Det var så här.

Igår kväll satt jag i en tv-studio och såg Lazio förstöra sig själva mot Bologna, sen åkte jag hem med en plan. Jag skulle packa, äta en bit, gå och lägga mig och sova de där timmarna jag verkligen, verkligen behövde innan ett fakirflyg lyfte mot kontinenten. Sen kom en fotbollsmatch i vägen, det är ju inte ovanligt att det blir så. Obesegrade Boca Juniors, med 6–0 på sina fyra första ligamatcher och en hemmasvit som är längre än ett snöre, mot ett kolossalkrisande Independiente, med fyra raka förluster och 1–6 – jag skulle mest zappa förbi för att se resultatet, med en halv halvlek kvar.

Och… det gick ju inte.

Boca–Independiente var en av de där undantagsmatcherna som dyker upp en gång per säsong och som får dig att tro på en alternativ fotbollsgeometri. 4–5, efter två Farias-mål i 89:e och 93:e – efter att Boca missat ett friläge i, kanske, 92:a. Magi och galenskapers galenskap. Allt är möjligt.

Ja, jag offrade alltså värdefull sovtid där, och möjligen var det därför jag så här på morgonen var lite extra mottaglig och blödig, till den grad att jag fick Ranieri-torka torrtårar på tåget.

Om detta vill jag hur som helst berätta, och ni får ha överseende med att rugby sedan ett par århundraden inte längre är fotboll.

Jag tänkte nämligen skriva ett par rader om Fabio Falleni och Jonah Lomu.

Den ene har ni aldrig hört talas om förut, den andre minns ni definitivt. Jonah Lomu var det nyazeeländska fart- och kraftfenomenet som under tidigt 90-tal gjorde rugby till en sport för 2000-talet. Han var något annat, något ingen hade sett tidigare, en tvåmeters tungviktsboxare som sprang som Usain Bolt och helt enkelt inte gick att stoppa om du inte hade kontakter med vapenleverantörer.

Eftersom Lomu är människa blev han stoppad ändå. En allvarlig njursjukdom bröt ner hans kropp, utan dialys flera dagar per vecka hade han inte ens överlevt. Läkarna förklarade att han riskerade ett liv i rullstol, att nerverna i hans ben tagit skada och att han var i akut behov av en njurtransplantation för att klara sig.

Jonas Lomu fick en ny njure 2004, gjorde ett par comebackförsök men tvingades till slut lämna sporten han älskade. Han levde i alla fall. Men njursjukdomen var inte färdig med honom, i höstas kom problemen tillbaka. Han behövde en ny transplantation, en ny njure.

Och det är nu jag ska berätta om Fabio Falleni.

Falleni är 30 år gammal, han var 14 när Jonah Lomu blev hela världens rugbystjärna, och för en ung, italiensk pojke som älskade sporten blev han mer än så. En idol. En dröm. Fabio blev själv elitspelare, han spelar för Livorno, och när han läste om en sjuk njure på andra sidan världen betydde det något för honom.

Han bestämde sig för att försöka ta kontakt med sin idol, och lyckades göra det över nätet.

– Jag ville bara stötta honom, han har varit min hjälte sen jag var barn, förklarar Fabio. När jag hörde att han var sjuk gjorde det ont i mig också.

När kontakten väl var etablerad kom resten spontant.

– Jag skrev, direkt från hjärtat, att om jag kunde rädda hans liv så ville jag donera min njure.

Fabio Falleni har, sedan dess, varit i kontakt både med Nya Zeelands landslagsläkare och Jonah Lomus fru Nadene. Han har läst på om vad en transplantation innebär, och börjat ordna med logistik inför en resa till andra sidan jorden.

– Jag har inte hört nåt från dom än, men jag har förberett mina papper och hoppas ha allt klart snart och att jag får veta mer snart. När jag får mitt pass klart och samlat ihop pengar till resan så åker jag, förhoppningsvis i slutet av månaden.

Fabio Falleni lär knappast behöva ligga på något operationsbord, men det finns något i tanken som berör på djupet. Han är ingen galen fjortonåring längre, bara en 30-årig vuxen man som minns vad som var viktigt i en fjortonårings liv. Och han är beredd att betala för det med en resa jorden runt, med en del av sin egen kropp.

Och med det, alldeles innan jag sätter mig på ett flygplan, så går det förstås inte att komma ifrån en fråga både till er och mig:

Finns det någon som var så viktig för oss? Finns det någon vi skulle ge en njure för?

Jag vet faktiskt inte, det är svårt att känna hypotetiskt, men jag tror att den som var närmast för mig, som är närmast för mig, inte heller är en fotbollsspelare.

Om Jan-Ove Waldner någonsin behöver en njure så skulle jag tänka igenom saken, noga.

/Simon Bank

Färdigviftat med ikurriñan?

Jo, möjligen, men det betyder ju inte att vi är klara med själva temat.

Athletic Bilbaos självpåtagna geografiska-genealogiska begränsning, i kombination med en fin liten Marca-hypotes är mer än tillräckligt för att vi ska gå igång på lite hederliga gamla ukroniska tankeprocesser.

Det är nämligen så att Marca, i sin gudomliga vishet, sett till att ställa ett helkatalanskt lag mot en elva från resten av Spanien. I spåren av Barças Bayer-bashing är det ju lätt att få för sig att en sån match skulle vara vikt för katalaner.

