En begränsad rapport från en balkong i solen på Malta.

Jag har sovit en timme eller två på två dygn, och har ägnat tiden åt att skriva en alldeles för platt rapport om landslagets vidare VM-äventyr. Ge mig chansen en dag till, så lovar jag att berätta något med större bredd.

Vi har det i alla fall fint här. Det är första gången jag är på Malta, och det är verkligen ett hysteriskt fascinerande landskap att fästa sin uppmärksamhet i. Här finns ett arabiskt språk, nymilleniets alla spelbolag, minimalistisk arkitektur och språkresor med 19-åringar från Säffle, Västerås och Lidköping som heter Anna, Hanna och Sanna.

Och mitt i allt ska vi berätta om en fotbollsmatch som bara ska vinnas.

Och om vi backar lite? Ni har sett Zlatans magmål? Såklart. Ni har följt Kaladzes amorteringsmatch? Ni har sett el Pibes sista stormatch? Ni kan allt om Skottlands extatiska publikuppbackning en enkel kväll med makedonbesök?

Jo men det är klart att ni har, det är klart att ni gör. Men det är hög tid att notera det som hände ett lager under det mest uppenbara en vanlig landslagshelg. Och det är förstås här vi ska se till att göra det tillsammans.

Ta det här med U21, till exempel. Ni såg ju att Sveriges kycklingar åkte ner till Podgorica och plockade tre imponerande poäng av Montenegro. Albin Ekdal och världens finaste Agon Mehmeti gjorde varsitt mål, och Sverige spelade med en startelva där alla spelare är antingen utlandsproffs eller ordinarie i allsvenskan.

Och vart någonstans vill jag med det?

Jo, det ska ni få veta.

Ganska precis samtidigt gick nämligen Italien på pumpen i ”Galles”, eller Wales på normalt språk.

2–1. City-mittbacken Christian Ribeiro och ett tv-spelsmål av Arsenals wonderkid Aaron Ramsey. Rättvist var det också, och det finns intressanta saker att säga om det – mer än att Wales har en fascinerande generation på gång, att Paloschi var den ende italienare som gjorde sitt jobb och att Super-Mario Balotelli blev sanslöst sågad för sitt ointresse. 

Det finns nämligen en dimension till, och även om vi tagit upp den tidigare här i bloggen så finns det all anledning att göra det igen. Italiensk fotboll har nämligen problem med ungdomar. Den är för intellektuell, för hantverksmässig, för krävande. För att kvala in till Serie A så måste du ha gått igenom tio nivåer av fotbollsförståelse, och det ställer till det för landslaget.

PFPO, observatoritet för professionella spelare, släppte sin årsrapport i veckan, och vi kan väl dra siffrorna och låta dem hålla föredrag på egen hand (det där var en omskrivning för ”låt dem tala för sig själva”). Det handlar om andelen spelare i toppklubbarna som är ”egna produkter”:

I Frankrike är andelen 30,3 procent, jämfört med 35,3 procent för två år sen. Klart mest i de fem stora ligorna. Italien är sämst, med sina 12,8 procent. Omvänt: Andelen utländska spelare är högst i England (59,2 procent). Tyskland har också glidit över 50-procentsgränsen (50,2) för första gången.

Liverpool är den mest utländska av alla klubbar, med sina 90 procent i snitt. Det säger en del om hur viktiga Stevie G och Jamie Carragher är för den klubben. I Italien är man uppriktigt och logiskt oroade över att spelare som Macheda, Aquilani och Beppe Rossi tvingats utomlands.

Det handlar förstås om pengar, men det är inte hela förklaringen. Vi går in på siffrorna igen: 12,8 procent av spelarna i Serie A var egna produkter, ingen annan toppliga i Europa är lika svag på den biten. Frankrike är alltså nästan tre gånger bättre. Det europeiska snittet ligger på drygt 20 procent, men sjunker konstant år för år.

Och vilka klubbar ska vi applådera, då? Tja, det finns ett gäng som, faktiskt, drar in över 40 procent egna produkter, och jag gillar faktiskt allihop: Athletic Bilbao, Nancy, Barcelona, Toulouse, Espanyol.

Definitionen för club-trained players är att de varit registrerade i klubben under tre år av de formativa åren (16-21). Det finns fler klubbar som snittar över 35 procent: Arsenal, Real Madrid, Manchester United, Bayern München. I Italien är det svårare för inhemska spelare att slå sig fram, ingen av storklubbarna snittade över 20 procent.

Vad det betyder? Tja, till att börja med betyder det att förbundskaptenerna för Italiens u-landslag måste leta i prima-vera-serierna för att hitta spelare.

