Idag är det den 12 september, 2009. För de lite mer räknesvaga ibland er kan jag meddela att det innebär att det gått exakt ett årtionde sedan den 12 september, 1999.

Det var dagen då Iker Casillas för första gången stod i mål för Real Madrids a-lag. Både Bodo Illgner och Albano Bizzarri var skadade. Walesiske managern John Toshack vände sig mot den 18-årige Casillas och meddelade:
– Grabben, du spelar.
Två år tidigare hade en Real Madrid-direktör kommit och hämtat Casillas i skolan där han gick. Han behövdes på bänken för en Champions League-match. Då hade tonårskillen bara tittat upp och skakat på huvudet:
– Säkert. Du, jag äter lunch.
Den här gången trodde han på det han hörde.
– Jag hade alltid drömt om den dagen, och den blev speciellt. Jag var på tidningarnas framsidor, på nyhetssändningarna… Jag delade rum med Fernando Hierro, men den här natten lät han mig sova själv. Jag gick från att spela inför 500 personer på Ciudad Deportivo till att spela för 50 000 på San Mamés. Mitt liv förändrades radikalt den dagen.

Sedan dess har det blivit 473 matcher, fyra ligatitlar och två Champions League-bucklor för grabben som fick en gata i sin förort Móstoles döpt efter sig som tack för sin insats i VM-matchen mot Irland 2002.
– Precis som 1808 då Móstoles stod emot Napoleon har vår stad än en gång räddat Spanien, sa borgmästaren José Maria Arteta.
Han har gjort lite fler misstag än vanligt det senaste året, men sett över hela det årtionde som gått så har Iker Casillas etablerat sig som världens bästa målvakt efter Gigi Buffon. Den oprövad pojken från 1999 har vuxit ut till dagens erfarne nyckelspelare med helskägg.

Han har uträttat en hel del, Iker Casillas. Kanske har rent utav spelat ihop till förlåtelse från sin egen far, José Luis Casillas. När Iker var sju, åtta år gammal skulle han nämligen lämna in sin pappas tipskupong. Givetvis glömde han bort det – och givetvis var det precis den dagen som pappan prickade in alla rätt. När lille Iker kom hem samma kväll så var han killen som just kostat familjen drygt tio miljoner kronor.
– Det var sånt där som händer, en dum grej. Men nu pratar han aldrig om det längre, hävdar Iker Casillas.

Förmodligen är det så. Trots allt var José Luis Casillas själv målvakt. Han inser säkert att oddsen för att få en så skicklig son är betydligt mindre än att få alla rätt på tipset.

Grattis på födelsedagen, Iker Casillas.

/Erik Niva

Eftersom dam-EM-skribenten Erik Niva varit upptagen med illvilliga fotomontage får vi andra kliva in och ta vårt ansvar.

Det spelades alltså final igår, Arsenal-produkten Kelly Smith gjorde turneringens bästa individuella prestation när hon reducerade till 3-2, men det gjorde ju varken till eller från. I en final som var späckad av hela skalan av drömmål så mosade Tyskland motståndet med övertydliga 6–2.

Det var lite synd, damfotbollen hade mått utmärkt av ett guldförstärkt England, men om jag nu ska lyfta fram en lite kuriös detalj för EN GÅNGS SKULL så fastnar jag för det som händer sisådär 7,20 in på det här technotryfferade klippet.

Vadå, tänker ni. En buckla, en pamp, konfetti?

Jo, det är pampen som är grejen. Michel Platini gör sitt bästa för att förtjäna applåder från den ideologiska institutionen på den här bloggen, men om vi ser till det rent nationellt fotbollsmässiga så har han ju inte gjort något vidare jobb de senaste åren.

Alltså: Platini är as French as they come. Han älskar sitt Frankrike, och han har slagits med Tyskland mest hela karriären. Så får han toppjobbet som bas för hela den europeiska fotbollen – och vad gör han?

Ja, inte fan delar han ut bucklor till fransmän och fransyskor i alla fall.

Platini tog över sin post 2007, när Frankrike alldeles nyligen hade kånkat hem EM för både U19 och U17. Sedan dess har det delats ut 24 europeiska storpokaler (Champions League, Uefacup, Supercup, EM, U21-EM, U19-EM för dam och herr, U17 för dam och herr).

Hur det gått? Tja, det ger en fingervisning både om styrkeförhållandena i europeisk fotboll och om Platinis presidentskap:

Tyskland har vunnit 7 titlar.

…Spanien 7 titlar.

…Italien 3 titlar.

…England, Ryssland, Ukraina 2 titlar.

…Holland 1 titel…

…och Frankrike inte en enda.

Så när vi nu lämnar Dam-EM så gör vi det med en fråga så god som någon:

Var det verkligen det här du ville med ditt nya jobb, älskade Michel? Slåss med Arsène och dela ut pokaler till Horst Hrubesch?

/Simon Bank

Hur vet man att en fotbollsmatch varit lite sådär… speciell? Jo, ekot från den hörs fortfarande tydligt mer än fyra år senare.

Igår skrev jag ju om viktiga och allvarliga saker knutet till That Night In Istanbul. Idag får ni den andra sidan. Det börjar nämligen dra ihop sig för premiär av ”15 Minutes That Shook the World”, den bisarra komedin som avhandlar vad som egentligen hände under den där halvtidspausen som fick Liverpool att gå ut och vända 0-3 mot Milan.