Själv tycker jag det ser ut som att Katalonien skulle vara finfina på att bygga spel, men ha vissa problem med att banka in målen. Spanien ser vuxnare ut, jag skulle säga att de vinner sju matcher av tio.

Eller?

Och med den dörren öppen går vi vidare och sorterar ihop ett par parallellmatcher, nu när det är helg och allt:

1. Skåne mot Sverige.

Det fanns en tid när göteborgarna med visst fog kunde vara lokalchauvinistiskt bergsäkra på att det var slöseri att ta ut en tvärsvensk elva till de stora landslagsturneringarna. De hade andra idéer:
– Skecka Blåvitt.

Nu för tiden räcker det att titta på försvaret, där fyra av fem spelare är hämtade från en frimärksstor skånsk yta där det är omöjligt att höra vad folk säger. Skåne ser möjligen lite svaga ut mittfälts-wise, men de skulle pressa Sverige hela vägen över tio matcher – och förlora knappt på ett svagare mittfält och en mindre bänk?

Skåne:
Isaksson – Ekstrand, Granqvist, Olsson, Safari – R Jönsson, Pekalski, P Farnerud, M Olsson – Ibrahimovic, Rosenberg.

Sverige:
Wiland – Lustig, Mellberg, Antonsson, Wendt – Svensson, Källström – Larsson, Toivonen, Elm – Elmander.

2. London mot England.

Vi valde mellan att styra upp ett Merseyside-lag och ett London-lag, men fastnade för det senare. Med lite välvilja och ett skohorn pressade vi in Stevenage-pojkarna Wilshere och Young i huvudstadslaget, fick in Green i målet – och dunkade ihop en stark 4-4-2.

Om ni undrar över anfallsbesättningen i det engelska laget finns det helt enkelt för få superspelare, så då är det ju lika förbannat bra att gå på romantiken. Klart Holt ska spela för England. Här skulle jag säga att vi har 5-5, förlängning och straffar. Och där förlorar ju England, det gör de alltid.

London:
Robert Green- Glen Johnson, John Terry, Rio Ferdinand, Ashley Cole – Scott Parker, Jack Wilshere, Frank Lampard, Ashley Young– Jermain Defoe, Peter Crouch.

England:
Joe Hart – Phil Jones (Kyle Walker), Gary Cahill, Joleon Lescott, Leighton Baines – Steven Gerrard, Gareth Barry – Aaron Lennon, Wayne Rooney, Stewart Downing – Grant Holt.

3. Paris mot Frankrike.

Här hade man lika gärna kunnat jobba ihop Lyon eller Provence-elvor, men det känns av väldigt många skäl mer relevant att ge huvudstaden ett lag. Vi har ett problem att lösa med kolonifödda spelare, men när det till exempel gäller typexemplet Malouda så fick han sin fotbollsfostran i Paris, även om han föddes på andra sidan havet.

Resultat? Ett bättre balanserat helfranskt lag är bättre både längst bak och längst fram och vinner åtta av tio matcher.

Paris:
Nicolas Douchez – Loïc Nego, Mamadou Sakho, Willam Gallas, Patrice Evra – Alou Diarra, Blaise Matuidi – Jérémy Ménez, Marvin Martin, Florent Malouda – Nicolas Anelka.

Frankrike:
Hugo Lloris – Mathieu Debuchy, Adil Rami, Philippe Mexès, Éric Abidal – Mathieu Valbuena, Yann M’Vila, Samir Nasri, Franck Ribéry – Karim Benzema, Loïc Rémy.

Och med det lämnar jag kommentarsfältet fritt. Har ni lika roligt som jag så ska vi väl kunna hitta på några parallellfall i Italien och Tyskland också vad det lider.

/Simon Bank

Jag är inte så överdrivet mycket för religiösa uppenbarelser – men jag är jävligt mycket för att se Athletic Bilbao spela fotboll en bister marsdag i nådens år, 2012.

Själva matchen ska jag inte orera särskilt mycket om. Såg ni den inte så lär ni få höra. Manchester United-Athletic Bilbao, 2-3. ”Det bättre laget vann”, erkände Alex Ferguson, och vafan skulle han säga?! Det var ju klasskillnad. Athletic hade haft 26 skott mot mål, 55 procent av bollinnehavet och 8 hörnor. Manchester City var betydligt mindre spelmässigt överlägsna när de åkte till Old Trafford och vann med 6-1 i höstas.

Metodiken bakom har jag skrivit om tidigare, och jag ska inte trötta ut er med ytterligare anekdoter om den geniala galenskapen som präglar Marcelo Bielsa.

Det jag nu vill rusa ut och skrika om från hustaken är något långt mycket mer grundläggande, något långt mycket viktigare.

Det går.

Fortfarande. Faktiskt.

1979 gick Malmö FF till final i Europacupen med tio spelare från Malmö och en från Glimåkra, tio mil bort. Tanken på att lyckas med något liknande under 2000-talet har känts direkt skrattretande. Athletic Bilbaos envetna idé om att bara ställa upp med basker har mest framstått som en politisk markering, som på lite sikt skulle tvinga ner dem i La Segunda.

Men så kom då Marcelo Bielsa. Så kom den här fantastiske fotbollsvarelsen och visade vad något så gammalmodigt som en tränare kan uträtta.

Det tog några vingligt vilsna månader innan grunderna satte sig, men nu är Athletic Bilbao på väg upp genom den spanska tabellen med katapultkraft. Okej, de är inte lika bra som Barcelona eller Real Madrid – men det är inga andra lag i Champions League heller.

