Var fan är alla andra?

Jag vet inte om ni sett det, men Sky Sports ägnade sitt måndagsprogram åt vad de kallade Football’s Last Taboo. Samma gamla fråga: var är alla bögar i fotbollssporten? Låt mig återkomma till det, först kan vi ju konstatera den osvikligt ironiska tajmingen i att programmet sändes samma vecka som John Fashanu gav en Talksport-intervju om sin bror Justin.

Ni känner till berättelsen om Justin: hur han kom ut som den hittills ende öppet homosexuelle spelaren i engelsk proffsfotboll, hur hans liv och karriär svängde, hur han till slut – deprimerad och anklagad för sexbrott – tog sitt eget liv 1998, 37 år gammal.

John Fashanu tog avstånd ifrån sin storebror när han kom ut, och i veckan som gick förklarade han att han att han inte ens tror att Justin var homosexuell.

– Det handlade inte om att han var gay, om han var vit eller svart, det där brydde jag mig inte om alls. Vad jag bryr mig om är om någon ställer sig på taken och skriker att ”jag är svart” eller ”jag är straight” eller ”jag är gay” för att få publicitet eller pengar. Någon som hittar på saker för att få uppmärksamhet.

– Min dotter var väldigt nära sin farbror och det har tagit lång tid för henne att förstå att Justin egentligen inte var bög, att han bara ville ha uppmärksamhet. Jag minns att Justin kom ut med en annan story om att han dejtade en tjej från Coronation Street också. Det var också bara för att hamna på förstasidorna.

Diskussionen i Sky Sports handlar, och handlar inte, om Fashanu. Programmet tog upp samma gamla märkliga matematik som studsat mellan väggarna de senaste åren, att det antingen inte finns några bögar som spelar fotboll, eller att de finns, men inte vågar vara öppna med det.

Var fan är alla andra?

När Anton Hysén kom ut frågade han det, och om han gläntade på dörren till gay-garderoben så har i alla fall en kollega hunnit ut sedan dess. Precis före årsskiftet berättade David Testo, en 30-årig mittfältare som spelat professionellt i USA i tio år (senast i Montreal Impact) att han stått i den där garderoben en hel karriär. Sky Sports har pratat med honom, och eftersom vi fortfarande har såpass få vittnesmål om hur det ser ut där inne så finns det all anledning att lyssna på vad han har att säga.

– Jag vill inte framställas som ett offer. Men det fanns perioder under matcher när jag fick ta emot påhopp från andra spelare.

– När jag ser tillbaka inser jag hur tufft det var, och hur tufft det är för alla som går igenom det nu. Att inte kunna uttrycka det som betyder allra mest för dig tar energi. Att spela på hög nivå och tävla i en omgivning som inte accepterar dig, det dödar nästan all energi du har, varje enskild dag.

Under sina tio år som elitspelare var David Testo helt ensam, han visste inte om en enda homosexuell fotbollsspelare. När han väl kom ut hörde han av dem, flera stycken. Han rekommenderade dem ingenting, sa inte åt dem att komma ut själva, om de inte var helt trygga och säkra.

Med eller utan Anton Hysén så är det fortfarande så vår fotbollsvärld ser ut, för dem som inte står inuti normen och tittar ut utan utanför normen och tittar in.

Och för att inte inleda en måndagskväll med det lite nedstämda tonfallet vill jag berätta den bästa historia jag känner till – den är amerikansk, de kan sina berättelser – om hur det också kan vara, hur det borde vara, för den som vågar ställa sig upp i omklädningsrummet och berätta vem han eller hon är.

Den handlar också om en fotbollsspelare, den amerikanska sorten som spelar med axelskydd.

Brian Sims är en av de stora gay-ikonerna inom amerikansk idrott, men det har inte alltid varit så. Sims föräldrar jobbade i armén, han växte upp i Pennsylvania och hade både fysiken och spelsinnet för att bli en framgångsrik football-spelare. Han fick stipendie på college och blev snabbt kapten och nyckelspelare i Bloomsburgs NCAA-lag. 2009 kom han ut som bög, men ingen av hans gamla lagkompisar blev överraskad.

De visste ju redan, och Brian Sims har berättat hur det gick till när de fick veta vem han var. Eller – framför allt har Brian Sims berättat hur det gick till när han fick veta vilka de var.

Huffington Post har publicerat hans historia. Den är värd att läsa:

År 2000 spelade Bloomsburg en legendarisk säsong, den längsta skolsäsongen någonsin. Sims var snygg, men totalt ointresserad av tjejer. Snacket på skolan hade börjat gå, till slut konfronterade lagets quarterback honom.

– Är du bög, Sims?

Brian sa som det var. Hans lagkompis nickade.

– Okej. Cool. Tack för att du berättade.

När en visste så visste snart alla i laget. En efter en sökte upp honom, stöttade honom, bad om ursäkt för saker de möjligen sagt, för jargongen.

Inga problem? Jo, de dök ju upp.

När laget gick förbi medan några yngre spelare körde en övning där de gick runt på alla fyra, med röven i vädret, tyckte en av lagets tränare – som inte visste något om Sims läggning – att det var läge för lite bögskämtsjargong.

– Det här är Sims favoritövning! flinade han.

Det var jargong, det var ett skämt, för Brian Sims var det något han vant sig vid – för hans lagkompisar hade det blivit något annat. De visste ju. De visste att det var någon som, medvetet eller inte, bar sig svinigt åt mot deras kapten.

