Häromnatten fastnade jag framför V for Vendetta, den där Guy Fawkes-estetiseringen med Natalie Portman, trots att jag sett den ett par gånger förut.
Det var ju tur, för jag hade inte reagerat på vad V säger innan han dansar med Natalie: – A revolution without dancing is not worth having.
Och det är ju inte bara sant, det är dessutom en finfint hollywoodputsad blinkning (antar jag, jo det måste vara så) till Peter Weiss och Marat/Sade: – Was wäre eine Revolution ohne eine allgemeine Kopulation? Vad vore en revolution utan allmän kopulation?
Och det kan man ju VERKLIGEN fråga sig.
Hur som helst så tänkte jag bara vidarebefordra en senkommen komplettering till Erik Nivas fenomenala teckning av den brasilianska motståndsrörelsen. Han åkte ju dit, sippade caipirinhas, pratade med folk och fä, periferihängde på nån demonstration och skrev noveller i Sportbladet.
Vad han missade?
Musiken.
I dagarna sprids en elegant komponerad protestsång av den populäre sångaren Edu Krieger världen över. Den är lite nedstämd men mycket tydlig, en beskrivning av sorgen det innebär att få allt du rimligen vill ha som fotbollsälskare – och märka att det inte är det du ville ha.
Demonstrationerna lär fortsätta, protesterna lär bli mer högljudda. Nu har de fått en sång också. För en revolution utan musik är ingenting att ha.
Ursäkta, Neymar. Men i VM kommer jag inte att hurra för dig. Jag är trött på att se vårt folk långsamt förgås på tv-programmen
Medan Fifa oroar sig över standarden, styrs vi av tjuvar som spelar smutsigt för att vinna Ursäkta Neymar, jag jublar inte den här gången.
Parreira, jag såg hur lyckligt folket blev av tetran (den fjärde VM-titeln) Men vi blir inga riktiga mästare, när vi spenderar över 10 miljarder för att få VM till vårt land
Vi har vackra och mäktiga arenor Medan skolor och sjukhus är nära att kollapsa Parreira, jag såg en avgrund mellan de olika Brasilien
Tyvärr, Felipão när Cafu lyfte pokalen och visade sina rötter i ett så högtidligt ögonblick, gjorde Jardim Irene (favelan där han växte upp) till ett porträtt av Brasilien
Den utlovade våren kom aldrig livet är värt mer än ett mål, och förbättringarna – var är de? Tyvärr, Felipão, vårt land blomstrade aldrig.
Jag vet, torcedor (supporter) att min enkla och ärliga åsikt, inte kommer att hindra dig som tjänar lite och är fattig att följa vårt landslag hela vägen till slutet.
Även om du saknar pengar till att köpa en dyr biljett kommer du aldrig sluta att älska vårt lag. Jag vet, torcedor, att det är du som har rätt.
Jo, jag tänkte travestera Al Bundy två gånger i en smäll här och nu:
1. För första gången.
2. För sista gången.
Det fanns ju en tid, långt före Netflix och ironin, som Love and Marriage var en rolig serie, och då någon gång slog Al Bundy fast en sanning ungefär så här: – Women… you can’t live with them. And you can’t… live with them.
Apropå Mars, en måndag i mars, vill jag alltså hamra fast med samma sorts emfas: – Fotbollsklubbar… you can’t live with them. And you can’t… live with them.
Sådär generellt är det kanske inte. Det handlar mest om Olympique de Marseille för min del. Och Tottenham då, som försåtsvänder matcher när allt hopp redan är ute. Men mest OM.
Just den här gången finns det faktiskt en allmänrelevans i att prata om en kaosklubb från södra Frankrike, och jag tänkte förklara varför innan jag drar iväg på en kortsemester på andra sidan stora havet.
Vad är det egentligen att vara en stor fotbollsklubb 2014? Vilka ödesfrågor har du egentligen att brottas med? Vilka tunga beslut finns det att fatta, vilka av dem tillhör dig och vilka ligger bortom din kontroll?
Det intressanta med Marseille är att de just här, just nu, står mitt i snart sagt varenda en av de där frågorna. Inte bara att allt som präglar en modern drift av en fotbollsklubb händer – utan att det händer samtidigt. I förra veckan vek l’Équipe en helsida åt att beskriva olika aspekter av framtidsfrågorna som knackar på runt La Canebière den här vårveckan, och även om det kanske inte riktigt var meningen så var det i all enkelhet en pedagogisk 360-belysning av verkligheten för europeisk fotboll en bit in på 2000-talet.
Man behöver inte vara ett dugg engagerad i OM:s väl och ve (vad ni än gör, bli inte det) för att fascineras av den där kartan, så jag tänkte rita den i all komplicerad enkelhet. Om ni tycker att jag ska be om ursäkt för ett tråkigt inlägg så får ni vända er till fotbollsvärlden. Det är så här den ser ut.
TABELLEN:
Det enklaste.
I lördags förlorade OM hemma mot ett krisande botten-Rennes efter ett struntmål av Bretagne-talangen Abdoulaye Doucouré (fem matcher från start i Ligue 1, fyra mål, han är förresten kusin till Ladji Doucouré, som skadade sig som ung och blev världsmästare på 110 meter häck istället). Det innebär att de kommer att missa Champions League-spel nästa säsong, möjligen även Europa League. Det har gått åt helvete i år.
TRUPPEN: Medan PSG och Monaco lät Raiola och Mendes vräka ut qatariska och ryska miljarder över internationella stjärnor jagade OM där det fortfarande fanns budgetfisk. De vittjade sina nät runt laget som vann U20-VM för Frankrike, lockade över inhemska spelare med enorm utvecklingspotential, och skaffade sig en av Europas objektivt sett intressantaste trupper.
Och nu?
Nu befinner de sig i ett läge där ett knippe av de äldre, välavlönade superstjärnorna (Tjock-Gignac, NKoulou, kapten Mandanda, André Ayew) sitter på kontrakt som närmar sig slutet, där de är pressade att antingen förlänga eller, där det är möjligt, sälja av och casha in.
De ska göra det i en värld där förutsättningarna dessutom förändrats radikalt efter införandet av en 75-procentsskatt för löner över en miljon euro. De behöver sälja. Särskilt om de nu missar de stora intäkterna från europafotboll nästa säsong.
Vill någon köpa en välavlönad Valbuena (kontraktet går ut 2017)? Spelar Gignac ut sitt kontrakt (2015)? Vilken status har Nkoulou (2016) på marknaden efter VM i sommar?
Och hur gärna vill några av Europas mest spännande senpubertetsspelare (Lemina, Thauvin, Imbula) stanna i en klubb som inte spelar Champions League?
Både spelarna och marknaden vet hur Marseilles situation ser ut, och det gynnar förstås inte klubben. I veckan gick mästerkatten Mino Raiola ut och puffade Steve Mandanda åt Milan-hållet till. Milan behöver en målvakt, och på Marseilles bänk sitter målvaktstalangen Brice Samba, 19, som företräds av… Mino Raiola. Vincent Labrune, president. José Anigo, resten.
TRÄNAREN: Marseille sparkade den gravt otillräcklige Élie Baup i vintras, och ersatte honom genom att låta sportchefen José Anigo ta steget ner till tränarbänken.
Efter fiaskot i lördags sa han som det var:
Hans spelare är inte dåliga, verkligen inte. De funkar bara inte ihop. Det är nåt fel på organisationen, kemin, sådana saker.
Med andra ord: Alla de där sakerna man har en tränare till. I veckan bommade Anigo provet som krävs för tränarlicens. Det är så roligt att det är tråkigt.
OM letar efter en utländsk tränarkraft som pratar franska, de förhandlade med André Villas-Boas men fick nej. I lördags var Piksi Stojkovic, Arsène Wengers gamle favoritelev i Nagoya, på plats på Stade Vélodrome för att göra symbolisk avspark före matchen.
Utöver att Piksi har en briljant balkanfot så har han dessutom en bakgrund i OM (han spelade ett par säsonger där under de gyllene åren i början av 90-talet). Är det han? Är det Pochettino? Är det Gerets igen? Marseille vet inte ens vart de ska de kommande åren, men de måste bestämma sig för vem som ska stå längst fram.
TALANGERNA: Förra helgen spelade Marseille åttondelsfinal i Coupe Gambardella, Frankrikes prestigefulla U19-cup. De mötte Monaco på hemmaplan, enligt rapporter hade Manchester City scouter på plats för att snabbscanna utbudet.