PFOP gav sig också in på att jämföra andelen utländska spelare i de stora ligorna. Resultatet har ni här:

1. Premier League 65,2 procent. 2. Bundesliga 53,1 procent (över hälften för första gången). 3. Seria A 39,6 procent (jämfört med 24,3 procent i den senaste mätningen – när storstjärnorna försvinner utomlands ersätts de av utländska spelare, inte av talanger). 4. Ligue 1 33,8 procent.

Så ser rörelserna ut på den europeiska fotbollsmarknaden, och det kan vara värt att fundera över. I perspektivet ”en enda stor marknad, utan nationsgränser” är det förstås inga problem alls. Då är det, i humanistisk anda, ingen som helst skillnad på en inhemsk 21-åring och en som kommer från en akademi i Ghana. I ett landslagsperspektiv, däremot, är det förstås ett gigantiskt problem. Och för Liverpool är det en fråga om vad en klubb är för något, om vad värdet av en lokal förankring väger.

Så kom aldrig, aldrig och påstå att fotbollen inte ställer intressanta frågor.

/Simon Bank

Men se på fan.

Det är en märklig dag i Budapest. Det är det nästan alltid, den här kombinationen av att vara en sann kulturstat med ett enormt intellekt, kombinerat med den moderna rollen som Europas Bangkok (sex, sex, stripp, sex) ger en lätt surrealistisk touch till hela huvudstan.

Men just idag är det speciellt. Budapest har lyckats planera in Pride-tåg, maraton och VM-kval inom ett par timmar, och det ställer vissa logistiska krav. Det flyter inte helt obehindrat. Avspärrningar överallt, sirener överallt, kravallpolis överallt.

Jag laddade med ett besök på en William Turner-utställning som undersökte hans italienska stråk. En cappuccio i solen, enskildhet, dagens tidningar, oerhört måleri, men också en permanent samling som var stängd just den här dagen. Fascist- och Pride-krocken gjorde att de tog det säkra för det osäkra. Nederlag.

Och fotbollen? Sverige? Det vet ni redan allt om. Jag sitter just nu med världens sämsta u-lands-stream och räknar in tre poäng för Kamerun i ödesmatchen mot Gabon. Det är en kvart kvar, de kommer att vinna.

Vad det betyder för Gabon, landet Gabon, får vi se. Det är två timmar kvar till avspark på Puskás-stadion, så jag nöjer mig med ett fint järtecken.

Det var så här: Kamerun slet ont, Gabon höll 0–0, VM-chansen var på väg bort för Le Guen, Eto’o och gänget.

Då slet sig Achille Emana loss i straffområdet, förbi en back på högersidan, dålig vinkel, högerfotsläge. Så drar han en vrist rakt upp i första hörnet, stenhårt.

1. Det var väldigt likt Zlatan Ibrahimovics mål i Budapest 2005 (bara sämre).

2. Emana är Johan Elmanders gamle lagkompis i Téfécé.

Make of that what you will. Sammy Eto’o har just gjort 2–0. Och Sverige ska snart spela VM-kval.

UPDATE: …och nu har Zlatan gjort mål också. Armenien-BiH 0–2 (73) Muslimovic. Optimismen flödar.

/Simon Bank

Svensk fotboll, va…

Ja, vi står mitt i en helg där den liksom skulle bekänna färg, och det började ju inget vidare alls. Jag följde EM-kvarten halvvägs, med ett halvt öga, medan herrlandslaget körde sina sista lekövningar inför VM-kvalet, och det såg inte särskilt bra ut.

Lite känns Norge-fiaskot som en parallelluppgift till det som väntar här. Vi vet vilka vi möter, ett lag som sett sina bästa år men som fortfarande är habilt nog för att kräva en del av dig. Och vi vet inte riktigt hur väl rustade våra lag är för att möta det.

Damerna klarade det inte.

När det gällde var Seger-Schelin-generationen helt enkelt inte skicklig nog, framför allt var den inte stark nog. Nu får den leva med snacka-går-ju-hatten käckt på svaj tills de vuxit i den. Det känns ju som att det kan dröja.

Vad som är på gång i Ungern vet vi ungefär halvvägs. Ett passningsskickligt hemmalag med 41 000 fans i ryggen, optimism som väller in – och ett svenskt lag som inte vet a) om Zlatan är i form nog för att göra något stort och b) om Johan Elmander är i form nog för att göra något alls. Det finns ingen säkerhet, och det finns inget utrymme för att koppla på säkerhetsbältet.

Det blir en match som lyfter laget eller punkterar en era. Jag skriver mer om det i tidningen.

Det går annars två tuffa matcher i Budapest under lördagen. Sverige möter Ungern i den ena, Ungern möter ett mörker i den andra. För trettonde året i rad hålls Pride-parad i stan, och de senaste åren har tåget och festivalen drabbats av våldsdåd och svinerier. I EU-valet senast fick partiet För ett bättre Ungern tre platser i EU-parlamentet, med en agenda som lovade att – i samarbete med extremhögern – med alla till buds stående medel stoppa Pride-tåget från att gå genom Budapest.