De satte av mot sin tränare för att konfrontera honom. Ett lag fullt av stora, jävla football-spelare som ville markera vad som var okej och inte.

– Jag sprang dit, avbröt alltihop. Jag tror inte att han fattade vad som hände. Efter träningen sökte jag upp honom för att förklara, men han gick bara rakt förbi mig, utan att säga ett ord.

Sims försökte prata med honom igen, och igen. Utan att nå fram, utan att få kontakt.

Dagen efter stod laget och förberedde sig för att gå till träningen när samme tränare kom in. Han gick rakt förbi allihop och hoppade upp på ett bord. Han hade något att säga och han ville att alla skulle lyssna.

– Igår sa jag nåt riktigt jävla dumt. Jag har ägnat ett helt yrkesliv åt att lära er vad det betyder att vara en lagkamrat, men igår var det ni som var tvungna att lära mig.

Det finns möjligen något amerikaniserat glittrande i berättardramaturgin, men det är likafullt Brian Sims bakgrund, det är hans historia och hans liv.

– Det där var ett avgörande ögonblick för mig, säger han.
– Jag visste att det skulle ordna sig med laget när de tog tag i tränaren och sa att ”det är bäst att det här är okej för dig – för det är det för oss”.

Det dröjde nio år innan Brian Sims kom ut i offentligheten och tog steget till att bli talesman för HBTQ-rättigheter. Idag kandiderar han för att bli den första öppet homosexuella ledamoten i Pennsylvanias generalförsamling.

/Simon Bank

Herregud.

En vanlig match, en vanlig lördag, en vanlig FA-cuphelg när man sitter och håller på Gareth Bale, svär över Jermain Defoe, oroar sig över den lille fine Ryo. Det går på en sekund, en kropp som segnar ner, och så tänker vi på andra spelare, andra namn.

Marc-Vivien Foé, Miklós Feher, Dani Jarque, Antonio Puerta.

Låt det inte.

Fabrice Muamba är ingen vanlig fotbollsspelare, har ingen vanlig bakgrund. Han växte upp i Kinshasa, älskade fotboll men levde mitt i en konflikt och kunde höra skottlossning från gatorna utanför när han gick och la sig om kvällarna.

Hans pappa Marcel arbetade som rådgivare till DR Kongos premiärminister. Det fanns starka politiska krafter som ville åt Marcel Muamba, han gömde sig undan rebellerna hos sin bror Ilunga – som senare dödades för att han skyddat honom – och flydde till slut landet.

Marcel Muamba fick politisk asyl i England, 1999 anslöt hans hustru och hans elvaårige son Fabrice.

Fabrice tyckte England var kallt, han kände ingen och pratade inte ett ord engelska.

– Det var väldigt tufft. Det har varit en lång resa. En del ser på fotbollsspelare och tänker att allt handlar om bilar och en livsstil, men de förstår inte hur det varit för en del av oss som kommit från Afrika och bytt liv, sa han i en intervju med Daily Mirror i fjol.

Fabrice Muamba kämpade, han lärde sig språket, lärde sig tycka om London, fick fina betyg i skolan. Och dessutom hade han ju fotbollen. När han var fjorton skrevs han in i Arsenals akademi, när han var sjutton fick han sitt första proffskontrakt. Han har spelat för alla Englands u-landslag, från P16 upp U21.

– Jag är inte den största talangen, men jag vet vad jag kan och vad som krävs för att hålla mig kvar på den här nivån.

Fabrice Muamba tog en ovanlig väg in i proffsfotbollen, men han är fortfarande ingen vanlig fotbollsspelare. Han har läst universitetskurser i redovisning vid sidan om (”Jag är bra på matte”), när han har tid över går han gärna och ser opera.

Det här skulle vara en vanlig lördagseftermiddag för en ovanlig ung man, men strax före paus segnade Fabrice Muamba ner till marken på White Hart Lane. För tretton år sen landade en pojke i London för att bygga ett nytt liv. Ikväll kämpar en ung man för samma liv på ett sjukhus i London.

Låt honom klara det också.

/Simon Bank

För mycket mainstream, det sista? För mycket Champions- och Premier-ligor?

Jaja, men vi har en lördag som ligger och väntar på oss, så arkeologin efter det annorlunda får vänta ett slag. Det finns ju, dessutom, ett finfin Zlatan-anekdot som aldrig riktigt nådde norr om Alperna i veckan som gick.

Så här:

Raffaele Persiano, lokalpolitiker för (socialdemokratiska) Partito Democratico (PD) i Bologna, skrev häromdagen ett inlägg på sin Facebook-sida som handlade om Zlatan Ibrahimović. Bara det att han inte kallade honom så. Persiano lånade läktarspråkets semirasistiska öknamn ”Zingaro”, ”Zigenaren”. Det brukar dryftas mer i Sverige än i Italien, normalt. men det här var inte en normal dag.

Det dröjde inte särskilt länge innan Persiano backade, raderade posten och förklarade att det rörde sig om ett skämt. Man kan tänka att det, särskilt i en italiensk kontext, borde vara över och färdigt där. Men har ni hört talas om Michael Endes världssuccéroman Ending Story? Nä, det har ni inte, för det blev ingen särskilt bra berättelse.

Det skulle alltså ta fart för Persiano.

Lorenzo Tomassini, från PD:s politiska motståndare Popolo della Libertá (PDL, Berlusconis parti), , krävde att få ta upp Persianos övertramp under ett av fullmäktiges möten. Det fick han inte, kommunstyrelsens ordförande Simona Lembi sa nej – vilket i sin tur ledde till a) ett rejält gräl i mötessalen, b) till att sammanträdet avbröts i fyrtio minuter och c) till att gruppledarna sammankallades för ett extra möte.

