Inlägg av Simon Bank

Il Cielo è Sempre Più Blu

av Simon Bank

Vitt är svart, upp är ner, och om Ior-gestalten Erik Niva försöker agera glädjespridare så är det väl inte mer än rätt att jag tar jobbet hemåt och tar tag i de mer hopplösa delarna av fotbollsvärlden.

När Glenn Gould körde sina maratonsessioner över pianot påstod han att han aldrig sov. Han ”lät tröttheten klinga av” istället. Efter att ha låtit tröttheten klinga av ett par timmar igår natt satte jag mig på ett och två flygplan och sen hade jag landat i den mest energiska del som finns i den gamla världen.

curva.jpg

Jag är i Neapel, den första rapporten är lite dyster och handlar om varför Napoli är ett stort undantag i den här stan, där regeln är att stora drömmar kvävs, snarare än lyfter.

Texten är inspärrad bakom lås och bom, men har ni nycklar så finns den här.

Jag berättar bland annat om en misslyckad protest mot camorrans järngrepp i Scampia (jo, det var där som Mario Balotelli passade på att avlägga ett studiebesök häromsistens), men det finns ju andra berättelser också.

Det senaste året har ett nätverk av småföretagare runt Piazza Pietrasanta gått ihop och organiserat sig för att kunna vägra betala maffians utpressare.

– Rädslan är enorm, för de hotar dig, din affär, din familj, berättade en av handlarna, som ändå vågat ansluta sig till motrörelsen.

Och fotbollens roll?

Mest uppmärksammat blir det när sporten sätter sig i samma stolar som kriminaliteten. Urkraften El Pocho, Ezequiel Lavezzi, är det närmaste det moderna Napoli kommit en Maradona. Och precis som Diego har han tvingats förklara varför han umgåtts med Antonino Lo Russo, son till Lo Russo-klanens överhuvud Salvatore.

Lavezzi visste bara att Antonino var en supporterledare, och i Argentina är det normalt att man tar sitt ansvar och har en bra kontakt med de starka supportrarna.

– Jag såg inte till honom på ett tag, sen fick jag höra att han är på flykt och att han är en camorrista, men jag lovar att fram tills dess visste jag inte vad han gjorde.

Backen Fabiano Santacroce – som nu är utlånad till Parma – besökte Francesco Fucci, en supporter som kopplats till Mazzarella-klanen, medan han satt i husarrest. De hade lärt känna varandra genom Paolo Cannavaro, lagkaptenen.

– Vi försöker ha bra relationer med fansen, särskilt de organiserade, menade Santacroce, för det gör att vi kan spela under mindre press.

Att fotbollsspelare och supportrar har nära band är inget att racka ner på, och det är inte märkligt att steget till maffian är kort, helt enkelt eftersom avståndet till maffian är kort i Neapel. I Palermo brukade maffian få hundra biljetter till varje hemmamatch, och förre sportchefen Rino Foschi fick för inte särskilt länge sedan ett gethuvud skickat hem lagom till jul. En klan ville sätta press inför stora byggen som klubben och president-Zamparini skulle göra. Även om maffian helst undviker att arbeta mot stora klubbar – det syns för mycket – så rör de sig i cirklar och system runt omkring.

Men det händer också att den sätts i mittcirkeln så att alla kan se den.

I lördags spelades en turnering i Scampia, det stora, misslyckade betongprojektet norr om innerstan som ni sett i Roberto Savianos film om Gomorra. Ungefär samtidigt som polisen hittade en gömma med fyra kilo färdigdelat knark på ett par stenkasts avstånd ställde tre lag upp för att spela en triangelcup mot maffian. Lokala ungdomar, journalister, politiker och representanter för rättssamhället möttes i tre matcher.

– Det här är ett tillfälle att visa för alla att Scampia till 99 procent består av hederliga människor, och att det är orättvist att stämpla dem som medbrottslingar, förklarade Neapel-domaren Bruno D’Urso.

scampia.jpg

Fotbollen i Scampia har uppmärksammats förut. Neapel-ikonerna Ciro Ferraras och Fabio Cannavaros stiftelse har stöttat projekt här, och under VM senast stannade tv-kamerorna till för att göra ett reportage om fotbollsskolan Arci Scampia, och höra efter varför de också lär ut pizzabakning.

Efter tre matcher i lördags delade högerpolitikern Angelo Pisani ut priser, sedan använde han jippot till att markera mot andra jippon:

– Vi behöver inte kaos, braskande nyheter och sterila manifestationer om eftermiddagarna, förklarade han. Vi behöver resurser och kontinuerliga insatser. Från att vara en förort vill vi att Scampia blir själva centrum för en ny verklighet i staden.

/Simon Bank

Il Est Rentré à Montpellier à Cheval

av Simon Bank

The FA Cup is an occasion, next best to christmas day. Som bekant. Men lite i skuggan av en blå dag på Stamford Bridge tänkte jag passa på att reda ut en sak jag gärna hade rett ut redan i morse.

I morgon kväll spelas en hejdundrande seriefinal i Ligue 1, en match av det där slaget som är svårt att liksom värja sig ifrån. PSG:s nouveau riche möter Montpelliers talangskvadron, i en guldstrid som är Europas mest svartvita den här våren.

Jag har skrivit en drapa om Montpelliers bygge och byggare i dagens tidning, men har ni följt bloggen sådär slaviskt som ni inte borde så kände ni ju till Loulou Nicolin sedan tidigare. Han är svår att ringa in, en skön filur som bryter mot lagen och säger idiotiska saker är ju hur man än ser på det fortfarande en lagbrytare som säger idiotiska saker. Skön eller inte.

Bestäm själva vad ni tycker. Han är ju underhållande, alldeles oavsett. Den här plattformen vill jag däremot ägna åt förklaringar, djur, musik och rörliga bilder.

