Ni vet den där bilden av en karatekickande Louis van Gaal som Erik Niva bjöd på en bit ner – kan ni storyn bakom den?

Jo, bilden i sig är ju en sak. Under Champions League-finalen 1995, när van Gaal coachade sina Ajax-kycklingar mot Milan, blev han vansinnig på att domaren missade att varna Desailly och protesterade genom att utföra den där imponerande sparken rakt upp i luften.

Efter bragdfinalen blev bilden snabbt emblematisk. Det holländska karateförbundets ordförande André Sukel konstaterade att karatesporten äntligen fick positiva rubriker i samband med fotboll, just efter att Cantona gett dem… mindre positiva rubriker. Karateförbundet gav på stående fot van Gaal brunt bälte.

Allt gott? Njo. Nja. Tolv år senare stod van Gaal på en annan scen och ombads berätta lite om den legendariska 95-finalen. Så det gjorde han. Om spelarna, matchen, triumfen. Och sparken? Jo, Louis drog den storyn också.

– Du skulle inte kunna… visa…?

Det är klart han kunde. van Gaal kavlade upp kavajärmarna, tog sats på den hala scenen, hoppade en meter upp i luften och… bröt benet. När han skulle fria till sin nuvarande hustru Truus kunde han inte gå ner på knä – helt enkelt eftersom knät numera är trasigt.

Och med den inledningen kan vi gå vidare och konstatera att a) van Gaal ska coacha i en Champions League-final igen, och b) att Lyon inte var nära att skada honom ikväll.

Man kan ge sig in på en massa pseudo-förklaringar kring psykologi, att OL i ett slags blandning av överladdning och ovana vek ner sig. Och visst. Det gjorde de. Men grundförklaringen är så oerhört mycket enklare: Man monterar inte ner Bayern Münchens kantspel med ett rangligt 4-3-3. Man hotar inte Bayern med en ensam, toklöpande Lisandro på topp. Och, framför allt, man går inte till några som helst finaler med (en trevlig, intelligent, filosofisk, välklädd, sympatisk och värdelös) Jean-Alain Boumsong som mittback.

Claude Puel förlorade den här matchen med 100-0. Jag gillar Hamit Altintop väldigt mycket, det är omöjligt att inte beundra Ivica Olics dynamo eller Bastian Schweinsteigers omskolade innermittsjag. Men OL har precis lika bra spelare på de positionerna – de märktes bara inte. Lisandro är – jag lovar – en världsanfallare, men han gör ingenting helt utan hjälp. Och den hjälpten fick han inte förrän det var för sent, när Puel skickade in pantern Gomis bredvid Lisandro.

Det var slakt. Pojkar mot män. Underbart spel av Bayern, rytmen var deras och farten var deras och det taktiska kunnandet var deras. Toppklass.

Nu är FC Bayern tillbaka där de hör hemma, och van Gaal har tre veckor på sig att fundera ut hur hans mittbackar ska hantera Leo Messi eller Diego Milito.

De har i alla fall en bättre chans än ett Boumsong och Cris.

0–1 Ivica Olic

0–2 Ivica Olic

0–3 Ivica Olic

/Simon Bank

Lång dags färd mot Le Match.

För Bayern handlar det om att komma tillbaka till nivån de haft som sin arvsrätt – för Lyon handlar det om att för första gången ta sig dit. Eftersom min briljanta plan (åka på första semifinalvändan, låta Erik Niva sopa upp smulorna i returerna) gick under i någon form av isländskt helvetesmoln så sitter jag där jag sitter. Peace in our time.

Men ni kan ju ändå få veta hur dagen ter sig där nere. En del är som vanligt, annat är inte alls som vanligt – och vi kan väl börja med den biten.

Lyon är en borgarstad, en välordnad, sval, snygg och smart stad som inte höjer på ögonbrynen i onödan. Men idag är ingen vanlig dag, och ikväll är Lyon ingen vanlig stad. Klockan fyra kommer klubben att dela ut tiotusen flaggor i centrum. Matchen kommer att sändas på storbildsskärmar på Place Bellecour, stan kommer för en gångs skull att koka.

