…och ska vi ta och blicka framåt mot reprisen på CL-finalen så kan vi konstatera att en rejäl dos av försnacket handlar om That Boy Ronaldo.

Först och främst har vi ju kvalitetstidningen News of the World, som pumpar ut en freakshowstory med med sedvanlig tajming. Sammanfattningen går ut på att Ronaldos flickvän – well, i alla fall en av dem – i själva verket visat sig vara en bisexuell prostituerad som säljer både sex och kokain.

För dem som bryr sig – vilka nu det skulle vara – finns hela storyn här, komplett med videoklipp.

Så.

Vad händer då i den del av världen som de flesta av oss lever i? Jodå, Sir Alex och Scolari tycks ju faktiskt redan ha fått igång en rejäl dos klassiska ”mind games”, lite hederlig psykologisk krigföring.

Fergie har anklagat Chelsea för att favoriseras av domarna, samtidigt som han trivialiserar klubbens betydelse. Scolari kontrar med – att ge inbjudande trevare om möjligheten för Cristiano Ronaldo att gå till Chelsea.

Och det är den där sista punkten som är den verkligt känsliga. Faktum är att Scolari och Ferguson inte alls kommit överens de senaste åren, och att fejderna alltid kretsat kring Ronaldo.

I november 2006 var United-ledningen vansinninga för att de tyckte att Scolari överutnyttjade Ronaldo i det portugisiska landslaget i samband med en EM-kvalmatch mot Kazakhstan. Den assisterande managern Carlos Quieroz konstaterade:
– United har bra relationer till 14 förbundskaptener. Den enda coachen vi inte pratar med är Scolari. Han uppför sig som en av de där personerna som du lånar ut din bil till. Den har full tank, och de utnyttjar den hela veckan – men sedan kraschar dom den, och lämnar den vid vägkanten utan bensin utan att ens ha artigheten att berätta var du kan hämta den.

Striderna har fortsatt sedan dess, och inflammerats av att Scolari öppet uppmanade Ronaldo att gå till Real Madrid. Och av att Ronaldo tycktes lyssna. Pudelns kärna är ju nämligen att Ronaldo har en enorm respekt för Scolari – till och med större än för Ferguson? – och att de två männen till och med gråtit tillsammans.

Cristiano Ronaldo:
– Scolari har gjort enormt mycket för mig. Han har givit mig väldigt många bra råd, både med fotbollsrelaterade saker och andra svårigheter som jag behövt ta mig igenom. Jag kommer aldrig att glömma konversationen vi hade när min far dog. Det gjorde ett djupt intryck på mig. Jag insåg att han också hade upplevt något identiskt när hans far dog, och vi grät tillsammans.

/Erik Niva

Summeringen av gårdagens engelska fotboll stannar vid en enda sak – ”The Phantom Goal”.

Det var i Championship-matchen mellan Watford-Reading som vi fick se hela årtiondets sämsta domslut. Bortalaget slog in en hörna, och efter en närkamp gled bollen ut över sidlinjen, sisådär tre-fyra meter utanför den vänstra stolpen.

Domaren? Först signallerade han för inspark, såklart, men efter att ha konsulterat med sin linjeman signallerade så den blott 25-årige Stuart Atwell för mål.

Och absolut ingen alls förstod någonting över huvud taget.

– Jag har aldrig sett någonting liknande. Det är som en UFO-landning eller något, ett sånt misstag, säger Watfords manager Adrian Boothroyd.

”Målet” finns ännu inte tillgängligt på nätet – ni kan lyssna på den här diskussionen för att få perspektiv – men jag lovar att lägga ut det så fort det dyker upp.

Tills vidare får ni det här, det enda parallellfallet jag känner till. I en Bundesligamatch från säsongen 93-94 stöter Bayern Münchens landslagsback Thomas Helmer bollen en dryg meter utanför Nürnberg-målet – och blir målskytt utan att begripa det.

Någon som sitter på fler liknande storys?

/Erik Niva

Om dagen tillhörde Bremen så gick kvällen till Bordeaux.

Herregud, vilken märklig match.

Grenoble, nykomlingen, fick spela de sista 40 minuterna med elva man mot nio. 40 minuter! Alou Diarra fick sitt andra gula direkt i andra, superkantbrassen (som det heter) Wendel fick ett solklart rött kort tre minuter senare.