Vi börjar bakifrån, tycker jag.

Loulou är alltså Lyonnais, bakom alla de där kilona. När han var yngre brukade han hänga på matcherna och punka däcken på bilar från Saint-Étienne, och även som Montpellier-president åkte han hem till Rhône för att heja på OL under derbyna. Det var, på det viset, tämligen poetiskt att hans enda stora titel (cuptiteln 1990) vanns efter en finalseger mot just ASSE.

Den yngre generationen Nicollins, Loulous söner som har framskjutna roller i hans sportimperium, avskyr istället lokalkonkurrenten Nîmes. Häromåret skickade Laurent Nicollin, verkställande president i Montpellier, ett sms till en supporterledare inför ett derby:

– On va les enculer, ces PD de Nîmois!!!!!!!
”Vi ska rövknulla dom, Nîmes-bögarna!!!!!!!”.

Även utöver den lågintelligenta homofobin var det ett sällsynt korkat meddelande, ett par timmar efter att han skickat det gick en grupp MHSC-supportrar till våldsam attack mot Nîmes-fans. Hur som helst, vad jag ville ha sagt med det i det här fallet var att familjen Nicollin inte gillar Nîmes. Loulou själv har sagt att det bara finns en nîmois som han står ut med – hans högra hand Michel Mézy, som han arbetat med i snart 40 år.

Med den bakgrunden åker vi kana på tidsaxeln tills vi landar i april 1996, och ett glödhett derby i cupens semifinalrunda. Nîmes spelade i tredjedivisionen, och MHSC var rätt självsäkra inför matchen.

Eller, rättare sagt: Loulou Nicollin var rätt självsäker inför matchen.

– Klart vi vinner, sa han. Om vi förlorar så lovar jag att rida hem till Montpellier på en häst.

Och det är klart att de inte vann. Ett hypernervöst Montpellier förlorade, Nîmes gick till final och fick så småningom åka till Solna och möta Marco Ciardi i cupvinnarcupen (med en 22-årig Cyril Jeunechamp i laget – en annan nîmois som Nicollin fått lära sig att gilla).

I Nîmes gillade man det där, ganska mycket, och även om Loulou aldrig tog hästen hem (till alla djurrättsorganisationers hysteriska glädje) så har de aldrig slutat påminna honom om det. Här har ni ett litet klipp med djur och musik.

Ja, och med den historien berättad så finns det en fråga till som förtjänar ett svar när det gäller det på väldigt många sätt charmanta Montpellier:

Varför kommer inte publiken?

Här har vi alltså ett lag som är fullt av några av Ligue 1:s största talanger, hemmafostrade och välspelande. De spelar tillsammans med Lille ligans kanske mest attraktiva fotboll, och de utmanar PSG om guldet. Ändå snittar de bara lite drygt 15 000 åskådare på sina hemmamatcher, och har en av Ligue 1:s absolut sämsta beläggningar sett till hur stor arenan är.

Den som varit i Montpellier känner redan till en del av svaret. Mosson, arenan, ligger kvar ute i la Paillade, där Nicollin startade klubben för snart 40 år sedan. Det är långt från centrum, och ett ganska ruffigt område – men Loulou tycker om det.

– Vi kommer från la Paillade, vi lever i la Paillade, vi trivs i la Paillade, har han förklarat i France Football.

Klubbens marknadsavdelning ser problemen, men Loulou vill vårda arvet. Och geografin förklarar ju inte allt. Montpellier är en studentstad, de infödda som är uppväxta med MHSC är i klar minoritet. Dessutom är konkurrensen mördande. Det finns, utöver fotbollslaget, 22 andra elitlag i Montpellier. Rugbyn är stor, handbollen också. De har topplag i volleyboll, vattenpolo, basket…

Om de vinner på Parc des Princes imorgon kväll kommer det att märkas även hemma i Montpellier, men om klubben tänker bli så stor som den kan bli så måste de packa sig iväg från gamla fina la Mosson. Det lär hända, förr eller senare. Jag är inte säker på att det sker så länge som Loulou håller vakt.

lamosson.jpg

/Simon Bank

Let England Shake

av Simon Bank

z.jpg

När Zlatan skickade in den där straffen fick jag ett sms från chefen. Två ord, bara: Game over.

Fast… nä. Saken med den här kvällen var ju att det aldrig blev någon match, att den aldrig började. Visst, det är fantastiskt att se Milan spela en fotboll som skiftar fart åt två håll, inte bara neråt – men framför allt var det hemskt att se ett Arsenal som föll tillbaka in i den där föräldralösa identiteten de lallade runt i för ett år sen.

Viljelöst, räddhågset, likblekt. En till sådan där match där man börjar bläddra i pappren för att se om det inte finns en Pat Vieira eller Kolo Touré eller, vafan, en Frimpong-friskus, att slänga in från bänken.

Mot ett riktigt Milan, ett starkt Milan, var det som att skicka ut ett försvarslöst litet rispapper i en storm. KP Boateng och Noccerino är så fina med sin dynamik, Robinho kan tydligen göra mål också, van Bommel kunde stå still och vara sitt överlägsna, vuxna fotbollsjag – och Zlatan Ibrahimovic visade redan i början, när han inte fick hem särskilt mycket, att han har ett klipp i benen, en fysisk utstrålning som februari-Zlatan inte haft på flera år.

Ni får läsa mer på annat håll, Erik ska febra ihop en krönika till imorgon och något säger mig att Zlatan eventuellt kommer att vilja prata med Jennifer Wegerup just ikväll.

Det var en stor kväll för Milan. Det var ett stort ingenting för Arsène Wenger och hans fotbollsklubb.

aw.jpg /Simon Bank

I Saw You From a Foreign Window

av Simon Bank

Om vi nu har rullat igång det här gamla bloggtåget kan vi väl lika gärna fortsätta.

