Japan ställer in all fotboll månaden ut. 41 uppskjutna matcher i ligorna och cuperna, tills man kan börja tänka på normalitet igen.

Samtidigt, en kontinent bort, säger Sydafrikas nye förbundskapten Pitso Mosimane att sydafrikansk fotboll måste ”utnyttja att Egypten påverkats av protesterna”, att landslaget (som kvalar till afrikanska mästerskapen mot Egypten i nästa vecka) och klubbmästarna SuperSport United (som spelar Champions League-sextondel mot Al-Ahly på fredag) kan dra nytta av revolutionerna i Nordafrika för att förändra maktbalansen i afrikansk fotboll.

Tja, om vi nu ändå börjat dagen med att prata om arabvärlden och fotboll så kan vi lika gärna fortsätta tills Champions League-hymnen dränker allt annat.

Fotbollen (den inhemska) i Egypten står ju still sedan revolutionen.

Men fotbollen i Egypten stod ju inte still under revolutionen.

Den insatte mellanöstern-journalisten James Dorsey bloggade under revolten som störtade Hosni Mubarak, och när han summerade intrycken i en intervju med Zaman var han tydlig:

– Fotbollsfans spelade en nyckelroll i störtandet av Mubarak.

– Organiserade supportrars inblandning i protesterna mot regeringen i Egypten utgör varje arabisk regerings värsta mardröm. I mellanöstern, en region befolkad av auktoritära regimer som kontrollerar alla offentliga utrymmen, erbjuder fotbollen, liksom islam, en sällsynt plattform för att ventilera ilska och frustration.

Häromåret hängde jag ett par dagar i Kairo, rökte passivt på Al-Ahrams centralredaktion, drack chai i Al Gezira och pratade med Al-Ahlys president Hassan Hamdy (i dagarna kom det ut uppgifter om att Hamdy och Al-Ahrams chefredaktör gemensamt försökt röja undan dokument som avslöjade korruption – alla cirklar sluts). Jag skrev om Al-Ahly, klubben med 50 miljoner fans som bildades som en protestreaktion för 104 år sedan, och som fortfarande lever högt på sin överlägsna organisation. Det är den som låtit dem behålla greppet över Kairo-konkurrenten Zamalek, och som gjort dem till Afrikas största och bästa klubb.

Hassan Hamdy och en journalist.

Och organisationen finns inte bara i styrelserummet.

Sent, men snabbt, har egyptiska läktare lånat modeller från italienska ultrás för att organisera sig. James Dorsey återberättar den uppmärksammade händelsen från 2009 när Al-Ahly-supportrar forcerade polisavspärrningar för att få in bengaler och banderoller till en match. Utan att vidare gå in på det var det uppenbart att respekten för auktoriteter var mindre där än på många andra ställen i det egyptiska samhället.

I år bytte protesterna dräkt och plats och mål.

I analyserna av revoltens skelett i hela Maghreb har många pekat på de sociala mediernas funktion. Dorsey pekar på fotbollen. Ultrás från både Al-Ahly (vars supportergrupp officiellt hävdade sin roll som opolitiska) tog med sig organisationen från läktarna och ut på Tahrir-torget. Fotbollen stod stilla.

– Jag tror inte att Al-Ahly skulle vilja göra det (spela) eftersom Al-Ahly är Egyptens största klubb, med flest fans, och jag ser ingen själ i sporten om den spelas utan supportrar, sa Al-Ahlys styrelseledamot Khaled Mortagey (lyssningsvärt från BBC).

Zamaleks klubbledning låtsades så långt mest som att det regnade och att allt snart skulle återgå till det normala, fram tills det att de märkte att regimen på allvar vacklade. Tränaren/ex-spelaren Hossam Hassan har ägnat de senaste veckorna åt att slåss för sin heder efter sina uttalanden under revolutionen.

– Jag bad bara om stabilitet, jag var aldrig emot revolutionen. Jag är en av dem som lidit mycket under den förra regimen, förklarade han i förra veckan, innan han hotade att lämna landet om inte kampanjerna mot honom upphörde.