Laurent Blanc, näste riktigt store franske tränare om ni frågar mig, agerade direkt. Inte genom att ta ut allt offensivt han hade, utan genom att byta karaktär på sin ende forward.
Ut med Cavenaghi, in med snabbe brassen Jussiê.

Bordeaux sjönk hem, slog ifrån sig, arbetade fullkomligt heroiskt i 30 minuter.
Sen gjorde Jussiê 1–0.

Om det var ett förlamat Bordeaux ni såg på Stamford Bridge i veckan så var det här ett stenhårt jobbande, svettande, vinnande.
1–0, med nio man hela andra halvlek. Helgens bragd. Och det säger jag trots att chefen min håller på Stoke.

/Simon Bank

Werder Bremen åker till Allianz Arena, utan Torsten Frings, Clemens Fritz och Daniel Jensen. De åker dit efter en svajig start, med lite press på sig, och utan riktig stadga i laget.

De åker alltså hem med 5–2.
Bayerns största hemmaförlust på 29 år, på Oktoberfestens första dag.

Jag kan känna att jag borde vara mer överraskad än jag egentligen är, men det här är ingen supersensation. Det här är bara Bremen. Det är de siamesiska tvillingarna Thomas Schaaf och Klaus Allofs, det är anfallsfotboll som om det inte finns en morgondag, det är galna dueller från morgon till kväll – och har man en bra dag kan det bli precis så här. Och så här. Och så här. Och så här. Och så här.

Bayerns torwart Michael Rensing är inte bara den ende 24-årige elitidrottare som kan få ryggskott av att knyta skorna (som i våras), just nu är han en rätt usel målvakt också. Han gav bort två, resten gjorde Markus Rosenberg och resten på alldeles egen hand. Rosenberg gjorde två mål, målpassade till Pizarros och vi pratade om just det här – Bremens galenskap – på landslagssamlingen senast.

– Det är bara framåt, framåt, framåt, sa Rosi.
– Men ni måste ju lära er att spela försvarsspel också. Annars håller det inte i Champions League, sa jag.
– Nej, men det är bara framåt, sa Rosi.

Sett till målskytte är Bremen Europas bästa lag de senaste tre åren. Jag ger er siffrorna en bit ner, så ni tror mig. Och om ni tittar på de där listorna – de innehåller alla lag i de fem stora ligorna som snittat mer än 1,9 mål/match – så kan ni också se att alla andra lag som finns med där har gjort rätt bra ifrån sig i Europa.
Inte Werder Bremen.

Vill de klara det måste de lära sig att spela defensivt också.
Fast fan vet om de hade varit lika charmiga då.

Och så listorna dådå:

07/08:
1. Real Madrid 84 mål, snitt/match 2,2.
2. Werder Bremen 75 mål, 2,2.
3. Manchester United 80 mål, 2,1.
4. Barcelona 76 mål, 2,0.
4. Bayern München 68 mål. 2,0.
6. Sevilla 75 mål, 1,97.
7. Arsenal 74 mål, 1,95.
7. Lyon 74 mål, 1,95.
9. Roma 72 mål, 1,9.
9. Juventus 72 mål, 1,9.

06/07:
1. Werder Bremen 76 mål, snitt/match 2,24.
2. Manchester United 83 mål, 2,18.
3. Inter 80 mål, 2,1.
4. Barcelona 78 mål, 2,05.
5. Roma 74 mål, 1,95.

05/06:
1. Werder Bremen 79 mål, snitt/match 2,32.
2. Barcelona 80 mål, 2,1.
3. Bayern München 67 mål, 1,97.
4. Lyon 73 mål, 1,92.
5. Chelsea 72 mål, 1,9.
6. Manchester United 72 mål, 1,9.

/Simon Bank

Att det genast börjar pratas om Spallettis avgång medan Ancelotti ännu sitter tryggt i båten säger mycket om skillnaderna mellan Rom och Milano. Även om skilnaderna mellan Roma och Milan, självfallet, men ändå mest om städerna och hur de skiljer sig i mentalitet.
Det är alltid vanskligt att generalisera men nog är det så att det finns få ställen där kärleken till spelet, spelarna och tränarna är så stor som i Rom och därmed också ilskan och besvikelsen när den älskade tycks svika.
Spalletti tar dock skriverierna på rätt sätt och säger kallt:
”Jag tänker verkligen inte avgå. Jag trivs utmärkt här och tänker köpa hus i Rom”.

