Under över alla jävla under.

***

Temabyte. För ett drygt år sedan följde jag det svenska U21-landslaget under en veckolång samling.

Det var journalistiskt tacksamt – trots att vi har vår framtid i U21-landslaget och trots att de ska spela en jätteturnering på hemmaplan nästa sommar så förblir laget i stort sett helt oskrivet – men fotbollsmässigt rätt deprimerande.

U21-landslaget var helt enkelt inget vidare. Det var en blandning av svensk tradition och internationella impulser som varken blev hackad eller malen – det hade vare sig den kollektiva styrkan eller den individuella skickligheten. Spelargruppen var tyst, tillbakadragen och den hade vant sig vid att förlora.

Givetvis fanns det dock undantag och ljusglimtar – och den största av dem hette Martin Olsson.

Han var debutant, yngst i truppen och hade aldrig spelat elitfotboll i Sverige. Ändå gick han in och tog plats, sökte och krävde boll – visade att han verkligen förväntade sig att vinna de matcher han spelade.

Förbundskaptenen Jörgen Lennartsson var lika imponerad som jag:
– Vilken kille. Han lyfter ju de andra, ger ju energi till hela gruppen. Och så spelar han som en svensk Ashley Cole.

Svensk fotboll har problem med sin talangutveckling, och det gör det ännu viktigare att det går bra för de genuina löften vi ändå har.

Martin Olsson är 20 år gammal. Han spelar vägg med Robbie Fowler, lurar Phil Jagielka, sätter bollen under Tim Howard och sänker Everton i Ligacupen. The Boy´s A Bit Special.

/Erik Niva

Hemkommen från 08-derbyt – och det är som att öppna paket på julafton.

The mighty, mighty, mighty Spurs och superköpet Pavljutjenko sänkte Newcastle i en match där det roligaste – utöver det jag just skrev – var att Guardians liverapportör hade den goda smaken att påminna mig om Chris Foy.

Domare Foy var mannen som i vintras visade ut Fulhams maskot, Billy the Badger, efter att han (the Badger, inte Foy) breakdansat inne på planen när andra halvlek skulle börja. Eftersom Billy hade varit ute på bus förut – han kramade bland annat om förre Chelsea-tränaren Avram Grant under ett SW6-derby – fick han vackert förklara sig efteråt.
Grävlingen lät en presstalesman läsa upp hans ursäkt:
– Efter att ha studerat videobevisen inser jag att varken min breakdance eller mina electric boogaloo-moves var bra nog.

Jo, jag har för mig att vi berättat det där förut. Men på den gamla papperstidningstiden hade vi inte de rörliga bilderna att underhålla er med.
Ergo:
a) Billys boogaloo-moves vs the Villa.
b) Billy doin the conga on his way to the Boro.
c) Billy är kärvänlig med Avram Grant:

Annars – ska ni bara ta med er två häpnadsväckande fakta från gårdagens ligacup så är det två om Brightons holländske målvakt Michel Kuipers, som skickade hem Triljonbiljardgazziljard-täta supermakten Manchester City med svansarna mellan sina svindyra ben.

För det första: innan Kuipers blev fotbollsproffs var han marinsoldat.
För det andra: hans moderklubb hemma i Amsterdam heter… FC Blauw-Wit!

Det där sista kräver baskunskaper i engelska för att humorn ska gå fram. Men det är som det är.

Fotnot: The gay bit i rubriken: Brighton är känt för att vara Storbritanniens HBT-tätaste stad. Motståndarfans brukar påpeka det, vänligt men bestämt. Ramsan ”You’re too ugly to be gay” är Brighton-fansens bästa svar hittills.

/Simon Bank

Snart matchdags. I Inter börjar Zlatan och Adriano på topp.
Tills vidare ser jag HIF-Kalmar. Med datorn i knät för att förbereda bokmässan lite mer.
Stocksholmsderbyt missar jag, då jag redan är nere på väskusten nu, och jag kan inte direkt säga att jag sörjer.