Athletic Bilbao kommer snart att ligga trea i La Liga. De är i final i spanska cupen. Jag kan inte se dem missa kvartsfinalen i Europa League.

På fullaste allvar skulle jag säga att de just nu är ett av hela Europas fem, sex bästa lag.

Och för att återigen återvända till huvudsaken – tillsammans med sina spelare har Marcelo Bielsa åstadkommit allt detta under sju ynka månader på träningsplanen.

Visserligen har ju Athletic Bilbao klart mycket högre omsättning än någon av våra svenska lilleputtar, men de tillhör ändå inte Europas 50 rikaste klubbar. Hade han bara fått förtroende, manöverutrymme och några dussin löpvilliga ben – då hade Marcelo Bielsa kunnat upprepa tricket i nästan vilken mellanstor europeisk förening som helst.

”Presspel är synonymt med fotboll”, är ju Bielsas grundmantra, och ska vi fortsätta parallelldragandet så låter han ju på så sätt som en moderniserad Bob Houghton. Kärnan i hans fotbollsfilosofi är ju inte att ha de bästa och dyraste individualisterna – utan om att ha laget som löper med tydligast tanke, störst intensitet och mest samordning.

Det kanske låter destruktivt och tråkigt i skrift, men ingen som såg hans lag inta Old Trafford igår kan någonsin påstå att det ser torftigt ut i praktiken.

Manchester United är nog världens mest globaliserade idrottsföretag, ägd av skrupelfria amerikanska riskkapitalister och med en årlig omsättning på ungefär 3,5 miljarder kronor.

Athletic är en ganska liten fotbollsklubb från Bilbao, ägd av supportrarna och representerad av elva basker.

De senare kan besegra de förstnämnda, och de behöver inte vinna genom att spela fult och hoppas på turen. De kan vinna genom att helt enkelt spela bättre fotboll.

Sing Hallelujah.

/Erik Niva

Stå åtalad för kvinnomisshandel. Försök nita en lagkompis med en golfklubba. Spöa upp folk på stan. Drick sprit. Slåss med publiken.

Craig Bellamy fick en gång frågan vad han skulle kalla sin självbiografi. Vad han svarade?

– Don’t google me.

Den som skulle få för sig att googla honom just idag skulle däremot inte få läsa så mycket om vare sig järnklubbor eller blöta nätter. Bellamy har de senaste åren varit engagerad – på riktigt – i sin egen välförenhetsstiftelse, en stiftelse som arbetat med fattiga barn i Sierra Leone och byggt en fotbollsakademi för att ge dem liv som handlar om annat än amputerade ben och krig.

Idag, på internationella kvinnodagen, har stiftelsen tagit nästa steg i sitt senaste projekt. I fjol rullade den igång ett pilotprojekt som riktades speciellt mot unga flickor, en serie där 80 tjejer delades in i fyra lag som höll ett seriespel. Målet var inte bara att lära dem spela fotboll, utan att få dem att delta i kollektiva aktiviteter och ge dem utbildningsstipendier.

Projektet har inte bara lyckats, det har blivit en hejdundrande framgång. Enligt siffror från Unicef går 17 procent av flickor i Sierra Leone, ett av världens mest ojämlika länder, normalt vidare i gymnasiala utbildningar.

Bland flickorna i Bellamys projekt var siffran 92,9 procent.

Med början idag går stiftelsen in i nästa fas, som omfattar 200 tjejer i tolv lag.

– För många av tjejerna har ligan gett dem chansen att förändra sina samhällen och utmana könsstereotyper som traditionellt begränsat kvinnors möjligheter, säger stiftelsens vd Tim Kellow.

Det unika med Bellamys liga är att den lägger lika stor vikt vid skolnärvaro, deltagande i samhällsprojekt och fair play som den lägger vid själva resultaten i matcherna som spelas – allt vägs in när tabellen räknas ihop till slut.

Om den sortens modell använts för att ranka spelare i den moderna fotbollen så är det här dagen när en stökig anfallare från Cardiff tar sjumilakliv i en tabell där vi vant oss vid att hitta honom någonstans mellan nedflyttning och kvalplats.

/Simon Bank

Who run this mother?

Äh, det är väl Sepp och Pep och alla dom, idag också, men om det nu är internationella kvinnodagen så kan vi väl försöka lägga två strån i kors i alla fall. I all enkelhet – och med den ödmjukhet som jag normalt bara lyckas uppbringa när jag äter pizza bredvid Robert Laul – tänkte jag alltså ge mig på en liten presentation av kvinnorna som är med och gör den moderna herrfotbollen. Teresa Rivero, La Sensi och Lorraine Rogers har lämnat in, men de här brudarna är fortfarande kvar där besluten fattas:

1. Patrícia Amorim, president, Flamengo.

En OS-simmare som sadlar om och blir historiens första president i Brasiliens största klubb? Jodå, gigantiskt. Och det tog ju inte slut där. Amorim har manövrerat klubben genom en av de mest turbulenta perioder någonsin, med spelare som är inblandade i mord, sexorgier och knarkskandaler – och vänt en lika stenhård som tvivlande opinion.

Patrícia Amorim är en av de mest imponerande ledare vi hört talas om. Punkt.

