Karneval i Nice, och gillar man sånt är det inte mycket som slår den.

Men här ska vi koncentrera oss på andra karnevaler. Coppa Carnevale går ju in i slutspelet alldeles idag, och det är värt att titta närmare på.

Torneo di Viareggio, ute på den toscanska landsbygden, är ju världens kanske mest intressanta juniorturnering. Tio fyralagsgrupper, italiensk bas och så inbjudna toppklubbar från övriga världen. Amauris karriär började här, många av de största har visat upp sig, tv sänder och storklubbarna har en scout per benskydd på plats.

Den italienska dominansen brukar vara total (Partizan och Prag-klubbarna Dukla och Sparta har varit där och vunnit, Juventud också – annars är har de vunnit samtliga gånger). Och turneringen är alltså viktig. Så viktig att Juventus skickat både Albin Ekdal och Ariaudo direkt från a-lagsbänken och till slutspelet. 

I dag spelas alltså åttondelarna, och ska vi nu bli lite nordiska så kan vi alltså konstatera att Ekdal går in som en av tre centrala mittfältare i Juve (de möter Lazio nu klockan tre) bredvid Lucorna Marrone och Castiglia. Där har de i alla fall två suveräna passningsspelare.

Ännu intressantare är det att det faktiskt finns ett nordiskt lag med i slutspelet. För första gången har danskarna representation i åttondelen – och det är Midtjylland.  

Och då ska ni veta att Midtjylland är speciellt, på så vis att de dessutom var den första danska klubb som satsade på att bygga en fotbollsakademi för att utveckla unga spelare. De gjorde det för fem år sen, med en modell de lånat från Nantes – som för inte särskilt länge sen var bäst i Frankrike på den biten – och de har nått bra resultat.

Nu är de i åttondel i Viareggio, möter Siena, och de gör det med Ken Fagerberg förmodligen på bänken (han har spelat och gjort mål i gruppspelet). 

Om ni vill med och grotta ner er i lite modern, nordisk talangutveckling så kan vi kika på gubbarna i startelvan Midtjylland ställer mot Siena:

Från en hotellbar en sned Beckham-frispark från den lilla Madonnan:

Mamma mia, vilket derby.

Inter har stuckit en tjock, blåsvart nål i Serie A, och livet pyser ur serien. Vad kan vi säga om det? Att de är Italiens bästa lag, förstås. Men också att det här var en kväll när alla som döpt dem till det ”nya Juve” fick lite bättre argument.

Milan – utan Kaká, ska vi komma ihåg – satte spets på det här derbyt, det var deras fartsekvenser som gav liv åt matchen. Inter var reaktivt, intelligent, men kontrollerat. Som Mourinho-lag brukar vara.
Inter kom in för att hacka sönder matchen i början, att störa Milans rytm, för när de lyckas med det så kan de utnyttja sin fysik och sina fenomenala spetskvalitéer. Flytta upp tills de kommer 30-40 meter från målet och skicka spel mot Zlatan och Adriano.

Det är så Inter kommer att försöka slå United, det kan ni skriva upp. Störa, förstöra, dra ner tempot, suga sig in i matchen och så utnyttja de där två monstren på topp.

När de möter riktigt bra lag så blir det ofta fantastiska matcher. Energifyllt, temperament som bryts mot varandra, hög kvalité.

Jag tyckte att Beckham var lysande före paus, men Milan har ju det där problemet att de måste spela sig hela vägen fram. De har ingen som kan nicka in Beckhams inspel, ingen de kan spela target-fotboll bakom. Inter har alla världens enkla lösningar att ta till. De kan vila, de kan spela fysiskt, de kan spela långt eller rulla runt. Och de kan alltid straffa lag med två så tröga mittbackar som Milan hade igår (förlåt, Paolo, du kommer förstås alltid och för evigt att vara bäst ändå).