Svar på läsarmejl: John ställer en fråga, som jag fått från flera andra läsare då och då, så här är svaret till alla: Han undrar huruvida Gazzettan har någon länk där man kan hitta en sammanställning av alla spelarbetyg. Guido på webben hälsar att man bara det på betaldelen.
De flesta italienska tidningar lägger fortfarande inte ut hela utbudet på nätet, så som vi gör (i stort sett) utan man kan prenumerera om man vill läsa hela tidningen på nätet.

En annan läsare har helt missförstått mitt inlägg i går, den delen där jag skrev om Camorran och Napoli-tåget och undrar om jag verkligen tror att maffian låg bakom förstörelsen.
Dio mio, jag vet inte hur det är med läsförståelsen, men jag får ta på mig att vara ännu tydligare framöver.
Vad jag menade var att både det faktum att maffian fått så starkt fäste i Neapel likväl som att något sådant som vandaliseringen av tåget kan inträffa måhända bottnar i samma orsaker: arbetslöshet, utanförskap, sociala problem osv i oändlighet, kombinerat med historiska faktorer osv i oändlighet.

Den som tror att maffian, på ett konkret plan, låg bakom fansens vandalisering, är alltför konspiratorisk. Är det något jag inte tror på så är det konspirationer.
Olyckor är ofta bara olyckor och folk klarar att bete sig som idioter utan högre planläggning bakom.

Men vill man missförstå med flit så gör man kanske det. Eller, mer troligt, så handlar det om att man är förblindad av sina egna åsikter, både om saker och personer, att man läser in vad andra tycker. Men som journalist kan man aldrig tillåta sig att läsa så som fan läser bibeln.

Nog om det. Nu är det avspark strax. Och jag är på västkusten. Bättre blir det inte för tillfället.

Det stod något om ångest i det förra inlägget, här nedanför.

Well, I´ll show you ångest.

En och en halv timme kvar till vad som redan nu känns som den sista striden. Newcastle-Spurs i Ligacupen, en patetisk losermatch om den odiskutabla titeln som den engelsk fotbollens – ja, hela den europeiska fotbollens – största skämt.

Hur det går vet jag inte – bortsett från att jag vet att vi inte kommer att vinna.

Vårt odugliga multimiljonförvärv Roman Pavljutjenko har förresten fått för sig att uttala sig om sina inledande intryck:
– White Hart Lane är helt galet. Jag kan inte ens beskriva det. Du går ut till en match och får gåshud. Fansen sjunger, skriker, står upp och applåderar. De behöver inte ens några mål. Löpande, krigande om bollen – det är vad de älskar.

Ja, det där var ju vackert formulerat, Roman, men du har missuppfattat en liten sak – vi behöver jävlar i mig en hel massa jävla mål.

***

Från gårdagens ligacup: comebackmål av Cristiano Ronaldo, uppvisning av Arsenals babylag (Velas 4-0 är fenomenalt) och Swansea-seger i det första stora Wales-derbyt på nästan tio år.

Svenskar i farten? Markus Rosenberg gör mål igen i Tyskland (spola fram till 4.30), och Zlatan Muslimovic gör detsamma i Grekland.

/Erik Niva

En ny dag. Derby i förlorarstan, guldjakt på Olympia, självransakan i stora delar av Malmö och vidrigheters vidrighet on the Tyne.

Ni känner hur ångesten smyger sig på? Ni undrar om det över huvud taget kan bli värre?

