Arkiv för kategori Okategoriserade

- Sida 134 av 239

The Truth Is Out There?

av Erik Niva

Ett experiment, för att testa bloggens förmåga som resurs.

Tillbaka på svensk mark är det två frågor av helt olika karaktär som jag genuint skulle vilja ha svar på. Frågan är nu om det går att spela vägg med cyberrymden och komma ut på andra sidan med bollen i behåll – och det har blivit dags att ta reda på saken.

* För det första: Vem var den första utlandsfödde herrspelaren att representera det svenska a-landslaget?

* För det andra: Som ni alla vet är ju en spanska café con leche vida överlägsen en italiensk caffè latte – men vad skiljer egentligen de två sorterna åt, OCH hur ska jag få tag på en ordentlig con leche i Sverige?

Ingen tävling, inga priser. Bara två saker som jag är uppriktigt intresserad av att få veta. Jag låter nu trålaren flyta i några timmar innan jag vittjar nätet och utvärderar fångsten. Det ska bli högintressant att se vad vi får upp.

UPPDATERING. Det tog sitt lilla tag, men nu tror jag faktiskt att vi fått våra svar. Länge tycktes vi stå och stampa med ganska vilda spekulationer och icke-auktoritära gissningar – men utan att vara 100-procentigt säker känner jag mig ändå bekväm med teorin från signaturen ”Tomassi”.

Förmodligen är det så att den gamle GAIS:aren Karl-Alfred Jacobsson var den förste utländskfödde svenske a-landslagsspelaren. Han föddes i Boston, USA, men flyttade till Sverige som femåring då han hade en svensk pappa. Jacobsson kom senare att göra sex landskamper för Sverige, med debut den 5 oktober 1952.

Någon måste ju ha varit den förste.

Kaffet då? Jo, för fan. Sammanställer man svaren får man väl en träffbild där man alltså bör dryga ut dosen espresson, mixtra lite med mjölken – och eventuellt också addera lite salt, vilket ju låter helt bisarrt – för att få en ordentlig café con leche. Påstås gå att hitta på vissa spanska ställen i Stockholm, och jag kommer definitivt att kontrollera de uppgifterna.

Så ser det alltså ut i nuläget. Någon där emot?

UPPDATERING II. Flitigt nattsurfande från några ambitiösa bragdmän har skapat en omkastad – men helt grönsvart – prispall.

För det första tycks Karl-Alfred Jacobssons egen bror – Sonny Jacobsson – ha debuterat i a-landslaget redan 1951, alltså året innan sin mer berömde familjemedlem.

Men framförallt så har vi alltså en helt ny tätkandidat. Konrad Hirsch föddes den 19 maj 1900, i norska Eidskog. Vi kan möjligtvis argumentera för att Norge fortfarande var i union med Sverige vid den här tiden, men det känns som att missa målet. Gaisaren Hirsch fick sedan debutera för a-landslaget den 18 maj 1924, mot Polen. Samma sommar blev han uttagen i OS-truppen till Paris, och spelade i bronsmatchen mot Holland.

Sedan var hans landslagskarriär tråkigt nog slut. Senare samma år – den 17 november 1924 – dog den 24-årige Konrad Hirsch av någon anledning som jag inte lyckats lista ut vilken den var.

Förmodligen har vi nu hittat den första utlandsfödde a-landslagsspelaren. Det innebär dock inte att vi rätat ut alla frågetecken.

Hur dog Konrad Hirsch?

UPPDATERING III. Enligt ännu inte helt bekräftade uppgifter dog Konrad Hirsch av en hjärnhinneinflammation.

/Erik Niva

Euronight II

av Simon Bank

Från var och en efter förmåga, till var och en efter behov.

Det är så vi jobbar här i bloggen, så vi såg till att skicka iväg Erik Niva till Bayern (Glenn Strömberg brukar säga ”Bayern Monaco” på italienska, det är väldigt rart) medan jag satt i Årsta och umgicks med Lasse Kinch.

Det var, ska ni veta, inte det sämsta.

L’Olympique de Marseille satte Real Madrid i skolbänken av och till före paus. Stéphane M’Bia var bäst på planen i en yt-ätar-roll och C-Ron var ett mindre offensivt hot än vad den briljante/otaktiske Taiwo var på den kanten. OM såg välorganiserat och vasst ut, med Niang som ultra-hot i djupled och ett Madrid som såg ut som elva killar som träffats för första gången i spelarbussen på väg till Bernabeu.

Och ni som kan ert OM – hur tror ni att allt utvecklade sig?