Förbundskaptenen Hassan Shehata – bas för ett oerhört pressat landslag som inlett kvalet med en poäng på två matcher – satt i samma båt, sa samma saker, har fått backa på samma sätt. Många har krävt hans avgång efter att han ställt sig på regimens sida under revolutionen.

– Jag stöttade Mubarak under demonstrationerna för att lugna ner idrottsmiljön i Egypten så att ligaspelet kunde återupptas. Jag var inte emot demonstranterna.

En revolution levs i presens men skrivs i imperfekt, historieskrivningen (väst gillar berättelsen om de sociala medierna, vi gillar berättelsen om fotbollsfans, historiematerialisterna gillar berättelsen om klasskamp, Carl Bildt gillar… olja?) är kampen efter kampen.

Men om vi fortsätter med fotbollen?

Det är ju, först och främst, omöjligt att separera staten och makten från fotbollen i Egypten. Väldigt många klubbar ägs helt eller delvis av statliga organ. Polisen och armén har sina egna lag. Ministrar sitter som presidenter i klubbarna.

Erik Niva skrev häromveckan om Gadaffi och fotbollen. Hosni Mubarak var inte dummare eller mindre än att han slog sina lovar kring mittcirkeln han också. När Egypten blev afrikanska mästare i fjol tog Mubarak emot vinnarna vid regeringsbyggnaden, och poserade som en i laget. Hans söner reste med guldplanet hem från Angola. Folket jublade då, samma folk sänkte honom nu.

Och fotbollens folk var där nu också. Ultrás från Al-Ahly och Zamalek var, med sin fungerande cell-organisation, några av de mest drivande grupperna kring Tahrir-torget. Och medan en del ledare hukade klev andra fram.

Nader El-Sayed var länge Egyptens bäste målvakt. När han slutade för tre år sedan fick han medaljer, det spelades hyllningsmatcher, och landslagskaptenen Ahmed Hassan (mittfältaren som snart kommer att bli världens meste landslagsman) höll ett hjärtligt anförande.

– Nader är en underbar människa. Han har en hög moral, vilket är viktigare än fotbollen.

En av alla som deltog i avtackningen var målvakten som var Nader Al-Sayeds unge reserv under tiden i Zamalek.

– Jag är väldigt stolt över att vara här och jag är så glad för hans skull. Han är proffsig, lugn, osjälvisk och ärlig, sa Rami Shaaban.

Efter karriären har Nader tagit den korta väg som väldigt många prisbelönta, populära, utåtriktade fotbollsproffs tar. Han började jobba med media, med tv. När Tahrir började själva så tog han sig dit för att vara med.

– Jag skulle säga att mitt deltagande i proteströrelsen var i egenskap av barn till det egyptiska folket, inte i egenskap av idrottsman eller journalist. Man får inte glömma att det är de här demonstranterna som gjorde mig till någon. Jag använde tillfället till att rikta mig till arabiska ledare i allmänhet och säga åt dem att de inte får glömma varifrån de kommer, berättar Nader för Le Buteur.

Han var inte ensam fotbollslegendar på Tahrir. Geniet Mohamed Aboutreika var, sent och efter många om och men, också där.

– Ja, Aboutreika anslöt till demonstranterna när Mubarak störtades. Och det var fler journalister där också. Men de flesta idrottare antog en neutral position. Andra valde att lita på det politiska systemet, men man kan inte anklaga dem för det. Vi måste respektera deras hållning och deras åsikter.

Ni minns scenerna från när Egypten och Algeriet VM-kvalade mot varandra i förfjol. Stenkastningen, hetsen, våldsamheterna, journalister som slogs på pressläktaren, det oresonliga hatet från två håll, de politiska följderna när ambassadörer kallades hem, regeringar som protesterade.

När revoluten började i Algeriet kritiserades protestanterna först i egyptiska medier. Nader Al-Sayed kommenterar det också.

