Werder Bremen åker till Allianz Arena, utan Torsten Frings, Clemens Fritz och Daniel Jensen. De åker dit efter en svajig start, med lite press på sig, och utan riktig stadga i laget.

De åker alltså hem med 5–2.
Bayerns största hemmaförlust på 29 år, på Oktoberfestens första dag.

Jag kan känna att jag borde vara mer överraskad än jag egentligen är, men det här är ingen supersensation. Det här är bara Bremen. Det är de siamesiska tvillingarna Thomas Schaaf och Klaus Allofs, det är anfallsfotboll som om det inte finns en morgondag, det är galna dueller från morgon till kväll – och har man en bra dag kan det bli precis så här. Och så här. Och så här. Och så här. Och så här.

Bayerns torwart Michael Rensing är inte bara den ende 24-årige elitidrottare som kan få ryggskott av att knyta skorna (som i våras), just nu är han en rätt usel målvakt också. Han gav bort två, resten gjorde Markus Rosenberg och resten på alldeles egen hand. Rosenberg gjorde två mål, målpassade till Pizarros och vi pratade om just det här – Bremens galenskap – på landslagssamlingen senast.

– Det är bara framåt, framåt, framåt, sa Rosi.
– Men ni måste ju lära er att spela försvarsspel också. Annars håller det inte i Champions League, sa jag.
– Nej, men det är bara framåt, sa Rosi.

Sett till målskytte är Bremen Europas bästa lag de senaste tre åren. Jag ger er siffrorna en bit ner, så ni tror mig. Och om ni tittar på de där listorna – de innehåller alla lag i de fem stora ligorna som snittat mer än 1,9 mål/match – så kan ni också se att alla andra lag som finns med där har gjort rätt bra ifrån sig i Europa.
Inte Werder Bremen.

Vill de klara det måste de lära sig att spela defensivt också.
Fast fan vet om de hade varit lika charmiga då.

Och så listorna dådå:

07/08:
1. Real Madrid 84 mål, snitt/match 2,2.
2. Werder Bremen 75 mål, 2,2.
3. Manchester United 80 mål, 2,1.
4. Barcelona 76 mål, 2,0.
4. Bayern München 68 mål. 2,0.
6. Sevilla 75 mål, 1,97.
7. Arsenal 74 mål, 1,95.
7. Lyon 74 mål, 1,95.
9. Roma 72 mål, 1,9.
9. Juventus 72 mål, 1,9.

06/07:
1. Werder Bremen 76 mål, snitt/match 2,24.
2. Manchester United 83 mål, 2,18.
3. Inter 80 mål, 2,1.
4. Barcelona 78 mål, 2,05.
5. Roma 74 mål, 1,95.

05/06:
1. Werder Bremen 79 mål, snitt/match 2,32.
2. Barcelona 80 mål, 2,1.
3. Bayern München 67 mål, 1,97.
4. Lyon 73 mål, 1,92.
5. Chelsea 72 mål, 1,9.
6. Manchester United 72 mål, 1,9.

/Simon Bank

Ni vet hur det är – helgen kommer, lönen är väck och ändå finns det så mycket man vill göra.

Men, som Anton Glanzelius så emfatiskt slog fast i Mitt liv som hund: Man måste jämföra.

På söndag spelar Manchester United mot Chelsea, och de gör det som vanligt med AIG som dräktsponsor.

Och AIG – där jävlar har ni ett gäng som har rätt att gnälla över att de haft en jobbig vecka. En höst när både West Ham och the Baggies blivit av med sina tröjsponsorer så har försäkringsbolaget AIG ändå slagit rekordet.

De är ju rätt stora, va. Det sägs att deras samlade tillgångar låg på runt en biljon dollar för en vecka sen. Men när börsen gjorde som den gjorde i veckan försvann mer än 70 procent. Be mig inte förklara ( jag är med Marx i den här frågan – bara arbete skapar värden), men hux flux var de på väg i konkurs.

AIG (som alltså INTE ska förväxlas med AIK) verkar, temporärt, ha löst biffen genom att göra precis samma sak som du och jag gör när vi har det lite trångt med stålar och helgen närmar sig i rekordfart.