Och visst fan hade Inter Rosetti med sig. Ingen kan säga emot där. Där jag satt hörde jag hur milanisti skrek om ”Ladriano” (ladri är alltså italienska för ”tjuvar”), och det är klart att det var hands. Och det är klart att Pippo k u n d e fått straff när Chivu klumpade sig.

Skandal? Nej, inte så enkelt. Elakt? Ja, men självklart.

Ni känner förstår till den där gamla sanningen om domarnas ”psykologiska slaveri” i Italien, men jag är också övertygad om att det finns andra, enklare sanningar. Som att: Om Milan haft hemmamatch igår så hade de fått sin straff.

Här är ett litet sammandrag, hur som helst.

Och här är the men of the match, allt enligt Svennis-skalan:

Môcke bra:
Stankovic.
Môcke môcke bra:
Adriano.
Môcke môcke môcke bra:
Cambiasso.

Môcke bra:
Beckham.
Môcke môcke bra:
Pato.
Môcke môcke môcke bra:
Abbiati.

Och sist: Visst är det fint att Mourinhos lille pojk heter José Mourinho Junior? Jag undrar så hur han sköter sig i skolan.
– José Junior, har du gjort läxan idag?
– No. Why? Because I am very special. You want someone not so special, you go to different school. Excuse me if I sound arrogant. But I am not arrogant. I am special boy.

/Simon Bank

En bit ner tar Erik Niva er tillbaka i tiden, till igår. Alltså blir det min uppgift att se framåt, mot i kväll.

Milano är fantastiskt i dag, isblått och rent med hög luft som smeker med ena handen och ger dig en örfil med den andra.

I går var det vernissage på Corso Como. Guy Bourdins nära-Newton-foton från 70-talet. Prosecco, snygga människor och fotografier som åldrats sämre än dem som tittade på.

I dag? I dag är det derby.

Lasse Anrell har gett er det mesta om förutsättningarna kring bänkarna och i tankarna i dagens tidning. För mig återstår att kika närmare på den felande länken mellan Hells Angels, Coop i Motala och fotbollsstjärnornas Louis Vuitton-handväskor.

Yes, siree – det är tatueringsdags igen!

Gazzetta dello Sport ägnar en halvsida åt en gaddfajt mellan den onde Marco Materazzi och den gode David Bläck… förlåt Beckham (Göteborg, throw your hands in the air!). Här har ni facit – avgör själv vem av dem som är den fule:

Materazzi:
Nacken: Dottern Annas namn, i skrivstil, ovanför en liten blomma.
Vänster skuldra: En… eh… indian.
Höger skuldra: En drake.
Höger överarm: En viking.
Höger underarm: Ett hjärta.
Höger hand: En dödskalle.
Vänster överarm: En sol och en tribal-gadd.
Vänster underarm: En fjäril.
Vänster handled: Frun Danielas namn i skrivstil.
Ryggen: Änglavingar (varumärkestouchen där går inte alls hem i Frankrike).
Magen: Leonardos vitruviska man.
Benen: Ett lejon och VM-bucklan, med datering ”Berlino”.

Beckham:
Nacken: Ett bevingat kors. Och sonen Romeos namn.
Höger överarm: En skyddsängel.
Höger underarm: En liten kerub (eller ”liten”, den täcker hela jävla armen).
Vänster arm: Victorias namn skrivet i hindi. Eventuellt felstavat. Latinska frasen ”Ut Amem Et Foveam” (”Så att jag älskar och håller av”). Och så en 60-talsinspirerad bild av Victoria, bredvid fraserna ”Forever by your side” och ”Til death do us part”. Oklart om de syftar på tatueringarna eller på Victoria själv.
Höger arm: Den romerska siffran VII, 7. Latinska frasen ”Perfectio In Spiritu”, ”Andlig perfektion”. Änglar, eldar och grejer.
Ryggen: En skyddsängel med gigantiska vingar. Och sonen Cruzs namn. Och sonen Brooklyns namn.
Bröstkorgen: Kinesiska tecken, med betydelsen ”död och liv har bestämt möte, rikedom och ära beror på himlen” (undrar vilka alternativ han valde bort?).