Enligt samma rapporter gick scouterna hem innan matchen var slut. OM förlorade med 3–0, Citys folk ska ha varit chockade över hur låg nivån var.
Att fotbollshistoriens kanske störste talang kom från Marseille men aldrig någonsin spelade i Marseille är symboliskt.
Något är fel med fotbollsskolningen i Mars. Eller med miljön. Det finns få europeiska miljöer som är tuffare att spela i, och det finns en nedärvd motvilja mot att släppa ut hembakade tonårstalanger till lejon nere på le Vel.
Henri Stambouli höll i akademin fram tills alldeles nyligen (hans grabb Benjamin är född i OM-färger, men lämnade klubben när han lärt sig gå) och han har sin analys klar: – Det finns Nasri-killar i Marseille, men de blir kanske inte kvar. De drar någon annanstans, de rör på sig.
OM har knappt fått fram en enda egen talang de senaste åren, deras akademi rankas långt efter de främsta, men enligt Stambouli är det inte utbildningen det är fel på. Det är de sista stegen. – När du har en Raffidine Abdullah som knackar på dörren till a-laget, och du drar iväg och plockar in två-tre spelare utifrån så skär du av plantan vid rötterna.
OM:s metod är att köpa in talanger som redan fått spela lite seniorfotboll på annat håll, snarare än att låta sina egna talanger spela seniorfotboll.
Jag vet inte om analysen är heltäckande, men Marseille vill leva upp till en målsättning om att producera egna spelare – och de är mil ifrån det 2014.
TOPPEN: Dagen efter förlusten mot Rennes fanns ett alldeles nytt meddelande sprejat på murarna utanför träningsanläggningen:
MLD VENDS (sic) LE CLUB. MLD, SÄLJ KLUBBEN. Klubben ägs sedan evigheter av familjen Louis-Dreyfus, träningsanläggningen har döpts efter den legendariske (och avlidne) Robert Louis-Dreyfus. Nu börjar allt fler kräva att hans änka Margarita säljer föreningen. Före matchen i lördags beslagtogs en banderoll av en grupp som ville kräva att den nuvarande ledningen lämnar föreningen.
OM är en familjeangelägenhet, en länk till historien, men det finns inga pengar kvar att backa upp en modern satsning med.
Om Marseille vill konkurrera med pengar från Qatar och Ryssland måste Marseille få in pengar (från Saudiarabien eller Dubai?). Frågan är vem som ser en bra investering i en klubb från en stad med så enorma sociala infrastrukturproblem. Att skicka miljarder till Marseille är inte som att skicka dem till Paris eller Monaco eller London.
ARENAN: Det mest kittlande, mest aktuella, mest avgörande kring OM är hur ägandeförhållandena kring Stade Vélodrome kommer att se ut.
Det är kommunen som äger le Vel, som alldeles snart är färdigrenoverad inför EM-turneringen om två år. Klubben och supportrarna har känt sig illa behandlade under renoveringen, de har förlorat enorma summor på att inte kunna fylla läktarna och har tvingats till hårda hyresavtal.
Vem ska äga arenan?
På sätt och vis avgör svaret på den frågan vilken sorts fotbollsklubb OM vill vara, vilken sorts fotbollsklubb Marseille vill ha.
En rik, ny ägare som kan lyfta dem mot toppen? Eller ser man klubben som ett kulturarv som ska vårdas av staden, gemensamt? – Jag är Marseillais. Jag är född här, uppvuxen här. För mig är le Vélodrome något som tillhör alla från Marseille, något som ska fortsätta tillhöra oss, slog José Anigo fast nyligen.
Med det ställde han sig på samma sida som den mångårige, konservative borgmästaren Jean-Claude Gaudin: – Vill ni sälja den gamla hamnen? Borély? Pharo-palatset eller Notre-Dame-de-la-Garde? frågade han retoriskt.
Margarita Louis-Dreyfus har inte råd att köpa loss arenan, men hon vill inte sälja klubben En eventuell ny ägare lär inte vilja investera utan att få köpa arenan. Marseille som stad är enormt skuldsatt och nedtyngd under sociala problem.
Och allt det där kokar just i detta nu ner i en politisk kittel, som står mitt i de franska lokalvalen.
Igår gick Marseille till valurnorna för att rösta, och den här gången var Olympique Marseilles framtid en av de mest konkreta valfrågorna. Socialisternas motkandidat Patrick Mennucci har eldat på för att sälja arenan för att pressa fram en ny ägarkonstellation, han tycker att staden behöver pengarna åt annat och att supportrarna förtjänar en ägare som kan lyfta OM från mediokriteten.
Mennucci har hamnat i öppet krig med en av OM:s tyngsta supportergrupperingar, men han gick till vallokalen med stor övertygelse. När han återvände till socialistpartiets högkvarter fick han frågan om hur han kände sig. – Som mannen som kommer att förändra Marseille, svarade han.
Det kommer han nu inte att göra.
Gaudin var långt före i första valrundan. Ur ett allmänt hänseende var det mest anmärkningsvärda, mest otäcka, att högerextrema och främlingsfientliga Front National blev näst största parti efter att nästan ha tredubblat sitt resultat på sex år. – En mörk dag för Frankrike, konstaterade Patrick Mennucci. Front National gick starkt framåt i hela landet.
Idag vaknar Marseille till en ny vecka då hela staden och klubben står och väger på en framtidsbräda.
De vet knappt var de står, de vet verkligen inte vart de är på väg. De vet inte vem som kommer att spela, vem som kommer att bestämma, eller vem som kommer att äga arenan de spelar på.
Pape Diouf, OM:s förre president som legat i öppet krig med den nya ledningen, har stått på Socialistpartiets sida i valet. Sent igår kväll såg han rapporterna om att det förekommit oegentligheter kring vallokalerna, och även om han inte borde varit överraskad så var han förbannad. – Man kanske borde skicka hit valobservatörer från FN? undrade han.
Ingen vet vad som hände. Ingen vet vad som händer. Ingen vet vad som kommer att hända.
Ja, det blev förstås som det blir allt som oftast. Bara mer. Bara tydligare.
Champions Leagues kvartsfinaler lottas vid lunch, för första gången någonsin gick alla åtta gruppettorna vidare – och aldrig förr har överensstämmelsen mellan intäkter och framgångar varit lika tydlig.
Enligt Deloittes ”Rich List” är det klubbarna på plats 1, 2, 3, 4, 5, 7, 11 och 20 som gått till kvartsfinal i år.
Vill vi hitta mirakel och sagor får vi alltså lyfta blicken mot andra horisonter än mot europeisk vip-fotboll.
Bäst på det här just nu är förstås Argentina.
Ni vet ju redan att påve Franciskus kunde göra korstecknet över en ligatitel för sitt San Lorenzo senast. Sedan kom en vinter och en vår, och med den en historia som är lite för fin för att inte föra vidare.
Känner ni till Club Atlético Colón, från Santa Fe?
Om ni gör det så vet ni förmodligen att de ägnat de senaste säsongerna åt att vara ett svart får i en liga som allt som oftast är en hage full av svarta får. Deras arena har drunknat i översvämningar flera gånger om, de har bestraffats med sex poängs avdrag av Fifa för att inte ha betalat en övergångssumma till en mexikansk klubb, och i mitten av november kunde hela världen ana hela omfattningen av hur uselt skött klubben var.
Spelarna hade inte fått någon lön på sju månader, och inför derbyt mot Atlético Rafaela bestämde de sig för att skruva åt tumskruvarna när det kändes som mest. – Ingen lön – ingen match, hotade de.
Rafaelas spelare kom till arenan, publiken väntade, men Colón-spelarna väntade på sina pengar.
De fick ingen lön. Det blev ingen match.
Inför rullande tv-kameror sköt förbundet upp avspark, för att sedan ställa in den. Rafaela vann derbyt, på walk over.
Från september till februari spelade Colón femton matcher i Primera División. De vann ingen, spelade två oavgjorda och gjorde… totalt ett mål. Det har knappt funnits en klarare favorit att åka ur en liga, krisen var den värsta i klubbens 108-åriga historia. Det var då som Colón passade på att kalla in en gammal hjälte som löst tuffa derbysituationer förut.
Den 8 maj 1993 slogs klubben för att gå upp i förstaligan, även då stod de inför en ödesmatch mot regionskonkurrenten Rafaela. Det var bara ett par omgångar kvar, Colón behövde poäng för att inte halka efter i toppstriden och det började som det skulle.
