Som vi brukar säga i Nice:

Att komma hem ska vara ett derby.

Om nu jobbverksamheten ska rulla igång igen efter några månaders franskitaliensk själavård (hur har ni haft det?) så är det minsta man kan kräva ett frejdigt fotbollsfyrverkeri på vägen.

Så vi satte kurs mot Norra London igår, för att må lite dåligt.

I helgtexten om Ryan Giggs en bit ner fastnade den där Erik Niva för fotbollens sanslösa förmåga att snudda vid sin egen svans, att Giggs tusenjubileum inföll exakt samma datum som hans debut.

Och jo. Ja. Alltid är det nåt.

Idag är det exakt ett år sedan André Villas-Boas fick sparken från Chelsea. Igår var vi framme vid exakt den punkt av säsongen (omgång 28) då Arsenal förra våren kapade ett fyrapoängsavstånd till Spurs (som förlorade mot Everton) och gick ut i omkörningsfil på den där europavägen.

Men ni såg ju vad vi såg. En rätt halvdan fotbollsmatch där Arsenal vann alla områden som inte räknas, där Arsène Wenger var ungefär lika misslyckad i sin matchplan – den där höga backlinjen med de där mittbackarna mot de där motståndarna – som han var utmärkt i sin modiga coachning när matchen väl skulle räddas.

Men det där vet ni ju redan. Igår eftermiddag sjöng White Hart Lane ”Arsène Wenger, we want you to stay”, i går kväll stod jag och Erik Niva och svängde i segersynkad otakt på en N17-pub, och idag fortsätter spekulationerna om Wengers framtid, om Arsenals framtid, om ett eventuellt (och osannolikt) ägarbyte.

Hur som helst, Tottenham slog Arsenal inte tack vare ett bättre spel, utan tack vare bättre spelare med större kvalitéer. Det är väldigt, väldigt långt kvar innan det ska basuneras ut tronskiften, men just den aspekten är intressant när vi funderar över Arsenals senhistoria.

Ska vi skylla på Kroenke?

Ska vi skylla på Wenger? På Eboue? Ska vi skylla på solskenet, månljuset, de goda tiderna eller på boogien?

Nja, jag tycker att det är hög tid att vi letar upp en syndabock som fått alldeles för lite skit.

Det är, som det allra mesta inom den moderna fotbollen om man frågar fransmännen, Frankrikes fel.

Wengers transferpolicy är fotbollsvärldens kanske allra mest genomlysta. Han värvar ungt, han värvar sällan dyrt, han skriver inte långa kontrakt med spelare som fyllt 30, han säljer och köper till priser som är sunda för Arsenal, snarare än i takt med omgivningens förväntningar. Men så har det ju alltid funnits ytterligare en grundläggande del i Wengers värvarvanor: Han har köpt franskt.

Genom Comolli och Grimandi har han konsekvent plockat det bästa ur en aldrig sinande fransk talangbank.

Han tog med sig Patrick Vieira när han kom (”förmodligen den viktigaste värvning jag någonsin gjort”), och har använt 23 franska spelare sedan dess.

En kort summering av ett par franska epoker:

1996-2006 Arsenal FC:

Tre ligatitlar, fyra cuptitlar, fyra Charity Shield-titlar. Totalt elva titlar.

1996-2006 Fransk landslagsfotboll:

1 VM-guld, 1 VM-silver, 1 EM-guld, 1-EM-brons, 2 Confederations-titlar. EM-guld för U19, U18 och U17. VM-guld för U17. Totalt åtta titlar.

2006-2013 Arsenal FC:

Noll titlar.

2006-2013 Fransk landslagsfotboll:

Som bäst kvartsfinal i EM. Ett EM-guld för U19. Totalt en titel.

När Wenger hängde med i det franska tåget på 90-talet så hakade han i ett ånglok som gav honom Vieira, Titi Henry, Anelka, Petit, Wiltord, Clichy. När han lät bli att byta vagn en generation senare fick han Diarra, Diaby, Traoré, Chamakh (om vi kallar honom fransk), Flamini, Koscielny, Nasri, Sagna, Squillaci och Giroud.

Det är förstås ingen heltäckande analys, och inga heltäta tankenät. Men det är omöjligt att inte tänka att den franska fotbollens relativa fall dragit med sig Arsenal en bit på vägen. Och det är rasande intressant att konstatera att den nya franska generation som just slår igenom (U19- och U20-lagen som spelar EM-finaler och går till semifinal i VM) fortfarande inte har någon tydlig länk till Arsenal. Det är Rémi Gardes pojkar i Lyon, eller urkraften Paul Pogba som sögs upp av United och Juventus.

De som vant sig vid att vinna vinner, de som vant sig vid att förlora blir förlorare. Unga franska fotbollsspelare älskar fortfarande Arsenal, men de är inte nödvändigtvis av samma sort längre.

När Frankrike dansade på gatorna sommaren 1998 satte Gooner-redaktören Piers Morgan den legendariska Mirror-rubriken ”Arsenal win the World Cup”. Om han hade jobbat kvar i tidningsbranschen de senaste åren hade han fått jobba lite annorlunda.

Arsenal go on strike, sleeps with underaged prostitutes, lose to Germans?

Det var väl det, så här lite kort. Nu rullar vi igång den här gamla bloggbåten och ser vart den för oss. Jag har saknat er, nästan allihop.

/Simon Bank

Det var försäsong och Champions och allsvenska och EM och OS och sen blev det ännu mer allsvenska och Serie A och Ligue 1 och damallsvenskan och lite för lite bloggande och till slut var det inte mer alls.

Efter nio månader i jobbfabriken loggar jag ut, och det brukar innebära att jag lägger en vecka eller så på existentiella grubblerier. Var det verkligen hit jag hade tänkt mig? Var det verkligen det här jag skulle syssla med?

Fast vet ni vad det är som gör att jag misstänker att det kanske finns en poäng med att jag jobbar med den här gamla sporten?

Jo, att jag ägnar min första semesterdag på nio månader åt att sätta mig i en taxi, på ett tåg, i ett flygplan, i en buss, på en tunnelbana och i en spårvagn för att kunna se Spurs möta Lazio.

Ni fattar ju också att det inte var den där sortens kväll då man sprang ensam på Roms gator och torg och vevade sin THFC-halsduk, men den filosofiskmoraliska problemikonen Gazza var där och hyllades så fint av laziali och yids att det var värt uppoffringen att tvingas hålla på Gylfi och Adebayor en hel kväll.

Hur som helst. Idag är det min andra semesterdag på nio månader. Jag har ägnat den åt att åka tunnelbana, tåg, flygplan och buss för att komma till en fotbollsmatch till.

Imorgon spelar Palermo och Catania derby, och det är ett sätt så gott som något att häva igång en hibernering här på ön.

Har ni varit i Catania på fotboll de senaste åren så vet ni att vägen till Massimino går via en gata som är döpt efter en död polis. Filippo Raciti misshandlades till döds med ett trubbigt föremål under våldsamma sammandrabbningar mellan ultras och polis efter matchen Catania–Palermo den 2 februari 2007.

