Där ser man. När jag går igenom dagens italienska tidningsskörd ser jag att La Stampa, baserad i Turin, citerar Zinedine Zidane som säger:
”Jag gjorde fel som skallade Materazzi”.
Alla har sett det som hände, om ni inte befann er på månen eller i en ubåt, men
vi tar det igen ändå:
http://www.youtube.com/watch?v=PLLez12OqlU&feature=related

Nyheten om Zidanes ånger toppar La Stampa-sport. Vet inte om det här varit ute förut, kanske under OS-veckorna, då jag levde i Peking-bubblan, eller senare. Men för mig är det i alla nytt – och intressant och uppenbarligen även för La Stampa.
Att han ångrar sig avslöjas i den mycket efterlängtade boken ”Zidanes dolda ansikte” (så lyder i alla fall titeln på italienska. ”Dolda sida” vore väl egentligen bättre svenska). Boken släpps nu på onsdag, den 24 september, i Frankrike.
Som ni kanske minns så försvann delar av manuset till biografin då två skilda datorer stals vid två olika inbrott i våras.

Själv minns jag de gamla goda dagarna då Zidane spelade i Juventus. En som är kvar från den tiden är den käre, gamle konstnären Alessandro Del Piero. I går kväll gav han Juventus segern mot ryska Zenit och visade än en gång att han är ett stycke levande fotbollshistoria
Och vilket mål! Här har ni det, och lite annat smått och gott från matchen. Del Piero i högform som ni ser. Hans 38:e mål i CL. Respekt

http://www.youtube.com/watch?v=yrf4ebAHibo

Jamen, då är ju allt lugnt.

Newcastle har ingen fungerande ägare, ingen riktig tränare, inget lag – och en supporterskara som är på gränsen till att till väpnat uppror.

Men de har Richard Money.

– Jag har blivit ombedd att hjälpa Chris (Hughton). Han har ingen lätt sits för tillfället, och jag kommer att göra vad jag kan.
*
Money är numera chef för Newcastles ungdomsakademi, och enligt honom kunde knappast framtiden se ljusare ut:

– Jag tror inte att någon här oroar sig för framtiden.

Vill någon i The Toon Army ha ännu fler lugnande besked kan de ju alltid ringa upp en AIK-supporter, och snacka lite löst om 2004-säsongen.

/Erik Niva

Arsenals nutidshistoria består bara av två perioder. Vi har George Graham-åren – mellan 1986 och 1995 – då hårt slit, offsidefällor och sena segermål gav laget identiteten som Boring-boring-one-nil-to-the-Arsenal.

Sedan har vi ju såklart den fenomenala Arsène Wenger-eran – från 1996 och framåt – då hela klubbens image genomgått en total makeover. Arsenal av i dag är ju unga, moderna, offensiva Arsenal.

Men vad hände egentligen däremellan? Jo, säsongen 1995-96 leddes Arsenal av kärve skotten Bruce Rioch. De lyckades till sist klänga till sig en femteplats i ligan, men åkte direkt ur FA Cupen mot ett andradivisionslag och såg generellt tröga ut.

Värvningen av Dennis Bergkamp kan möjligen anses vara någon form av tjuvstart för det som komma skulle, men den hade Bruce Rioch i stort sett ingenting med att göra. I stället smög sig bortglömda old school-spelare som Andy Linighan, Martin Keown, Ray Parlour och Scott Marshall in i hans lag.

Till slut var det nog Riochs behandling av klubbhjälten Ian Wright – som han försökte pressa ut på vänsteryttern – som fällde honom. Han fick sparken efter sin enda säsong. En okänd fransman som hette Wenger ersatte honom, och ingenting blev sig någonsin likt igen.

Vad som hände med Arsenal vet vi, vad som hände med Rioch är betydligt mer oskrivet. Jo, han blev assisterande manager för QPR, men fick lämna efter en säsong. Han fick chansen som manager för Norwich, men sa upp sig efter två år. Han  försökte i Wigan, men fockades efter bara ett halvår.

Rioch kände sig missförstådd, och kom till slut att lämna brittisk fotboll helt. Under en nästan åtta år lång frånvaro glömdes han i stort sett bort fullständigt.