2. Margarita Louis-Dreyfus, ägare, Olympique de Marseille.

Den briljant extravaganta Margarita Bogdanova träffade multimiljarären Robert Louis-Dreyfus på en flygning under sent 80-tal, de blev kära och gifte sig strax efter. Robert vräkte in miljarder i sitt älskade OM, men när han gick bort 2009 hade han inte fått en enda titel i utbyte. Margarita ärvde ägarposten, tillsatte Vincent Labrune som president och förlängd arm – och efter ett år kunde hon fira att OM var franska mästare igen.

3. Karren Brady, vice ordförande, West Ham.

En 23-årig, ambitiös affärskvinna lyckas övertyga sin chef att köpa en fotbollsklubb. Chefen kontrar med att säga ”jo, men då får du styra den”. Karren Brady vände Birmingham från konkursens rand till att vara en solid och framgångsrik förening, värderad till nära en miljard. För två år sedan utsågs hon till vice ordförande i West Ham, efter att ha radat upp utmärkelser och hedersuppdrag.

4. Gisela Oeri, hederspresident, FC Basel.

Nallebjörns-fantasten Gigi klev ner från sin presidentpost vid årsskiftet (hon är hederspresident numera), men det hindrar ju inte att hon är en av de absoluta nyckelfigurerna bakom Basels magnifika renässans under 2000-talet. Det är hennes pengar (familjen Oeri står bakom den gigantiska läkemedelsjätten Roche) som möjliggjort alltihop, och själv skrev hon historia som den första kvinnliga presidenten i Champions League. Ett kompetent ledarskap, kombinerat med en speciell klädstil och det där vadet som tvingade henne att fira en cupseger i lagets bubbelpool, har gjort henne till en av Schweiz mest kända och uppskattade klubbledare.

5. María Victoria Pavón, ordförande, CD Leganés.

Det kommer att dröja länge innan en presidenta får samma status i spansk fotboll som Dona Teresa hade och har i Rayo – men i Segunda B-klubben Leganés har ex-mäklaren MVP klivit in och städat upp i en hårt ekonomiskt plågad förening. Hon är, alltjämt och trots att Leganés sladdar i tabellen, den enda kvinnliga klubbledaren i spansk proffsfotboll.

6. Valentina Mezzaroma, vicepresident, Siena.

Pappa Pietro tog med henne till Olimpico för att se Roma när hon knappt ens lärt sig gå, nu sitter hon en trappa ner från brorsan Massimo och styr Siena. Idrottstjej i grunden (hon har samma viceroll i Roma Volley) som har en egen solglasögonkollektion och dyrkar Zlatan Ibrahimović. Siena är en intelligent styrd familjeklubb, och även om Mezzaroma-familjen är romare i hjärtat så går det inte att undgå att se precis hur genuint engagerad Vale är på läktaren. Eller att hon springer ungefär lika snabbt som Antonio Conte.

7. Barbara Berlusconi, styrelseledamot, Milan.

Barbaras papparevolt var väl inte av det tyngre slaget, men hon vågade i alla fall skaffa en tungpiercing som tonåring och hon har av och till distanserat sig från Silvios politiska hållning. Barbara har naturligtvis haft alla möjligheter – men hon har också sett till att använda dem till att följa sin egen väg och sina egna visioner. Hon skaffade sig en gedigen utbildning, startade konstgalleri, genomförde egna hjärteprojekt. När hon till slut, som tvåbarnsmor, klev in i Milan så var det egentligen första gången sedan de tidiga utbildningsåren i Fininvest som hon så tydligt gick i pappas fotspår.

8. Carolyn Still, vd, Mansfield Town.

Ja, det är klart att hon var en perfekt storm för tabloidhjärnorna på Fleet Street när hon klev in i styrelserummet hos the Stags. Nyhetsvärdet i att en kvinna tog över en maktposition var liksom bara början. Hon var yngre än någon annan (29), hon såg inte ut som en vanlig fotbolls-vd, hon kom från modeindustrin (hade jobbat för Bulgari och Gucci), the Sun avslöjade att hon arbetat som eskort, och det visade sig att hon var tillsammans med Mansfield ordförande (de är gifta nu). Ett halvår senare sitter Still fortfarande kvar, the Stags har hankat sig upp på kvalplats – och i veckan köpte klubben tillbaka klassiska Field Mill, precis som Still lovat när hon fick jobbet.

/Simon Bank

När inte ens en Bellone-straff räcker vet man vad klockan är slagen i fransk fotboll.

Grattis Apoel och grattis Aílton. Sorry, Kim och OL. Frankrike fick med två lag till slutspelet, men eftersom båda lyckats pricka in en episkt usel dagsform just till åttondelarna så kan det roliga mycket väl ta slut redan här och nu.

Nåt mer på temat ”Frankrike och dålig form”?

Jorå, det kan ni hoppa upp och sätta er på.

Den 21 februari sattes nämligen en speciell pjäs upp på teatern i Arcachon där nere i sydvästra Frankrike. Roi Ubu, Alfred Jarrys absurda referensorgie, är formad av sina skandaler, av sina svordomar och vulgariteter. Själva urpremiären 1896 fick avbrytas vid flera tillfällen efter att rena upplopp brutit ut efter föreställningens allra första ”merdre” (en lek med ordet merde, ”skit”).

Nåväl. I Acorchon hade de i alla fall chansen att se en ny uppsättning av Ubu, med en väldigt välkänd skådespelare.

Problemet var att ingen tog den.

