Rädda våra liv, rädda våra barn. In med Dala på fotbollsplan.

1–0 mot Nordkorea, kvartsfinalplatsen säkrad. Jorå, den här gamla VM-båten flyter fortfarande.

Vad behövde vi för att se att det här var en annan sorts match än premiären mot Colombia? Två minuter?

Nordkorea är en helt annan bollsport än Colombia, och Sverige hängde med upp till rätt nivå. Två passningsskickliga lag ställde sig mot varandra, och spelade defensiv med stor respekt. Skillnaderna fanns i personalen lika mycket som i sätttet att spela: Sverige kunde hota på ett annat sätt med sina två-tre bästa spelare (Schelin, Sjögran, Seger), medan Nordkorea kunde spela ett mer konsekvent passningsspel i kraft av att de har bättre sjunde, åttonde och nionde spelare.

Hårddraget hade Nordkorea bättre intentioner, men Sverige bättre chanser. Lotta Schelin fortsätter att ordna (vilket är imponerande), och missa (vilket börjar bli lite oroande), målchanser.

Offensivt led Sverige egentligen bara av att de inte hittade rätt med det långa spelet, det som de pratat så mycket om. Vid ett par, tre tillfällen fanns jättelägen med en yta på 45 meter bakom Nordkoreas backlinje och en löpklar Landström/Schelin-tandem – men uppspelen kom sällan, och om de kom var de helt enkelt för dåligt slagna.

Om vi ska peka på något som gjorde det här till en bättre genomförd match från Sveriges sida så går det ju inte att peka på något annan än kaptenen.

Caroline Seger struntade i att jaga boll i dag, hon valde sina tillfällen istället – och när hon gör det är hon ju precis den världsmittfältare vi vill att hon ska vara.

Det var hon som bröt, som spelade fram, som vred åt kring Nordkoreas innermittfält efter paus. När Sverige kunde flytta upp och få kontroll kunde de också sluta oroa sig för Nordkoreas kantspel. Sjögran flyttade in lite till, fick lite mer boll, och till slut gav det resultat.

Seger-Forsberg-Sjögran och så Lisa Dahlkvist i öppet mål.

1–0. Viertelfinale.

Sverige kan gå in i en placeringsmatch mot Pia och prata om bisaker istället för att prata om ångest och en avstängd Seger. När turneringen börjar är vi kvar, och vi är det med ett lag som just gjort sin bästa stora match på många, långa år.

/Simon Bank

De sista minuterna före en ödesmatch i ett svenskt VM, och Augsburg är klätt för kalas. Sverige spelar med samma elva som senast, med samma uppställning som senast, och litar på att Seger och Dahlkvist lyckas bättre i sitt presspel än de gjorde mot Colombia.

Lått oss hoppas.

Jag sitter i pressrummet och känner in mig, och surfar runt för de sista uppdateringarna. Ett infall senare är jag inne på Svenska spel, de statliga spelberoendemånglarna som är svensk fotbolls huvudsponsor, för att se vad de har att säga om Sveriges chanser.

Intressantast av allt: Svenska spel talar om för oss att Sverige har en anfallare, en toppforward, en målskytt som inte kan göra mål. Jessica Landström har gjort Sveriges enda mål hittills i VM, men enligt statens oddssättare är risken för att hon går mållös av den här matchen så stor att den knappt går att oddssätta.

Oddset för att Landström gör noll mål, enligt Svenska spel: 1,03.

Det är samma odds som de skulle ge Malmö FF att vinna en cupmatch mot ett division II-lag, på hemmaplan. Jag vet inte om det säger mest om spelbolagets snålhet eller om Landströms målskyttekvalitéer – men håll med om att det är anmärkningsvärt?

/Simon Bank

En ny dag, många nya ord. Vi har förstås börjat zooma in Nordkorea inför matchen imorgon, i dagens tidning har jag skrivit ett par rader om en film och en konstutställning.

Det fina med att ha en blogg vid sidan om är att både filmer och konstutställningar gör sig bättre i det här formatet än i en krönika. Låt oss alltså kasta en blick på vad det är jag babblar om. Filmen, först: Hana, Dul, Sed är koreanska för Ett, Två, Tre, och även om jag inte sett hela så finns det ett par fina klipp som rullar runt på www.

En trailer.

Ett klipp från hemkomsten efter succén i asiatiska mästerskapen.

Ett samtal om hatet mot Japan.