Bologna är ju en speciell stad, en röd studentstad där kommunister eller vänstern haft makten i stort sett oavbrutet sen krigen. Antirasismen är en stark tradition här, det fanns möjligen poäng att plocka. Men här stod alltså den politiska processen och stampade, på grund av Zlatan Ibrahimović.

PD:s Maurizio Cevenini skakade på huvudet:
– Avbrott för Ibrahimović? Om det åtminstone hade varit för Bologna…

Cevenini (det är han till höger) håller alltså inte på Milan.

Den stridslystne Tomassini vek däremot inte av från sin kritiska linje, men han bytte taktik och lyfte diskussionen till att handla om starka markeringar mot allt form av våld och provokation på fotbollsläktare, och om folkvaldas särskilda ansvar. Persiano slog tillbaka på Facebook:

– Jag har förstått att Tomassini angripit mig för vad jag skrev om Ibra, vilket kanske inte var så snyggt men skämtsamt, som en jargong.

Öknamnet kom, menade Persiano, ”inte från ett hörn av curvan – som jag ofta står i – utan är skrivet privat”. Vidare kände han sig tvingad att ifrågasätta den intellektuella kapaciteten hos Tomassini.

– Jag skrev Zingaro med stort Z, eftersom det inte handlar om etnicitet, utan om ett öknamn Ibrahimović fått eftersom han bytt klubb ofta i sin karriär.

Uppercuts till vänster, vänsterkrokar till höger. Till slut klev PD:s Raffaele Donini upp på sin partikamrats sida och avfärdade alltihop som ett löjligt politiskt knep från högern.

– Ingen som inte vill är illasinnad kan hävda att det i PD i Bologna finns rasistiska hållningar och idéer. Det är tråkigt att konstatera att PDL-ledamoten Lorenzo Tomassini avbrutit kommunstyrelsens arbete genom sina skamliga partsinlagor.

– Om Raffaele Persianos spontana ord sårade någon är jag den första att be om ursäkt och garantera att det inte kommer att hända igen. Men jag skulle be alla som varit indignerade här den senaste timmen, till att börja med ledamot Tomassini, att visa samma engagemang som PD har när det gäller frågor om antirasism och om invandrares rättigheter.

I Italien har de blivit hårdare mot rasistiska läktarramsor de senaste åren, men mig veterligen har man aldrig riktigt reagerat mot Zingaro-skriken. Med tanke på de senaste årens vidriga och systematiserade förföljelser mot romer just här borde de kanske göra just det.

Men än så länge stannar det vid småttiga gräl i kommunstyrelsen. Ikväll spelar Zlatan fotboll i Parma, innan dess spelas en precis lika intressant match på Bentegodi i Verona. Verona mot Vicenza, Hellas jagar en plats i Serie A – och om många kommer att följa det som händer på planen så kommer andra att följa det som händer på läktarna.

Verona har slagit italienskt rekord i böter för rasistiska sånger den här säsongen, de riskerar tunga poängavdrag om det inträffar igen.

Igår kallade president Martinelli till presskonferens för att förklara läget, han ville ifrågasätta de sportsliga, kollektiva bestraffningarna som hotar både föreningen och hans eget engagemang i fotbollen. Men framför allt ville han rikta sig till sin publik:

– Jag fattar det verkligen inte, varför måste de fortsätta så här. Vi gör en fantastisk säsong, och istället för att bara stötta Hellas gör de så här. Tyvärr, men de är inte riktiga Verona-fans. De är Hellas fiender. Därför ber jag alla äkta supportrar, de riktiga tifosi i Curva Sud, att ta avstånd. Om det sjungs en ramsa reser vi oss allihop, jag först av alla, och applåderar spelaren det handlar om. Låt oss ta avstånd, isolera dom, för det räcker nu.

/Simon Bank

Jag var någonstans mellan läktaren och pressrummet på Allianz Arena när jag fick veta att Olympique Marseille miraklat sig vidare en vända till.

Eftersom jag tycker väldigt mycket om den där klubben blev jag glad.
Sen fick jag höra vem som gjort mirakelmålet.

Det är ju inte så självklart, allt med Brandão. Vill man göra det enkelt för sig så är det en fin hjältehistoria, en spelare som pendlat mellan att vara utskälld och utskrattad, som hånats av sina egna fans ute på träningsanläggningen och som under långa perioder sett ut som en misslyckad genkorsning mellan Dunderklumpen och en fotbollsspelare – en spelare som skickats hem till Brasilien på grund av personliga problem, som fått veta att han inte är välkommen längre… just den spelaren gör det osannolika slutsekundsmålet som frälser en av Europas största fotbollsstäder.

Vill man göra det lite svårare för sig så ägnar man ett par minuter åt att tänka på en 24-årig kvinna som heter Rachel.

För ganska precis ett år sedan träffade hon Brandão på nattklubben le Mistral i Aix-en-Provence. Rachel brukade gå dit, spelarna i OM brukar också göra det, hon har förklarat att hon känner flera av dem. Just den här gången lämnade hon klubben ihop med Brandão, i hans bil, de stannade till en bit därifrån och sedan – vet vi ännu inte vad som hänt.

Det vi vet att är polisen hämtade Brandão i hans hus nere i Cassis ett par dagar senare, att de tog in honom för förhör och meddelade honom att han blivit anmäld för våldtäkt. Brandão intygade att han haft sex med kvinnan, men menade att det inte funnits minsta tvekan om att det var frivilligt och ömsesidigt. Enligt pressuppgifter hade en läkarundersökning pekat på att våld kan ha förekommit.