Och apropå kokkonst – my forte, övergångar – så undrar ni förstås var Jean-Michel Aulas om en timme eller två tänker äta sin lunch?

Tänkte väl det.

Jo, han äter på samma ställe som han alltid gör före stora hemmamatcher, och på samma ställe som jag själv åt före OL–Bordeaux senast: Paul Bocuses Brasserie Argenson. Det gör han varje gång OL spelar hemma i Champions League, och just idag kommer Chef Raphaël att servera en trerätters som avslutas med antingen en fin liten tarte eller en fruktkomposition med jordgubbar, persikor, hallon och körsbär. Alltihop går loss på 22 euro, och är en del av ett raffinerat skrocksystem som Furst Aulas jobbat fram.

När Lyon spelar borta i Ligue 1 äter han på ultralyxkrogen Léon de Lyon nere på Rue Pleney. När Lyon spelar ligamatcher hemma drar han till Terasse Saint-Clair. Ja, och enligt Le Parisien så går han dessutom aldrig på match utan att ha ett armband och lite salt i ena fickan. Obviously.

Ja, då har vi berättat om hur läget är i Frankrike, och för jämviktens skull är det väl inte mer än rätt att vi vänder oss mot Tyskland också.

Som ni vet så har vi (ja, eller jag då) ägnat oproportionerligt mycket tid åt fotbollsfruar den senaste veckan. Och som ni vet har jag (ja, eller vi då) alltid ägnat oproportionerligt mycket tid åt att fundera över tyska målvakter i allmänhet.

Enligt alla logiska lagar borde vi alltså ta steget fullt ut när som helst, och när som helst har nu äntligen kommit: Dags att prata om tyska målvakters fotbollsfruar.

Tim Wiese, den som bäst av alla axlar Schumacher-Kahn-Lehmann-manteln, har en tjej som heter Grit Freiberg (seine sexy Freundin, som Bild på ren reflex kallar henne) som verkar vara en ljuvligt udda fågel i wag-världen. Det är inte bara det att hon arbetar som barnpsykolog som hjälper barn med astma eller hudsjukdomar, hon placerar dessutom in sig själv och sin sexy Torwart i ett sammanhang.

– Fotbollsspelare tjänar för mycket. Sätt det i relation till läkare, som räddar människoliv. Eller ta byggbranschen, min far var en byggmästare och jag vet hur hårt grabbarna på bygget fick slita för att kunna försörja sina familjer, förklarar Grit i en intervju med Bunte.

Så, vad säger du, Tim? Tjänar du för mycket?

– Vem som helst som har den sorts talang som jag har och gör stora uppoffringar kommer naturligt att tjäna pengar. Det här är en marknadsekonomi, och karriären är relativt kort.

Så. Där har ni det på en tallrik: Frankrike mot Tyskland, mat och målvakter. Jag har förstått att ni är en hel del som dessutom är förtjusta i färöisk fotboll, i dess hjältesagor om mössmålvakter och stenhårda, tysta män som fångar upp jättefisk med tänderna och tar en smäll på käften utan att blinka.

Only, they dont.

/Simon Bank

Mikael Stahre hoppar skepp, och kvalar därför in i den här, mer internationellt anstrukna bloggverkligheten.

Vi gillar ju Stahre, och vill inte skicka ut honom i den stora världen alldeles naken. (Vi vill, när vi tänker närmare på det, inte skicka ut honom någonstans alldeles naken). Alltså får vår avskedspresent vara ett litet lexikon, med benägen hjälp av våra bästisar på googletranslator. Varsågod, Micke. Och lycka till.