Jodå. Eftersom det är mitt jobb att pigga upp mina läsare ber jag er att uppskatta det faktum att ni inte investerade era hjärtan i österrikiska storlaget Union Niederkappel säsongen 1981/82.
Union spelade i division sju nordvästra det året, och det gick tungt. Sen gick det tyngre. Sen gick det ännu lite tyngre. Sen gick…
…ja, till slut stod de där med en tabellrad på 22 spelade matcher, 0 vunna, 0 oavgjorda, 22 förluster och den suveräna målskillnaden 8–216. Enligt obekräftade rykten spelade Titus Bramble mittback.
Näst värst, fast mer idogt, är SSA Antwerpens perfekta säsong i belgiska division åtta 1995/96. 30 matcher, 0 poäng, 12–271 i målskillnad. Enligt obekräftade rykten spelade Jean-Alain Boumsong mittback.

Och om vi nu är inne på peptalk: Även om det går åt helvete för ditt lag så ser de i alla fall inte ut som cheerleader-prostituerade cowboys när de förlorar.

Ja, om du nu inte höll på Chippen under VM i Tyskland (när han tejpade sina strumpor sådär speciellt). Eller om du nu inte håller på Caribous of Colorado.

Caribous har världshistoriens fulaste fotbollströjor, enligt den här ambitiösa listan (gracias, guapa).

Vad säger ni? Finns det några värre?

Mina fem spänn sätter jag på de där hiskeliga Bochumtröjorna från mitten av 90-talet, direkt från Pridefestivalens färgblinda designsektion.

Ni minns:

/Simon Bank

*Rolig krönika i dag i La Repubblica, om partiska tv-kommentatorer.

*Trezeguet lyckligt opererad men olyckligt borta fyra månader från Juventus. Kan bli kostsamt.

*Sassuolo, Albinoleffe, Salernitana  och Grosseto, där har ni kvartetten som toppar serie B. Säkert mer sevärda matcher där i kväll än den allsvenska jag såg. Som i och för sig hade sina poänger. Men man ska aldrig jämföra äpplen och päron.

*Ska med intresse läsa Niva om Kosovo. Under mina år som nyhetsreporter och korrespondent skrev jag om många fruktansvärda saker som brandkatastrofen i Göteborg, Linate-flygolyckan, bomben i Soho, en rad mord (ofta på kvinnor), hiv-mannen. Med mera, med mera. Det tog på en i längden, någonstans blir det onda kvar inom en.
Dock hann jag aldrig bli utsänd i krig. När jag hört min man berätta om sina upplevelser som utsänd under krigen i Bosnien och just Kosovo kan jag dock känna att jag är glad för det, på sätt och vis. Man vill bevaka viktiga, angelägna saker. Men krig är krig och fasansfullt bortom fattningsförmåga.

*Apropå fasansfullt så fastnade jag en lång stund i RAI:s special-dokumentär om domarna Falcone och Borsellino, som dödades brutalt av maffian.
Deras minne och mod lever dock kvar.

*Neapel har sin egen maffia, Camorran. Har just läst ut Roberto Savianos otäcka, skarpa Gomorra, om Camorran och dess långa tentakler som når
runt hela världen, inte minst den finansiella. Rekommenderas.

*Kanske kan en sådan bok också ge en liten delförklaring till varför Napolis mest extrema, så kallade supportrar, den 31 augusti, på väg till Rom,
kapade ett tåg och förstörde det till ett värde för 5 miljoner kronor. Nu är de portade från alla bortamatcher resten av säsongen.
Hade jag varit en hederlig vanlig suppporter hade jag varit mer än sugen på vendetta på idioterna…
Det har faktiskt också, bland de mer normala Napoli-fansen, pratats om att ersätta TrenIItalia (Ferrovie dello Stato, italienska SJ) för skadorna.
Repubblicas Carlo Bonini hade i dag en mycket målande artikel om snabbrättegången mot två av fansen.

*Hög tid att skriva morgondagens krönika och sen ta natt.

Ett litet ps till Erik Nivas inlägg om Adem Jashari:

När Albanien mötte Ukraina i februari 2005 (VM-kval, de förlorade med 2–0) slog de rödsvarta fansen Tifozat kuq e zi ett världsrekord.

