Gasperini planerar en minut i taget, Lupo Enrique försöker överleva, Devis Mangia är upptagen med att fundera på en tjugoårsplan med Palemmo, Conte har fått il suo popolo med sig och det är, på det hela taget, en ny intressant vecka för alla allenatori i den del av världsfotbollen vi kallas il calcio.

Veckans bästa, då?

En som hoppat av. Jag är ju lite sen på den här bollen, men eftersom den inte synts till på så många andra håll har ni säkert överseende med att jag upprepar en smula. Carletto Ancelotti hade ju tänkt sig en lugn sommar efter skilsmässan med Abramovitj, men sedan råkade han zappa in en svensk Viasat-sändning och tänkte att ”fan, den där sure norrländske gubben verkar ju ha ett förtjusande välbetalt och enkelt jobb”.

Han syftade främst på Lars Lagerbäck, inte på Erik Niva.

Sagt och gjort. Carletto kritade på för italienska Sky, och i veckan klev han in i expertrollen under deras Champions League-sändningar. Hur det gick? Tja, i det stora hela fint.

Inför Barcelona-Milan ombads han komma med ett tips. Carlo funderade ett ögonblick och slog fast: 2–2.
När sedan matchen rullade igång såg det väl inte riktigt ut som en 2–2-match, men efter 91 minuter fick, som bekant, Milan hörna. Medan Seedorf tog sin finfina akter och vaggade ut mot hörnflaggan tyckte Ancelotti att det var hög tid att förklara för tittarna vad som var på väg att hända:
– 2–2. Thiago Silva.
Ja, och sedan slog Seedorf hörnan, som Thiago Silva nickade in för 2–2.

How does he know? It’s his job to know.

Natt i Lissabon, då överväger man sina alternativ och agerar därefter.

Är man Evert Taube drar man sig neråt hamnen till, tittar på en flicka och tar värvning som lättmatros på en ångare med riktning åt det ena hållet eller andra.

Är man inte det kan man ju lika gärna sätta tänderna i en färsk rapport från Fifas tekniska studiegrupp.

Ni förstår, just idag kom den tekniska rapporten från damernas VM i somras, och den är så anmärkningsvärd att jag utan vidare ger upp tanken på att gå till sjöss. Gruppens grundanalys av turneringen är ju så grund att den inte kan vara annat än korrekt. De konstaterar att damfotbollen blivit oerhört mycket bättre, att anfallsspelet utvecklats så mycket att det inte längre fungerar att spela osorterat och långt (de pekar ut Norge som ett exempel) utan att det måste finnas en riktning i spelet. Sverige, menar man, spelar i och för sig långt ibland, men ofta med en mening och ett mål.

Och det finns ju inget där man rimligen kan opponera sig mot.

När de kommer till individanalysen av Sveriges mästerskap, däremot… så finns det ju det.

Fifa-gruppen, med ett par av världens stora namn, lyfter fram följande nycklar i det svenska spelet:

•Enkel 4-4-2-uppställning
•Bra länkspel mellan lagdelarna
•Kompakt försvar
•Disciplinerat, välorganiserat försvar
•Hög press
•Snabbt press efter bollförlust
•Anfall som använder bredden
•Använder bredden bra, yttrar går mot mål, skär in, är bra en mot en.
•Inflytelserik målvakt
•Inflytelserika individuella spelare

Jag vet inte om Sveriges 4-4-2 var särskilt renodlat, i flera matcher gled de över i diamantspel till exempel. Jag håller med om att de var skickliga på att använda yttrarna (i alla fall en av dem), och att de i grunden var bra på att utmana en-mot-en (Schelin, Öqvist, Sjögran). Och jag tycker inte att Hedvig Lindahl levde upp till kraven man måste ha på en riktigt bra mästerskapsmålvakt.