Jag är ingen bacon-tränare: Δεν είμαι μπέικον προπονητής

Vi är glada och stolta i Panionios… είμαστε στην ευχάριστη θέση και υπερήφανος σε Πανιώνιος

Jag har rånat era kiosker έχω λήστεψαν σας περίπτερα

Se hur solen stiger över Panionios δείτε το ήλιο να ανατέλλει πάνω από Πανιώνιος

Nej, jag tänker inte värva Babis Stefanidis όχι, εγώ δεν πρόκειται να υπογράφω Babis Stefanidis.

 /Simon Bank

Det kunde man ju gett sig fan på.

Redan före matchen, redan när de ställde upp och hälsade på varandra, redan då… något med det där leendet, som hos en rackarpojke som kommit på ett riktigt fint bus, som planterat klipulver i någons shorts, lagt ut häftstift eller dragit en fälla av något slag.

Peter Pan, Fantantonio, El Pibe, Cassano – det kunde man ju gett sig fan på att du hade något på gång inför Romas stora fest.

Och de får ju skylla sig själva, AS Roma.

När Inter spelade igår gav en sanslöst usel Materazzi bort initiativet till Atalanta direkt, och eftersom Matrix själva forte är att göra fel så att det blir rätt (som vi brukar säga i Castellane, Marseille) så var det förstås det bästa som kunde hända. Inter fick slita från början, fick dra in matchen i sina händer och börja knåda. Väckarklocka. 3–1. Job done.

Roma fick en annan match. Och då ska ni läsa fick kursivt.

Samp var så försiktigt och artigt och räddhågset, de sjönk hem och hoppades på Pazzini-Cassanos briljans i kombination med Romas barmhärtighet.

Bara det att Roma inte var barmhärtigt.

Bara det att Francesco Er Pupone Totti bestämt sig för att visa vem som fortfarande är Capitano och kejsare i den här stan.

Totti var fullkomligt magnetisk första halvtimman. Det finns ingen i världen som gör konstfulla saker på samma sätt som honom. Zidane fanns, Gourcuff har något liknande. De gör det liksom i förbigående, med rak rygg, som om de vore balkangubbar som drog sulfinter på en asfaltsplan i Subotica i en five-a-side en sen sommarkväll; en klack, en konstspark, en blindpassning. Så vadådå.

Totti briljerade, Vucinic ledde sin match-i-matchen med 100-0, Perrotta var den Perrotta som kastar sig in i straffområdet och ställer till med tio sorters oreda. Menez var bättre än han brukar vara när han startar matcher.

Roma lekte, helt enkelt. Livet var så enkelt och vackert och behagligt att de glömde att det kunde vara på något annat sätt. Juan håll på att cykla in 1–0 efter tio minuter, Totti styrsköt in 1–0 i bortre efter en kvart, Vucinic magi-klackade fram Totti till ett kanonläge direkt efter, det var konstsparkar och fartfotboll i vartannat anfall och en fenomenal Storari var det enda som skvallrade om att det kanske bara skulle bli 3–0 och inte mer.

Men Peter Pan, Fantantonio, El Pibe, Cassano… han hade förstås något på gång.

Han hade haft en dribblingsräd före paus, det var allt, men om det nu fanns något i Samps gåfotboll som skvallrade om att de ville vara med i matchen så var det a) Cassano, och b) att de trots allt promenerade upp med fyra-fem spelare när de kontrade. De behövde alltså bara få en chans, och när Cassano fick den så vred han Burdisso ut och in och droppade över bollen på Pazzinis huvud ett par meter från mål.

1–1. Om Roma hade somnat förut så började mardrömmen där, och de hämtade sig aldrig från den. En Milan-målvakt (Storari) och en ex-romanista (Cassano) fnissade åt sina pojkstreck, Ranieri tog ut Cassetti och fick in Taddei för att spela sina sista marker – och då snickrade Mannini och Pazzini ihop 1–2 från en övergiven vänsterkant. 23 matcher utan förlust blev inte 24. När Ranieri lämnade Olimpico så låg den där osynliga, förbannade förlorarmanteln över hans axlar igen.