När historien exploderade i tidningar och tv nere i Frankrike fick det tre omedelbara följder.

Den första var att Rachel ville dra tillbaka sin anmälan, för att slippa gå igenom en process i offentligheten. Den andra var att OM:s president förklarade att Brandão inte kunde spela för klubben längre. Den tredje var att brasilianarens medspelare visade sitt stöd för honom under en match – de firade ett mål mot Rennes med att springa ut till avbytarbänken och hålla upp en matchtröja med nummer nio och namnet ”Brandão”.

Jag har väldigt ofta plågats av att sympatisera med Olympique Marseille – det är en klubb som är byggd på ångest och dramatik – men det där var första gången jag skämdes över mina sympatier. Det är klart att spelarna hade all rätt i världen att både lita på sin lagkamrat och stötta honom, och varken ni eller jag har ju en aning om huruvida Brandão gjort något olagligt – men när de inför tv-kamerorna förvandlade en våldtäktsanklagad inför hundratusentals tittare var det ett formidabelt idiotiskt förhållningssätt mitt i en personlig tragedi som ju inte bara var deras kompis tragedi.

– Tanken var god. Brandão är en av de våra. Det var bara en signal till honom, läs inte in för mycket i det, försökte tränaren Didier Deschamps.

Han hade, bevisligen, inte heller funderat så mycket på vad våldtagna eller sextrakasserade kvinnor skulle kunna läsa in i det.
När åklagaren väckte åtal för sexuella övergrepp gick klubben ut med ett pressmeddelande.

– Alla vet att ett åtal inte är samma sak som att en spelare är skyldig, förklarade dåvarande presidenten Jean-Claude Dassier.

Det OM ändå kunde konstatera var att Brandão var skyldig till att ha varit ute och krökat på en nattklubb klockan fem på morgonen precis före en träning, och bara ett par dagar före en viktig match.

Han kunde helt enkelt inte spela vidare, som läget var.

– Innan utredningen är avslutad är vi alla överens om att Brandão inte ska bära OM:s tröja, slog Dassier fast.

Det var ett hårt beslut, skarven mellan uttalande ett (åtal är inte samma sak som att vara skyldig) och uttalande två (han får inte spela för oss) rymde diskussioner om både arbetsgivaransvar och juridik. Men Brandão stannade inte kvar för den debatten. Han lånades ut till Cruzeiro och Gremio, såg ungefär lika klumpig ut som i Ligue 1 och hade stora problem med målskyttet.

I januari stod så Marseille inför en bekymmersam situation. De anfallare som inte var iväg på Afrikanska mästerskapen (bröderna Ayew) var skadade (Gignac, Rémy), och eftersom klubben saknar pengar var de tvungna att hitta en billig, smart lösning.

De hittade Brandão.

Eftersom Dassier ersatts som president av Vincent Labrune, och eftersom Brandão alltjämt är en populär kille i omklädningsrummet, löste sig allting snabbt. På sina sex första matcher i OM gjorde han fem mål.

Det betydde inte att han kunde släppa taget helt om sina privata problem. Medan Brandão försökte hitta tillbaka i Marseille kom rapporterna hemifrån: Hans pappa Sebastiao låg i skilsmässa med sin fru, och greps av polis efter att ha hotat både henne och flera andra med kniv, innan han bar in däck i hennes hus, hällde tändvätska över dem och tände på.

Efter den tragedin slutade Brandão göra mål igen. Inför matchen mot Inter hade han gått sex raka matcher utan att ens vara särskilt nära att göra det. Igår satt han alltså på bänken när OM till slut stod med ryggen mot väggen och ingen tid kvar.

I 87:e minuten vände sig Deschamps mot bänken och vinkade fram honom.

– Han sa ”jag tror att jag kommer att göra mål”. Det är första gången han sagt så. Jag sa åt honom ”var inte blyg, in och kör!”.

Ett par minuter senare hade en boll droppat in bakom Walter Samuel och Lucio, Brandão hade skickat in den i mål, och Marseille var tillbaka bland Europas åtta allra bästa lag.

– Han har haft det tufft en period, sa Didier Deschamps om sin anfallare. Men i kväll är det han som är hjälten.

/Simon Bank

Med ett par futtiga timmar kvar till avspark på Allianz-Arena kan vi väl ta oss tiden att fundera på det här med tiden.

Man behöver inte vara en 25-årskrisande 37-åring för att ha problem med tidsuppfattningen när det kommer till livet. Det underlättar, men det är alls inte nödvändigt. Hur kan allt det som går så långsamt samtidigt gå så oerhört snabbt?

Igår meddelade Anja Pärson att hon lägger av. Jag var i St Anton när hon blivit världsmästare för första gången, jag var i Vancouver när hon höll på att köra ihjäl sig, och det är svårt att riktigt greppa att det gått snart sagt ett helt idrottsliv mellan de där två punkterna.

– Mitt livs svåraste beslut, sa Anja när hon avslutade karriären igår.

Det där var ett idrottsliv som definierades av hundradelar, och jag tänker på det när jag läser om ett annat beslut, fattat av en annan idrottare, vars liv också definierades av de minsta prickarna på klockan.

Timo Konietzka gjorde nio landskamper och tre mål för Västtyskland, men han kommer för all framtid att vara ihågkommen för ett par korta sekunder i augusti 1963. Den allra första omgången av den allra första upplagan av Bundesliga spelades, och efter 58 sekunder gjorde Borussia Dortmund det historiska första målet, mot Werder Bremen.

