En natt i Charkiv är inte det sämsta. Sjevagol har gått och lagt sig (tror vi, han stör oss inte i lobbyn längre i alla fall), de har släckt ner gatubelysningen och Michael Wagner har just stegat upp Svobodij-torget här utanför och fått det till prick 119 000 kvadratmeter. Det gör det till Europas sjätte största, vi tror att det betyder att det missar VM-slutspelet och nu istället satsar på att ”bli kanon på midsommar”.

Förut idag flockades ett hundratal poliser runt det där torget. Det såg varmt ut med uniformerna och de där öst-stora mössorna, men de var där för att se till att dagens demonstrationer inte spårade ur. Protesterna har spridit sig hit från Kiev, där oppositionen slagit upp tält utanför domstolen där Julia Tymosjenko står åtalad för att ha slutit ett egenmäktigt energiavtal med storebror Ryssland.

Tymosjenko ledde den orange revolutionen och blev en ikonisk symbol för ett nytt, framväxande Ukraina, med flätor och allt. Hon blev premiärminister, men petades undan av president Janukovitj och befinner sig nu i opposition, rättssal och frihetsberövad i Kiev.

Demonstranterna hävdar att Janukovitj ligger bakom åtalet, att det är politiskt motiverat. EU, USA och faktiskt även Ryssland sluter upp bakom samma tanke, och har satt stenhård press på Ukraina att släppa Julia Tymosjenko, som själv klär sig i offerdräkt som om den vore ett andra skinn.

Och fotbollen? Julia Tymosjenko räknar det som en av sina stora meriter att det var under hennes styre som Ukraina började bygga inför EM, och gjorde det helt i linje med Uefas tidsplan. Annars har hon en klar tanke när det gäller det här med politiker och fotboll, eller i alla fall när det gäller hennes politiska motståndare och fotboll:

De ska hålla sig långt därifrån.

Hösten 2009, just som Viktor Janukovitj gått ut och förklarat att han tänkte kandidera för att återta makten i nästa presidentval, passade Tymosjenko på att smida medan lädret var varmt.

Janukovitj använde ju fotbollen som ett sätt att göra sig poppis. Han besökte Metalist Kharkiv för att stråla sig i glansen av deras framgångar, och han såg till att vara på plats när Ukraina hade chansen att play-off-kvala in till VM i Sydafrika.

Problemet var att det inte gick särskilt bra – och att Julia Tymosjenko påpekade det.

– Ta till exempel Charkivs underbara lag Metalist. Grabbarna har spelat fantastiskt hela året. De har slagit stora europeiska klubbar, tog sig till slutspelet i Uefa-cupen och låg långt fram i ukrainska ligan. Jag gratulerade dem flera gånger till deras briljanta segrar.

Och så själva poängen:

– Så hade det förmodligen fortsatt, om de inte fått besök av två kära gäster.

Hon syftade på Janukovitj och ex-presidenten Viktor Jutjenko. När de dök upp i Kharkiv förlorade Metalist – efter sex raka vinster – omedelbart mot bottenlaget Obolon.

– Trenden är tydlig, dundrade Tymosjenko. Så snart som Jutjenko och Janukovitj dyker upp på läktaren – vänta dig ett misslyckande.

Bara ett par veckor före Metalist-fiaskot hade Jutjenko och Janukovitj suttit på läktaren för att se Ukraina slå Grekland hemma och gå till VM. Det blev 0–1. Det blev inget VM.

– När de kommer ensamma kan du klara av deras ”tur”, men när de kommer båda två så är du chanslös, slog Julia Tymosjenko fast, innan hon konstaterade att politiker skulle hålla sig långt borta från fotbollen, för allas skull.

Nu sitter hon i alla fall anklagad för oansvariga affärer i Ukrainas namn, och riskerar ett mångårigt fängelsestraff. Och under tiden är det uppenbart att Janukovitj fortfarande har det jobbigt med fotbollsläktarna. I helgen mötte Dynamo Kiev Karpatij Lviv. Dynamos ultras har politiskt mest märkts genom en betydande högerextrem del (fördjupning, för den som vill), men den här gången fick de uppmärksamhet för att de protesterade mot presidenten med den värsta förolämpning de kunde komma på.

Fiffigt.

Och för att avsluta med något lite mer slugt i politisk väg – och för att avsluta det här inlägget innan internet tar slut: Låt mig återge en fin liten berättelse från tyska Der Spiegel.

