Always on a plane or a fast train. Det går långsammare den här gången, på väg från Stockholm till Malmö, från AIK–Elfsborg till MFF–Blåvitt. Guldstrid och maratonmöte, det är grått och Sverige är målat med den murriga paletten.

Jag vet inte om det bara är jag som 70-talistminns det där barnprogrammet där huvudpersonerna åkte in i en människokropp i något slags sci-fi-psykedelisk mikrofarkost, råkade ut för en massa äventyr med den djävulskt maskerade planen att lära oss barn som tittade allt vi behövde veta om den mänskliga anatomin (möjligen utom allt man egentligen behöver veta om den mänskliga anatomin *blinkblink*§1).

I alla fall. Det är lite så det känns att sitta på ett tåg genom Sverige i september, som att rasa in på associationsresa i blodsystemet. Sverige, där ligger det. Det är som på Nationalmuseum.

Jag läser Lisa Bjurwald om den europeiska nyrasismen, jag läser Sydsvenskan och drar streck mellan texterna.

De ägnar tre sidor åt psykundersökningen som visat att Peter Mangs inte är allvarligt psykiskt störd, och alltså kan dömas till livstids fängelsestraff. Han säger sig inte vara rasist, men han sköt mot dem som inte såg pursvenska ut. Samma dag som Mangs greps spelade MFF hem sitt senaste SM-guld, med tio spelare som såg ut som dem som Mangs sköt på.

En annan text: Sydsvenskan intervjuar världskända, amerikanska sociologiprofessorn Saskia Sassen, en av globaliseringstankens största kritiker. Sassen berättar om den groteskt ökande ojämlikheten, om världsstäderna där manliga höginkomsttagare blir rikare och rikare, medan medelklassen hänvisas till serviceyrken och underklassen hänvisas till ingenting alls.

– Det finns en besatthet idag kring invandrare och att de skulle vara en del av problemet med den krympande medelklassen och ekonomin, när det i själva verket beror på att färre personer befinner sig i det ekonomiska systemet, säger hon.

En annan text: våldsamma demonstrationer i Aten. Brandbomber, tårgas, chockgranater. Generalstrejk, protester mot lönesänkningar och sparpaket.

En annan text: Spanien är splittrat. Urartade demonstrationer i Madrid. Gummikulor, många skadade. Uppror mot åtstramningar och krisåtgärder.

Ikväll är det nya, stora matcher i en liten liga. Häcken–HIF på Hisingen, MFF–Blåvitt i Malmö, och jag tänker lite på det vi diskuterade i veckan, det om skillnaden mellan att stå på en svensk läktare och att brinna för Juventus eller Manchester United.

Man kan inte köpa kärlek (den som har tid får förklara det för Ribéry och Rooney et concortes), och man kan inte ranka den heller. Det är precis lika äkta att älska Tottenham Hotspur som att gilla Gais (och gör ungefär lika ont).

Men på makronivå är det ju släkt med ett annat resonemang, om det som är nära och långt bort. Sassen säger:

– Pengarna som stora företag genererar bidrar sällan till stadens ekonomi utan hamnar ofta utomlands. Halvstora företag och medelklass spenderar i högre utsträckning sina pengar inom stadens gränser och det leder till fler jobb och bättre tillväxt.

Allsvenskan som en lägre medelklass, på glid utför, medan vi köper Viasat-abonnemang för att se när Arsenal möter Chelsea?

Om ett par timmar kommer vi få se en till fantastisk match i en vibrerande svensk serie. Malmö FF (Europacup-finalist) mot IFK Göteborg (dubbel Uefacup-mästare), med hela tabellen vidöppen i båda ändar.

Jag åker tåg och läser. Blir genuint ledsen när jag ser att rapporterna om Nices sista målskytt i cupen igår var fel, att det inte var Alexy Bosetti, blir upprymd av att Gazzetta dello Sport illustrerat en nyhet om rökförbud på de italienska arenorna med en bild av en Ilary Blasi som röker vackrare än någon människa rökt något någonsin. Om ett par timmar är det avspark igen, och sedan maler världen och fotbollsvärlden vidare.

En annan text: Trelleborgs FF har tvingats säga upp all sin avlönade personal. Andra meningen i ingressen:

”Krisen är total – men kan bli värre”.

/Simon Bank

Sunday Bloody Sunday. Hann inte mer än sätta foten inne på redaktionen innan jag mötte en rödblommig, frustande Robert Laul som kom manglande mot mig med ett oxblodsfärgat baseballträ i ena handen, en sliten machete i den andra och en calzone med extra allt i den tredje.

Äh. Vill ni delta i en relevant diskussion om den nya journalistiken, hur den påverkas av nätifiering och klickjakt så ta er in på Roberts blogg idag. Jag lovar att det inte ska bli en vana att rekommendera det, men det finns ett samtal värt att föra om utvecklingen han tar upp där.

Om vi bortser från storleken på penseln så håller jag med honom. Det enda principiella jag vill invända mot är en sjukdom som alltid dyker upp även i diskussioner kring supporterkultur: Rankandet av supportrar, den tvärsäkra uppdelningen i vad som är genuint och inte.

För drygt tio år sedan skrev Rex Nash vid University of Liverpool en intressant forskningsartikel om LFC:s fans i Skandinavien. Han upptäckte att svenska eller norska Liverpool-supportrar driver en extrem jakt efter autenticitet i sitt supporterskap. Det var – jag citerar ur min upplevelse av texten, inte direkt – till och med så att de var i större behov av genuina berättelser och myter kring Det Äkta Liverpool än vad Liverpool-fans som bodde mitt i Liverpool, som hade vuxit upp och ihop med klubben, hade.