Under nationalsången drog de upp en overheadfana som hade fått svenska läktarkoreografer att lägga sig på terapisoffan. 3600 kvadratmeter glansig, blodapelsinröd stolthet över hela läktaren.

Jag skrev om det här inför Sveriges match nere i Tirana, men jag skrev aldrig att flaggan numera finns hemma hos familjen Jashari i Prekaz.
Och jag visade aldrig hur det såg ut.

/Simon Bank

EM-finalen i år spelades på Ernst-Happel-Stadion i Wien. Österrikes nationalarena är döpt efter en av landets största fotbollssöner – framgångsrik som både spelare och tränare – på samma sätt som arenor runt om i Europa fått namn efter målspottare eller klubbpresidenter.

I Mitrovica fungerar såna här saker enligt andra principer. Redan vid infarten till den gamla olympiastadion hänger ett gigantiskt porträtt på en skäggig krigare med uniform och maskingevär. Bredvid bilden står det nya arenanamnet: ”Stadiumi Olimpik Adem Jashari”.

1998 var Kosovo förvärrats på gränsen till öppet krig. En falang kosovalbaner hade blivit så frustrerade av den långsamma frihetskampen att de tagit till vapen och bildat UCK, Kosovos Befrielsearmé. En av dem var Adem Jashari.

Den 5 mars 1998 omringades hans familjebostad – ungefär en mil ifrån arenan i Mitrovica – av serbisk milis. Under 36 timmar följde sedan en våldsam eldstrid, där hela gerillaledarens familj deltog. Den tog slut först när militären lyckades tränga in alla de som försvarade huset i ett och samma rum, som de sedan träffade med en granat.

56 personer dog, i stort sett hela Adem Jasharis släkt. Den yngsta var hans 7-åriga systerdotter, den äldsta hans 74-åriga mor. Massakern brukar beskrivas som den sista, avgörande gnistan. Efter den var det inte längre oroligt i Kosovo – efter den var det krig.

Har ni haft koll på den journalistik jag producerat de senaste fem åren så vet ni att jag gillar att skriva långa, förhoppningsvis fördjupande fotbollsreportage i Sportmagasinet . I dag finns det nya numret ute i butik, och i det finns ett reportage om fotbollen i Kosovo.

Det här är ju ytterligare en sån där region där vi kan förstå mycket av fotbollen genom att titta på samhället – eller om det nu är tvärtom – och det var för att skildra det förhållandet som jag åkte ner till området som alldeles nyss plågades av Europas senaste krig.

Jag hälsade dessutom på släktingar till de Kosovo-födda allsvenskarna Emir Bajrami och Anel Raskaj för att lyssna på deras historier – och jag tog rygg på svensken som har givit sig fan på att bli Kosovos näste förbundskapten.

It really is quite a story.

***

I går kom även nya numret av Champions, såhär i vevan med nya magasin, och därifrån hämtar jag en statistisk ögonöppnare.

Ni vet AIK:s Champions League-kampanj hösten 1999? Jag minns det som ett rätt framgångsrikt äventyr, med Novakovics lobb på Barcelona och Krister Nordins inglidning på Wembley.

Nu visar det sig att av alla hundratals Champions League-starter så är det här den… nionde sämsta genom alla tider. Allra sämst? Spartak Moskva, 2002-03. 0 poäng och 1-18 i målskillnad på de 6 matcherna.

***

Och appropå det förra inlägget om säsongsguider ute i Europa – det här är Ilta-Sanomats guide över den finska ligasäsongen, ”Futis”.

Jag ville bara nämna det.

/Erik Niva

Fick ett läsarmail om att det bloggats för lite om La Liga så här långt, och jag är den första att köpa det. En första botgöring – en rättmätig hyllning till en av den spanska fotbollens absolut starkaste grenar.

Vi talar – naturligtvis – om de årliga ligaguiderna.