En bit in på andra halvlek ledde de med 2–0 och spelade med en man mer. Allt var klappat och klart, innan allt rasade.
Rafaela reducerade, Rafaela kvitterade, och efter en kaotisk offsidesituation i slutsekunderna fick Rafaela ofattbart nog en dunderchans att kontra in ett ödesdigert segermål.
De skyfflade upp bollen mot en fri anfallare, på väg mot mål i full fart – när en man på Colóns avbytarbänk tyckte att nog fick vara nog. Han ryckte helt enkelt ut på planen och bröt kontringen.
Han hette Eduardo ”Lalo” Vega.
Han var lagets läkare.
Och 20 år senare, strax före jul, valdes han till klubbens nye president. – Mina söner sa åt mig att ställa upp. Klubben går före allt, förklarade han.
Den där tjugo år gamla anekdoten? – Äh, jag tänkte som en spelare.
När Lalo Vega tog över klubben var han tvungen att städa. Förra styrelsen kastades ut och var inte välkommen tillbaka. De hade dragit på sig 160 miljoner i skulder, klubben var ett andetag från konkurs och fick förhandla sig fram till en rekonstruktion med räddningspaket. – Nu börjar vi en resa på vägen mot samförstånd och ärlighet, sa presidenten.
På planen skulle man försöka att överleva efter förmåga, frågan var bara med vilka spelare. De som fanns stack i parti och minut, men uruguayanen Gerardo Alcoba valde att stanna och klubben avslutade 2013 med att ett par timmar före tolvslaget få klart med en tränare som förstod både laget och läget.
De hade försökt få efter beprövade tunga namn, men en efter en tackade nej till ett uppdrag utan utsikter. Men de fick Diego Osella, som tidigare varit assistent åt den gamle Serie A-profilen Néstor Sensini men som aldrig hade tränat ett lag i högstaligan på egen hand. – Den här chansen kommer vid precis rätt tillfälle i min karriär, men i värsta möjliga tillfälle i Colóns historia. Vi vet vilka vi är. Vi tänker inte gömma oss, sa han.
Målet var att ta 20 poäng och ha en rimlig chans att hänga kvar. Förstärkningar? Hahahaha. Han ville ha en målskytt, men det enda han fick var en 26-årig innermittfältare (Ezequiel Videla) som hoppat runt i fem klubbar på fyra säsonger. – Jag har ringt säkert 50 spelare för att försöka få dem att komma hit, men jag förstår att de inte skrivit på. Det hade varit en risk, både sportsligt och ekonomiskt, att komma hit.
Istället hyllade Osella de som valt att stanna kvar. – De gör en enorm insats, för de är fria att lämna om de vill. Genom att vara kvar riskerar de inte bara sin ekonomi utan även sitt rykte.
Under månaderna som gått har Diego Osella låtit som något ur en amerikansk film varje gång han pratat. – Varje match är en final, har han sagt. Vi spelar varje match como si fuese el último, som om den vore den sista. Grundmetoden var inte komplicerad. En defensiv organisation, en anfallsidé om att spela lagets snabbaste spelare på kanterna, där man kan sätta dem i en-mot-en-lägen och hota motståndaren. Graciani och Luque fick ta ett enormt ansvar för lagets offensiv.
– Jag har lärt mig mycket av Jorge Solari, Gerardo Martino och Marcelo Bielsa, förklarar Osella, men jag kan ju inte jämföra mig med dem. Jag har haft dem som tränare, lärt mig av dem, men jag kopierar inte.
El Torneo Final, vårligan, inleddes i februari, och den började programenligt med att Colón förlorade. Återigen: De hade gjort ett mål på sina femton senaste matcher.
Men något hade hänt.
Helgen efter vann Colón hemma mot Argentinos Juniors med 1–0. – Vi vet vilka begränsningar vi har, vi vet att vi måste ge allt i precis varje match. Men vi är inte förvånade, vi vet att vi jobbat hårt för det här, sa Osella. – Det här betyder mycket för en grupp spelare som gett sina liv i varje träning de senaste 45 dagarna.
Sedan dess har Club Atlético Colón spelat sex matcher under Diego Osella. De har inte förlorat en enda, har bara släppt in två mål, och när de går ut för att möta Tigre i natt leder de mirakulöst nog serien.
Det befängda seriesystemet i Argentina, där man räknar snittpoäng över flera säsonger för att avgöra vilka som åker ur, gör att Colón slåss för att hänga kvar samtidigt som de leder serien, men de har redan visat att de vet hur man slåss.
Varken spelare, tränare eller ledare pratar om något annat än att klara nytt kontrakt.
Eller, det är inte riktigt sant. President Vega pratar om att rädda klubbens ekonomi, och tränare Osella pratar om alla som vägrat lämna ett rödsvart får ens när det såg som allra värst ut.
– Folket runt Colón ska sluta lida, säger han. De förtjänar det inte. /Simon Bank
Tim Sherwood ohoh. Tim Sherwood ohoh ohoh. He comes from Borehamwood. He’s not very good.
Det tog en minut och en halv, sen hade jag till och med gett upp min uppgivenhet. Värdelös skithelg.
Det där var alltså min inre schimpans som talade. Jag ska återkomma till hen, men först ska jag berätta om en kompis, en match, och ett telefonsamtal som kanske hade förändrat Sven-Göran Erikssons renommé som fotbollstränare.
Sommaren 2006 var ju fantastisk på så många sätt. Solen stekte över Tyskland, fotbolls-VM klädde om en defensivängslig värld till sprakande offensivfestival, och ur ett åskådarperspektiv var allt i stort sett så fint som det bara kunde vara.
Jag var själv i Tyskland för att skriva om VM. En av mina kompisar var där för att hjälpa Sven-Göran Eriksson bli världsmästare. Eller, det var inte uttalat så, men min polare är amerikansk idrottspsykolog, han besökte Svennis ett par gånger i England både före och efter VM, och han stod i kontakt med Englands förbundskapten för att eventuellt rycka in och prata med spelarna om prestationsångest, psykologi och straffsparkar.
Svennis bad honom stanna kvar, men han bad honom aldrig rycka in. En fruktansvärt solstekt dag i Gelsenkirchen satt både jag och min polare på läktaren och såg England åka ur VM, på straffsparkar. Hade historien kunnat byta spår där? Förmodligen inte. Eller, vi har ju ingen aning. Det vi vet är att Sven-Göran Erikssons gamla favoritklubb den här säsongen störtar fram genom Premier League på ett sätt som får fansen att för första gången på den här sidan Hyss & Allvar med Glenn Hysén fundera över det här med en ligatitel.
Vi vet att de krossade Manchester United på Old Trafford i går. Vi vet att de gör det här med en trupp där de allra flesta spelarna aldrig varit i närheten av den här situationen. Och vi vet att de pratar om idrottspsykologi när de ska förklara varför. Ganska ofta pratar vi om ”inställning” när vi diskuterar fotbollsspelare. Mario Balotelli? Dålig inställning. Philipp Lahm? Bra inställning.
Och det där är både sant och skitsnack, beroende på vad man menar.
Menar man att ”inställning” handlar om att vilja inte finns så är det skitsnack.
Fotbollsspelare vill alltid, i varje enskild match, göra sitt allra yttersta. Mario Balotelli – för att ta ett exempel – mer än de flesta. Menar man däremot att den viljan kanske är felinställd, att den inte kommer ut på rätt sätt, så finns det en poäng.
Det tydligaste exemplet på en förändrad inställning i dagens Liverpool är förstås Daniel Sturridge. Sturridge var talangen som aldrig ville bliva stur, som inte började leva upp till sin enorma potential förrän han kom till den röda sidan av Liverpool.
Lycklig slump? Bra ledarskap? Säkert.
Men lika mycket en mognad som kom av att ha börjat rensa i livet. För ett år sedan stod Sturridge i en intervjuzon utanför Craven Cottage och pratade med journalister om sitt hat-trick, när någon uppmärksamt noterade att han höll en bok i handen.
Det var Jamie Smarts ”Clarity”, en bok om att rensa huvudet från störande tankar, från oväsen som hindrar att du kan koncentrera dig på det som räknas. – Jag är mycket lugnare nu, förklarade Sturridge. Jag spelar med ett klart medvetande.
Liverpool Echo hörde av sig till den kanadensiske författaren. Jamie Smart nickade nöjt när han fick höra om sin lydige läsare. – Varför tror du att folk får sina bästa idéer när de är på semester, när de tar en dusch eller en promenad? frågade han retoriskt. Jo, för att de inte stressar då.
