är vikta för fotboll och familjen. Mina två grabbar älskar fotboll, har hon berättat.

Själv höll hon på med basket och höjdhopp som liten, men det var fotbollen som drog i henne och det var fotbollen som blev hennes liv. För tolv år sen började hon som viceordförande i en förbundskommission för damfotboll, sen fortsatte hon i tävlingskommittén.

Under tiden rasade allt. Fifa såg att förbundet var korrupt, att pengar försvann och att ledningen var falsk. Ligan låg nere under tre år, unga spelare lämnade landet, och 2002 stängde Fifa av Burundi från allt spel i två år.

Burundi behövde en ny ledning, en ärlig ledning, och utlyste nyval. 2004 hölls valet, och tre kandidater lanserades. En var förbundets egen man, en var förbundets generalsekreterare, och en hette Lydia Nsekera och var 34 år gammal och kvinna.

– Mitt mål var inte att bli ordförande, för jag tänkte precis som alla andra att vi skulle ha en man som ordförande.

– Jag ställde upp för val till slut, men på ett villkor: att de skulle vara förberedda på förändring om jag tog över.

Hon tog över. Och hon förändrade.

Lydia Nsekera rensade ut i förbundet, förändrade regelverket, byggde om ligan och normaliserade reletionerna till Fifa. Ett år efter valet var Burundi accepterat igen, och Fifa finansierade nya kanslibyggnader för förbundet, tre år senare hjälpte de till att stå för en träningsanläggning för Burundis ungdomsfotboll.

I fjol utsågs Nsekera till Afrikas främsta idrottsledare av en organisation för kvinnliga, afrikanska journalister.

– Jag är glad för det. Det är en ära för både mig och min familj. Det är tack vare min familj som jag kunnat bli en stark ledare.

Har lyft fotbollen i Burundi. Och inte bara männens.

– Vi har redan börjat lyfta damfotbollen. Vi har haft en damliga i två år, med tio lag.

Hon har startat kampanjer för att locka kvinnliga domare, för att få in kvinnor i ledande ställningar, för att se till att utbilda kvinnliga tränare.

2009 fick Lydia Nsekera en utmärkelse av IOK för sina ”utmärkta bidrag för att stärka kvinnors och flickor deltagande på internationell nivå”, under dam-VM i fjol höll hon ett anförande om damfotbollens utveckling på plats i Frankfurt. Häromdagen blev hon, efter 108 års fotbollshistoria, den första kvinnan i Fifas exekutiva kommitté.

– Det är en ära för Afrika, säger hon. Och en ännu större ära för mitt land.

/Simon Bank

Here we all are, sittin in a rainbow. Någonstans i det där obestämda gränslandet mellan natt och morgon (klockan var inte ens åtta!) satte vi oss på ett flygplan och åkte till Visby.

Det är här som EM börjar, och om ni är ute efter ingående rapporter om skadeläge, träninsgupplägg eller exakt vad som serverades i pressrummet så finns det andra forum ni ska leta upp.

Här nöjer vi oss med att, lite Willy Kyrklundskt sådär, försöka hitta den rätta känslan.

När hade vi riktigt roligt på ett EM senast, om vi ska se det lite blågult? 2004, ja, när Mikael Nilsson läxade upp Zambrotta och Sverige utklassade Italien med 1–1. Det var tider, det.

Hur som helst, i det skade-Harmagedon som det hör svensklägret är kan vi ju behöva påminnas om hur det var då, i Portugal, när det rann mjölk och honung längs vägarna ända tills Holland ställde sig i vägen.

Det fina är att vi inte ens behöver leta. Walter Chalá gör jobbet åt oss.

För inte särskilt många timmar sen spelade Deportivo Cuenca mot Manta FC i ecuadorianska förstaligan. Cuenca är varken stan eller klubben som drömmer om ligatitlar, men med sex omgångar kvar var de i alla fall i läget att de var piskade att slå Manta för att ens kunna ha chansen kvar.

Två minuter in på stopptid stod det fortfarande 1–1, när Cuenca skyfflade in en frispark i offensivt straffområde, målvakten hamnade lite på mellis – och anfallaren Walter Chalá fick för sig att kicka fotboll som han, som om det vore 2004.

Vi behöver våra goda tecken i skyn nu. Vi tar vad vi får.

/Simon Bank