Inre exil, yttre exil. Exil, hur som helst. Medan Erik Niva gör det Erik Niva gör har jag packat picket och packet och flytt landet. Både jag och mitt bloggande har väl gått lite lätt på tomgång ett tag, efter nio månaders oavbrutet knegande – nu tänker jag låta Erik dra den här gamla kärran framåt, medan jag koncentrerar mig på att få biljett till OM-PSG.

Utöver att ni slipper mig ett par månader så är det tack vare exilen ni nu kan få veta att Rennes ålderman (han är 23, det är en sån klubb) Jirès Kembo är DÖPT EFTER ALAIN GIRESSE! Win-win, på det viset.

Och innan jag säger hejdå kan jag ju lika gärna följa Giresse-tråden ut i dagens nyhetsflöde och hitta en av de mest otäcka, otroliga historier som inte riktigt tagit fart på allvar i Sverige än.

När Giresse dansade över världens gröna planer var han ju inte ensam om det. I två VM-turneringar var Algeriet Nordafrikas hopp, med ett lag som var så starkt att Västtyskland och Österrike såg sig tvingade att fuska bort det.

Den skandalen kan nu hamna ett halvt steg bakom en större, med mer långtgående konsekvenser.

Långt före den arabiska våren i Maghreb och bortom fanns politiska proteströrelser i Algeriet. Regimen darrade under 80-talet efter proteströrelser som föddes i Alger och rörde sig genom hela landet, via Oran till Sétif och vidare.

Vi ska vara försiktiga med kausaliteten, men vi kan i alla fall konstatera att det passade regeringen ganska bra att hitta något annat som de breda folklagren kunde engagera sig i. Som ett fotbollslag.

Inför VM 1982 och efter VM 1986 anlitades den ryske demontränaren Jevgenij Rogov, som fortfarande rankas som den ende utlänning som gjort goda resultat med det algeriska landslaget. Rogov tog med sig en rysk läkare, Micha, som varje morgon gav spelarna tabletter.

Ingen ifrågasatte vad det var för tabletter.

Historien har gjort att de vill göra det nu istället, 25 år senare.

Djamel Menad, Kaci Saïd, Taj Bensaloua, Mehdi Cerbah, Mohamed Chaïb, Abdelkader Tlemçani och Salah Larbès har två saker gemensamt. Det ena är att samtliga spelade landslagsfotboll för Algeriet på 80-talet. Det andra är att samtliga blivit pappor till barn som fötts med handikapp. Idag har Saïd, Menad och Chaïb gått ut offentligt och krävt en utredning: Vad var det egentligen de fick i sig i de där tabletterna?

– Jag vill veta hela sanningen. Jag vill ta den här kampen för mina tre flickor, som alla föddes handikappade, och för de unga spelare som kommer in i den här branschen, säger Chaïb.

Alla hans tre döttrar föddes handikappade, med myopati. Den äldsta avled 2007.

– Jag behöver inte berätta om hur mitt liv varit, min hustrus och mina flickors liv. Mina tre döttrar har alla lidit mycket, beroende på – jag är övertygad om det – tabletterna som den ryske landslagsläkaren Micha gav spelarna varje morgon.

Myopati kan vara ärftligt betingat, men 1999 genomgick Chaïb och hans hustru DNA-tester vid ett sjukhus i Paris. De ska ha visat att de saknade anlagen för att ge sina döttrar den sortens arvsmassa.

Mittfältaren Kaci Saïd blev också far till en handikappad flicka:

– Det här har gjort mitt liv till ett helvete. Jag fick en chock när hon föddes och det påverkade självklart mina insatser som idrottsman.

– Jag påstår inte att vi var laboratorieråttor åt ryska läkare under Rogov-regimen, att vi dopades utan att känna till det. Men misstankarna finns kvar så länge som en utredning inte gjorts.

Historien om det algeriska landslaget är intressant på så många plan, som en del i en politisk historia och som en möjlig parallell skräckberättelserna om långtgående effekter efter dopning i öststaterna. Idrottare som pr-vapen, medicin som medel för att nå framgång, människor mitt i ett pågående djurförsök.

Alla de algeriska landslagsmännen har inte gått ut och ropat på en utredning. Jag hoppas ändå att den blir av.