Daniel Sturridge var alltså inte den ende i Liverpool som börjat fundera i de här termerna, som aktivt börjat arbeta med sina inre drivkrafter och demoner.
I september 2012 valde Brendan Rodgers att anställa en psykolog som heter Steve Peters. Det var inte ens en chansning, Peters var redan ett känt och erkänt namn inom brittisk idrott. För er som inte konsumerar engelsk sportpress till vardags kan det vara värt att dra en resumé som sammanfattar en märklig karriär.
Steve Peters är psykiater, inte idrottspsykolog, i grunden. I början av 2000-talet undervisade han på Sheffield University när en av hans studenter började jobba åt British Cycling. Ett tag senare ringde telefonen, han fick frågan om han kunde tänka sig att hjälpa till med de där cyklisterna.
Det kunde han.
I cykelsporten fanns drivna idrottare med enorma viljor och lika stora psykologiska utmaningar. Supertalangen Bradley Wiggins, världsmästaren Chris Hoy, Victoria Pendleton som skulle slita med ångest och självskadebeteenden.
Peters tog med sig en förklaringsmodell som han snickrat ihop efter att ha tittat närmare på hjärnan. – Alla har en maskin i sitt huvud, med tankar och känslor. Vad vi vill veta är vad de här tankarna och känslorna gör, hur de påverkar den idrottsliga prestationen.
– Det första jag frågar från mitt psykiatriska perspektiv är ”förstår du maskinen i ditt huvud? Förstår du hur den fungerar, och om du förstår – kan du styra den?”. Sedan pratade han mest om apor.
När man röntgar en hjärna, menar Steve Peters, ser man saker som kan förklara hur det kommer sig att människor agerar på ett sätt som de rent intellektuellt inte själva ställer sig bakom.
Det måste finnas andra skäl till det än beroenden eller missbruk, menar han. En del av hjärnan verkar styra vår vilja, få oss att göra oss själva illa. – När vi tänker känslomässigt så kan man se att vissa delar av hjärnan arbetar, att de stjäl blodtillförsel. De delarna är utom vår kontroll, vi måste försöka styra dem. När vi är lugna och samlade börjar en annan del av hjärnan att styra, att kräva mer blod, vilket verkar leda till medvetna val och handlingar.
Två delar, två system, i hjärnan står alltså i konflikt med varandra. Den ena kallar Peters för schimpansen. – Folk kunde relatera till det: ”Jag vill agera lugnt och medvetet, men jag gör det inte. Jag blir känslomässigt kidnappad”. – Hur styr man schimpansen? Det är svårt. Den är dominerande. Jag sa till folk att vi kan styra schimpansen genom att träna den, att släppa ut känslor på ett säkert och tryggt sätt, i rätt sammanhang. Det andra alternativet är att lägga schimpansen i en låda, med hjälp av kognitiv terapi. Det sista är att ge schimpansen en banan, att utforma belöningssystem.
När jag läst om Steve Peters de senaste åren så är det uppenbart att hans tankar i sig inte är särskilt revolutionerande. Det är grundläggande: Vi vill egentligen vara konstruktiva och glada, ändå är vi det inte. Vi vill inte känna skräck och oro och prestationsångest, ändå gör vi det.
Utmaningen är alltså att använda våra rationella styrmedel till att kontrollera våra irrationella känslor.
Det speciella med Peters verkar snarare vara pedagogiken. Att han fått toppidrottare att förstå, på riktigt.
Cyklisterna har radat upp framgångar som saknar motsvarighet i engelsk historia. Rugbylandslaget fick hjälp av honom och tog sig till VM-final. Snooker-stjärnan Ronnie O’Sullivan hyllar honom förbehållslöst. Friidrottare har använt honom med fantastiska resultat.
Och Liverpool?
När han presenterades som klubbens nye mentale rådgivare hade de vunnit en av sina sju inledande ligamatcher. Ingen av spelarna har tvingats att uppsöka honom, men han finns på träningsanläggningen en dag i veckan och tio av dem har valt att utnyttja hjälpen. – Om kulturen i sig hindrar att spelaren hamnar på rätt ställe, så kommer jag att se över den. Det är lättare att göra det om du närmar dig det arbetet med förslag på hur och varför man kan förändra kulturen. Men jag kan inte driva igenom det. Min roll är den hos en expert som framför en synpunkt. Jag berättar inte för folk vad dom ska göra, det är inte mitt ansvar, har Steve Peters förklarat. Spelarna forsar fram i Premier League, de går ut på Old Trafford och vågar sätta tänderna i Manchester United i ett bortaderby – och flera av dem har öppet hyllat mannen med psyknycklarna.
– Steve Peters är inte typen som ligger på för att du ska komma och träffa honom. Han låter det vara upp till dig, men jag har alltid velat ta alla chanser som kan ge mig en fördel, säger Steven Gerrard. – Jag har pratat med Steve i ett år nu, jag känner att jag haft oerhört stor nytta av det, förklarade Jordan Henderson i januari. – Jag känner mig väldigt stark mentalt. Det har hjälpt mig till hundra procent, men det är något man måste fortsätta arbeta med.
– Det var en chock för mig att komma till den här klubben, där förväntningarna var så höga. Att hantera den pressen var det tuffaste när jag kom hit.
Luis Suarez har också använt sig av Peters som bollplank, på resan från utdömd till överlägsen.
Kan vi slå fast att det här beror på att det finns ett kontor på Melwood där man pratar om schimpanser? Hur kan man mäta vilken effekt en psykologs arbete har på, låt säga, en toppidrottare?
Allra enklast: Det kan man inte.
När Peters började jobba med cykeltränaren David Brailsford frågade han själv hur de skulle kunna veta om han gjorde ett bra jobb eller inte. – Dave var rätt skarp när han sa att han accepterade att det finns saker som inte kan mätas, men att du ändå kan se ett resultat. Resultatet kanske inte är direkt beroende av psykologens arbete, men det hänger ihop med det. Med andra ord, när du börjar se trender och sammanhang, så förstår du att det funkar.
När vi ser Jordan Henderson, Luis Suarez eller Daniel Sturridge besegra sig själva så kan vi kanske ana en trend, så kanske vi kan förmoda ett sammanhang.
Steve Peters kan peka på resultaten, han behöver inte förhäva sig. Dessutom kan han ju alltid resonera utifrån sina egna erfarenheter. Doktorn började satsa på det här med idrott när han redan hade passerat 40-årsstrecket. Han testade på friidrott, satsade på en karriär som masters-sprinter på hundra, 200 och 400 meter för att se hur långt det kunde bära.
Hur det gick? Jo, väldigt bra.
Med en egenhändigt snickrad träningsmetodik – han tränade, effektiv tid, mellan tre och sex minuter i veckan – har han vunnit både EM- och VM. Hans lag har fortfarande världsrekordet på 4×100 meter för 45-åringar (43,42).
Jag har länge funderat på just den skillnaden, mellan svårkvantifierbar lagidrott och tydlig singelsport. När man pratar med friidrottare eller simmare (som jag gjort ofta) så kan de enkelt peka på en psykologisk modell som handlar om att enbart fokusera på sin egen insats.
De vet ju att de inte kan styra om konkurrenterna simmar snabbt, bara hur väl förberedda de själva är. En simmare som slår personligt rekord med tre tiondelar kan ofta vara nöjd med en fjärdeplats.
I fotboll är det mer komplicerat, eftersom graden av okontrollerbar massa är så stor. Lagkompisar, slump, motståndare, domare… allt sådant.
Steve Peters försöker ändå vrida tänkandet närmare den där individuella modellen, även inom fotbollen.
Nu pratar vi på allvar om Liverpool som en titelutmanare, pressen ökar exponentiellt för varje ny trepoängare de tar. Hur ska de hantera det? – Om du börjar gå in på områden du inte kan kontrollera med ett förbestämt mål så kommer du att börja känna stress, har doktor Peters förklarat.
Kan de göra det omöjliga? Kan de bli mästare igen? – Jag skulle ge Liverpool rådet att säga ”för all del, låt oss drömma och se till att den blir sann, men vi kan inte göra det till ett mål och sätta press på oss själva att leva upp till något vi inte kan kontrollera”.
Vi får se hur det går. Det är hur som helst väldigt roligt att se Liverpool spela fotboll för närvarande.