Spanien är överlägsna här. Tyskland och Holland är de närmaste utmanarna, men de ligger sjömil efter.

Intressant nog har vi dessutom fått se ett tronskifte inför den här säsongen. Marcas ”Guía” är såklart både störst och vackrast precis som vanligt – 436 sidor innanför hårda pärmar – men den här gången ryms det faktiskt mer matnyttig info på de 260 sidor som As har satt ihop.

Kanske är det för att jag är journalist, men jag älskar verkligen den här typen av vital bonusinformation som As-guiden erbjuder vid sidan om all vanlig fakta:
* På spelarna: Regional tillhörighet, favoritfot, lönestorlek, kontraktsslut, utköpsklausul och agent.
* På klubbarna: Fakta om ägarförhållandena, fakta om  presidenten och sportchefen – och information om vem som designat dräkterna.

Bland det bästa jag har sett.

***

Av någon anledning har briefingdokumentet som Arsène Wenger använde inför Bolton-matchen i helgen nu läckts ut till samtliga engelska morgontidningar.

Det är anmärkningsvärt i sig – men det är nästan ännu mer anmärkningsvärt hur banalt dokumentet ter sig när man ögnar igenom det.

Wenger hade tydligen anlitat en idrottspsykolog för att komma till rätta med någon form av mental blockering. Han använder ordet ”team” nio gånger i de två första styckena:
”The driving force of a team is its member’s ability to create and maintain excellent relationships within the team that can add an extra dimension and robustness to the team dynamic”…

Ja, ni fattar.

Några extra viktiga råd sammanfattades också i punktform. Typ:
* Believe in the strength of the team
* Be fresh and well prepared to win
* Show the desire to win in all that you do

Är det här modern idrottspsykologi så ska jag fan satsa på att bli idrottspsykolog.

***

Och till sist, alla ni lyteskomiska Alex Ferguson-fans måste ju bara kolla in det här klippet.

Jag vet att ni alltid undrat hur Fergie skulle se ut om en assisterande manager smällde en balong i hans öra. Nu behöver ni inte undra längre.

/Erik Niva

Ronaldo är i farten igen. Inte Cristiano Ronaldo, utan den förste, en gång den störste.
Såg just de italienska förmiddagsnyheterna där man rapporterade om att Ronaldo rör på sig igen. Enligt brasilianska medier gick Ronaldos första träning med Flamengos ungdomlag fint.  Dock beräknas hans knä vara helt återställt och han spelklar först i december.

Spelklar är däremot Totti, som är tillbaka i morgon kväll mot Genoa. Serieledarna Juventus och Inter (med svenskarna Mellberg och Zlatan med i ligatoppen, inte helt fel när man tänker på det) möter sicilianska Catania respektive syditalienska Lecce, båda på hemmaplan. Matcher som båda jättarna bara ska vinna.

Sen är det Milano-derby i helgen. Kanske är man en idiot men jag har tacka nej till att åka dit. Ska till Bokmässan i Göteborg. Det är av många anledningar viktigt, förutom roligt, för mig att vara där.
Ni som är i trakterna: kom och lyssna på Simon och mig i Aftonbladets monter. Vi kör Rosa halvtimmen varje dag. Samma procedur som föregående år. Som varje år.

Precis som vi vartenda år också har svårt att få tid att i lugn och ro bestämma vad vi ska prata om. I går slutade det med att jag fick tag på Simon när han satt på tunnelbanan mot redaktionen. Men då var jag tvungen att åka hem för att hämta på dagis. Så vi möttes PÅ tvärbanan och hade sen vårt Bokmässa-möte i en vagn, mellan Globen och Alvik. Jag hade köpt med caffe latte och morotskaka. Latten beställd av herr Bank, morotskakan min överraskning. Det blev ett effektivt men bra möte och när jag hoppade av i Alvik för att byta tåg åkte Simon tillbaka åt sitt håll.

/Jenni