Ironiers ironi:

Nu kan bara Lazio rädda Roma. Inter tappar inte poäng mot Siena eller Chievo. De har fått ligan nu. Ranieri var tårögd efteråt, Totti satte sig på gräset, Luca Toni sjönk ihop.

Cassano log, lycklig som en liten, liten pojke.

Det kunde man gett sig fan på.

•••

Och på andra sidan gränsen?

Marseille gick in med pressen på sig, Auxerre hade åkt till Toulouse och manglat Téfécé och OM skulle bara jobba hem sina tre poäng, mot ett ASSE som tränas av Marseillepojken Christophe Galtier.

Och OM klarade det, som de har klarat det hela långa våren. Det finns så många berättelser i detta OM, det gör det i alla OM, men den som alla kommer att berätta i morgon är den om Mathieu Valbuena och hans säsong.

Han var totalt utfryst av Deschamps i höstas, fick höra att han var långt från laget, och när januari kom var alla i Frankrike bergsäkra på att Valbuena skulle ta sina 165 centimeter och flytta från Provence.

Men ett kvartssamtal med Deschamps senare så var han kvar för att kämpa, och nu är han hela OM:s maskot. Inte bara för att han är så kort, utan för att de aldrig förlorar när han spelar.

Valbuena har spelat 20 matcher från start den här säsongen. Marseille har vunnit 17 av dem, spelat tre oavgjort, och när OM tog ett gigantiskt kliv mot sin första titel på arton år i kväll så var det Mini-Mathieu som gav dem knuffen de behövde.

På fredag spelar OM i Auxerre, mot Auxerre.

Ni ska inte räkna med att Marseille står kvar om de vinner.

/Simon Bank

Om vi nu ändå är inne på temat bröst och fotbollsspelare.

I det alldeles dyngfärska nya numret av magasinet Nuts, som jag hittade liggandes på Erik Nivas skrivbord här på redaktionen, har de gett sig på den eviga frågan om vilka fotbollsspelare som har de sexigaste flickvännerna/fruarna.

Magasinet (som på nätet lanserar sig som en tidning med Topless girls, Web Games, Funny Videos, Glamour Models, Spambank) har helt enkelt släppt sin årliga lista över världens 100 Sexiest Football Wives, och innan vi ger oss in på den kan vi systematiskt styra oss fram till följande slutsatser om fotbollsfruar och sexighet:

A. Att vara sexig är i stort sett synonymt med ”snygg brud som visar brösten på bild”.

B. 90 procent av världens sexigaste kvinnor bor i England.

C. Tottenham-spelare har i särklass lättast av alla att få ihop det med sexiga kvinnor.

D. Anders Svenssons flickvän Anine Bing är den ende svensk som kvalar in på listan. Att de inte varit tillsammans på åtta år och att Anders är lyckligt gift med sin Emma sedan länge är väl inget som Nuts bryr sig om: ”She’s Swedish, tall and blond. Good enough for us” meddelar de.

Anine.

Den mest logiska nyheten av alla är däremot förstås att den av alla världens fotbollsspelare som lyckats snärja den allra sexigaste kvinnan och göra henne till sin förstås heter…

…Peter Crouch.

Allt annat hade överraskat mig storligen. Robots are sexy.

Här är listan, så långt jag orkar med den. Jag vet inte om den säger mest om Nuts, England, grabbighet, fotboll, Peter Crouch eller mänskligheten, men om ni undrar vem jag själv skulle hålla som världens sexigaste fotbollsfru så hade jag svarat Lorène Rool. Varför? För att hon är gift med Cyril.