Utlands-fansen läste in sig, konsumerade slaviskt all information, åkte över på helgresor, gick på rätt pubar och lärde sig rätt sånger, bar rätt kläder och såg till att känna till rätt historier. De var stenhårda i sitt sorterande av vad som var äkta eller inte.

Jag tycker också att det är omöjligt att klona kärleken hos en Gais-supporter som levt ett liv i och runt Gais, som fått sin värme i arv av sin farsa och har Gais som en andra hud och första identitet.

Men jag skulle inte döma ut alla andra kärlekar som oäkta eller värdelösa. 2012, i en helt ny medial miljö, finns det ganska många som upplever kärleken till Juventus eller Manchester United som det mest äkta och värdefulla de har i sin relation till fotbollen. Ska vi tala om för dem att de, eh, känner fel?

En äkta supporter är, helt enkelt, en som bryr sig, en som är närvarande – och det behöver inte alltid betyda att man står på läktaren på Strömvallen. Det är som att diskutera vad som är konst: man landar till slut i beskrivningen att… det som är konst är konst, för att vi bryr oss.

Det finns bra och dålig konst, bra och dåliga supportrar, bra och dålig journalistik. Hur objekten ser ut bryr jag mig faktiskt mindre om.

Jag vet inte. Det är omöjligt att föra en diskussion om den moderna fotbollen eller den moderna journalistiken, förmodligen också om den moderna konsten, utan att samtidigt föra en diskussion om politik.

Politik är att vilja, sa Palme. Politik är att sälja, vet vi nu. Och den som vill byta ut ordet ”politik” mot ordet ”journalistik” har gott om argument.

Är det relevant att publicera texter som ingen vill läsa? Det är klart att det är. På samma sätt som det är relevant att fatta politiska beslut som alla vänder sig emot. För att man vet bättre, för att man vill mer.

Det här är saker vi diskuterar både ofta och mycket. Det här är saker vi borde diskutera ännu oftare, ännu mer.

•••
•••

Så, för att inte helt förlora fokuset på de flashigaste av arenor – någon ska ju ta ansvar för det också – ett litet PS från Paris: veckans viktigaste uttalande från den franska Zlatan-horisonten.

I fredags uppmärksammade l’Équipe att det är 80 år sedan proffsfotbollen kom till Frankrike. De gjorde det med fem sidors historisk porr kring den första upplagan av proffsserien, från 1932, och med en stor intervju med René Llense, den äldste ännu levande franske spelaren som var med på den tiden.

1932 stod Llense i mål i Sète (Hofors-Lasse Erikssons klubb), nu är han 99 år gammal och pratar med värme om engelska fotbollskängor av läder och gulliga segerbonusar (när Sète vann dubbeln 1934) på 50 francs, motsvarande 5000 kronor i dagens värde.

L’Équipe frågar Llense om han fortfarande ser på fotboll, och får svaret att han minsann ser varenda match. Men allt gillar han ju inte:

– På min tid hade inte en spelare som Zlatan Ibrahimović klarat sig i tio minuter på plan. Såna grabbar, lite kaxiga, var man inte så förtjust i på vår tid.

Bara så du vet, Zlatan. Om du kommer till 1932 så ska du ligga jävligt lågt.

/Simon Bank

Inte fick jag gå på Vågen och dansa mig en låt, inte fick jag äta kyckling – men tack vare BK Häcken och en svensk klack blev det en fin fredag ändå.

Från Hisingen kommer allsvenskans just nu bästa fotboll, och undantaget en unken gammal ramsa från ett litet segment av klacken (den om Samir Bakaou: nostalgisk rasism är fortfarande rasism) höll Djurgårdssupportrarna den där sortens klass som lär, eller i alla fall borde, spridas världen över via youtube.

De stod alltså kvar och sjöng i nära en halvtimme efter slutsignalen, inför en tom arena.

Igår skrev jag om det.

Idag tänkte jag skriva om en annan sorts supporterskap, och jag tänkte be er läsa utan att se det som det mest könsrollscementerande sedan ni läste Lilla Fridolf på det ena eller andra utedasset.

Okej? Okej.

Det var Repubblica som gav oss en notis i veckan, om en händelse för närapå precis ett år sedan. En femtioårig Inter-supporter från Pavia kom hem till sin familj med en upprivande berättelse. Han hade blivit rånad av fyra ynglingar, maskerade och beväpnade med kniv hade de tvingat av honom 300 euro.

Mannen var uppriven, förstås, och hade redan hunnit gå till polisen och anmäla saken.

Det hela var en stor sak för den enskilde, det kan man förstå. Det var däremot ingen jättesak för polisen, det kan man också förstå. Men eftersom de tog sitt yrke på allvar bad de ändå mannen komma tillbaka till stationen efter att ha studerat föreliggande bevisning.

Och där någonstans började bilden krackelera.

Var det verkligen sant, alltihopa? Till slut orkade inte femtioåringen hålla fast vid sin ursprungsversion. Till slut valde han att berätta vad som egentligen hänt.

Han hade ju inte blivit rånad. Han hade handlat.

Eftersom han höll på Inter kunde han inte låta bli att fynda i en sportbutik, för 160 euro hade han köpt en blåsvart huvtröja och Julio Césars målvaktströja. Resten av pengarna hade han lagt på cigg och lite annat, och när han handlat färdigt insåg han hur illa ute han var.