Det finns en cupmatch som hela Sverige (och Erik Niva) tänker sysselsätta sig med ikväll – så vi kan väl ägna oss åt två andra?

Fint.

Om ett par minuter kommer Zenit rulla igång mot Benfica, och de gör det med ett nyligen förlängt tränarkontrakt i bakfickan. Spalletti ska dansa halvnaken i sovjetisk vinterkyla i ett par säsonger till, är det tänkt, och det väcker ju sina naturliga frågor (inte bara om nakenheten).

Före frågorna: fakta. Den som får för sig att titta lite närmare på Europas tio bästa ligor, på de allra bästa europeiska landslagen, på lagen som just nu spelar slutspel i Champions League – kommer ju snabbt kunna konstatera att det här med italienska tränare blivit väldigt vanligt. När Manchester City vinner på shejklotto ringer de till Mancini. När PSG drar hem en Qatar-jackpot kallar de in Ancelotti. England plockade in Capello, Zenit betalar för förmånen att ha kvar Spalletti.

Här har ni listan över de länder som exporterat tränare till toppligorna (jag har plockat bort de interna brittimporterna till Premier League, och ett par ryss-ukrainska eller belgar-holländska gränsövergångar):

Italien:
Fabio Capello, England (nyss).
Roberto Mancini, Manchester City.
Carlo Ancelotti, PSG.
Luciano Spalletti, Zenit.

Argentina:
Mauricio Pochettino, Espanyol.
Diego Simeone, Atlético Madrid.
Marcelo Bielsa, Athletic Bilbao.

Tyskland:
Ottmar Hitzfeld, Schweiz.
Heiko Vogel, Basel.

Holland:
Dick Advocaat, Ryssland.
Martin Jol, Fulham.
Huub Stevens, Schalke.
Jos Luhukay, Augsburg.

Portugal:
Fernando Santos, Grekland.
José Mourinho, Real Madrid.
André Villas Boas, Chelsea.
José Coucerio, Lokomotiv Moskva.
Manuel Machado, Aris Thessaloniki.
Jesualdo Ferreira, Panathinaikos.

Chile:
Manuel Pellegrini, Malaga.

Frankrike:
Philippe Montanier, Real Sociedad.
Arsène Wenger, Arsenal.

Spanien:
Roberto Martinez, Wigan.
Luis Enrique, Roma.
Juande Ramos, Dnipro Dnepropetrovsk.
Ernesto Valverde, Olympiakos.
Javi Gracia, Kerkyra.

Schweiz:
Lucien Favre, Borussia Mönchengladbach.

Norge:
Ståle Solbakken, Köln.

Bosnien:
Mehmet Baždarević, Sochaux.

Uruguay:
Pablo Correa, Évian Thonon.

Rumänien:
Dan Petrescu, FC Kuban Krasnodar.
Mircea Lucescu, Sjachtar Donetsk.
László Bölöni, Paok.

Serbien:
Slavoljub Muslin, Krasnodar.
Ivan Jovanović, Apoel.

Montenegro:
Miodrag Božović, Amkar Perm.

England:
Schteve McClaren, Twente.

Det är ju tydligt att de italienska och portugisiska tränarna står högst i kurs, att de engelska får lösa biljett på Eurostar eller låtsasbryta på främmande språk om de vill lura sig över till kontinenten.

Den italienska utbildningen, ymnighetshornet av fotbollsintellekt som strömmar ut därifrån kullarna kring Florens, har vi berättat om flera gånger förut. Den portugisiska trenden i Mourinhos fotspår är lätt att begripa sig på. Zaccheroni blir asiatisk mästare med Japan och det känns naturligt. Hervé Renard gör Zambia till Afrikas kungar, och är bara en av en uppsjö franska förbundskaptener på den kontinenten.

Men om vi ska problematisera den trendspaningen en smula så är det ju ändå märkligt att världens största fotbollsmakt de senaste åren knappt lämnat ett enda avtryck i den här aspekten.

Kort sagt: Varför väljer inte fler klubbar spanskt?

Spansk fotboll gjorde en enorm genomlysning för knappt 20 år sedan, och investerade enorma summor i sin infrastruktur. De fick in utländska influenser (Cruijff, Sacchi, Capello, Bielsa…) som lyfte metodiken till en ny nivå. Samtidigt utbildades tusentals tränare, i ett reportage som Guillem Balague gjorde för Sky i fjol nämnde José Segura – en av spanjorerna som varit med och format Liverpools moderna talangutveckling – siffran 23000.

Spanien ska alltså ha 23000 utbildade tränare, att jämföra med Englands 3-4000. En per sjutton licensierade spelare, att jämföra med en per 812 i England.

Jag vet inte exakt hur ackurata siffrorna är, men ingen kan ifrågasätta att den spanska modellen att bygga fotbollsklubbar och fotbollslag fungerat bättre än någon annan i Europa de senaste åren. Sverige är inte den enda nation som sneglat mot deras idéer, men vi är inte heller det enda land som hållit oss rätt kallsinniga till deras tränare (HBK-Pep fick ju inte dansa mer än en sommar). Valverde styr Olympiakos, Luis Enrique har oerhört spännande saker på gång i Rom – men där tar det slut.

Projektet som Roma satsat stort och sunt på kan öppna många dörrar, inte bara för dem.

•••
•••

Ja, och så den andra matchen då.  

Det här är den tid av året då fransk fotboll mest av allt ägnar sig åt att skriva sina cupsagor. Årets hjältar finns i ett minisamhälle ett par mil norr om Lyon: division IV-amatörerna i Bourg-Péronnas håller just i detta nu på att spela åttondelsfinal mot Olympique Marseille.