1. Abigail Clancy (Peter Crouch, Tottenham)

2. Belen Rodriguez (Marco Borriello, Milan)

3. Carly Cole (Joe Cole, Chelsea)

4. Christine Bleakley (Frank Lampard, Chelsea)

5. Danielle Lloyd (Jamie O’Hara, Tottenham/Pompey)

6. Alena Seredova (Gigi Buffon, Juventus)

7. Julia Voronin (Andrij Voronin, Dynamo Moskva)

8. Ruth Reynolds (Nigel Reo-Coker, Aston Villa)

9. Claudine Keene (Robbie Keane, Tottenham/Celtic)

10. Yolanda Reina (Pepe Reina, Liverpool)

11. Coleen Rooney (Wazza, Man United)

12. Posh (David Beckham, LA Galaxy/Milan)

13. Emma Rigby (Matthew Mills, Doncaster)

14. Nicola T (Simon Walton, Crewe)

15. Natalie Suliman (Kieran Richardson, Sunderland)

16. Nuria Bermudez (Daniel Güiza, Fener)

17. Sonia Amoruso (Ale Del Piero, Juventus)

18. Nicola McLean (Tom Williams, Preston)

19. Amaia Salamanca (Sergio Ramos, Real Madrid)

20. Anine Bing (Anders Svensson, Elfsborg. Tydligen)

21. Lorena Bernal (Mikel Arteta, Everton)

22. Stacey Cooke (Ryan Giggs, Manchester United)

23. Galilea Montijo (Cuauhtemoc Blanco, Veracruz)

24. Nives Celzijus (Dino Drpic, Karlsruhe)

25. Helen Flanagan (Scott Sinclair, Wigan)

26. Sylvie van der Vaart (Rafael van der Vaart, Real Madrid)

27. Katrina Harrison (David N’Gog, Liverpool)

28. Simone Ballack (Michael Ballack, Chelsea)

29. Lindsey Strutt (Alex Bruce, Leicester)

30. Emily O’Hara (Tom Cleverley, Watford)

/Simon Bank

För mycket ekonomi, kulturimperialism och fotbollssociologi det sista?

Jaja, vi ber om ursäkt för det.

Det här är dagen då Glenn har namnsdag, det är dessutom dagen då jag upptäckt att jag – till skillnad från Erik Niva – mäter en hel famn på längden. Det är alltså dagen då jag hade bestämt mig för att använda mitt nyvunna längdmått för en utblick över ”fotbollsvärldens allra bästa Glennar”.

Men nåt kom i vägen. Den här bilden kom i vägen.

– Jag är mycket stolt över att ha odödliggjort fotbollens heliga treenighet på foto, meddelar Louis Vuittons info-kille Antoine Arnault (jag kommer att tänka på Antonin Artaud, det hade varit roligare om Vuitton haft honom varit pr-nisse).

Närmare bestämt är det alltså legendariska fotografen Annie Leibovitz som stått för odödliggörandet, och det är förstås så att logistiken är ungefär tusen gånger mer spännande än själva bilderna.

Är El Pibe och El Rey kompisar igen? Vad snackade de om? Pladdrade Zidane på som vanligt? Och vem var mest fåfäng? Louis Vuitton drog ihop dem den 9 mars, de tre skulle plåtas på den irländska puben Molly Malones och på Café Maravilla, båda i Madrid.

De skulle ses klockan tre, var det sagt.

Zizou var där klockan tre.

Pelé var där klockan tre.

Diego?

Diego släntrade in klockan 19.30.

Jag vet inte riktigt hur Leibovitz tänkt sig att ta en bild som slog själva den bilden, när Maradona öppnade dörren fyra och en halv timme sent som om inget hänt. Jag menar, det var ju inte vilken dejt som helst.

•••

Det blåser alltså hårt på toppen, hårt bland de bästa.

Det är därför det gläder mig att se att det finns några däruppe som har det stöd som behövs. Medan andra ränner runt i sexskandaler, knarkar eller slåss så finns det de som gör sina mediala utspel i tjejmagasin som Marie Claire, tillsammans med mamma.

Jo, det är förstås Bojan Krkic jag talar om.