Ska vi säga 1–1?

/Simon Bank

Helg för er, resdag för mig – och dags för lite lördagsgodis för oss alla.

Jag vet inte riktigt varför jag öppnade den där Bild-säcken igår. Jag visste ju att inget gott skulle kunna komma ur den. Så nu sitter jag här med ytterligare en story av den där sorten som jag vet får er att återvända hit, igen och igen.

In the words of Wanda Robinson och världens bästa spokenword-låt, the Meeting Place:

“So they come every night/Hoping to get what they need/Without having to say that they need it.”

 Bild, ja. Nu har de gått vidare med den fantastiska historien om den väldigt… eh… sugne Karlsruhe-backen Dino Drpic.

 Nyligen avslöjade hans flickän Nives Celsius att de där två, på tiden Dino spelade för Dinamo Zagreb, fick vaktmästarna att lämna elljuset på en natt på Maksimir-stadion så att de kunde… love the night away inne på gräsplanen.

Sånt där väcker ju frågor.

Den första, självklara, är om det här natthumpandet på gräset, har något med den här situationen att göra (matchen spelades efter nattmyset). Det har jag inget svar på.

Den andra frågan?  Ja, det är ju hur man går vidare från ett midnight romp på Maksimir. Vad är nästa steg, liksom? Och jo, det har Nives Celsius i all sin altruistiska godhet avslöjat för oss:

Hon vill ha sex på Bernabeu-stadion i Madrid. På taket.

Under tiden har alltså hennes make skickats till Karlsruhe, där han just valde sitt tröjnummer. Problemet var att Bundesligaledningen sa nej till det, förmodligen eftersom de tyckte att det bar vissa konnotationer till saker de, till skillnad från paret Drpic, inte ville se på en fotbollsplan. 

Numret? 69.

Nu ska jag åka över gränsen, och lämna Bild bakom mig ett tag. Mindre Nives på bloggen, mer Niva. På något underligt sätt känns det nästan helt okej. 

/Simon Bank

PS. Just det, ni undrar förstås hur den där Dino Drpic (som dessutom haft svåra spelmissbruk) ser ut egentligen. Här har ni honom, på den gamla goda Dinamo-tiden – och om någon av våra balkanbevandrade läsare vet vad klippet handlar om får ni gärna upplysa oss.

Undersökningsdags!

De har ju inte bara Bild i Tyskland, de har de sköna prissarna på Sport+Markt också, med alla deras mätningar och grejer.

De senaste dagarna har de sprutat ur sig två undersökningar. En publik, som är trivial men lite småkul – en som borde skynda på en revolution i fotbollsvärlden.

 Den första då. Den handlar om den eviga tvistefrågan: Vilket lag är mest älskat?

Sport+Markt har, precis som i fjol, undersökt saken, med enkäter och intervjuer och statistiker som vet vad de sysslar med (de är från Tyskland, sa jag det?). Facit? Mjae, jag kan ju tänka mig att ni blir överraskade om jag säger att den här vinterns hetaste spelare i Europas sjätte mest populära klubb hette Andrej Arsjavin – och att klubben INTE heter Arsenal. 

Här har ni hela listan, förresten:

1. Barcelona 44.2 miljoner supportrar.
2. Real Madrid 41
3. Manchester United 37.6
4. Chelsea 25.6
5. Zenit 23.9
6. Liverpool 23
7. Arsenal 21.3
8. Milan 21
9. Bayern München 19.8
10. Juventus 17.5
11. CSKA Moskva 11.1
12. Inter 10.3
13. Olympique Lyon 9.4
14. Olympique Marseille 9.4
15. Galatasaray 9
16. Spartak Moskva 8.1
17. Fenerbahçe 7.3
18. Wisla Krakow 6.5
19. Ajax 6.5
20. Dynamo Moskva 5.7

Den andra undersökningen, då? Den som borde förändra fotbollsvärlden som vi känner den? 