I går var han tillbaka. Han var tillbaka i det Skottland där han hör hemma, och som manager för danska knatten Aalborg red han ut från självaste Parkhead med revolvrarna knattrande och en 0-0-poäng i sadelväskan.

Bruce Rioch – Champions League-manager.

– Det är klart att jag är lite besviken över att allt gick som det gick i den brittiska fotbollen, men det finns ingen tid för bitterhet i mitt liv. Och det här handlar inte om mig, utan om Aalborg. Vi var fantastiska den här kvällen, och klubben har gjort det enormt bra med små resurser. Det Manchester United spenderade på Dimitar Berbatov skulle täcka vår budget – med precis allt inkluderat – i över sju säsonger.

Aalborgs nästa Champions League-match? Manchester United hemma på Energi Nord Arena.

/Erik Niva

Det finns få saker som gör lika ont som det här, när fans utstuderat vänder sig mot det egna laget.

Det värsta jag varit med om i genren? I mars 1995, på Marassi i Genua, Sampdoria–Milan.

Det var en speciell match redan på förhand. Milans senaste besök i Genua, bara två månader tidigare, hade slutat i tragedi. Vincenzo Spagnolo, en 24-årig Genoa-tifoso, knivmördades av ett 19-årigt Milan-fan och matchen bröts. Genoa spelar fortfarande en årligt återkommande match – Trofeo Spagnolo – för att hedra Vincenzos minne.

Hur som helst. Milans ultras fick inte åka till matchen mot Samp, det var bara hemmapublik på Marassi, och vi som var där fick se ett riktigt starkt Samp (Zenga, Serena, Gullit, Mihajlovic, Platt, Mancini och gänget) bli fullkomligt förnedrade.
Fansen gillade det inte.
När Albertini skickade in 2–0-målet med kanske en kvart kvar vände sig hela publiken mot laget de älskar. Sista fem började de oléa sådär spanskt åt varje lyckad passning Milan slog. När Albertini gjorde 3–0 på stopptid var arenan halvtom. Och de som var kvar jublade. Jag har aldrig varit på en arena som känts så kall, så… passionerat kylig.

Man kan alltså ha det värre än att heta Bengt Madsen. Eller… ni förstår vad jag menar.

Och nu tar vi kväll va?

Bästa kommentaren efter Romas hemmaförlust mot Cluj står De Rossi för:
”Man kan säga att vi saknar tur. Men vi saknar många andra saker också”.

Kanske saknar man Fabio Capello. Inget ont om Spalletti som jag verkligen gillar. Bara hans underbara toskanska dialekt är ju en orsak att charmas av karln. Men framför allt är han en duktig tränare. Ändå kan jag dagar som denna inte låta bli att tänka på den gamle räven Capello, vinnaren.
Senast jag träffade honom var då han lämnat Rom för Turin. Våren 2005 i mixed zone efter Juventus-Real Madrid, då jag fick höra honom lovprisa Zlatan som gjort en mycket bra match och överglänst sin gamle idol Ronaldo.
Strax intill stod David Beckham och pratade tålmodigt med News of the World, tidningen med makt att rasera de flesta karriärer och privatliv.

Även Capello har nu fått känna på de brittiska medierna och deras jakt på förbundskaptener. Samtidigt vill jag inte rakt av kapa de brittiska medierna, det vore för lätt. Under min tid som korrespondent i Storbritannien slogs jag också ofta av hur skickliga de är, även om pressetiken är en annan. Dessutom är engelskan ett fantastiskt rubrikspråk. Inte sällan skrattade jag högt för mig själv när jag satt med kommande dags tidningar.
(Dessa levererades vid midnatt brittisk tid till lägenheten med bud, och då hann man fortfarande skumläsa, leta efter nyheter och skriva hem till avdelningarna nyheter, sport och nöje, om än under stor stress).