Bourg-Péronnas skrällvann mot formstarka Ligue 1-laket Ajaccio senast, vann i förlängning efter att Ajaccio kvitterat i 95:e, och i veckan som gått har vi bland annat kunnat se en gullig liten reportage-film där vi får följa sextondelshjälten Soulimane Ben Chaïb (efter vinsten mot Ajaccio sa han att han kände sig ”full – utan att ha druckit en droppe!”) när han ber sin arbetsgivare om ledigt. ”Jag är, som ni vet, fotbollsspelare, och vi ska möta Marseille”.

fff.jpg
Målsmans intyg.

Matchen mot OM skulle spelats i Péronnas, sedan flyttades den till Saint-Étienne, för att till slut flyttas till Marseille.

Och det hade Bourg-Péronnas president ju inget emot.

1993 styrde Gilles Garnier av från sin semester i Menton för att häcka utanför Marseilles träningsanläggning, på jakt efter autografer. Didier Deschamps stannade och skrev, och Garnier har sparat fotot av deras möte. Han föddes ju marseillais, och han är det fortfarande.

– OM är laget i mitt hjärta sen jag var liten. Jag har aldrig trott att vi skulle få möta dom. Jag fattade det faktiskt inte förrän två dagar efter lottningen… Jag älskar Marseille sedan Skoblars och Magnussons tid, och det har inte ändrats. Jag älskar OM.

Han är inte ensam om att ha en speciell relation till OM. Marseille-grabben Anthony Abou Deraa, klubbens nyinköpte anfallare, är kusin till Cathy Abou Deraa i OM:s damlag. Och Claude Froment fostrades i OM:s akademi men tog sig aldrig hela vägen. Ikväll återvände han med sitt eget lag.

– Det är mitt livs match. Vi ska försöka skriva historia genom att vinna, lovade han.

Jag älskar Frankrike för deras cup, jag älskar den här sortens berättelser, och jag älskar när drömmar blir sanna. Just den här tar slut ikväll – Brandao har snubblat in två mål före paus – men Gilles Garnier fick i alla fall komma till sina drömmars arena och se klubben han styr spela fotboll mot klubben han dyrkar.

– Tänk vilken lycka att bara gå genom korridorerna och omklädningsrummen där så många stora spelare gått genom åren. Det kommer att vara ett ögonblick av ren lycka.

Och med det vrider vi blicken mot det gröna bruna fältets schack i Sankt Petersburg.

/Simon Bank

We’re Not Going Home

av Simon Bank

Champions League? You’re avin’ a larf.

Jo, det är klart att den som ville höra fotbollshjärtan sjunga i takt igår kunde göra det både vid Rhônes stränder och i ett askgrått Leverkusen. Högt och tydligt.

Men ni kunde lika gärna, eller hellre, lagt örat mot den engelska sydkusten.

Historien om Portsmouth Football Club är ju inte den som får mest uppmärksamhet när det gäller blå brittiska klubbar med röda siffror just den här veckan, men den säger minst lika mycket om den moderna hyperfotbollens skuggsida som den om Rangers.

Vad är det som får en lokalt rotad, klassisk institution som betyder så mycket för så många, att kasta sig i armarna på hel- och halvkriminella ägare, på fifflare och rufflare?

Tja, vi borde ju veta.
Vi har ju Trollhättan.

När Saab skulle gå under, med man och allt, gick regeringen på dejt med den ryske miljardären Vladimir Antonov (som vi skrivit en del om förut). Han sträckte ut en livlina, och det var många som i desperation sträckte sig efter den, med all världens varningsklockor ringande i öronen.

Stefan Löfven, då ordförande i Metall, förstod till exempel inte varför regeringen tvekade om affären:
– Vad tusan är problemet?
dundrade han.

Regeringen ville godkänna köpet, efter en utredning av Riksgälden, men Europeiska Investeringsbanken EIB sa bestämt nej.

saab.jpg

Det gick som det gick med Saab. Och det går som det går med Portsmouth FC.

I fotbolls-sammanhang var Pompey precis lika plågat som Saab. När de sattes under tvångsförvaltning 2010 hade de nära en och en halv miljard i skuld, nästan hela personalstyrkan fick gå och lokala leverantörer fick inte de pengar som klubben var skyldig dem.

Under de förhållandena kunde vi ändå stå på Wembley och se ett herkulianskt Pompey spela bort Spurs i FA-cupens semifinal, för att sedan pressa Chelsea hela vägen in till straffpunkten i finalen.

De överlevde, och efter märkliga och skumma turer med tillfälliga ägare (Balram Chainrai, affärsman från Hong-Kong, ville inte ens äga klubben) kastade de sig i armarna på Vladimir Antonov och hans Convers Sports Initiatives (CSI – how about that).

Precis som i fallet Saab så ville ingen höra klockorna som ringde. The Football League tyckte – till skillnad från EIB – att Antonov absolut var ”fit and proper”, att han hade det man kunde begära av en klubbägare i engelsk fotboll. CSI fick köpa.

I höstas rasade alltihop. Antonov greps i London i november, hans litauiska bank Snoras hade kollapsat, Antonov anklagades för en mängd olika former av bedrägerier. CSI sattes under tvångsförvaltning, och Pompey dogs med i fallet.

Plötsligt stod de där igen, i skiten. Utan ägare – men med skulder, med varningar från Skattemyndigheten och med tidigare ägares fordringar.  

Portsmouth kan idag inte betala sin skatteskuld på ett tiotal miljoner, de klarar inte sina löpande kostnader, och de ska söka förvaltning för andra gången på två år. Beviljas det drabbas de av tio minuspoäng och riskerar att åka ur en division till. Beviljas det inte riskerar de att inte finnas längre.

Ja, och inför den frågan ställs vi alltid inför en annan: Vad är en fotbollsklubb? Varför måste den finnas?

I lördags åkte Pompey till Bloomfield och spelade 1–1 mot Blackpool. 1500 ditresta blå tog över arenan med sina protester, 20 minuter efter slutsignalen stod de fortfarande kvar och sjöng.