Ja, men så där kan man väl inte välja att gå på semester? That’s no way to say goodbye. För att anlägga ett lite mer lättsamt perspektiv på tillvaron tänkte jag att vi skulle kunna grotta ner oss i den här höstens lite oförtjänt ouppmärksammade fotbollsbok.

När Zlatan kom ut med bomber och explosioner var det ju ingen som la märke till att Jesper Högström, kulturskribent på Expressen och fotbollsbloggare en gång i tiden, smög in en svagt dold agenda i sin roman Drömmar av plåt, en 90-talsberättelse om en vacklande existens med namnet Niklas Sandberg.

Någon borde alltså ställa honom mot väggen. I brist på bättre alternativ tog jag på mig ansvaret själv:

1. Jesper, i din roman har du valt att ge huvudpersonen namnet Niklas Sandberg. Du förstår att det väcker frågor?

Jag förstår och accepterar, men vill tillägga att huvudpersonen tills kort före inlämning hette ”Johan” i förnamn. Sen insåg jag att man inte kan ha två huvudpersoner som heter Johan och Jonny.

2. Vad säger det om dig och boken att protagonisten är döpt efter en 33-årig Brage-mittback med förflutet i den rumänska ligan?

Det säger förmodligen allt som behöver sägas. Brage är ett namn med tung klang bland oss fotbollstristessens anhängare. Sandberg var väl dessutom något av en självmålsvirtuos under sin tid i AIK? Jag vill också dra en liten lans för den mest framträdande bipersonen, Jonny Gran – ett namn jag själv föreställde mig som ett bra namn på en fiktiv fotbollsspelare (jfr Roy Race, Lofty Peak, Jumbo Trudgeon, Blackie Gray, Hittejoel, Dubbelsven, Björn Backe, Kula Persson…).

3. Niklas Sandberg är ju AIK:are. När AIK vann SM-guld 2009 var det med Norra Stå-soundtracket Drömmar av Guld (Ja det är drömmen om AIK). Du kallar din roman ”Drömmar av plåt”. Hur många kulturkoftor har sett det uppenbara – att du egentligen skrivit en berättelse om Mikael Stahre?

Ingen. De enklaste förklaringarna är oftast de som är svårast att se. Boken handlar om manlig revanschism och Mikael Stahre var förvisso en personifikation av den manliga revanschismen i den svenska klubb som kanske tydligast drivs av denna känsla. Härav, inom parentes, de stora framgångarna för konstellationen.

4. Romanens nu kretsar kring en identitetskris hösten 1994. Parallellen med det svenska landslagets nedgång efter VM-bronset är tydlig. Vilken spelare i VM-truppen tror du Niklas Sandberg, din Niklas Sandberg, skulle haft mest utbyte av?

Hade det inte varit för de tekniska färdigheterna tror jag att Anders Limpars roll i turneringen skulle ha gjort honom till självklart identifikationsobjekt. Fadersproblematiken skulle också kunnat ha leda till viss förkärlek för Patrik Andersson eller ännu hellre Jocke Björklund (som ju egentligen inte var son till K-G och dessutom hade en fryntlig morbror med i bilden). Till sist skulle Niklas förmodligen ha identifierat sig väldigt starkt med Magnus Erlingmarks treminutersinhopp mot Ryssland.

5. Niklas Sandberg åkte på semester till Singapore och blev kvar där som fotbollsproffs. Hade det varit ett alternativ för din Werther-Niklas?

Jag som trodde att uppföljaren låg i säkert förvar i samma bunker i Norge där Zlatanboken förvarades. Nu ser jag att den har läckt ut ändå.

6. Det är ju möjligt att jag går Dan Brown med auteurperspektivet här, men det är ju svårt att inte ge sig på din övriga produktion med deckarglasögonen på. Din romandebut heter Den andra stranden – en blinkning till Lasse Strand, mittbacken som var dömd att leva sitt fotbollsliv i Rosenborg i skuggan av RBK-legendaren Roar Strand?

Jag är ju väldigt fascinerad av det som inom litteraturvetenskapen kallas multivalenta allusioner, så jag vill i det här fallet också nämna att Strands IF i Hudiksvall var den andra (och sista) sista fotbollsklubb min far spelade för. Den första var Skanör/Falsterbo IF, en klubb som också torde väcka associationer till stränder. Familjen bodde i Hudiksvall mellan 1967 och 1972, vilket än så länge inte har lämnat några andra spår i min litterära produktion.