Men det kommer att marscheras, och det kommer att spelas en match. Vi får se vilka som vinner.

Och mitt i all landslagshets… det var ju något vi hade glömt, inte sant?

Just det! Det är ju alldeles särdeles hög tid att summera the Mål-Otto Transfer Quiz©, den succéartade tipstävlingen som utlystes för närapå tre månader sedan.

Ni minns? Vad fint. Det handlade alltså om att spika klubbadresser för ett gäng av världens hetaste transferobjekt. Nu vet vi hur det slutade, nu har vi vinnare att kora och ett pris att dela ut.

Så här slutade det:

1. Kakà hamnade i REAL MADRID.

2. Franck Ribéry stannade i BAYERN.

3. Zlatan Ibrahimovic hamnade i BARCELONA.

4. C-Ron hamnade i REAL MADRID.

5. Edin Dzeko stannade i WOLFSBURG.

6. Karim Benzema hamnade i REAL MADRID.

7. Javier Zanetti stannade i INTER.

8. Skiljefrågan löd: ”Om jag ger Erik Niva en läderboll och EN chans att jonglera – hur många tillslag kommer han upp i då?”. Vi får se om den behövs.

Femton tappra krigare jobbade in fyra rätt totalt. Det räcker för hedersomnämnanden och avmätta applåder. För att ta sig till final krävdes fem rätt, vilket var precis vad ”Hannes” och ”Wallen” lyckades skrapa ihop.

Detta betyder, i sin tur, att vi har en final som måste avgöras, en skiljefråga som måste tas till. Det första jag gör när världen ramlat på plats och jag landat i Sverige igen, i slutet av september, är att ladda en videokamera, jaga rätt på en fontsize och en läderboll – och låta the joyful Erik Niva juggle away.

Hannes gissade på nio tillslag, Wallen satsade på tolv.

Närmast vinner. Men vi ska inte glömma att Wallen gjort det väldigt bra som ändå tagit sig ända hit.

/Simon Bank

Ria-Ria-Hungária.

Finfina flashbacks från Ferenc Puskás-stadion. En väldigt avslappnad ungersk träning, med väldigt avslappnade ungerska spelare och det är tredje gången på sex år jag är här för att se Sverige spela en liv-och-död-match i ett kval.

Senast var Lothar Matthäus förbundskapten, och han var en större stjärna än hela resten av laget tillsammans. Det var en resande cirkus, femstjärniga hotell, en förlängd skugga över ett lag som behövde allt annat än mer skugga (för helvete, de kan inte vakna på morgonen utan att se 50-talet i spegeln).

Nu är Erwin Koeman här. Jag har skrivit en del om honom till tidningen, lite mer om Zoltán Gera. Ni vet, Fulhams fine kreatör som är lite för mjuk för Premier League egentligen, men som ändå spelar eftersom… ja, eftersom han inte är den sorts spelare man vill ha på bänken.

Trevlig pojk, hur som helst. Spelar förmodligen imorgon.

Zlatan Ibrahimovic har klippt sig, Balázs Dzsudzsák har illröda skor med sitt namn på, planen är väldigt fin, läktarna är utsålda, Koeman har järnkoll på Berg från sitt Groningen och det kommer att bli en förbannat tuff lördag.

Men det där vet ni ju redan.

Sveriges match kommer att stötas och blötas och skötas överallt, så låt oss istället höja blicken och titta över hav och kontinentgränser för att hitta matcher som också har med oss att göra.

Jorå, rätt gissat: Gabon är i elden igen.

Ni minns att det blev lite liv när Gabon hipp som happ passerade Sverige på Fifas världsranking i våras. Lars-Åke gick ut och kaxade om att Sveriges U21 förmodligen skulle slå det där afrikanska bonkegänget och yada, yada, yada här är vi.

Ödesmatch för Sverige, ödesmatch för Gabon. Och även om det smärtar så finns det ju rätt många argument för att deras match har större betydelse. Gabon ska spela mot Kamerun, en match som skjutits upp sen i juni efter att Gabons president Omar Bongo avlidit och landssorg utlysts.

Nu är det dags, och det är två franska legendarer som möts. Kamerun har lockat över gamle Lyon/Rangers/PSG-tränaren Paul Le Guen, med en kappsäck full med pengar, och en välkomstfest bestående av 2000 dansare och ett tredagars kalas. Man kan säga att det var ett tecken både på ett bristande afrikanskt självförtroende och ett gott afrikanskt självförtroende. Storländerna plockar fortfarande in europeiska förbundskaptener så fort som de ska satsa. Tyvärr.