Till och med för att vara halvfull var salongen halvtom, och när sedan pjäsen – enligt Sud Ouest, som recenserade – var uselt spelad och lika uselt regisserad blev det som det blev. Efter knappt ens en timme lämnade skådespelarna scenen, ljuset slocknade, och sedan hände – ingenting. Någon applåderade försiktigt, alla förstod så småningom att pjäsen var slut, men skådespelarna kom aldrig ut för ett endaste litet applådtack.

Enligt Sud Ouest togs det väl inte emot så väl av den lilla publik som nu pallrat sig dit. De tyckte ensemblen, och framför allt då stjärnan som spelade huvudrollen, betedde sig förbannat illa helt enkelt. Ohyfsat.

Vad Ubu själv, eller mannen som spelade honom, tyckte fick de inte veta. Förrän idag, då. Nu vet vi nämligen att den där sågade skådespelaren passade på att skriva i teaterns egen gästbok efter den där fenomenala fiaskoföreställningen.

Public de merde, petits bourgeois! Skitpublik, småborgare!

Skrev Eric Daniel Pierre Cantona, innan han satte sig i bilen och lämnade Arcachon en gång för alla.

/Simon Bank

Den här poesin: valde bort Champions League för egenträning igår. Det var ju ändå avgjort i N5, och Benfica–Zenit drog inte tillräckligt för att trumfa den exklusiva möjligheten att dra en lårmuskel i elljus.

Och vet ni – i samma sekund som Rosický skickade in 2–0 på Emirates slumpslocknade ljuset i Skarpnäck. Game on, training off. Erik har porträttecknat konstnären RVP en bit ner (jag är inte helt enig med situationsanalysen, men gillar tanken), men själv ska jag erkänna att jag fastnade mer för bilden av hur han skickade in den där säkra straffen ett par hundradelar före paus och hämtade bollen ur nätet.

Den blicken, den hållningen… alldeles oavsett hur många mål han vräkt in så var det första gången jag såg honom som en riktig kapten, allt inräknat. Förresten, på samma tema: hur många trodde egentligen att vi skulle se ett darr-Milan som verkligen, på riktigt, saknade den lugna pulsen hos Nesta och Clyde Seedorf?

Så långt – gårdagens nyheter. Det jag egentligen ville ge mig på är det som kan eller verkar vara på väg att hända med maktbalansen på den italienska mercaton.

Nu vet ju redan att precis alla bollar rullar åt rätt håll för Juventus just nu. De spelar 26 raka seriematcher utan förlust, de gör det med frenetisk energifotboll och elva italienare på planen. De har väckt nytt liv i italiensk fotbolls största mittfältsgeni, de har italiensk fotbolls enda toppmoderna arena som de fyller med publik. De har en sportslig ledning som gått från att vara utdömda provins-lallare till att ha stadens förtroende. Lapo Elkann är snyggare än någonsin. De släpper inte in mål ens när de släpper in mål. Och häromveckan sprang juniorerna hem Viareggio-turneringen och fick Andrea Agnelli att jubla över ”sin första titel”.

Det går, kort sagt, bra nu. Nyligen satt ds Beppe Marotta och drog upp riktlinjer inför framtiden, och slog fast att Juve vill bli en klubb som skickar upp fem-sex egna juniorer i a-laget, så som Financial Fair Play-skötsamma elever måste göra.

Och det är här någonstans de spännande skuggrörelserna börjar synas.

Juves påstått nya linje har gjort att de kan veva hem riktigt stora talanger som brassebröderna Appelt och få dem att tro att dörren in till Juve Stadium står öppen. Men, framför allt, om ni följt nyhetsflödet det senaste dygnet har ni också sett ett viktigare och tyngre namn som börjat hänga runt med sin gamle kompis Pavel och det andra Juve-folket:

Carmine ”Mino” Raiola.

Det är Mino som sytt ihop affären som gör att den franske supertalangen Paul Pogba, 18, drar ifrån Manchester United innan de kan ta betalt för honom. En miljon euro i årslön i Juventus, två miljoner euro ner i fickan på Raiola. Sir Alex Ferguson är förstås vansinnig, ungefär lika vansinnig som de var i Le Havre när United var där och snodde Pogba häromåret.

Är affären ett tecken på att Mino Raiola lämnat sitt Milan-bygge och börjat bygga 2010-talets världsmittfält i Turin istället?

Va? En gång är ingen gång, säger ni?

Jo, men då tittar vi till Viareggio igen: Puasim Bouy, 18-årig marockansk holländare, tar ett par steg och skickar upp ett avgörande mål i nättaket mot Guaranì. Bouy gjorde 42 mål i Ajax juniorlag i fjol, i januaris sista skälvande timmar blev han klar för Juventus. Hans agent?

Carmine ”Mino” Raiola.

– Om Milan också ville ha honom? Visst. Men jag sa åt honom: Jag jobbar inte för Milan, gå vart du vill.

Pogba är en dunderfysisk innermittfältsdynamo. Nye Scholes, Nye Vieira. Bouy är en löpstark och teknisk innermittfältare som gör mål. Nye vad ni vill. Och om ni säger att två gånger är ingen gång så säger jag att Pajtim Kasami, 19, schweizare och U17-världsmästare som nu spelar som offensiv innermitt i Fulham, var halvvägs till Juventus i januari, men att man inte lyckades sy ihop affären hela vägen då – men att det är mycket möjligt att det händer i sommar.