7. Om vi tittar framåt – hur stor är sannolikheten att någon av följande mittbackar får ge namn åt huvudkaraktären i en kommande Högström-roman:
a) Peter Abelson.
b) Teddu Lucic.
c) Martin Keown.

Jag har stor respekt för alla de namn ni nämner. Dock är det min djupt rotade övertygelse att det den svenska litteraturen mest av allt lider av är en brist på romaner där huvudpersonen heter ”Klebér Saarenpää”.

8. Du har ju varit dynamon i bloggkollektivet Tre Hörnor Straff, som driver en tvekamp med Johan Orrenius om att vara Sveriges mest inaktiva fotbollsblogg (just nu ligger båda tvåa). Finns det en framtid för THS eller har ni somnat in för gott?

Nej men så att man vet ju aldrig, som Henke brukade säga. Men det finns tyvärr ett inbyggt och svårlösbart problem med att vara oavlönad bloggdynamo. Till och med Niklas Sandberg i Brage får väl lite betalt?

•••

Och med det: Au revoir. Vi ses möjligen i små inhopp från någon match i höjd med Turin, eller så ses vi helt enkelt lagom till säsongsstarten 2012.

Hoppas ni har det fint till dess.

/Simon Bank

Play Off-matcherna kom och gick väl inte riktigt som man hade tänkt sig.

Cristiano Ronaldo rättfärdigade sin kaptensbindel med en monumentalinsats – men frågar du mig så heter ändå Play Off-spelets största hjälte Conor Cunningham.

Irish Independent berättar hans historia, även om dom lyckats missuppfatta platsen för prestationen.

Såhär var det.

27-årige Cunningham var en av de tusentals irländska supportrar som reste till Tallinn utan biljett till den lilla Le Coq-arenan. Att betala 600 euro för en plåt var inte ett alternativ, utan Cunningham provade istället några andra lösningar – till exempel att öppna en sidodörr till arenan och knalla in.
– Jag kom in i en korridor som var som återvändsgränd. Men jag såg en säck med fotbollar, och när jag tog upp den låg det en estnisk träningsoverall därunder.

Cunningham drog på sig träningsoverallen över sin irländska replicatröja, och knallade ut på innerplan.
– Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra, ärligt talat, så jag tänkte att det var lika bra att sätta mig på den estniska bänken. Ingen sa något till mig – och så insåg jag att jag satt bredvid deras förbundskapten.

Kanske längtade Tarmo Ruutli efter någon att bolla taktiska idéer med när det blev uppenbart att Irland körde sönder hans estniska landslag. Kanske struntade han i diskussionen när han upptäckte att han inte hade minsta aning om vem killen bredvid honom egentligen var.
– När matchen tog slut och Irland hade vunnit så firade jag med spelarna, skakade deras händer och frågade om jag kunde få deras tröjor.
Charaden sprack inte förrän en funktionär undrade varför någon med estnisk overall på sig firade den irländska segern så entusiastiskt.
– Hon kom fram och började prata med mig. Jag sa bara att jag var tvungen att bära tillbaka säcken med fotbollar, och knallade ut från arenan.

Gycklaren Karl Powers slog ju någon form av inkräktarrekord när han tog sig in på Manchester Uniteds lagbild officiella lagbild inför en Champions League-match mot Bayern München. Kanske har Conor Cunningham nu slagit det rekordet.

/Erik Niva

Ikväll håller vi alla på Bosnien – och jag har försökt förklara varför i en kortare krönika inför Portugals-matchen.

Men allt ryms ju inte där.

För er som undrar varför vi fortsätter tjata om den bosniska fotbollen i den här bloggen har jag samlat ihop några av texterna jag skrivit i ämnet genom åren, artiklar som förhoppningsvis ger en bättre totalbild av ett land, människorna som kommer därifrån, sakerna de tvingats gå igenom och fotbollen som spelas där.

Om ni känner för att förstå och pallar att läsa:

* Familjen Ibrahimovic från Bijeljina.
* Derbyt i Mostar.
* Fansens kamp mot ett korrupt förbund.
* Landslaget som var på väg att skriva historia…
* …men som istället fick komma och spela den allra mest betydelsefulla vänskapslandskamp jag personligen upplevt.