Lite undervisning.

Det är en unik fotbollsfilm om ett unikt fotbollsland. Och konstutställningen? I januari visades And Water Flows Beneath the Ice på Winzavod-muséet i Moskva. 39 nordkoreanska konstnärer – alltså inte exilkonstnärer, utan statligt anställda vid akademin i Pyongyang – visade 40 verk. Grundtanken var att inte visa ren propaganda, utan mer vardagligt gestaltande konst.

Vi kan väl konstatera att det finns små, fina drag av socialistisk realism i dem ändå, låt vara i traditionellt östasiatiska tekniker. Stålarbetare, muskler, och en fixering vid vapenmakten. Allt det som Songun ska stå för. Och så ska jag erkänna att jag är svag för den där maximala militärparad-estetiken, alldeles oavsett vad den står för. Etik är bara två tredjedelar av estetik.

Och fotbollen fanns med där också. En målning – Vinnare – visade herrlaget som nationens hjältar.

•••

Om det ena fina med en blogg är att man kan hålla sig multimedial bäst man vill så är det andra fina med en blogg att man själv bestämmer över tiden.

Jag kan, till exempel, bestämma mig för att saker som hände för sex veckor sen egentligen inte hänt, eftersom jag själv inte sett dem förrän nu. Ni som hade fokus på rätt saker under ligaspurterna i maj-juni har förstås redan tagit in kontroverserna kring Prestons nedflyttning från the Championship. Prestons rivaler, Blackpool, hade roligt då (lite mindre roligt när de själva åkte ur), bland annat hyrde supportrar in ett flygplan som flög över Deepdale med en banderoll där de textat:
WE ARE SUPERIOR, LOVE BLACKPOOL FC.

Det såg jag. Vad jag missade var att en speciell supporter ett par dagar senare trappade upp hånet en liten bit till, och lite mer publikt. Jag vet inte om ni känner till långkörar-programmet Countdown, men i det stora hela går det ut på att två tävlanden försöker räkna ut mattetal och göra ord av anagram på begränsad tid.

Och eftersom producenten till Countdown nu råkar vara Blackpool-fan, och därmed rätt nöjd med Preston North Ends fall genom ligasystemet så… ja, då blev det som det blev. De tävlande fick helt enkelt ett extra lurigt anagram att ge sig på.

Det hela är ju svårt att översätta till svenska, men det är som om vi hade tagit en serie… låt säga en division fyra-serie, vilken som helst, kastat en snabb blick i tabellen…

…och sen bett de tävlande lösa anagramet:

Ja. Och sen hade det ju bara återstått att gratulera den som på en halvminut lyckades knåpa ihop det korrekta svaret:

Nåt sån hade det blivit, rent hypotetiskt, om någon i Sverige hade försökt sig på samma sak.

/Simon Bank

André Villas-Boas, 27.
José Mourinho, 42.

Fin plats ändå, världen. Tycker ni inte? (Tack till Off the Post för den. Och till Mou. Och gud.)

/Simon Bank

Aten, säger ni? Grekiska upplopp?

Etymologerna bland er vet att katastrof, skandal, kaos och tragedi alla är ord som grekerna uppfunnit. De bland er som över huvud taget slagit på en tv de senaste veckorna eller åren vet att Grekland är på väg att sjunka ner i havet som ett sentida Atlantis.

I ett år har jag tänkt skriva ett längre dokument om grekisk fotboll, av det enkla skälet att jag för ett år sedan hittade 2010 års bästa sportbild och ville göra något av den. Men VM kom och gick, hösten kom och gick, vintern kom och gick, och här sitter jag nu med för lite tid och för mycket annat.

Men grekisk fotboll är alltjämt en perfekt spegel av ett grekiskt samhälle som sedan länge förlorat all sin trovärdighet. Sju år efter att de stod på Europas topp och tittade ner, stoltare än de någonsin varit, har fotbollen sjunkit ner i samma vidriga välling av korruption och egenintressen – och ingen har ens försökt göra något åt det.

Uppgjorda matcher är inte ett fenomen som är reserverat för Italien, för Öst- eller Sydeuropa, eller ens för tyska domare och finska, asienägda klubbar. Det finns överallt. Det otäcka med Grekland är omfattningen, och att det totalt saknats medel för att göra något åt det.