Utredningarna som följde var både omstridda och upprivande. Till slut greps två unga ultras, Daniele Micale och Antonino Speziale, till långa fängelsestraff. Speziale dömdes först till fjorton år för dråp, vilket sedan sänktes till åtta år eftersom han bara var sjutton år gammal när dådet utfördes. Micale fick elva år.

I förra veckan vann domarna laga kraft i högsta instans. Racitis änka, Marisa Grasso, satt bredvid hans gamla kollegor i rättssalen när domen föll.

– Det ger aldrig glädjen tillbaka, det ger oss inte en pappa, en son, en make tillbaka. Men det kan ge en känsla av rättvisa, ett erkännande av Filippo Racitis offer den kvällen, förklarade Grassos advokat Enrico Tarantino.

– Det är tydligt att rättvisan inte existerar i Italien längre, men sanningen gör det och vi kommer att kämpa för att den ska segra, menade försvarsadvokaten Giuseppe Lipera, som driver tesen att Raciti avled av skador han fick efter en krock med ett av polisens egna fordon.

Efter fem år med utredningar kom domen som en slutpunkt för ett trauma. Det går inte att gå på fotboll i Catania utan att påminnas om Filippo Raciti, men nu kunde man i alla fall dra ett streck under en slutsats. Två unga män har dömts som skyldiga, straffen är utdelade, historien är skriven.

Fast… det är ju aldrig så enkelt med trauman och tragedier.

När domstolen sagt sitt satte sig en man och skrev ett öppet brev till de italienska medierna:

”Det här är slutet för många, men inte för alla. Och absolut inte för mig, Roberto Speziale, Antonios pappa, som efter att ha varit tvungen att stå ut med tyngden av den orättvisa domen mot min son fått uppleva ett mediadrev utan att ha rätt till replik”

Roberto Speziale upplevde att den enda röst som hörts är Marisa Grassos, Racitis änkas. Hon har förlorat en make, men hans son har dömts till ett liv i fängelse, och han krävde att få ge sin version av händelserna kring den 2 februari 2007. Han har alltid hävdat att sonen är oskyldig.

Antonio Speziale.

– Jag känner stor sorg och stor respekt för Filippo Raciti och hans familj. Men min son hade inget att göra med hans död. Jag tänker hela tiden på den där dagen, jag skulle ge vad som helst för att kunna vända tillbaka och ändra ödet, men jag vet att det är meningslöst. Smärtan jag känner är enorm. Jag tänker på familjen Raciti, men även på min egen, för jag vet att min som är oskyldig, sa Roberto Speziale i en intervju häromåret.

Han ville inte låta domen bli slutpunkten, det är lätt att förstå en pappa som tänker så, som känner så.

Dagen efter domen, i lördags, spelade Nuova Cosenza match i Serie D, mot Sambiase. Vore det inte för ett speciellt mål hade väldigt få gjort mer än att på sin höjd notera slutresultatet (4–3 till Cosenza).

Men när Cosenza-anfallaren Pietro Arcidiacono gjorde ett av de fyra målen fick han en t-shirt från brorsan Salvatore, som han visade upp för tv-kamerorna.

Bröderna Arcidiacono är födda och uppväxta i Catania, Pietro är jämnårig med en kille som precis dömts till åtta år i fängelse.

På tröjan hade han textat två ord: SPEZIALE INNOCENTE. Speziale är oskyldig.

Det föll förstås inte särskilt väl ut.

– Men den tröjan förolämpar han mina barn. Han borde be dem om ursäkt, varför visar han inte solidaritet med dem istället, som sedan snart sju år inte kunnat säga ordet ”pappa”? undrade Marisa Grasso.

Hon kallade Arcidiacono ”dum och arrogant”, med all rätt. Myndigheterna höll med, och dömde raskt Pietro Arcidiacono till tre års avstängning från alla fotbollsarenor, enligt det Daspo-system som blev verklighet i svallvågorna efter Raciti-dådet.

Varför hade han gjort det? En tårögd Arcidiacono försökte förklara när det redan var för sent:

– Jag vill be alla om ursäkt, men jag gjorde det bara för Speziales familjs skull. De har haft det hemskt efter att deras son greps. Jag vill be Racitis änka om ursäkt, jag vill be polisen om ursäkt, men jag ville inte kränka någon.

– Jag ville bara trösta familjen Speziale. Jag kände grabben, han kom från mina kvarter.

Marisa Grasso tog emot ursäkten, i en radiointervju sa hon att hon uppskattade den men att hon tyckte att den som ville göra stora gester skulle kunna lära sig något av en trettonårig kille som heter Alessio.

Alessio är milanista, och visar sin passion varje dag, trots att hans pappa slogs ihjäl på ett derby för fem år sedan.

– Jag har precis lämnat honom på träningen. Han älskar fotboll, han spelar, men han har aldrig burit någon tröja till minne av sin far. Varje gång han sparkar på bollen så gör han det för den kärlek och den passion som fotbollen fortfarande lyckas skänka honom.

Jag berättar om det här utan några som helst ambitioner om tvärsäker tydlighet, tragedier fungerar sällan så. Imorgon kväll går jag på Palermo–Catania, ett derby utan säkra svar och med en historia utan säkra svar. Det är tredje dagen på min semester. Vi hörs och ses när vi hörs och ses. Hoppas ni har det riktigt bra tills dess.

/Simon Bank

En speciell dag avslutar en speciell vecka.

I tisdags drog jag till Milano och såg Milan möta Málaga i en match mellan två av Europas mest ägarprövade och -misshandlade klubbar. I onsdags for jag till Glasgow och såg Celtic fira 125-årsfest med att slå världens bästa fotbollslag. Och i torsdags stod jag på White Hart Lane när en levande man kom tillbaka till platsen han dog på.

Annars har jag faktiskt funderat en hel del på det här med Real Oviedo.

Ni känner säkert till historien. En av Spaniens mest anrika klubbar är, efter år av vanskötsel, riktigt illa ute. De behöver dra in 1,9 miljoner euro före nästa lördag, och försöker göra det genom att sälja andelar i klubben.

Tack vare massiv uppbackning på sociala medier, från Asturiens och Oviedos egna Premier League-pojkar (Michu, Santi Cazorla, Juan Mata) och från fotbollsjournalisten Sid Lowe, hade de i går hunnit nästan halvvägs och har gott hopp om att klara sin målsättning.

Jag hoppas av hela mitt hjärta att de lyckas, och jag knappade mig snabbt hela vägen fram till ett andelsköp innan jag pausade ett ögonblick och frågade mig själv:

Varför just Real Oviedo?

I Sverige tvingas Trelleborgs FF säga upp sin personal och är på väg rakt in i det eviga mörkret. Gais kämpar för att klara sin elitlicens och räddas av supporterinsamlingar.

Eller, om vi lyfter blicken en bit till: dagen innan Celtic sänkte Barcelona gick 138-åriga Hearts ut med ett meddelande på sin hemsida, där de bad supportrarna om akut ekonomiskt stöd för att rädda klubbens existens.