Steven Gerrard, Jamie Carragher och Didi Hamann är alla med och spelar sig själva. Handlingen tycks aningen kaotisk.
– Det finns en scen där Steven ska ramla in i kameran efter att ha fått en kick i röven av Djimi Traoré. Vi sa åt honom att falla långsamt, men istället gör han en framåtvolt och flyger handlöst genom luften. När han kommer upp håller han sig om ljumsken, och vi är liksom… ”Shit, vi har skadat Steven Gerrard”.

Manusförfattaren Dave Kirby – som övertalade Liverpool-spelarna att ställa upp genom att skänka inteäkterna från filmen till Jamie Carraghers välgörenhetsfond, 23 – berättar också om hela filmprocessens absolut största utmaning:
– Vi har en snutt där vi klipper tillbaka till Old Trafford, där Alex Ferguson dansar runt i kilt och säger: ”Aye’ve neh din this since ah were a wee bhoy”. Och för att få göra den scenen var vi tvungna att skaffa ett tillstånd från Fergusons advokater.

Och till hans stora, stora heder – Ferguson tog allt på rätt sätt och såg inga som helst problem med den filmsnutten.

Nu väntar vi bara på trailern.

***

Tillbaka på fotbollsplanen så konstaterar vi att det nya numret av holländska magasinet Voetbal International innehåller en artikel om ”mysterie von PSV”, PSV Eindhovens mysterium.

Mysteriet är Andreas Isaksson. Holländarna blir inte kloka på den här målvakten.

VI behandlade ämnet Isaksson i sin tv-show redan för några veckor sedan, och nu har de alltså dragit grejen ett varv till i sitt magasin. Visst har de insett att han kan göra en fin räddning då och då, men de kan inte begripa hur man kan vara så erbarmligt usel med fötterna – och totalt sett är de helt enkelt inte övertygade om att han är någon särskilt bra målvakt. 
– Om det slutar med att du har honom i målet har du varit en sovande klubb, dundrar förre PSV-keepern Ronald Waterreus.

Och se på fan – visst sjutton dyker en viss Simon Bank upp med sina två cent också:
– Han är tyst och blyg. Han påminner mig om skidåkarna här, som är så fokuserad på sig själva.

***

Appropå Simon Bank så har jag redan publicerat den här bilden en gång – men då den ger den mest rättvisande bilden från fotosessionen han inkluderade i inlägget nedan så kör vi den igen.

/Erik Niva

Förlängning i Malta, ett par dagar extra för att bli människa igen. Titta på havet, lyssna på havet, ligga i havet, läsa saker som inte handlar om fotboll, leta efter fotbollsstreams från Argentina.

Ni vet.

Det går hyfsat. Man slår sig upp mot ytan, slag för slag.

Häromnatten pratade vi om historia, vilket är lätt hänt om man råkar vara svensk sportjournalist som landat på Malta. 1973 landade den mest ökända svenska journalistresa som gjorts här på ön, med den gamla stammens sportskrivare. Stefan Thylin beskrev saken fint i en krönika häromdagen:

Kvällen före matchen blev några svenska sportjournalister inlåsta i finkan efter en blöt afton – jag var inte en av dem! – och Dagens Nyheters legendariska skribent Jan-Olof Olsson, signaturen Jolo, konstaterade lugnt:

– I den av maltesiska polisen uttagna truppen fanns inga överraskningar.

Jo, några hamnade i fängelse, några försökte frita dem, några drack, några jobbade, andra glömde att jobba och någon hjulade naken i en hotellkorridor. Vi ringde till min mentor, vän och idol Lasse Sandlin för att få alla fakta rätt.

– Nä, sa Lasse. Han var inte alls naken. Han hade morgonrock på sig. Men inget under.

Historien, den bär vi med oss. Den här veckan mer än på länge. Erik Niva har satt ner foten Merseyside för att berätta om en stad som aldrig glömmer varifrån den kommer, och därigenom har en bättre möjlighet att veta vart den är på väg. Men det finns mer.

I Milano var det matchfritt i veckan, såklart. En pånyttfödd Pirlo et concortes var upptagna med att slå Bulgarien tio mil norrut. Men det spelades faktiskt en match, och den spelades för Stefano Borgonovo. Den gamle Como-, Fiorentina- och Milan-anfallaren insjuknade häromåret i den obotliga nervsjukdomen ALS (Amyotrofisk lateralskleros) och sitter idag orörlig i rullstol.

Vi har berättat om honom förut, och i veckan samlades gamla hjältar från Milan och Real Madrid för att spela en välgörenhetsmatch med Borgonovo vid sidlinjen, vid sidan om Paolo Maldini. Spelnivån var verkligen sensationellt hög, Milan vann med 2–0 (Simone, Fuser) efter 70 minuter och allt såg ut nästan som det gjorde förr.

Baresi pekade, Weah sprang, Lentini missade. Här har ni bilderna. 

Gamla hjältar är nya hjältar, och på andra sidan Alperna visade den gamle Spurs-supportern Dennis Bergkamp att han fortfarande har fötter av bomull och kärlek, med den här lilla chippen för Ajax veteraner. 

Och om vi nu ska – och det är klart att vi ska – spinna vidare på historietemat så vore det ju helgerån att inte påminna om att det är hög tid att fira ett verkligt speciellt 28-årsjubileum i skandinavisk fotboll. Cause vi har slått dem alle sammen, you know. 

I England flyter nuet på alldeles strålande, i alla fall på landslagsnivå, däremot har man problem med sitt historieskrivande. I åtta år har fotbollens nationalmuseum legat i Preston (jag var häromåret en förlorad dammatch ifrån att få besöka det), men nu verkar starka krafter för att flytta muséet till Manchester.