För en vecka sedan publicerades listan över misstänkta lag, ledare och spelare, med presidenterna i Kalava och Volos som några av toppnamnen. Kulturministern Pavlos Geroulanos sammanfattade vad man hittat:
– Vi måste ta oss an fotbollens problem. Det finns en direkt länk mellan vad som händer inom fotbollen och inom det grekiska samhället i stort. Det är hit pengarna gått: In i fickorna på korrupta människor. Det är verkligheten.

Under två års tid har Uefas Betting Fraud Detection System legat på Grekland för att få till en granskning av potentiellt uppgjorda matcher. Enligt de senaste uppgifterna rör det sig nu om mer än 50 misstänkta matcher, däribland seriefinalen Panathinaikos–Olympiakos förra säsongen (domarna ska ha varit köpta). Bland de 68 namn som finns med på listan över misstänkta märks Olympiakos-presidenten Vangelis Marinakis (ordförande i ligaföreningen) och landslags/Olympiakos-backen Avraam Papadopoulos.
– De här anklagelserna har inget att göra med mig och påverkar mig inte över huvud taget. Det finns inte ett spår av bevis mot mig, har Marinakis meddelat.

När ligaföreningen höll möte i tisdags var Marinakis där. Kavalas president kom direkt dit efter att ha släppts mot borgen. Den ende som saknades var Volos-presidenten Akilleos Beos.

Han hade svårt att komma loss. Han satt ju fortfarande i arresten.

AEK och Panathinaikos ryktas vara ute efter att avsätta Marinakis, men tills vidare sitter han kvar, och ligaföreningen har meddelat att nästa säsong kommer att börja som vanligt i slutet av augusti, trots att flera klubbar fortfarande hotas med tvångsnedflyttning för sin inblandning i skandalerna.

Förbundet har, å sin sida, redan stängt ner all fotbollsverksamhet under två veckor mitt under krisen. De hade själva korrumperade anställda att sparka ut, samtidigt som de villa sätta press på klubbarna att ta tag i sina problem. ”Calciopoulos”-utredningen som läckt ut är drygt hundra sidor lång, och precis som calciopoli-utredningen baseras den på inspelade telefonsamtal som lämnar lika många frågor som svar efter sig.

Under tiden brinner det på gatorna i Aten.
Och den där bilden jag pratade om? Årets sportbild 2010?

Det är sorgligt att konstatera att den känns precis lika brännande aktuell 2011.

/Simon Bank

Norge–Ekvatorialguinea 1–0, Brasilien–Australien 1–0.

Fotbollsvärlden växer, eller krymper, eller hur man nu säger. Vi har kört Autobahn söderut (eller, Andreas Bardell har kört, medan jag undervisat honom och Kristoffer Bergström om Richard Sandler och arbetarrörelsen) och slagit läger i Augsburg, en par mil utanför München.

När vi kom fram kunde vi konstatera att Fifa, efter många om och men, äntligen gått ut och markerat mot Nigerias förbundskapten Eucharia Uche och hennes homofobiska uttalanden om lesbiska som smutsiga och homosexualitet som något som botas med bön.
– Fifa är mot varje form av diskriminering, meddelade Fifas damfotbollsansvariga Tatjana Hänni.

Det var väl inte den starkaste markering man sett, men sent är bättre än aldrig och lite är bättre än inget.

Ett VM är till för alla. Annars får Fifa byta ut hälften av sina slogans och hela sin president.

•••

Annan spaning från VM: Okej för att fotbollen blivit bättre, men är inte det mest flagranta hur oerhört mycket domarstandarden förbättrats?

Och då är vi inne på en intressant diskussion. Flera av de bästa kvinnliga domarna dömer i herrligor, ingen – såvitt jag vet – dömer i toppligorna, men flera av dem ligger bara nivån under. Bibiana Steinhaus känner ni till, hon var helt lysande i sin premiär. Och när Sverige möter Nordkorea så döms matchen av Estela Álvarez de Olivera, en domare som tagit sig hela vägen upp till Argentinas proffsligor (hon debuterade i Primera B för två år sedan). Det är klart att en domare som går i land med herrmatcher, med högre tempo och större press, utvecklas oerhört mycket mer än en domare som dömer dammatcher med liten publik och lägre fart.

Álvarez är erkänd som domare – hon dömde bronsmatchen i OS senast – men i Argentina har hon fått kritik för att döma för bokstavstroget i straffområdet. I en match dömde hon fyra straffar och fick det lite jobbigt.
– För mig är en liten foul bestraffningsbar, även om den råkar ske i straffområdet. Jag använder inte två olika regelböcker, har hon förklarat.