– Låt mig vara tydlig: Pressen representerar varken Egypten eller egyptierna. Det är samma journalister som kritiserade demonstranterna på Tahrir-torget. Jag ska inte förneka att det verkligen påverkat oss, för martyrerna i Algeriet är, precis som våra, vår stolthet och de befinner sig nu i en bättre värld än vår. Det algeriska folket är ett exempel på kamp mot kolonialismen och de har en speciell plats i hjärtat hos alla egyptier och araber.

På andra sidan Tahrir börjar bollen rulla igen. Det har till och med pratats om en revolutionsmatch mellan Algeriet och Egypten, en årligt återkommande landskamp för att hylla revolutionen.

Al-Sayed pratar om andra saker som är viktigare, om vikten av en ny arabisk identitet för ett nytt Egypten. Andra intressen drar åt andra håll. Ett folk ska formulera vilka de är, vad de står för, vilka de vill bli.

Vilken del fotbollen har i det arbetet vet ingen än. Ligan (Zamalek leder) verkar dra igång igen i april, tills dess får klubbarna spela träningsmatcher.

Al-Ahlys slog division II-laget Tersana med 4–1 i den första träningsmatchen, Aboutreika gjorde mål som vanligt, men det intressantaste var läktarna. Ahlawy Ultrás sjöng nationalistiska sånger, de hyllade martyrerna som dött under revolutionen, de höll upp gigantiska banderoller.

En skribent på debattforumet Comment Middle East översatte den tydligaste, den som var riktad mot klubben och spelarna:

Vart ni än åkte så följde vi med er. När vi revolterade såg vi inte till er någonstans.

/Simon Bank

Eftersom det sagts mig att vissa av er skolkade igår kväll när vi satt och gick igenom dagens italienska fotboll och tittade på Parma–Napoli i TV4 Sport.

Två timmars kvarsittning och tjuge Ave Maria så får ni gå vidare med era liv.

Ja, och så lite obligatorisk läsning då.

Francesco Totti var dagens man i Rom, på alla sätt ni kan tänka er. Det visste ni redan. Han rör sig som en gammal ångbåt, ännu mer nu för tiden, men så länge som han dunkar in frisparkar och straffar (och Lazio-spelare) så kommer romanisti över hela världen att kräva att han fortsätter leda det där gamla Magica. Om han så ska göra det i formalin. Igår avgjorde han il derby, något det var längesen han gjorde sist, och det fina var förstås hur han firade det.

Många av er vet det redan, men om så blott en av er missat det så måste det berättas och återberättas.

För nio år sen, 2002, hade Francesco just träffat sin Ilary. Hon var rätt ointresserad av det här med fotboll – och hon var laziale – och hon var väl inte helt såld på den där snygge pojkspolingen heller. Men så kom derbyt, ni vet det där derbyt när Montella gjorde sin poker, sina fyra mål. Det är det som alla minns, att Montella vräkte in mål, men det sista Roma-målet gjordes av Totti. 5–1, och han firade med att visa en t-shirt med texten 6 Unica. Sei Unica – Du är den enda.

Klart de blev ihop.

Klart de blev fotbollsvärldens allra sötaste, vackraste par.

Så har de varit i närapå exakt nio år, och igår var det derby igen. Ilary satt på läktaren, Francesco tvingade tiden och förfallet – sitt eget och Romas – till respit, och avgjorde med sina två mål.

När han gick av planen visade han en ny t-shirt:

6 Sempre Unica.

Du är för alltid den enda.

Och nu tror jag att jag gråter lite igen.

Ha en fin vecka, hörni.

/Simon Bank

Last eight.

Ett White Hart Lane där varenda jävel tittar in i ögonen på den som står bredvid, över, under, framför för att se att det verkligen är sant, att det verkligen har hänt. Fånskratt, fånskrik, det är som att vi lär oss nya sätt att skrika var och varannan vecka med den här klubben nu för tiden.

Hur det känns? Hur det känns att vinna? Hur det känns att vara i kvartsfinal i världens största fotbollsturnering?

Jo, det ska jag tala om. Det känns som att trampa runt som en teletubby och upptäcka världens allra mest basala beståndsdelar med en sockerhög bäbis totala förtjusning:
– Åh. EN DÖRR!
– Tada! En KLOCKA!
– Hihihihihi. En BRASILIANSK INNERMITTFÄLTSBJÄSSE!