Fördelarna är självklara: Mer folk, mer turister, mer besökare, mer pengar. Nackdelarna är att det fanns ett skäl att förlägga muséet i Preston från första början: Att Preston North End är en vital del av engelsk fotbollshistoria, att de var med i den allra första ligan och var den första klubb som vann dubbeln. Allt talar för att flytten blir av, och att ett tiotal anställda förlorar sina jobb.

Apropå jobb vore det ett svek om vi inte talade om att allt nu talar för att Bristol kommer att bli en av värdstäderna i ett eventuellt engelskt VM 2018. Och apropå historia så tänkte jag bjuda på den här bloggens första recension av ett fanzine. Häromdan landade nämligen Tattersall – Solna-Tattersall! Solna-Tattersall! – i mitt postfack, och det är, hands-down, det snyggaste svenska fotbollsfanzine som gjorts.

Ett gäng reklamare med vänner har totat ihop en kärleksförklaring till AIK, tryckt upp den lite osolidariskt i ett kinesiskt tryckeri och skickat ut den i omlopp. De första arton (Rasmus Elms nummer) sidorna är porr. Den bra sorten. Jämlik och öppen och upphetsad porr.

En ledare som är stream-of-consciousness-sinnesjukt upptagen med det omöjliga uppdraget att formulera a) vad en klubb är och b) vad en text om en klubb ska vara.

Sedan följer ståplats-arkeologi, runda-bords-snack med supporterlegendarer, och det är ett samtal som för en gångs skull inte spårar ur i vare sig dumnostalgi eller avstånd. Det bara är. Black Army-brudar sprejade AIK med anarkist-A på en polishäst. Några slogs. Det söps. En del var säkert jävligt dumt, en del var ett engelskt embryo till hela den moderna supporterkulturen som sparkade svensk klubbfotboll in i en ny publik- och pengastinn era.

Tattersall kommer säkert inte att klara sig särskilt länge, men det är en förbannat vacker produkt. Till slut landar den rätt mycket i en tröttsam med tvungen supporterdefinition – vad ÄR AIK? vad är INTE AIK? – som är lika självklar som omöjlig. Det blir bara ord.

I ledaren, den inledande texten, närmar man sig den frågan (vad är vår klubb?) på det enda möjliga sättet, genom att hallucinatoriskt rabbla upp markörer och tecken och platser och personer som tillsammans är en bild av en klubb. Går man närmare än så kommer man bara längre ifrån. Det gäller alla klubbar.

Men eftersom en blogg i Aftonbladets regi med all säkerhet inte ”är AIK” så vill jag göra Tattersall en stor tjänst och dundra ut följande socialstyrelse/sportbladetrekommendation:

Köp inte skiten. Den är dålig för er.

(Jag ger den fyra plus, fem plus för första arton sidorna)

Ja, så ska vi då knyta ihop säcken – jag gör det med medelhavsvågor i ryggen och en behagligt kall… eh, dricka i handen – så vill jag ge er en sista länk bakåt i tiden. Matt Rowson ser ut som varje god historieskrivare bör göra, och nu har han tuggat klart berättelsen om just sin klubbs historia.

– Jag är en Watford-anorak, säger Matt, och påminner oss om det fantastiska engelska gatuordet för en fotbollsnörd.

Man är en anorak, helt enkelt.

Fy fan, så fint.

/Simon Bank

Mitt i allt landslagsfokus den senaste veckan har vi ju tillåtit oss själva att låta vår rapportering av the club-scene falla lite i skugga. Nu behöver vi en brygga tillbaka – och Steven Gerrard ger den till oss.
– Det har varit en bra dag för mig. Jag har gjort två mål och vi har kvalificerat oss för VM – och tidigare på dagen slog jag på tv:n och såg nyheterna om Michael. Det gav mig en riktig kick. Det är fantastiska nyheter för honom och hans familj.

Efter mer än fyra år i fängelse är Michael Shields återigen en fri man.

Jag vet inte om ni kan hans historia, men för att göra den väldigt kort så var det alltså så att den 18-årige scousern Shields åkte till Istanbul för att se sitt Liverpool i den klassiska Champions League-finalen mot Milan 2005. Han reste via turistorten Golden Sands i Bulgarien. Kvällen innan han skulle flyga tillbaka till England blev det bråk, och en bulgarisk bartender misshandlades så svårt att han fick allvarliga hjärnskador.

Exakt vad som hände vet vi såklart inte ens idag – den här rapporten i The Observer är den mest balanserade sammanfattningen jag kommit över – men vi vet att en annan engelsman skriftligen tagit på sig skulden för mordet, och att alla som reste i Shields sällskap bedyrar att han i själva verket låg på hotellrummet och sov under bråket.

Totalt sett tyder verkligen det mesta på att han är oskyldig – och igår släpptes han äntligen, efter att en benådning jobbats igenom av den före detta brittiske utrikesministern Jack Straw.

Ifjol sändes en dokumentär med titeln ”The Forgotten Fan” i brittisk tv. Den är sevärd, men titeln är missvisande.

Michael Shields var aldrig glömd.

Det som gör Liverpool till en så fenomenalt speciell fotbollsklubb – och en så unik stad – är dess sätt att alltid, alltid ta hand om sina egna, hur lång tid som än har gått och hur mycket resten av världen än uppmanar dem att gå vidare. Det är därför The Kop fortfarande sjunger om ”Justice For the 96” – och medan andra fans har valt en annan väg är det därför som de har marscherat och demonstrerat för Michael Shields gång efter annan de senaste fyra åren.