I en stor intervju på temat ”mödrar med kända söner” berättar Bojan och mamma María Luiza Pérez om varandra och sin relation. Det är verkligen en vacker liten text, där vi får bonusinfo som att Bojans favoritartist är David Bisbal (lite av en spansk motsvarighet till Darin) och att den första morsdags-present han gav till mamma María var ”en liten handduk med hjärtan på”. Det livsråd hon gett sin lille son är att möta både motgångar och framgångar med samma, stoiska lugn. Hon berättar också att Bojan hade problem i skolan eftersom han fnissade hela tiden.

Och mer?

Åh, bara en liten detalj om hur María, som var engagerad i kampanjer för amning, såg till att amma sitt barn ordentligt. För att ni ska få en kort inblick i värmen i texten så har jag sett till att google-översätta rubriken i Sport:

Ah.

Too. Many. Jokes.

/Simon Bank

För fyra år sedan checkade jag in i VM-bubblan nere i Tyskland, inför ett av de intressantaste mästerskap som spelats.

Jag kom dit med häpnadsväckande höga förväntningar, men bland det första jag häpnade över var en avgift. Ett VM utan internetuppkoppling är för en journalist vad en fotbollsmatch utan en varning är för Cyril Rool, inget alternativ, och i Tyskland krävde Fifa 3700 kronor för ett abonnemang som enbart täckte arenorna under VM.

Jag skrev indignerat hem om det. Inte för vår eller min del. Jag skrev:

3700 kronor är tusen kronor mer än en snittårslön i Ghana. Jag undrar så hur det gick för reportrarna från Accra och Bolga som skulle rapportera hem till sitt folk.

Ghananerna tjänar ändå mer än både ivorianer och togoleser. Men fyra år senare vet vi att Fifa fortfarande inte blivit en organisation för afrikaner.

Det här skulle ju bli VM:et som visade just det. Ett afrikanskt VM. Inte ett sydafrikanskt, utan ett VM för hela kontinenten.

Nu kommer rapporterna som visar att det där mest är slogans.

När afrikanska reportrar var i Sydafrika för en Fifa-rundtur i mars klagade många av dem på både biljettpriser och biljettköpsprocess, eftersom båda exkluderade många afrikaner. De billiga kategori-fyra-biljetterna (från 20 dollar och uppåt) är reserverade för sydafrikaner. Och för de flesta afrikaner är det enda sättet att köpa biljetter att logga in sig på Fifas hemsida och göra en sökning där, innan man betalar med sitt kreditkort.

Breaking News for Dr Joseph Blatter: Väldigt många afrikaner utanför Sydafrika saknar både internetuppkoppling och Visa-kort.

I går kom en rapport från revisions- och konsultbyrån Grant Thornton som visade att bara två procent av den totala biljettmassan under VM hamnat hos afrikaner utanför arrangerande Sydafrika. 11 300 personer. Mindre än en fjärdedel av vad Fifa hade räknat med.

Fifa räknar fortfarande dåligt när det handlar om Afrika.

/Simon Bank

Hon kallas alltså Zahia D, och hon har gett sin berättelse nu.

Hon var sexton år gammal när hon träffade Karim Benzema. Hon var sjutton när Franck Ribéry betalade henne för att flyga till München, där de hade sex. Hon var arton när hon hade sex med Sidney Govou i mars i år. Ribéry menar att han inte betalade för sex, och Zahia har förklarat att hon ljög om sin ålder när hon var med honom. Govou har förklarat att han blev överraskad när Zahia bad om pengar efter att de legat med varandra. Allt står i Le Monde.

Och ja, messieurs… var ska ni bli av nu?

Juridiken i den franska sex- och prostitutionshärvan är inte lika enkel som den hade varit i Sverige. Zahia D är en eskorttjej, med en månadsinkomst runt 200 000 kronor. Och prostitution är inte olagligt i Frankrike, så länge som personerna är myndiga. Det ska mycket till för att de franska stjärnorna ska fällas, och förbundet gick idag ut och förklarade att alla är oskyldiga tills motsatsen bevisats. Jean-Michel Aulas har sagt samma sak om OL-spelaren Govou.