Jag ska inte plåga ut er med en historisk och känslomässig bakgrund som vi redan tragglat till förbannelse här. När vi satt och pastaladdade inför matchen kom vi på fullaste allvar fram till att det egentligen hade varit bättre att förlora på San Siro, att 2–1 till Milan hade varit det ideala resultatet att ha med sig hit till WHL. När vi hunnit halvvägs ut till N17 så var vi bara mer övertygade om att det verkligen stämde. 

Men vi släpper det. Låt mig bara konstatera att om jag någonsin glömmer varför jag älskar den här sporten så kan jag alltid återvända till den här kvällen.

Så. Vad var det vi såg?

För att göra det hela enkelt: Tottenham är vidare eftersom de var bättre på att spela italienskt än vad Milan var på att spela brittiskt.

Vi hade ju fel i allt, som vanligt. Det enda vi visste med säkerhet var att Spurs skulle komma farande ur startblocken och att Milans bästa chans var de snabba omställningarna på Pato. Det enda vi var helt övertygade om var att Spurs aldrig någonsin skulle kunna spela 0–0.

Kunde de visst.

Milan var helt okej. De var bättre på att vara bollförande, men de hade svårt att driva upp tempo och de var usla i straffområdet (Zlatan hade, precis som i Barcelonas Inter-match i fjol, svårt att hitta vettiga avslut). De gjorde en taktiskt och mentalt patetisk första halvlek hemma på San Siro, även om det var 0–0 efter den så var det där de gav bort initiativet i det här mötet.

Tottenham, som inverterat hela sin identitet på så många sätt nu, var bättre som lag än som individer. Sandro var en jätte, Dawson gjorde ett fantomjobb i ryggen på Pato, men Luka Modrić var blek och kantspelarna som skulle hota Milans vekaste punkt klarade inte riktigt av det.

Så då sket Harry Redknapp helt enkelt i det. Han plockade fram reservdelarna från den gamla Spurs-bussen som stod parkerad på Stamford Bridge häromåret, putsade upp dem och satte in en kontinental elegans.

Tottenham sjönk hem, tätade mittfält, stängde spelvägar. Det kändes förstås fullkomligt vidrigt, men riktigt, riktigt farligt var det aldrig. Tottenham taktikspelade bort AC Milan, och den som följt de två klubbarna de senaste 50 åren förstås ju att det är en alldeles orimlig tanke. Men det gick, och det bevisar inte bara en transformering som rör Tottenham, utan förstärker också trenden att resten av världen lärt sig så mycket av Italien, medan Italien lärt sig alldeles för lite av resten av världen.

Tottenham kunde byta spel. Milan kunde det inte.

Last eight: Barcelona, Schalke, Sjakhtar Donetsk, Tottenham Hotspur Football Club.

Om jag drömmer så låt mig i alla fall sova ut riktigt länge.

/Simon Bank

Jag känner inte Anton Hysén. Jag har, såvitt jag vet, aldrig ens träffat Anton Hysén. Jag vet inte vilken sorts kille Anton Hysén är.

Jag vet bara att jag längtat efter någon som honom väldigt länge.

Glenns lillgrabb, Tobbes lillebrorsa, har precis sparkat in en blytung garderobsdörr, och det är en spark som är värd mer än alla skott som skjutits på allsvenska planer de senaste åren. Det finns så många svenska fotbollsspelare som är skickliga på att springa snabbt och snyggt längs färdigritade kartor, men det finns så oerhört få som lyckas rita sina egna.

Zlatan Ibrahimović har gjort det. Han har blivit något ingen varit förut, representerat något som ingen annan gjort på samma sätt förut. Zlatan har ägnat hela sitt liv åt att utmana en inrökt självbild av svenskheten innanför och utanför sidlinjerna, och han har vunnit. Sverige med Zlatan är inte samma sak som Sverige hade varit utan Zlatan.

Anton Hysén? Han sparkar in en garderobsdörr, och utmanar en straight manlighetskult inom svensk fotboll.