”Det är inte en vädjan, det är en nödvändighet” förklarade de.

”Utan fansens stöd finns det en verklig risk att Heart of Midlothian Football Club kan spela sin sista match nästa lördag mot St Mirren. Det här är ingen bluff, ingen skrämselpropaganda, det här är verkligheten”.

Det finns många klubbar som krisar, och det finns få vägar ur krisen. Jag vet inte om Michu reflekterat så mycket kring det, men när han köper aktier i sin moderklubb hemma i Spanien så gör han bara vad hans egna, walesiska fans redan gjort.

I min krönika efter Celtic-matchen berättade jag om hur Supporters Direct just skrivit supporterhistoria genom att lägga fram ett position paper, ett ställningstagande, inför EU-parlamentet.

De skriver att de vill ha en fotboll som är modell för en samhällsutveckling, inte tvärtom. De propagerar för supporterdelaktighet (medborgarengagemang), för utvecklade demokratiska processer, för ett utjämnat sportsligt spelfält, för långsiktig omtanke om klubbarna, för transparens kring spelaraffärer och agentverksamhet.

Supporters Direct står bakom kampen mot rasism och diskriminering, de tar avstånd från våld och bristande säkerhet – men vill att motstrategierna formuleras i samråd med supportrar.

Och när de var i Bryssel var de alltså inte där ensamma.

De hade bland annat sällskap av Swansea Supporter’s Trust, supportrarna som gått ihop och köpt 20 procent av Swansea City med det uttalade målet att föra klubben närmare samhället och att öka supporterinflytandet över hur City styrs. Swansea ses som en mönsterförening för hur modernt supporterinflytande kan fungera.

Swanseas supportrar köper sitt älskade Swansea, som betalar Michu, som är med och köper sitt älskade Real Oviedo. Cirklar sluts. Men det var faktiskt varken Michu eller Sid som fick mig att klicka på den där sidan där man köper andelar av en spansk fotbollsklubb.

Det var Melendis förtjänst. Melendi är en känd popsångare som är född och uppväxt i Oviedo. Han var klasskompis med Fernando Alonso, har spelat i Real Oviedos ungdomslag – och när Real rasat genom serierna var det han som skrev hyllningssången Volveremos, Låt oss återvända.

I veckan, när kampanjen för att rädda klubben, la Melendi ut ett brev på sin facebooksida.

Los que te amamos no te abandonaremos, skrev han. De som älskar dig kommer inte att överge dig.

Och så fortsatte han:

Vi kommer inte låta dig blekna bort som en simpel dröm, för vi vet att alltihop var verklighet. Alla de dåliga och bra stunderna jag upplevt på den där arenan tillsammans med min far var verkliga.

Den där sista raden slog an någonting i mig, de fick mig att plocka fram ett två veckor gammalt nummer av France Football och läsa om en text jag redan skummat mig igenom.

France Football hade, ytterst ambitiöst, bett 101 kända fransoser – presidenter och skådespelare, idrottare och violinister – om ett svar på en mycket enkel fråga:

– Varför älskar du fotboll?

När jag läste om svaren var det precis som jag mindes det. Bland alla olika, spretiga berättelser fanns det ett kodord som återkom oftare än alla andra:

Pappa.

De pratade om fotbollen som något de fått med sig från när de var små, som något man upplevde, såg, blev tillsammans med sin far.

Akhenaton, IAM-geni och den finaste franske rapparen i sin generation, svarade så här:

Jag måste ha varit fem-sex år. Jag älskade sporten för att den utkristalliserade min fars kärlek, det var den som bäst representerade den. Fotbollen förde oss närmare: vi gick till Stade Vélodrome ihop, han gjorde en macka till mig; tomat, olivolja, paprika, peppar och salt, jag tog på jackan som var reserverad för matcherna, och vi delade alla de där ögonblicken som hörde ihop med fotbollen.

Sedan jag förlorade min pappa så tänker jag på honom varje gång jag ser en match. Fotbollen, det är att höra ihop.

Jag känner precis som Melendi, exakt som Akhenaton. Varje gång jag ser en match, varje gång jag spelar en match, så är det att höra ihop.

Idag är det fars dag, och det jag vill ha sagt är att jag för länge sedan slutade vara säker på om jag verkligen går på fotboll, eller om jag egentligen bara går till min pappa.

Och oavsett vilket så vet jag hur mycket jag tycker om det.

/Simon Bank

Just som Zenit rullat in sig själva i turneringen igen, och resten av Europa är på väg att bjuda på kalas under elljusen – har ni tid för en kort liten kommuniké?

Fint.

Jo, ni har säkert lagt märke till att bloggfabriken börjat likna Frankfurter Allgemeine det sista. Inga bilder och sånt skräp. Det har med bloggverktyget att göra, det råder ju revolutionstider på Aftonbladets bloggsidor och från och med i morgon eller så kommer vi att, vare sig vi vill eller inte, pressar över till en ny adress med ett nytt publiceringsredskap.

Vad det betyder för någonting över huvud taget vet vi inte riktigt, men vi har fått garantier för att det ska vara lika problemfritt och bekvämt att kommentera där som här. Är det inte så så får vi väl flytta ihop någon annanstans. Alla ska med, som Arbetarpartierna (S, V, Mp, C, M, Fp, SD, Kd, Et c) brukar säga här i landet.

Det om det. Annars tänkte jag faktiskt mest ta och fylla ut luckan mellan en match och resten med att återkoppla till en gammal solskenshistoria från förr, som just blivit lite finare ändå.

Ni minns kanske att vi berättade om elvaårige Gabriel i somras? Den brasilianske pojken som föddes utan fötter, men som ändå bjöds in till Barcelonas akademi, och spelade benskydden av alla med sina ben och sin charm?

Han fick ju där och då ett löfte om att han skulle få träffa sina idoler, och vet ni – om vi lägger all form av cynism och kalkyler åt sidan så finns det ju faktiskt fortfarande skäl att tycka om en sport där små pojkar lite då och då får sina drömmar uppfyllda av små pojkar som kommit lite längre i livet.

Ni förstår – i dag var alltså dagen då Gabriel, 11, slog en tunnel på Lionel Messi.

Det var bara det. 

/Simon Bank

Medan Erik Niva landar och laddar för en spännande match i en murrig östeuropeisk stad med en ny, fräsch arena så gör jag… i stort sett samma sak.

Jag är alltså i Växjö.

Eran med eran Pia Sundhage ska just rulla igång, Sverige möter Schweiz, och det känns lite som att vara på väg till ett väckelsemöte. Det är nytt, det är spännande, det strålar av optimism och ju längre den här känslan lever kvar ju bättre är det förstås. Har vi tur lever den en bit in på sommaren.

Pia är förstås inte bara en tränare. Hon är en symbol för hela den här hjältemodiga kampen som kvinnor fört – och fortfarande för – för att få spela fotboll.

Om vi gillar att prata om fotboll som politik så är kvinnors fotboll bland det mest intressanta vi kan prata om.

Om vi gillar att diskutera fotboll och sexualitet så är det precis likadant.