Kasamis agent?

Den som gissar rätt vinner en italienskholländsk Pizza Margarita.

/Simon Bank

De säger att en konstnär aldrig någonsin kan upphöra att vara en konstnär, hur gärna han än vill och hur mycket han än försöker.

Som alla vet är ju Robin van Persie son till en skulptör och en målare. Han hade en uppväxt där han alltid uppmuntrades till kreativitet och nyskapande. Den genomsnittlige holländaren är egensinnig, självständig och frisinnad. Robin van Persie är allt det där, i ännu mycket högre doser.

För några år sedan beskrev han sin syn på fotboll i en klassisk Daily Mail-intervju:
– När jag ser på fotbollsplanen så ser jag på den som min kanvas. Jag ser lösningar, möjligheter, utrymmet att uttrycka mig själv. Själv var jag inte artistisk vad gällde att teckna eller måla, men jag var artistisk när det rörde sig om idrott. Jag letar alltid efter det ultimata, det maximala.

De senare åren har resonemangen låtit annorlunda.
– Tidigare brukade jag överväga alternativen, tänka efter om det fanns läge för en chip eller en klack för att få till den vackraste avslutningen. Nu ska bara bollen in. Jag bryr mig inte ett jävla dugg om hur det går till.

Det senaste kalenderåret har Robin van Persie gjort 45 mål. Många av dem har varit enkla, oestetiska petningar från fyra, fem meter.

Ikväll kom så läget efter drygt 59 minuters spel. Lägenas läge. Ett parerat Gervinho-skott, en retur som rullade fram mot honom, några få meter framför ett i stort sett vidöppet mål.

Allt Robin van Persie behövde göra var att trycka till bollen någorlunda ordentligt. I så fall hade en obalanserad Christian Abbiati aldrig ens haft en chans att hinna reagera.

I så fall hade han varit tvåmålsskytten som tagit sitt lag hela vägen ikapp, och i så fall är jag också ganska övertygad om att Arsenal hade fullbordat en av de mest mirakulösa vändningarna i hela idrottshistorien.

Istället tog den där konstnärliga instinkten över, den där medfödda viljan att sätta dit den allra vackrast tänkbara finishen på konstverket.

Innan Robin van Persie ens hade hunnit tänka en medveten tanke hade han nonchalant chippat bollen mot nättaket, och innan han hade förstått vad som hade hänt hade en stark Abbiati-arm flaxat bort den.

Det var en hårresande miss, en fotbollens motsvarighet till den där snowboardtjejen som var ett gupp ifrån ett OS-guld, men ramlade bort medaljen då hon skulle showa fram någon sorts trick.

Robin van Persie är och förblir Arsenals mest framstående och mest betydelsefulla spelare. Det senaste året har han obestridligen tillhört världens allra bästa, och alltså gjort 45 mål.

Jag undrar hur många av dem han hade bytt bort för att få chansen att göra om den där senaste avslutningen en enda gång till.

/Erik Niva

Jag vet nu inte vad ni gör när ni är lediga. Själv åker jag och tittar på hardcorepunk. Eller fotboll.

Äh, nu koketterar jag ju, men om ni tycker att det varit osedvanligt tyst från just det här tangentbordet den senaste veckan så beror det alltså på att jag varit iväg på på viktigheter i Umeå. Och i Lissabon. Matchen mellan Benfica och Porto var inte huvudsaken på en weekendresa med ett gammalt kompisgäng, men i ett såhärpass offentligt sammanhang relaterar jag nog hellre till den än till de där Thåström-besjungna nätterna nere i sjögångens Bairro Alto.

3-2 till Porto blev det ju. Ett offsidemål i 87:e minuten väckte liv i de senaste årens mutskandal för de rödvita, medan det bekräftade den portugisiska fotbollens maktförskjutning för de blåvita.

Benfica är ju inte landets starkaste klubb längre, och har heller inte varit det på nästan 20 år.

Det finns en lång rad anledningar till att det har blivit så – de flesta bottnar i ekonomisk vanvård – men det finns framförallt en episod jag inte kunnat låta bli att fördjupa mig i.

Av alla fotbollens kulturkrockar är nämligen det här en av mina favoriter: tiden då Graeme Souness styrde Benfica.

Klubben och dess nya manager kom ju – försiktigt uttryckt – från lite olika håll. Benfica var Eusebios gamla glamourförening, de som är alldeles allvarliga när de beskriver sig själva som världens största klubb. Mesta portugisiska mästarna, dubbla Europacupvinnarna. Graeme Souness var bakgatugrabben från Edinburgh, som nyss fått sparken efter sex matcher som manager för Torino i Serie B.

Några år tidigare hade han förstört Liverpool genom att ta vansinniga beslut i hiskeligt tempo, utan att lyssna på någon av alla de som bad honom besinna sig. Men det var ändå ingenting mot kulturrevolutionen han försökte sig på uppe i norra Lissabon.

Från första stund visade Souness upp en demonstrativ motvilja mot hela det portugisiska sammanhanget. Han vägrade att lära sig ett enda ord av språket, deklarerade att han inte ens öppnat den kursbok som klubben lyckats pracka på honom. Han struntade totalt i att läsa in sig på motståndarlagen, och såg misstänksamt på de flesta av Benficas egna spelare. Brassen Amaral fick en uppsträckning för att slagit för många yttersidor på träning – ”vi är inte i Brasilien nu” – och under matcherna fjättrade Souness laget i en strikt och defensiv spelmodell. Han litade inte på sina spelare, på deras disciplin, professionalism och offervilja.
– Jag installerade en helt ny uppsättning maskiner i gymet, för att få spelarna att förbättra sin fysik. I flera månader vägrade de att använda dem. Men mot slutet av säsongen blev det plötsligt helt frenetisk aktivitet i gymet. Då ville de träna upp sig för att se bra ut inför tjejerna på stranden till sommaren.