I Tyskland, liksom i många andra länder, har extremhögern försökt slå sig in på fotbollsläktarna för att rekrytera. Klubbar som Schalke och Werder Bremen har drivit processer för att kunna utesluta medlemmar som samtidigt är medlemmar i det nationaldemokratiska partiet, eftersom de tycker att kombinationen av klubbideologi/naziideologi är omöjlig.

Men till saken: I helgen arrangerades den årliga Rock für Deutschland-festivalen, en nynazistisk musikfestival. I lördags var ett gäng där för att dela ut gratis t-shirts till ett par hundra konsertbesökare. Tröjorna var neonazi-estetiskt designade, med dödskallar och tydliga budskap:

”Hardcore Rebellen – National und Frei”, ”Hardcore-rebeller, nationalister och fria”. De såg ut som vilka nationalistgrejer som helst.

Eller, de gjorde det ända tills tröjbärarna kom hem och fick för sig att tvätta sina tröjor. När de gjorde det framträdde ett nytt tryck istället för det gamla:

”Allt din t-shirt kan kan du också – vi hjälper dig att bli fri från högerextremism”. Och så var det undertecknat med Exit, ni vet den där organisationen som hjälper dem som vill slita sig fria från nynazistiska miljöer.

Visst är det fantastiskt ändå?

/Simon Bank

Innan jag ger mig på en första rapport direkt från hotellobbyn där jag just nu hänger runt och kollar läget ihop med en ung, lovande kille som heter Andrij Sjevtjenko – en notis från Öarna.

De senaste dygnen har jag mer eller mindre levt på att följa London-kravallerna genom twitter. Jag vet inte om journalistik och direktrapporter på nätet någonsin seglat ifrån de vanliga rapporterna lika överlägset som under de här dagarna.

Hur som helst. Fotbollen har påverkats av kravallerna, och ikväll surrar nätet av en rapport om hur fotbollen också påverkat kravallerna. Samma dag som Millwall bortaspelar i ligacupen (Plymouth) ska ett gäng av deras hårdaste ha samlats för att skydda sina gator mot upploppen. De slöt upp runt pubarna i Eltham ikväll och sjöng en ny variant av sin allra mest klassiska läktarsång:

– No one loots us, we don’t care!

Försök att inte gilla det.

/Simon Bank

En parentes före en landslagssamling. Jag har inte tid att utveckla det särskilt mycket just nu, men i ljuset av helgens eldar är det här intressant:

Daniel Levy, Tottenhams ordförande, gick just ut med ett offentligt uttalande kring händelserna i Tottenham. Det är väl skrivet, fint formulerat. Spurs har verkligen, som många PL-klubbar, arbetat med att vara delaktiga i sitt område, med välgörenhetsprojekt och symbolhandlingar för att visa att man är en del av sitt samhälle och sitt folk.

‪”Through the work of the Club in our neighbourhood, we know that there is a strong sense of community in Tottenham and that recent events will only serve to strengthen the resolve of all of us to improve the area and quality of lives of those who live and work within it. ”‬

Spurs vill vara med och bygga upp området igen, ta ansvar, finnas där. ”We shall certainly look to play our part in that”.

Och vad har vi att invända mot det? Ingenting, förstås. Mer än att Daniel Levy ägnat de senaste åren åt att driva på en kamp för att flytta Tottenham från Tottenham, till OS-stadion i Stratford. Då pratades det väldigt lite om hur viktigt det var att vara en klubb i ett trasigt område.

Det är inte lätt att vara klubbledare i den moderna fotbollen. Hur man än vänder sig har man, som det heter i Göteborg, rôva bak.

/Simon Bank

Porto–Guimaraes, supercup. Ett par minuter in på matchen. Är det det här Villas-Boas ska lära Bane och Sturridge?

Klack Moutinho.

Rabona Hulk.

Nick Rolando.

Jag orkar inte med den här sporten längre. Det går inte. Som Lasse Granqvist skulle sagt: DET GÅR INTE ATT HÅLLA PÅ.

/Simon Bank

Game on! Season on!

Det minsta man kan begära av säsongsöppnade semivänskapsmatcher är ju att de inte är vänskapliga. Det här är året när vi fick Schalke–BvB, Inter–Milan och United–City.

Den här var den bästa hittills. Fantastisk match, otrolig intensitet, lagom mängder frågor som fick lagom mängder svar.