Jo, naturligtvis så här: OM lät Pepe pricka C-Rons fot bakom en somnambul Diawara, och Martin Hansson införde allsvenska regler i europaspelet och visade ut Diawara för en klockren bollträff en minut efter. Kakà tittade in straffen som följde, och så var proppen ur. C-Ron gjorde 3–0 också.

Och så målen, då, som de trillade in:

CSKA plockade isär Besiktas, 2–1. Dzagojev vitryssmällde in 1–0, Krasic sprang in tvåan, och sen spelade det ingen roll alls vad talangbacken Ismail Köybasi hittade på med sin väldiga vänsterfot.

San Siro fick gamle finlandsfärjan Hannu Tihinen för sig att han hette Zola och klackskarvade in 1–0 i Milan-kistan.

Och i Porto fick Falcão för sig att han hette Tihinen, innan Rolando i rent glädjerus dubblade målskyttet ett par minuter senare.

Cypern då? Chelsea gjorde jobbet, anfört av Nicolas Anelka.

På drömteatern visade världens bäste Dzeko (som Klose, bara bättre) hur man nickar, innan Ryan visade hur man är en lite tursam Ryan Giggs och Michael Carrick böjde in 2–1.

Bordeaux fick slita för att karva ut ett hörnmål mot Maccabi, Ciani stod för vinnarskallen.

Kvällen i sammandrag? Erik Niva klarade inte av att leverera ett enda mål, Lasse Kinch ordnade tre och Milan skäms mest i Europa just nu.

Eller vad säger ni?

/Simon Bank

Enemies of the People

av Erik Niva

Hela Lufthansas europeiska datorsystem är satt ur spel – det är i alla fall vad de påstår i Katalonien – och med de förseningarna försvann både min halvdag i München, mitt snabbesök på Oktoberfesten och mina möjligheter att ladda upp ordentligt inför FC Bayern-Juventus.

Det här är ju ett getingbo varifrån ett av storlagen mycket väl faktiskt kan åka ur – till skillnad från gruppen med Barcelona och Inter – och utifrån den bakgrunden håller jag det här som höstens hittills största Champions League-match.

Kampen mellan Tyskland och Italien om tredjeplatsen bland Europas ligor tillför ytterligare en dimension, så vafan… Jag ska inte sura för mycket över att det blir en ställa ner väskan-ta en dusch-dra direkt till arenan-visit, det här. Jag kommer i alla fall till start, till skillnad från Juventus före detta Bayern-spelare Hasan Salihamidzic.
– Det irriterar mig otroligt mycket. Jag vill så gärna spela i München. Men det fungerar inte. Jag har försökt allt. 

Bosniern missar matchen på grund av skada, men har i alla fall hunnit ge en av de mer intressanta inför matchen-intervjuerna, där han ställs inför påståendet att tyskar mest förknippar italiensk fotboll med våld och halvtomma arenor nuförtiden.
– Det händer otäcka saker, men ibland överdriver medierna. Det är otroligt roligt att vara fotbollsspelare i Italien. Tyvärr är många arenor omoderna, medan Tyskland numera är nummer ett i Europa med sina moderna arenor, sin säkerhet och sin organisation. Men även i Italien byggs vissa nya arenor, till exempel i Turin.
• Det är inte så att italienarna har tappat sugen för Calcio efter alla skandaler och allt våld?
– Nej, det intrycket har jag inte. Alla här pratar fortfarande fotboll konstant, från småpojkarna upp till de gamla kvinnorna. Det finns fortfarande mycket passion här. Ibland spiller det över, och får negativa konsekvenser för beteendet inne på arenorna. Hela fotbollen lider av att vissa personer som inte hör hemma på arenorna är där. Men Serie A är en väldigt intressant liga. Jag tycker att det är väldigt synd att så lite italiensk fotboll visas i Tyskland.
• Antingen så älskar du klubben eller så hatar du den – det gäller både Bayern München och Juventus.
– Det kan man säga. Men i Italien är det ännu känsligare. När vi åkte runt med Bayern-bussen i Tyskland sa folk: ”Ugh, där är bayrarna”. Men med Juventus är det extremt. Män, barn, mormödrar och farfäder står på gatorna och skriker och gör fula gester åt oss.

Jahapp. Mot Allianz Arena dårå.

/Erik Niva

Euronight

av Simon Bank

Det tål att upprepas: Problemet med att se på fotboll är att man missar en massa fotboll.