Det är därför han aldrig någonsin glömts bort där i fängelset. Det är därför han är fri idag.

Och vafan, själv är jag ju sådan att jag inte kan undvika att få en liten klump i halsen när jag ser en nu 22-årig Shields stå där i sin LFC-tshirt och sin scouse-dialekt och tacka Liverpool- och Everton-fansen i sitt första statement på andra sidan fängelsemuren:
– Era röster hördes. Thanks to you, I knew I’d never walk alone.

På lördag spelar Liverpool hemma mot Burnley. På läktaren kommer säsongsbiljettsinnehavaren Michael Shields att utnyttja sin stol för första gången på mer än fyra år.

/Erik Niva

Vi tar Sveriges grupp först så vi blir av med eländet. Först och främst ska vi alltså tacka den maltesiske brevbäraren Ian Azzopardi för att VM-drömmen fortfarande har luft. I andra hand kan vi tacka den gamle Tidaholms-försvararen Armend Dallku, som stod för förarbetet när Erjon Bogdani jämnade ut Nicklas Bendtners ledningsmål.

Att en brassekombination återigen räddade Portugal – i lördags var det Liedson, nu lyfte Deco fram bollen till Pepe – var väl däremot mindre bra.

***

Onwards and upwards. Igår plockade jag ut fem matcher som jag förväntade mig att ni skulle hålla ögonen på. Fuskade ni så får ni dem här i tur och ordning.

Frankrike fick ju inte den roligaste starten på ödesmatchen i Belgrad. Inte ens tio minuter hade gått när målvakten Hugo Lloris drabbades av en störtlöjlig frilägesutvisning och Nenad Milijas lyfte in straffen. Att Thierry Henry sedan utnyttjade ett Oliver Kahn-misstag av Vladimir Stojkovic räcker inte för att Frankrike ska undvika kvalplatsen.

När England vann med 4-1 på Maksimir ifjol hade de väl egentligen redan gjort upp med sitt Kroatien-spöke. Riktigt säkra kände de sig ändå inte – så de begravde det ännu djupare den här gången. Lampard satte en straff och en nick, Gerrard hängde både en och två nickar och Rooney rakade in en målvaktsbjudning. Någon som tror att det kommer att spira lite VM-optimism i den engelska pressen framöver?

Diego Maradonas patetiska Argentina var näst intill chanslöst i Paraguay. Hemmalaget sprang cirklar runt motståndarna, och de blåvita ska vara tacksamma för att Nelson Valdez segermål blev matchens enda. Argentina är faktiskt riktigt illa ute nu.

Bosnien var illa ute, när Emre stötte in ett turkiskt ledningsmål efter bara några få minuter av andraplatsuppgörelsen i Zenica. Men det är något med det här laget. Sejad Salihovic skruvade in kvällens vackraste frispark, och Bosnien fortsätter att klösa sig närmare den där play off-matchen på Råsunda som jag blir allt mer fixerad vid.

Som blott femte europeiska lag i historien gick Holland helt rent genom ett kval. Precis som väntat spelade det ingen större roll hur mycket Skottland än huffade och puffade – med mindre än tio minuter kvar föll de såklart ändå på ett försvarsmisstag av David Weir. Dribbelgubben Eljero Elia valsade enkelt in bollen.

***

Och de andra matcherna jag puffade för? Jo, Italien imponerade äntligen igen. VM-hjältarna Pirlo och Grosso skruvade tillbaks klockan med sitt samarbete – men tyckte du att det var ett vackert passningsmål så är det bara för att du inte sett förarbetet till Vincenzo Iaquintas mål ännu. Man City-löftet Vladimir Weiss spelade vackert fram Stanislav Sestak, och Slovakien tog ett jättekliv mot sitt första mästerskap efter seger på svårspelade Windsor Park. Jean Makoun satte Kamerun på kurs mot en andra seger mot Gabon på fem dagar, medan gamle indianen Cuauhtemoc Blanco i stort sett gav ett Eriksson-löst Mexiko sin VM-biljett.

***

I övrigt noterar vi att Nilmar stod för kvällens mest imponerande individuella insats. Ett, två och tre mål när Brasilien befäste sin dominans i Sydamerika. Även om jag gillar den hederliga gamla stövelvolleyn som chilenaren Humberto Suazo stack emellan med också.

Söderbrodern Sebastian Egúren stängde matchen mellan Uruguay och Colombia. Snart 37-årige högerbacken Sargis Hovsepyan valsade iväg på en egen raid när Armenien slog Belgien. Letten Aleksandrs Cauna och amerikanen Ricardo Clark mätte långskott. Och den sevärde ungerske venezuelanen Miku – kvalitetsetnicitet – showade in ett fint solomål.

Och jodå, vi fick ett Tottenham-mål den här kvalkvällen också. Roman Pavljutjenko levererar alltid i den ryska tröjan.

/Erik Niva

Allt frid och fröjd då?

I helvete heller.

Av de två extrapoäng som vi vann i den 94:e minuten i Budapest har vi i praktiken kastat bort en här. Och den kan bli oerhört kostsam. Det är fortfarande fullt möjligt att vårt öde kommer att avgöras i en målskillnadsaffär, och nu har vi inte längre någon rimlig chans att vinna den. En seger med fyra, fem mål var riktmärket för godkänt ikväll.