Allt medan Delio Rossi, från den ljusblå sidan av Rom, varnar Milan:
”Vi kan klara av det på San Siro. Jag vill se ett Lazio med två karaktärer: stor ödmjukhet och stort mod”.
Milans Jankulovski håller med om att romarna är en svårare munsbit att svälja än Zürich var: ”Lazio är bättre än schweizarna”.

Trista nyheter från Turin samtidigt, om Trezeguet som måste opereras.
”Jag vill inte sluta som Ronaldo”, säger fransmannen till franska L’Equipe.
Och det kan man ju förstå.
När jag tippade Juventus som seriesegrarna hade jag räknat med Trezegoal. Men, jag ska inte fega ur, utan håller fast vid mitt tips.

Eftersom jag är ledig är det nu koppla ner som gäller.
Buon finesettimana!

PS. Missa inte Europa Calling i tidningen i dag, med oss tre bloggare och mycket Europa-fotboll. Bara smakprov ligger ute på sportbladet.se.
Dessutom har ni ju Wennmans alltid lika underhållande London Calling.
Själv skriver jag om Catanias småtokige klubbdirektör Lo Monaco. Med mera, mer mera.

Ni vet hur det är – helgen kommer, lönen är väck och ändå finns det så mycket man vill göra.

Men, som Anton Glanzelius så emfatiskt slog fast i Mitt liv som hund: Man måste jämföra.

På söndag spelar Manchester United mot Chelsea, och de gör det som vanligt med AIG som dräktsponsor.

Och AIG – där jävlar har ni ett gäng som har rätt att gnälla över att de haft en jobbig vecka. En höst när både West Ham och the Baggies blivit av med sina tröjsponsorer så har försäkringsbolaget AIG ändå slagit rekordet.

De är ju rätt stora, va. Det sägs att deras samlade tillgångar låg på runt en biljon dollar för en vecka sen. Men när börsen gjorde som den gjorde i veckan försvann mer än 70 procent. Be mig inte förklara ( jag är med Marx i den här frågan – bara arbete skapar värden), men hux flux var de på väg i konkurs.

AIG (som alltså INTE ska förväxlas med AIK) verkar, temporärt, ha löst biffen genom att göra precis samma sak som du och jag gör när vi har det lite trångt med stålar och helgen närmar sig i rekordfart.

De lånade 550 miljarder kronor. Det borde räcka både till micropopcorn, en stryktipsrad och en halvliter cola light till matchen på söndag.

/Simon Bank

Efter gårdagens intensivt korta diskussion om fotbollens bästa skyddsmasker har synpunkterna haglat in (fyra kommentarer, fem mail, en Simon Bank – haglat säger jag ju!).

Populärast bland massorna tycks Sinisa Mihajlovic vara, och jag måste erkänna att alla de tre personer som röstat på honom har en poäng.

/Erik Niva

Lackat ur på ditt favoritlag nyligen? Blivit förbannad på en anfallare? Känt suget efter att ventilera dina åsikter på ett nätforum nånstans?

Var glad att du inte bor i England.

I dagarna la Sheffield Wednesday ner ett knippe stämningsansökningar mot några av klubbens fans som gjort just det.
Alltså, de har alltså på allvar försökt stämma sina egna supportrar för förtal.

Vad var det då fansen hade skrivit, som var så oerhört sårande för företaget/klubben?
Tja, inga konstigheter egentligen. Inget värre än vad som helst som hamnar i min mejlbox en vanlig fredag i september.

”Vilket pinsamt, patetiskt skämt till fotbollsklubb vi blivit”. ”En ny dag, en ny tabbe. Jag tvivlar på att ens Leeds var så illa ute vid den här tiden förra sommaren, och se vad som hände dem”.

Sheffield Wednesday stod vid den nya tidens klyfta mellan klubb/företag och supporter/kund, de tittade på klyftan – sen gick de och hämtade en spade. (Vilket alltså är en halvtaskig metafor för att tala om att de jagat sina egna fans i drygt två år, genom rättssalar och rättsprocesser).