De lånade 550 miljarder kronor. Det borde räcka både till micropopcorn, en stryktipsrad och en halvliter cola light till matchen på söndag.

/Simon Bank

Lackat ur på ditt favoritlag nyligen? Blivit förbannad på en anfallare? Känt suget efter att ventilera dina åsikter på ett nätforum nånstans?

Var glad att du inte bor i England.

I dagarna la Sheffield Wednesday ner ett knippe stämningsansökningar mot några av klubbens fans som gjort just det.
Alltså, de har alltså på allvar försökt stämma sina egna supportrar för förtal.

Vad var det då fansen hade skrivit, som var så oerhört sårande för företaget/klubben?
Tja, inga konstigheter egentligen. Inget värre än vad som helst som hamnar i min mejlbox en vanlig fredag i september.

”Vilket pinsamt, patetiskt skämt till fotbollsklubb vi blivit”. ”En ny dag, en ny tabbe. Jag tvivlar på att ens Leeds var så illa ute vid den här tiden förra sommaren, och se vad som hände dem”.

Sheffield Wednesday stod vid den nya tidens klyfta mellan klubb/företag och supporter/kund, de tittade på klyftan – sen gick de och hämtade en spade. (Vilket alltså är en halvtaskig metafor för att tala om att de jagat sina egna fans i drygt två år, genom rättssalar och rättsprocesser).

Det är journalisten, författaren och aktivisten George Monbiot som berätar om saken i en artikel i The Guardian. Där berättar han också om en av de där Wednesday-supportrarna, Nigel Short, som blev varnad av klubben för två och ett halvt år sedan.
Short erbjöd dem sin ursäkt – men de ville inte ha den. De ville stämma honom. Mitt i en tvåårig rättsprocess, som fick honom att oroa sig över hela sin privata ekonomi, drabbades han av strupcancer. Klubben fortsatte ändå att driva fallet.

Först nu har de lagt ner fallet. Ingen har fällts, ingen har förlorat.
Bara relationen mellan de som driver klubbar och de som älskar dem.

/Simon Bank

Fråga i skuggan av en skräll på De Kuip:
Hur kommer det sig att holländsk fotboll är så på dekis?

PSV blir förnedrat av Atleti hemma i Eindhoven, Feyenoord blir förnedrat av Broakulla-bröder, Ajax är utanför Champions League för tredje året i rad.

Förklaringen är, som överallt annars, den tydligare ekonomiska näringskedjan i Europa. Inte ens storklubbar är storklubbar längre i en tid när bara superklubbar kan ta vad de vill ha.

Vi kan väl ta en snabbtitt på vilka spelare de tre stora holländska klubbarna släppt iväg de senaste fem säsongerna:

Feyenoord:
Royson Drenthe, Real Madrid.
Salomon Kalou, Chelsea.
Dirk Kuyt, Liverpool.
Ebi Smolarek, Borussia Dortmund.
Rob van Persie, Arsenal.

Ajax:
John Heitinga, Atletico Madrid.
Zdenek Grygera, Juventus.
Wesley Sneijder, Real Madrid.
Hedwiges Maduro, Valencia.
Ryan Babel, Liverpool.
Maxwell, Empoli.
Rafael van der Vaart, Hamburg.
Julien Escudé, Sevilla.
Steven Pienaar, Borussia Dortmund.
Nigel De Jong, Hamburg.
Zlatan Ibrahimovic, Juventus.
Mido, Marseille.
Cristian Chivu, Roma.
Andy van der Meyde, Inter.

PSV:
Jefferson Farfán, Schalke.
Alex, Chelsea.
Jan Vennegoor of Hesselink, Celtic.
Mark van Bommel, Barcelona.
Ji Sung Park, Manchester United.
Yong Pyo Lee, Spurs.
Klaas Jan Huntelaar, Heerenveen.
Mateja Kezman, Chelsea.
Arjen Robben, Chelsea.

Lägg till naturlig avgång för äldre storspelare som Pierre van Hooijdonk, Edgar Davids och Jaap Stam.