Vi var överhuvudtaget aldrig i närheten av att nå dit.

Ett av de strukturella problem som finns i det svenska landslaget blev plågsamt tydligt ikväll. På den andra sidan av Christian Wilhelmsson saknar vi helt snabba spelare i vår startelva. Elmander och Zlatan är snabba när de får upp farten – och när de känner för att springa – Safari kan väl beskrivas som tempostark. Mer är det inte. Och där har vi den absolut största skillnaden på det Sverige som styltade sig genom matchen idag, och det svenska landslag som var här och gjorde sju mål för några år sedan. Vi har inte längre farten för att luckra upp ett hederligt gammalt säckförsvar.

Men det finns ju ett sätt att komma till rätta med bristen på speed – och det är att öka bolltempot. Det är till exempel så Barcelona gör för att spela världens mest flytande fotboll, trots att de har ett mittfält med enbart långsamma spelare. Men högt bolltempo kräver både fart i tanken, precision i passningen och uppoffrande löpningar utan boll.

Ingen enda av de aspekterna uppfyllde Sverige idag.

Och en del av en känner ju också att det kvittar fullständigt hur långa resonemang man ger sig in på om olika spelsätt – när vi snackar om en match mellan Sverige och Malta. För ärligt talat, det krävs fan inte mycket för att slippa hela den här själadödande 80-minuterspärsen. Det krävs bara att Sverige går in och gör ett någorlunda professionellt jobb, att de når upp till i alla fall hälften av den intensitet, det fokus och den tändning som fanns i Budapest i lördags.

Med tre matcher kvar av ett plågsamt viktigt VM-kval är det helt enkelt inte okej att det ser ut på det här sättet. 

Andreas Isaksson ++
Mikael Nilsson +
Olof Mellberg +++
Daniel Majstorovic ++
Behrang Safari ++
Rasmus Elm +
Anders Svensson +
Kim Källström ++
Samuel Holmén +
Johan Elmander ++
Zlatan Ibrahimovic +

Men trots alla våndor – nu har vi resten av kvällen framför oss, och både Danmark och Portugal ska korsa varsitt kvalfält fyllda av trampminor. Det är deras tur att svettas nu.

***UPPDATERAT. Försöker själv parallelltitta på både Portugals och Danmarks matcher just nu – tack för att streamen fungerar som utlovat, TV4 – så jag hinner tyvärr inte svara på kommentarerna i den takt som jag önskar under kvällen. Men jag släpper igenom dem för allmän diskussion, och gör vad jag kan efterhand.***

/Erik Niva

Som det heter på Söderstadion: Hylla den som hyllas bör. Förra inlägget från Simon Bank var muthafuckin quality.

Men det är som det är – någon måste sköta vardagsslitet vid löpande bandet också, och med en massiv, massiv VM-kvalkväll för dörren är det ju obligatoriskt med en anspråkslös liten miniguide till kvällens begivenheter. Och om jag nu lämnar Sverige åt svenskarna nere på Malta, då är det den här matchkvintetten som går före alla andra.

1. Frankrike-Serbien
Det där uttalandena från Thierry Henry om hur Frankrike saknade spelidé och hur han själv aldrig hade haft så tråkigt under tolv års landslagsspel kändes som ord i precis rättan tid – så därför var det ju satan så trist att han ägnat de senaste dagarna åt att dementera allting.
– Allt har blivit förvrängt. Jag hade en konstruktiv diskussion med förbundskaptenen. Det var inget bråk, inget gräl. Inget allvarligt. Alla blev vi sedan överraskade av rapporterna som kom, och jag tycker att det är skamligt att förmedla information på det sättet. Men jag börjar vänja mig.
* Har det skadat gruppen?
– Det var någon som hade det målet, men det har inte påverkat oss. Diskussionen har varit bra för gruppen.
* Är det som irriterar dig mest att diskussionen överhuvudtaget lämnat gruppen?
– Det spelar ingen roll eftersom informationen är helt felaktig.
För Serbien räcker det i praktiken med oavgjort hemma på ett bindgalet Marakana för att bli VM-klart. Frankrike lär låta Ribéry sitta kvar på bänken, men ersätta Escudé med Abidal i mittförsvaret.

2. England-Kroatien
Först gick Slaven Bilic ut och hävdade att England förlorat sin ”englishness” under Fabio Capello, vilket fick italienaren att förtjust tacka för tändvätskan.
– Tack, Mister Bilic. Det är fantastisk assistans, den bästa. Efter det här behöver jag inte motivera mina spelare.
Nu har visserligen Bilic försökt hävda att han egentligen gav det engelska laget en komplimang – det var då ett satans missförstående – men den här matchen har redan hetta så det räcker, med en dykanklagad Eduardo och en utbuad Joleon Lescott i centrum. I det förra kvalet nådde ju engelsk fotboll sin lägsta punkt på 15 år då Kroatien spelade bort dem från EM med sin 3-2-seger på Wembley och Steve McClaren gömde sig under ett paraply. Kroatien är nu kraftigt decimerat – Modric, Pletikosa och Juric är skadade, Corluka avstängd – och det räcker återigen med kryss för England.
Men… 

3. Paraguay-Argentina
Under 10 månader som förbundskapten har Diego Maradona testat 62 olika spelare. Han har inte fått någon av dem att fungera så bra som de borde. Fotbollsvärldens allra största ikon står nu och vacklar, riskerar faktiskt att falla.
– Han sköter sig uselt. All kärlek och fanatism som folket känt för honom kommer att gå förlorat under den här tränarfasen, säger supportern Carlos Terry till Reuters.
Det ska fortfarande extremt mycket till för att Argentina ska missa VM, men en förlust borta mot ett stabilt Paraguay skulle förmodligen knuffa Maradona över förlöjligandets gräns. Han ryktas nu slänga in Romero, Papa, Gago och Agüero i ett lag som inte ens varit nära att vinna sina senaste bortamatcher.