Hur i hela världen skulle han kunna förklara för sin fru att han lagt 1500 spänn på Inter-tröjor?

Det bästa svar han kommit på var alltså att hitta på fyra unga män, knivar, ett rånöverfall och en polisanmälan. Höga poäng för kreativitet, låga poäng för intelligens.

Idag är det ett år sedan polisen själv anmälde en femtioåring från Pavia för att ha hittat på ett brott som inte fanns. Och imorgon möter Inter Siena.

Det är ju möjligt att det finns något litet tragiskt korn i den där berättelsen, så jag tänkte komplettera med en annan, egen, på samma tema: fotboll, Inter, lögner.

När jag växte upp hade min pappa en konstnärskollega – vi kan kalla honom Lorenzo, eftersom han inte heter så – som höll på IFK Göteborg. Lorenzo hade spelat i klubben, aldrig i a-laget vad jag vet, men det berättades att han en gång nickat in en hörna som han själv slagit.

Hur som helst, när Blåvitt skulle möta Inter i Uefacup-kvarten 1987 hade Lorenzo hamnat lite trångt till. Han hade, av det ena eller andra skälet, ingen biljett till matchen. Han hade heller ingen avsikt att acceptera att det var så det förhöll sig.

Eftersom han var en väldigt skicklig grafiker, med fri tillgång till en tryckpress, fick han en idé. Eftersom han dessutom var kort, svartmuskig och utrustat med vad som bara kan beskrivas som en italofil mustasch, fick han en idé till.

Lorenzo – som alltså inte heter Lorenzo – skred till verket vid sin press, tryckte ett väldigt litet visitkort med raka, fina bokstäver, och när det väl var dags för match övade han in ett par italienska meningar och tog sig till pressingången vid Nya Ullevi.

Väl där lämnade han fram sitt egentryckta presskort, vevade med armarna och förklarade att det måste blivit något fel om hans namn inte stod med bland de ackrediterade journalisternas.

– Lorenzo Pocco, da Milano Express!

Eftersom den svenska preskriptionstiden för brott som ger livstids fängelse är 25 år kan jag ju avslöja att det gick vägen.

Det är i år 25 år sedan IFK Göteborg spelade 0–0 mot Inter. Lorenzo Pocco från Milano Express såg, så vitt jag vet, matchen från pressläktaren.

/Simon Bank

Omslagspapper. Suddgummi. Blyerts. Äpple till fröken. Erik Niva ivägskickad på språkresa.

Jo, det kan väl möjligen vara så att det blivit dags för terminstart.

När Champions League trummade igång igår stod jag i regnet och elljuset på en fotbollsplan med dobbskor och värmeliniment på. Det var inte lika mycket ett val som det var en livsnödvändighet. På väldigt många sätt grundas min kärlek till den här sporten i allt den får oss att förstå och alla dörrar den öppnar till världen och andra världar.

Men allra längst in? I grunden?

Då kommer inget någonsin att ersätta den kristallklara renheten i att slå en 40-meters crossboll som landar precis där den ska.

Det där är en sån där sak som man, Ingemar Stenmarkskt, inte kan förklara för en som inte begriper. Man vet eller vet inte. I vintras var jag hemma i Kinna, mitt Kinna, och fick chansen att prata med ett gäng småkillar som spelar i min gamla klubb. De skulle ha en upptakt av det ena eller andra slaget, vi snackade i en halvtimme eller så, deras tränare förklarade att det här var ett viktigt år för dem. Tidiga tonår, allt annat som lockar, flera som funderar på vad de ska göra med sin fotboll.

Jag tror inte att de lyssnade så noga, det enda av värde jag hade att säga var att de skulle passa på att njuta. Ta vara på allt. Att de borde förstå att de aldrig i hela sitt liv kommer att hitta något som liknar lyckan i att träna, spela, leka, sträva med sina kompisar i ett fotbollslag.

Det är klart att de inte fattade det. Den sortens tacksamhet kommer alltid efteråt, en septemberkväll i elljus och regn när man skulle kunna betala halva sin månadslön resten av livet för att alltid kunna fortsätta så här; springa, svettas, slå en crossboll.

Jag kommer förmodligen aldrig att vara lika okomplicerat lycklig som jag var när jag var fjorton och lekte liv på Viskavallen, med vännerna där, med en lagledare som var trettio år äldre men barnsligast av alla, som avbröt träningarna för att visa hur man dribblade eller hur jävla enkelt det är att träffa ribban från trettio meter om man bara har en känslig vänsterfot.

Hur som helst. I veckan som gick var jag i Kinna igen, i kyrkan den här gången, och sa hejdå till Inge. Han med den känsliga vänsterfoten.

Det stod ett foto på kistan, vi var väl ett sjumannalag som stod runt och vi hade blivit tjugo år äldre allihop. Familjefäder, ingenjörer, arbetande, ansvarstagande. Tyngre, på alla sätt.

Vi öppnade dörrarna till femton år när vi växte ihop till ett lag och växte upp till människor, sedan stängde vi varsamt dörren om Inge som var med och ledde oss dit.

Och ”tack” räckte ingenstans.

•••
•••

Ja, det var mitt och mina.

I fotbollsvärlden snurrar ju hjulen på, och eftersom jag bara hann se de sista tjugofem minuterna igår och hamnade framför Real Madrid–Manchester City så var det ändå ganska väl valda minuter.