Epilepsizappade mig igenom en kväll, såg hela Tyskland–Sydkorea i U20-VM (1–1, Tyskland en gigantisk besvikelse), hela Rubin Kazan–Inter och irrade runt i gränslandet mellan allsvenskan, VM och Champions League resten av kvällen.

Och vad såg vi, då?

Rubin chockstartade med gammelrysk fartfotboll och körde över Inter i 20 minuter. Mini-argentinaren Alejandro Domínguez visade världen att Lucio kan allt utom att dansa – och så var det 1–0.

Inter hostade igång motorn, världens bäste högerback – jo, jag tycker nog det – sköt ett inlägg i skallen på Stankovic, och så var det kvitterat. Rent hantverkskunnande.

Super-Mario Balotelli tog ytterligare en av de där utvisningarna som blir till vattenhinder på hans väg mot stjärnorna, och Inter var genuint illa ute i andra halvlek när Semak och Gökdeniz Karadeniz trummade på. Inter trögblekt, men framför allt ska man nog ha klart för sig att Kazan inte är ett ställe dit man åker för att hämta hotelltvålar, en t-shirt och tre enkla poäng.

Lyon åkte till Debrecen och gjorde just det. Kongo-Kim såg till att det började precis så smärtfritt som tänkt när han plockade upp en hörna och dundrade in 1–0 efter hundra sekunder och en hörna från Pjanic. Lill-bosniern fick mersmak och bowlade in den här frisparken efter en kvart, och serverade gamle gnällspiken Govou en assist-hörna till (vi skulle kunna kalla det självmål också).

Sedan tog Kim Källström över som leverantör, allt för att mata pantern Gomis.

Tung start för den delen av Europa. Rumänska ligaledarna Unirea Urziceni sprang in i Stuttgart och tungturktysken Serdar Tasci efter fem spelade minuter, innan Dacian Varga använde vänstern till att curla in kvitteringen.

I AZ, ett svensklag utan svenskar (Wernbloom på bänken, Rasmus Elm cup-tied) visade hollandsmarockanen El Hamdaoui att den forward som behärskar diagonalsmygandets konst inte behöver skjuta så förbannat hårt. Standard Liege kom hem med en poäng, trots allt och tack vare ett slutminutsmål av 19-årige Moussa Traoré.

Rangers? Det är förstås såna här kvällar de måste överträffa sig själva, med Ibrox i ryggen. Det är såna här kvällar de inte ska spela det sämsta markeringsspelet den här sidan om Real Madrid/08. Konko, Adriano, Luis Fabiano, Kanouté och killarna gör nämligen mål då. 1–4 till slut. Game Over.

och Barcelona hade en vanlig dag i fabriken. Zlatan Ibrahimovic hade ett par kvicka dribblingsturer, en bra 85-minutersmatch och ett fint assist till Pedrito, men det var Messi som – med lite målvaktshjälp – drog ur proppen ur Kiev-tunnan. Zlatan beskrevs, enligt våra vakna läsare, av engelska tv-kommentatorer som ”a bit like Kevin Davies”. Vi får se om Erik Niva kan nyansera den bilden något när han fått sina potatisar varma och majonäsfria.

Arsenal left it a bit late mot Olof and his Olympiakos. Först sista kvarten gjorde RvP och Andrej Arsjavin de där målen som behövdes.

Själv valde jag att fokusera på Fiorentina–Liverpool, och det gjorde jag helt jävla rätt i.

Jag har en tes om att Viola är som bäst när de möter flödande fotboll och bara åker med. De har så snabba fötter, så kvicka hjärnor, och när de drar raka streck mellan Jovetic, Mutu, Vargas och Montolivo så är det helt enkelt väldigt effektivt.

Det var klapp-klapp, superpress, 4-2-4-spel med en fart som… ja, som inte ens Liverpool hängde med i.

The Mighty LFC kunde inte kontrollera matchen, som de brukade göra, och när Insua stod och tittade passade mål-ungen Jovetic på att lura in 1–0. Innan paus passade Jovetic för säkerhets skull på att styra in 2–0 också, bakom ett patetiskt Liverpool-försvar.

Liverpool gör så ibland, oförklarliga idiothalvlekar, men det här var värre än vanligt. Gerrard låg för högt och fick inte tag i bollen, och Zanetti höll mittfältet i handen lite som han hade lust.

Bättre i andra, så klart, med ett lite mer försiktigt Fiorentina. Snällare press, intelligentare Liverpool. Men inte tillräckligt. 2–0. Della Valle applåderade på läktaren.