4. Bosnien-Turkiet
Någon direktplats till VM blir det ju inte, men ett kryss räcker för att urgamle coachen Ciro Blazevic ska ha utfört ännu ett Balkan-mirakel och tagit Bosnien till play-off.
Jag kommer ihåg för några år sedan, då Blazevic ville att jag skulle sitta på bönpallen på hans vespa då han dundrade iväg från hamnen upp till Poljud-stadion i Split. Vi hade sedan ett rent helvete att hänga efter med bilen, och visste att vi skulle gå miste om vår intervju om vi förlorade honom ur sikte.
Han är en konstig snubbe, Blazevic, men han har en satans förmåga att få splittrade fotbollslag från Balkan att dra åt samma håll. Det har länge gått rykten om att han i själva verket är betydligt äldre än de 74 år han själv uppger, och för några månader åkte tydligen en bosnisk journalist och besökte den kyrka där han föddes för att kontrollera uppgifterna. Det sägs sedan att han gick med på att inte publicera uppgifterna – mot löfte om att Blazevic garanterade att Bosnien skulle besegra Belgien både hemma och borta.
Det gjorde de.

5. Skottland-Holland
När Skottland möter Holland på bortaplan är klasskillnaden så stor att det knappt ens är idé att spela matcherna. Den ena slutar 6-0, den andra 3-0. Men så flyttas slagfältet till Hampden Park – och förutsättningarna jämnas ut som av en bulldozer.
– Vi kan slå Holland om vi visar passion, vilja, tro och mod – allt som är bra med Skottland, säger förbundskaptenen George Burley.
Det är möjligt att inte ens en seger räcker för att göra Skottland till den minst usla tvåan i den här satans tabellmatematiken, men efter ett stormigt kvalspel så skulle det i alla fall vara tillräckligt för att räta upp ryggarna på ett hårt prövat fotbollslandslag. Och mer därtill.
”Den här matchen har nästan kommit att gälla en hel nations självkänsla, snarare än bara managerns jobb”, inleder The Times sin införartikel.

Annat du inte får missa: Ungern-Portugal, Albanien-Danmark, Nordirland-Slovakien, Italien-Bulgarien, Mexiko-Honduras och Kamerun-Gabon.

Själv laddar jag upp med två tv-apparater och dubbla datorer. Om jag bara sköter grafik- och satellitkorten rätt borde det ge mig tillgång till i alla fall ett dussintal matcher, många parallella. Det får duga.

/Erik Niva

Åhå, dag fyra på Malta, matchdag och ett perfekt läge för att fördjupa sig i analyser av maltesisk landslagsfotbolls övergång från 1-2-3-5-formationen till dagens mer modesta 4-5-1.

Eller kanske inte.

Av det ena eller andra skälet kraschlandade jag i en tankekejda kring fotbollsnamn, som var svår att ta sig ur. Så jag kan väl lika gärna dra med mig er ner i förfallet. Här är den i alla fall, en semiotisk analys av de nationella särdragen – eller, förenklat, mitt svar på en enkel fotbollsfråga:

Vilket är det perfekta fotbollsnamnet på en spelare?

Mitt facit, fritt för protester och bekräftelser, så ger jag mig ut på gungflyn och begär in era röster: Vilka är de perfekta fotbollsnamnen? Here are the votes from the Maltese Jury:

Den perfekte afrikanske spelaren ska heta…

Dja Djedje.

Man behöver inte ha följt med Harry Redknapp mer än halvhjärtat för att vara förtjust i afrikanska mittfältsgiganter med långa ben och tredelade namn. Hela den centralafrikanska fotbollsmytologin bygger på namn som implicerar hårt arbete, tuff fysik och en sällsam känsla för långa, fria dribblingsraider.

Franck Dja Djedje har luffat runt i Frankrike sen han var tolv-tretton år gammal, och har pendlat mellan att satsa på en fransk och en ivoriansk landslagskarriär. Han borde förstås satsa på att ta plats bredvid Drogba, Dja Djedje är ett för bra namn för att söla bort på en fransk bänk.

Den perfekte franske spelaren ska heta…

Bernard Genghini.

Den normalsvenske fotbollssupportern minns honom mest som en hegerforsk höjdpunkt: ”Genghini skruvar och står i”. Jag minns honom som en kvalitetsmustasch från ASSE, som inte kunde låta bli att skruva in frisparkar från 22 meter.

Grunden i namnet är förstås den semispetsiga alliterationen i efternamnet: Gen-Ghini. Bara det säger till oss att det är en elegant fransk mittfältare med en fin fot. Lägger vi till det faktum att det andra ordledet tangerar ”geni” så förstår vi ju att han kunde slå frisparkar bättre än någon annan i världen. Alla fransmän borde heta så.

Den perfekte amerikanske spelaren ska heta…

Joe-Max Moore.

Vi tar ju inte soccer riktigt på allvar, ens om vi försöker. Ett amerikanskt fotbollsnamn ska stå för en slags perfektion, något som är uppfunnet och konstruerat snarare än naturligt. Det ska vara ett emblem, en reklamfilm, en Disney-figur. Kommer ni på nåt bättre än det Angelina-Jolie-action-film-perfekta namnet Joe-Max så ska ni få en puss.