Varför det är viktigt?

Jag blir uppriktigt förbannad varje gång någon på allvar ställer den frågan.

Det har funnits tusentals svenska landslagsspelare i fotboll de senaste 103 åren, men inte en enda som öppet varit något annat än heterosexuell. Det har funnits tiotusentals svenska elitfotbollsspelare de senaste 86 åren, men inte en enda som öppet varit något annat än heterosexuell.

Den dörren har stått där den stått. Vägt vad den vägt.

– Men… det spelar väl fan ingen roll vilken sexualitet spelare har? Det är väl en privatsak?

Alldeles riktigt. Men om det inte spelat någon roll – varför har då ingen kunnat berätta om det? Varför har då ingen bög i svensk fotbolls historia kunnat svara ärligt i en faktaruta? ”Familj: Pojkvän”. Eller, ännu värre, har det kanske till och med varit så att bögar rensats bort redan innan vi kommit så långt? Redan före senioråldern? Innan elitsatsningen tar fart?

– Det är ju helt sjukt, säger Anton Hysén i Offside. Det är så fucked up alltihop. Var fan är alla andra?

Jag har skrivit om det här i många år (bland annat här, här, här, här och här), om att fotbollen inte kan kalla sig demokratisk eller ens folksport så länge som den är så uppenbart exkluderande. Eftersom det är så tidigt, och eftersom det inte finns något behov av att jag packar om samma åsikter en gång till, så kan jag lika gärna citera vad jag skrev i somras, i samband med Mårten Svedbergs teatermonolog Fotbollsbögen:

Det finns inga bögar i fotbollen.

Om det finns bögar i fotbollen så är de inte öppna med sin läggning.

Och fotbollen tycker fortfarande, år 2010, inte att den är homo­fobisk. Den tycker att den är demokratisk, fostrande, inkluderande, humanistisk. 600 manliga elit-spelare, noll öppet homosexuella. Det ser exakt likadant ut i alla andra länder, men de ledande går i de allra flesta fall runt och är självgott övertygade om att det inte finns något problem.

Vi hatar ju inte bögar.

Vi är ju inte ens rädda för bögar.

Och det är där som själva knäckfrågan finns, den stora gåtan som fotbollen måste ventilera innan den kan kalla sig själv demokratisk:

Kan en miljö utan homofober ändå vara homofobisk?

Under alla de år jag spelat fotboll – och jag gör det fortfarande – har jag gjort det i underbara manliga kollektiv. Öppna, snälla, generösa, vänliga, omtänksamma, utan penalistiska inslag och utan någon stenhård jargong. Om någon hade frågat spelarna och ledarna i alla de där lagen om det skulle vara ett problem att ha en öppen bög i laget hade alla svarat nej, utan att tveka. I de enkäter som gjorts med spelare och ledare i allsvenskan har så gott som alla svarat på precis samma sätt.

Vi har inga problem med bögar, alltså finns det inget problem.

Men utanförskapet formuleras inte på några rader eller med ideologiska program, det sipprar runt i omklädningsrummens blodomlopp, i oskyldig jargong som hela tiden förstärker en exklusivt manlig, straight identitet. Den som står på insidan och tittar ut kan tycka att frågan om sexualitet är en icke-fråga, att den aldrig behöver tas upp eftersom den inte ska betyda något. Den åsikten är ett privilegium som tonårsgrabben som hela tiden, mellan raderna och i samtalens skarvar, får veta att han står utanför den självklara normen inte kan unna sig.

Eftersom det inte finns några öppna svenska elitspelare finns det heller inga berättelser från andra sidan normen.

Anton Hysén har gjort u-landskamper, men han är varken elitspelare eller landslagsman idag. Men idag berättar han från andra sidan normen. Från sidan Bögjävel, från sidan Annorlunda, från den sida som ska vara en del fotbollen – den vanligaste grupp som en ung man kan tillhöra i Sverige – fmen som under hundra års tid saknat det viktigaste som finns för en ung man: Någon att identifiera sig med, någon som säger att man hör hemma, att man inte är ensam.
Anton är annorlunda, men han ställer sig upp och berättar om det. Jag känner honom inte, jag har aldrig träffat honom, men jag har längtat efter någon som honom väldigt länge.
För två år sedan skrev jag en text om hur hans farsa vågade ställa sig upp och berätta om en annan erfarenhet från fotbollskultens skuggsida: Glenn Hysén var trygg, rak och stark nog för att berätta hur det känns för en gammal stjärna att gå till arbetsförmedlingen och gå på A-kassa. Jag vet inte vad det är med familjen Hysén, men någonstans i deras sätt att vara och leva har de bestämt sig för att se sig själva i spegeln utan att vika undan blicken en sekund. Anton Hysén är fotbollsspelare och bög – och det jag skrev om Glenn då kan jag lika gärna skriva om Anton idag:

Ingen jävel berättar hur det känns, så ingen kan vara förberedd.

Men han lyfter på locket utan spår av vare sig bitterhet eller självömkan. Han står mitt i ett väldigt dåligt kartlagt mentalt landskap och berättar precis vad han ser.

Jag tror inte att det kostar honom ett dugg. Det betyder inte att det inte är värt något.

/Simon Bank

Ja, det var väl bara en tidsfråga, antar jag.

Fire away.

/Simon Bank

Har vi överdoserat lite på Old Firm det sista, säger ni? Dragit för stora växlar på den evighetsinfekterade konflikten mellan Glasgows stora två?

Ja, men vad ska vi göra då.

Igår smällde det igen, och då är ”smäll” inget slött uttryck för att två lag spelat en fotbollsmatch. Det smällde. Omspel i cupen på Parkhead, femte mötet för säsongen, och hela helvetet brakade löst.

Ett skadeplågat Rangers tappade matchen redan efter en halvtimme, när Steven Whittaker fick sitt andra gula kort. Det första var ett skämt, hans andra var solklart. Tio man. Ja, och då kände ju El-Hadji Diouf att här fanns en kontrovers, och finns det en kontrovers så har han ju ett jobb att göra. Han hamnade vid Celtics bänk, hamnade i bråk med fysiologen, höjde insatsen med att börja käfta med Alan Thompson och Johan Mjällby och Neil Lennon, och fick Rangers-bänken – med Ally McCoist i täten – med sig i vad som var ett snäpp ifrån ett fullskalligt gängslagsmål. Tv-bilderna visar tydligt hur Mjällby säger nåt till Diouf som får Rangers-spelarna att reagera kraftigt.

Rangers fick en utvisning till i andra, efter att Bougherra vansinnestacklat vidrigt två gånger om. Och ja, så åkte ju El-Hadji Diouf ut också, förstås.

Det var en ful, ful fotbollsmatch.

Vi behöver inte pladdra om politiken utanför planen igen, ni har läst om det redan, men nu är alla överens om att det gått lite för långt. Om inte spelare och ledare och svenska ex-mittbackar med dåliga knän kan sköta sig, hur kan man då kräva att folk ska göra det på andra sidan sidlinjen? På gatorna?

Idag har frågan hamnat på absolut högsta politiska nivå. Alex Salmond, Skottlands försteminister och politiske ledare, har kallat samman representanter för polisen och klubbarna till ett rundabordssamtal.

– När det handlar om hur folks agerande har ett inflytande på samhället så representerar fansen sina klubbar, och spelarna är förebilder för samhället, och ledningen i fotbollsklubbar har ett särskilt ansvar, säger Salmond.

– De är personer i ansvarsfulla positioner och de måste – verkligen måste – uppträda ansvarsfullt.

Polisen i Glasgow har bett om hjälp, eftersom de inte längre har råd eller resurser att kontrollera oron som uppstår runt Old Firm-matcherna. Klubbarna måste ta ansvar, spelarna måste sköta sig.

Polischefen Les Gray:

– Det som händer på planen återskapas runt om hela Skottland; på gatorna, i pubarna, i hemmen.

Och just det. Matchen slutade 1–0 till Celtic.

/Simon Bank