Där har ni kvällen på en tallrik. Vi ska bara utse det snyggaste målet också.

Det var, precis som väntat, HamKams fotbollsgeni Tommy Øren som skickade in det bakom Conny Månsson i Kongsvinger.


•••

Dagen var av en annan sort. Imorgon spelar Toulouse Uefacup i Brügge, men de gör det med ett hål på läktaren. Brice Taton, en 28-årig ultrá från Toulouse, dog klockan tio i morse. Han var medlem i Les Indians, den största ultrágruppen i TFC, men TFC har rätt få tunga våldssupportrar och Taton var inte en av dem.

För två veckor sedan satt han i en irländsk bar i Belgrad, inför cupmatchen mot Partizan, när 30 huliganer dundrade in med järnrör och baseballträn. Enligt rapporterna från Serbien var det professionella våldsmän som var ute efter att protestera mot den planera Pride-festivalen i stan.

De attackarede TFC-fansen, slog ner Taton, släpade ut kroppen och släppte den nedför en tio meter hög avsats.

Två operationer och två veckor på intensiven senare är Brice Taton död, och både de serbiska och franska regeringarna ropar på hårda straff mot förövarna. Human Rights Watch har de senaste åren kritiserat Serbien för att ha misslyckats med att stävja hatbrott mot minoriteter, och regeringen valde att ställa in Pride-paraden av rädsla för våldsbrott, och i den serbiska fotbollen har våldet exploderat de senaste åren. Både Partizan och Röda Stjärnan har drabbats.

– Vi har redan visat vår bestämda vilja att lösa dessa problem som redan funnits i andra länder. Vi tänker använda oss av deras erfarenheter när det gäller kampen mot huliganvåldet, meddelar serbiske premiärministern Mirko Cvetcovic.

Partizan uppdaterade under eftermiddagen sin hemsida:

”Brice Taton finns inte längre ibland oss. Han lämnade Belgrad i en kista och vi andra står kvar med skammen, utlämnade åt att möta oss själva och konsekvenserna”

I morgon spelar Toulouse FC fotboll igen. På söndag hyllas Taton vid hemmamatchen mot Lorient. Klubben kommer inte att ta betalt för biljetterna, utan ber istället publiken att lägga sina sedlar i en insamling till Brice Tatons familj, hans sambo och deras fyraåriga dotter.

/Simon Bank

Football Dynamo

av Erik Niva

Åsså var man här igen då.

Riktigt hur många gånger jag varit i Barcelona de senaste åren har jag ingen som helst aning om, men de räknas ju i dussin. Men även om de nu gör en sämre patatas bravas här än i Madrid – ta bort den där satans majonäsen, för i helvetet! – så finns det ju värre plats på jorden att återvända till.

Men nu var det inte min återkomst det här skulle handla om, utan något aningen lite större.

Zlatan? Äh. Ikväll är ju Andrij Sjevtjenko tillbaka på Camp Nou. Han har visserligen varit här med Milan, men ikväll har han återigen Dynamo Kievs tröja på sig, precis som han hade den där höstkvällen för snart 12 år sedan.

Han var en 21-åring med pojkansikte då, Sjevtjenko, och med sitt hattrick såg han till att Barcelona drabbades av det som fortfarande är klubbens värsta hemmaförlust i Europacuperna.

Den här upplagan av Dynamo Kiev var det sista stora laget som det gamla Östeuropa någonsin producerade. Spelarna var alla fostrade i det gamla sovjetiska systemet, och hade drillats i den egensinnige visionären Valerij Lobanovskijs systemfotboll.

Säsongen efter chocken på Camp Nou vann Dynamo Kiev med 3-1 över Arsenal, och slog sedan ut Real Madrid i kvartsfinalen. I semifinalen spelade de ut Bayern München, och ledde med både 2-0 och 3-1 innan Carsten Jancker orättvist satte 3-3 i den 90:e minuten.

Därefter föll laget sönder. Luzhny flyttade till Arsenal, Kaladze till Milan, Rebrov till Tottenham – och Andrij Sjevtjenko till Milan. En hel karriär har hunnit passera sedan han senast stod i vitblå dräkt här på Camp Nou. Han har hunnit vinna Guldbollen, sätta den avgörande straffen i en Champions League-final och sedan ta med sig bucklan hem till Kiev och statyn av den avlidne Lobanovskij. Han har fört sitt Ukraina till VM-kvart, misslyckats i Chelsea och ryktesvis nu avstått från cirka 50 miljoner lönekronor för att kunna flytta tillbaka till Kiev.