Men det riktigt parodiska är att när Fifas tekniska grupp ska välja fem nyckelspelare i Sverige så fastnar de för de här:

•Hedvig Lindahl (bra närvaro, snabb ut från linjen)
•Caroline Seger (hårdjobbande defensiv ledare med bra blick och playmaker-egenskaper)
•Sara Thunebro (trygg, hårdjobbande, läser spelet mycket bra, skicklig en-mot-en, ger understöd till anfallet)
•Lotta Schelin (snabb, intelligent, bekväm med bollen, passar väldigt bra)
•Therese Sjögran (tekniskt begåvad, med ett bra passningsspel, vänder spelet effektivt)

Och… ja, även om man kan anmärka att Lindahl svajade en hel del, att Thunebro aldrig riktigt nådde upp i sin högsta nivå – bland annat eftersom hon inte kom upp och gav understöd i anfalsspelet – och att Seger aldrig fick chansen att spela sin bästa fotboll eftersom hon var skadad… även om man kan göra allt det, så är ju det mest anmärkningsvärda att Fifas främsta experter valde ut ett halvt svenskt lag utan att hitta Lisa Dahlkvist och Lotta Rohlin.

Det är alldeles fantastiskt.

/Simon Bank

Dio mio.

Jag vet inte vad det är med il calcio, men de har väl känt sig lite ignorerade och undanskuffade det sista. Lite i behov av uppmärksamhet (ja, kanske inte alla då – men många).

Alltså gör Roma storslaget fiasko med inre slitningar som syns på utsidan, alltså ser Milan till att hugga sig till 2–2 på Camp Nou, alltså gör Napoli en Milan 2.0 i Manchester.

Alltså: Gasperini–Trabzon 0–1.

Jag sitter på Luz i Lissabon, det är för varmt för kläder trots att det snart är natt, och Benfica och Manchester United har resonemangsspelat sig fram till ett lämpligt 1–1. Men det är ju Inter man tänker på.

Gasp har inte en större, starkare status än att han fick ändra sitt älskade 3-4-3 så fort som husbonden kom och knackade på hans dörr, men lik förbannat springer de rakt in i en svart storm från Turkiet. Jag har inte sett matchen, men det räcker med resultatservice för att förstå att Inter håller på att slå världsrekord i snabb kris. De fick inte den tränare de ville ha, de fick skaffa sig den tränare de fick – och nu är hans auktoritet så undergrävd att han kommer att få svårt att arbeta. I veckan spårade Cambiasso ur när han fick en fråga för mycket om spelsystemet. ”Basta!” sa han. Nu fick det vara nog med allt snack om osäkerhet och kris, nu skulle pressen sluta att skylla på alla från presidenten till materialförvaltaren.

Jodu, Esteban. Idag inleds nästa vecka, snart ska ni möta Roma, och det här är bara början.

Annars? Här var United halvokej, Benfica riktigt vasst före paus (utan boll, men med presspel som på 80-talet). Och Anders Lindegaard kommer att ställa till det lite för De Gea, känns det som. Schmeichel-utstrålning på honom ikväll.

Nu står United-klacken kvar och sjunger för Roy Keane, och under tiden kan vi väl, till sist, ägna en minut åt att bita oss i kinden över det faktum att det ju lika gärna kunde varit Johan Dahlin som storspelade mot Real Madrid ikväll. Nu var det MFF-dödaren Ivan Kelava, igen. En monstertalang som – det här kan vi se som kvällens knappologa fakta – älskar hockey och New York Rangers över allt annat.

– När jag har tid åker jag över och ser mitt Rangers. Jag brukar se deras matcher på tv, för min idol Henrik Lundqvist spelar där, har Kelava förklarat.

Den jäveln.

/Simon Bank

Camp Nou, medan svetten klingar av. Jag tänker att det kan bli regn, kanske åska. Däremot kan det inte bli en dålig match, vilket är det fina med den här klubben.

Antingen kommer Barcelona ut som Barça, då blir det fantastiskt. Eller så förhindrar Milan det, och då blir det ännu mer fantastiskt.

Det luktar som det luktar här, nötter och bocadillas och förväntningar. Milans sektion är redan full, resten av arenan är fortfarande halvtom – och vi har fått laguppställningarna som bekräftar, igen, varför vi ska gilla Max Allegri.