Och Gabon då? Världens 35:e bästa landslag (36:e, om man räknar med Sveriges U21) har mer att tänka på än vad som rimligen kan vara nyttigt.

I söndags hölls val i Gabon, det vanns av Ali Ben Bongo – son till den avlidne president Bongo. Valresultatet har ifrågasatts av hans motståndare, som skriker på valfusk.

Nu ska Bongo Jr alltså försöka a) bekräfta valresultatet, b) ena landet, c) orientera fram en vettig framtidsväg. Gabon lever på sin olja, men källorna sinar och enligt experter måste man hitta alternativa inkomster inom de närmaste åren.

Landet har varit självständigt från Frankrike i snart 50 år, men har kunnat räkna med ett visst stöd från ex-kolonisatörerna förut. Nu är det värre.

Enligt Reuters buades (PSG-supportern) Nicolas Sarkozy ut när han besökte Bongos begravning. Frankrikes president kommer inte att blanda sig i Gabons framtidsplaner, och enligt rapporter från oroligheterna i spåren efter valet så har franska medborgare som bor i Gabon råkat illa ut. Bland annat har demonstranter satt eld på franska konsulatet i Port-Gentil.

Och mitt i detta finns det särskilt en fransman vi ska tänka lite extra på.

Han heter Alain Giresse, och ska leda Gabons fotbollslandslag till VM. Och försöka stanna kvar i landet under tiden.

– Jag vet i alla fall en som inte kunnat stanna hemma: Jag. Jag måste fortsätta träna mitt lag. I Libreville är allt stängt. I Port-Gentil, den andra stora staden, har det redan hänt saker. Jag förstår att man ringer till mig för att höra vad som händer, och just nu är allt okej. I kväll kanske det är annorlunda…, sa Giresse i en intervju med franska radiostationen RMC.

– Men vi är fotbollsspelare, och dessutom förväntar sig gaboneserna mycket från den här matchen.

Om Kamerun förlorar är de borta från VM. Om Gabon förlorar så… ja, gud vet. Landet håller på att implodera, olika etniska grupper slåss om makten. Tidigare fanns två saker som höll ihop landet tvärs över intressegränserna. Den ena var Omar Bongos smarta, rika, oljiga händer – och de finns inte längre kvar.

Den andra saken? Fotbollslandslaget.

– Det finns mycket lokal passion, och Kamerun och Gabon har inte alltid varit bästa vänner, säger Alain Giresse och fortsätter:

– Om dom kommer att sluta ge understöd till landslaget? Jag vet inte. Vi lever lite dag för dag här.

/Simon Bank

För att förhala lite Budapest-packande en kvart till: Lite nyheter från Öarna.

Om ni haft förmånen att se en match eller två via Sky Sports den här säsongen så har ni ju också sett deras nya, hyperambitiösa sätt att presentera laguppställningarna.

Alltså, det är så här det ska se ut.

Sky har fått Premier Leagues samtliga spelare att promenera fram till kameran och se sådär lineup-hårda ut. Ja, med ett undantag då, så klart. Mannen som flinar i Big Man Duncans misshandlaransikte, mannen som hoppar groda mot Everton, mannen som åker smutstvättskorg med ett par kallingar över huvudet…

Ja, i all sin brijanta busighet: Mannen som är Jimmy Bullard.

För att vara en pajas är han en lysande fotbollsspelare. Eller tvärtom. Och om vi nu är inne på ämnet ”lysande fotbollsspelare” och tar en lite allvarligare väg så kan jag väl ge mig på lite hederlig grävjournalistik kring Fallet Eduardo.

Jag ställer mig, som bekant, på andra sidan om både Uefa och vår egen suveräne Peter Wennman i den här frågan. Av logistiska skäl lika mycket som ideologiska. Häxjakten på en enskild filmning är ett uttryck för både kortsiktighet (man kan inte videogranska allt) och en nordeuropeisk/brittisk fotbolls-chauvinism (sparka ner folk = manligt = okej, filma = mesigt = inte okej).

Men det var nu inte det jag skulle rapportera om. Arsenal har ju bestämt sig för att protestera mot Eduardos avstängning. Så långt är ni med. Men vilken sorts journalister vore vi om vi inte dessutom såg till att avslöja exakt hur Arsène Wengers protestbrev ser ut?

Precis. Den dåliga sorten. Så här är det – i all sin självklara wengerskhet: Arsenals protestbrev till Uefa:

/Simon Bank

Mellanlandning, ingen tvättid, Handelsbankens obegripliga jävla nya idiotsystem, datakrångel, två timmars uppdatering av obegripliga obegripligheter i min dator av saker jag varken förstår eller använder, svinotteflyg imorgon, kontorsjobb, ostädat, helvete, och var är Filippa Reinfeldt när man behöver lägga livspussel.