Målskytt: Timo Konietzka.

När det firades jubileum i Bundesliga brukade han få berätta om det där allra första målet, det som kom så tidigt att fotograferna i Bremen inte ens hunnit få upp sina kameror för att fotografera det. Han gjorde totalt 72 mål på 100 ligamatcher, ett imponerande snitt som han var mycket stolt över, men det var det första av alla de där målen som gjorde honom historisk.

De 58 sekunderna var vad han lämnade efter sig till historieböckerna. Till allt det andra lämnade han 73 år. Efter karriären flyttade Timo till Schweiz med familjen och blev schweizisk medborgare. Drev ett värdshus. Fick barn och barnbarn.

När han häromåret överlevde en svår hjärtattack fattade han ett avgörande beslut.
– Jag vill aldrig hållas vid liv på konstgjord väg.

Timo Konietzka ville bestämma själv, och när han drabbades av gallcancer i vintras gjorde han just det. En desperat sista operation hjälpte inte, och när sjukdomen stämplades som obotligt visste han vad han ville göra. I veckan som gick kördes Bundesligahistoriens förste målskytt till en klinik av sin hustru Claudia, han träffade sina barnbarn, drack en sista öl.

Strax före klockan sju igår kväll drack han gift och somnade in. Efter sig lämnade han 58 sekunder, 73 år och ett öppet brev.

Älskade vänner!

Jag vill först och främst rikta ett hjärtligt tack till Exit (dödshjälpskliniken), som på måndagseftermiddagen befriat mig från smärtan och ledsagat mig på den svåra vägen. Jag är mycket lycklig!

Gör alla det bästa av era liv! Mitt var långt, och ändå så kort.

Timo Konietzka. 2 augusti 1938, till 12 mars 2012.

/Simon Bank

Ja, inte för att jag vill avbryta er mitt i era bryderier om vilken idrottare ni vill skänka era inre organ till, men det har ju hänt saker som är värt att kortkommentera.

– Vad fan glor du på?! fräser Zlatan Ibrahimović till Vera Spadini, mitt under en Mediaset-intervju.
– Gå hem och laga mat! påstås han ha sagt till henne.

Vi pratade om det här – om det som var känt där och då – i tv-studion igår. För att vara en begränsad diskussion på uppstuds är jag väldigt nöjd med den, eftersom den inte landade i världens tröttaste Zlatan-positionering.

Ni vet hur det alltid brukar vara med pojken:

A. Man hatar honom, och tycker allt han någonsin gör är värdelöst.

B. Man älskar honom, och tycker att allt han någonsin gör är underbart.

Det har hänt att jag vill skära av mig båda armarna och använda dem som vapen när den där debattgeografin återkommit för hundrade och tusende gången.

Det är ju, nämligen, fullt möjligt att kunna tycka att Zlatan Ibrahimović är en mycket speciell person, att han har drag som gör honom dels till det bästa människa vi har i det här landet och dels till en stundtals rätt obehaglig persona. Sakerna hänger ju dessutom ihop: Han är inte normal, det är därför han uppfinner saker som vanliga spelare inte ens drömmer om – och det är därför han beter sig på ett sätt som vanliga människor inte ens kan tänka sig.

Be mig bedöma sakerna Zlatan gör så kommer jag försvara honom ibland och kritisera honom ibland. Be mig döma vad han, på ett bredare plan, representerar och ÄR för Sverige 2012 så kommer jag att försvara honom härifrån till evigheten.

Det är fullt möjligt att hålla de två spåren i huvudet samtidigt.

Det är inte ens särskilt svårt.

Hur som helst. Vera Spadini. Intressant 1: De nervösa journalistskratten under tv-intervjun är plågsamma; här står en megastjärna och förnedrar en av deras kollegor direkt i tv. Och dom skrattar åt det. Intressant 2: Ibrahimović och Spadini talade ut under kvällen, grälet är begravet. Bra så, snyggt löst. Bravo.

Intressant 3: Matlagningen. När Suarez vill såra Patrice Evra (vi utgår nu ifrån exakt den versionen, det är ett exempel här) så kallar han honom svarting. För det är det första han kommer på, det första nedsättande han i en maktrelation med en svart man tänker på.

När Ibrahimović vill såra Spadini riktar han in sig på att hon inte hör hemma i fotbollsvärlden, i mansvärlden, att hon borde stå i det jävla köket istället. För det är det första han kommer på, det första nedsättande han i en maktrelation med en kvinnlig reporter tänker på.

Jag tycker att vi funderar lite på vad det säger, på alla nivåer från den yttersta Suarez-Ibra-nivån och ner till ett omklädningsrum i division fyra. Om vi antar att människor är ungefär likadana överallt, till syvende och sidst.

Sedan tycker jag att vi undersöker vad den på alla sätt fantastiska och imponerande Alessandra Bocci, Milan-chef på Gazzetta dello Sport, twittrade alldeles nyss:

 

Goddag, allihop. Eftersom jag inte jobbar idag ska jag ägna mig åt matlagning. Måste laga ett par rätter till Ibrahimovic. #tårtaiansiktet

Kockar 1. Kukar 0. Che cazzo guardi?

/Simon Bank

Det var så här.