Govou var inne på Aulas kontor innan han klev på bussen till München. Ribéry ersattes snabbt av vice-kaptenen Philipp Lahm på presskonferensen inför kvällens match. Idrottsminister Rama Yade vägrar kommentera ”en pågående utredning”.

Det är möjligt och troligt att stjärnorna klarar sig undan straff. Men de klarar sig inte undan frågorna.

Zaman Café, en nattklubb i Paris åttonde arrondissement, avslöjas som en förtäckt lyxbordell med arton prostituterade, flera av dem omyndiga. Spåren leder via skumma mellanhänder till tre av de mest folkkära (Ribéry är DEN mest folkkäre) idrottarna som finns i Frankrike.

Vad betyder det här? Att Real Madrid drar sig ur en eventuell Ribéry-affär? Att ett gäng landslagsspelare generas offentligt? Att Raymond Domenech kommer att få svara på märkliga frågor innan han släpper sin VM-trupp den 11 maj? Att två spelare i kvällens match kommer att ha annat än fotboll att tänka på när de går in på Allianz Arena?

Jo, alltihop. Men jag intresserar mig verkligen mer för frågorna om varför.

Varenda sextonårig fotbollsspelare i världen drömmer om att bli proffs, tjäna en miljon i veckan, äga en Ferrari och en Lambourghini, beundras av alla, ha en fotomodellfru och reklamkontrakt. Men ingen sextonårig fotbollsspelare drömmer om allt det där OCH att samtidigt ha sunkiga affärer med underåriga prostituerade.

Jag släpper debatten om sexköp, som är något annat. I Frankrike moraliserar man mindre i den frågan än vad vi gör här. Men den nya fotbollen är på många sätt en äggkläckningsmaskin för psykopatiska beteenden. Unga män fostras i en värld som säger åt dem två saker: Det ena är att det enda de ska syssla med, som ger dem ett värde, är fotboll. Vilket gör dem osäkra. Det andra är att de är halvgudar, som är värda hundra gånger mer än en vanlig knegare eller en vanlig ung tjej. Alltså klyvs de mellan total osäkerhet och total självbildselefantiasis.

Varför går män till prostituerade? Undersökningar brukar peka på, bland annat, kravlösheten som en nyckel. Tillfredsställelse utan prestationskrav. Varför är unga fotbollsproffs deprimerade? En undersökning i Italien häromåret pekade på bristen på normala sociala liv, kombinerat med de enorma kraven.

I skärningspunkten mellan de där faktorerna står tre franska fotbollsproffs nu med brallorna nere.

Det kommer att blåsa över, de kommer inte att dömas särskilt hårt ens moraliskt. Men det kommer att förstärka glipan mellan det franska folket och det franska fotbollslandslaget.

Jag har sett flera landskamper de senaste åren där landslaget buats ut av sin egen publik. Ingen gillar Domenech, ingen imponeras av sättet de spelar på.

Det sista som publiken verkligen och trots allt älskat är spelarna (köpet av landslagströjor ökat konstant med 5-10 procent per år), i synnerhet Franck Ribéry. Det sista FFF behövde var att den bilden fläckades av bordellbesök och otrohet.

Om en timma och lite till springer Ribéry, en av de spelare jag tycker mest om i hela världen, in på Allianz Arena som en av Bayerns absolut viktigaste spelare. På läktaren sitter, enligt Bild, hans hustru Wahiba. ”För att stötta honom”.

/Simon Bank

Samuel Eto’o? José Mourinho? Xuper-Xavi? Pulgita? Pedrito? Hela Barcelona Zlatans Barcelona?

Jo, men de har ju både vi och alla andra skrivit om redan. Låt oss prata om saker med längre och bredare rötter än Champions League.

Vi, ni och hela världen har noterat att Nordkorea ska spela VM i sommar. Om detta kan man tycka många saker, och nästan inga av dessa saker kommer undan politiken och grunddiskussionen om fotbollens roll i politiken och vice versa.

Trodde ni att det skulle dröja tills juni innan den debatten tog fart så trodde ni fel.