Han kommer inte att göra något hattrick ikväll – men själv är jag väldigt glad att över att hinna se honom spela i Dynamo Kievs tröja innan han slutar. Även om han blev ofantligt populär i Milan är det här den klubb där han hör hemma.

/Erik Niva

Gone in 8 seconds

av Simon Bank

Dags att lägga ett stockholmsderby av den märkligare sorten (just för att det inte var ett dugg märkligt) till handlingarna och svepa med blicken över fotbollseuropa igen.

Och vet ni, jag fastnade i Frankrike.

Använd er empati nu, och försök sätta er in i det här: Du är målvakt i ett lag som startat serien uselt, en vinst på de sju första omgångarna. Så går du in till en tuff bortamatch mot ett bortalag – vad tänker du då?

Jo, du tänker att ”nu jävlar”. Du tänker ”nu ska vi inte släppa en jäkel över bron”. Du tänker helt säkert att ”en bra start nu, gubbar, så vi kommer in i det här”.

Vad du inte tänker på är Rémi Maréval.

Nantes vänsterback var tills bara ett par år sen en arbetslös fotbollsvagabond, på jakt efter ett kontrakt vilket som helst. Efter två år i Nantes vet hela Frankrike vem han är, och det beror på att han är en bazookabollskytt i den finfranska traditionen av Sauzees och Taiwos. I fjol skickade han in ett av fotbollseuropas bästa mål i en match mot OM.

Men tillbaka till målvaktsperspektivet. Nicolas Puydebois hålls fortfarande som en hjälpligt talangfull målvakt, han var reserv i OL häromåret och nu är han etta i Nîmes. I går stod han där i solskenet och tänkte glada tankar i exakt åtta sekunder.

Sen gjorde Rémi Maréval så här.

Kameramannen var obetydligt mer vaken är Puydebois. Åtta sekunder tog det, det snabbaste mål som gjorts i fransk ligafotbollshistoria, delat med Michel Rios mål för Caen mot Cannes 1992 (jag gissar att bättre klipp dyker upp under dagen).

– Jag hade tur. Jag skulle slå den ut på kanten eftersom vi lyckats med den varianten på träning och när jag såg att jag slagit in den mot mitten tittade jag på Djamel (Abdoun, mittfältaren) och sa ”tränaren kommer att döda mig”.

Det tidigare snabbaste målet i Ligue 2 gjordes av Boulougne-ikonen Grégory Thil, som skickade in en boll efter 14 sekunder mot Caen 2002. Det roliga med det?

Jo, att innan Thil kom till Boulougne spelade han ett par säsonger med Beauvais. En av hans lagkamrater där: Rémi Maréval.

– Jo, jag minns det där målet, erkänner Maréval.

Och de flesta av oss, och alldeles särskilt Nicolas Puydebois, kommer att minnas det här.

/Simon Bank

Fotbollsmördare

av Erik Niva

Michael Henderson är en 50-årig sportjournalist från Lancashire som är en av alla de britter som blivit desillusionerad av Den Moderna Fotbollen.

Det som skiljer honom från andra är att han inte nöjer sig med att muttra litegrann och ta ett djupare svep av pinten, nej, Henderson har skrivit en bok där han förklarar vad som har gått fel. Och framförallt – han namnger de han håller som ansvariga.
– Med tiden så tröttnade jag på överdrifterna, lögnerna och feltolkningarna. Fotbollen har dragits i smutsen av folk som inte ser till sportens bästa. Alltför få älskar den så som den borde älskas, med en värme balanserad av en kritisk avskärmning som man måste applicera på allt som är värt att göra. Det här må vara en indignerad bok, men som George Sand skrev, indignation är den högsta formen av kärlek.

Sedan några dagar tillbaka kör The Times utdrag ur ”50 People Who Fouled Up Football” – ber om ursäkt ifall några redan plöjt igenom dem, men här ute på de europeiska rälsarna får saker och ting ta sin tid – och de flesta uthängningar är gjorda på lite väl självklara grunder.

Wayne Rooney får skit för att han ibland uppför sig som en gatuunge från Croxteth, George Best får skit för att han slängde bort sin talang, Victoria Beckham får skit för att hon konverterade David Beckham till något mer än en fotbollsspelare och Freddy Mercury får tack och lov skit för att ”We Are the Champions” spelas på varenda satans prisceremoni nuförtiden.