Tyvärr tror jag ju att det blir svårt för Bosnien ikväll, befarar att de återigen kommer att få sina drömmar krossade precis vid punkten då de är på väg att uppfyllas.

Men jag tror på ”Pape”.

I en gammal So Foot-intervju berättade Sarajevo-musikern Goran Bregović om vilken betydelse Safet ”Pape” Sušić hade i staden, på den tiden då den fortfarande var Europas mest toleranta.
– I Sarajevo var det tradition för alla barn – oavsett religiös bakgrund – att gå på julmässan i katedralen nere i centrum. Varje år så betonade prästen hur han var medveten om att det fanns alla möjliga sorters människor närvarande, men att de fördes samman eftersom det bara fanns en gud. Och varje år upprepade samma kille: ”Ja, och det är Pape”. Och det blev alltid applåder, vilket var rätt sällsynt i kyrkan. Men prästen blev inte förolämpad. Han visste också att Sušić var ett geni.

Ikväll håller vi alla på Bosnien – och jag vet att min gode man Aldin Beg gärna välkomnar er alla in i gemenskapen.

/Erik Niva

Nu har vi interagerat så mycket med er högt vördade läsare att vi snart måste återgå till vårt mer slutna envälde – men innan vi börjar blåsa upp den bosniska ballongen kan vi väl ändå ta några timmar för ytterligare en remissrunda?!

Igår kom nyheten att David Ginola stämmer Gérard Houllier för förtal och ärekränkning.

Förmodligen känner ni till bakgrunden. Den 17 november 1993 spelade Houlliers franska landslag den avslutande VM-kvalmatchen hemma mot Bulgarien, och behövde bara undvika förlust för att boka sin biljett till USA.

Med 20 sekunder kvar av den ordinarie matchtiden stod det 1-1. Och David Ginola fick bollen nere vid offensiv hörnflagga. Istället för att trampa på bollen och döda tid beslutade han sig för att försöka med ett inlägg – som var så illa slaget att det öppnade för en bulgarisk omställning.

När matchklockan slog över på 89:59 vräkte Emil Kostadinov upp bollen i krysset. Bulgarien fick åka och gräva fjärdeplats i USA. Frankrike fick lov att stanna hemma.

Och Gerárd Houllier har aldrig kunnat förlåta David Ginola.

Gång efter gång har han upprepat sina nedsättande syrligheter, och naturligtvis kunde han inte heller hålla sig i sin nya bok ”Secrets des Coachs”, där han refererar till Ginola med universalförolämpningen ”salaud” (oäkting, svin).

Det var kamelryggsknäckaren. Nu ska de två ses i Toulons rättssal, den 12 december.

Och såhär 18 år senare undrar jag nu – vilka har egentligen varit fotbollshistoriens mest kostsamma misstag?

Även om nu självmålet som Andrés Escobar gjorde mot USA väl får anses vara självskriven listetta så finns det ju fler nomineringar att göra.

Vad har ni?

/Erik Niva

Det är ju oroliga tider.

Grekland sjunker, och drar fotbollen med sig. Berlusconi faller, och det är ofrånkomligt att undra över hur det påverkar AC Milan.

I samspelet mellan fotboll och ekonomi tycks det inte längre finnas kvar någon stabilitet, några säkra kort.

Men så upplyser mig min gode man Magnus Borgen mig om att det minsann finns en italiensk toppklubb som lyckats locka till sig den allra mest ekonomiskt solida investerare jag överhuvudtaget kan tänka mig.

Norge äger Juventus.

Eller ja, den statliga norska pensionsfonden – den så kallade oljefonden, med ett kapital på cirka tretusen miljarder norska kronor – har köpt en mindre andel av den stiligt svartvita gamla damen.

Enligt den senaste redovisningen äger den norska staten precis 0,28 procent av Juventus. Vare sig ekonomiskt eller realpolitiskt så värst mycket att orda om – men det är likafullt ändå ett idrottsligt tidstecken som är så underhållande att reflektera över att det var värt sin stilla bloggkvart.

Norge äger Juventus. Sug på den.

/Erik Niva

En söndagsförmiddag hemma hos Barnet FC, på den Capello-invigda träningsanläggningen the Hive, och om ni undrar vad man gör där så kan jag tala om att man går in på klubbens eget Starbuck’s, sjunker ner i en soffgrupp, ser Chris Powell stå vid sidlinjen när Charlton slaktar Halifax i FA-cupens första omgång, står i solen och ser Sverige träna, går tillbaka till receptionen, tänker på Lawrie Sanchez, Wombles, Barry jävla Fry och får syn på anläggningens egen Wall of Fame.