I samband med den fantastiska VM-sommaren 2003 skrev jag en krönika om damfotbollen och dess garderob, om hur svårt sporten haft att förhålla sig till en verklighet och en påstådd verklighet där homosexualitet och lagidrott kopplades ihop. Jag skrev om det lesbiska spöket, om en stämpel som varje fotbollsspelare var så förtvivlat trött på.

Och jag skrev om att ett av skälen till att det där enorma landslaget sprang rakt igenom tv-rutorna och in i folksjälen var att flera av affischnamnen var Riktiga Kvinnor. Straighta Tjejer.

Närvaron av icke-heterosexuella var ett stigma och ett hinder för damernas fotboll, don’t ask-don’t tell-överenskommelsen la sig som en varm, men kvävande filt över sporten.

Jag skrev så här

Det som damfotbollen borde sträva efter är inte att slippa bli sedd som en flatsport, i stället borde den göra upp med alla fördomar samtidigt. Inte bara den som säger att du är flata om du spelar fotboll ­ utan lika mycket den som säger att du inte får vara det. Idrotten måste bli så öppen att det inte spelar någon roll längre, att frågan om sexualitet blir en icke-fråga.

Idag åker jag till Växjö, för att se en match i en sport utan sexualitet. Men det är lätt att konstatera att både mycket och lite har hänt.

Lite, eftersom det fortfarande finns ett behov av att formulera vad ”kvinnlighet” är. En allsvensk förening lanserar sig med tjejer i baddräkt (och det kan man göra, jag tyckte filmen var rätt underhållande) eftersom de vill visa ”att det finns kvinnliga tjejer inom damfotbollen”. Mycket, eftersom det i dagens svenska landslag finns en handfull tjejer som är öppna med att de lever med andra tjejer.

När Victoria Svensson eller Jessica Landström kom ut var det stora nyheter. De som kommit efter har kunnat tala om det som det naturligaste i världen, i en faktaruta eller i förbigående.

Starka kvinnliga förebilder är de som vågar stå för något.

Ikväll spelar Sverige mot Schweiz, med en ny förbundskapten som det ska bli roligt att följa. Imorgon möter Frankrike Holland i en repris på den första officiella damlandskamp som någonsin spelats, och det finns små steg och stora nyheter att rapportera om därifrån också.

Minns ni Marinette Pichon? Hon stod i mål och var lagkapten i det franska landslaget i tretton år, fram till 2007. Sedan hon slutat har fransk fotboll revolutionerats, tagit enorma kliv in i folksjälen, och när landslagsspelarna igår fick träffa Zinedine Zidane så var det en självklarhet för landets stora tidningar att rapportera om det. De är folkkära, tv sänder ligamatcher och mästerskapen följs av en stor publik.

Marinette Pichon missar det där, men hon har precis skrivit historia på egen hand. Pichon har aldrig dolt att hon är homosexuell, och om ett par veckor blir hon mamma, om allt går som det ska för hennes flickvän.

Och när barnet är fött?

Då får Marinette Pichon, som andra franska kvinna någonsin, elva dagars föräldraledighet. Samma rätt som är självklar för alla pappor är också hennes.

– Det kan låta dumt, men det är svårt som det är att bygga en familj när du är homosexuell, och om du dessutom berövas på ledigheten så är det moraliskt tufft. Här blev min ansökan omedelbart beviljad. Det gör att jag i lugn och ro kan förbereda mitt barns ankomst. Ärligt talat så är jag riktigt lycklig, säger hon till Le Parisien. 

En kvinna med samma rätt som männen blir lycklig över det. En homosexuell med samma rätt som de straighta blir lättad över det. Ikväll leder Pia Sundhage Sveriges landslag för första gången, och hon tycker det är helt ointressant för alla som tittar vem hon är kär i.

Det är det när det är det. Vi tar små steg på vägen dit. 

/Simon Bank

Övertramp, avstängningar, ledarskap, moraldiskussioner?

Jodå, vi har sånt i Frankrike också, dagar som de här. Medan vi var upptagna med en rätt alldaglig match på Olympiastadion i Berlin (Tyskland avgjorde tidigt i andra halvlek) och medan Vahid Halilhodžić var upptagen med att vara bosnier så hände det ju saker på annat håll.

Fransk fotboll har hängt runt i limbo, egentligen sedan det där VM:et 2006 då Zizou hjälpte Raymond Domenech att lura världen. Svaga resultat, öppna konflikter mellan generationerna, en formidabel inkompetens på ledarnivå, strejkerna och kriget i Knysna 2010, en långtgående konflikt med snart sagt alla journalister, spelare som ber folk fara åt helvete, vägrar ta i hand när de blir utbytta, stängs av länge eller för alltid, ligger med underåriga prostiuerade, och så en nationell debatt med allt ifrån oroade till rent rasistiska undertoner.

Det där vet ni ju. Sommarens EM skulle vädrat ut allt det där, och visa att en ny förbundskapten (Blanc) med en delvis ny generation skulle visa alla att de, trots allt, var värda att älska.

Det gick inte heller. Och av det skälet var Olivier Girouds övertidsmål på bortaplan mot Spanien så oerhört viktigt för fransk fotboll. L’Équipe utnämnde det till landslagets största stund sedan VM-finalen 2006, i den andra halvleken hade Frankrike till och med visat att de äntligen blivit ett lag.

Inte lika bra, inte lika tekniskt skickligt – men med moral, laganda, kollektiv styrka. Didier Deschamps hyllas för sina taktiska genidrag, Valbuena pekas ut som den tia laget behövt, Blaise Matuidi har vuxit ut till en högklassig, internationell mittfältsmanglare.

Blad vända? Den ljusnande framtid är vår?

Jo, nja, nä. 

Det var ju det där med dem som skulle vara framtiden. Ni såg säkert att Norge skrällvann mot ett talangspäckat franskt U21-landslag med osannolika 5–3 uppe i Drammen, och kvalade in till Israel-EM nästa sommar.

Frankrike ville verkligen vara med där. De hade missat de senaste två U21-slutspelen, och för ett land som länge varit hela Europas största talangfabrik är det helt enkelt inte gott nog.

Ni minns att Erik Hamrén lät Alexander Kačaniklić skolka från a-landslaget för att hjälpa ynglingarna istället? Érick Mombaerts, U21:s förbundskapten, fick samma sorts förstärkning, bara på en annan nivå.

Det är inte mer än ett år sedan som Yann M’vila, Rennes mittfältsmotor, var en av världens mest eftertraktade unga spelare. Tiden sedan dess har han haft problem, först en skandal med en misshandlad tonårsgrabb, sedan de disciplinära problemen under EM, och mitt i allt en formsvacka och en utplanad utvecklingskurva.

Rennes har alltid försvarat honom, förklarat att han är en genuint ambitiös och seriös ung man som bara råkar ha en tuff period. I höst har han till och med suttit på bänken. Men det räcker inte för att bli såld för 200 miljoner – och det räcker inte för att platsa i a-landslaget.

När de stora grabbarna förberedde sig för att möta världs- och europamästarna i VM-kval fick han alltså gå ner och förstärka U21 i ett EM-kval mot Norge.