Så långt inget konstigt alls, och få namn att höja på ögonbrynen över i totallistan, även om man blir lite nyfiken på vissa av motiveringarna:
Roman Abramovich, Sam Allardyce, Mike Ashley, David Baddiel, Tony Banks, Joey Barton, Ken Bates, Sid and Doris Bonkers (vilka?), Ashley Cole, Gary Cook, Hunter Davies, Didier Drogba, Martin Edwards, Sven-Göran Eriksson, The Fans, Paul Gascoigne, Geordie Blubber, The Golden Generation, Alan Hansen, Derek Hatton, Nigel Kennedy, Richard Keys, Lord Kinnaird, Nick Love, Steve McLaren, Piers Morgan, Jose Mourinho, Graham Poll, Antonio Rattin, Sir Alf Ramsey, Charles Reep, Don Revie, Peter Risdale, Robinho, Cristiano Ronaldo, Richard Scudamore, Bill Shankly, Bob Shennan, Peter Swales, Gordon Taylor, Sir Harold Thompson, Terry Venables, Ian Wright och Pini Zahavi.

Men – jag har utelämnat ett namn här, och det är en nominering som jag över huvud taget inte kan begripa. Min allvädershjälte Billy Bragg är nämligen med på listan över de brittiska fotbollsmördarna, och jag kan genuint inte begripa vad han gjort för att förtjäna detta.

Normalt sett brukar det vara Nick Hornby (vars nya ”Juliet, Naked” för övrigt som vanligt rekommenderas, även om den inte når upp till hans tre första) som blir orättvist påhoppad i de här sammanhangen, men gentemot honom kan jag i alla fall förstå mig på anklagelsen. Med Billy Bragg famlar jag så vilset att jag inte finner någon annan utväg än att helt enkelt lämna ämnet.

***

Det var nämligen hit som allt det här egentligen var på väg. Som alltid när engelska journalister skriver något är ju den ovannämnda boken helt centrerad kring den brittiska fotbollen. Jag tänkte ta och översätta tankegången till svenska.

Alltså, 58 personer (kanske fortsätter lägga till fler allteftersom namnen dyker upp) som ställt till med skit för den svenska fotbollen. Det bör givetvis noteras att jag inte menar att samtliga namn på den här listan gjort större skada än nytta för svensk fotboll – ofta är det snarare tvärtom, att sparka in de allra öppnaste dörrarna är ju bara plumpt – men samtliga har de frivilligt eller ofrivilligt skapat tröttsamma konsekvenser under de senaste åren.

I de allra flesta fall tycker jag att motiveringarna ger sig självt, men är det något ni undrar över får ni väl fråga. I alla fall, the naming and the shaming.

Anders Frisk, Zoran Lukic, Rikard Norling, Tony Gustavsson, Johan Plate, Patrick Ekwall, Khennet Tallinger, Tony Ernst, Ingo Söderlund, Henrik Rydström, Bojan Djordjic, Marta, Pa Dembo Tourray, Jan-Erik Hammarbäck, Mats Broström, Lasse Richt, Henrik Dagård, Peter Kisfaludy, Michael Andersson, Tommy Jacobsson, Janne Plånbok, Bengt Madsen, Sven-Göran Eriksson, Pär Zetterberg, Marcus Birro, Björn Ranelid, Mattias Göransson, Glenn Hysén, Thomas Bodström, Peter Antoine, Ola Andersson, Sladjan Osmanagic, Lasse Granqvist, Bosse Petersson, Magnus Hedman, Niklas Olovzon, Oksana Andersson, Kung Carl Gustaf, Markoolio, Dogge Doggelito, Oliver Cabrera, Roger Palmgren, Rasmus Lindgren, Andrés Vasquez, Sebastian Rajalakso, Pontus Wernbloom, Håkan Mild, ”Turbo” Svensson, ”Bjärred” Andersson, Fredrik Ljungberg, Henrik Larsson, Zlatan Ibrahimovic, Labinot Harbuzi, Caroline Seger, Kosovare Asllani, Robert Laul, Simon Bank och Erik Niva.

/Erik Niva

Ain’t Gonna Work on Gigi’s Farm No More

av Simon Bank

Vilken är vår uppgift? Vilken är vår plats i världens yttre och inre sammanhang?

Jo, jag brukar tänka att bloggens rätt att finnas till ställs på sin spets en måndag när hösten just rullat in. Det är såna dagar vi ska lyfta er lite, ge er en puff i rätt riktning, få er att tänka att ”det här med livet, det är kanske inte så jävla illa trots allt”.

Ja, eller så kan man förenkla det lite och säga att bloggens huvuduppgift är att hålla er uppdaterade om a) snygga mål, b) tyska målvakter och c) Gigi Becali.