Jo, serni, den handlar om er kvinnor. Efter intervjuer med 20 000 kvinnor runt om i världen har Sport+Markt kommit fram till att 38 procent av världens fotbollsfans inte har penis. Vilket är lite av en chock om man betänker hur toalettfördelningen ser ut på de flesta arenor som byggts före år 2000.

Fotbollen är mest tjej-poppis i Sydafrika (62 procent av kvinnorna intresserade), Brasilien (57), Thailand (51). I Europa är tjejerna mest intresserade i Tyskland (46 procent), England (45), Polen (44) och Spanien (42).

 Hur som helst – varför är det här värt att notera? Mer än som trivia?

Jo, för att 200 miljoner tjejer i världen – det gjordes intervjuer i 21 länder – gillar fotboll. Och för att det betyder att fotbollsvärlden kommer att anpassa sig till det. Det vet jag, eftersom det handlar om pengar. Outnyttjade resurser, oanvända inkomstmöjligheter.

Ett skäl till: Den kvinnliga snittsupportern är yngre än den manlige. Hon är, enligt Sport+Markt, 37 år – och har alltså en relativt stor köpkraft. Om vi nu ska dra den här ”fan-som-konsumment”-prylen hela vägen in i mål. 

Men man kan ju gott börja med damtoa på arenan.

/Simon Bank

Just hemkommen från Marseille och Frankrike-Argentina. Och jo, ni har ju sett Messis mål, ni har hört att Mascherano var bäst på mitten och att Maradona togs emot som en kung eller gud av publiken.

Vad ni kanske inte hört är att det lär ha varit den sista franska landskampen i Marseille på ett bra tag..

Nä, inte för förlustens skull – utan för hur den togs emot. De avslutande tio minuterna olé-ade hemmapubliken varje lyckad Argentina-passning, de visslade ut fransmännen så fort de rörde bollen och skrek ”Domenech, démission!” för att få förbundet att sparka förbundskaptenen.

När han, Domenech, gick av planen regnade det in föremål mot både honom och spelarna.

–          Det kändes inte som att spela i Frankrike, sa Bacary Sagna.

Tre av fyra dömmer ut Domenech i en enkätfråga i l’Équipe. Allt talar för att han är en förlorad tävlingsmatch från sparken.

Och trösten? Tja, till att börja med kan han vara nöjd med att han inte bor i Tyskland. Frankrike har ju ingen Bild, ingen skrikig tabloid som slipar knivar på just det sättet.

Efter 0-1 mot ett kraftigt försvagat Norge (eller förstärkt, de hade ju Drillo) skriver Bild att det tyska laget…

…förlöjligats av turistande vikingar (…) en grupp turister som, det erkände till och med deras egen förbundskapten medan han försäkrade att vissa av spelarna han tagit ut inte ens skulle bli igenkända i centrala Oslo.

Hårda bud, hårda Bild. Och sen, för att försäkra sig om att alla liksom hänger med, spårar de ur helt:

”Jogi, inte ens mot Liechtenstein – 151:a i världen – skulle du kunna vinna!”.

Bra sväng där.

Och från tyska träningsmatchtragedier tar vi steget till att ge goda råd i all välmening. Om det nu skulle falla sig så att ni missade sista bussen hem, om alla alternativ är borta, men en finfin sportbil stannar till och föraren erbjuder sig att köra er hem. Då ska ni fråga två saker innan ni bestämmer om ni ska kliva in i bilen eller inte:

–          Är ni månhända kriminell?

Och:

–          Råkar min herre vara spelare i Olympique Lyonnais?

Svarar de ja på någon av frågorna så är ni nämligen illa ute.