En som underskattade de brittiska journalisterna var helt klart Sven-Göran Eriksson. I maj 2001 var jag i London tillsammans med Abbe Bonnier och Svennis och min gemensamme bekant PG Skoglund. Vi gick ut och åt med Svennis på San Lorenzo, en av Londons flottaste italienare, belägen i fina Knightsbridge. Det sägs att även Lady Di brukade dinera där.
Hur som helst försäkrade då Svennis, som var tämligen färsk på posten som engelsk förbundskapten, att han hade koll på medierna. Det hade han inte skulle det visa sig… Han var van vid Italien där privatlivet, mestadels med rätta tycker jag, fick vara privatliv, åtminstone i sporttidningarna.
Hur som helst åt vi gudomlig mat och eftersom det var precis runt det italienska valet, som jag skulle tillbaka till Italien och bevaka, pratade vi en del politik. Restaurangägaren kom och satte sig hos oss över grappan och jag slogs av hur skickligt Svennis parerade alla försök att få honom att inta en politisk ståndpunkt.

Åren går och nu är signor Eriksson i Mexico. Jag gläds åt hans framgångar och när det gäller eventuella privata tillkortakommanden säger jag bara: den som är utan synd ska kasta första stenen..

Lilla BATE och stora Zenit ska ut och bugga i de fina fotbollssalongerna, men om Ola Wenström skulle ställa sin favoritfråga till mig – ”Vad är du mest nyfiken på ikväll?” – så vet jag vad jag skulle svara.

Hur kommer Old Trafford att reagera på att ha världens bäste spelare tillbaka?

Hade Cristiano Ronaldo själv fått välja hade han spelat för en annan klubb i stället för att slava på Old Trafford. Han vet det, vi vet det och Man Uniteds fans vet det.

Trots att de brukar göra en poäng av att hylla sina frånvarande hjältar – de sjunger fortfarande om Eric Cantona, Gary Neville, Ole Solskjaer och Roy Keane – så har de så vitt jag vet nu inte sjungit Ronaldos namn en enda gång sedan Champions League-finalen. ”Running down the wing, hear United sing, Viva Ronaldo” har blivit ”Could have won the cup, but he fucked it up, Viva John Terry”.

Alex Ferguson tror inte att comebacken kommer att innebära några större problem:
– Jag tror inte att han behöver vinna fansen tillbaka. Jag tror att de förstår att han är en ung man som blivit frestad av pengarnas lyster.

Barney Chilton – redaktör för United-fanzinet Red View – har en mer pragmatisk hållning:
– För stunden kommer vi att behandla honom som ett barn som bett om ursäkt och som vi skickat till skamvrån. Inte för de som är missnöjda med hans Madrid-begär helt har förlåtit honom, utan för att vi vet att något annat vore kontraproduktivt.
•••
I övrigt får vi Spurs-fans vara nöjda med att Newcastle fortsätter vara Newcastle, så att vi klarar oss undan med att vara engelsk fotbolls näst största skämt.

Senaste nytt är att en stackare som liknar bortflyende ägaren Mike Ashley inte ens kan gå på puben längre utan att bli attackerad. Att Ashley själv är i arabvärlden för att försöka hitta köpare, men i stället super bort sina möten. Och att sjövilde Danny Guthrie inte alls ringt upp Craig Fagan och bett om ursäkt för att han sparkat sönder hans ben, utan fegat ur med ett sms.

/Erik Niva

Häromveckan skrev jag om Olympique Marseille, om supporterbussen som krockade och de två medlemmarna ur gruppen MTP (Marseille Trop Puissant, de som en gång blåste liv i Virage Nord på Stade Vélodrome) som dog i olyckan.
Jag skrev om ceremonierna efteråt, om hur hela matchen mot Le Havre förvandlades till en uppvisning i vad fotboll är och kan vara, vad en klubb är och kan vara.

Gemenskap. Kärlek. Tillhörighet. Familj.

Och det är klart att de där orden är alldeles för stora för att inte slå huvet i taket när man skriver dem så där, platt och jävligt.

Men titta själv, så här såg det ut:
Le Havre–Marseille.

Mannen som talar till fansen – trots att han inte kan säga något – är OM:s president Pape Diouf. Kvinnan som syns är hustrun till en av supportrarna som dog dagen före matchen.

Mitt i alla perverterade uppfattningar om vad ”passion” är och hur man manifesterar den så finns det alltså motbilder.
Och motljud.
Jag grinar ytterst sällan till musik skriven efter 1860, men så är det inte så vanligt att före detta fotbollsproffs gör skivor som den här heller.