Han är fortfarande färsk på den här nivån, och han gör sina misstag, men han lär sig saker för varje match och månad som går. Ikväll går han ut på Camp Nou och lever upp till det han sa om att det vore självmord att försvara sig. Cassano spelar, Pato springer, Boateng kommer att fylla på när det går.

Jag tror inte att Milan ror det här i land, jag tror att Barça – till tio elftedelar samma lag som spelade finalen på Wemberlee – är alldeles för bra för att ens se sitt skakade, skadade försvar särskilt testat. Men Allegri förstår att han måste våga lite, och vi får se Fantantonio mot världens bästa fotbollslag. Allegri rymde från sitt eget bröllop en gång. Allegri är livornese. Allegri gör vad han måste.

Nu spelar de Peps musik, nu dunkar de Coldplay. Jag hade gärna sett Ballack ikväll, jag mår lite dåligt av att inte följa OM i Pireus, men livet är lurigt på det viset.

Jag har inget emot att tillbringa kvällen här, det har jag verkligen inte. Game on. 3–0?

/Simon Bank

Hallåouåouuåoouhhå (det ekande ljudet av en välkomstfras i en bortglömd, tom, försakad blogg).

Klockan är halvtre på natten, Barcelona är fortfarande för varmt för att ta i utan grytlappar och på hotellrummet lyser flitens lampa kreativitetens lampa nåt slags lampa medan vi försöker slå ihop dagboken om en måndag som mest handlade om han som inte är här.

Men det där är ju mainstream-grejer för en papperstidning. Som om ni läste sånt. Jag önskar att jag hade mer att berätta om Andrés Iniestas stenhårda attack mot Mark van Bommel, men problemet med den är ju att den – lite som med Carles Puyols osvikliga känsla för den moderne mannens mode – inte riktigt existerar.

Det roligaste vi fick ut av den här dagen var ju annars Maurizio Zamparinis briljanta uttalande om Devis Mangia, den besatte tillsatte tränaren som ledde Palemmo till 4–3 mot Gasperinis 3-4-3-såll till Inter. Zamparini ska alltså ha gått ut och sagt att han ”hoppas ha startat en lång era med den här tränaren” och att han vill att ”Mangia ska bli vår Arsène Wenger”.

Zamparini har, hittills, sparkat 31 tränare. Jag skulle säga att det är mindre sannolikt att Mangia blir en ny Wenger, eller att den ”långa eran” sträcker sig längre än en säsong, än vad det är att Iniesta imorgon bitti går ut i en radiointervju om van Bommel och lovar att ”hugga den slynan”.

Men vad vet vi.

Ingenting, är vad vi vet, mer än att Champions League rullar igång om ett par timmar, och att en kokain-skandal är på väg att rulla upp front and center i Premier League. Droger i fotbollsvärlden är vare sig nytt eller en chock – det röks, för att ta ett exempel, inte särskilt mycket nikotin i den franska fotbollen – men om jag skulle få för mig att para Champions League-drömmar med kokain på ett personligt plan så skulle jag komma att tänka på en spelare som, till skillnad från de drogfällda som nämns i den där FA-rapporten, aldrig skyddades av sin klubb.

Jag skulle, kort sagt, komma att tänka på killen som lärde mig hur man gör en bicicleta.

En sommar när jag kommit ett år eller två upp i tonåren fick min familj besök av en skotsk familj med så stora hjärtan att de knappt fick plats i normala hus. Jag minns de små sakerna, som att pappan var en gammal elitspelare i rugby som råkat bryta ryggen och nu jobbade som polis på narkotikaroteln, att mamman jobbade med turism. Framför allt minns jag Kevin, som var lika gammal som jag men annorlunda på rätt många sätt.

Han sprang 100 meter på samma tid som jag sprang 80, han var dubbelt så stor som jag, han visste hur man sköt konstsparkar som en jävla häst, och sedan ett par år tillbaka hade han varit jagad av snart sagt varenda stor engelsk klubb som finns. I Skottland rankades han som ett av de största anfallslöften de sett, och ett par år efter att vi stod och slog crossbollar till varandra på en svensk gräsplätt debuterade han både i U21-landslaget och – som sextonåring – i Hearts a-lag.