Och för engelsk fotbolls del? Tja, alldeles nyligen presenterade Roy Hodgson sin senaste medarbetare inför sommarens VM-slutspel: En grånad psykolog som ska prata med spelarna om schimpanser.
Steve Peters kommer inte att hjälpa England att slå straffar. – Men han kan hjälpa oss att vara bättre mentalt förberedda för alla utmaningar de ställs inför, menar Roy Hogdson. Han har gjort fantastiska resultat.
Från Bayern till Barna, från en Hoeness-kris till en helhetskris. I kväll går vi på Camp Nou och hör efter om ser del Barçaalltjämt är es millor que hi ha, eller om den här gamla världserövrarångaren är på väg att välta med man och allt.
Och ”med man och allt” som övergångsfras så tänkte jag skicka ut veckans allra sista genuspolitiska inlägg, innan vi går över till att i vanlig ordning diskutera om Dmitri Payets mixed-zone-eftersvett luktar bättre än Lukas Podolskis (lätt).
Det här med kvinnor inom den moderna fotbollssporten handlar ju lika mycket om krass ekonomi som om ideologi. När fotboll spelas i alla världens hörn, när VM hålls i Qatar och följs i varenda liten Thailändsk by så finns expansionsmöjligheterna, de stora, i att göra kvinnor till fotbollskonsumister och protagonister.
I veckan som gick hände två intressanta saker i engelsk fotboll, genus-wise. Det första var att FA släppte resultaten från en opinionsundersökning bland 600 kvinnor som arbetar ute på fotbollsmarknaden. Gruppen Women in Football kunde berätta om en rejäl underrepresentation på maktpositioner, att två av tre fotbollsbrudar upplevt sexism på sina arbetsplatser, att en av tio upplevt sexuella trakasserier, att en tredjedel upplevde sig underbetalda i förhållande till män med motsvarande arbetsuppgifter och mer än hälften tycker att det läggs för stort fokus på utseende när det kommer till kvinnor som arbetar med fotboll.
Det rör sig, men det rör sig inte så snabbt.
Därför blir man ju glad när det tas initiativ som kan föra utvecklingen framåt. I kväll ska jag se Manchester City spela på Camp Nou, och i helgen kunde ni läsa Peter Wennmans krönika om den klubbens framåtsträvande satsning på sitt damlag.
Politiken runt den satsningen förtjänar förstås en miljon protester på temat Mot Den Moderna Damfotbollen, men City förnyar sig inte enbart inom sidlinjerna. På internationella kvinnodagen lanserade klubben en underavdelning på sin hemsida, specifikt inriktad för att närma sig sina kvinnliga fans.
”City Woman” kallas satsningen, och den följer alla världens ekonomiskt logiska principer. Det är klart att City vill att flickor och kvinnor ska kunna känna sig precis lika välkomna runt klubben som pojkar och män.
Och med det har vi klarat av grundfrågorna: Vem? Varför?
Låt oss då gå vidare till del tre i tidsandatriptyken: Hur? Jo, det ska jag tala om. Snabbklickar ni runt i ert nya liv som City Women så möts ni av det här:
Vinn biljetter till en konsert med One Direction! Handla ur Citys speciella damkollektion! Se bilder från när klubben höll Ladie’s Night i klubbshoppen, med champagne, choklad och gratis skönhetsvård! Få hälsotips från klubbens fitnessinstruktör: ”Har ni hållit era nyårslöften?”. Frukt och daglig träning är viktigt för att komma i form till våren!
Vill man läsa lite mer grundliga grepp så finns en gästkrönika av Angela Epstein (”frilansjournalist, tv-profil, krönikör, mamma och hustru”) under rubriken ”tatueringar och fotboll”. Där får vi veta att det kan finnas miljoner olika skäl att skaffa en tatuering, allt ifrån ett nytt förhållande (”love ya, Dave”) till slutet på samma förhållande (”See ya, Dave”). Det är kanske orättvist, får vi veta, men det finns ju en grundläggande fråga:
”Kan en tatuering någonsin vara attraktivt på en kvinna”?
Det är inte allt som finns. Gå in och se efter själv. Men den som lägger fem minuter på att svepa igenom en smart, modern fotbollsklubbs första försök att bjuda in kvinnor i verksamheten märker väldigt snabbt att Manchester City inte verkar vilja ha in en ny sorts människor i sin fotbollskonsumerande och –producerande verklighet.
De vill ha tjejer som är som tjejer är /Simon Bank
Ibland behöver man inte göra estetiken, rytmiken eller musiken svårare än nödvändigt.
För väldigt många år sedan såg jag en chilensk familj gå i ett första-maj-tåg i Stockholm, och mitt i alla andra mer eller mindre laborerade ramsor så valde den äldre damen i Chile-kollektivet sin egen, storleende variant av politiskt ställningstagande.
Hon skanderade, skrattande: – Leve leve leve leve LEVE första maj!
I dag är det den åttonde mars, internationella kvinnodagen, och även om jag i grunden är motståndare till ältande och återvinnande i bloggformen så kan det väl finnas en poäng i att erbjuda en återblick på en handfull av de inlägg som vi i det här, strängt taget helt mansviktade forumet om internationell fotboll faktiskt skrivit om kvinnorna på läktarna och planerna, i styrelserummen och på gatorna.
Sådär. Det är en bit kvar till halva planen, halva makten och hela lönen för halva mänskligheten – men det rör sig, och det gör det tack vare alla som går före.
I dag, i morgon och alla dagar är det värt att tänka på det. Leve leve leve leve LEVE åttonde mars.
Är det de nya mediernas bildspridande, eller har vi verkligen fått en ny sorts verklighet?
Hur som helst känns det som att det nu för tiden inte spelar någon roll var man lägger sin hatt, alldeles runt hörnet kommer det alldeles oavsett att finnas en demonstration, en politisk protest, ett uppror eller en påbörjad revolt.
Nu är vi i Turkiet, i ett Ankara där polisbilarna står på rad längs med gatorna och torgen städats efter helgens demos och förra helgens kravaller.
Det rör sig i Turkiet, inte ens den historiska europeiska blindheten kan göra oss okänsliga för det. Och med risk för att vi börjar upprepa oss själva här så är det ju en gång för alla så att den nya tidens protester sker med den nya tidens arméer.
Fotbollssupportrarna slåss här också.
I våra tv-bilder från Galatasarays Champions League-mangling mot Chelsea syntes det aldrig att poliser var uppe på läktaren för att jaga ultras. De hade nu inte slagits, däremot hade de slagit till med en banderoll direkt riktat mot premiärminister Erdogan. Gala-fans har aldrig riktigt behövt några skäl för att håna Erdogan, som är Fener-man i grunden, men den här gången var de snarare språkrör än retstickor när de vecklade ut en banderoll med texten: Alo babacim. Hirsiz vaar.
Det handlade om tjuvars löften, om en statschef som kämpar för sitt politiska liv.
De senaste veckorna har en serie telefoninspelningar läckt ut i Turkiet, jag berättade igår om hur Ankaras borgmästare blivit påkommen med att ligga bakom att oppositionspartiers valaffischer göms undan för folket inför regionalvalen i slutet av månaden. Ännu mer besvärande är de inspelningar från dagarna före jul där Erdogan, babacim (pappa), påstås instruera sin son, Bilal, att gömma undan upp miljardtals kronor från en razzia i samband med en framvällande korruptionsskandal.
Inspelningarnas autenticitet är inte bevisad, det har pågått ett informationskrig mellan regeringstrogna medier och regeringskritiska, men i de breda folklagren har ilskan exploderat. Om det nu inte är sant så är det i alla fall sannolikt, och de senaste veckorna har vi sett demonstrationer i flera stora städer. Tårgas i Ankara, vattenkanoner i Izmit.
Och återigen fotbollströjor bland demonstranterna på Taksim-torget.
I juni ifjol skrek de ”Taksim är överallt, motståndet är överallt!”. Den här gången är sången samma, men texten ny: ”Mutorna är överallt, korruptionen är överallt!”.
Jo, i fotbollen också, förstås.
Förra sommaren rapporterades det mycket och flitigt om det unika i att supportergrupper från dödsfienderna Besiktas, Galatasaray och Fenerbahçe slöt upp sida vid sida för att protestera mot en regering som allt mer glidit mot repression, övervakning och censur. Besiktas anarkistiska Çarsi-block var drivande – det var de som snodde en grävskopa och körde den rakt mot polisstyrkorna – men de stod sida vid sida med UltrAslan och Vamos Bien. Besiktas, Galatasaray, Fener.