Igår kväll satt jag i en tv-studio och såg Lazio förstöra sig själva mot Bologna, sen åkte jag hem med en plan. Jag skulle packa, äta en bit, gå och lägga mig och sova de där timmarna jag verkligen, verkligen behövde innan ett fakirflyg lyfte mot kontinenten. Sen kom en fotbollsmatch i vägen, det är ju inte ovanligt att det blir så. Obesegrade Boca Juniors, med 6–0 på sina fyra första ligamatcher och en hemmasvit som är längre än ett snöre, mot ett kolossalkrisande Independiente, med fyra raka förluster och 1–6 – jag skulle mest zappa förbi för att se resultatet, med en halv halvlek kvar.

Och… det gick ju inte.

Boca–Independiente var en av de där undantagsmatcherna som dyker upp en gång per säsong och som får dig att tro på en alternativ fotbollsgeometri. 4–5, efter två Farias-mål i 89:e och 93:e – efter att Boca missat ett friläge i, kanske, 92:a. Magi och galenskapers galenskap. Allt är möjligt.

Ja, jag offrade alltså värdefull sovtid där, och möjligen var det därför jag så här på morgonen var lite extra mottaglig och blödig, till den grad att jag fick Ranieri-torka torrtårar på tåget.

Om detta vill jag hur som helst berätta, och ni får ha överseende med att rugby sedan ett par århundraden inte längre är fotboll.

Jag tänkte nämligen skriva ett par rader om Fabio Falleni och Jonah Lomu.

Den ene har ni aldrig hört talas om förut, den andre minns ni definitivt. Jonah Lomu var det nyazeeländska fart- och kraftfenomenet som under tidigt 90-tal gjorde rugby till en sport för 2000-talet. Han var något annat, något ingen hade sett tidigare, en tvåmeters tungviktsboxare som sprang som Usain Bolt och helt enkelt inte gick att stoppa om du inte hade kontakter med vapenleverantörer.

Eftersom Lomu är människa blev han stoppad ändå. En allvarlig njursjukdom bröt ner hans kropp, utan dialys flera dagar per vecka hade han inte ens överlevt. Läkarna förklarade att han riskerade ett liv i rullstol, att nerverna i hans ben tagit skada och att han var i akut behov av en njurtransplantation för att klara sig.

Jonas Lomu fick en ny njure 2004, gjorde ett par comebackförsök men tvingades till slut lämna sporten han älskade. Han levde i alla fall. Men njursjukdomen var inte färdig med honom, i höstas kom problemen tillbaka. Han behövde en ny transplantation, en ny njure.

Och det är nu jag ska berätta om Fabio Falleni.

Falleni är 30 år gammal, han var 14 när Jonah Lomu blev hela världens rugbystjärna, och för en ung, italiensk pojke som älskade sporten blev han mer än så. En idol. En dröm. Fabio blev själv elitspelare, han spelar för Livorno, och när han läste om en sjuk njure på andra sidan världen betydde det något för honom.

Han bestämde sig för att försöka ta kontakt med sin idol, och lyckades göra det över nätet.

– Jag ville bara stötta honom, han har varit min hjälte sen jag var barn, förklarar Fabio. När jag hörde att han var sjuk gjorde det ont i mig också.

När kontakten väl var etablerad kom resten spontant.

– Jag skrev, direkt från hjärtat, att om jag kunde rädda hans liv så ville jag donera min njure.

Fabio Falleni har, sedan dess, varit i kontakt både med Nya Zeelands landslagsläkare och Jonah Lomus fru Nadene. Han har läst på om vad en transplantation innebär, och börjat ordna med logistik inför en resa till andra sidan jorden.

– Jag har inte hört nåt från dom än, men jag har förberett mina papper och hoppas ha allt klart snart och att jag får veta mer snart. När jag får mitt pass klart och samlat ihop pengar till resan så åker jag, förhoppningsvis i slutet av månaden.

Fabio Falleni lär knappast behöva ligga på något operationsbord, men det finns något i tanken som berör på djupet. Han är ingen galen fjortonåring längre, bara en 30-årig vuxen man som minns vad som var viktigt i en fjortonårings liv. Och han är beredd att betala för det med en resa jorden runt, med en del av sin egen kropp.

Och med det, alldeles innan jag sätter mig på ett flygplan, så går det förstås inte att komma ifrån en fråga både till er och mig:

Finns det någon som var så viktig för oss? Finns det någon vi skulle ge en njure för?

Jag vet faktiskt inte, det är svårt att känna hypotetiskt, men jag tror att den som var närmast för mig, som är närmast för mig, inte heller är en fotbollsspelare.

Om Jan-Ove Waldner någonsin behöver en njure så skulle jag tänka igenom saken, noga.

/Simon Bank

Färdigviftat med ikurriñan?

Jo, möjligen, men det betyder ju inte att vi är klara med själva temat.

Athletic Bilbaos självpåtagna geografiska-genealogiska begränsning, i kombination med en fin liten Marca-hypotes är mer än tillräckligt för att vi ska gå igång på lite hederliga gamla ukroniska tankeprocesser.

Det är nämligen så att Marca, i sin gudomliga vishet, sett till att ställa ett helkatalanskt lag mot en elva från resten av Spanien. I spåren av Barças Bayer-bashing är det ju lätt att få för sig att en sån match skulle vara vikt för katalaner.

Själv tycker jag det ser ut som att Katalonien skulle vara finfina på att bygga spel, men ha vissa problem med att banka in målen. Spanien ser vuxnare ut, jag skulle säga att de vinner sju matcher av tio.

Eller?