Kevin skulle, helt enkelt, bli något riktigt, riktigt stort. Jag följde honom tills hans korsband trasades sönder, noterade att han försökte kämpa sig tillbaka i mindre klubbar, och märkte att han jobbat sig till en ny chans i St Johnstone. Han hade spelat fyra säsonger med en trasig menisk, och gavs liten chans att någonsin kunna spela fotboll igen. Ett tag satt han till och med i rullstol.

Kevin hade gått från att vara en välbetald supertalang till att vara en belastning för sin klubb. Under en blöt julfest blev han – ihop med en annan skadad, men mer meriterad lagkompis – påkomna med att ha sniffat kokain på en toalett.

Båda fick sparken omedelbart. Åren som följde ägnade de åt att driva en rättslig process mot klubben, med stöd av både medier och skotska ligan. Till slut fick de inte mer än en minimal ersättning för uteblivna inkomster.

Ska vi leta en sensmoral här? Var det synd om två skadade, professionella spelare som drog varsin lina och åkte dit? Inte särskilt. Hade de skyddats av sin klubb om de varit en tillgång snarare än en skadad belastning för lönekontot? Med all säkerhet.

Kevin lärde mig, eller försökte i alla fall lära mig, hur man konstsparkar i fotboll. Själv spelade han aldrig på hög nivå igen efter kokainskandalen. Det senaste jag läste om honom var att han jobbade som researrangör.

/Simon Bank

5–0 mot San Marino, det vore ju lätt att säga att jobbet är gjort – men det vore att ta i lite mer än vad den här insatsen egentligen förtjänade.

Men tre poäng är tre poäng, och fotboll är ibland mest bara fotboll.

Det har ju spelats andra matcher den här veckan, på annat håll, där betydelsen inte riktigt stannat på insidan om sidlinjerna.

I lördags kvalspelade Libyen till Afrikanska Mästerskapen, men det var en final mer än en kvalmatch. För första gången spelade de under en flagga som senast vajade över Libyen innan någon av spelarna i dagens landslag ens var född. Det har gått 42 år sedan Libyen spelade under monarkins flagga istället för Muammar Gaddafis, nu gjorde de det igen. Nu kunde de lyssna till den gamla nationalsången igen.

Tripoli har fallit, flera av landslagsspelarna har stridit med rebellerna, och mittfältaren Tarik El Taib har sparkats ut ur truppen efter att ha uttalat sig för Gaddafi och mot revolten under kriget.

Matchen spelades, av säkerhetsskäl, i Kairo – och Libyen slog Mozambique med 1–0. En seger för Libyen, inte för Gaddafi.

I dag kom laget hem till ett splittrat land, som i alla fall fått en symbol som spelat under en flagga.

– Bland oss finns folk från Misrata, Tripoli, Benghazi. Det är ingen skillnad mellan oss. Skillnaderna tillhör det förgångna, mässade anfallaren Ahmed Saad enligt AFP.

– Vi tillägnar den här segern åt martyrerna och revolutionärerna som fortsätter slåss, det är det minsta vi kan ge det libyska folket. Låt oss hoppas att den här glädjen kröns med Libyens frihet.

Fotbollen var alltid ett av de starkaste symbolvapen Gaddafi hade, hans son spelade till och med i landslaget. Nu är det en symbol för ett nytt Libyen istället.

•••
•••
Så flyttar vi oss två dagar framåt, utan att lämna Kairo.

Om Libyen startade om här i lördags var det Egyptens tur att starta om här idag.

Vi har skrivit mycket om fotbollssupportrarnas roll i revolutionen, om hur fotbollen sögs in i maktspelet som följde på och kring Tahrir. Al-Ahlys supportergrupper försökte desperat hävda sin roll som apolitisk, men utan att lyckas särskilt väl.

Hur som helst, igår skulle fotbollen i Egypten rulla in i nästa fas. Cupen skulle börja om, Al-Ahly skulle möta miniklubben Kima Aswan i en sextondelsfinal.

Hur det gick? 4–0.

Hur det gick? Åt helvete.