David De Gea ska, till exempel, inte spela med tröjan utanför. Han är tunn, ser ännu tunnare ut när han har tröjan så. I första halvlek höll ”El Ruso” på att kasta bort match, pokal, lagets förtroende och allt annat också.

Det var en oerhört enkel match så långt: United hade fem-sex rena tvåvägsspelare, de har anfallare som försvarar och försvarare som anfaller, och föll därmed in i något slags Bosse Hansson-matematik: De var på något märkligt sätt en mer både i försvar, mittfält och anfall. 66 procent bollinnehav första halvtimmen. Give-and-go. Ashley Young inte helt inspelad än, men visade jättefina intentioner, och Rooney gillar alla de där möjligheterna han får till klapp-klapp-spel med så mycket rörelse runt sig.

City såg ut att förlora eftersom de är så tunga. Istället gick de upp och såg ut att vinna för att de är så tunga.

David Silva fick mer utrymme för sin geometri när han började centrera lite mot slutet av första halvlek, City kunde hitta mer spel högre upp, och när de fick hörnor och frisparkar kunde de skicka upp hela artilleriet. Silvas lilla vänstersmek, Lescott körde över allt och visade De Gea hur det fungerar på Öarna. Jag har alltid hävdat att en bra målvakt är en bra målvakt, att snacket om det tuffare luftspelet i Premier League i mångt och mycket är en överdrift – men det finns ju gränser, och på sin första tävlingshalvlek i Manchester United var det bara De Geas fötter som påminde om att han är van der Sars arvinge.

Dzeko sköt 2–0 från 25 meter. Öppet synfält, den sorts skott som en United-målvakt (om han inte heter Massimo Taibi) ska ta tio gånger av tio. Nästan elva gånger.

Intressant statistikuppgift från Opta: De Gea släppte in elva skott som avlossades utanför straffområdet i fjol, flest av alla målvakter i La Liga. Make of that what you will, jag gillar honom fortfarande.

Ferguson plockade av Rio/Vidić i paus, skickade in Cleverley, Evans och Jones, och jag ska erkänna att det mest kändes som ett sätt att skruva ner betydelsen i matchen. Byter man ut världens bästa mittbackspar så bryr man sig ju inte så mycket.

Visst, sörru.

United fick fart på sitt klapp-klapp igen, etablerade första halvtimmens tryck en gång till – och fick utdelning på det. Dzeko sket i att försvara på en defensiv frispark, sen sydde Nani-Wazza-Cleverley-Nani ihop ett av de snyggaste passningsmål som gjorts på Wembley. Manchester City såg tungfotat ut igen, och där Ferguson coachade offensivt (in med småkillarna, satsning framåt) gjorde Mancini italienska byten för att få fart på spelet från mitten och framåt (Barry för Balotelli). Det var inte fel, men det funkade inte, och till slut avgjordes matchen av Manchester Uniteds allra bästa spelare, igår, idag och imorgon: Historien.

De väntar sig att vinna sådana här matcher när de spelat 93 minuter, alltså gör de det.

En paralyserad Vincent Kompany lät en boll studsa, Nani stal den och sprang hela vägen in i mål med 3–2 efter tre minuters stopptid. När målet kom hade Uniteds elva en snittålder på 22.

That’s football, that’s United, and that’s a new season. Fantastiskt.

/Simon Bank

Tottenham brinner igen.

Jag önskar ju att det vore en töntig metafor, men det är ju inte det. För ett par timmar sen satt jag och såg Spurs spela a game of two halves mot Bielsas Bilbao. Utspelade i första, sedan bytte de halva laget, och med Modrić och Bale bakom Crouch och Defoe körde de över Athletic så det sjöng om det i andra.

Men nu brinner det i Tottenham.

I torsdags sköt 29-årige fyrabarnspappan Mark Duggan till döds av polis. Polisen hade följt honom länge, när de skulle gripa honom blev det skottlossning och Duggan avled omedelbart. Duggan själv ska ha burit ett illegalt vapen. Ikväll har helvetet brutit löst, efter att ett hundratal tog sig från Broadwater Farm till polisstationen i Tottenham för att protestera.

Bilar brinner, en buss har exploderat, bensinbomber far genom luften. Tv-kanalerna sänder direkt från kravaller som ser ut som när det brann i Paris eller LA. Tottenham är en demografiskt revolutionerad stadsdel, med enorm arbetslöshet, en av bottenplattorna i ett nytt, diversifierat England som gör uppror och bränner polisbilar.