Det här är veckan då Steauas totalt bindgalne president äntligen fått rättssystemet med sig. De där tjuvarna som snodde hans bil i början av året – och som han naturligtvis såg till att kidnappa och stoppa in i en bagagelucka direkt efteråt – ska nu prövas rättsligt.

Gigi snabb. Lagen långsam.

gigi_becali1.jpg

Och det är förstås inte allt. Steaua har dessutom bytt tränare. Jag noterade det lite slarvigt, som man gör ibland, men förstod att det måste finnas en bra story bakom alltihop. Gamle Lazio-hjälten Cristiano Bergodi har gjort sig en tränarkarriär i Rumänien, men fick gå med omedelbar verkan efter förra veckans 0–0-match mot moldav-Sheriff i Europa League och ersattes prompt av trotjänaren Mihai Stoichita.

Och storyn, då, storyn? Jo, ni har redan räknat ur att Gigi hade med saken att göra, och nu har detaljerna börjat sippra ut.

I grunden var det så att Bergodi inte riktigt förstod vem Gigi är. Han vägrade helt enkelt att låta Gigi prata med spelarna i paus! Vad ska man då ha en fotbollsklubb till?!

Det där var, som det heter, toppen av isberget. I dagarna har resten smält undan för undan, och häromdagen talade en anonym Steaua-spelare ut i Gazeta Sporturilor, Rumäniens största sporttidning. Det är skakande läsning. Det är Gigi-läsning. Och jag har inte hjärta att undanhålla er ett enda kommatecken:

– Allt började före matchen, på taktikgenomgången. Först kritiserade han (Gigi, red anm) mig och sa att jag var en katastrof i matchen mot Gaz Metan och hotade mig med att han skulle skicka ner mig i b-laget.

– Sen kritiserade han Tatarusanu (Ciprian, rumänsk landslagsmålvakt), som började hänga med huvudet. Det var smärtsamt eftersom Tatarusanu är kortare än herr Becali. Tatarusanu var den som påverkades mest, han lämnade rummet och drämde igen dörren, och på andra sidan av dörren stod

Ghionea (Sorin, lagkaptenen). Såg ni att Ghionea spelade med ett bandage på huvudet? Tatarusanu träffade hans huvud. Mister (Bergodi) var inte i omklädningsrummet på taktikgenomgången. Vi var rädda för att spela.

– Bergodi stod med ryggen mot när dörren slog igen, han kom tillbaka och frågade herr Mecali vad han gjorde där. Becali blev arg, jag har aldrig sett honom så arg. Han sa till Bergodi: ”Jag ger pengar till det här laget och har rätt att tala. Jag kanske vill mobilisera dem!”. Bergodi svarade, ironiskt, ”Okej, Becali, om du vill prata om pengar…”.

– Jag kunde inte titta på Becali, jag var skräckslagen. Han förnedrade Ionescu (Andrei, U21-landslagsman), sen kritiserade han Bergodi och sa ”Varför tittar du på mig på det sättet? Tror du att du är en bra coach?”.

– Bergodi ställde sig upp och var så upprörd att jag trodde att han skulle slå till Gigi, men han knuffade bara ut honom. Mister var arg, men han sa lugnt till Becali att det var fel tillfälle för den diskussionen.

– Gigi lämnade oss, och Mister låste dörren inifrån så att ingen mer kunde komma in. Vi hade ingen taktikgenomgång. En kollega sa till mig att han inte ens ville spela. Han sa att han föredrog att förlora med sex-sju mål och sluta efter den här skandalen.

– Vi är rädda för att gå ut på planen, om vi slår ett felpass darrar våra ben eftersom vi vet att vi kommer att bli sågade efter matchen, att han förnedrar oss. Alla spelare vill lämna klubben. Det var inte rättvist, det som hände med Bergodi. När jag kom till Steaua kunde jag inte föreställa mig att såna här saker skulle kunna hända.

– Ghionea, Petre Marin och Goian är de enda som inte är rädda för Becali, för de har erfarenhet. De andras ben skakar. Visst, vi tjänar pengar, det finns krav, men atmosfären har blivit outhärdlig och vi kan inte prestera under de här förutsättningarna.

Sådär. Steaua ligger femma i ligan, två poäng efter Champions League-hjältarna i Unirea Urziceni. Och ni… ni tycker genast att det känns lite lättare att gå till jobbet igen, eller hur?

/Simon Bank

Frisch Auf Mein Badnerland

av Erik Niva

Vi tyskar vidare ett litet tag till.