Och med den dörren öppen går vi vidare och sorterar ihop ett par parallellmatcher, nu när det är helg och allt:

1. Skåne mot Sverige.

Det fanns en tid när göteborgarna med visst fog kunde vara lokalchauvinistiskt bergsäkra på att det var slöseri att ta ut en tvärsvensk elva till de stora landslagsturneringarna. De hade andra idéer:
– Skecka Blåvitt.

Nu för tiden räcker det att titta på försvaret, där fyra av fem spelare är hämtade från en frimärksstor skånsk yta där det är omöjligt att höra vad folk säger. Skåne ser möjligen lite svaga ut mittfälts-wise, men de skulle pressa Sverige hela vägen över tio matcher – och förlora knappt på ett svagare mittfält och en mindre bänk?

Skåne:
Isaksson – Ekstrand, Granqvist, Olsson, Safari – R Jönsson, Pekalski, P Farnerud, M Olsson – Ibrahimovic, Rosenberg.

Sverige:
Wiland – Lustig, Mellberg, Antonsson, Wendt – Svensson, Källström – Larsson, Toivonen, Elm – Elmander.

2. London mot England.

Vi valde mellan att styra upp ett Merseyside-lag och ett London-lag, men fastnade för det senare. Med lite välvilja och ett skohorn pressade vi in Stevenage-pojkarna Wilshere och Young i huvudstadslaget, fick in Green i målet – och dunkade ihop en stark 4-4-2.

Om ni undrar över anfallsbesättningen i det engelska laget finns det helt enkelt för få superspelare, så då är det ju lika förbannat bra att gå på romantiken. Klart Holt ska spela för England. Här skulle jag säga att vi har 5-5, förlängning och straffar. Och där förlorar ju England, det gör de alltid.

London:
Robert Green- Glen Johnson, John Terry, Rio Ferdinand, Ashley Cole – Scott Parker, Jack Wilshere, Frank Lampard, Ashley Young– Jermain Defoe, Peter Crouch.

England:
Joe Hart – Phil Jones (Kyle Walker), Gary Cahill, Joleon Lescott, Leighton Baines – Steven Gerrard, Gareth Barry – Aaron Lennon, Wayne Rooney, Stewart Downing – Grant Holt.

3. Paris mot Frankrike.

Här hade man lika gärna kunnat jobba ihop Lyon eller Provence-elvor, men det känns av väldigt många skäl mer relevant att ge huvudstaden ett lag. Vi har ett problem att lösa med kolonifödda spelare, men när det till exempel gäller typexemplet Malouda så fick han sin fotbollsfostran i Paris, även om han föddes på andra sidan havet.

Resultat? Ett bättre balanserat helfranskt lag är bättre både längst bak och längst fram och vinner åtta av tio matcher.

Paris:
Nicolas Douchez – Loïc Nego, Mamadou Sakho, Willam Gallas, Patrice Evra – Alou Diarra, Blaise Matuidi – Jérémy Ménez, Marvin Martin, Florent Malouda – Nicolas Anelka.

Frankrike:
Hugo Lloris – Mathieu Debuchy, Adil Rami, Philippe Mexès, Éric Abidal – Mathieu Valbuena, Yann M’Vila, Samir Nasri, Franck Ribéry – Karim Benzema, Loïc Rémy.

Och med det lämnar jag kommentarsfältet fritt. Har ni lika roligt som jag så ska vi väl kunna hitta på några parallellfall i Italien och Tyskland också vad det lider.

/Simon Bank

Stå åtalad för kvinnomisshandel. Försök nita en lagkompis med en golfklubba. Spöa upp folk på stan. Drick sprit. Slåss med publiken.

Craig Bellamy fick en gång frågan vad han skulle kalla sin självbiografi. Vad han svarade?

– Don’t google me.

Den som skulle få för sig att googla honom just idag skulle däremot inte få läsa så mycket om vare sig järnklubbor eller blöta nätter. Bellamy har de senaste åren varit engagerad – på riktigt – i sin egen välförenhetsstiftelse, en stiftelse som arbetat med fattiga barn i Sierra Leone och byggt en fotbollsakademi för att ge dem liv som handlar om annat än amputerade ben och krig.

Idag, på internationella kvinnodagen, har stiftelsen tagit nästa steg i sitt senaste projekt. I fjol rullade den igång ett pilotprojekt som riktades speciellt mot unga flickor, en serie där 80 tjejer delades in i fyra lag som höll ett seriespel. Målet var inte bara att lära dem spela fotboll, utan att få dem att delta i kollektiva aktiviteter och ge dem utbildningsstipendier.

Projektet har inte bara lyckats, det har blivit en hejdundrande framgång. Enligt siffror från Unicef går 17 procent av flickor i Sierra Leone, ett av världens mest ojämlika länder, normalt vidare i gymnasiala utbildningar.

Bland flickorna i Bellamys projekt var siffran 92,9 procent.

Med början idag går stiftelsen in i nästa fas, som omfattar 200 tjejer i tolv lag.

– För många av tjejerna har ligan gett dem chansen att förändra sina samhällen och utmana könsstereotyper som traditionellt begränsat kvinnors möjligheter, säger stiftelsens vd Tim Kellow.

Det unika med Bellamys liga är att den lägger lika stor vikt vid skolnärvaro, deltagande i samhällsprojekt och fair play som den lägger vid själva resultaten i matcherna som spelas – allt vägs in när tabellen räknas ihop till slut.

Om den sortens modell använts för att ranka spelare i den moderna fotbollen så är det här dagen när en stökig anfallare från Cardiff tar sjumilakliv i en tabell där vi vant oss vid att hitta honom någonstans mellan nedflyttning och kvalplats.