Lyons spelare har, på rätt kort tid, följande meritlista:

April 2007:
Michael Essien, ex-Lyon, drar ut en sväng med kärran efter att ha varit på nattklubb, samma helg som Lyon vunnit sin sjätte raka ligaseger. Han stoppas av polisen på Old Kent Road, vid femsnåret på morgonen, och åker dit för rattfylla.

Juni 2007:
Dåvarande OL-spelaren Sylvain Wiltord testar krämen i motorn och märker att den med ett lätt tryck på pedalen prickar 135 km/h.

Tyvärr märker polisen det också.

Tyvärr märker polisen dessutom att det är en 50-väg.

Wiltod får betala 15000 i böter. Stackarn.

November 2007:
Milan Baros, då i OL, slår rekord! Inte så att han gör mål eller skjuter hårt eller så. Närå, den gamle speedkulan varvar upp sin finfina Ferrari till 271 knyck och slår därmed regionens fortkörningsrekord, tidigare noterat av en mc-förare som körde i pinsamma 248.

Imponerad? Det var inte polisen heller.

December 2008:

Sydney Govou, OL-veteranen, tar ett par öl kvällen efter matchen mot Marseille. Sen sätter han sig i bilen och kör, ända tills det blinkar blått och han får stanna, blåsa, skämmas och be om ursäkt.

Och varför skriver jag allt det här, just nu?

Jo, förstår ni, för att i måndags svängde en smäcker Lamborghini ut på A1:an, på väg mot Charles-de-Gaulle-flygplatsen. Så smällde det, krock och pang, och vid ratten satt Kader Keita. Han skulle flyga till Turkiet och spela landskamp med Elfenbenskusten.

De dåliga nyheterna är att det gick illa med bilen. De goda nyheterna? Att han inte hade druckit. Och att polisen körde honom till flygplatsen i ilfart.

Apropå inget alls: Kim Källström gillar inte att köra fort. Jag har frågat.

/Simon Bank

Argentina är på ingång till Frankrike, Maradona på väg till Marseille – och det räcker för att ge hela landet en svår form av feber.

Det är intervjuer med Diego på tvären, på höjden, på bredden. Det är montage med Diego i OM-tröja (han var på väg att skriva på för 20 år sen) och det är Marseille-specialer i l’Équipe hela veckan lång.

Och då ska vi förstås lyckas skaka fram en svenskkoppling i allt det här? Jodå. Jonas Eriksson dömer matchen, men det intressantaste hittar vi i en pinfärsk opinionsmätning som utförts på gator och torg i Marseille. (Eller, jag antar att det utförts per telefon, men det är en sämre bild).

 Frågan, rak och enkel, lyder: Vilken är, enligt dig, den bäste spelaren i Marseilles historia?
 
Rätt överlägsen etta: JPP. Jean-Pierre Papin, världens bäste spelare 1991, 156 mål på 270 matcher i Ligue1.

 Ingen överraskning. Den här sortens undersökningar brukar alltid gynna de senkomna ikonerna. Minnet är kort. Men på andra plats hittar vi Josip Skoblar, 60-talets målskuytt. Trea är Champions League-kungen Basile Boli.

 Så långt är resultatet identiskt, oavsett om man räknar alla röster eller enbart dem som säger sig vara intresserade av fotboll. Bland fotbollsfansen följer sen en ganska skön trio:

 4. Didier Drogba.
5. Franck Ribéry.
6. Roger Magnusson.

Geniet från Blomstermåla är – tror jag att man objektivt kan säga, om man sorterar bort aktualitetshetsen – alltså en av de tre största som någonsin spelat i den gigantiska, sönderälskade, brinnande fotbollsklubben Olympique de Marseille.

Tycker ni inte att det är stort så är vi inte samma sort.