Det började fint. 1–0 på hemmaplan uppe i Le Havre förra fredagen, festligt efteråt. Glada miner. Halva jobbet utfört.

Och här pausar vi för en liten frågesport.

Fråga: Om ni vore Yann M’vila och hans lagkamrater, med den individuella och kollektiva, franska bakgrunden – vad hade ni då gjort dagen efter, med tre dagar kvar till ett avgörande EM-kval?

1. Ätit ordentligt, tränat ordentligt, vilat ordentligt, sovit ordentligt.
X. Se till att sluta leden i truppen.
2. Ta med fyra lagkompisar, sätta dig i en taxi, åka de 20 milen till Paris och rulla hatt på nattklubben le Crystal.

Om du svarat 1 eller X motsvarar du grundkraven man kan tänkas ha på en ung professionell fotbollsspelare. Om du svarat 2 är det mycket möjligt att du heter Yann i förnamn.

M’vila, Rennes-kompisen Chris Mavinga, Antoine Griezmann (Real Sociedad), M’Baye Niang (Milan) och Wissam Ben Yedder (Toulouse) drog iväg till Paris, röjde natten lång, och när de kom tillbaka till spelarhotellet i gryningen åkte de rakt in till rektor Mombaerts. Eftersom alla med ett Facebook-konto kunnat se bilder från deras nattklubbsbesök åkte de fast och fick förklara sig.

Tre dagar senare spelade Frankrikes framtid ödesmatch i Norge. Mavinga och M’vila spelade från start och var sämst på planen. Niang och Griezmann kom in efter paus.

Efter en halvtimme hade Norge gjort 3–0, när matchen var slut hade de vunnit med 5–3 och gått till EM.

Frankrike är den enda stora fotbollsnation som nu missat tre raka U21-EM, igår fick Érick Mombaerts lämna sin post som förbundskapten.

Hans lag och hans land står kvar med viktigare frågor att lösa i sin fotboll. Deras framtid såg ljusare ut igår än den gör idag.

/Simon Bank 

En förmiddag i Berlin, en berättelse från andra sidan gränsen.

Häromåret ägnade jag en vintertisdag åt att läsa Abd al Maliks fantastiska, semi-självbiografi La Guerre des Banlieus n’aura pas eu lieu, Kriget i förorterna kommer inte att äga rum. Abd al Malik är en av Frankrikes mest kända rappare, en Kongo-bördig poet, och i boken skriver han sig in i och ut från förortens problematik via islam, in i och ut från radikalismen.

Det är en berättelse om identitet, om religion, om hur man kan förhålla sig till de dubbla, mångdubbla identiteter en ung, svart, afrikansk, fransk, fattig, individuell, kollektiv, muslimsk man i en förort har och får.

I ett allt mer islamofobiskt Frankrike – Sarkozys tal inför parlamentet häromåret hade inte varit möjligt bara några år tidigare – tvingas unga män att förhålla sig till det.

En del blir radikala. En del blir kriminellt radikala. En del av dem spelar fotboll.

Tidigare i år berättade vi om Mohammed Merah och kulorna i Toulouse som dödade sju människor. Idag tänkte jag berätta om en nittonåring som heter Yann Nsaku.

För en månad sedan utfördes en bombattack mot en mataffär i Paris. Precis som i fallet Merah var målet judiskt, den franska säkerhetspolisen misstänkte en islamistisk terrorcell och förra helgen slog de till mot den utpekade ledaren, 33-årige Jérémy Louis-Sidney, i en lägenhet i Strasbourg.

Det blev skottlossning, Louis-Sidney dog. I rummet bredvid fanns hans flickvän med sin sexåriga dotter och ett spädbarn. Louis-Sidney var radikal islamist, en rappare (”le 11 Septembre n’est que la face cachée de l’iceberg, sachez que vous êtes manipulés par Bilderberg”, ”Elfte september är bara toppen på isberget, ni ska veta att ni blir manipulerade av Bilderberg”) och en extrovert ledartyp.

Sen gick allt snabbt. Nya morgonräder, i Paris och Cannes. Nya gripanden. Polisen kommunicerarde ut sina misstankar om att de är i färd med att spränga en landsomfattande, jihadistisk terrorcell.

Elva unga män arresteras, och i många fall kunde vi känna igen mönstren. Exkluderade, halvkriminella, någon som suttit i fängelse, någon som sålt droger. Och så en som stack ut: Yann Nsaku, 19 år.

Precis som Louis-Sidney hade Yann spelat in ett videoklipp där han berättade om vem han var och vad han ville. Men klippet, som Nice Matin publicerat, är inte inspelat med ruff hiphop-estetik. Det är ingen rapp, utan ett vänligt meddelande från en ung, vacker man som sitter i solen framför Medelhavet och berättar om sitt liv.

Han säger en sak som påminner mig om den intellektuelle, hyllade Abd al Malik:
– Jag konverterade eftersom islam besvarade alla mina frågor.

al Malik kom från Neuhof-kvarteren i Strasbourg, precis som Jérémy Louis-Sidney. Han hade rötterna i Kongo, precis som Yann Nsaku. Men han hittade, möjligen, helt andra svar i sin islam än vad de hittade i sin.

Men skälet till att jag skriver om Yann Nsaku här är inte det. Skälet till att jag berättar om honom är det andra han säger.

Om livet han kunde fått, vägen han kunde gått.
Om fotbollen.

Yann är 1,90 lång och mittback, eller i alla fall var han det. Precis som alla afro-franska unga talanger med bra längd döptes han till ”den nya Vieira”, och för några år sedan verkade hans väg mot stjärnorna utstakad.

Han växte upp i Cannes, men som sextonåring fångades han upp av Portsmouths scouter och flyttade över kanalen. Han togs ut i Kongos U19-landslag, sågs som en mycket stor talang – tills en svår knäskada kom i vägen och drömmen kroknade.

I maj 2010 flyttade Yann hem igen, tömd på fotboll men full av frågor. Le Nouvel Observateur har intervjuat familjen, som berättar om hur Yann utbildade sig till elektriker, hjälpte pappa Philip i affären, men också att han hittade något annat.

– Han har aldrig gjort någon illa. Men efter att han träffat en gammal klasskompis erkände han att han konverterat till islam, och han började tillbringa mer tid framför datorn.

Familjen oroade sig, hans storebror konfronterade honom och pressade honom på varför han hade kontakt med Jérémy Louis-Sidney, och när tv visade bilder av radikala islamister frågade föräldrarna honom vad han tyckte.

– Han svarade lugnt att de där inte var några riktiga muslimer, att det inte hade med religionen att göra. Det lugnade oss.
– Han har alltid varit lugn och respektfull.

I videoklippet, som är ett par år gammalt, berättar Yann om sitt liv, om hur hans passion var fotbollen, att han tränade hårt men att han tvingades återvända hem. Han talar om sin kristna uppväxt, om fördomarna mot islam som religion och kring muslimer som terrorister.