Jo, det är som i Paris, som i LA.

Eller, som i Tottenham för 26 år sedan.

Den som följer kravallerna – bara ett par t-banehållplatser från centrala London – kan inte låta bli att se det cirkelformade i bilderna. 1985 misshandlades en polis till döds under kravaller i Broadwater Farm. Det hände mitt i det hårdaste klasskrig det moderna England upplevt, med en Thatcher-regering som monterade ner industrier och skyddsnät i en takt utan motsvarighet. I Broadwater Farm var nästan varannan arbetslös, och kriminaliteten steg för varje år som gick.

Kravallerna 1985 förändrade just Broadwater Farm enormt. Det startades stora, statliga projekt för att göra området tryggare, och de lyftes fram som stora föregångare.

26 år senare brinner det igen, ett par långa rusher från White Hart Lane. Historien upprepar sig: Ett hårdare England, arbetslösheten är på väg upp, den repressiva och hånfulla hållningen mot underklassen har spetsats till på nytt.

Ett polisingripande mot en fyrabarnsfar som bar vapen var det som startade kravallerna, men grunden för dem hittar vi någon annanstans.

/Simon Bank

Vi bryter för ett kort meddelande från Bundesligapremiären:

BvB leker fotboll med Hamburg just nu, det är en mangel och en kross som är av slaget att DVD:n kommer att vara barnförbjuden när den släpps. Dortmund, med sju spelare som är 22 år eller yngre, hade 2–0 i paus – det borde varit det dubbla – och hur tror ni att de resonerade när de gick ut till andra? Tror ni de gick ut och vårdade övertaget? Tänkte lite defensivt?

Tja:
Efter tre minuter petade Kevin Großkreutz in 3–0 och dödade matchen. När han gjorde det hade Dortmund åtta spelare i straffområdet, i löpande spel.

Vilket fantastiskt fotbollslag det här är.

/Simon Bank

Om man ska skriva historia kan man väl lika gärna göra det på en av Europas mest historiskt tyngda platser.

MFF ska till Maksimir. And if you know your history, it’s enough to make your heart go oohoohoohooh.

Marken där har sin givna plats i Balkans moderna historia, det finns minnesmonument utanför som hedrar dem som dog på vägen. Dagens Dinamo är ju bäst i Kroatien, men det är ett lag och en klubb som brottats med vissa problem. De är en blandning av proffs som passerat zenit (Bišćan, Cufré) och den gamla vanliga ungdomsbrigaden med spännande supertalanger som Šime Vrsaljko, Domagoj Vida och – i synnerhet – Mateo Kovačić, en sjuttonårig kreatör som kan bli något riktigt, riktigt stort.

Det finns saker där som förenar MFF och Dinamo; alla de lovande ynglingarna, ett spel som bygger på bollinnehav och fart. Det finns ännu mer saker som skiljer dem åt. En sjuttonåring som vant sig vid att spela inför Bad Blue Boys på Maksimir har en annan sorts erfarenheter än en som spelar inför MFF Support på Swedbank Stadion. Dessutom har Dinamo vant sig vid europaspelet, de har vunnit ligan sex år i rad men haft enorma problem med Champions-kvalandet. Nu räknar alla med att de tar ligan igen, men pressen är stenhård. Tränaren Kruno Jurčić – en gammal Dinamo-fostrad spelare som kommit tillbaka som tränare – har redan fått tung kritik, och bosniska nyförvärvet Ivan Krstanović (han är nästan två meter) har gått från att vara skyttekung i NK till att ha alla sorts problem med pressen i Dinamo.

Vad ska vi tro om det?

Jo, att om Rangers var en gymnasiekurs i europaspel för MFF:s kids så är det här första veckan på universitetet. Dinamo hade inte med sig så många fans till Helsingfors (kroatisk fotboll upplever en publikkris sedan ett par år), men hördes ändå – och bortamatchen kommer att vara en mangling på alla plan.

Har Malmö FF chansen? Det är klart att de har. Känslan med MFF är ju att de har inneboende kvalitéer, och att de fortfarande växer för varje uppgift de överlever. De klarade stundtals att hålla i boll även mot ett tjurrusande Rangers och det är just den sortens egenskaper de kommer att behöva här också. MFF har ett mindre talangfullt lag än Dinamo, men över två matcher – och särskilt med en retur i Malmö – kan de klara sig ändå.