Graeme Souness är många saker, men han är inte en man som tror på tyst diplomati. Under sin tid i Galatasaray dunkade han som bekant ner klubbens jättelika flagga i Fenerbahçes mittcirkel, och medan han var i Portugal tvekade han inte att sprida sarkasmer om ”the latinos” omkring sig.
– For a lot of latin players, professional ethics are something that appear to have been forgotten.
– Anything goes in a Latin country.
– If you coach a Latin club, you’re always four games away from the sack.
– I’ve a Scottish mentality, not a Latin mentality, which means I won’t give up.

Nej, han gav inte upp, Souness, utan han fortsatte orubbligt framåt på sin egen kurs. Planen var enkel, men tydlig. Han tänkte ersätta smånätta sydländska tekniker med sin egen typ av rejäla, hårdföra britter. En spelare som Deco hade inte längre någon plats i Benfica, eftersom Souness istället hämtade in kantigt mediokra fotbollsarbetare som Mark Pembridge, Michael Thomas, Scott Minto, Dean Saunders och Brian Deane. Han motiverade sina värvningar med att prata om spelare med ”big balls”.

En ung Nuno Gomes var en av spelarna som såg saken från andra sidan.
– Han gillade helt enkelt inte portugisiska spelare. Vi har den latinska stilen, medan han har en stil som mest går ut på att jobba hårt. De här åren spelade vi helt annorlunda än vi gjort tidigare. Vi var mer aggressiva, och när Brian Deane kom så begränsade vi oss till att slå höga bollar mot hans huvud. Det var en helt annan spelstil, och problemen blev allt större i takt med att Souness inte kunde sluta säga dåliga saker om portugisiska spelare. Det var en svår period.

Publiken på Estadio da Luz var uppvuxna med Bela Guttmanns Benfica, Eusebios Benfica – nu tvingades de plötsligt gå och se på ett Benfica som lika gärna hade kunnat vara ett Sheffield United.

Och oj, vad de avskydde det.

Våren ’99 spelade Benfica hemma mot Boavista. Två nya Souness-britter debuterade, en helt poänglös Steve Harkness (med ”Steve” som artistnamn på matchtröjan) och en redan alkoholiserad Gary Charles. Det blev 0-3 till sist, och 50 000 människor viftade med resignationens vita näsdukar mot Souness. Några supportrar försökte storma avbytarbåset, medan några hundra andra väntade på Souness utanför entrén. Det tog två och en halv timme innan en polispatrull till sist kunde eskortera honom bort från arenan.

Dagen efter fick Graeme Souness sparken.

Själv menar han fortfarande att han gjorde ett bra jobb i Benfica, att han lovats större investeringar och att han mest bara blev ett offer för orimliga förväntningar.
– Benfica har de mest krävande fansen jag någonsin kommit i kontakt med. Det är långt, långt mycket värre än runt Rangers eller Liverpool, inte ens Galatasaray kommer nära. De tror att de har en gudagiven rätt att vara Europas största klubb. Men de är kappvändare. Du har tio minuter på dig att göra mål innan de börjar vissla och bua. Det är tjurfäktningsmentaliteten – ett offer måste utses. Klubben är ett monster. Varje liten sak du gör blir kritiserad. Jag fick lära mig att varje byte var fel byte, på samma sätt som det var fel att inte ta in en avbytare ifall jag inte tog in en avbytare. Folk pratar om de brittiska medierna. Tro mig, brittiska journalister är fullständiga gentlemän jämfört med de portugisiska.

För Graeme Souness slutade hans tid i Portugal med att han blev utlåst från träningsanläggningen, och att han inte fick ut de pengar han ansåg att klubbpresidenten var skyldig honom.

Souness hotade att skicka ”some latinos” på honom för att göra upp räkningen.

/Erik Niva

Gammal bloggsanning för nytillkomna läsare:

PROBLEMET MED ATT TITTA PÅ FOTBOLLSMATCHER ÄR ATT MAN MISSAR EN MASSA FOTBOLLSMATCHER.

I helgen som gick spelade jag dessutom själv, vilket gjorde att jag missade halva lördagen, och när jag väl kom hem hamnade jag i badkaret lagom till andra halvlek av det dialektiska supermötet mellan Fulvio Pea och hans Sassuolo (som inte släpper in några mål) och Zdenek Zeman och hans Pescara (som är den kända fotbollsvärldens målkåtaste lag).

Det där innebar inte bara att jag fick se Pescara, med flyfotade Napoli-pojken Lorenzo Insigne, slå sig en bit närmare Serie A.
Det innebar också att jag inte hann med kvällsmatchen, och att jag alltså missade helgens allra bästa derby.

Vintern som gick flängde jag runt en del nere på Sicilien, och oftare än sällan sprang jag in i supportrar i vackert blått, när de skulle ut och resa för att se Serie C-matcher. Det har börjat ordna upp sig för Siracusa, och i lördags behövde deras fans inte ens åka särskilt långt. Från östkust till västkust, från Syrakusa till Marco Materazzis Trapani. Seriefinal. Derby. Kamp om en biljett till Serie B. Spelare som heter Tedesco, Giordano, Spinelli, Pepe.