Álvarez gillar att döma, gillar att resa och se olika miljöer och länder, men hon har upptäckt samma sak som alla andra kvinnor i fotbollsvärlden (journalister, experter, domare) – hon bedöms aldrig bara som domare.
– Ibland är spelare missnöjda med mig. Men de säger inte ”Estela hade fel”. De säger ”kvinnor borde gå och diska istället”. Jag skulle önska att de sa ”Estela Álvarez gjorde ett misstag” istället för ”kvinnor duger inte”.

•••

Här i Tyskland är annars mediebevakningen högt uppskruvad, både i tidningar och tv. Det betyder bland annat att vi äntligen får ta del av Bilds täckning av damfotboll, med allt vad det innebär.

Idag har vi till exempel fått veta att Ariane Hingst igår tog tunnelbanan från Tysklands VM-läger för att åka hem och tvätta upp sin smutstvätt, att Marta inte tänker ha sex under VM (”vem skulle jag ha det med?”) och att ”Svenskorna har underkläder från H&M!”.

Det är en tuff kamp att varje dag försöker hitta nya vinklar när Bild redan stulit alla bra, men vi gör så gott vi kan. Nån måste ju skriva om zonförsvar också.

/Simon Bank

21 000 på läktaren, fantastiskt väder, inga direkta farligheter för Hedvig Lindahl att jobba med och tre poäng i en VM-premiär.

Det var väl det.

Annars såg vi för mycket gediget hantverk, för lite stora insatser. Colombia var exakt det vi trott och kanske hoppats lite på: ett kvickt, spelande lag med tre-fyra spelare av riktigt, riktigt hög kvalité, men med fysiska och defensiva brister och helt utan offensiva djupledshot.

Sverige? Låt oss slå fast att det krävs mer än så här.

Ett innermittfält som har så stora besvär att hänga med ett kvickt passningsspel kommer att få det ännu jobbigare i en kvartsfinal mot, låt säga, Brasilien. Caroline Seger är förstås given på det mittfältet, men om det nu är hon som ska stå för aggressiviteten och det snabba presspelet så måste hon ju hinna dit. Det gjorde hon inte idag.

I de sekvenser av matchen när Sverige hade mycket boll kunde de trycka ner Colombia med det längre spelet, med bättre fysik och med Lotta Schelin (som gjorde ett bra jobb i 90 minuter). När Colombia fick rulla och spela försvann också Sveriges offensiva tydlighet. Då orkade de inte slå de vettiga långa eller kloka korta, då hittade de inte in på Schelins eller Sjögrans fötter.

Då var det, helt enkelt, rätt svagt.

Sedan fanns det förstås annat. Sverige skulle ju gjort 2–0 eller 3–0 första halvtimmen, men gjorde inte det. Jessica Landström kan vi ju kalla för matchhjälte nu, men en anfallare i en startelva i VM ska inte behöva fyra öppna lägen för att göra ett mål.

Jo, det räckte mot Colombia.

Men det kommer inte att räcka framöver.

Annars?
•Yoreli Rincón är på riktigt. Inte den där Marta-teknikern som hajpen vill ha henne till, utan mer en strateg med en helt vuxen och stor blick, trots att hon bara är sjutton.
•Hugo Rodallegas kusin var bäst på planen.
•Näst bäst på planen kan Antonia Göransson ha varit, när hon värmde upp i paus.
•Thunebros frisparkande… höll inte riktigt Thunebro-klass.
•Sjögran ska in mer centralt, ha mer boll. Punkt.
•Sett till det fysiska övertaget fick Sverige ut kriminellt lite av sina sju hörnor.
•Det finns, fortfarande, saker som man måste ifrågasätta i Sveriges coachning. Mer om det sen.
•…fast Dennerby körde ändå i mörk kostym i 90. Det får man ge honom.
•Nåt för fysiologerna i läsekretsen: I 35 graders värme värmde Sverige upp i solen, Colombia i skuggan. Jag skulle ju säga att det andra lät smartare.

/Simon Bank

Före VM pågick en diskussion i vissa tyska medier om huruvida VM-haussen var en ren marknadsföringsprodukt eller ett äkta fenomen.

Lite av varje, möjligen.