Den perfekte svenske spelaren ska heta…

Patrik Bjärred Andersson.

Jo, det är klart att vi på sätt och vis sympatiserar mer med folkhemsartistiska smeknamn som Japan eller Skjorta, men det finns något korthugget solklart i kombinationen ortsnamn+sson-namn som är extremt svårslaget. Tre stycken Andersson spelade i landslaget, och det är svårt att värja sig ifrån att just själva namnet var en av deras grundkvalitéer. En svensk back ska heta så här. Punkt.

Den perfekta nordafrikanske spelaren ska heta…

Zinedine Zidane.

Det perfekta fotbollsnamnet. Tycker ni inte det så kan vi tyvärr inte vara vänner längre. Namnet, med sin perfekta efter-och-före-symmetri, implicerar breda dribblingsraider som skär stora hål i vilket försvar som helst. En kombination av Zorro och Aruna Dindane. Sheer brilliance.

Den perfekta östasiatiske spelaren ska heta…

Jan Seung Kook.

Jo, det är klart att man är smittad av det historiska i just det namnet, men det finns något i det tredelade, rappa som är typiskt för en spelare som kan skjuta vilken västeuropeisk VM-dröm som helst i sank från 30 meter. Tjoff, tjoff, tjoff ska det låta som, det sista namnet jag valde bort var det inverterade, sydkoreanska Song Jong-Gook, så det finns en viss form av övertygelse här. God trea? Cha Bum-Kun.

Den perfekte ryske spelaren ska heta…

Vasilij Rats.

Om du nu råkar vara döpt till Vasilij Rats så är det din förbannade plikt att skolas in i Dynamo Kiev-akademin och att skjuta mördarmörsare i mål från 40 meter för Sovjets landslag.

Den perfekte skotske spelaren ska heta…

Billy Bremner.

Samma alliterationsfälla som med Keegan, förstås, men det finns ett skäl till det. Hela den industriella konnotationen är svår att värja sig mot, den är väldigt typsik, väldigt skotsk. Jag hade förstås gärna petat upp Dave Mackay på tronen här (eller Steve Archibald!), och han är bra nära, men jag hade faktiskt hellre haft med mig en Billy Bremner ner i skyttegraven.

Den perfekte tyske spelaren ska heta…

Hans-Jürgen ”Dixi” Dörner.

Men för helvete, låt den rulla runt på tungan bara: ”Dixi Dörner”. Och när den har rullat klart, och när ni tagit in detta att han var DDR:s bäste tre gånger på nio år, så lägger ni till förnamnet: Hans-Jürgen. Jo, det är väl alldeles självklart att han var en östtysk motsvarighet till Franz Beckenbauer. Bara med ett bättre namn. Dixi. Hans-Jürgen.

Den perfekte italienske spelaren ska heta…

Paolo Rossi.

Åh herregud, så svårt. Efter att ha svävat igenom all världens Baggios (utom Dino), Piolas och Zoffs så landar jag i övertygelsen att det finns något självskrivet i kombinationen sjungande förnamn+enkelt, trestavigt efternamn som avslöjar själva själen i en italiensk fotbollskonstnär.

Pa-olo Rossi vann VM. Allt annat hade varit sensationellt.

Den perfekte spanske spelaren ska heta…

Ricardo Zamora.

Den ende emblematiske spanske målvakten, och fram till Casillas närapå den ende spanske målvakten över huvud taget. Den som invänder mot efternamnet är naturligtvis dum i huvudet, det är Zorro och Amore i ett. Perfektion. Ricardo må vara en svaghet, men så är spansk landslagsfotboll också byggt av svagheter snarare än styrkor.

Den perfekte engelske spelaren ska heta…

Kevin Keegan.

Ut på målskillnad åkte Nobby Stiles, Ron ”Chopper” Harris, Tyrone Mears, Bobby Moore, Jimmy Greaves, Ciaran Clark, Steve Sidwell. En Kevin är en kniv, en rak höger, en kille som aldrig någonsin sover, en självlysande löpare med dubbla lungor.

En Keegan är en skarpskytt, en europé, en straffområdesnärvaro med osäkrad revolver. Det går inte att stoppa en kille som heter så, unless he’s cracking up.

Vad säger ni? Finns det bättre namn än så här? Och förslag som härrör från Buster kommer att diskar utan pardon. Ville bara säga det.

/Simon Bank

New art for the real people. På andra sidan Simon Banks installationsinlägg går vi tillbaka till grunderna; vi knackar rakt ner i hörnen och gnuggar upp andrabollarna. Without further ado – här ska ni få listan som Fifa inte vill se, listan över affischnamnen som löper reell risk att missa VM i Sydafrika.

Själv är jag ju av uppfattningen att allt som stökar till fotbollens etablerade maktordningar är positivt – även om behovet är mycket mindre på landslags- än på klubbnivå – och därför gillar jag också hur kvalspelet utvecklats till en nervpärs för många av de stora nationerna.

Men med det sagt – visst tusan inser jag också att VM på många sätt skulle bli fattigare för vart och ett av dessa namn som inte anmäls i en VM-trupp.