Inför matchen mot Ipswich igår bad tränaren Michael Appleton om extra stöd i svåra tider. Och han fick det. Medan klubbens existens avgörs på annat håll (och medan Pompey Supporter’s Trust med kisande ögon skissar på hur man kan starta en ny klubb, om det allra värsta skulle hända) gick hans folk på fotboll. De var i och för sig inte mer än 14000 på Fratton Park, men de var där för att visa något.

När matchen var slut och Ipswich hade vunnit med uddamålet återstod bara ljudet av besvikelse, tomhet och… av 2000 supportrar som inte ville gå hem. De stod kvar i sitt Fratton End i tio minuter, i tjugo minuter, i trettio minuter, de stod där tills polisen kom och sa att de var tvungna att gå.

De stod kvar och sjöng – för det är vad fans gör.

För lokaltidningen The News förklarade de vad de gjorde där:
– Klubben är en stor del av staden. Den är stadens liv och blod, sa 70-årige Dave Dobbin.

Martin Bailey, 40 år yngre, höll med:
– Vi står upp tillsammans och visar vad allt handlar om. Det här är vårt lag, vår klubb. We will never die.

pompey.jpg

/Simon Bank

PS. Ja, det var väl det. Jag gick visst ut en stund, men nu är jag här igen. Har jag missat nåt särskilt?

Hey, That’s No Way to Say Goodbye.

av Simon Bank

Inre exil, yttre exil. Exil, hur som helst. Medan Erik Niva gör det Erik Niva gör har jag packat picket och packet och flytt landet. Både jag och mitt bloggande har väl gått lite lätt på tomgång ett tag, efter nio månaders oavbrutet knegande – nu tänker jag låta Erik dra den här gamla kärran framåt, medan jag koncentrerar mig på att få biljett till OM-PSG.

Utöver att ni slipper mig ett par månader så är det tack vare exilen ni nu kan få veta att Rennes ålderman (han är 23, det är en sån klubb) Jirès Kembo är DÖPT EFTER ALAIN GIRESSE! Win-win, på det viset.

Och innan jag säger hejdå kan jag ju lika gärna följa Giresse-tråden ut i dagens nyhetsflöde och hitta en av de mest otäcka, otroliga historier som inte riktigt tagit fart på allvar i Sverige än.

När Giresse dansade över världens gröna planer var han ju inte ensam om det. I två VM-turneringar var Algeriet Nordafrikas hopp, med ett lag som var så starkt att Västtyskland och Österrike såg sig tvingade att fuska bort det.

Den skandalen kan nu hamna ett halvt steg bakom en större, med mer långtgående konsekvenser.

Långt före den arabiska våren i Maghreb och bortom fanns politiska proteströrelser i Algeriet. Regimen darrade under 80-talet efter proteströrelser som föddes i Alger och rörde sig genom hela landet, via Oran till Sétif och vidare.

Vi ska vara försiktiga med kausaliteten, men vi kan i alla fall konstatera att det passade regeringen ganska bra att hitta något annat som de breda folklagren kunde engagera sig i. Som ett fotbollslag.

Inför VM 1982 och efter VM 1986 anlitades den ryske demontränaren Jevgenij Rogov, som fortfarande rankas som den ende utlänning som gjort goda resultat med det algeriska landslaget. Rogov tog med sig en rysk läkare, Micha, som varje morgon gav spelarna tabletter.

Ingen ifrågasatte vad det var för tabletter.

Historien har gjort att de vill göra det nu istället, 25 år senare.

Djamel Menad, Kaci Saïd, Taj Bensaloua, Mehdi Cerbah, Mohamed Chaïb, Abdelkader Tlemçani och Salah Larbès har två saker gemensamt. Det ena är att samtliga spelade landslagsfotboll för Algeriet på 80-talet. Det andra är att samtliga blivit pappor till barn som fötts med handikapp. Idag har Saïd, Menad och Chaïb gått ut offentligt och krävt en utredning: Vad var det egentligen de fick i sig i de där tabletterna?

– Jag vill veta hela sanningen. Jag vill ta den här kampen för mina tre flickor, som alla föddes handikappade, och för de unga spelare som kommer in i den här branschen, säger Chaïb.

Alla hans tre döttrar föddes handikappade, med myopati. Den äldsta avled 2007.

– Jag behöver inte berätta om hur mitt liv varit, min hustrus och mina flickors liv. Mina tre döttrar har alla lidit mycket, beroende på – jag är övertygad om det – tabletterna som den ryske landslagsläkaren Micha gav spelarna varje morgon.

Myopati kan vara ärftligt betingat, men 1999 genomgick Chaïb och hans hustru DNA-tester vid ett sjukhus i Paris. De ska ha visat att de saknade anlagen för att ge sina döttrar den sortens arvsmassa.

Mittfältaren Kaci Saïd blev också far till en handikappad flicka:

– Det här har gjort mitt liv till ett helvete. Jag fick en chock när hon föddes och det påverkade självklart mina insatser som idrottsman.

– Jag påstår inte att vi var laboratorieråttor åt ryska läkare under Rogov-regimen, att vi dopades utan att känna till det. Men misstankarna finns kvar så länge som en utredning inte gjorts.

Historien om det algeriska landslaget är intressant på så många plan, som en del i en politisk historia och som en möjlig parallell skräckberättelserna om långtgående effekter efter dopning i öststaterna. Idrottare som pr-vapen, medicin som medel för att nå framgång, människor mitt i ett pågående djurförsök.

Alla de algeriska landslagsmännen har inte gått ut och ropat på en utredning. Jag hoppas ändå att den blir av.

123algeria.jpg

Ja, men så där kan man väl inte välja att gå på semester? That’s no way to say goodbye. För att anlägga ett lite mer lättsamt perspektiv på tillvaron tänkte jag att vi skulle kunna grotta ner oss i den här höstens lite oförtjänt ouppmärksammade fotbollsbok.