Under det halva år som gått sedan dess har fotbollssporten förvandlats till ett av de slagfält där regeringen fått slåss för sin trovärdighet. Även om den politiska situationen förstås är diametralt skild från den hos oss så är det enkelt att föreställa sig varför just fotbollssupportrar och ultras blir en symbolfiende för en styrandeapparat som vill ha ordning och reda, som vill begränsa yttrandefriheten och utöva kontroll över kontrarörelser, som skickar ut en stenhård polismaskin mot sina fiender.
Ultras – om vi nu ska måla med den allra bredaste penseln – är på en gång antitetiska och välorganiserade, på en gång ordnade och anarkistiska. De har ofta drag av paranoia, vilket gör att de väldigt snabbt upptäcker om de är förföljda eller utsatta för korrupta system.
Regeringen har ställt krav på skuldtyngda klubbar (Galatasaray, Trabzon och Besiktas investerar miljoner i löner, men går på knäna under skulder) för att komma åt sina fiender på läktarna.
Det som händer på planen händer också på gatorna. Det som rör sig på gatorna sker också i styrelserummen. De paranoida verkar ha rätt.
För två år sedan dömdes Fener-presidentenAziz Yildirim till ett sexårigt fängelsestraff – han satt inne ett år – för att ha legat bakom en serie uppgjorda matcher. Rättsprocessen var enorm, dussintals misstänkta utreddes och anklagades för att ha styrt turkisk fotboll med kriminella medel. Sedan dess har världen kunnat följa ett intrikat och ologiskt maktspel där vänner blivit fiender, där fiendens fiende blir en vän, eller ingen vet vem som är fiende och vem som är vän.
Fenerbahçe, Erdogans klubb, har utifrån setts som ett parallellt politiskt maktcentrum. Deras supportrar har balanserat mellan regeringskritik, att vända sig mot Erdogan, och att sluta upp bakom Aziz Yildirim. Yildirim själv har bestämt hävdat att han sitter i samma båt som Erdogan, att de båda är utsatta för komplotter som orkestrerats av maktintressen baserade i USA: Fethullah Gülen är en konservativ, religiös ledare, som tidigare var en av Erdogans allierade men som de senaste åren drivit ett opinionskrig mot regeringen, genom medier och skolor.
Vänner blir fiender, fiendens fiende blir en vän. Oron sätter klorna i både valutan och börsen. Den turkiska liran rasar.
Idag pratar Erdogan om en skuggstat som styr opinionen. Och fotbollen är en av pjäserna i spelet. – Jag har sagt det från första början, det här rättsfallet om uppgjorda matcher är ett politiskt fall. Domarna som utverkats är politiska. Jag varken respekterar eller erkänner den här domstolen, dundrade Aziz Yildirim nyligen.
Han fick stöd av Erdogan, som hävdade att smutskastningskampanjen som pågår mot regeringen är ett spegelfall till smutskastningskampanjen som pågår mot Fenerbahçe.
Svart här, vitt där… men plötsligt började båten gunga. Det kom en bandinspelning till.
Mehmet Ali Aydinlar, som var ordförande i fotbollsförbundet när Yildirim åkte dit, ställde upp mot Yildirim i Feners ordförandeval i vintras. Maktkampen hade implikationer långt utanför sidlinjerna, många såg det som en kamp mellan regeringslojalt (Yildirim) och Gülen-lojalt (Aydinlar), mellan stat och skuggstat.
Yildirim vann klart, han höll sitt tal och han höll inte igen. – Detta var ingen normal kongress. Det här har varit den kamp som sanna Fenerbahçe-fans utkämpar varje dag. Det här var kampen hos dem som satt i fängelse för Fenerbahçe, kampen hos dem som sa ”under galgen kommer vårt sista ord vara ’Fenerbahçe’” – kampen mot dem som förrådde Fenerbahçe.
– Vi är här för Fener. Vi är Feners soldater. Så vad är det då som Erdogan påstås ha sagt till sin son i det där buggade telefonsamtalet? Jo, att de skulle rekommendera Aydinlar att byta strategi, att driva på för att Yildirim ska straffas personligen, istället för att straffa Fenerbahçe som klubb.
Så vem är vän och vem är fiende? Vecka efter vecka protesteras det på turkiska torg, vecka efter vecka dyker nya korruptionsanklagelser och bandinspelningar upp. Inspelningarna är ett problem i sig, eftersom de förstärker bilden av ett kontrollsamhälle där integriteten är hotad, där de paranoida kanske har rätt, trots allt. Alldeles oavsett vem som vinner slaget om makten kommer folket att kräva transparens och kamp mot korruptionen.
Om drygt tre veckor är det lokalval i Turkiet. I kväll är det landskamp. Landslaget har missat VM, men de senaste dagarna har Fatih Terim, en förbundskapten och gentleman, gått på charmoffensiv på twitter, och spridit selfies av ett lag som är enat och på gott humör.
Matchen spelas i huvudstaden, inte i Istanbul, och den är spännande på många sätt, ett litet avbrott i ett fotbollsliv där fans fortfarande undrar om fotbollen är ett avbrott från en politiskt stinkande vardag – eller en annan bild av precis samma sak.
Fotboll igen. Det var på tiden, antar jag. Blogg igen. Det också, antar jag.
Det här skrivs från ett rum på trettonde våningen, med utsikt över ett mullrande, myllrande Ankara och det finns mer att skriva om det här landet och dess fotboll än vad en man hinner med. Men var sak har sin tid, det känns väl som att ren västgötsk uppfostran kräver att jag först av allt berättar lite om vad jag haft för mig sen senast. Se det som ett litet, senkommet vintervykort.
Jag har ju ganska smala krav på mina vinterlov. Jag vill prata franska eller italienska, jag vill kunna se himlen och havet. Och jag vill kunna gå på fotboll.
Eftersom det här är ett annorlunda år, med en massa OS och VM och så, valde jag att tumma lite på den sista punkten, lämnade den franska hexagonen och åkte ett kvartsvarv runt jorden, över det stora havet.
När jag kom fram var jag fortfarande i Frankrike, men långt från fotbollen.
Så låt mig berätta lite om Guadeloupe.
I Sainte-Anne äter man små friterade acras-bollar med fisk eller grönsaker i, grillad fisk, skaldjur, colombo de cabri, med getkött och carib-öl till. Från restaurangerna kommer doften av bränd rom, stötvis och stark. Fruktförsäljarna vid stranden slänger med något extra när du handlar; en passionfrukt, en matbanan. I bageriet på boulevarden finns en hylla med lämnade böcker för den som vill ta. På kulturcentret sätter de upp Donizetti-opera med glada amatör-sopraner och spelar med dörrarna öppna mot gatan utanför.
På torget vid kyrkan hänger unga grabbar med öl och cigaretter, redan tidigt på morgonen. De pratar franska och créole, språkblandningar som rullar fram och som är halvt omöjliga att förstå. Ungdomsarbetslösheten är förlamande hög (nära 60 procent), sviterna efter generalstrejken 2009 – man protesterade mot sociala orättvisor, hysteriskt låga löner, kommersiella oligopol och brist på stöd från regeringen – har suttit i länge, naturkatastroferna likaså. Många av basvarorna importeras från l’Occident, central-Frankrike, och gör att priserna ligger högt.
Avståndet till Frankrike är lika långt som det är kort. Turism har funnits sen 60-talet, men det är mest naturen som fjäskar. Ön rör sig inte. Det finns inga stora faror, ser du upp för malariamygg och en speciell sorts giftig tusenfoting så är allt lugnt.
De som bor här sköter sitt, det är som en by med skvaller och stenhård social kontroll. Byoriginalen gör sina rundor. Ninja, den svartklädde, som gör segertecken åt alla och nöjer sig inte förrän han får ett tillbaka. Jacob, som varje dag säljer något han hittat för två euro, oavsett vad. Där ute finns valarna, delfinerna, reven och surfarna. På land finns reservaten, djungeln, ljuden från grodorna, cikadorna, bambuträden.
Jag lyssnade till allt det där, och så läste jag Simone Schwarz-Barts kvinnohistoria Pluie et vent sur Télumée miracle, en av den karibiska litteraturens största verk – och hörde ljuden där också. Guadeloupe är inte Latinamerika, men det går en bro från García Márquez till Schwarz-Barts magiska realism. Både naturen och historien lever, konstant och konsekvent manifesterade. I Petit-Canal finns les Marches des Esclaves fortfarande kvar, ”slavtrappan” med 49 steg som leder till kyrkan där människor såldes som djur för att arbeta på sockerrörsfälten.