Nu sitter hans familj klistrad framför teven hemma i Cannes för att få veta vad som hänt honom, medan Yann förhörs om misstänkt inblandning i en terrorcell. Han greps inför familjen, av tungt beväpnad säkerhetspolis.

Hans mamma grät, hans pappa hoppas att det här ska bli en vändning i sonens liv.

/Simon Bank

Han ser nästan generad ut när hon ber om en kyss, säger att han ”har händerna fulla” och smiter ut genom dörren. Han har precis gett henne en bunt sedlar, hon har precis pratat om en present hon gett honom. De fjompar sig som ett förälskat par gör.

Hon filmar och fnissar. Han poserar och rodnar.

Det är den allra sista, dokumentära scenen i Mahnar Afzalis film ”Red Card”, och jag råkar halka rakt in i den eftersom det är det första som är på när jag slår på hotellrummets tv mitt i natten i Amsterdam.

Hon som håller i kameran och fnissar heter Shahla Jahed och är ingen speciell. Han som poserar och rodnar heter Nasser Mohammadkhani och har gjort 25 landskamper för Iran, som anfallare.

Idag är det på dagen tio år sedan deras liv blev en historia som angick hela världen.

2002 hade Nasser Mohammadkhani blivit en framgångsrik tränare, hyllad för sitt arbete med Persepolis. Han var iväg på träningsläger i Tyskland när han fick veta att hans två barn hittat hans hustru, Laleh Sagarkhizan, liggande livlös på golvet i sitt hem. Hon var mördad, någon hade huggit en kniv i hennes kropp 37 gånger.

Polisen hittade en ledtråd att nysta i. Mohammadkhani arresterades, misstänkt för delaktighet i mordet, men den som spärrades in som huvudmisstänkt var Shahla Jahed, kvinnan han tagit till ”tillfällig hustru”, en möjlighet som iransk lag ger en man som under en tidsbestämd period vill leva som gift med en annan kvinna än sin fru.

Shahla Jahed var en sjuksköterska som älskade fotboll i allmänhet, och Nasser Mohammadkhani i synnerhet. Inför rätten vittnade hon om att hon förälskat sig i honom redan när hon var tretton, och han var firad landslagsstjärna.

Hon hade sökt upp honom, han hade sökt upp henne, de registrerade ett tillfälligt äktenskap och inledde en passionerad kärleksaffär. Passionerad, svartsjuk, determinerad.

Shahla blev gravid, gjorde abort, och för exakt tio år sedan hade Shahla Jahed tagit sig till sin älskares lägenhet, och – hävdade hon – hittat en redan död kvinna på golvet.

Den rättsliga processen blev en följetong i tidningarna i månader och år. En landslagsstjärnas älskarinna misstänktes för att ha mördat hans hustru på ett iskallt, vansinnigt sätt.

Shahla spärrades in i Evin-fängelset i nordvästra Teheran. Nasser och en av hans vänner besökte henne när hon satt anhållen, och efter besöket ändrar hon sitt vittnesmål.

Under förhör erkänner hon att hon mördat Laleh Sagarkhizan. Polisen rekonstruerar mordet, låter henne berätta exakt hur hon gjort – och filmar alltihop för att visa upp det för rätten och för Lalehs familj.

Rättegången inleds i juni 2004. Den börjar med att domaren låter Lalehs familj svara på frågan om de vill att Shahla Jahed ska dömas till döden. De vill det. Det andra som händer är att Shahla återigen tar tillbaka sitt erkännande.

– Alla vet under vilka förhållanden jag erkänt, förklarar hon.

Enligt försvaret finns flera märkliga detaljer i undersökningen. Det ska ha funnits uppgifter om sexövergrepp i den tekniska bevisningen i samband med mordet, som aldrig togs upp. Det som väger tyngst i processen är erkännandet, att Shahla Jahed erkänt mordet.

Internationella människorättsorganisationer protesterar, iranska kvinnorättsaktivister engagerar sig i fallet som ett symbolfall för kvinnors underordnade ställning i Iran, även rent juridiskt (kvinnors vittnesmål väger mindre än mäns i iranska domstolar).

Den kvinnliga journalisten Fereshteh Ghazi delar cell med Shahla Jahed i Evin-fängelset. Efteråt berättar hon om hur vägen fram till erkännandet gått till.

– Shahla sa till mig att hon blivit misshandlad under elva månader, torterad. Men hon erkände inte förrän Nasser kommit dit och bett henne att ta på sig skulden för mordet, vilket hon gjorde.

Rätten dömer Shahla Jahed till döden, under de följande fem åren driver bland annat Amnesty en kampanj för att stoppa domen. Skuldfrågan är svår, men rättsprocessen är full av frågetecken. USA-baserade människorättsorganisationen ICHRI (International Campaign for Human Rights in Iran) publicerar ett uttalande från en polis som varit inblandad i utredningen, där han säger dels att Shahla Jahed är oskyldig, dels att teknisk bevisning förstörts av civilklädda poliser.

Domen överklagas flera gånger, men 2009 avslås den sista överklagan. Shahla Jahed döms till döden genom hängning. Amnesty lämnar in en sista vädjan, en talesman för organisationen menar att ”det finns goda skäl för att hon kan ha blivit felaktigt dömd”. Det hjälper inte.

Den 1 december, i gryningen, verkställs 2010 års 146:e avrättning i Iran. Enligt uppgifter som sprids i medierna är det Laleh Sagarkhizans bror som sparkar undan stolen under Shahla Jaheds fötter.

Den före detta fotbollsstjärnan Nasser Mohammedkhani är också närvarande. Han säger inte ett ord.

/Simon Bank

Uppdaterat, uppgraderat, korrigerat:

Jag har det senaste dygnet prioriterat saker som fotbollsträning, rekreation och ett helvetiskt drama i Stockholmsfotbollens division IV. Jag har det senaste dygnet, bevisligen, inte prioriterat ett hederligt källkritiskt förhållningssätt till vad journalister och annat löst folk twittrar om.

Leo Messi har alltså inte blivit pappa. Än. Han kan bli. Snart. Och då får ni läsa om inlägget nedan. Jag vill, med rodnade kinder och väldigt stor uppriktighet, be om ursäkt för felaktig information. Jag har ju själv påtalat faran med en uttunnad källkritik, och föll sedan rätt igenom isen på egen hand. Förlåt.

Men när jag nu ändå har er uppmärksamhet kan jag ju komplettera med en reflektion kring genomgången här nedanför: Det här handlar alltså om världens allra främsta fotbollsspelare, spelare av den sort som inte skulle missa ens ett fyspass för att gå på sin egen begravning. Psykopatiska elitidrottare som inte slarvar med någonting. Är det inte intressant att bara en av dem blivit förstagångsförälder utan att det krockat med säsongen?

Jag inser förstås att det är, på nästan alla sätt, helt irrelevant. Man blir förälder när man blir, man kan inte planera det fullt ut, det finns inget större i världen. Und so weiter. Jag är extremt medveten om allt det. Men, ändå: Om de här männen – och deras arbetsgivare – fick välja fritt så antar jag att de hade velat bli pappor när de kunde inleda sitt föräldraskap med en total uppmärksamhet och närvaro. På sommaren, i juni-juli eller så. Den ende som blivit pappa då är alltså C-Ron. Och i hans fall hade det ju inte så väldigt mycket med planering att göra, har jag förstått.