Det är journalisten, författaren och aktivisten George Monbiot som berätar om saken i en artikel i The Guardian. Där berättar han också om en av de där Wednesday-supportrarna, Nigel Short, som blev varnad av klubben för två och ett halvt år sedan.
Short erbjöd dem sin ursäkt – men de ville inte ha den. De ville stämma honom. Mitt i en tvåårig rättsprocess, som fick honom att oroa sig över hela sin privata ekonomi, drabbades han av strupcancer. Klubben fortsatte ändå att driva fallet.

Först nu har de lagt ner fallet. Ingen har fällts, ingen har förlorat.
Bara relationen mellan de som driver klubbar och de som älskar dem.

/Simon Bank

Jag befarar att ni minns de här bilderna från ett drygt år tillbaka – Röda Stjärnan-huliganer attackerar en civilklädd polis med en brinnande fackla. Efter att ha bränt honom svårt så försökte de till och med trycka ner facklan i halsen på honom.

I dag föll domen. Uros Misic, 20, dömdes till 10 år fängelse för mordförsök.

– Det var en barbarisk, brutal, monstruös attack på en polisman i tjänst, och det måste kategoriseras som mordförsök eftersom polisen tvingades kämpa för sitt liv, motiverar domaren Velimir Lazovic – och sätter både svenska läktarproblem och bestraffningar i någon sorts perspektiv.

/Erik Niva

Fråga i skuggan av en skräll på De Kuip:
Hur kommer det sig att holländsk fotboll är så på dekis?

PSV blir förnedrat av Atleti hemma i Eindhoven, Feyenoord blir förnedrat av Broakulla-bröder, Ajax är utanför Champions League för tredje året i rad.

Förklaringen är, som överallt annars, den tydligare ekonomiska näringskedjan i Europa. Inte ens storklubbar är storklubbar längre i en tid när bara superklubbar kan ta vad de vill ha.

Vi kan väl ta en snabbtitt på vilka spelare de tre stora holländska klubbarna släppt iväg de senaste fem säsongerna:

Feyenoord:
Royson Drenthe, Real Madrid.
Salomon Kalou, Chelsea.
Dirk Kuyt, Liverpool.
Ebi Smolarek, Borussia Dortmund.
Rob van Persie, Arsenal.

Ajax:
John Heitinga, Atletico Madrid.
Zdenek Grygera, Juventus.
Wesley Sneijder, Real Madrid.
Hedwiges Maduro, Valencia.
Ryan Babel, Liverpool.
Maxwell, Empoli.
Rafael van der Vaart, Hamburg.
Julien Escudé, Sevilla.
Steven Pienaar, Borussia Dortmund.
Nigel De Jong, Hamburg.
Zlatan Ibrahimovic, Juventus.
Mido, Marseille.
Cristian Chivu, Roma.
Andy van der Meyde, Inter.

PSV:
Jefferson Farfán, Schalke.
Alex, Chelsea.
Jan Vennegoor of Hesselink, Celtic.
Mark van Bommel, Barcelona.
Ji Sung Park, Manchester United.
Yong Pyo Lee, Spurs.
Klaas Jan Huntelaar, Heerenveen.
Mateja Kezman, Chelsea.
Arjen Robben, Chelsea.

Lägg till naturlig avgång för äldre storspelare som Pierre van Hooijdonk, Edgar Davids och Jaap Stam.

Bara de listade spelarna har skickat in närmare 1,2 miljarder i Ajax kassa (de är ett aktiebolag numer), men ni förstår också vilka oerhörda krav en sån exodus ställer på rekryteringen.
Ingen färdig superspelare (säg: Arsjavin) vill gå till ett vacklande Ajax, de måste hitta ordinära storspelare med potential (säg: Miguel Veloso) och hoppas att de växer en klass till. Och den sortens värvningar har de misslyckats med.
Ajax står ändå väl rustat, en absolut merpart av de där spelarna i listan ovan har fostrats i klubbens akademi eller köpts som väldigt unga.

För att göra det enkelt och överskådligt – här är en elva av ”egenproducerade” (inköpta/fostrade talanger) som Ajax tappat på fem år:
Bogdan Lobont – John Heitinga, Cristian Chivu, Nigel De Jong, Maxwell – Wesley Sneiijder, Hedwiges Maduro, Rafael van der Vaart, Ryan Babel – Zlatan Ibrahimovic, Mido.

Till och med Kalmar FF hade fått det tufft med den sortens uttåg.

/Simon Bank