När Zlatan kom ut med bomber och explosioner var det ju ingen som la märke till att Jesper Högström, kulturskribent på Expressen och fotbollsbloggare en gång i tiden, smög in en svagt dold agenda i sin roman Drömmar av plåt, en 90-talsberättelse om en vacklande existens med namnet Niklas Sandberg.

Någon borde alltså ställa honom mot väggen. I brist på bättre alternativ tog jag på mig ansvaret själv:

1. Jesper, i din roman har du valt att ge huvudpersonen namnet Niklas Sandberg. Du förstår att det väcker frågor?

Jag förstår och accepterar, men vill tillägga att huvudpersonen tills kort före inlämning hette ”Johan” i förnamn. Sen insåg jag att man inte kan ha två huvudpersoner som heter Johan och Jonny.

2. Vad säger det om dig och boken att protagonisten är döpt efter en 33-årig Brage-mittback med förflutet i den rumänska ligan?

Det säger förmodligen allt som behöver sägas. Brage är ett namn med tung klang bland oss fotbollstristessens anhängare. Sandberg var väl dessutom något av en självmålsvirtuos under sin tid i AIK? Jag vill också dra en liten lans för den mest framträdande bipersonen, Jonny Gran – ett namn jag själv föreställde mig som ett bra namn på en fiktiv fotbollsspelare (jfr Roy Race, Lofty Peak, Jumbo Trudgeon, Blackie Gray, Hittejoel, Dubbelsven, Björn Backe, Kula Persson…).

3. Niklas Sandberg är ju AIK:are. När AIK vann SM-guld 2009 var det med Norra Stå-soundtracket Drömmar av Guld (Ja det är drömmen om AIK). Du kallar din roman ”Drömmar av plåt”. Hur många kulturkoftor har sett det uppenbara – att du egentligen skrivit en berättelse om Mikael Stahre?

Ingen. De enklaste förklaringarna är oftast de som är svårast att se. Boken handlar om manlig revanschism och Mikael Stahre var förvisso en personifikation av den manliga revanschismen i den svenska klubb som kanske tydligast drivs av denna känsla. Härav, inom parentes, de stora framgångarna för konstellationen.

4. Romanens nu kretsar kring en identitetskris hösten 1994. Parallellen med det svenska landslagets nedgång efter VM-bronset är tydlig. Vilken spelare i VM-truppen tror du Niklas Sandberg, din Niklas Sandberg, skulle haft mest utbyte av?

Hade det inte varit för de tekniska färdigheterna tror jag att Anders Limpars roll i turneringen skulle ha gjort honom till självklart identifikationsobjekt. Fadersproblematiken skulle också kunnat ha leda till viss förkärlek för Patrik Andersson eller ännu hellre Jocke Björklund (som ju egentligen inte var son till K-G och dessutom hade en fryntlig morbror med i bilden). Till sist skulle Niklas förmodligen ha identifierat sig väldigt starkt med Magnus Erlingmarks treminutersinhopp mot Ryssland.

5. Niklas Sandberg åkte på semester till Singapore och blev kvar där som fotbollsproffs. Hade det varit ett alternativ för din Werther-Niklas?

Jag som trodde att uppföljaren låg i säkert förvar i samma bunker i Norge där Zlatanboken förvarades. Nu ser jag att den har läckt ut ändå.

6. Det är ju möjligt att jag går Dan Brown med auteurperspektivet här, men det är ju svårt att inte ge sig på din övriga produktion med deckarglasögonen på. Din romandebut heter Den andra stranden – en blinkning till Lasse Strand, mittbacken som var dömd att leva sitt fotbollsliv i Rosenborg i skuggan av RBK-legendaren Roar Strand?

Jag är ju väldigt fascinerad av det som inom litteraturvetenskapen kallas multivalenta allusioner, så jag vill i det här fallet också nämna att Strands IF i Hudiksvall var den andra (och sista) sista fotbollsklubb min far spelade för. Den första var Skanör/Falsterbo IF, en klubb som också torde väcka associationer till stränder. Familjen bodde i Hudiksvall mellan 1967 och 1972, vilket än så länge inte har lämnat några andra spår i min litterära produktion.

7. Om vi tittar framåt – hur stor är sannolikheten att någon av följande mittbackar får ge namn åt huvudkaraktären i en kommande Högström-roman:
a) Peter Abelson.
b) Teddu Lucic.
c) Martin Keown.

Jag har stor respekt för alla de namn ni nämner. Dock är det min djupt rotade övertygelse att det den svenska litteraturen mest av allt lider av är en brist på romaner där huvudpersonen heter ”Klebér Saarenpää”.

8. Du har ju varit dynamon i bloggkollektivet Tre Hörnor Straff, som driver en tvekamp med Johan Orrenius om att vara Sveriges mest inaktiva fotbollsblogg (just nu ligger båda tvåa). Finns det en framtid för THS eller har ni somnat in för gott?

Nej men så att man vet ju aldrig, som Henke brukade säga. Men det finns tyvärr ett inbyggt och svårlösbart problem med att vara oavlönad bloggdynamo. Till och med Niklas Sandberg i Brage får väl lite betalt?

•••

Och med det: Au revoir. Vi ses möjligen i små inhopp från någon match i höjd med Turin, eller så ses vi helt enkelt lagom till säsongsstarten 2012.

Hoppas ni har det fint till dess.

petitdejeuner2.JPG

/Simon Bank

Mind The Modfather

av Simon Bank

En söndagsförmiddag hemma hos Barnet FC, på den Capello-invigda träningsanläggningen the Hive, och om ni undrar vad man gör där så kan jag tala om att man går in på klubbens eget Starbuck’s, sjunker ner i en soffgrupp, ser Chris Powell stå vid sidlinjen när Charlton slaktar Halifax i FA-cupens första omgång, står i solen och ser Sverige träna, går tillbaka till receptionen, tänker på Lawrie Sanchez, Wombles, Barry jävla Fry och får syn på anläggningens egen Wall of Fame.