De unga ultrás i Al Ahlawy är inte ovana vid att drabba samman med polisen, läktarna har aldrig varit en apolitisk plats och var det inte ikväll heller. När supportrarna började sjunga smädelser om Hosni Mubarak och (förre inrikesministern/säkerhetspolischefen) Habib el-Adly smällde det fullt ut.

Fullskaliga upplopp, ett femtiotal skadade poliser, ännu fler skadade supportrar, ett dussintal brända polisbilar och rykten om dödsfall, som bland annat spreds via Al-Ahlys officiella hemsida. Batonger och tårgas från ena sidan, projektiler och fyrverkerier från den andra.

När Egyptens fotbollsförbund beslutade att köra igång cupen igen var det eftersom ett uppbyggt inrikesministerie sade sig ha återvunnit kontrollen över huliganismen i samband med fotbollsmatcher.

– Det finns ingen anledning att förolämpa tidigare eller nuvarande ministrar. Vi borde koncentrera oss enbart på fotbollen, dundrade en talesman från förbundet.

Medan han gjorde det brann det ännu på gatorna kring arenan.

/Simon Bank

Det var så här: I fredags natt, när vi just hade jobbat klart efter matchen mot Ungern, satte jag mig och scannade av nyhetsflödet. Sedan gick jag in på twitter och kollade vad som rörde sig där.

Det första jag såg var att Steed Malbranque slutat med fotboll med omedelbar verkan, eftersom hans son diagnosticerats med cancer. Det hade naturligtvis inte spelat någon roll vilken spelare det rört sig om, det träffade som en smäll i magen alldeles oavsett, men eftersom Steed varit Spurs, varit en av dem man velat allt gott, träffade det ännu hårdare.

Jag hade faktiskt tänkt att skriva något om det, men när jag nyhetssökte franska och engelska medier hittade jag inga tidningar som skrivit. Bara reportrar, flera av Englands allra främsta och skickligaste, som twittrat om det: De slog fast att det var på det här viset, och uttryckte sin medkänsla och sympati för Steed Malbranque mitt i hans familjs tragedi.

Men tidningarna skrev inte, och jag skrev inte heller. Ett dygn senare dök rapporterna upp även i nyhetsflödet, och då fanns ingen anledning att lägga till något.

Men det var ju bara en sak: Det var inte sant.

Steed Malbranque har ingen son, alla som vidarebefordrade ryktena om att hans son drabbats av cancer var en del av en lögn. Vi vet det nu, och det är förstås fantastiska nyheter för alla som bryr sig om Steed Malbranque – men framför allt är det en smäll för en ny sorts nyhetsförmedling, där ingen tar ett vettigt ansvar för vad som skrivs.

Idag läser jag hur journalister ber om ursäkt, säger att de bara skickat ryktet vidare i god tro. Så är det förstås. Men när alla kastar skit på den vidriga, okända person som startade ryktet, så flyr de också ett ansvar för sin egen roll. Den där smällen som träffade i magen sitter kvar, och nu handlar den inte längre om en fotbollsspelare. Den handlar om en hel tid där rykten är lika cyniska som alltid – men där de fått snabbare fötter, villigare budbärare. Journalister, några av de bästa i världen, tog emot obekräftat skvaller och spred det vidare, inte i sina tidningar – där är kraven högre – utan på sin twitter, under sitt eget namn.

Om inte det är otäckt så vet jag inte vad som är det.

/Simon Bank

BREAKING NEWS:

Så här minuterna före vårt allvar kan vi väl lika gärna uppdatera er om vad som händer i bloggens nya adoptivklubb Xamax Neuchâtel.

Bulat Tjagajev har just gett tränaren Joaquin Caparros sparken efter fem veckor. Både han och hans stab får gå med omedelbar verkan. Samtidigt rapporteras det att spelarna i Xamax inte fått ut sina löner.

Vi avvaktar nästa steg med spänning. Och avsmak. Mest spänning.

/Simon Bank

Budapest vaknar – eller, det är väl mest jag – och gör det med oannonserat starkt solsken, så vi kan väl lika gärna låta bloggen morna sig i takt.