Fyra gånger på fem tar det slut här. Det finns sämre odds.

/Simon Bank

Om vi försöker hinna med ett extra andetag mitt i Blåvitt–AIK, så gör vi rätt i att använda det för att tänka på en kille vi väl inte tänkt så mycket på det sista.

Charlie Davies skulle ju aldrig återvända till Washington, det var vad han sa efter den där bilolyckan som var nära att ta hans liv, och som tog ett annat. Men han återvände. Han återvände till olycksplatsen ute på George Washington Parkway, han återvände till och med för att spela för DC United, och den här säsongen har han återvänt till toppnivån som spelare. Charlie slutade trea i skytteligan i år, med åtta mål, och är i alla fall i närheten av att vara samma spelare som han var före den där hemska natten för 21 månader sedan.

Senast jag talade med Charlie pratade han om att var tvungen att se framåt, att inte älta det som varit, det han inte kunde ändra. Han har lyckats med det, att gå vidare utan att vända om.

Men… det fanns ändå en återkomst han hade kvar, ett ställe han var tvungen att återvända till innan han helt kunde släppa taget om sin ärrade historia.

I går åkte Charlie Davies tillbaka till Washington Hospital Centre, för att tacka läkarna och sjuksköterskorna som räddade hans liv.

– Nu avslutar jag det här kapitlet, sa han.
– Det här var något som min kropp, min själ och, framför allt, mitt hjärta sa åt mig att jag var tvungen att göra.

/Simon Bank 

Det är vi mot maskinerna, det vet ni va? Vi kan inte låtsas som något annat, inte sedan Terminator II. Vi vet hur det börjar och vi vet hur det slutar, och däremellan måste vi mobilisera oss. Jag kan inte köra mc, men jag är rätt bekväm i solglasögon och är hyfsat stryktålig, så jag kan gå i första ledet när kriget väl börjar.

Jorå, min hårddisk har kraschat, liksom min telefon, och det har fört med sig en viss tystnad här i bloggmiljön de senaste dagarna. Vi mot maskinerna.

Vad vi behöver är motståndskraftiga kamrater, och det är ju ett skäl så gott som något att berätta om Lamberto Boranga. Inte bara eftersom han har ett efternamn som skulle fungera utmärkt som stridsrop, utan för att han skrivit på ett nytt kontrakt igen.

Det är ju inte helt ovanligt att äldre spelare som lämnat toppfotbollen sedan gör comeback på lite lägre nivå, så egentligen borde vi kanske inte höja på ögonbrynen allt för mycket åt att en gammal Serie A-målvakt bestämmer sig för att göra ett nytt försök i serierna en bit ner.

Boranga fostrades i Perugia, stod i mål i Serie A med Fiorentina, satsade sedan på sin läkarutbildning och på att vid sidan om bli en av världens bästa friidrottare (höjd, längd, tresteg) i sin ålderskategori. Han har, till exempel, slagit världsrekord i längd (5,47).

– Men jag saknar kampen, kamratskapet och framför allt så undrade jag om jag kunde spela fotboll igen efter att ha vunnit så mycket i friidrott, säger Lamberto nu.

Han har gjort ett comebackförsök förut, men då kom jobbet i vägen. Nu kan han satsa utan sådana hinder, och Papiano, en umbrisk klubb som spelar i Seconda Categoria, motsvarande svenska division sju.

– Åldern är inget problem för en målvakt, om man tränar ordentligt. Antonioli (Francesco, Cesenas 41-årige målvakt) sköter den biten exemplariskt så jag tror inte att det kommer bli så svårt. Reflexerna och farten blir lite sämre, så man måste fokusera mer på det, säger Boranga.

– Men placeringskänslan, den sitter i blodet.

Lamberto Boranga meddelar i La Repubblica att han är övertygad om att han fortfarande kan tillföra något, och att han tänker träna sig i form så snabbt som möjligt. För två år sen, under senaste comebacken, såg han riktigt fräsch ut och det gör han nu också…

…för att vara 69 år gammal, alltså. 

Det är vi mot maskinerna, det är därför vi ägnar den här veckan åt konstnärliga målvakter. Lamberto Boranga skrev poesi under sin aktiva karriär, nu slåss han mot tiden.

/Simon Bank