Där finns bilder av en tillknycklad Tony Adams, bredvid en rosenkindad Rafa van der Vaart, Guus Hiddink, kanske ett tjugotal bilder totalt av honoratiores som varit på besök de senaste två-tre åren. Peter Shilton, Andrij Arsjavin, Jermain Defoe, en tjocksmockig Neville Southall och den här:

wellafella.jpg

Barnet FC ligger näst sist i League Two. Något säger mig att de har vad som krävs för att överleva ändån.

/Simon Bank

Misery and Famine

av Simon Bank

Lite besviken över Emir Bajramis vacklande landslagsform? Sur över att Hiddinks tappade trollstav? Laddad inför spanska armadans Englands-invasion?

Jag med. Men vi kunde haft det jobbigare med vår fotboll.

Just i detta nu spelar Somalia sin första match i det afrikanska VM-kvalet, de 24 sämst rankade landslagen går in i en inledande runda av dubbelmöten och Somalia inleder med hemmamatch. Ingen räknar med att de ska kunna hävda sig, de har förlorat 14 av sina 15 senaste landskamper.

Men i Somalia kan man å andra sidan inte ens räkna med att spela fotboll alls.

Det är snart 20 år sedan de spelade en officiell landskamp på hemmaplan, den här gången skulle de lagt matchen i Nairobi, men Fifa bannlyste kvalspel i Kenya, och i måndags åkte en somalisk landslagstrupp till Djibouti istället. Förbundets vicepresident Abdullahi Abow Hussein höll tal när de åkte:

– Vi vill att var och en av er sliter som två, men att ni alltid är vänliga mot era etiopiska kollegor. Ni ska spela fotboll, och fotboll är fred och vänskap mellan jordens folk.

Att han talade om fred var ingen slump.

Det är trots allt inte mer än två år sedan som Somalia låg i öppet krig med Etiopien.

USA-stödda etiopiska trupper tågade norrut över gränsen i juli 2006 och invaderade Somalia, kriget varade i tre år och en av följderna var att den militanta islamistiska gruppen Al-Shabaab ökade sitt inflytande i Etiopiens södra delar. De nationalistiska rebellerna blev en motståndsrörelse, och när Etiopien lämnade landet fortsatte de driva sitt krig – mot somalierna själva.

Al-Shabaab, som rapporteras vara en av Al-Qaidas förtrogna i området, vill införa stenhårda sharia-lagar och under rebellernas regim har många hamnat i kläm. Till exempel de som vill röra sig fritt – eller de som vill se på fotboll.

Vi har skrivit om det förut, och greppet har inte mjuknat sedan dess. I februari i år dog U20-talangen Abdi Salaan Mohamed Ali när en självmordsbombare sprängde sig i luften. Flera spelare har skadats i självmordsattacker. Förbundsordföranden Said Mahmoud Nur tvingades ta ställning på ett sätt som Lars-Åke Lagrell aldrig behövt – för att spela fotboll hela vägen in i döden – för att spela fotboll hela vägen in i döden.

– Vi kommer att fortsätta utföra vår plikt i det här krigsplågade landet ända tills vi möter döden, meddelade han.

Fotboll är och förblir den största folksporten i Somalia, trots svält, krig och terror.

– Normalt är alla ställen i Mogadishu eller Somalia farliga, men den unga generationen vill ändå spela eller titta på fotboll. Det är vårt mål, förklarade förbundssekreteraren Abdi Qani i veckan.

Under tiden smäller bomberna. Al-Shabaab har provocerat fram en Kenyansk invasion i syd, och inne i centrala Mogadishu sprängde rebellerna två människor i luften så sent som i tisdags. En talesman för terroristerna har, enligt Reuters, meddelat att fler attacker är att vänta.

Men ett somaliskt landslag spelar just fotboll mot Etiopien, och häromveckan drog Somalias olympiska kommitté i samarbete med Kit Aid igång ett projekt i flyktinglägren i Mogadishus utkanter. Genom att dela ut idrottskläder och fotbollar ville de föra barn och ungdomar i lägren i alla fall ett litet steg närmare ett normalt liv.

Först maten, sedan idrotten, som steg tre utbildning.

kitaid.jpg

Kit Aid berättade om Madino Nur Madey, en fembarnsmor som tvingats resa tjugo mil genom ett av världens farligaste områden för att komma till ett läger i Mogadishu där hennes barn kunde få något att äta. Nu kunde hon stå vid sidan av en fotbollsplan och se hur två av hennes söner lekte igen, hur de spelade fotboll.

– Jag hade aldrig drömt om att få uppleva det här, de spelade bra och en av dem fick en fin medalj som turneringens bäste spelare. Det här är något vi kommer att prata om länge.

Nu kliver jag på ett flygplan för att se Sverige spela mot England på Wembley.

Under tiden håller Somalia alltjämt 0–0 mot Etiopien.

/Simon Bank

Greek Song

av Simon Bank

Angela Merkel, 11-11-11:
– Jag ser fram emot att arbeta med er och försäkrar er om att Tyskland kommer att stå bakom dig och det grekiska folket i kampen att klara av våra gemensamma utmaningar i Europa och eurozonen.

U21-kval, Tripoli, 11-11-11:
emu.png

Snacka går ju.

/Simon Bank

Every Single One of Us Loves Cathy Ferguson

av Simon Bank

Vad tänker vi på idag? I Rom tänker de på Gabriele Sandri, vars namn kommer att synas på Lazios tröjor. I Genua tänker de på offren. Lunchmatchen är inställd efter översvämningarna, Genoas sportchef Stefano Capozucca har föreslagit att spelare från Genoa och Sampdoria borde spela en välgörenhetsmatch som ett lag, och Samp-familjen Garrone har omfamnat tanken.