Först: en fråga och ett svar. I en kommentar till förra inlägget undrade Patrik hur bloggens kommentarsfält kommer att påverkas av Aftonbladets nya, mer restriktiva policy.

Det enkla svaret: Inte alls.
Här förhandsgranskas alla kommentarer, jag och Erik Niva släpper igenom nästan allt men drar i handbromsen vid kränkningar eller dumheter som inte tillför ett dugg. Kommentarerna är ju mer än halva behållningen med den här bloggen (normalt är Erik Niva den andra halvan). Om vi stängde ner dem eller tystade ner dem hade vi tappat sugen att skriva helt. I bloggen för vi diskussioner med varandra, i möten som gör det svårt eller omöjligt att behandla varandra som skit. Mötet är själva grunden, här och överallt annars.

Annars kan jag, chefs- och självkritiskt, undra varför inte kvällstidningarnas chefredaktörer är mer pedagogiska när de förklarar varför de ökar kontrollen av kommentarsfälten. Både Jan Helin och Thomas Mattsson står med myndig hållning i tv och försöker förklara varför, de talar om publicisters ansvar, om tidningen som demokratisk arena. De tänker inte använda sin mediala makt till att ge en plattform åt dem som efter varenda text vill tala om att allt egentligen är invandrarjävlarnas fel.

Varför förklarar de inte alltihop så att invandrarjävlar-hatarna förstår?

Äh, allt ska man göra själv:

Aftonbladet och Expressen har inget emot kommentarsskribenter som är uppenbart rasistiska, vi är inte diskriminerande på det viset. Vi tycker bara att det är fel att släppa in hat-kommentatorerna här, när vi inte klarar att ta hand om dem. Om vi inte har resurserna blir det bara dumt, och vi upplever att det är fel att blanda olika skribentkulturer. Det är bättre att man hjälper invandrarjävlar-hatarna i deras hemmiljö, så slipper vi problemen med kulturkrockar.

Så. Visst blev det tydligare nu?

Det om det.

Det är ju Gameday idag, en gigantisk match på Puskás-stadion, och om ni börjar må lite dåligt så kan vi ju gjuta olja på ångestvågorna med lite kvalitetsläsning ur gårdagens Guardian. De publicerar ett långt utdrag ur John Craces bok Vertigo: One Football Fan’s Fear of Success, och det är väldigt fin läsning. Jag hoppas de sympatiserar med ett referat här – läs gärna orginaltexten om ni har tid.

Crace råkar vara Spurs, han råkar lida av återkommande depressioner (kausalitet), och han skriver väldigt bra om vad det egentligen kan betyda eller betyder att vara fotbollssupporter. Crace har varit Spurs sedan 1966, när han som liten förälskade sig i Jimmy Greaves, och han har bestämt sig för att samla biljetter och programblad från alla Tottenham-matcher som någonsin spelats.

Decades of underachievement? Tick. An heroic sense of injustice? Tick. A pathological ability to rewrite failure as success? Tick. A seemingly infinite capacity for self-destruction? Tick. Selective memory? Tick. Yes, I’d say Spurs and I were made for each other.

De senaste 15 åren har John Crace lidit av depressioner; sömnbrist, hypokondri, dödsångest, panik. I perioder har han lagts in på mentalsjukhus för att klara sig igenom kriserna, men i år ville han inte det. Spurs skulle ju möta Milan i Champions League.

Han skriver:

Jag visste bara inte om jag kunde klara det. Jag gillade tanken på att vara där, kunde bara inte föreställa mig hur jag skulle ta mig dit. Det kändes för avlägset, för svårt. Jag kunde knappt ens ta mig ut på gatan för att köpa tidningen på morgonen. Hur skulle jag kunna ta mig till Milano?

Ett par dagar före matchen träffar John sin psykolog, och frågar om det vore dumt att åka. Psykologen stirrar på honom:
– Är du galen?
– Ja, annars hade jag ju inte varit här.