James Allan, sångaren, spelade professionellt för Gretna och Falkirk tills för bara ett par år sen. Nu sjunger han hjärtat i bitar istället.

Glasvegas är från östra Glasgow, en av låtarna handlar om mordet på Kriss Donald för fyra år sen. 15-årige Kriss kidnappades, mördades och dumpades nära Celtics träningsanläggning. Mordet var rasistiskt motiverat, det är fortfarande ett glödande, öppet sår för många i Glasgow.

När James Allan sjunger om det, om en förälders väntan på ett barn som inte kommer hem, sjunger han om ”Flowers and Football Tops”.
Det är ju det glaswegians lämnar när de vill hedra unga som dött: Blommor och fotbollströjor.

Gemenskap. Kärlek. Tillhörighet. Familj.
 
Door bell rings
Who could it be at this time
Police on my left and right
My son’s not coming home tonight

Baby, they don’t need to show
It’s over, I know, I know
Baby, they don’t need to show
Flowers and football tops, I know
Baby, baby, baby, why you?

Lyssna själv.

Nedan kan ni också se min minsta syster Jill med Carl, våren 2001, då Romas fans firade på gatorna. Laziali eller ej, vi kunde inte låta bli att charmas av Totti-hunden…
Även om Carl nog var lite rädd.
Tröjan är i alla fall obetalbar – liiksom hunden och den store Totti.
Minns när han var som allra störst, han och Nesta. Kungarna av Rom som möttes i derbyna. Jag skrev om det till Offside, 2002 inför VM, tror att reportaget hette ”Staden delar oss”:

En ny dag här, en dag som faktiskt snart kommer att innebära att jag kryper ner i sängen igen. Var klar 01.50 i natt, i säng 03, upp 07 med lilla dottern. I dag är första lediga dagen på jag vet inte hur länge. Efter OS (3,5 vecka jobb varje dag) har det varit mycket jobb på lediga dagar här hemmavid också.
Gnäller inte, men några timmars sömn behövs nu.

I går kväll var vi i alla fall på speedway i Hallstavik, fotograf Jimmy Wixtröm och jag. Läs i dag i tidningen! Länk kommer sen, men den här typen av jobb ska njutas på papper, som uppslag, så att Wixtröms bilder kommer till sin rätt och text och bild får samverka. Inget går upp mot att bläddra i en tidning, trots allt.
Förra helgen var det boxningsgala, också för nya serien Nedslag Wegerup och Wixtröm. Jag har själv bett att få göra lite annat än framför allt internationell fotboll. Uppskattar den otroligt mycket, men ville få lite omväxling.

Underbart att komma ut i verkligheten och träffa ”vanligt” folk som uppskattar att vi är där. Eftersom jag mest åker utomlands på jobb sen många år är det också roligt att resa i Sverige lite igen.
Som nyhetsreporter gjorde man det mer och jag tänkte ofta på hur privilegierad jag var som fick komma in bakom alla dessa ytterdörrar hos folk runt om i landet. Så många fina möten med människor, även om omständigheterna ibland var hemska.
Det finns ju, som bekant, betydligt värre saker än att förlora i CL.
Även om det sms jag fick från vännen Stefano i Rom i morse var rätt desperat…

Nu är det jag och nya boken ”I döden dina män” som gosar ner oss under täcket en timme eller två.

Apropå att man ska vara passionerad supporter men ändå ta saker och ting för vad de är så får ni här en bild på mig och en liten romanista, son till en god vän. Han är  i dag sju år äldre och väldigt duktig på fotboll – Carl var i somras på Juventus träningsläger!
Här sitter jag med den lille fine giallorosson tätt intill mig och ser Juventus-Roma på en bar i Rom, nära Qurinale.

Men dra mig baklänges på garagets alla rostiga oxkärror.

CFR Cluj! 2-1 på Olimpico! CeFeRe – Victorie!

I våras var jag några dagar i Transylvanien för att undersöka hur stor del ett par svenska försvarsspelare egentligen hade i det senaste rumänska fotbollsundret.

Inte särskilt stor del alls, visade det sig snabbt. Niklas Sandberg såg jag inte röken av under tre dagar runt klubben – jag fick känslan av att folket där knappt visste vem han var – och Mikael Dorsin var ungefär lika ordinarie Cluj som i svenska landslaget.