Jorå, det känns som att jag är i total fas för att skriva ett blogginlägg om Ivan Klasnic.

Han ska alltså peta Johan Elmander i Bolton nu, det har ni noterat. Och om det kan vi slå fast åtminstone en sak:

Ivan Klasnic är allt som inte Johan Elmander är.

Om Johan Elmander ska vara oroad av detta vet jag inte. För er som inte följt den franska ligan med någon ordning, och den franska andraligan med ännu mindre ordning, så kan det vara på sin plats med en liten resumé av the Croatian Kidney Killers tid i Bretagne med omnejd.

Den har, om man säger, inte varit helt friktionsfri.

Ni minns ju hur det gick till när han lämnade Werder Bremen. Efter 150 matcher, 49 mål, ett grymt samarbete med Klose, två njurtransplantationer, en utdragen rättstvist med Werder Bremens läkare och ett sensationellt EM-slutspel hade han fått väldigt mycket nog av tyskarna och drog till Nantes.

Om han hade tagit sig tiden att ringa till Christian Wilhelmsson hade han fått veta att ingen mening som avslutas med ”…och drog till Nantes” kan bära något gott med sig.

Nu ringde han inte Chippen, och Frankrikes mest prövade fans fick därmed ytterligare ett skäl att tycka att svensken inte gjort dem något gott alls.

Klasnic har nämligen – så när som på enstaka fantastiska fotbollsmatcher – varit enbart usla nyheter för Beaujoire-klubben. Han grinade, han var dålig, han grinade igen. Jag såg honom spela ett par matcher i vintras, då han demonstrativt visade att han tyckte att han inte hörde hemma här.

Det var nu inte så att man behövde tolka kroppsspråk för att förstå det.

Han sa det också.

När laget slet som djur för att hänga kvar i Ligue 1 tyckte han att tiden var mogen för en öppenhjärtig intervju med Kicker.

– Som anfallare får man för väldigt lite utrymme här. Laget som gör första målet vinner nästan jämt. (i fri översättning: Det är inte mitt fel att jag gjort två mål på sjutton matcher. It’s the French)

– Två exempel bevisar att det är svårare att göra mål här än någon annanstans: När Ronaldinho var i PSG briljerade han sällan. Och Franck Ribéry gjorde mycket mindre mål i Frankrike än i Tyskland. (i fri översättning: Jag är en av världens bästa fotbollsspelare, bara inte här. It’s the French)

Med uppvärmningen klar dundrade Killer Klasnic vidare. Det var inte bara Frankrikes fel att det gick dåligt. Det var, mer specifikt, hans lagkompisars fel.

–  Problemet är att Nantes har många spelare som inte är bra nog för att spela i Ligue 1, sa Klasnic till die Welt.

Det var alltså Frankrikes och fransmännens fel att det gick skit. Något annat? Jo, franskan också. Och tränaren Elie Baup (som i och för sig, det ska man ge Klasnic, var en katastrof).

– Det är svårt för mig eftersom fransmännen knappt talar engelska.

– Det vore bättre om tränaren ändrade sitt system. Jag har inte kommit till Nantes för att sätta mig på bänken.

Jo, det har varit stor underhållning att följa Klasnic i Nantes. I en del hade han ju också rätt. Han är i grunden en fantastisk fotbollsspelare, en stor anfallare, men tiden här har varit en fars som bäst och en tragedi som sämst.

Publiken vände sig snabbt mot honom. Det blir lätt så med spelare som tjänar 20 miljoner om året för att göra ett mål i månaden och som mest sågar lagkompisar/ligan/laget/tränaren. Bland det sista som hände i Nantes var att han blev utbuad av sina egna supportrar under en hemmamatch mot Clermont. En bit in i andra halvlek skickade Klasnic in 2–1 för Nantes, och firade med att springa rakt ut mot Loire-läktaren med armarna i luften.

Och inte bara armarna. Ett väldigt väl utvalt finger var också rest, rakt upp i luften.

Nu har Ivan Klasnic lånats ut till Bolton, jag hoppas att han får ordning på sin karriär där. Innan han lämnade Frankrike hade han en sista hälsning till fansen, ett par dagar efter långfingret:

– Jag tror att Nantes kommer att gå upp i Ligue 1 igen. Det är inte uteslutet att jag kommer tillbaka, särskilt som jag har hjärtat i Nantes. Jag älskade många av spelarna här, livet var bra, jag hade vänner… Jag vill tacka både ledningen och supportrarna.

Gotta love a man like that.

/Simon Bank

Dagen efter kvällen före.