Gunnar ”Säffle” Andersson, det vackra, svarta livsödet, knallar in på en elfte plats på listan. Strax före Cantona. Och när l’Équipes redaktion tar ut tidernas OM-elva så ser den ut så här:

Barthez – Boli, Trésor, Mozer – Magnusson, Deschamps, Francescoli, Waddle – Drogba, Skoblar, Papin. Tränare? Salig Raymond Goethals, förstås.

Men jag skrev det här mest för att påminna om hur stolta vi ska vara över konstnärer som Gunnar och Roger. Vi har inte så många större.

/Simon Bank

Erik Niva skriver om hur långt bort öarna ligger från resten av världen när det handlar om att vara uppdaterad.

Och vi själva då? Tja, vi kan ju börja med att konstatera att det finns en svensk blindhet också, och att den är vänd mot Norge. Det handlar väl om idéhistoria, så klart, men jag kan tycka att det är lite pinsamt att Norge har perfekt koll på allt och alla i Sverige, medan nio av tio svenskar inte har en aning om vare sig vilka som styr eller underhåller i Norge.

Jag har ju inte bott på hemmaplan på ett tag, och har alltså en rätt begränsad koll på vad som skrivits i tidningarna. Men jag sätter alla pengar i min ficka mot alla pengar i dina att ingen (eller väldigt få) har berättat om Runar Berg.

Har jag rätt? I så fall:

Runar Berg, den gamle mittfältsbjörnen, har spelat för RBK. Han har varit proffs i Venezia. Nu är han 35, men trots det valde Bodø/Glimt att skriva ett femårskontrakt med honom. Inte minst för hans mänskliga kvalitéer.

Problemet är att nu har Bodø/Glimt ont om pengar. Ekonomisk kris. Och vad gör Runar Berg då? Gnäller? Oroar sig över sin lön? Letar efter alternativ?

Nej, Runar Berg funderar en månad – och sen bestämmer han sig för att göra något annat. Att spela hela säsongen 2009 utan att ta ut någon lön. Närmare en miljon kronor som han i princip skänker till klubben.

–          Jag har varit proffs i Italien. Jag har tjänat en del pengar på fotbollen, och en del av kronorna jag tjänat tar jag mig råd att avstå ifrån. Bodø/Glimt behöver pengarna mer än jag för tillfället, säger han.

Och jag kan inte låta bli att fundera på om det finns några svenska spelare som hade kunnat tänka sig att göra samma sak. Som har möjligheten, hjärtat, och som känner den sortens ansvar för klubbarna de spelar i. Vad tror ni? Någon?

PS. Apropå absolut ingenting så är det här alltså dagen då vi säger ”tack för allt” till geniet från Dösjöbro. Jörgen Pettersson har spelat färdigt. Jag såg honom första gången på elitpojklägret i Sannarp. Han var långhårig, rödhårig och överlägsen. Otrolig targetspelare, otroligt intelligent. Minns jag rätt fanns det bara en spelare som var lika begåvad det året: Erik Sandvärn, elegant norrlandsback och samelandslagsman-to-be. Niva vet nog mer om vad som hände sen.

Quality Sunday, this.

North London Cup på tv, Nice-Lyon på plats, och så hem för att jobba framför Marseille-Bordeaux. Även om det smärtar att ha missat juniorkrigandet söderöver (Kjaer, Nocerino, Lavezzi, Hamsik – ni som såg, hur var det?) så var det en fin dag.

Eftersom det är lite för sent för detaljstudier har jag bara två saker att peta in så här i skarven mellan helg och vardag. Den första är en enkel notering: la ni märke till att det regnade röda kort ute i toppligorna idag?