Det finns de som fortfarande går upp vid fyra på morgonen för att ta hand om sin trädgård, som man gjorde förr. Det finns gamla som dricker sin rom istället för att gå till läkaren; en storm när de vaknar, en décollage vid sex, en sec vid tio och en till framåt eftermiddagen. Le ti punch. Le shrubb, den med apelsinskal som funkar lika bra som medicin.
Det är klart att jag älskade Guadeloupe. Men det är det här med fotbollen.
Häromåret fick jag en semester på en malaysisk smekmånadsö (fråga inte) förstörd eftersom jag tillbringade halva nätterna i öns enda rum med satellit-tv som sände europeiska matcher (fråga inte där heller). Jag skulle ha svårt att bo i New York, av det enda skälet att jag inte riktigt kan se mig leva någonstans där det inte finns en levande, påträngande fotbollskultur.
Guadeloupe lever med fotbollen, men på ett väldigt paradoxalt sätt. Det finns rimligen inte en enda lika liten geografisk plats i världen som har lika stort avstånd mellan kvalitén på fotbollsspelarna de fött och fotbollsspelarna de fått.
Det bor bara en halv miljon människor i Guadeloupe, men för bara några år sedan hade de kunnat skrapa ihop ett lag som hade haft en hyfsad chans att vinna VM.
Backlinjen? Pascal Chimbonda är född i Guadeloupe, William Gallas föräldrar är härifrån, Lilian Thuram växte upp här, Mikaël Silvestres pappa är Guadeloupéen.
De hade kunnat få ihop ett mittfält med Gouffran, Dacourt och Briand. De hade kunnat skicka ut ett anfall med Thierry Henry, Louis Saha och Sylvain Wiltord.
Några av dem föddes i hexagonen, andra flyttade dit tidigt, några kom dit i tidiga tonåren för att formas i akademierna. Avståndet har ökat, Frankrike ligger längre bort nu än för bara ett par år sedan. Medan utbildningssystemen centralt utvecklats har tiden stått stilla i Guadeloupe. Eller rört sig baklänges. Det slussas fortfarande över talanger (Dimitri Foulquier, för att ta en, var med och vann U20-VM i somras), men infrastrukturen på öarna är usel och ungdomarna har fått andra intressen.
Efter tre livefria fotbollsveckor fick jag till slut nog. I Sainte-Anne fanns ingen fotboll, Stade Municipal renoveras och duger till att jogga runt men inte att spela fotboll på – så Juventus, stans lag, får spela på annat håll under tiden. Jag fick sätta mig i en taxi och åka en timma norrut, till andra sidan ön.
Det är det värt. Juventus spelar borta mot Étoile från Mourne-à-l’Eau. Bakom ena målet spelar folk tennis och pétanque, utanför kan man köpa en Yékri (den lokala varianten av Cola) och en bokit au thon, den där sortens solrosoljefriterade smörgåsar som är unika för Guadeloupe. Det är på det hela taget en ganska märklig upplevelse. Matchen är på allvar, halva Tribune Nocturne (”nattläktaren”) är full av medelålders farbröder i Étoiles röda färger, de för ett jävla liv utan att låta som en traditionell klack.
Mest låter det som något slags blandning av gräl och fest. De skriker, pratar, skrattar. Planen är ojämn, under uppvärmningen kissar spelarna bakom bortre sidlinjen. De är rätt små, spelarna, ser unga ut. Ligan är vad den är, månadens spelare i januari var Ronaldo, en brasiliansk anfallare i USR. Han fick ett par nya skor som pris, och var nöjd med det. I nästa match använder han skorna och gjorde två mål.
Juventus spelar 4-2-3-1, Étoile en traditionell 4-4-2. Det märks snabbt att hemmalaget är bättre, det dröjer bara tio minuter innan Loïc Labuthie skickar in 1–0 på ett grymt utsidesskott. Efter en timme schabblar Juventus-målvakten iväg en retur som innermittfältaren Mistoco petar in, och så är matchen avgjord.
Étoiles tränare gestikulerar och instruerar i 90 minuter. Han är inte nöjd, men det är förståeligt.
Jocelyn Angloma har ändå spelat tre Champions League-finaler. Han vet att bra fotboll borde vara bättre än så här.
Angloma är unik eftersom han återvände. Han spelade toppfotboll i Frankrike, Italien och Spanien i hela sitt vuxna liv, men valde att komma tillbaka till Guadeloupe för att ge något tillbaka. Problemet är att det finns alldeles för mycket att slåss mot.
Det finns bara en enda konstgräsplan i hela Guadeloupe, den ligger i Pointe-à-Pitre. Det räcker för att bedriva en hyfsad ungdomssatsning just där, men för resten av regionen är förutsättningarna helt enkelt inte bra nog. Planerna jag ser runtomkring är i bästa fall acceptabla för division III-fotboll, träningsplanerna är ännu sämre.
Skattetryck och logistik gör att en konstgräsplan kostar runt åtta miljoner att bygga här, och bidragen kommer inte. Dessutom, säger de flesta, har de unga det lite för bra i Guadeloupe. De får i och för sig inga jobb. Det finns ett utbrett drogproblem, särskilt inne i ruffiga Pointe-à-Pitre. Men solen skiner, allt är vackert, det sociala klimatet är generöst.
I en intervju med l’Équipe pratade Monaco-strikern Emmanuel Rivière – han är från Martinique, men fenomenet är samma – om fördomarna som mötte honom när han kom till Saint-Étienne som femtonåring. – Jag fick etiketten antillais, och därmed nonchalant, soft, lat. – Man måste erkänna att det finns en del sanning (i fördomarna). Där nere njuter de unga av livet, av klimatet, för att inte tala om drogproblemet. Franska klubbar föredrar att plocka unga afrikaner med tanken att de är hungrigare än vad vi är. Det är en stereotyp, särskilt med tanke på vad les Antillais bidragit med till fransk fotboll och landslaget.
Efter VM 2010 skänkte William Gallas sina premier till fotbollsklubbar på Guadeloupe, men fotbollen här behöver mer än gester. Om Frankrike vill vrida på talangkranen en gång till krävs resurser, träningsplaner, vettiga förutsättningar.
L’Étoile vinner matchen med 2–0, men de kommer inte att vinna ligan i år heller. Det är sju år sedan nu. Myggen bits i nattvärmen, jag sätter mig i bilen och åker hem, vi åker med vindrutorna nedvevade. Vi kör förbi slavtrappan, söderut tvärs över Grand-Terre, det är ont om gatubelysning och när vi kör in genom sockerrörsfälten är det mörkt som i en sammetsdröm. Rören hänger in som långa armar över vägen, doften är stark och frän. Hade vi kört norrut istället, mot Anse-Bertrand, hade vi kört genom precis likadana sockerfält som har sin plats mitt i den franska fotbollshistorien.
Det var där som Mariana Thuram – hon hade kunnat vara ett av Simone Schwarz-Barts enastående kvinnoporträtt – slet för att försörja fem barn, innan hon lämnade barnen och åkte över det stora havet för ett bättre liv. Hon lovade att komma tillbaka efter ett år, för att ta dem med sig, och svek aldrig löftet.
I juli 1981 kom Lilian Thuram och hans syskon till Paris, sjutton år senare var han med och gjorde Frankrike till världsmästare. När det första finalfirandet ebbat ut satte han sig i ett flygplan och reste flera hundra mil, över ett stort hav och genom täta sockerrörsfält.
Han hade vunnit i Paris, men han ville fira i Guadeloupe.
– Det var fantastiskt med paraden på Champs-Élysées, sa han. Men här finns mitt folk.
•••
Ja, det var väl i det stora hela vad jag haft för mig. Och ni då?
Vi pratar om ödesmatcher och en framtid som avgörs i detta nu. Jag sitter i ett konferensrum på Friends Arena och får för första gången den här veckan svindel inför perspektiven.
Och nä, då handlar det inte om landslaget.
Jag har kopplat upp mig på nätsidan som direktsänder Leaders in Football-konferensen från London, lagom till slutet av ett scensamtal mellan Galatasarays ordförande Ünal Aysal och Juventus-presidenten Andrea Agnelli.
Det är här framtiden ställs på sin spets.