Här i Aten tänker vi på derbyt. Och i Manchester tänker man alltså på att det är på dagen 25 år sedan som Alex Ferguson klev in genom dörren på Old Trafford för att ersätta Ron Atkinson som Uniteds tränare.

Ett kvarts sekel i dårhuset. I France Football har Philippe Auclair räknat ut att mer än 1100 professionella managers kommit och gått i engelsk fotboll under den tiden. En har stått kvar, och när åren summeras så är det förstås intressant att fastna för den alternativa historieskrivningen, för ögonblicken då allt kunde tagit slut. Och där finns det framför allt två personer som sticker ut.

Berättelsen om Mark Robins har antagit mytiska proportioner, hur en 20-åring räddade en stenhård ifrågasatt Alex Fergusons jobb på en usel cupplan 1989.

Den andra personen som sett till att Alex Ferguson idag firar 25 år som Manchester Uniteds manager heter också Ferguson, och är så ointresserad av fotboll att hon inte ens brytt sig om att lära sig alla regler.

Men det var Lady Cathy Ferguson som såg till att hennes make fortsatte gå till jobbet 2002, när han egentligen tänkt sluta. Det var hon som väckte honom på nyårsdagen för att meddela att hon och sönerna bestämt att han inte skulle sluta. Möjligen hängde det ihop med att hon inte orkade ha honom springandes hemma hela tiden.

– När han trampar dig på fötterna är det störande. Är han där för länge så är han bara i vägen. Men det är nåt som de flesta kvinnor känner, har hon berättat.
– Jag känner en massa folk i Aberdeen vars män jobbar ute på oljeriggarna. När de kommer tillbaka och är hemma i två veckor börjar kvinnorna skrika efter fyra-fem dar.

När Alex såg Cathy första gången, hemma i Glasgow, blev han stormförälskad.
När Cathy såg Alex första gången vände hon sig till sina tjejkompisar och grimaserade.

– Look at’im. He looks like a right bad yin, en dålig en.

Hon visste inte att grabben fått sin brutna näsa och blåklockorna under ögonen i en fotbollsmatch, hon trodde att han var trubbel.

– Hon trodde jag var en gangster, vilket inte är helt fel. Det är i alla fall vad hon säger…

Cathy såg bara två matcher som Alex spelade. Han blev utvisad båda gångerna. Eftersom hon är katolik och Alex far var protestant vägrade präster att viga dem. 1966 gifte de sig borgerligt, och de har varit gifta varje dag sedan dess.

Under de senaste dagarna har engelsk och internationell press bågnat under trycket av olika vittnesmål om vilken sorts person Alex Ferguson är. De flesta tecknar vidare på panegyriken, andra kompletterar med bilden av en envåldshärskare som är lika mycket Machiavelli som Manc. Men alla som jobbat nära honom under lång tid återkommer till ord som lojalitet, ödmjukhet, omtänksamhet.

Alastair Campbell, Tony Blairs förtrogne strateg under ministeråren och en av Fergusons bästa vänner, pekar inte på Sir Alex själv när han ska förklara varför, i en intervju med France Football. Han pekar på Glasgow. Han pekar på Cathy.

– Han vet om att det finns annat än fotboll i världen, och det hör tveklöst ihop med att han aldrig glömt var han kommer ifrån. Varje år åker han hem till en återträff i fabriken där han jobbade i Glasgow, och det extraordinära med de där träffarna är att alla där, 70 år och äldre, fortfarande har kvar samma fruar.

– Det är en sån kultur han kommer ifrån, en kultur där man är trogen. Och att han står kvar med rötterna så djupt i den kulturen, det beror enligt mig på Cathy. För henne finns inga superstjärnor.

När Campbell ringde upp för att tala om att Sir Alex skulle adlas, att han skulle bli Sir Alex, var det Cathy som lyfte luren.

– Tycker du inte att han har tillräckligt med utmärkelser redan?

Det är Cathy som förbjudit Alex att ha något som ens påminner om fotboll hemma i huset. Inga böcker, inga priser, ingenting. För många år sedan berättade Ferguson själv om sin hustru i en intervju.

– Cathy är min motvikt. Hon sätter allt i perspektiv. För henne är fotbollen inte i närheten av att vara lika viktigt som familjelivet, medan mitt liv är fotbollen. Det är bra, det där, väldigt bra.

Det finns inte en vuxen United-supporter som inte minns matchen mot Southampton den 26 oktober 1996. United hade just förlorat med 5–0 mot ett ultrasexigt Newcastle och åkte ner till the Dell för att ta revansch, iklädda de där grå reservställen som var nya för säsongen.

Efter första halvlek ledde Southampton med 3–0, Fergusons centrala mening i paussnacket var åtta ord lång:

– Get that kit off, you’re getting changed.

United förlorade till slut med 6–3. De spelade totalt fyra och en halv match i grått, förlorade fyra och spelade en oavgjord. När matchen var över och Alex Ferguson åkt hela den långa vägen hem till Cheshire hade han fortfarande inte kommit över förnedringen, och försökte säga nåt om det till sin hustru. Men Cathy hade inte tid för oväsentligheter.

– Jag kommer in, säger nåt om matchen. And all I get is: ”Ma washing machine is no’ working Alex”.

Idag är det inte bara 25 år sedan Sir Alex Ferguson tog över som tränare i Englands största fotbollsklubb.
Idag är det dessutom 25 år sedan Cathy Ferguson tog över som tränarfru i Englands största fotbollsklubb.

Under den tiden har det bara sjungits en sång om henne på Old Trafford, det var när hon övertalade Alex om att fortsätta som tränare. Det är möjligt att hon förtjänat fler.

shesalady.jpg

/Simon Bank

Sida 17 av 120