Där finns bilder av en tillknycklad Tony Adams, bredvid en rosenkindad Rafa van der Vaart, Guus Hiddink, kanske ett tjugotal bilder totalt av honoratiores som varit på besök de senaste två-tre åren. Peter Shilton, Andrij Arsjavin, Jermain Defoe, en tjocksmockig Neville Southall och den här:

Barnet FC ligger näst sist i League Two. Något säger mig att de har vad som krävs för att överleva ändån.

/Simon Bank

Lite besviken över Emir Bajramis vacklande landslagsform? Sur över att Hiddinks tappade trollstav? Laddad inför spanska armadans Englands-invasion?

Jag med. Men vi kunde haft det jobbigare med vår fotboll.

Just i detta nu spelar Somalia sin första match i det afrikanska VM-kvalet, de 24 sämst rankade landslagen går in i en inledande runda av dubbelmöten och Somalia inleder med hemmamatch. Ingen räknar med att de ska kunna hävda sig, de har förlorat 14 av sina 15 senaste landskamper.

Men i Somalia kan man å andra sidan inte ens räkna med att spela fotboll alls.

Det är snart 20 år sedan de spelade en officiell landskamp på hemmaplan, den här gången skulle de lagt matchen i Nairobi, men Fifa bannlyste kvalspel i Kenya, och i måndags åkte en somalisk landslagstrupp till Djibouti istället. Förbundets vicepresident Abdullahi Abow Hussein höll tal när de åkte:

– Vi vill att var och en av er sliter som två, men att ni alltid är vänliga mot era etiopiska kollegor. Ni ska spela fotboll, och fotboll är fred och vänskap mellan jordens folk.

Att han talade om fred var ingen slump.

Det är trots allt inte mer än två år sedan som Somalia låg i öppet krig med Etiopien.

USA-stödda etiopiska trupper tågade norrut över gränsen i juli 2006 och invaderade Somalia, kriget varade i tre år och en av följderna var att den militanta islamistiska gruppen Al-Shabaab ökade sitt inflytande i Etiopiens södra delar. De nationalistiska rebellerna blev en motståndsrörelse, och när Etiopien lämnade landet fortsatte de driva sitt krig – mot somalierna själva.

Al-Shabaab, som rapporteras vara en av Al-Qaidas förtrogna i området, vill införa stenhårda sharia-lagar och under rebellernas regim har många hamnat i kläm. Till exempel de som vill röra sig fritt – eller de som vill se på fotboll.

Vi har skrivit om det förut, och greppet har inte mjuknat sedan dess. I februari i år dog U20-talangen Abdi Salaan Mohamed Ali när en självmordsbombare sprängde sig i luften. Flera spelare har skadats i självmordsattacker. Förbundsordföranden Said Mahmoud Nur tvingades ta ställning på ett sätt som Lars-Åke Lagrell aldrig behövt – för att spela fotboll hela vägen in i döden – för att spela fotboll hela vägen in i döden.

– Vi kommer att fortsätta utföra vår plikt i det här krigsplågade landet ända tills vi möter döden, meddelade han.

Fotboll är och förblir den största folksporten i Somalia, trots svält, krig och terror.

– Normalt är alla ställen i Mogadishu eller Somalia farliga, men den unga generationen vill ändå spela eller titta på fotboll. Det är vårt mål, förklarade förbundssekreteraren Abdi Qani i veckan.

Under tiden smäller bomberna. Al-Shabaab har provocerat fram en Kenyansk invasion i syd, och inne i centrala Mogadishu sprängde rebellerna två människor i luften så sent som i tisdags. En talesman för terroristerna har, enligt Reuters, meddelat att fler attacker är att vänta.

Men ett somaliskt landslag spelar just fotboll mot Etiopien, och häromveckan drog Somalias olympiska kommitté i samarbete med Kit Aid igång ett projekt i flyktinglägren i Mogadishus utkanter. Genom att dela ut idrottskläder och fotbollar ville de föra barn och ungdomar i lägren i alla fall ett litet steg närmare ett normalt liv.

Först maten, sedan idrotten, som steg tre utbildning.