Jag vet inte om jag någon gång sett fotbollens moderna knäckfrågor uttalas så tydligt och definitivt som när Agnelli talar. Han är så lugn, så verserad och stringent även på engelska, och budskapet är kristallklart:
Den fotboll ni vant er vid idag kan vara en helt annan imorgon.
Ni kommer att se uttalandena rulla genom Europa de närmaste timmarna, och läs dem noggrant. Agnelli ställer två affärsmodeller bredvid varandra, den amerikanska och den europeiska, och slår ut med armarna. Den som fungerar bäst, ekonomiskt, är ju inte vår.
Ska man forma en europeisk superliga? undrar Agnelli. En topp 20? Vågar de stora klubbarna, synkroniserat, skriva till sina respektive regeringar och kräva att få delta i en transeuropeisk liga där bara de bästa, största, snyggaste, intressantaste får plats?
– En Southern Conference och en Northern Conference? undrar Agnelli.
Men hur mäktigt är Uefa? Kan de säga stopp?
Andrea Agnelli är lågmäld, men hans frågor kring Financial Fair Play är mer svar än frågor.
– Ska inte Bayern München, Juventus, Real Madrid och Chelsea vara med i Champions League nästa år? undrar han. Vem ska tala om det för tv-bolagen? Är det bra för värdet i turneringen?
Det finns förstås andra frågor än de ekonomiska, erkänner han, och ler snett. De etiska, till exempel.
– But I’m not very good at ethics…
Och salen skrattar. Han är charmant, Agnelli. Och fotbollsvärlden i morgon formas idag. Jag ska just in på en presskonferens med Erik Hamrén, där vi talar om en match som betyder så oerhört mycket.
Så, då var vi klara med en stämningssättande aktivitet så här för lördagseftermiddagen, och kan gå vidare på mer intellektuellt och mindre nedbrytande verksamheter.
Jag är medveten om att det blivit lite PSG-präglat här i bloggmiljön det sista, men det kan faktiskt inte hjälpas. Jag gillar de jag gillar, och när de jag gillar har speciella matcher framför sig så är det väl min plikt att tala om det.
Det finns ju de som är både bättre lämpade och mer begåvade, men det finns en gräns för hur länge man kan vänta på en berättelse.
Så: Adrien Rabiot, känner ni honom?
I kväll spelar Paris mot Toulouse, ett knippe parisiens (Douchez, Chantõme, Rabiot) har spelat för Téféce förut vilket gör matchen lite speciell. Rabiot, däremot, är en speciell pojke i egen rätt.
I den där talangspäckade franska 95-generationen har det funnits andra som stuckit ut både mer och tidigare, det gäller också för PSG-generationen som blev U17-mästare häromåret: Där var Ongenda den det pratades mest och högst om.
Det betydde inte att det inte fanns andra som också märktes. Adrien Rabiot var lång som en stång, blekast på planen och med en vänsterfot som han kunde skriva Mallarmé-dikter med (mitt göteborgska jag ville skriva ”Mallarmé-dikter mé” här, herregud).
När Adrien var kortare föddes han i den parisiska kranskommunen Créteil, med en pappa som höll på PSG och en mamma som var engagerad. Han började spela i Créteil, det var pappa Michel som tog med honom till träningen och skickade ut honom på hans första steg. Det dröjde inte särskilt länge innan talangen sköt fram ur honom som blad ur ett vårskott; när han var tretton hade Manchester City fått syn på honom på Clairefontaine och sett till att knyta upp honom med ett evighetslångt utdbildningsavtal.
Jag antar att de såg samma saker som man ser nu. En fysik som kommer att bli imponerande om ett par kilo muskler, en fin fot och en blick som ser allt den behöver se på fotbollsplanen. Men de fick inte se det länge. Efter sex månader i Citys akademi åkte Adrien hem igen.
– De levde inte upp till vissa överenskommelser, så min mamma sa stopp och så åkte vi tillbaka till Frankrike.
Under ett par år där i mitten av 00-talet förändrades både hans fotbollsliv och hans liv. Äventyret i England var en sak, att han skrev ungdomskontrakt med PSG en annan – att familjen fick ändra sitt sätt att leva var värre.
2007 drabbades Michel, Adriens pappa, av en svår stroke. Hjärnan vaknade, kroppen gjorde det aldrig.
Michel Rabiot hade drabbats av det som på engelska kallas locked-in-syndrome, att den sjuke är totalt förlamad, men totalt medveten. Tillståndet var inte okänt i Frankrike, det hade skildrats brett och känslosamt när Elles förre chefredaktär Jean-Dominique Bauby drabbades i mitten av 90-talet och skrev en självbiografi – Le Scaphandre et le papillon, Dykarklockan och fjärilen.
– Han kan bara uttrycka sig med sina ögon, men har alla kognitiva förmågor kvar. Han är precis likadan på insidan, har mamma Rabiot berättat för Le Parisien.
Jean-Dominique Bauby skrev sin bok genom tvåhundratusen blinkningar med vänster öga innan han somnade in.
När Michel Rabiot ser sin son ser han en ung man som lever sig genom sin kropp. När Adrien Rabiot ser sin far ser han en gammal man som förlorat sin.
– Det är komplicerat, för pappa ligger på sjukhus i Auxerre och jag är i Paris. Förra säsongen hade jag ett par luckor i programmet och då åkte hela familjen och hälsade på honom. Men det är svårt. När man inte lever med sjukdomen är det svårt att förstå. Det är frustrerande.
Vintern 2011 mötte Paris Auxerre i en träningsmatch. För PSG var det vardag, för Michel Rabiot var det en chans att se sin son spela för hans favoritklubb.
PSG vann med 3–2, Adrien gjorde två mål. Ett par månader senare bad Carlo Ancelotti PSG:s ungdomsansvarige Bertrand Reuzeau att skicka upp ett par småkillar till a-lagsträningen. Adrien var bara sexton år, men stack ut där också. Ancelotti gillade honom, och när sommaren kom tyckte de qatariska ägarna att det var dags för dem att skriva sitt första a-kontrakt med en ung parisare sedan maktövertagandet.
Leonardo satte sig vid förhandlingsbordet och mötte spelarens representant – men den här gången var det inte en vässad agent med märkliga anspråk han mötte.
Det var en morsa. – Ända sedan jag var liten har mamma följt mig överallt, i England, i södra Frankrike. Hon är viktig för mig. Agenter är inte riktigt hennes grej och än så länge tycker hon inte att det är nödvändigt. Varje gång som en agent ringer säger hon samma sak, förklarade Adrien för Le Parisien.
Jag förälskade mig i Adrien Rabiot direkt när jag såg honom den sommaren, han såg ut som en femte musketör, som en Prins Valiant med mjuka fötter. Han spelade mot Barcelona, chockstartade mot Bordeaux, och det var inte särskilt svårt att se att PSG hade hittat en diamant. När de lät honom spela fick han fina omdömen. När de inte lät honom spela stack han.
Véronique Rabiot förhandlade fram ett sexmånaders låneavtal med Toulouse, och fick parissupportrarna mot sig. Varför kunde de inte vänta? Var Adrien bara en bortskämd unge som drog vid minsta motgång? Det var han förstås inte. Han visste sitt om motgångar, men han visste också vad han behövde för att bli en bättre fotbollsspelare.
– Adrien är inget nyckfyll småunge, han är ingen skitstövel. Vet de som snackar ens vad det innebär att vara proffs? PSG har inte uppfyllt sina löften om speltid med U19 eller b-laget om han inte är med i a-laget.
– Han drar till Toulouse för att kunna återvända som en starkare spelare.
Adrien Rabiot var bara sjutton när han kom till Téféce, men han tog en ordinarie tröja och spelade sig till en plats i både U19-EM (dominant) och U21-landslaget. Hans första Ligue 1-mål sa en del om hans kvalitéer som spelare; balansen, blicken, foten, skottet.
I kväll spelare Paris mot Toulouse, och Adrien Rabiot är tillbaka i Paris. Möjligen startar han matchen, möjligen sitter han på bänken.
Oavsett vilket så håller jag på honom. För att jag gillar honom som spelare, och för att det är svårt att inte röras av att han har en supporter som sitter i en rullstol på ett sjukhus i Auxerre och rör sig genom honom.
– När jag berättade för pappa att jag fått mitt första proffskontrakt kunde jag se i hans blick att han var stolt över mig, har Adrien Rabiot berättat. – Ända sedan hans olycka så spelar jag för honom också. /Simon Bank