Idag går vi vidare, och mitt i det mediala flödet så finns det två parenteser som kan vara värda att bära med sig ut i Europa. Ikväll är jag mest intresserad av att se hur det nya Juventus kan tänkas se ut när de möter det nya Chelsea.

Bra, gissar jag, eftersom Antonio Conte och Beppe Marotta byggt sitt lag på principer som borde fungera alldeles utmärkt även ute på de största scenerna; fysik, frenesi, fart.

Det är ju bara det att Conte i heller ikväll kommer att få se sin skapelse på särskilt nära håll. Ni känner till att han är avstängd för att ha låtit bli att rapportera oegentligheter i samband med en Siena-match, och ni vet att han ersätts av en annan gammal Puglia-pojk som heter Massimo Carrera.

Vad ni kanske inte vet är att det finns skuggor över Carrera, och att det är svårt att föreställa sig hur han hanterar dem.

Massimo Carrera älskar också känslan i en perfekt slagen crossboll, det var därför han aldrig ville sluta spela. Han gjorde sin sista match som proffs när han var 44, i Serie C2 med legendariska Pro Vercelli. Carrera spelade i Trapattonis och Lippis Juve, som ytterback bakom bland andra Conte, och tog sig upp genom u-hierarkierna i Juves ledarstab.

Han vet hur Conte tänker, det är en självklar fördel nu när han står där som Contes förlängda arm vid sidlinjen. Det jag undrar är hur Carrera själv tänker kring det som hände nyårsnatten 2010, för två och ett halvt år sedan.

Carrera hade firat in 2011 tillsammans med vänner till familjen, när han satte sig i sin Mercedes för att åka hem. Klockan var en bit efter tre, han hade hustrun Pinuccia bredvid sig och var på väg på A4, mellan Bergamo och Milano.

Chiara Varani och Patrizia Paninforni, två 23-åriga tjejer från småorter utanför Bergamo, var också på väg hem. De satt i en Ford KA med sina vänner, när deras bil knuffades till av en Fiat, och föraren tappade kontrollen.

Fyra bilar hann inte väja. Massimo Carrera bromsade inte när hans Mercedes med full kraft for rakt in i Forden. Nio människor skadades i krocken. Chiara Varani och Patrizia Paninforni hade inte en chans, de avled samma natt.

Carrera klarade sig, men hans hustru förlorade delar av ett par fingrar. När polisen gjort sina tester kunde de konstatera att Carrera varken kört för fort eller haft otillåten mängd alkohol i blodet. Hur det kunde komma sig att han inte hunnit sakta ner före krocken blev ett fall för den följande utredningen.

Rättsprocesserna i fotbollsvärlden har, trots stundtals extremt komplicerade bevisförhållanden, gått ganska snabbt. För Massimo Carrera har det däremot gått mycket långsamt. Både han och de andra inblandade förarna är misstänkta för dråp, men fallet har skjutits upp. Sent i våras informerades det om att processen skulle gå vidare i slutet av september. Idag är det den 19 september, och Massimo Carrera ska ut och leda Juventus på Stamford Bridge.

Oavsett vad som hänt och händer så är det enkelt att förstå att vi inte kan förstå hur hans senaste år sett ut.

•••
•••

En sista sak, då. I den moderna fotbollen får stjärnorna rubrikerna och skandalerna notiserna.

När jag skrev krönika inför Champions League den här gången så handlade den om att det här är det första kännbara steget in i Financial Fair Play. Medan vi ifrågasätter PSG:s siffror och funderar över Manchester Citys trixande – för att plocka två ur högen – så kan det vara värt ett ägna ett par minuter åt en förbisedd nyhet som Bloombergs Alex Duff jobbat fram i veckan.

I våras åkte Deportivo Maldonado ur den uruguayanska andraligan efter en usel avslutning.

Det anmärkningsvärda med det är att det är ett rätt dåligt resultat för en klubb som de senaste åren haft bland andra Marcelo Estigarribia (Samdporia, på lån från Juventus), Alex Sandro (Porto), Ivan Piris (Roma) och Brian Montenegro (ex-West Ham) i sin ägo.

Så – finns det en enkel förklaring?

Jo, det gör ju det.

Estigarribia, Sandro, Piris och Montenegro har sammanlagt spelat exakt noll (0) matcher för Deportivo Maldonado.

I jakten på nedskurna utgifter har klubben förvandlats till en papperskonstruktion, en tunnel mellan sydamerikanska säljare och europeiska köpare, för att komma åt den lägre uruguayanska skattesatsen. Säljande klubbar har helt enkelt skrivit över sina rättigheter till Maldonado, som i sin tur lånat ut spelarna till nästa klubb. På samma sätt köpte Porto Hulk (nu i Zenit, som bekant) från uruguayanska CA Rentistas, där han heller aldrig spelade en enda match.

Och vad betyder det här?

Tja, till att börja med är det ytterligare ett bevis på hur outvecklad fotbollen är som affärsverksamhet. Att klubbar letar kryphål är en sak, att den organiserade brottsligheten ser sporten som ett område där de kan göra om svarta pengar till vita är en annan.

Duff citerar Mark Goddard, ansvarig för Fifas kontroll av transfers, som säger att ”fotbollen är den sista delen av den kommersiella världen där stora summor kan flyttas runt utan översyn eller kontroll”.

Det är fortfarande inte fastställt om processerna runt Maldonados affärer är straffbara, eller bara tveksamma. Fotbollen skenar, juridiken jagar. Halvmiljardsspelare säljs av klubbar där de inte ens spelat, tredjedivisionslag förvandlas till skuggor av en skugga där storklubbar kan driva igenom affärer.