En längre intervju med Marcus Berg i tidningen idag, och match mellan Hoffenheim och Hertha på plats igår. Jag har ju länge varit nyfiken på att hälsa på hos Hoffenheim, och jag måste erkänna att jag blev förvånad över hur… riktig klubben redan har hunnit bli.

Det har ju bara gått tre år sedan Hoffenheim fortfarande var en liten byaklubb nere i tredjeligan, utan vare sig arena eller supporterstöd. Nu är den nya stadion invigd och klar – och utan att jag riktigt förstår hur det har gått till så är den också fylld med 30 000 blåklädda fans, utrustade med en hel sångrepertoar, ultrasfalang och allt.

Vart har de kommit ifrån allihopa?

Tidigare hade jag inte riktigt fattat på hur mycket Hoffenheim spelade på hela Baden-grejen, men det är tydligt att de försöker trycka undan Karlsruhe och Freiburg och göra sig till regionens klubb. De rödgula flaggorna är nästan lika många som de blå på läktarna, och minuterna före match spelas också hertigdömets nationalsång ”Das Badnerlied” i högtalarna.

Men nä, det går ändå inte ihop… Tåget går från Mannheim, tränger sig igenom djupa skogar och utsträckta åkerfält, passerar den pyttelilla byn Hoffenheim och kommer till sist fram till sömninga tätorten Sinsheim. Från järnvägsstationen går man sedan någon kvart rätt ut ur byn, tills man kommer fram till punkten där motorvägarna möts och åkrarna sträcker sig kilometervis i alla riktningar.

Där – mitt i det totala ingentinget – har någon sänkt ner det hypermoderna neonrymdskeppet som är Rhein-Neckar-Arena.

3785295924_8990e0b83e.jpg

På utsidan känns det som att det är en kuliss och att det ska spelas in någon sorts fiktiv fotbollsfilm här, men väl innanför de digitala vändkorsen förvandlas alltså atmosfären till att komma snubblande nära känslan runt en riktig fotbollsklubb.

Och laget är ju bara förjävla charmigt.

Matchen igår gav oss äntligen tillbaka det Hoffenheim som rusade rätt igenom hela förra höstens Bundesliga med sin sevärda fartfotboll, och mycket av det berodde ju på att bosniske bombaren Vedad Ibisevic äntligen var tillbaka i formen han hade före skadan.

Det tog 44 sekunder för honom att lura bort Rasmus Bengtsson och sätta bollen i nät, 3 minuter att göra ett andra mål och 21 minuter att fullborda sitt hattrick. Det var Bundesligas snabbaste hattrick på 19 år, och gick bara två minuter långsammare än när Benny Wendt satte tre för Kaiserslautern mot Werder Bremen i november 1979.

Hertha Berlin var så dåligt – så ofantligt dåligt – att spelarna fick talförbud efter matchen och Der Tagesspiegel till och med satte rubriken ”Die SDP von Bundesliga”.

Det var ju valdag i Tyskland igår, och det var en märklig upplevelse när arenans storbildsskärmar regelbundet updpaterades med vallokalsprognoserna. Socialdemokraterna i SDP gjorde sitt sämsta val på 60 år, och lämnade fältet fritt för kristdemokraterna i CDU att bilda regering med nyliberalerna i FDP.

Man kan tycka vad man vill om det, men vi ska inte göra den här bloggen till ett forum för den politiska diskursen – utan istället enkelt konstatera att Förbundsrepubliken Tyskland fortfarande har en kansler som håller på Energie Cottbus.

/Erik Niva

Geni (update: fungerande länk igen)

av Simon Bank

Jo, det är så här: Jag sitter och skriver inför morgondagens 08-derby, den sortens match man egentligen bara borde hålla käften inför. Den kan tala för sig själv.

Och jag tänker inte skriva om det här heller.

Jag tänkte inte skriva om något alls, men så kom Yoann Gourcuff i vägen. Och nu sitter jag här och vill hoppa från balkongen. Jag orkar inte mer. Jag klarar inte mer. Mina ögon är färdiga nu – ni kan ta dom.

FC Girondins de Bordeaux vs Stade Rennais FC, en vanlig söndag i september. Marouane Chamakh in från vänsterkanten, Gourcuff får bollen och…

Ja, herregudihimmelen.

Yoann-Gourcuff-of-Bordeau-001.jpg

 

/Simon Bank

Sida 134 av 239
  • Tjänstgörande sportredaktör: Christoffer Glader
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB