En bläckfisk är död, men någonstans måste vi hitta kraften att gå vidare med våra liv. Låt oss gemensamt i denna sal sjunga We Shall Overcome och ägna ett par minuter åt den här veckans världspolitiskt viktigaste händelse.

Och då snackar vi inte blötdjur.

Elfenbenskusten, landet där Sven-Göran Eriksson gjorde ett diplomatinhopp i somras, går till val på söndag. Det kan betyda allt, och det kan betyda mindre, men framför allt betyder det att ett land som sedan militärkuppen 1999 legat i en konstant militärpolitisk kris kan hoppas på ett nytt liv.

Vägen dit har inte varit vare sig rak eller kort.

Det är 20 år sedan Elfenbenskusten höll sina första flerpartival, sedan dess har landet slitits i hundra riktningar, mellan stammar och intressen och internationella påtryckningar. De val som hållits har innehållit otäcka diskussioner och definitioner av vilka som ska ha rätt att rösta – man har pratat om ivoirité, en genetisk bestämning för att exkludera immigrerade invånare och invånare från de norra delarna av landet – och det senaste valet, det som skulle hållits 2005, fick skjutas upp och sedan ställas in eftersom ingen kunde garantera vare sig rättvisa eller säkerhet.

Socialisten Laurent Gbagbo är alltså fortfarande president, i brott mot konstitutionen – men eftersom det är ovanligt att sittande presidenter förlorar val i Afrika är han favorit den här gången också, trots att de senaste tio åren varit mörka år i Elfenbenskustens historia. Av de tretton motkandidaterna ses 76-årige ex-presidenten Henri Konan Bédie och förre premiärministern, den europatillvände Alassane Dramane Ouattara, som de främsta utmanarna.

I vintras följde jag Afrikanska Mästerskapen från Frankrike, och medan Erik Niva satt på en flygplats och funderade på om han verkligen skulle åka ner och bevaka turneringen efter dödsskjutningen mot Togos spelarbuss. Fransk tv visade en minidokumentär inifrån Togos och Elfenbenskustens spelartrupper efter skjutningen, och även om det inte var någon överraskning så blev det återigen nästan chockartat tydligt vem det är som bestämmer i Elfenbenskusten: Han heter Didier Drogba och är mer än en lagkapten.

Erik skrev, och fem minuter in på Téléfoots dokumentär ser ni mötet vi pratar om.

Om vi ofta överdriver fotbollens betydelse så är Elfenbenskusten ett av de länder där vi kan bottna fullt ut när vi överdriver – eftersom det helt enkelt inte är möjligt att göra det. Den som vill ta upp deras moderna historias höjdpunkter kommer alltid att fastna med fingret på två bestämda punkter – de två gånger landslaget kvalade in till VM i fotboll.

Nu är det val, FN har sina valobservatörer och 500 extra fredsbvarande soldater på plats, och det finns en chans för ett nytt Elfenbenskusten att visa sig. Splittringen mellan etniska grupper handlar numera lika mycket om den djupa ravinen mellan det unga, utåtriktade Abidjan (där den absoluta merparten av befolkningen är ung, runt 20 år gammal, och de etiska distinktionerna tunnats ut) och den mer oförsonliga hållning som finns ute i provinserna.

Det har tagit år att komma hit, det sista hindret har varit att upprätta en röstlängd. Den oberoende kommision som till sist tillsattes för att göra det har arbetat med två listor – en vit för de definitivt ivorianska, en grå för de där man inte kunnat bestämma nationalitet – och det har förekommit försök att manipulera listorna.

Processen har kostat tre miljarder, vilket gör det här till ett av världens dyraste val. Kan det leda någonstans? Kan det föra tillbaka ett krigsplågat, splittrat land till positionen de hade förr, när Elfenbenskusten sågs som ett föredöme i Afrika? Eller blir det nya bråk, nya krig, nytt förfall?

Ett lyckat, rättvist val kan vara ett första, stort steg åt rätt håll. Ett misslyckat, våldsamt val skulle vara förödande på alla sätt som finns.

Och fotbollen? Baky Koné kommer från nord, Arthur Boka kommer från syd, Gervinho kommer från öst, Didier Zokora kommer från väst.

De är och förblir det bästa exempet som finns på att ett enat Elfenbenskusten är möjligt, och de har ägnat det här året åt att tala om det i en stor kampanj för ett rättvist och demokratiskt val. Det finns få fotbollsspelare i världen som bär ett lika stort ansvar.

/Simon Bank

Måndagsmörker, och jag står på Örjans Vall i ett regn som är snällare än det i fjol, men elakare än det mesta annat.

Om man velat vara någon annanstans så hade man väl valt mellan Neapel och Leeds. I Leeds spelar the Peter Ridsdale Cup, LUFC v Cardiff City, en klubb Ridsdale lyckades slå halvt ihjäl och en han bara misshandlade lite halvt. De är inte igenom sina respektiva ekonomiska kriser, men de har stålbadat sig lite friskare.

Cardiff har i alla fall ett anfall som borde ge dem en ärlig chans i år, och ett loyal support som gör att det skulle vara fint att se dem ta den. Alla fans är förstås inte den bra sorten, och då står vi där vi står – framme vid den egentliga orsaken till det här inlägget: Vid civilkuragets sista utpost, Mrs Lisa Robinson, 41.

Soul Crew och deras hangarounds kan ta sig an Millwall och Leeds vilken dag som helst. Men skicka ut en tjurig småbarnsmorsa så jävlar. Håll med om att det är rätt underbart.

/Simon Bank

En söndag när jag själv är i namngivarbranschen, långt från fotbollen, upptäcker jag ett par dagar för sent veckans i särklass roligaste citat. I kategorin ”slagkraftig rapport från den moderna fotbollen” säger det till och med mer än Wayne Rooneys ”I’m delighted to sign a new deal at United”.

Ni känner tlll Dietrich Mateschitz, mannen som uppfunnit Red Bull, och marknadsfört sin läskeblask genom att ta över idrottsklubbar och förvandla dem till levande reklamtavlor för röda tjurar. Precis, mannen bakom Red Bull Salzburg och Red Bull New York. Hasse Backes chef. De senaste månaderna har det roterat ett rykte om att Mateschitz var på väg att ta över Torino FC, en av de mest klassiska – och vackra – idrottsföreningar som finns i världen. Logiken var enkel: Toro behöver pengar, och de har ju redan en tjur som symbol, så varför inte…?

I veckan tog ryktena ny fart efter ett par artiklar i italienska tidningar, vilket föranledde en dementi från Dietrich Mateschitz i österrikisk press i torsdags. Jag noterade det då, men det är först nu som jag sett vad han egentligen sa och inte bara vad han menade.

– Av alla falska rykten är detta det falskaste. Jag köper INTE AC Torino, dundrade Mateschitz.

Och Torino FC andades ut. En del av il calcios allra heligaste kulturarv lever vidare en vecka till.

/Simon Bank

En ovanlig dag i Belgrad, en vanlig dag i Belgrad.

Partizan är mästare, Partizan har vant sig vid att slå Crvena Zvezda – och det märktes. Efter en hel vecka då Partizan vädjat om att slippa bortapublik (det har, så här långt, varit en oväntat lugn dag runt Marakana) så var det Röda Stjärnan som såg nervöst och derbydarrigt ut.

Eftersom dagens man att hålla koll på verkar vara Ijeh P så nöjer vi oss tills vidare med att länka lite lördagsläsning, och att utnämna Slavoljub Djordjević, mannen som fick kaptensbindeln i somras, till dagens störste förlorare. Om det finns matcher man inte ska inleda så här så står det eviga derbyt rätt högt på listan. Räda Stjärnan tog sig in i matchen, men eftersom de vant sig vid att förlora sina derbyn så gjorde de det igen.

Annars är det, som sagt, en rätt vanlig lördag.

/Simon Bank

Hur trevligt vi än tycker att det är med Erik Nivas inlägg på temat ”Dagens Outfit” så finns det ju annat, mer journalistiskt tungrott, som förtjänar utrymme här i bloggskvalet.

Ni vet ju att det är stora dagar för alla laziali, som står på toppen av världen och tittar ner, glatt förnekandes att de hittills mött Lecce och Bari i varje omgång. Det finns, även utöver spelprogrammet, saker som oroar dem. Efter fjolårets Lotito-orgier i kontraktsbråk (ni kan mejla till goran.pandev@inter.it om ni vill veta mer) är örnarna förstås livrädda för en upprepning den här säsongen. Det är därför de störs lite av att vänsterbacken Stefan Radu nu placeras i en massa andra klubbar.

I förra veckan sa hans agent att han var redo för Juventus. Den här veckan påstår samme agent att det finns ett konkret bud från Manchester City. Och eftersom vi normalt inte brukar ägna en massa tid åt vilda agentrykten här i bloggen så har ni all rätt i världen att fråga varför vi gör det nu.

Svaret?

Att Stefan Radus agent heter Victor Becali.

Vi har sedan tidigare satt en heder i att följa upp allt som händer kring Steaua-presidenten Gigi Becali (oavgjort i Utrecht igår. ”Vi tackar gud för den poängen” sa Gigi, betalade ut en bonus och snackade runt med spelarna under den två timmar långa flygresan hem) , vi har berättat hur det går till när kusinen Giovani Becali spelar poker – och när nu näste kusin Becali ger sig ut i rubriksvängen kan jag känna att vi har förtjänat en liten Becali-bonanza.

Så här ser det ut när Giovani gör tv.

Så här ser det ut när Giovani kommer till domstolen för att stötta en åtalad Gigi.

Så här ser det ut när Gigi dansar, sjunger, krökar, stretchar, lirar lite fotboll, binder blodsband och ger journalistjävlarna vad de förtjänar.

Det finns så många aspekter av fenomenet Becali som är värda vår tid (politik, maktkoncentration, privatiseringen i Östeuropa et cetera), men det främsta skälet till att vi återvänder till det om och om igen är ren och skär avundsjuka. Becalis görs inte i storpack, men de få som finns gör satiren så mycket enklare att lyckas med.

Jag talar inte rumänska, jag kan knappt ens läsa ihop ett vettigt sammanhang ur en tidning – men jag förstår exakt vad det är som är roligt när rumänsk tv placerar ”Giovani”, ”Gigi” och ”Victor” vid ett bord och testar vad som händer.

Hähähähähä.

/Simon Bank

Vidare, framåt, uppåt ur ruinerna.

Det finns alltid nya matcher, nya turneringar, och eftersom den här dagen ägnas åt Uefacupen så tänkte jag ägna mig åt Sparta Prag. Kvällens intressantaste match spelas förstås i Neapel, på en plan som saboterats mot en klubb som saboterats. Men Liverpool får kvällen. Sparta Prag ska möta Lausanne, vi tar dem först.

I förra veckan skrev jag ett litet inlägg om en konstutställning på Stedelijk i Amsterdam. Det handlade om Liverpool då också, men det fanns en liten tråd i det där inlägget som hängde kvar utan att riktigt släppa greppet. Jag nämnde, i förbigående, en videoinstallation av den slovakiska, Amsterdam-baserade konstnären Lucia Nimcova: Exercise, där hon lät åldringar återskapa sin barndoms socialistiska gymnastik. Jag tyckte mycket om den där filmen, med kontrasten mellan det lekfulla och den historiska kontexten, och därför skickade jag med en länk till filmen som den syns på Lucias hemsida.

Men tråden som hängde kvar var själva startbilden på hennes hemsida, en okommenterad bild av ett fotbollslag. Helt utan kontext och förklaring. Bara en bild, och eftersom jag antar att ni är lika förtrollade av lagbilder och deras magi som jag är så tänkte jag nysta upp den där tråden här.

Jag mejlade alltså Lucia för att fråga om berättelsen, om det ens fanns någon. Vilka är det på bilden? Vad gör de där? Och varför är en av spelarna inringad?

Jag hade egentligen inga förhoppningar alls, men det fanns alltså en historia gömd där också.

Lucia berättar, och ni är fria att tänka er det med Hans Villius-röst:

– Det är ett laget Starina, från en liten by i östra Slovakien som mina föräldrar kommer ifrån och där jag tillbringade min barndom. Den finns inte längre, eftersom de byggt en vattendamm där. Mannen i den röda cirkeln är min far, men jag gillar tanken att folk tror att det är jag. Vi är rätt lika.

– Bilden togs på 70-talet, när min far var lagkapten och Sparta Prag ville ha honom. vilket var rätt stort då. Till slut kunde han inte gå dit, av politiska skäl. Hans mor ville inte ge sin mark till staten efter andra världskriget. That was it.

– Jag gillar helt enkelt fotot, eftersom det representerar människor från ingenstans, fulla av energi och drömmar. De gillar att spela i laget. Det är ungefär så min position i konstvärlden ser ut också. Jag springer runt hela tiden och ibland sparkar jag till en idé vid rätt tidpunkt, vid rätt plats. Det är svårt, men jag gillar det.

När Lucia Nimcova gifte sig arrangerades en fotbollsmatch som en del av bröllopet. När hon studerade var det hon som höll i matcherna mellan konstnärerna på skolan. Jag kommer att följa henne framöver, av flera olika skäl. Det främsta är att det är omöjligt att inte intressera sig för en konstnär som förstått det fundamentalt magiska i en alldeles vanlig, ovanlig lagbild.

/Simon Bank

När en halvtimme är spelad, när Heurelho Gomes duschat klart och Stanković gjort 3–0 för längesen och Tottenham varit en hårsmån ifrån att slå gällande rekord för hur snabbt man kan släppa in tre mål i den här turneringen… då sjunger våra tiotusen så det hörs hela vägen hem.

Det var bra, det var starkt.

Det var väldigt länge det enda.

Det fanns tre springande punkter, det var lätt att förstå det. Spurs ville krympa mitten för att döda Whiskey Sneijder, de bad en bön för att de skulle kunna spela i alla fall oavgjort på kanterna. Hutton mot Coutinho? Lurigt. Assou-Ekotto mot Biabiany? Borde inte vara några problem. Bale mot Maicon? Förmodligen oavgjort. Lennon mot Chivu? Spurs stora chans.

Efter en minut gick Coutinho inåt, Alan Hutton följde med hela vägen in till centrala Milano (en värre vertikalvariant av Andreas Granqvist tjurrusning efter Whiskey i Amsterdam) och så var det färdigt. Efter ett par minuter till glömde Assou-Ekotto (som gör ett sådant misstag varje match. V a r j e match) att ha koll på den ende spelare han skulle ha koll på, så var det straff, tio man, Eto’o och slut.

När José Mourinho var i Inter ville han värva Deco. Dels för att han älskade Deco så mycket att han gjort till vana att packa ner honom varje gång han flyttade till en ny klubb, men också för att han såg brasilianske Deco som den perfekte mentorn till Coutinho. Det säger ganska mycket om hur mycket talang som finns i den lille, hur svårt han än har haft det till och från den här Serie A-hösten. Jag tycker mycket om honom, och ikväll tog han ett litet steg mot stjärnorna. Han tog det på Alan Huttons rygg.

Inter, då? I övrigt? De är ett mycket bra fotbollslag, men de behövde inte ens visa det. De vann matchen på åtta minuter, och ägnade resten av kvällen åt att må bra och göra mål. Bale är en urkraft sådana här kvällar också (och när han hämtade bollen i målet efter 4–1… jag ville gifta mig med honom då) och Lennon är en formidabel en-mot-en-spelare. Men i den här turneringen, på den här nivån, döms man hårdare efter sina nionde-elfte spelare än man döms på sina tre bästa.

Gareth Bale visade att han är världens bästa pendeltåg på vänsterkanten, Spurs reste sig på ett sätt som mer visade det än något slags kollektiv moral – utöver att det förstås visade att det är ett märkligt jävla fotbollslag vi bestämt oss att sympatisera med.

4–3. Hade vi fått fem minuter till hade Bale sprungit in 4–4 också. Bloody hell.

•••

Övermänniskan Javier Zanetti gjorde alltså mål igen, 37 år gammal, 18 år gammal. De påstår att han är den äldste som någonsin gjort mål i Champions League.

•••

Tyngsta rycket? Tja, grupp B sprack upp rejält när Lyon återigen visade att de har all den där kvalitén som de gömt undan i Ligue 1. Lisandro är tillbaka på riktigt nu, och de har haft en bra oktober.

Och Benfica försvarade lika jävla illa som Spurs. Faktiskt.

•••

Bra vecka för Real Madrid.

Igår gjorde dom två mål. Ikväll gjorde dom tre. Det andra snyggare än det ena. Och det tredje var nästan lika fint.

Raúl är nu uppe lika med Gerd Müller i alla tiders europeiska skytteliga. Och vad säger du om det, Pippo? Och vad säger du till Max Allegri om det, Pippo?

•••

Barcelona–FCK såg ni säkert, dansksvenskarna gjorde allt man kan kräva och lite till. Barça fick jobba i 90 minuter plus stopptid, det är inte så illa.

•••

Kvällens statistiska uppgift: Rangers hade 38 procents bollinnehav hemma på Ibrox – men överlevde. Well done. Och jag såg inte Bursaspor och Gustav Svensson kämpa på Old Trafford, men 1–0 och hyfsade defensiva siffror säger mig att de gjorde det rätt bra.

/Simon Bank

Euronight. Det kan väl hända att just den här bloggen har ögonen riktade mot det som händer i höjd med Piazzale Lotto i Milano, men det finns ju annat också.

Gustav Svensson och Ivan Ergic, ett par av de grabbar vi gillar väldigt mycket, ska ge sig i kast med att försöka överleva på drömteatern som mest är upptagen med sina mardrömmar den här veckan. Wayne Rooney är på väg bort från Manchester United, och just då passar Turkish Airlines (ni vet, flygbolaget som så sent som för ett par veckor sedan fortfarande tapetserade halva Landvetters flygplats med bilder av Zlatan Ibrahimovic i Barcelona-tröja) på att släppa en engelsk uppföljare till den gamla fina Nike-reklamen med brasilianska landslaget.

Den är förstås briljant i all sin enkelhet, men eftersom allt vi lärt oss om reklam är att den måste innehålla Dogge Doggelito tajming är allt, så är det inte utan att man undrar.

Är det inte fel vecka för det här?

/Simon Bank

Så här är det: Jag har alltid haft väldigt svårt för dem som tror att matcher kan analyseras bara genom värdeomdömen om olika spelare: ”Han var bra, han var dålig, han var jättedålig, alltså vann lag A mot lag B”.

Fotboll är inte så enkelt. Det finns alltid galgar och mönster som skelett under de där individprestationerna, det är bara i undantagsfall man kan förklara matcher sådär enkelt.

I kväll såg jag Real Madrid klä av Milan på en kvart.

En undantagsmatch.

Jag har ägnat större delen av den här hösten åt att svära över Gianluca Zambrotta, som helt enkelt slutat vara Zambrotta för flera år sedan. Ställ honom mot Marques en regnig lördag i Parma så kommer han se gammal ut. Ställ honom mot Cristiano Ronaldo så… kommer han att se i det närmaste död ut.

Eftersom Milan inte är Inter och eftersom Allegri inte är Mourinho så ville de spela den här matchen, med sina offensiva utgångspositioner och sina kreativa intentioner. Det är mycket möjligt att de hade kunnat ha ett bra anfallsspel, men eftersom de var så långt, långt efter i sitt försvarsspel, i sin press, i sin fart, så var de aldrig i närheten av att kunna försöka.

I veckan gick Ronaldinho ut och besvarade den kritik som riktats mot honom i höst. Han fick en fråga i Corriere dello Sport och svarade:

– De blir bara arga eftersom jag gör allt det där jag gör, utan att springa…

Precis så såg det ut när matchen rullade igång på Bernabeu. Det tidiga försvarsspelet fanns inte, så Zambrotta hamnade gång på gång ensam mot C-Ron – och den kampen förlorade han alltså med 100–0. Real Madrid kunde avsluta från tio, femton meter flera gånger om, och även om målen kom på en uselt murad frispark (Ibrahimović och Seedorf har varit med lite för länge för att vrida sidan till när de murar, no?) och ett självmål (Özil, via Bonera) så var det absolut ingen slump. Milan sjönk i sitt försvarsspel, gång efter gång – och släpper man in det här vita laget till 30 meter utan att ens tänka på press så kommer man att förlora.

Mindmaster Mou har fått skit så här i början, men alla ser väl att han gjort ett fantastiskt arbete? Han har sänkt snittet för insläppta mål med 60 procent sen i fjol, och nu börjar det hända saker i offensiven också – och allt det här innan vi ens är inne i november.

Milan? Det är klart att de saknade Thiago Silva, som är så fenomenalt lugn och fin i sin fotboll, men jag vidhåller att de inte har vare sig ytterbackar (vare sig defensivt eller offensivt) eller ett mittfält (defensivt) för att kunna hävda sig mot de allra, allra bästa redan i år.

Och jo, Real Madrid ska vi nog räkna dit.

•••

Zlatan Ibrahimović? Nä, det var ingen match för Milans anfallare det här. Pato störde en del med sina kvicka fötter, men Zlatan rörde knappt bollen efter paus, och när han rörde den blev det inte bra.

•••

Annars?

Arsenal ran red riot, och även om vi vet att de kan vara just så där imponerande på rätt kväll så är den här sortens målkalas mot Sjakhtar något väldigt speciellt. Ukrainas finest har alltså inte släppt in fem mål i en tävlingsmatch på åtta år.

Och Jack Wilshire… han är på riktigt, va?

•••

Dessutom: Lite gulligt att just Eduardo fick göra det där empatimålet för Sjakhtar på slutet.

•••

Från Rom, två saker att slå fast om ni nu trodde att allt ändrats den här hösten:

Roma är fortfarande riktigt illa ute. Inte ens en gammaldags silenzio stampa räddar dem imorgon.

Och det finns fortfarande bara en Francesco Totti som slår den här sortens passningar.

•••

OM tog sista chansen, och de har verkligen förtjänat den. De hade 23–4 i skott mot Spartak – och förlorade med 1–0. De hade 15–13 i skott mot Chelsea – och förlorade med 2–0.

Nu är de med, trots allt – och trots att Spartak faktiskt oroade Chelsea en hel del före paus.

•••

I det stora hela så börjar det se rätt tydligt ut. Ajax skaffade sig chansen, men måste slå Milan eller Real Madrid, och det gör de inte. Braga sölade bort sin chans hemma mot Sjakhtar och får det tufft.

De enda som tog ett steg mot stupet i kväll var Roma.

Och de har redan stirrat ner i den där avgrunden ett tag.

Simon Bank

Välkommen till en ny vecka, och hur tycker ni att vi ska inleda den?

Det finns förstås rester att sopa upp kring Mersey och Fergie-Roo-grejer att ge sig i kast med, men först tar vi oss till värmen. Dagens tema: Sydamerikanska specialiteter.

Vi börjar med kungarna. Ni har förstås noterat att Diego gett sig i kast med Uruguay igen. Senast gick det ju både väldigt bra, och kanske lite mindre bra, men den här gången vann lille guldpiben med 9–8.

På andra sidan alla sorters gränser har vi inga rörliga bilder att komma med, men det känns som att det förtjänar att nämnas att Pelé – som återigen dundrar mot att Diego ”är en dålig förebild för våra barn” – enligt nyhetsbyrån AFP tjänar 120 miljoner kronor om året.

Bra gig, pensionerad fotbollsgud.

Och apropå bra gig. Ni känner till den tragiska, sydamerikanska traditionen av kidnappade fotbollsspelare eller anhöriga till fotbollsspelare? Det händer då och då att kriminella gäng kräver gigantiska lösensummor för människor de fört bort, ibland slutar det på ofattbart vidriga sätt.

De senaste dagarna har ett nytt grepp dykt upp i Paraguay. Líder Mármol, mittback i mexikanska Atlante och nyligen välbetalt proffs i Fredrik Ljungbergs nuvarande klubb Chicago Fire, drabbades av det frukansvärda förra helgen. Hans syster Perla, 35 år gammal fembarnsmamma, försvann från hemmet i Juan León, och strax efter fick familjen ett telefonsamtal.

I andra änden förklarade en anonym man att Perla kidnappats. Man ville ha 38 000 dollar av hennes bror, annars…

Ja, annars hände inte så mycket, visade det sig. Lösensumman sjönk snabbt, till slut gick kidnapparna med på att släppa henne för 5000 dollar. Och sen släppte de henne, utan att ha fått en krona.

Ala glada? Alla nöjda?

Nä. Inte den lokala polisen, som lagt ner stora resurser på fallet och som kände sig djupt otillfredsställda trots den lyckliga upplösningen.

Hade det inte gått för lätt? Var det inte nåt som inte stämde riktigt?

Efter vidare förhör bröt den nyss fritagna Perla Mármol ihop. Hjärnorna bakom hela kidnappningen var hon själv, hennes väninna och en 20-årig manlig bekant.

– Jag trodde aldrig att min syster skulle kunna göra något sånt här, sa Líder. Men tack gode gud att allting retts ut.

Backjättens syster riskerar nu ett flerårigt fängelsestraff och dryga böter för självkidnappning. Och hennes fem barn? Lillebror Líder lovar att ordna det också.

– Jag lovar att ta hand om dem som om de vore mina egna.

•••

Och Rooney? Ja, herrejävlar. Det drar i båda ändarna av M62. Det går inte att tolka det unisona svänget i alla engelska tidningar som något annat än att det här är på riktigt. Det har skurit sig mellan Sir Alex och Wazza, ett Beckham-fall upphöjt i hundra. Wayne Rooney är, oavsett form, den kompass som Manchester United tittat på för att se att man är på rätt väg trots allt.

Det är – utöver en fråga om sportsliga ambitioner – en ny krock mellan en Govan-mentalitet som hyllar strävsam intelligens och skötsamma arbetare, och en modern fotbollsvärlds alla avigsidor. Det fungerade inte med Beckham, men där det fallet handlade mer om symboler så handlar Rooney också om fotboll. United kunde tappa Beckham, de visste att de skulle tappa Ronaldo, men tappar de Rooney så får de börja om och bygga nytt.

Och tappar de honom till Manchester City, oavsett belopp (det finns inte så många andra som a) skulle ha råd och b) skulle tycka om det bara för att jävlas), är det en kopernikansk vändning av ofattbara mått. Men just det är förstås mest en stor fan-grafitti på en väldigt röd vägg. United lär försöka lösa det här. Jag är mest nyfiken på vilken position Alex Ferguson intar i den terapisittningen.

Han kan säkert på Rooney om ursäkt. Men han kommer aldrig att be om ursäkt för de värden han tror på. Och just i detta nu håller Alex Ferguson presskonferens, inför ett fåtal utvalda tidningar.

Den ska handla om ett samarbete med Unicef.

/Simon Bank