Tyskar gillar en fest, tyskar hatar att missa en fest, och om nu VM skulle vara en fest så ville förstås ingen missa den. Samtidigt misslyckades 52 procent av de tillfrågade i en enkel enkät just före VM med att känna igen en enda spelare i det tyska landslaget.

Hur som helst.

Igår spelades VM-premiären på Olympiastadion – och om VM nu är en marknadsföringssuccé så kan vi i alla fall konstatera att den blivit en större succé än vad någon rimligen ens vågat drömma om (om man nu drömmer rimligt, det kanske är ett lagerbäckskt oxymoron när jag tänker efter).

Under VM i fjol, herr-VM, såg den tyska VM-tittartoppen ut så här:

1. Tyskland–Spanien, semi, 31,1 miljoner tittare.
2. Tyskland–Ghana, gruppspel, 29,19 miljoner.
3. Tyskland–Australien, gruppspel, 27,91 miljoner.
4. Tyskland–Argentina, kvartsfinal, 25,95 miljoner.
5. Tyskland–England, åttondel, 25,57 miljoner.
6. Spanien–Holland, final, 25,11 miljoner.
7. Tyskland–Uruguay, bronsmatch, 23,62 miljoner.
8. Tyskland–Serbien, gruppspel, 22,01 miljoner.
9. Holland–Uruguay, semi, 19,5 miljoner.
10. Brasilien–Nordkorea, gruppspel, 13,88 miljoner.

Alldeles nyss kom tittarsiffrorna för Tysklands VM-premiär mot Kanada. 73 000 såg matchen på plats – 18 miljoner såg matchen på tv. En gruppmatch i dam-VM hade alltså kvalat in som den nionde mest sedda matchen i herr-VM.

– Det är sanslöst, rent vansinne, säger VM-chefen Ralf Scholt på sändande ARD.

Dessutom, kanske ännu intressantare: Ett par timmar före tyskpartyt i Berlin spelade Nigeria och Frankrike en rätt försiktig fotbollsmatch helt utan hemmaintressen. 4,5 miljoner såg den matchen också. Imorgon spelar Sverige mot Colombia i Leverkusen, och mer än 20 000 biljetter är sålda trots att matchen går klockan tre en tisdag.

Tyskland gillar sin damfotboll. Senast med att komma ut som supporter är Günter Grass, mest känd för att ha vunnit Nobelpriset och dansat foxtrot med Jennifer Wegerup (inte nödvändigtvis i den ordningen), som hyllat landslaget:

– Sen år tillbaka ser jag med växande fascination hur Tyskland spelar, säger den gamle Pauli-supportern Grass. Sen lägger han till att han hoppas att utvecklingen fortsätter, utan att damfotbollen trillar in i samma kommersiella fällor som herrfotbollen.

Debatt, intellekt, publik. Visst är det fint att VM går i Tyskland ändå?

/Simon Bank

Stekugnshett i Köln. Sista träningarna före första matchen, och det är som det alltid är i Tyskland: man fascineras av de fantastiska arenorna.

Sverige går snart på gräs, ett par mil härifrån har Japan just stått med slutna ögon under nationalsången i landets första mästerskapsmatch efter katastrofen, och jag tänkte mest lämna ett par små tips innan VM rullar vidare.

Först: Ni noterade förstås det fenomenala värdet i att det var just Christine Sinclair som bröt Tysklands tolvåriga VM-nolla med den där fina frisparken igår. Inte bara för att det var ett fint skott, utan för att hon alltså slog det med bruten näsa (eller med foten, en bit under näsan, det var rätt salt gjort hur som helst). Sinclair är förresten en av tre kanadensiskor som showar loss här.

Nu gör Japan förresten 1–0 också, Turbine-stjärnan Nagasato visar varför hon är en kultspelare i Bundesliga med att utnyttja ett banalt Nya Zeeländskt misstag. Till saken: I dagens tidning skriver jag damfotbollens historia, om kvinnors fotboll som motståndskamp. Det intressanta, om ni nu inte orkar läsa er igenom allt, är att damfotbollens ursprung är så uttalat revolutionärt. Och den lilla bit information som ni absolut inte får gå miste om, alldeles oavsett, är namnet på den fenomenalt beundransvärda unga kvinna som för alltid kommer att stå som den moderna damfotbollens mamma.

Hon hette Nettie Honeyball.

Nettie. Honeyball. Om James Bond hade levt på 1800-talet hade han älskat det.

Miss Nettie. Stående.

/Simon Bank

Dagen efter natten före.

/Simon Bank