För det fåtal av er som inte gjorde det – här är snabbsummeringen;

Premier League
2 matcher, 1 rött (Eboué, Arsenal)

Serie A
8 matcher, 5 röda (Taddei, Roma; Sculli, Genoa; Lopez, Cagliari; Iaquinta, Juve; De Silvestri, Lazio)

 Primera Division
8 matcher, 4 röda (Torrejón, Espanyol; Mane, Almeria; Corrales, Mallorca; Yeste, Athletic Bilbao)

Bundesliga
2 matcher, 1 rött (Andreasen, Hannover)

Ligue1
3 matcher, 3 röda (Adeilson och Sablé, Nice; Diawara, Bordeaux)

Eredivisie
5 matcher, 4 röda (Zwinkels, Den Haag; Toivonen, PSV; Tuyp, Volendam; Nieveld, Feyenoord)

Och, för det andra, om vi ska ge oss på en nöt-ranking i all vänlighet (och, mind you, utan att ha sett alla i rörlig bild)?

Lätt:

1. Emmanuel Eboué, Arsenal. Helt enkelt för vikten av matchen och det idiotiska i upplägget. Tre protester på en minut, och så en eftersläng i nästa. I en av årets största matcher. 

2. Vincenzo Iaquinta, Juventus. Ren konst. Göra mål, dra av tröjan, tackla, bli utvisad. Allt i tolfte minuten. Genius.

3. Adeilson, OGC Nice. Snygg ligadebut med nya klubben. Komma in, spela en kvart, dra en mordisk armbåge i ansiktet på en back, få rött kort.

4. Rodrigo Taddei, Roma. Vad gör man om man har ett gult kort? Spelar lugnare. Vad gör man inte? Armbågar en motspelare framför domaren.

5. Lorenzo De Silvestri, Lazio. En hand, en tröjdragning. Vad var det nu igen våra pojklagstränare sa om såna varningar?

6. Leon Andreasen, Hannover. Gick till Hannover för att rädda sin landslagsplats – och åkte ut efter en timme. Dumt? Hvergang.

7. Ola Toivonen, PSV. Två gånger uppe med armbågarna i nickdueller. Hans agent borde säga till honom på skarp… äh, glöm det förresten.

8. Norichio Nieveld, Feyenoord. Superduperkrisklubben sliter för sitt liv. Har 0-0 strax före paus. ”Äh” tänkte Nieveld, ”jag går in och röjer lite”. Och så tappade Feyenoord chansen på tre poäng.

That’s it and that’s that.

Och även om man, som välavlönat proffs, gör bort sig ibland så kan man alltid trösta sig med att det faktiskt finns en anledning av vissa blir proffs medan andra blir… säkerhetsvakter som ska skydda proffs. This piece of poetry kommer från Leverkusens match mot Stuttgart.

Och medan ni reflekterar över det så kan ni samtidigt passa på att utnämna fotbollshistoriens mest idiotiska utvisning. Vem röstar ni på?

/Simon Bank

Ni har fått en Milano-rapport. Ni har fått er night out in Sheffield.

Up for some more?

På öarna reagerade vi igår mest över Liverpools märkliga strategi och ännu märkligare moral. Pompey drev matchen, Pepe Reina gick ner på knä för ett isländskt monster, men till slut var det likafullt Kuyt (hockeyskott i första krysset) och Nando Torres (power header) som skrattade högst.

I London hade Fagan avgjort mot Chelsea om han inte varit livrädd varje gång han kom fri, men om det fanns något ögonblick som definierade matchen så var det det här: Quaresma är SÅ nära den perfekta starten. Men ändå inte.

Mer då? Villa radade upp sjunde raka bortasegern I går, och det var ex-underbarnet James Milner som dukade rätt fint för det kalaset.

Annars var det en lördag för debutanter. Merseyside ordnade Everton en fin avslutning på en fin vecka. Jo fick den start Quaresma inte fick. Här har ni hela kalaset.

 
Och lille, trevlige dansen Peter Lövenkrands fick också en bra start.