Ibra har checkat ut, checkat in och är på väg hem. Om han till äventyrs passerade ett tidningsställ så hade han sett att världens bäste målvakt 2008 skickade iväg en hård passning åt hans håll. Eller åt Barcelonas, om man vill läsa in lite taktik i det hela.

AS frågar Iker Casillas, mitt i en längre intervju, om han ”saknar Eto’o”. Det gör han inte.

– Inte alls (skratt). Jag är mycket glad att han åkte till Italien. För mig är han bättre än Zlatan.

Om vi bortser från den uppenbara vinkeln – att målvakter verkar gilla att inleda meningar med ”för mig” – så ska vi väl mest se det som ett taktiskt-psykologiskt utspel och i andra han som en bekräftelse av att Eto’o gjorde det rätt bra mot Casillas. De senaste fem åren har han gjort sex mål på honom.

Mer då?

Tja, innan vi kliver på planet har vi lite media watching to do.

I krönikeform slår Sports Josep Maria Casanovas fast att Ibrahimovic ”kommer att bli viktig för laget” och att han varken är sämre eller bättre än Eto’o. Bara annorlunda.

I El Mundo Deportivo pryder Ibra förstasidan med sin språngnick – en bra bild – och får rubriken över hela det första uppslaget. Not that it’s a very good one:

¡Milagromovic!

Milagro betyder ”mirakel”. Catchy. Santi Nolla skriver i sin krönika om att ”det här målet skingrade oron”. Vi är överens där.

Och så betygen i den katalanska pressen:

Sport: 6 (av tio). Gjorde sitt första mål öfr Blaugrana i matchens sista minuter. Innan dess hade han försökt på alla sätt, utan större framgång. Zlatan anpassar sig steg för steg.

El Mundo Deportivo: 3 (av fem). Ville göra sitt första och gjorde det till slut. 3–0 med huvudet. I framtiden gör han bäst i att sätta elegansen i effektivitetens tjänst.

Så. Nu har jag för avsikt att sätta elegansen i effektivitens tjänst och sätta högerfoten på ett plan hem. Vi ses där.

/Simon Bank

En måndag, ett regn, en sömndrucken Erik Niva, en seriepremiär. De kommer alltid till slut, och idag har allt bestämt sig för att komma samtidigt till Barcelona.

Tjygrinskij har också kommit. En mittback för 25 miljoner euro, och alla här undrar hur han kan vara värd det. En back! Och inte ens en brasseback! Sjaktar-skägget bor på samma hotell som oss, och i intervjuer berättar han att han älskar att läsa böcker och kolla på film, att han inte går på disco och att han aldrig druckit alkohol. Ingen brasseback, som sagt.

Barça kommer alltså att spela med mer eller mindre ett b-lag ikväll. Utan Messi (som är med landslaget), utan Iniesta, utan Márquez, utan Gary Lineker, med en Thierry Henry och en Zlatan Ibrahimovic som inte spelat sig ikapp sig själva riktigt än.

Så vad ska vi vara nyfikna på?

1. Zlatan Ibrahimovic, förstås.

För Barcelonas skull, men lika mycket för landslagets. Tar han ett steg till mot att likna sig själv? Sitter rörelsemönstret? Orkar han 75 minuter? 90? Kommer han rätt i avslutssituationerna? Hur är bolltouchen? Accelerationen? Vågar han gå in i närkamper fullt ut? Något säger mig att detta kommer att rapporteras lite här och var i svensk press.

2. Pedrito.

Pedro Rodríguez har varit Barcelonas sommarförälskelse. Han har gjort mål så fort han sett bollen, och han har exakt den bakgrund som publiken älskar. Fostrat här hemma, upplockad ur b-laget av Pep, och så en succé på det. Gör han en bra match till är han en a-spelare på rikigt. Gör han mål igen kommer ingen vilja flytta honom.

3. The travelling support.

Sporting representerar för fullt nere på stan. Rödvita tröjor både här och där. Nu är ju Camp Nou helvetet på jorden för bortasupport – man sitter så högt att man får ducka för karlavagnen – men de kommer att synas ändå.

4. Tonläget.

Madrid sparkade igång säsongen med ett världsrekordförsök i svulstighet. Usain Bolt var där med sitt patenterat patetiska pekande (jag började hata det i samma sekund som det gick från att vara spontant till att vara ett varumärke), och Marca ägnar idag åtta sidor åt att berätta om mötet mellan C-Ron och Bolt (Atlético Madrids seriepremiär landar på sidan 18).

Hur kontrar Barça? Tjygrinskij kommer att presenteras, men hur sköts resten av liturgin? Kommer Tyson Gay? Sköter Mats Wennerholm avsparken? Är Johannes Paulus återuppstånden och tillbaka på läktaren? Inget kommer att förvåna mig.