* Leo Messi (Argentina)
* Carlos Tévez (Argentina)
* Kun Agüero (Argentina)
* Cristiano Ronaldo (Portugal)
* Deco (Portugal) 
* Franck Ribéry (Frankrike)
* Thierry Henry (Frankrike)
* Karim Benzema (Frankrike)
* Zlatan Ibrahimovic (Sverige)
* Samuel Eto’o (Kamerun)
* Emmanuel Adebayor (Togo)
* John Obi Mikel (Nigeria)
* Frederick Kanouté (Mali)
* Andrej Arsjavin (Ryssland)
* Luka Modric (Kroatien)
* Petr Cech (Tjeckien)
* Dimitar Berbatov (Bulgarien)
* Nihat Kahveci (Turkiet)
* Aleksander Hleb (Vitryssland)
* Robbie Keane (Irland)
* Darren Fletcher (Skottland)

Alla spelare på den här listan kommer såklart inte att missa VM, men min uppskattning är att cirka två-tredjedelar av dem kommer att göra det. Which brings us on to the next stage – de största spelarna som aldrig fick spela ett VM.

Och här räknas såklart bara de spelare som avslutat sina aktiva landslagskarriärer. En sådan som Alexandre Pato räknas inte in bland de som aldrig spelat ett VM, bara för att hann inte hunnit göra det ännu.

* Alfredo di Stéfano (Argentina/Colombia/Spanien)
En av historiens bästa spelare är också en av dem med mest bisarr VM-historia. Di Stéfano kom att spela för tre olika landslag, utan att någonsin få göra en VM-match. 1950 kvalificerade sig inte Argentina, 1954 var han diskad eftersom han spelat för både Argentina och Colombia i upptakten, 1958 missade sedan Spanien turneringen och 1962 var han skadad.

* George Best (Nordirland)
Gjorde aldrig någon större landslagskarriär, delvis beroende på den sociopolitiska problematik som omgärade det nordirländska landslaget i skarven mellan 1960- och 70-tal. Var halvt påtänkt när Nordirland till sist lyckades gå till VM 1982, men då var Best 36 år gammal, alkoholiserad och blev inte uttagen.

* Ryan Giggs (Wales)
Om vi bortser från politiken så föll Giggs på samma hinder som Best. Han spelade rätt och slätt för ett för dåligt landslag, och upplevde det ofta som desillusionerande. Blev med tiden ifrågasatt i Wales, för sin ständiga förmåga att dra sig ur träningslandskamper. Var ändå bara en enda Paul Bodin-straff i ribban 1993 ifrån att göra verklighet av sin dröm.

* Duncan Edwards (England)
Allmänt ansedd som den största engelska fotbollstalangen någonsin, men Edwards hann aldrig fram till VM i Sverige 1958. Den 6 februari 1958 kraschade Manchester Uniteds flygplan, och trots att Edwards kämpade desperat så skulle hans kropp aldrig orka spela fotboll igen.
– När är det avspark mot Wolves? Jag får inte missa den matchen, var några av de väldigt få ord som Edwards yttrade från sjukdomssängen.
Han dog två veckor senare.

* George Weah (Liberia)
Världens bästa spelare 1995 var inte bara Liberias enda stjärna – han var dessutom laguttagare, taktikuppläggare, fiansiär och fixare för ett landslag som var så fattigt att de aldrig hade någon riktig chans. Efter fotbollskarriären var Weah bara en slutomröstning ifrån att bli president för Liberia. Det hade känts som en naturlig fortsättning på hans insatser i landslaget.

* Eric Cantona (Frankrike)
Hans landslagskarriär tog slut en första gång redan 1988, då han kallade förbundskaptenen Henri Michel ”en hög skit” efter att ha blivit petad. Frankrike missade sedan VM 1994 efter att David Ginola – en annan storspelare som aldrig fick spela VM – tappat bollen i avgörande slutsekunder på ett sätt som förbundskaptenen Gerard Houllier beskrev som ”kriminellt”. Cantona tappade sedan sin landslagsplats i samband med karatesparken på Selhurst Park, och fick aldrig tillbaka den inför hemma-VM 1998. Han är fortfarande bitter på det franska fotbollsetablissemanget, och håller på England i internationella sammanhang.

* Bernd Schuster (Tyskland)
Som 20-åring ledde han Västtyskland till EM-guld – sedan spelade han knappt för landslaget igen. Hamnade i tvister med förbundsledningen mest hela tiden, ena gången för att han hoppade över en landskamp för att vara med sin nyfödda son, och andra gången för att han krävde ersättning för att spela. Vägrade delta i VM 1986 just för att han inte fick betalt. Privata sponsorer förklarade sig visserligen beredda att hosta upp ett belopp som var unikt bara det – men Schuster vägrade ändå. Pengarna var för små.

* Jari Litmanen (Finland)
Mest bara för att vi aldrig kan låta bli att visa det här målet när tillfälle finns. Finland-Ungern, senhösten 1997. Finländarna behöver bara vinna för att stå med ena benet i Frankrike-VM, och leder med 1-0 ända in på stopptiden… Det här var vad som hände sedan.

Bubblare: Ladislao Kubala (Tjeckoslovakien/Ungern/Spanien), David Ginola (Frankrike), Alberto Spencer (Ecuador), Abedi Pelé (Ghana), Tony Yeboah (Ghana) Andrij Kantjelskis (Ukraina), Sami Hyypiä (Finland), Johnny Giles (Irland), Liam Brady (Irland) Ian Rush (Wales), Neville Southall (Wales), Bruce Grobbelaar (Zimbabwe), Georgi Kinkladze (Georgien), Gunnar Nordahl (Sverige).

/Erik Niva