Det blir en notis i tidningen. Under tiden tittar vi på Champions League.

/Simon Bank

Och han talade till slut.

Daniele De Rossi, il principe, gick in i den stora salen ute på Trigoria, satte sig framför alla mikrofoner och kameror som den romerska befolkningen över huvud taget kunnat få tag på, och berättade hur han tänker.

Vi skriver ofta om definierande ögonblick för en klubb eller ett lag, och det handlar nästan alltid om mål eller inte mål, straff eller inte straff, kanske till och med om en skada.

Det kan lika gärna se ut så här. En (försenad) presskonferens, med fyra dagar kvar till seriestarten. Tronarvingen ska tala om huruvida han tänker konvertera eller inte. Om det inte vore Rom skulle man kunna säga att det var just precis nu som allt ställdes på sin spets, men Rom står ju alltid på den där spetsen. Spetsen är AS Romas adress, deras postnummer.

Åh, era jävla dramadrottningar.

Men i alla fall. Manchester City la budet, och Daniele De Rossi hade inte sagt ett ord om det förrän idag.

När Roma spelade mot Aris skrek speakern ”Per sempre alla Roma… Daniele De Rossi!”, Zdenek Zeman har förklarat att det inte ens är en fråga utan en självklarhet att Daniele är den grund han ska bygga sitt projekt på.

Och där stod en prins och hade sitt val att fatta: Should he stay or should he go?

De Rossi är en av de där spelarna som har ett värde för sin klubb som ligger oändligt mycket högre än hans marknadsvärde för alla andra klubbar. Han är arvingen, själen, och även om jag aldrig har sett honom som ens en halv Francesco Totti – det är han inte, av många skäl – så har han aldrig varit annat än en kroppsdel, en bärande vägg i klubben där han växte upp och blev till. Där pappa Alberto sköter juniorerna, där han känner alla och alla känner honom.

Manchester Citys bud kom, och även om oron mest stressats fram av supportrar som älskar att oroa sig så har det känts lite som nu eller aldrig. Jag är övertygad om att fotbollsspelaren Daniele De Rossi skulle må oerhört bra av att lämna Italien, att utmana sig själv på alla plan och ta ett steg utanför livmodern. Han har utvecklats de senaste åren, blivit smartare och mer internationell i sitt spel. Han skulle klara sig i Premier League också.

Men det är ju inte allt.

Det vet vi eftersom Francesco Totti alltid valde att stanna kvar i Rom och Roma. Totti stannade alltid i Rom – och han gjorde det trots att han hade alla möjligheter i världen att flytta till Real Madrid eller vad ni vill. Han spelade vidare i en klubb som vinner en ligatitel i modern tid, som aldrig utmanat om Champions League, som spelar på en omodern arena i en mäktig men märklig stad.

Jag vet förstås inte, men jag kan ju tänka mig att det är lättare för en Daniele De Rossi att bestämma sig om sin framtid när någon annan redan gjort samma sak före honom.

Kanske är det Tottis största arv, större än målen och allt det andra. Att han stannade, att han visade att man kan göra så.

Zdenek Zeman ska göra om AS Roma efter sin modell – vet ni att han säger att Smetana är den musik som påminner mest om hans fotboll? – och det kommer att bli bra eller dåligt, men aldrig dåligt.

Daniele De Rossi är den viktigaste delen de har i det där bygget. Alldeles nyss gick han upp och satte sig på ett podie, i röd träningströja med klubbemblemet över hjärtat.

Han sa att det här är hans färger, att han inte ens funderat på att lämna.

– Mai, mai. Aldrig, aldrig.

/Simon Bank

Det var lite en påminnelse om varifrån jag kommer: efter två veckors – stundtals fantastisk – idrott så är det framför en handbollsmatch som det händer saker som temporärt förändrar hela ens dna-system.

En boll, två lag, en rörelse från vänster till höger och tillbaka igen.

Den lägre bloggfarten kommer att hålla i sig ett tag till, det finns mycket att göra i London och Erik Niva är alltjämt upptagen med att göra ingenting alls.

Men eftersom det är en lite speciell dag idag så är jag ju inte sämre än att jag kan göra ett undantag. Det finns ett gammalt spår om en gammal tränare som jag aldrig hunnit berätta om trots att jag borde.

Det har gått femton år sedan Roy Hodgson öppnade dörren på Appiano Gentile och gick ut. Inter hade förlorat en final, han kände på sig att ingen skulle sakna honom om han gick.

Det var rätt, men det var fel.

Massimo Moratti har alltid, oavbrutet, hyllat Roy som en av dem som förde in klubben på rätt väg. Det kan vara tveksamt om Moratti själv alltid vet så mycket om den vägen, men så är det i alla fall. Han är jämngammal med Roy, de trivdes tillsammans, och det fanns saker han uppskattade med en lugn gentleman från Croydon.

I våras, just som Inter hade anlitat Stramaccioni som ny tränare, gjorde Moratti ett semi-officiellt framträdande vid Milanos Universitet. Han var egentligen inte där för att prata om Inter, utan för att närvara vid ett speciellt ögonblick för familjen. Maria Celeste, hans och Millys äldsta dotter, skulle ta sin examen. Maria har fallit en bit från trädet, hon har jobbat på Broadway, hon är gift med den jamaicanske teatermannen Duane Allen Robinson, och hon har flyttat till New York för att arbeta med teater.