Så. Nu kan ni läsa ett felaktigt inlägg. Leo Messi är inte pappa. Än. Men han kommer bli. Och då står inlägget kvar:

Nä, hörrni. Om det nu är så att vi befinner oss mitt i den största fotbollshelgen – även om vi räknar bort Andrea Dorias ödesmatch mot Skå i division fyra mellersta Stockholm om ett par timmar – så är det väl inte mer än rätt att vi tar fram våra spadar och börjar gräva där det borde grävas.

Världens största fotbollsbatalj trummar igång på Camp Nou imorgon, och inga stenar lämnas ovända i jakten på en korrekt införanalys.

Hur ska Pito Vilanova och The Only One komma överens den här gången?
Hur kommer Barças sönderfrätta mittförsvar överleva matchen?
Har Real Madrid verkligen vädrat ut Camp Nou-spöket en gång för alla?
Är Cristiano Ronaldo mäktig att vara lika bra i Barcelona som han var mot ett juniorlag i Amsterdam?

Vettiga frågor. Riktiga undringar.

Men om vi är helt ärliga mot varandra så finns det ju en spelare som är viktigare än alla andra i matcher som den här. Han heter Lionel Messi. Och i den viktigaste spelarens liv har det hänt en sak som är viktigare än någon annan de senaste dagarna. Han heter Thiago Messi.

Världens bäste fotbollsspelare har precis blivit pappa, och vi vore ju inga journalister alls om vi inte försökte ta reda på vad det innebär för den här matchen.

Den kvällen kramades Lionel och Antonella extra länge.

Omöjligt att veta? Kanske. MEN DET VÄGRAR VI ACCEPTERA! IMPOSSIBLE IS NOTHING!

Hur tar man reda på hur världens bäste påverkas av ett faderskap? Man börjar med att ta reda på hur världens bästa påverkats.

Av de 23 spelare som fick röster i förra årets Ballon d’Or-omröstning är Leo Messi den trettonde som blivit pappa.

Dagens fråga: Hur har det gått för de tolv tidigare att spela fotboll som nyblivna föräldrar?

Efter idogt sökande har vi svaren för nio av dem (är det nån som sitter på exakta födelsedatum för Maëlle Eto’o, Meliana Abidal eller Daniel Filho Alves så tar vi tacksamt emot dem), och ser ingen anledning att inte dela dem med er.

Här är facit för föräldrafotbollen:

Cristiano Ronaldo
Fick Cristiano den 3 juli 2010.
Följande tävlingsmatch: 0–0 mot Mallorca.

Andrés Iniesta
Fick Valeria den 3 april 2011.
Följande tävlingsmatch: 5–1 mot Sjachtar. Målskytt efter två minuter.

Wayne Rooney
Fick Kai den 2 november 2009.
Följande tävlingsmatch: 3–3 mot CSKA Moskva. Inga mål.

Luis Suarez
Fick Delfina den 5 augusti 2010.
Följande tävlingsmatch: 1–1 mot Dynamo Kiev (med Ajax). Inga mål.

Neymar
Fick David Lucca den 24 augusti 2011.
Följande tävlingsmatch: 2–1 mot Fluminense. Inga mål.

Wesley Sneijder
Fick Jessey den 4 september 2006.
Följande tävlingsmatch: 3–0 mot Vitryssland (med Holland). Inga mål.

David Villa
Fick Zaida den 7 december 2005.
Följande tävlingsmatch: 1–1 mot Athletic Club (med Valencia). Inga mål.

Xabi Alonso
Fick Jontxu den 11 mars 2008.
Följande tävlingsmatch: 2–1 mot Reading (med Liverpool). Inga mål.

Kun Agüero
Fick Benjamin den 19 februari 2009.
Följande tävlingsmatch: 0–1 mot Sevilla (med Atlético Madrid). Inga mål.

Analysen? Lika tydlig som alarmerande. Det här är ju – ur ett strikt Cule-perspektiv – ingen särskilt uppmuntrande läsning.

Av de nio världsspelarna har i alla fall åtta och en halv spelare målskytte som en del av sin arbetsbeskrivning – vi räknar bort Xabi Alonso. Flera av dem tillhör världens absolut bästa goalgetters. Likafullt har åtta av dem gått mållösa från sin första match som pappa.

Innan Leo Messi går ut till klassikerkamp på Camp Nou imorgon finns det alltså en sak han borde göra först av allt.

Inte knyta skor, inte göra korstecknet. Han borde slå sig ner med Andrésito Iniesta och fråga hur man egentligen bär sig åt.

/Simon Bank

Men dra mig baklänges på en liten ranglig, rosa skrangelvagn. Det händer grejer där nere i syd.

När jag skulle skriva lite helgläsning till söndagstidningen så valde jag att ringa in italiensk fotbolls mest excentriske president (jagad av Massimo Cellino, de har konstigt vatten ute på öarna).

Palermos Maurizio Zamparini är urtypen för den där sortens klubbledare eller samhällspelare som är underhållande att titta på lite på avstånd, men som någonstans är ett tecken på en långsamt pågående upplösning. Ni känner till sorten. Att vi ironiserar kring Gigi Becali betyder ju inte att vi inte förstår att det är tragiskt att han har ett land och en klubb att leka med.

Ja, så jag skrev ett porträtt av Zamparini. Berättade om tränarna han sparkat, företagen han byggt och spiritualismen han är svag för. Jag snuddade vid Palermos historia, vid Cosa Nostra och klanerna, det sportsliga förfallet.

Jag trodde bara inte att det skulle vara precis så vältajmat, alltihop. I veckan som gick kallades Rino Foschi in till förhör, liksom ett par ex-spelare, för att prata om eventuella affärer som maffian gjort eller försökt göra med fotbollsklubben Palermo. Foschi var sportchefen som häromåret fick ett avhugget gethuvud hemskickat som ett meddelande. Och idag har Zamparini hållit presskonferens för att tala om att han tar ett steg tillbaka, att han lämnar ifrån sig ansvaret för sin klubb till Catania-byggaren och Argentina-vännen Pietro Lo Monaco.

– Med tanke på krisen vill jag ägna mer tid åt mina företag, förklarade Zamparini.

Hans stora hjärta går inte att ifrågasätta, men till slut valde han att i alla fall ta ett halvt steg tillbaka (vi får se hur det går). Det var på tiden.

Och om ni nu vill läsa det där dokumentet så finns det ett par centimeter ner, framfiskat från andra sidan betalningsväggen.

Hur kan en president sparka arton tränare på tio år?
Palermo vet.
Vad Palermo undrar är något annat:
Hur kan en klubb behålla en president som sparkar arton tränare på tio år?