Psykologen utvecklar:
– Jag menar: Hur skulle du kunna låta bli att åka? Om jag kunde få ledigt hade jag åkt själv. Jag har varit Spurs i årtionden och det här är en en-gång-i-livet-möjlighet.

John Crace åker till Milano, han sitter på en Milan-sektion och ser Peter Crouch kontra in det där osannolika 1–0-målet. Han skriver om den omvända relationen mellan sjukdom och tillfrisknande: när han var sjuk blev hans fotbollsintresse friskare, han kunde se det för exakt vad det var. Och det betyder inte att det blev mindre viktigt, utan ännu viktigare.

Även när jag är knäpp känner jag mig trygg i publiken: omsluten av en gemensam känsla av mening med alla andra. Jag känner att jag är i en bubbla där inget står mellan mig och ögonblicket. All annan oro som invaderar mig dygnet runt – ”Du kommer att dö, John, frågan är bara när” – försvinner för ett par timmar.
Det finns inget jag; bara fotboll. Det är den bästa ledighet som finns, ledighet från mig själv. Att veta att det finns fotbollsmatcher – och alltså ögonblick som det här – att se fram emot är en av de saker som hjälper mig att överleva de där dagarna när varje minut känns som en timma.

Jag lider inte av depressioner på det sättet, är inte sjuk i den omfattningen. Men jag förstår exakt vad John Crace skriver om. Jag vet att vi pratat om det förut, i relation till stora sorger i livet. Fotbollen som är så viktigt just för att det låter oss göra något oviktigt.

Jag gillar förstås att Crace skriver om Tottenham, det gör att jag slipper översätta honom för att ta emot det han skriver, men jag är övertygad om att alla supportrar, alla som brinner sig friska genom supporterskapets sjukdom, kan relatera till det på precis samma sätt.

Utdraget i Guardian avslutas med en summering av året:

Den odiskutabla framgången när säsongen var över var att jag fortfarande var vid liv, något ni kanske tar för givet men som jag aldrig kunnat göra. Jag hade klarat mig igenom ett år till.
Det är bra att ha några få konstanter i mitt liv. Efter min mamma och mina systrar är Spurs den längsta relation jag någonsin haft, och det är en oändlig källa till rikedom.
Spurs visar mig hur man vinner och förlorar, hur man säger hej och farväl. I 90 minuter, och i en livstid.

Och med det tycker jag att vi laddar för en match till.

/Simon Bank

Hear the whisper of the raindrops, blowin’ soft against the window. Nah, inte så mycket Kris Kristofferson över Malmö idag. Mer ekelöfsk spleen, grått på grå bakgrund. Blåshåls-Skåne i höstform.

Men Zlatan Ibrahimović har underhållit, och det händer saker i fotbollsvärlden, så vi ska inte gnälla. Vi kan väl börja med lite fotbollsideologisk utvecklingdebatt, eftersom just de bitarna råkat få sitt nav i Malmö de här dagarna.

I går pratade Erik Hamrén svensk fotbollsideologi på ett sätt jag faktiskt tyckte om. Han fick nån fråga om MFF:s miss i Champions League-kvalet och ville göra ett förtydligande till tidigare uttalanden han gjort om svensk klubbfotboll.

Hamrén har sagt att allsvenskan förmodligen, rent konkurrensmässigt, skulle må bra av att krympas med ett par lag. Han vet precis som alla andra att resursfrågan, fördelningsfrågan, omsättnings- och arenafrågan är avgörande för hur väl svenska lag ska kunna hävda sig i Europa. Får vi ett par klubbar med bättre ekonomi, bättre lönekraft, så kommer de klubbarna att kunna klara sig bättre.

Igår la han en fråga till de svaren:

– Ska vi ut i Europa?

– För mig är allsvenskan fantastisk, en jättebra produkt. Den får fram många talanger till landslaget. OM vi ska ut i Europa, då måste vi agera annorlunda, då måste vi ha mer resurser till färre klubbar. Men vi kanske inte ska ha den måttstocken.