Över kanalen, på min sida, hade vi en hel del märkliga matcher. Belgiske rackarpojken Edien Hazard avslutade 0-2-till-3-2-vändningen för Lille (laget med ligans kanske bästa mittfält) mot Sochaux, Mollo (en gallen Marseille-grabb som firade förra derbyvinsten med att klä av sig till kalsonger och hoppa runt framför motståndarfansen) avgjorde för Monaco, det fenomenalt usla Le Havre avslutade definitivt Rennes supersäsong – men om ni ska se ett mål från lördagen så är det förstås ASSE:s Dabos majestätiskt mardrömslika självmål mot Caen. Ren, somnambul klass.

 Annars är det förstås rasande intressant att se att krisen i PSG stannat i styrelserummet – laget spelar stundtals lysande fotboll. Luyindula är anfallsmotor, Giuly har hittat rätt, och Sessegnon fortsätter att vrida PSG:s anfallsspel från vänsterkanten (de har varit bäst där i flera år) till höger. Fantastiska mål gör han också.
 

Spanien?

Visst, Juandes Revolución maler på. Ett insläppt på sju matcher, 1-0 mot Racing igår (well done, Higuaín). Faubert-effekten…? Men intressantast var förstås el derbi, som kastade Sevilla rakt ner i kris-gropen. Efter senaste förlusten erkände Manolo Jiménez att han “hoppades att det skulle regna ännu mer, så att matchen blev avblåst”, och nu har det alltså blivit ännu värre.

Förlust på hemmaplan mot Betis, för första gången på 13 år, tre raka torsk i ligan och walk over i toppstriden. ”Inte bara en förlust vilken som helst, det här är mycket tyngre” sa Jiménez den här gången.

Matchen då? Två avgörande händelser: Aldo Duscher åkte ut – och Oliveira succédebuterade. Det verkar dessutom som att lugnet som omgett derbyna sedan Puertas död håller i sig. Betis-tränaren Chaparro hyllade till och med Sevillas fans efteråt.

Italiens stories kan ni redan. Zlatan och Di Gennaro.

Norröver, då. Bundesliga bar med sig en del hård frågor över vinteruppehållet. Den intressantaste är förstås hur Hoffenheim ska klara sig utan Ibisevic. Inte så bra, om vi ska döma av matchen mot Mönchengladbach. 1-1 efter att blivande Bayern-spelaren Alexander Baumjohann dyngat in en av helgens mäktigaste mörsare. Schusstechnik var ordet, sa Bull.

Mer schusstechnik: Hitzlsperger sköt till sitt i Stuttgarts målkalas (4-2) mot Leverkusen och superbosniern Edin Dzeko fortsätter att göra sitt för Wolfsburg. Sämre technik över huvud taget när Mladen Petric armbågade bort sig själv från Hamburgs match mot Karlsruhe. Armbågen såg värre ut än den var, men den gjorde hur som helst Bayern München till helgens stora vinnare. Hittills.

Men dagens mest kliniska frisparksspel hittade vi i Gelsenkirchen. Farfan, Howedes, 1-0.Lätt sport, fotboll.

 
Från tysk fotboll är inte steget långt till holländsk… eller, ni förstår vad jag menar.

I Eredivisie joggar AZ mot titeln (det har de i och för sig gjort förr, men den här gången så…), fast den här helgens story hittar vi i Heerenveen.

Nope vi tänker då inte på Viktor Elms påpassliga hörnmål som säkrade poängen, utan på målet ni hittar 1,55 in på det här klippet. Goran Popov, SCH:s makedonske back, åkte ditt för rattfylla efter matchen mot Ajax senast – när han var tillbaka sjöng fansen ”Du måste vara full”. Tills 1,55 in på det här klippet, alltså. En fin nick, Popovs första mål för klubben – och efteråt bad han allt och alla om ursäkt.

Eliran Atar igår fick för sig att vända ryggen mot mål, mot Maccabi Netania.

Och med det stänger vi säcken. Nån som vet om det är någon särskild match man borde hålla koll på idag…?

/Simon Bank