Där någonstans kan vi börja. Det känns som att det kan vara värt att se den här matchen också. Här har ni förresten lite uppsnack från bloggens svar på Mick & Keith Liam & Noel Iniesta & Xavi Chas & Dave.

Dags för fotboll. Vad tror ni?

/Simon Bank

Monday morning coming down.

Ett Barcelona att åtminstone vända sig om i, en match att förbereda, en helg att summera lite smått.

Sorgligast var förstås rapporterna om att Noel och Liam nu tagit ut skilsmässa för gott. Ja, inte att de gjorde det, utan att de inte gjorde det för tio år sen. Nu är det här ingen musikspalt, så jag sveper förbi händelsen med ett konstaterande om att när de var bäst i världen, för femton år sen, så var de bäst i världen för mig också.

Och det här är, såvitt jag förstår, den senaste tv-intervju som gjorts med the ex-genius that is Noel Gallagher.

Han har de senaste åren snackat mer och mer fotboll, mer än musik stundtals. När Oasis turnerade i Italien var det Controcampo och de andra fotbollsprogrammen han mest syntes i. Liam? Nah, he couldn’t half play footy, men den här danska skämskuddesekvensen visar i alla fall graden av hans supporterskap.

– Oh nah, the red. Can’t do that.

Britpop-scenen krockade med hela Cool Britannia/Premier League-eran. Världens bästa fotboll, världens bästa musik. Stockholms-klubbarna har lånat tifo-koreografier från både Libertines (Time for heroes) och Oasis (Some might say), och alla på scenen var inte City.

En del var röda.

Andra är QPR hela vägen in. HELA vägen in.

Och på den helt andra sidan av skalan och kanalen kan jag ju inte låta bli att uppmärksamma att det var Christophe Jallet som gav Lille-keepern Butelle chansen att sjabbla in 3–0 i Paris i helgen.

Varför det är intressant? Jo, dels för att det är andra veckan i rad backen gör mål för PSG, men framför allt för att Christophe Jallet är den kanske mest udda franske fotbollsspelare ni någonsin kommer att få höra om. Och då är jag ändå införstådd med att ni har björnkoll på Eric Carrières besatthet av av att plocka svamp.

Jallet är nämligen vinkännare.

Alltså, han är inte vinkännare på det där rynka-näsa, gurgla lite, säga ”sydsluttning”-sättet. The boy knows his wines.

Jallet är född mitt i Cognac, hans familj ägde en gård med 25 hektars druvodlingar.

– Jag körde tidigt traktor ute bland vinodlingarna, det formade hela min uppväxt. När jag kom till Niorts fotbollsakademi så jobbade jag bland vinstockarna när mina kompisar drog ut och dansade. Allt det här har gett mig en smak för att arbeta och för jorden, berättar Jallet i Le Parisien.

När han började spela som proffs för Niort tog han en distanskurs för att få en högskoleexamen i oenologi, vinvetenskap. Han hade behövt en tremånaders praktik för att få sin examen, men det blev för tufft. Matcherna kom i vägen.

Jallet medger att intresset är rätt speciellt. I Lorient kunde han snacka vin med Ulrich Le Pen, och han har hört talas om att en av backarna i Guingamp är sugen på att ta en oenologi-examen också. Annars är han ensam.

Och om man är metafor-sugen? Tja, Bordeaux är rätt bra både på vin och fotboll för närvarande.

– Jag älskar Bordeaux-vinerna, särskilt de mest kraftfulla, säger Jallet. Margaux- och Pauillac-vinerna är fantastiska. Côtes-du-Rhone som, till exempel, Saint-Joseph och Côte-Rôtue är också fantastiska.

Så, då har vi lärt oss något idag också. Igår ägnade vi oss mest åt att räkna in ett par riktigt fina fotbollsmål. Ur den vilda målfloden plockar vi de mest anmärkningsvärda på uppstuds:

Gabby Agbonlahor är inte bara fast as foock. Han kan skjuta också.

På Mestalla fick Erik Niva, bland inte så mycket annat, se en elak liten chip av Pablo Hernández.

På temat ”what was that all about” räknar vi in Atletis pinsamheter nere i södern.

I Rom var det Diego Doppietta Day.

Om det första såg pinsamt enkelt ut ur ett backperspektiv, så osade det andra av klass. Juve har gjort en av sommarens bästa värvningar.

DDR:s kvittering var ju både vaken och snygg…

…men han var inte ens bäst i långskottsgrenen. Argentinaren Rolfi Montenegra avslutade ett mexikanskt flipprande på bästa sätt när América körde över Toluca.

Från Genua ska ni främst jobba er fram till Cassanos ljuvliga 3-1. Då hade han redan klackat fram till ett mål.

Och från Tyskland ska vi inte undanhålla er en mördarmörsare från Köln-marockanen Adil Chihi. Inte för att det hjälpte mot HSV, utan för att vi gillar mördarmörsare.