Och det är ju just det jag tjatat om i ett årtionde nu. Det finns en vilja i Sverige att ha kakor och äta kakor samtidigt. Vi gillar allsvenskan, konkurrensen och öppenheten där, att det inte är som i de stora ligorna där ägare köpt sönder tävlingsmomentet och bara ett par klubbar kan vinna varje år. Samtidigt blir det ramaskri om vår brist på konkurrenskraft i det internationella perspektivet, varje gång december kommer och vi inte har några lag kvar i europaspelet.

Debatten är viktig och nyttig, men som med alla debatter måste man ha klart för sig vad det är man debatterar, hur alternativen ser ut.

Sverige kan få ett lag som hävdar sig hyfsat i Europa, kanske till och med två eller tre hyfsat starka klubbar som kan ge sig ut och ta sig till gruppspel i Champions League och kanske, ett år på tio, ta sig vidare till en kvartsfinal. Det går. FCK kunde. Ge oss bolagisering, differentiering, styrda tv-pengar, så kan vi börja snacka om det.

Men det skulle också ske på bekostnad av det som gör allsvenskan unik, och i min värld – som inte är den enda – är det inte värt det priset. Allsvenskan är idag hundra klasser sämre än Premier League, men publiken jämför inte på det viset. Vi älskar vår serie trots det, nästan tack vare det.

Förbundskaptenen gjorde i alla fall sitt för att göra valet tydligare och debatten lite bättre. Det var bra, kanske extra bra en historisk dag som den här, när världens bäst skötta liga förtydligat sitt regelverk i 51-procentsfrågan: Martin Kind vann sin kamp, Leverkusen och Wolfsburg förlorar lite av sina fördelar, men den demokratiska grundtanken är fortfarande och alltjämt en grundbult i tysk fotboll.
•••
•••
Annat bra från Malmö, som så väldigt ofta: Forskningen.

Malmö Högskola har gjort så mycket för det intellektuella fotbollsklimatet i det här landet, med mastodontinsatserna från akademiker som Tomas Peterson och Torbjörn Andersson. Senast i raden, en bok av Peterson om hur vi utvecklar talanger i det här landet.

Boken – jag har hittills bara läst ett sammanställande pressmeddelande – är en rasande uppgörelse med utslagningen i svensk fotboll. Inte för att den är elak, utan för att den är idiotisk. Peterson har granskat utfallet bland 1100 pojkar och flickor födda 1984 för att se hur elitsatsningen lyckats.

Ur pressmeddelandet:

Svaret är sensationellt. Av dem som i den undersökta gruppen blivit elitspelare visade sig att hälften en gång hamnat på bänken och sorterats bort eftersom de ansågs mindre lovande.

– Hälften av männen som tillhör fotbollseliten har kommit in i fotbollen på andra sätt. De har, trots att de sorterats bort, kommit tillbaka av egen kraft och bryr sig alltså inte om vad vuxna säger. Det är de som kallas för träningsnarkomaner, vinnarskallar med mera, hävdar Tomas Peterson. Han frågar sig också hur Riksidrottsförbundet och Svenska Fotbollförbundet kan försvara sitt nuvarande sorteringssystem när hälften av männen i eliten tagit sig dit av egen kraft och drar slutsatsen:

– Systemet borde avskaffas, då vi skulle få fram lika många duktiga elitspelare utan denna sorteringstrappa.

Peterson pekar på hur upptagna man varit med de fysiska aspekterna, att många sorterats bort eftersom de släpat efter i sin fysiska mognad. Och det där är ju intressant, i en tid när fotbollen på högsta nivå skenat i rakt motsatt riktning. Fler av världens toppspelare är i hob-storlek, och världens bästa fotbollsklubb är byggd på småttingar som Xaviesta och Messi.

Om det finns någon Barça-effekt man vill önska sig så är det att det får fler ungdomsledare att inse att småkillar kanske inte vinner när de är tolv – men att de kan bli bäst av alla när de är 22.

Nog så? Jodå, men har ni tid över så lägg den gärna på en lekfull artist som redan är bäst: Martin Fröst intervjuades stort och fint i gårdagens Corriere della Sera. Han berättade bland annat att han håller på Milan.

– Enbart för att Zlatan Ibrahimović spelar där.

/Simon Bank