Bara de listade spelarna har skickat in närmare 1,2 miljarder i Ajax kassa (de är ett aktiebolag numer), men ni förstår också vilka oerhörda krav en sån exodus ställer på rekryteringen.
Ingen färdig superspelare (säg: Arsjavin) vill gå till ett vacklande Ajax, de måste hitta ordinära storspelare med potential (säg: Miguel Veloso) och hoppas att de växer en klass till. Och den sortens värvningar har de misslyckats med.
Ajax står ändå väl rustat, en absolut merpart av de där spelarna i listan ovan har fostrats i klubbens akademi eller köpts som väldigt unga.

För att göra det enkelt och överskådligt – här är en elva av ”egenproducerade” (inköpta/fostrade talanger) som Ajax tappat på fem år:
Bogdan Lobont – John Heitinga, Cristian Chivu, Nigel De Jong, Maxwell – Wesley Sneiijder, Hedwiges Maduro, Rafael van der Vaart, Ryan Babel – Zlatan Ibrahimovic, Mido.

Till och med Kalmar FF hade fått det tufft med den sortens uttåg.

/Simon Bank

Ni ska veta att Kalmars 1-0 nere i Rotterdam ger eko över världen.

Surfade just in på The Standards hemsida, det är Kenyas äldsta och största tidning och så här skriver de på ledarsidan (!) just nu:

Hau men, säger jag. Nanne te Nairobi.

/Simon Bank

I kväll vill jag passa på att tacka Viktor Elm för att han finns, och Erik Niva för att han tog upp den där viktiga tråden om ansiktsmasker.

Det påminde mig ju om att jag aldrig utvecklade det där om Torsten Frings näsa.

Ni kan storyn? Frings var med och förlorade mot Mönchengladbach, och dagen efter drog han iväg på en sponsorträff med ett fraktföretag. Upplägget lät idiotiskt, att leka sport dagen efter en match mitt under säsongen.
Men Bremen-spelarna skulle bara lira lite fotbollstennis, så inget skulle väl kunna gå fel.

Klart det skulle.

Frings, den ende levande fotbollsspelare som ägt en tvättbjörn vid namn Billy, upptäckte att det fanns basketkorgar i närheten. Och så gick det som det gick. Efter ett par minuters basketspel bröt han näsan.

Så, för att avsluta alltihop:

Så här såg Frings ut med mask:

Och som en jämförelse, så här ser han ut i vanliga fall:

Det är Torsten som är till vänster på bilde… det är Torsten som är i mitte… äh, jag vet inte riktigt. Men nån i det där rövarbandet är Torsten Frings. En hjälte.

/Simon Bank

Apropå Richard Money så är det värt att framhålla att han redan varit huvudtränare i Newcastle en säsong.
Newcastle Jets, that is.
I Australien.
Han kom dit, tog laget till semifinal, men fick kicken (efter ”mutual consent” som det heter) bland annat för att Jets spelade för trist fotboll. Så jo, han ska nog klara sig fint i Toonland.

Men jag tar inte upp det här för att retas. Jag tar upp det för att skriva om en intressant trend i australisk fotboll. (Det här är alltså inget för er som tycker att ”intressant trend i australisk fotboll” är ett oxymoron)

Vad betydde det egentligen för inhemsk aussie-fotboll att landslaget 2006 kvalade in till sitt första VM på 32 år?

Det betydde att Guus Hiddink blev gud, förstås. Men också att självförtroendet i klubbfotbollen, tron på det egna kunnandet, växte sig stort och starkt. Paradoxalt nog var det en utländsk tränare som fick Australien att tro på Australien.

Hur det yttrat sig?
Säsongen 2005-06, när Money styrde Jets, tränades fem av åtta klubbar i A-league av utlänningar (och Perth Glory av utomjordingen Steve McMahon).
I dag, tre år senare, tränas sju av åtta klubbar av aussies och den åttonde av en nyzeeländare – och just den klubben (Wellington Phoenix) är från Nya Zeeland.

That’s all for you A-league lovers. For now.

Det finns få saker som gör lika ont som det här, när fans utstuderat vänder sig mot det egna laget.

Det värsta jag varit med om i genren? I mars 1995, på Marassi i Genua, Sampdoria–Milan.

Det var en speciell match redan på förhand. Milans senaste besök i Genua, bara två månader tidigare, hade slutat i tragedi. Vincenzo Spagnolo, en 24-årig Genoa-tifoso, knivmördades av ett 19-årigt Milan-fan och matchen bröts. Genoa spelar fortfarande en årligt återkommande match – Trofeo Spagnolo – för att hedra Vincenzos minne.