Medan Zlatan Ibrahimović gav sina hattrick-intervjuer på La Favorita ett par mil bort fyllde sextusen åskådare hela Stadio Polisportivo. Il vecchio calcio, den gamla sortens fotboll. Och det blev precis den sorts match ni vill att ett sicilianskt toppderby i Serie C borde vara.

Två straffar under de inledande fyra minuterna, två utvisningar före paus, tre efter, 2–1 till ett jagande, tappert Siracusa.

Och så läktarna. Il vecchio calcio där också.

Vi skulle ju varit där, förstås. Men eftersom vi inte var det så kan vi väl i alla fall ta det som en intäkt för en diskussion i ett ämne som förtjänar att diskuteras.

De eldade ju en del i Trapani.
Låt oss alltså prata om pyroteknik, igen.

I marsnumret av världsklassmagasinet 11Freunde har de i en ambitiöst uppslagen artikel gett sig på den segdragna tyska debatten kring arenaeldandet. Tysk fotboll ses, ofta med all rätt, som en föregångare när det gäller förhållningssättet till publikkollektivet, men det finns fortfarande områden där förbund, klubbar och aktiva supportrar helt enkelt inte möts.

Pyro är ett av dem.

Attitydutvecklingen i Tyskland är i stort sett parallell med den i Sverige. För tjugo år sedan sågs bengaleldande brett och vitt som något häftigt och kontinentalt, även i den breda debatten. Idag står läktarfolket på ena sidan, ordningsmakt och förbund på den andra. I den breda debatten syns mest incidenterna; tokeldandet under Dortmund–Dresden, bengalkastandet under Hansa Rostock–Pauli, fler än 20 skadade under Osnabrück-derbyt. I en enkät som förbundet gjorde tidigare i år var svaret från den breda publiken tydligt: 84 procent av fotbollspubliken är negativ till pyroteknik, nära 80 procent kräver hårda straff för dem som bryter mot regelverket.

Slutdiskuterat? Inte särskilt.

En nationell kampanj med över hundra ultras-grupper bakom sig har, under sloganen ”Pyrotechnik legalisieren – Emotionen respektieren” (Legalisera pyroteknik, respektera känslor), verkat för en uppluckrad hållning gentemot tifo-kulturen; till exempel genom pilotprojekt med bengaleldande under kontrollerade former, men också med ett tydligt avståndstagande mot knallskott och raketer.

De tidiga framgångarna för kampanjen – en diskussion, möten med förbundet – ersattes till slut av en klar markering ovanifrån. I november gick förbundet ut med ett pressmeddelande där de förklarade att en legalisering av pyroteknik minsann inte kommer på fråga.
– Pyroteknik har inget på arenorna att göra, det är olagligt. Den som eldar begår ett lagbrott, förklarade förbundspresidenten Theo Zwanziger.

Pyropolitiker-Poldi.

DFB gör samma analys som de styrande i svensk fotboll: det är farligt att elda på fotbollsläktare, den som tillåter det bär ett ansvar – och varken klubbar eller ordningsmakt vill riskera att vara de som skrivit under på ett nytt Valley Parade.

Men alla resonerar inte så. 11Freunde pekar på två motexempel: Norge och Österrike. I Österrike lyckades föregångaren till Pyrotechnik legalisieren – Pyrotechnik ist kein Verbrechen (Pyroteknik är inget brott), med 150 supportergrupper bakom sig – nå hela vägen fram till beslutsfattarna.

Efter ett 2010 med 434 lagbrott på läktarna och ett stenhårt lagförande ersattes den hårda linjen med en undantagsmodell.

Facit?

– Statistiken visar att antalet överträdelser gått ner. Vi är i grunden belåtna och menar att det här är en bra väg att gå, säger Christian Ebenbauer, tävlingsansvarig i förbundsstyrelsen.

Under det första året som de nya reglerna gällde minskade antalet brott mot pyro-reglerna med 84 procent.

Den norska modellen har oftare lyfts fram i Sverige. En tydlig ansvarsfördelning, utbildning, krav på ansökningar, begränsningar, och arbete med säkra zoner på läktaren har gjort att de norska elitklubbarna lyckats där de svenska misslyckats.

Det började som ett pilotprojekt i ett fåtal klubbar, nu är bengaler tillåtna på alla läktare. Supportrarna är utbildade, de ansöker flera dagar i förväg – och så får de elda i begränsad omfattning, på utvalda platser, med tydliga ansvariga och vid bestämda tidpunkter.

Arne Christian Eggen, supporterprofil i Rosenborg (han heter Eggen, det blir nog så då), har själv upplevt båda sidorna av bengalpolitiken. Han är nöjd med det nya systemet:

– Förbundet har insett att de inte kan stoppa pyrotekniken på arenorna.

Legaliseringen, menar Eggen, gör att förbundet nu vet att eldandet sker på ett kontrollerat och lagligt sätt.

Debatten är intressant, uppspänd mellan princip eller pragmatik.
Ska man hävda principen och förbjuda, eller acceptera att det rent nyttomässigt finns vissa potentiella fördelar med en legalisering?
Norge och Österrike har valt sin väg. Sverige och Tyskland valde en annan.

/Simon Bank