Slutligen, en liten påminnelse om varför ni alltid ska läsa bloggkommentarerna här. Some quality linking från läsekretsen gav oss nämligen Enzo Marescas värderade volleyvåld.

That’s it and that’s that. For now.

/Simon Bank

Hola chicos y chicas.

Jorå, man har bytt land såhär över natten. Milano spottade regn, så det var lika bra. Barcelona är snällare, mindre lynnigt. Man vet var man har saker och ting. Som det här med tidningarna. Det är ju lätt att glömma bort det, men det räcker med fem döda minuter i en taxi för att bli påmind.

I dag brassar AS och Marca, Madrid-tidningarna, på med vad de kan från the grand Florentino Pérez Bernabéu Galacticos II 2009 opening. Grundtonen ligger någonstans i nivå med AS utrop om att ”Bernabéu underhölls med blixtar av stort spel från el nuevo Madrid”.

Över till de Barcelonabaserade/Barça-lojala tidningarna. Mundo Deportivo: ”Den nya galaxen vinner med besvär”. Sport: ”Madrid plågas i sin ligadebut”.

You say tomato, I say… ketchup?

Jaja, underhållande är det hur som helst. Själv ägnade jag alltså gårdagen åt att a) åka taxi, tåg och tunnelbana och b) åt att haspla ur mig ett Barcelona-stycke (komplett med stavfel) och en i stort sett rättstavad derbykrönika.

Jag var ganska överens med de italienska tidningarna. Det var liksom inte särskilt komplicerat. Övertron på Ronaldinho är ett Milan-problem, alla de nya offensiva alternativen är ett stort steg för Inter. På sidan fem reder Gazzetta dello Sport dessutom ut ett problem som plågat interisti en del de senaste veckorna:

Varför kysste Zlatan Ibrahimovic Barça-märket redan dag ett? Zlatan krånglar inte till det:

– Fotograferna bad mig göra det, och det var inga problem. Barcelona är mitt nya lag nu, det jag representerar idag.

Intressant och fint är annars att han fortfarande talar om Inter som ”vi”.

– Sa Kakà att Milan skulle vinna derbyt? Nänä, jag säger att vi vinner.

Och:

– Inter finns kvar i mitt minne. Jag hälsar till alla, presidenten, Branca, materialarna, allihop. Mister också, jag saknar dem alla.

Mer då? Ja, tittar vi ett dygn framåt så ser vi ett transferfönster som är på väg att slå igen.

De som borde handla: Milan borde panta burkar och köpa en ytterback (Rafinha, om det nu inte blir Bayern). Juventus också (även om Grosso känns som näste Zambrotta). Bayern borde köpa den där mittbacken som kan göra dem till CL-mästare, och kanske en målvakt också.

Tittar vi istället ett dygn bakåt, i kompaktformat, så ser vi det här, i turorning från bra till môcke bra:

15. Andrej Arsjavin fick temporärt tsartyst på Old Trafford.

14. Diaby superskallade in sitt livs värsta mål.

13. Arsène Wenger hittade nya kompisar.

12. Iraklis-ivorianen Serge Dié hittade också en ny kompis.

11. …liksom Aris-keepern Michalis Sifakis (själva grejen med den sekvensen var att Iraklis säkerhetsvakter varken såg något själ att a) stoppa supportern, eller b) gripa supportern efteråt).

10. Captain Fantastic gjorde vad Captain Fantastic brukar göra.

9. …och både Derby och Nottingham hittade nya vänner.

8. Koreanska kvalitetsnamnet Dur Ri Cha sänkte Schalke i Gelsenkirchen.

7. …och vi rapporterar med glädje att Champagne Charlie fixade fram straffen som gav Sochaux tre poäng mot Monaco.

6. Världens starkaste ytteruppsättning, Rib och Rob, hjälptes åt att kicka upp Bayern-båten på rätt köl igen. Och sen gjorde de om det igen.

5. 28 sekunder in här så ser ni Tahitis man i världsfotbollen, Vahirua, hänga helgens finaste frispark. Och ja, det är meningen. Han gör sånt.

4. Radoslaw Majewski polackprickade in 1–0 mot Derby.

3. Thiago Motta avslutade helgens läckraste lagövning i geometri (and they laughed and laughed).

2. Lyons superbrasseköp Bastos öppnade kontot i vanlig, vacker Bastos-stil.

1. Ja, och då återstår det väl bara att kora helgens vackraste mål så här långt? Diplom och en ask romerska bågar går oavkortat till Kayserispors argentinske tia Franco Dario Cangele för det här van Bastenska mästerverket. Det krävs en viss form av självförtroende just to try, you know.

Ja, det var väl, i stora drag, det hela.

/Simon Bank