Men i våras tog hon alltså sin examen i filosofi, och eftersom Massimo Moratti var där så var journalisterna det också.

Så förklarade han hur han fått en dotter som den här:

– Det är Roy Hodgsons fel, sa han. Det var han som gav mina barn böcker om filosofi, innan han sa till mig att ”det är dags att jag drar nu, för jag vet att du inte har modet att sparka mig”.

Jag vet inte vad ni tycker om vare sig Roy Hodgson eller filosofi, men jag gillade det där så mycket att jag bar det med mig; en tränare som ger filosofiböcker till Morattis barn.

Massimo Moratti har inte glömt det, och han har inte glömt Roy Hodgson heller.

Idag är det alltså en lite speciell dag, och det vet jag av det enkla skälet att det talats om för mig via Inters officiella twitterkonto.

Gammal kärlek rostar aldrig. Inte gammal vänskap heller, tydligen.

65.

/Simon Bank

En sak ska ni ha klart för er:

Bara för att vi har ett OS att kånka på betyder ju inte det att Gigi Becali står still. Steauas ägare, Rumäniens välgörare och hela fotbollsvärldens religiöse rådgivare har på sedvanligt nära håll övervakat den rumänska ligans första omgångar.

När Steaua kämpade sig till en onödigt svängig 4–3-seger borta mot Astra Ploiesti var han inte riktigt nöjd. Att domarna var emot honom – ”De rånar oss! Det är uppenbart att domarna är emot oss!” – var ju ungefär vad vi kunnat förvänta oss. Men det fanns en annan sak som störde honom mer.

Valeriu Lupus hår.

Lupu är 21 år gammal och back. Han hade blivit inspirerad av de rådande trenderna på toppfotbollens frisyrmarknad och rakat till en sådan där mohikanfrisyr. Om ni tror att Gigi uppskattar sånt så känner ni inte Gigi.

– Va?! Är vi på cirkus?! Om han inte klipper sig kommer han inte att spela mer. Satan kommer att straffa oss, och det är Lupus fel, dundrade presidenten.

Han är bra på att dundra, Gigi.Tränaren Laurentiu Reghecampf försökte försvara sin spelare, genom att säga att frisyrbytet varit hans idé (”Lupu är så blyg och snäll, jag bad honom ändra nåt”), men Gigi hade bestämt sig för att detta var Satans verk.

Och Valeriu Lupu?

Jorå, ett par timmar senare hade han ju rakat bort sitt hår. Steaua spelar kval till Europa League på torsdag, och man vill ju inte ha Satan emot sig. Eller Gigi, för den delen.

Så. Nu vet vi alltså vilken sorts frisyrer man behöver för att kunna spela fotboll. En annan sorts historia lånar vi från Brasilien, eftersom den ändrar vårt sätt att se på den här sporten en smula.

För att spela fotboll behöver man nämligen inte ens fötter.

I brasiliansk tv berättar de den hjärtesnörpande historien om Gabriel, 11, som föddes utan fötter. Han har spelat ändå. Han har dribblat, skjutit, passat och lekt, och när nättidningen Esporte Espectacular fick höra om honom bestämde de sig för att göra ett reportage om den fotbollsgalne lille grabben utan fötter.

FC Barcelona läste och såg, och bestämde sig för att lite uppmuntran var på sin plats. De bjöd in Gabriel till sin fotbollsskola i Rio, och under en vecka fick han vara med och träna med sina jämnåriga.

– Vi har aldrig haft ett fall som honom, men det är inget problem. Här finns plats, sa skolchefen Joaquim Estrada.

Om ni undrar hur Gabriel klarade sig så är ju svaret att han inte klarade sig.

Han gjorde väldigt mycket mer än så.

Ledarna vittnar om att han på många sätt var bättre än flera av de icke-handikappade talangerna, att hans motorik och koordination var på en sensationellt hög nivå. I samma skola gick en annan pojke, Joao, som åkte hem och berättade för sin pappa vad han sett.

– Hans historia är rörande. Joao berättade för mig om den här pojken, som saknade fötter men som spelade mycket bra, förklarade Anderson Luís de Souza för Sport.

Anderson är ju mer känd som Deco, och är van vid att se fantastiska små spelare i Barcelona-tröjor.

Någon som Gabriel hade han däremot aldrig sett. Och vet ni vad – det har inte ni heller.

/Simon Bank

Vino vinner vid Buckingham Palace, och letar ni efter fotbollskopplingar här så letar ni förgäves.

Jag hoppas att det är okej att jag gör ett undantag, för det här är lika märkligt som märkvärdigt. Han var kronprinsen och tronarvingen som störtade på skallen och försvann, han var den åldrade som kom tillbaka och bestämde sig för att sluta.

Och nu är han, ett ögonblick senare, olympisk mästare. Jag tyckte väldigt mycket om hans hårdhet där ett par år i början av 2000-talet, men tappade honom sedan – det gjorde alla – och som en liten bakgrund tänkte jag bara reprisera en text jag skrev i Sportmagasinet 2008. För att den handlar om Vino, och om en sport som är både väldigt enkel och väldigt svår att förhålla sig till.

Cykelsporten gav Vino en chans till, han tog den. Cancellara kraschade, Boonen punkterade, och jag satt och höll på den lojale Cav alldeles förgäves.

Och här har ni några gamla rader om en gammal kazak som just blivit olympisk mästare. Märklig sport, märkligt liv.