Nordkorea har bestämt sig för att sköta sin VM-uppladdning på plats i Afrika. I Robert Mugabes Zimbabwe, närmaste bestämt – ett annat land med en annorlunda syn på demokrati. Det räcker med en snabb historisk skrapning för att hitta starka band mellan de två staterna.

När Mugabe ledde revolten mot det vita Zimbabwe under det tidiga 80-talet behövde han vältränade, väpnade styrkor för att kunna hålla landet i sitt järngrepp. Ndebele-folket från Matabeleland-provinserna nere i väst (som tidigare gjort gemensam sak med Mugabe i revolten) hotade regimen, vilket fick Mugabe att slå till med full kraft.

Hans beryktade elitförband den Femte Brigaden ledde Gukurahundi, en massaker som Ndebele än idag kämpar för att få betecknat som ett folkmord. Uppgifterna varierar, men minst 7000 och förmodligen upp mot 20 000 ndebele – de flesta civila – ska ha slaktats av brigaden.

Soldaterna var disciplinerade, stenhårda och vältränade. Det var Robert Mugabes inspiratörer och vänstervänner som stått för utbildningen.

Vilka lärarna var?

Nordkorea.

Nu ska Kim Jong Il skicka sitt fotbollslandslag hit, de ska spela matcher i Harare och, framför allt, i Bulawayo nere i Matabeleland.

De är inte välkomna. Ndebele-grupper har hotat med attacker och demonstrationer, och det i ett land där polis så sent som för ett par veckor sen ryckte ut och bommade igen en utställning som skildrade krigsbrotten från 80-talet.

– Vi är totalt emot att ta hit Nordkoreas lag, säger Methuseli Moyo från Zupa-partiet. Att låta ett lag bära nordkoreansk flagg här är ytterst provocerande.

Regimen väljer att spela ut sport-kortet. Turistministern Walter Mzembi har förklarat att han bjudit in såväl Brasilien, England och USA, men att Nordkorea var de enda som ville komma till just Zimbabwe.

– Jag skulle inte göra det här till en fråga om politik. Det handlar bara om sport, förklarar han för sydafrikanska Times.

Som om sport någonsin bara handlade om det.

/Simon Bank

I den nya världen brukar den multimediala autostradan se till att vi omedelbart får veta det vi behöver, och en hel del av det vi inte behöver.

Det är inte utan att man därför blir lite förvånad över att vissa nyheter får så fullkomligt uselt genomslag, trots att de är som gjorda för att förändra hela vår världsbild.

Marca, detta den spanska madridska journalistikens flaggskepp, gjorde i förra veckan en radiointervju med Liverpool-tränaren Rafa Benitez, med anledning av att han gick och fyllde 50 i fredags. Rafa är en av de där som förmodligen alltid varit någonstans mellan 46 och 52 år gammal, men det är en annan aspekt i rapporterna från den där intervjun som får nord och syd att byta plats.

Reportern tar det full naturliga initiativet att informera Benitez om att hans födelsedag bara ligger en dag efter Samantha Fox födelsedag. Inte samma år eller så, men hon fyllde 44 år i torsdags – och Rafa förtjänade ju att få veta detta.

Sam Fox var, för er i den yngre sektionen av bloggpubliken, en popstjärna som på 80-talet (när Rafa Benitez var 47-49 år gammal) nådde gigantiska försäljningsframgångar tack vare en poplyrik som blandade det existentiellt plågade med lekfullt omlagrade språkelement. Lite som Lars Winnerbäck, kan man säga.

Och hur reagerade Rafa Benitez på detta, undrar ni nu? Jo. Han svarade…

(konstpaus)

(konstpaus)

(socialt jobbig konstpaus)

– Jag hade alltid ett foto av Samantha Fox i min plånbok.

Rafa, med en bild av Sam Fox i plånboken. Nu tycker jag att vi ägnar resten av veckan åt att försöka tänka oss det.

Sam.

Rafa.

/Simon Bank