Sevegliano, högt uppe i nordöstra Italien, är inte mycket mer än en järnvägsstation och en fotbollsplan.
När Maurizio Zamparini växte upp, på 40-talet, var det å andra sidan allt han behövde. I stationshuset bodde hans morfar, en kort promenad därifrån fanns den lilla tvårumslägenheten han och hans familj trängdes i.
Och från lägenheten kunde han se rakt ner på fotbollsplanen.
– Det fanns inte en dag då jag inte var nere på planen och spelade, har han berättat.
– Jag hade traktens första läderboll, jag fick den av en morbror som var i Skottland.
Det ena gav det andra.
Den som hade bollen hade makten. Den som hade makten bestämde.
– Det är klart att det var jag som delade upp spelarna och valde lag, förklarar Maurizio Zamparini.
Det har gått sextio år sedan han lekte fotboll hemma Friulien, men allt har inte förändrats.
•••
•••
Efter att Palermo inlett säsongen med två raka 3–0-förluster – mot topplagen Napoli och Lazio – ville klubbens president göra en sak tydlig när det gällde tränaren Guiseppe Sanninos status:
– Sannino är min tränare, han sitter säkert. Låt oss ge honom lite lugn och ro, så kommer vi få se resultat, sa Maurizio Zamparini.
En match senare hade Sannino fått sparken. Zamparini gick ut i direktsänd radio och kallade det ”ett hemskt misstag” att ens ha anställt honom.
Det anmärkningsvärda var att det inte var anmärkningsvärt.
Zamparini har sparkat minst en tränare per säsong de senaste åtta åren, Gian Piero Gasperini som nu tar över är Palermos sjunde tränare sedan 2011.
– Det är min karaktärs fel. Jag är egen. Mina andra aktiviteter gör att jag inte har kontakt med laget under veckorna, och inte ens ser matcherna. Jag får alltså en bild genom mina medarbetare, och ibland reagerar jag impulsivt, har Zamparini förklarat.
Hur är det ens möjligt? Hur kan det komma sig att han inte jagats bort?
När kritiken blåste upp till stormstyrka i veckan gav vicepresidenten Gugliellmo Miccichè en motbild:
– Alla riktiga supportrar vet att den här föreningen inte skulle finnas om det inte vore för Zamparini.
•••
•••
I somras var det exakt tio år sedan Maurizio Zamparini tog över Palermo.
Han hade precis sålt sitt livsverk – varuhuskedjan Emmezeta – för nästan fyra miljarder till franska Conforama, och efter femton år som president i Venezia hade han tröttnat på lokala politiker som satt stopp för hans visioner om ett modernt, engelskinspirerat arenabygge.
Han hade kikat på Genoa, funderat på ett krisande Napoli, drömt om sin barndoms Udinese – men till slut tog han i hand med dåvarande Roma-presidenten Franco Sensi, som hade en klubb att sälja.
Sensi fick 15 miljoner euro. Zamparini fick Palermo.
Vad de tyckte på Sicilien?
De fruktade att han bara var ute efter mark för att bygga nya varuhus. De misstänkte att han rentav var en bulvan för maffian.
När Zamparini kom hade Palermo inte spelat i Serie A sedan 1973. Under 80- och 90-talet hade maffian gått svängar runt och in i klubben. Förre presidenten Gaspare Gambino hade varit det som Casa Nostra kallar ”uomo d’onore”, och knuten till maffiabossen Pippo Calò.
I den miljön var en nykomling tvungen att visa sina intentioner snabbt och tydligt.
Zamparini plockade med sig halva Venezias trupp, han köpte spelare för dyra pengar och hängde med kompisen Pietro Grasso, åklagare i Palermo och maffians fiende nummer ett.
Vänskapen med Grasso (som idag är nationell maffiaåklagare) var en garant för att klubben stod fri från Cosa Nostra. Resultaten på planen var ett bevis för att de menade allvar.
Zamparini offrade 300 miljoner för att föra upp Palermo i Serie A.
Ja, och ett par tränare också.
•••
•••
Vem är egentligen mannen som sparkar tränare?
En driven affärsman, förstås. En övertygad katolik, som tror på själavandring och spöken och studerar new age (han har köpt ett hus i Egypten till sin andra hustru, hon ville komma nära magnetiska kraftfält för att komma i kontakt med övernaturliga fenomen). Ett nervvrak, som ofta följer Palermos matcher via radion, sittandes i en taxi. En rufflare som anklagats för korruption i samband med ett varuhusbygge i Kampanien.
Maurizio Zamparini är mest av allt en buffel, som kombinerar otäcka drag med charmanta.
– Vi presidenter älskar att synas, erkänner han.
– Det är som vi säger på Sicilien: Att bestämma – det är till och med bättre än att knulla.
Och när Zamparini bestämmer så bestämmer han alltså ofta att allt är tränarens fel.
Vi kan väl snabbspola de senaste två åren, för att få en bild av ett ledarskap?
Våren 2011: Zamparini sparkar Delio Rossi för att han ”saknar ballar”, och ersätter honom med Serse Cosmi, som han sedan sparkar eftersom han ”är fundemantalt svag” och ersätter honom – med Rossi.
Hösten 2011: Zamparini anställer Stefano Pioli.
– Jag slår vad om att han blir kvar i tre år, och sen yttrligare två, säger Zamparini.
Pioli får sparken innan säsongen ens börjat. In kommer ungdomstränaren Devis Mangia.
– Jag ser en lång och framgångsrik framtid för honom, säger Zamparini. Han kan bli vår Arsène Wenger.
Mangia får sparken före årsskiftet.
Ingen går säker i Zamparinis klubbar. Han sparkade förbundskaptenen Cesare Prandelli i Venezia, han har sparkat unga tränare och gamla, och tränare som Delio Rossi och Francesco Guidolin har han sparkat flera gånger om.
När Giuseppe Sannino fick sparken förra helgen var det inte bara supportrar som tyckte att det gått alldeles för långt.
– Zamparini blir förälskad lika snabbt som han gör slut. Vilken poäng är det med att sparka en tränare efter tre omgångar? sa Delio Rossi.
Presidenten själv var ännu mer direkt.
– Om jag tänkte på hur mycket pengar jag lagt på tränare så skulle jag vilja skjuta mig.
Maurizio Zamparini beklagade sig över fotbollens uppdrivna löner, och lovade att den nye tränare Gian Piero Gasperini (som han tidigare dömt ut både som människa och tränare) i alla fall kommer att sitta kvar säsongen ut.
Om det är troligt? Inte speciellt. Palermos trupp är illa anpassad till Gasperinis 3-5-2, och Zamparini är illa anpassad till tålamod.
I tisdags morse möttes klubbens personal av protestbanderoller runt stadion la Favorita. Supportrarna hade fått nog, budskapet gick inte att misstolka. Den mest kärnfulla banderollen innehåll bara två ord:
Zampa esonerati!
Supportrarna ville helt enkelt att Zamparini skulle sparka den ende han inte sparkat ännu.
Sig själv.

KÄLLOR: Fuori Gioco av Gianfrancesco Turano, Il Palermo Racconta av Bagnati/Maggio/Prestigiacomo, Corriere dello Sport, Gazzetta dello Sport, Tuttosport, la Repubblica, France Football.

/Simon Bank