•••
•••

Jag har varit i Frankrike i nästan en månad utan att tänka en tanke om cykel. Det brukade inte vara så enkelt att göra det, men nu skriver tidningarna mest om handbolls-EM, rugby och Karim Benzema.

Kanske några sidor om säsongspremiären, men utan särskilt mycket hjärta. Jag går på matcher, åker till Milano och Genua, ser till och med en del rugby, läser L Equipes fantastiska hyllningsmagasin till Jacques Anquetil – jag ska berätta mer om honom någon gång – men tänker inte en tanke om Touren.

Inte förrän en griffeltavla ändrar på saken. Det är inte så att den skriker, precis, även om det känns så.

Den sitter på stenväggen utanför en liten, oansenlig sylta på en sidogata till Rue Massena i Nice. Versala bokstäver, prålig handstil med den gamla sortens kalkkrita: Rencontre avec Alexandre Vinokourov.

Träffa Vino? Jag trodde inte ens att det var möjligt längre, men här står det i kalkvitt på svart: den 29 december kommer hela Astana-stallet att ta plats på en sjaskig krog i Nice för att träffa sina fans. Om de nu finns kvar.

Alexandre Vinokourov, den store Vino, var min favoritcyklist ett par år när alla var upptagna med att leta efter vem som helst som kunde vinna något utan att heta Armstrong eller Ullrich.

Vino kunde.

Han kom från Kazakstan, körde för Telekom, och var så modig och hård och bred i sitt cyklande. Han var aldrig större än just i Nice, när han vann Paris-Nice och tog med sig ett foto av vännen Andrej Kivilev upp på segerpallen.

Kivilev hade precis dött i en krasch, och Vino var så vacker och värdig där på pallen.Nu dyker han upp på en svart tavla, och det borde han inte göra. Förra sommaren stämplades Astana som ytterligare ett av alla stall med smutsiga händer. Vino var en blek skugga förra sommaren och åkte ur Touren, fälld för bloddopning och avstängd.

Han sa att han var oskyldig, att något var fel och att han skulle lämna sporten. Andreas Klöden, lite av den nye Vinokourov på många sätt, har tagit hans plats som Astanas frontman. Astana har ett nytt kanonlag, lett av Johan Bruynel som var hjärnan bakom Lance Armstrongs sju vinster i Touren. Men jag är mer nyfiken på Vino.

Jag har skrivit mer än vad som är nyttigt om dopningen inom cykelsporten. Den här gången tänker jag inte ens särskilt mycket på det, utan mer på en fuskares ansvar.

I Sverige existerar inget annat än det stenhårda fördömandet av fuskarna. Carolina Klüft vill operera in mikrochip i idrottarkroppar för att komma åt orent blod, de flesta andra pratar om svek, om stenhårda straff, om livstids avstängningar.

Det är klart att jag förstår dem. Vad jag inte förstår är fuskarnas ideologi, och det är den jag vill förstå. Och då kan det totala skuldbeläggandet vara ett hinder. Jag skulle vilja höra en sådan som Vinokourov stå upp och säga att ja, jag fuskade, och vet ni – det var värt det. Alla gör det, och medicinerna gav mig både pengar och upplevelser som jag aldrig kommit i närheten av annars.

Om han fick säga så skulle vi kunna gå innanför huden på fuskarna på allvar, och förstå logiken bakom. Den är ju inte universell; det fanns olika skäl för en 18-årig DDR-tjej 1980 och en amerikansk basketspelare 2008.

Nu är de bara martyrer eller monster, allihop. Kriminella som antingen säger att de är oskyldiga eller att alla andra också dopar sig.Av alla fuskare har jag två favoriter.

Den ena är Anquetil, som aldrig hycklade. Han sa att tror ni verkligen att man vinner cykellopp på vatten?

Den andra är Ludmila Engquist, som bröt ihop och visade upp hela sin svaghet som människa. Hon lät mig förstå varför hon dopat sig, var allt började och slutade.

Alexandre Vinokourov låter mig inte förstå någonting. Jag var inte kvar i stan när han mötte sina fans på en sylta i Nice strax före nyår, men jag tror inte ens att det hade varit särskilt intressant att lyssna till honom.

Han sa säkert något om orättvisor och revansch. Inträdet kostade 25 euro. En signerad tröja ingick.

/Simon Bank

Ett EM tar slut, man ligger och drar sig lite, ett OS börjar – och plötsligt kommer man på att man har en blogg.

Jag ber om ursäkt för det, och passar på att be om ursäkt för att det kommer att puttra på lite mer lågintensivt de kommande dagarna och veckorna också. Ett sommar-OS kräver sin arbetsinsats, och fotbollsbevakandet kommer att gå lite på sparlåga.
Jo, lite sneglande åt OS-turneringen blir det förstås. Och ja, det mest relevanta sipprar ju fram hela vägen hit.
Och det otäckaste och intressantaste just kväll hittade vi ju inte här.

Jag vet inte om ni noterade det diplomatiska fotbollskrig som blossade upp mellan Bulgarien och Bosnien i veckan som gick. FK Sarajevo åkte till Sofia och förlorade med 1–0 mot Levski, under omänskliga former. Små supportergrupper slogs på stan, Levski-fans sjöng sånger om knivar och Srebrenica-massakern, om Allah och muslimer, och väl inne på arenan höll hemmasupportrarna upp årets vidrigaste läktarbanderoll:

Ratko Mladić och Arkan knullade er, nu är det vår tur.