Kit Aid berättade om Madino Nur Madey, en fembarnsmor som tvingats resa tjugo mil genom ett av världens farligaste områden för att komma till ett läger i Mogadishu där hennes barn kunde få något att äta. Nu kunde hon stå vid sidan av en fotbollsplan och se hur två av hennes söner lekte igen, hur de spelade fotboll.

– Jag hade aldrig drömt om att få uppleva det här, de spelade bra och en av dem fick en fin medalj som turneringens bäste spelare. Det här är något vi kommer att prata om länge.

Nu kliver jag på ett flygplan för att se Sverige spela mot England på Wembley.

Under tiden håller Somalia alltjämt 0–0 mot Etiopien.

/Simon Bank

Angela Merkel, 11-11-11:
– Jag ser fram emot att arbeta med er och försäkrar er om att Tyskland kommer att stå bakom dig och det grekiska folket i kampen att klara av våra gemensamma utmaningar i Europa och eurozonen.

U21-kval, Tripoli, 11-11-11:

Snacka går ju.

/Simon Bank

Eftersom Simon Bank verkar vara fullständigt ovillig att lägga några strån till bloggstacken kan jag väl lika gärna passa på att summer intrycken från vårt trivsamma fotbollsexperiment tidigare i veckan.

Och mer än något annat – jag vill återigen passa på att tacka Football Manager-serien för att den finns och påverkar oss.

I generationer hade vi ju Tipsextra, programmet som gjorde tiotusentals svenskar till behagligt olyckliga fans av klubbar som Wolverhampton Wanderers, Stoke City och Ipswich Town.

Sedan kom 1990-talet. Sändningsrättigheterna köptes upp, fotbollen kommersialiserades och några få klubbar började dominera allt tydligare.

En av alla följdeffekter trodde jag skulle bli att de uppväxande generationerna av fotbollssvenskar skulle bli helt ointresserade av alla chanslösa småklubbar som tröstlöst tröskade vidare där ute i den stora, ojämlika fotbollsvärlden.

Jag är alldeles fnittrigt lycklig över att kunna konstatera att jag hade fel.

Många av de som vuxit upp med fotbollen under 2000-talet har istället bara breddat sitt intresse för kuriositeterna därute. Visst vet jag ju att en större andel än någonsin tidigare håller på Barcelona och Man United – men bland de som verkligen bryr sig om sporten är det numera fullt möjligt att föra en diskussion om klubbar Cádiz CF och Pro Vercelli på ett ännu mer initierat sätt än vi tidigare pratade om Port Vale eller Oxford United.

Och jag är fast förvissad om att Football Manager-serien är huvudanledningen till att det är så.

De spelen har gjort så att tiotiusentals entusiaster med eget huvud upptäckt det omoraliska i att välja det enklaste alternativet. Det är helt enkelt inte lika roligt som manager för Real Madrid – såväl spelet som livet behöver innehålla ett motstånd, en utmaning. Dessutom har det gjort så att många av alla de som börjat spela med ett andra- eller tredjedivisionslag i något av de europeiska fotbollsländerna utvecklat en uppriktig fascination för det sammanhanget.

Och det är såklart inte det traditionalistiskt korrekta sättet att fastna för en klubb eller en liga, men vafan bryr jag mig om sånt?

Tack vare Football Manager är Sverige fortfarande ett fotbollsland där vi bryr oss om fler dimensioner av sporten än vilka som vinner Champions League – och det är alldeles outsägeligt glädjande.

***

Men nu var det faktiskt inte det jag skulle skriva om, utan jag tänkte snarast passa på att dra nytta av den här underbara marginalkompetensen som finns där ute.

Själv är jag just nu i Tallinn för att skriva om den hysteriskt intressanta Play Off-matchen mellan Estland och Irland ikväll.

Det är ett fascinerande möte på många sätt – inte minst med tanke på att det är en match mellan två länder där folk tycker att det faktiskt finns viktigare idrotter än fotboll.

Jag skrev en längre förhandstext – Plus-låst på nätet – där jag förklarade sammanhanget ur estniskt perspektiv, där jag berättade om hur Sovjet-tiden fick folket här att börja avsky den fotboll de såg som ockupationsmaktens idrott. Resterna av den attityden har fortfarande inte försvunnit. Publiksnittet i den estniska ligan låg på 160 åskådare förra säsongen.