Vi satt några timmar på ett köpcentrum uppe i norra delarna av stan, jag och Dorsin. CFR hade sin klubbrestaurang där, och personalen hade lärt sig vad vänsterbacken ville ha i sin sallad och vad som inte hörde hemma där.

Det var ju bra, tyckte Dorsin. Men det var väl just det enda också.

En nyvaken fladdermus med grön starr hade kunnat se att han redan längtade bort. Kulturkrocken hade visat sig vara större än han trott. Han fick inte spela, men trots att Cluj jagade en historisk första ligatitel verkade just den biten inte bekymra honom särskilt mycket. Knät var irriterat, och Dorsin föredrog att vila det inför en eventuell EM-uttagning.

Efter kaffet skiljdes vi åt.
– Vi ses på matchen ikväll, sa jag.
Dorsin ryckte på axlarna:
– Äh, jag får se om jag åker dit. Det är Barcelona-Manchester United i Champions League-semin på tv.

Strax därefter träffade jag Clujs presschef, mannen med kvalitetsnamnet Tudor Pop. Han fiskade fram min ackreditering till matchen mot Vaslui, och jag berättade att jag redan intervjuat Dorsin.
– Så då behöver du inte träffa honom ikväll efter matchen?
– Nej, det är lugnt. Jag vet inte ens om han kommer dit. Han kanske stannar hemma.
Pop stirrade förvånat på mig. Han begrep inte vad jag pratade om, i en miljö där de ordinarie spelarna tvingas bo på hotell två nätter före varje hemmamatch.
– Of course he will be there.
Jag tyckte att det verkade bäst att hålla med.
– Yes, of course.

Den kvällen stod jag med Tudor Pop på Clujs lilla byggarbetsplats till arena och försökte förtvivlat undvika att prata om var Mikael Dorsin kunde tänkas befinna sig.
I stället frågade jag om arenan. Skulle det verkligen gå att spela Champions League-fotboll där framöver?
– Jodå. Redan i höst. Vi har holländska ingenjörer på plats i detta nu. De bygger 600 nya sittplatser varje dag. Mycket effektiva.

Om två veckor åker Chelsea ner till Transsylvanien. Mikael Dorsin kommer inte att vara på plats den kvällen heller. Några veckor efter att jag lämnat Cluj hamnade han i blåsväder, efter att en norsk tidning intervjuat honom. Dorsin beskrev klubbens träningsmetoder som ”lite old school” – och för det dömdes han tydligen till 10 000 euro i böter av en klubbledning som har koll på vartenda tecken som skrivs om deras spelare.

I den vevan publicerades så mitt reportage från Cluj, en av de mer egendomliga texter jag skrivit om en svensk landslagsman. Om man säger som så – Dorsin sa en del saker som var betydligt mer kontroversiella än att träningen var gammalmodig.

Det dröjde sedan inte många veckor innan Cluj och den svenske vänsterbacken brutit med varandra.

Jag har inte pratat med Mikael Dorsin sedan dess. Förmodligen är det att sätta alldeles för stor vikt vid en intervju – men det händer att jag undrar om något blivit annorlunda om han inte varit så öppen på det där köpcentret i norra Cluj. Hade han varit kvar i Transylvanien? Hade han jublat på Olimpico?
•••
Zlatan lär ni få läsa tillräckligt om på annan plats, men en observation i alla fall: Har ni tänkt på hur mycket Inters spelsätt nu påminner om det 4-3-3 som José Mourinho omedelbart införde när han kom till Chelsea?

Z har en uppgift som är väldigt lik den som Didier Drogba tilldelades i Chelsea, men löser den som vanligt enligt sin egen tolkning. Det passningsspel han har kommer Drogba aldrig någonsin kunna få – kan Zlatan få Drogbas dödlighet framför mål?
•••
Målen då? Ni kan gärna kolla in ett par fina klacksamarbeten från Cluj och Chelsea. Men det är betydligt viktigare att ni kollar in det här extraordinära droppskottet som Stevie G är expert på – för att inte tala om Fernandinhos mangelfrispark.

/Erik Niva