Ikväll spelades returmatchen i Sarajevo, och den var av slaget att allt utom ett öppet krig sågs som en framgång. Inför matchen gick premiärministrarna i Bulgarien och BiH ut i en gemensamt uttalande.

– Vi vänder oss till båda lagens supportrar. Fotboll är en stor sport som skänker glädje till miljontals människor världen runt, och som inte ska leda till våld. Vi är också sanna supportrar och vi ber våra vänner runt stadion i Sarajevo: förstör inte matchen. Låt utgången avgöras på planen. Förolämpa och förnedra inte era motståndare. Bulgarien och Bosnien-Herzegovina kommer att fortsätta vara vänner även efter matchen mellan FK Sarajevo och Levski.

När Levski landade i Sarajevo möttes de av beväpnad militär och en poliseskort, medan säkerheten stärktes kring den bulgariska ambassaden. 5000 poliser skulle garantera säkerheten kring matchen.
Matchen? FK Sarajevo var piskat att vinna med två mål, och med hemmafansen i ryggen rullade de igång jakten direkt. Said Husejinović gjorde två mål och blev matchhjälte, men jag är inte säker på att han var gladast efteråt.

Den lille teknikern Asmir Suljić, 20, är en av bosnisk fotbolls största inhemska talanger, och före matchen igår hade han en sak han gärna ville säga.
– En spelare ska alltid ge hundra procent, men jag lovar att jag kommer att ge mer än allt den här gången. Jag kommer att ge 120 procent.

När Levskis supportrar sjöng om Srebrenica var det Suljićs stad de sjöng om. Han var fyra år gammal när hans familj flydde hemifrån, inte utomlands utan upp i bergen.
Asmir Suljić är fortfarande kvar i Bosnien, men lär flytta till en större liga ganska snart. Oavsett var han hamnar lär han minnas 2–0-målet han gjorde mot Levski kväll.

/Simon Bank

Hur vet man att EM fortfarande sitter kvar i kroppen? Man trycker av klockan när den säger åt en att det är fotboll på tv.

Corinthians vann Copa Libertadores, Bocas sorgsna svit fortsätter, men om det var en natt för en ny brasiliansk historia så var det ju ännu mer en natt för en avslutad argentinsk.

När jag vaknade hade Juan Román Riquelme slutat spela fotboll i Boca Juniors.

Emerson Sheik sköt hem pokalen med två opportunistmål, och honom skulle man kunna skriva en bättre kriminalroman om. Emersons pappa fuskade med hans födelsepapper, kapade tre år av hans ålder, och han gav sig ut i världen på äventyr tills lagen kom ikapp och dömde honom till fängelse. Emerson har en lurig apa som husdjur, är anklagad för pengatvätt och att ha köpt smugglade bilar. Dessutom bets han lite i natt.

Emerson och Riquelme hade käftats en del före den här returmatchen, och de delar på rubrikerna idag.

En vann, en slutar.

Juan Román Riquelme ryktas vara sugen på ett sista äventyr i arabvärlden, men ska vi minnas honom så är det ju som Boca-legendar och som den som vred klockorna tillbaka i den här sporten. Han är en enganche, den gamla sortens nummer tio som spelade med insidan av huvudet lika mycket som med fötterna. När hela fotbollssporten strävat mot snabbhet har han stått någonstans en bit framför mittcirkeln med bollen under ena fotsulan och protesterat, som en senare Valderrama. Hans fotboll är den här (se hur han lufsar runt, han rör bollen tre gånger i det där svepet), inte den ultramoderna höghastighetskulten.

Jag minns när vi satt och såg Tyskland–Argentina i just det där VM:et, och José Pekerman plockade av Riquelme för att skicka laget hemåt istället. Riquelme hade varit svag och osynlig, men framför allt visade Pekerman att han slutat tro på bygget som lett honom hela vägen dit. Han gjorde ett defensivt byte, drog hem styrkorna, och förlorade både initiativ och match.

Har man Riquelme i laget måste man vara ett Riquelme-lag. Som Villarreal var under de första åren, när han bar dem hela vägen till himlens dörr, bara för att stöta på Jens Lehmann, där också. Boca Juniors har också, i nästan hela sin moderna era, varit just ett Riquelme-lag. När Olé skulle ranka de 107 viktigaste personerna i klubbens 107-åriga historia i höstas satte de alltså honom som nummer ett; före Palermo, före Maradona, före Tevez.

Riquelme är en av de stora konstnärerna i den moderna fotbollshistorien, och jag tyckte om vad Pelé sa om honom inför Libertadores-finalen.

Pelé är, 2012, vad Pelé är, men den här gången levererade han en distinkt hyllning, inte av kvalitén som Riquelme spelar med utan av något annat. Pelé sa:

– Adoro a Riquelme por la forma en que juega. Jag älskar Riquelme för sättet han spelar på.

Just så är det ju. I den här sporten har han varit en av de stora, men i sin sport har han varit den störste. I natt, efter sexton år med Boca, var det över. När Corinthians hade vunnit gick han runt planen och gratulerade var och en av dem, sedan gick han in i omklädningsrummet och berättade vad som skulle berättas.

När lagkamraterna släntrat ut till bussen, utan att säga ett ord, dröjde han sig kvar framför tv-kamerorna.

– Jag har sagt till presidenten att jag slutar. Jag älskar den här klubben, kommer för alltid att vara tacksam, men jag känner mig tom och har inget mer att ge, sa världens finaste nummer tio.

– Nu vill jag bara åka hem och krama min son.

/Simon Bank