/Simon Bank

Who run this mother?

Äh, det är väl Sepp och Pep och alla dom, idag också, men om det nu är internationella kvinnodagen så kan vi väl försöka lägga två strån i kors i alla fall. I all enkelhet – och med den ödmjukhet som jag normalt bara lyckas uppbringa när jag äter pizza bredvid Robert Laul – tänkte jag alltså ge mig på en liten presentation av kvinnorna som är med och gör den moderna herrfotbollen. Teresa Rivero, La Sensi och Lorraine Rogers har lämnat in, men de här brudarna är fortfarande kvar där besluten fattas:

1. Patrícia Amorim, president, Flamengo.

En OS-simmare som sadlar om och blir historiens första president i Brasiliens största klubb? Jodå, gigantiskt. Och det tog ju inte slut där. Amorim har manövrerat klubben genom en av de mest turbulenta perioder någonsin, med spelare som är inblandade i mord, sexorgier och knarkskandaler – och vänt en lika stenhård som tvivlande opinion.

Patrícia Amorim är en av de mest imponerande ledare vi hört talas om. Punkt.

2. Margarita Louis-Dreyfus, ägare, Olympique de Marseille.

Den briljant extravaganta Margarita Bogdanova träffade multimiljarären Robert Louis-Dreyfus på en flygning under sent 80-tal, de blev kära och gifte sig strax efter. Robert vräkte in miljarder i sitt älskade OM, men när han gick bort 2009 hade han inte fått en enda titel i utbyte. Margarita ärvde ägarposten, tillsatte Vincent Labrune som president och förlängd arm – och efter ett år kunde hon fira att OM var franska mästare igen.

3. Karren Brady, vice ordförande, West Ham.

En 23-årig, ambitiös affärskvinna lyckas övertyga sin chef att köpa en fotbollsklubb. Chefen kontrar med att säga ”jo, men då får du styra den”. Karren Brady vände Birmingham från konkursens rand till att vara en solid och framgångsrik förening, värderad till nära en miljard. För två år sedan utsågs hon till vice ordförande i West Ham, efter att ha radat upp utmärkelser och hedersuppdrag.

4. Gisela Oeri, hederspresident, FC Basel.

Nallebjörns-fantasten Gigi klev ner från sin presidentpost vid årsskiftet (hon är hederspresident numera), men det hindrar ju inte att hon är en av de absoluta nyckelfigurerna bakom Basels magnifika renässans under 2000-talet. Det är hennes pengar (familjen Oeri står bakom den gigantiska läkemedelsjätten Roche) som möjliggjort alltihop, och själv skrev hon historia som den första kvinnliga presidenten i Champions League. Ett kompetent ledarskap, kombinerat med en speciell klädstil och det där vadet som tvingade henne att fira en cupseger i lagets bubbelpool, har gjort henne till en av Schweiz mest kända och uppskattade klubbledare.

5. María Victoria Pavón, ordförande, CD Leganés.

Det kommer att dröja länge innan en presidenta får samma status i spansk fotboll som Dona Teresa hade och har i Rayo – men i Segunda B-klubben Leganés har ex-mäklaren MVP klivit in och städat upp i en hårt ekonomiskt plågad förening. Hon är, alltjämt och trots att Leganés sladdar i tabellen, den enda kvinnliga klubbledaren i spansk proffsfotboll.

6. Valentina Mezzaroma, vicepresident, Siena.

Pappa Pietro tog med henne till Olimpico för att se Roma när hon knappt ens lärt sig gå, nu sitter hon en trappa ner från brorsan Massimo och styr Siena. Idrottstjej i grunden (hon har samma viceroll i Roma Volley) som har en egen solglasögonkollektion och dyrkar Zlatan Ibrahimović. Siena är en intelligent styrd familjeklubb, och även om Mezzaroma-familjen är romare i hjärtat så går det inte att undgå att se precis hur genuint engagerad Vale är på läktaren. Eller att hon springer ungefär lika snabbt som Antonio Conte.

7. Barbara Berlusconi, styrelseledamot, Milan.

Barbaras papparevolt var väl inte av det tyngre slaget, men hon vågade i alla fall skaffa en tungpiercing som tonåring och hon har av och till distanserat sig från Silvios politiska hållning. Barbara har naturligtvis haft alla möjligheter – men hon har också sett till att använda dem till att följa sin egen väg och sina egna visioner. Hon skaffade sig en gedigen utbildning, startade konstgalleri, genomförde egna hjärteprojekt. När hon till slut, som tvåbarnsmor, klev in i Milan så var det egentligen första gången sedan de tidiga utbildningsåren i Fininvest som hon så tydligt gick i pappas fotspår.

8. Carolyn Still, vd, Mansfield Town.

Ja, det är klart att hon var en perfekt storm för tabloidhjärnorna på Fleet Street när hon klev in i styrelserummet hos the Stags. Nyhetsvärdet i att en kvinna tog över en maktposition var liksom bara början. Hon var yngre än någon annan (29), hon såg inte ut som en vanlig fotbolls-vd, hon kom från modeindustrin (hade jobbat för Bulgari och Gucci), the Sun avslöjade att hon arbetat som eskort, och det visade sig att hon var tillsammans med Mansfield ordförande (de är gifta nu). Ett halvår senare sitter Still fortfarande kvar, the Stags har hankat sig upp på kvalplats – och i veckan köpte klubben tillbaka klassiska Field Mill, precis som Still lovat när hon fick jobbet.

/Simon Bank