Hur som helst. Milans ultras fick inte åka till matchen mot Samp, det var bara hemmapublik på Marassi, och vi som var där fick se ett riktigt starkt Samp (Zenga, Serena, Gullit, Mihajlovic, Platt, Mancini och gänget) bli fullkomligt förnedrade.
Fansen gillade det inte.
När Albertini skickade in 2–0-målet med kanske en kvart kvar vände sig hela publiken mot laget de älskar. Sista fem började de oléa sådär spanskt åt varje lyckad passning Milan slog. När Albertini gjorde 3–0 på stopptid var arenan halvtom. Och de som var kvar jublade. Jag har aldrig varit på en arena som känts så kall, så… passionerat kylig.

Man kan alltså ha det värre än att heta Bengt Madsen. Eller… ni förstår vad jag menar.

Och nu tar vi kväll va?

Häromveckan skrev jag om Olympique Marseille, om supporterbussen som krockade och de två medlemmarna ur gruppen MTP (Marseille Trop Puissant, de som en gång blåste liv i Virage Nord på Stade Vélodrome) som dog i olyckan.
Jag skrev om ceremonierna efteråt, om hur hela matchen mot Le Havre förvandlades till en uppvisning i vad fotboll är och kan vara, vad en klubb är och kan vara.

Gemenskap. Kärlek. Tillhörighet. Familj.

Och det är klart att de där orden är alldeles för stora för att inte slå huvet i taket när man skriver dem så där, platt och jävligt.

Men titta själv, så här såg det ut:
Le Havre–Marseille.

Mannen som talar till fansen – trots att han inte kan säga något – är OM:s president Pape Diouf. Kvinnan som syns är hustrun till en av supportrarna som dog dagen före matchen.

Mitt i alla perverterade uppfattningar om vad ”passion” är och hur man manifesterar den så finns det alltså motbilder.
Och motljud.
Jag grinar ytterst sällan till musik skriven efter 1860, men så är det inte så vanligt att före detta fotbollsproffs gör skivor som den här heller.

James Allan, sångaren, spelade professionellt för Gretna och Falkirk tills för bara ett par år sen. Nu sjunger han hjärtat i bitar istället.

Glasvegas är från östra Glasgow, en av låtarna handlar om mordet på Kriss Donald för fyra år sen. 15-årige Kriss kidnappades, mördades och dumpades nära Celtics träningsanläggning. Mordet var rasistiskt motiverat, det är fortfarande ett glödande, öppet sår för många i Glasgow.

När James Allan sjunger om det, om en förälders väntan på ett barn som inte kommer hem, sjunger han om ”Flowers and Football Tops”.
Det är ju det glaswegians lämnar när de vill hedra unga som dött: Blommor och fotbollströjor.

Gemenskap. Kärlek. Tillhörighet. Familj.
 
Door bell rings
Who could it be at this time
Police on my left and right
My son’s not coming home tonight

Baby, they don’t need to show
It’s over, I know, I know
Baby, they don’t need to show
Flowers and football tops, I know
Baby, baby, baby, why you?

Lyssna själv.

Dagens smak i Ligue 1: Domare som säger förlåt.

Först var det Jean-Charles Cailleux som erkände att han kanske inte skulle blåst den där stopptidsstraffen för Lyon mot Nice (om han låtit bli hade han inte behövt visa ut Cyril Rool för protest heller).
Nu är det Thierry Auriac som erkänner att han stal mål från Saint-Étiennes skyttekung Gomis i matchen mot Caen.

Domarna har alltså fått en dålig start. I år igen. I fjol var de så dåliga att L’Équipe slog på stora trumman och sammanställde ”Domarnas 85 misstag”.
Just den texten fick den fullkomligt briljanta satirtidningen Cahiers du Football (”månadsmagasinet för fotboll och färskvatten”) att kontra.

Vad de gjorde? De samlade ihop fintidningens alla faktafel, skrivfel och rena dumheter och publicerade ”L’Équipes 85 misstag”.

Vet ni vad jag kallar det?
Mediekritik, kallar jag det.