Det irländska fotbollsintresset har hunnit växa mer, men bakgrunden är likartad. ”Soccer” var något som den brittiska överhögheten ägnade sig åt – ”football” var den gaeliska varianten, GAA, som än idag förblir den allra mest populära idrotten på Irland.

Fotbollen är på frammarsch i Estland, men än föredrar de flesta basket och – framförallt – längdskidåkning. Själva påstår förbundet att det finns 16 000 registerade fotbollsspelare i Estland, men många ser det som en glädjekalkyl.

Enligt Fifas officiella siffror har Estland 9 324 registrerade spelare – strax färre än Tahiti.

Fifal påstår i och för sig att Sverige har en halv miljon registrerade spelare (och det är väl alldeles för många?), men det är ändå fascinerande att studera siffrorna. Tyskland har 6,3 miljoner registrerade spelare, Spanien knappt ens fler än Österrike.

Men här kommer jag då äntligen fram till det jag egentligen undrade – hur många länder finns det egentligen kvar därute där fotboll inte längre är förstasport?

Jag misstänker definitivt att de är långt färre än hälften av planetens samtliga nationer.

I Europa har vi finländarna som föredrar sin hockey, alpländerna som färdas på skidor och balterna som gillar sin basket. Irland. Men sen? Hur mycket de än uppskattar sin basket, sin handboll och sin vattenpolo nere på Balkan får man väl ändå betrakta fotbollen som nummer ett där?

Ute i världen har vi såklart USA och Australien som har annat för sig. Vi har de där gamla kolonialstaterna som fastnade mer för cricket, och några av USA:s fiender diggar ju att slå dem i baseball. Men sen?

Frågan jag släpper upp på vårt välupplysta golv den här gången riktar sig återigen till de beresta och omvärldsintresserade.

Var i världen har fotboll tagit över helt – och var finns det fortfarande andra idrotter som kan konkurrera om intresset? Och varför ser det ut som det gör just där?

/Erik Niva

Jamen, vi hade väl trevligt igår, hade vi inte?!

Och nu menar jag alltså inte de av oss som svassade runt på byn i galakläder – jag syftar på den strävsamma skara som noggrannt vägde för- och nackdelar mot varandra när förtjänsterna hos Exeter City stod mot tillgångarna runt Carlisle United.

Uppföljarna är ju förvisso alltid sämre – men likafullt är detta ett ämne som tarvar en utvidgning.

Fotbollens Europa tar ju inte slut vid Dover. Det finns fler undervegetationer att gräva i.

Inte heller detta är tänkt att bli en diskussion kring det moraliska i att byta eller välja favoritlag. Det är i första hand ett hypotetiskt tankeexperiment, där man får lov att tänka bortom den livsbana man faktiskt hamnat i och fundera på vad som hade blivit annorlunda ifall man haft chansen att göra allt igen.

Om du skulle välja ett favoritlag någonstans i Europa idag – hur skulle du då resonera?

Idag som igår är grundkriteriet att klubben inte får spela i sin nationella högstaliga. Därefter är det väl egentligen upp till en själv att formulera urvalsprinciperna.

För egen del har jag känt mig nödgad att förhålla mig till att jag i någon mån håller på St Pauli (och inga snipiga kommentarer om det tröttsamt förutsägbara i det – mitt engagemang i klubben är snart 25 år gammalt och jag har the t-shirts to prove it). Det har inneburit att det känts uteslutet med någon annan tysk klubb, vilket annars är den absolut rikaste lägredivisionsmyllan att börja gräva i.

Det har i sin tur fått följdeffekter.

Instinktivt dras jag ju österut, men den bistra sanningen är att de lägre divisionerna i den delen av Europa mår så dåligt att tillvaron där vore alldeles för deprimerande. Jag känner sympati för en traditionsstänkt klubb som MTK i Budapest – men i längden skulle jag aldrig palla med hemmamatcher med färre än 500 åskådare och bortamatcher inför fyra gubbar och en hund.

Nä, ute i Europa får jag lov att vara lite mindre masochistisk än i England.

Här är inte 80 års studsande mellan tredje- och fjärdedivisionerna ett alternativ. Här måste jag nog rikta in mig på en klubb som faktiskt har en rimlig möjlighet att spela ihop till en tolerabel framtid.

Jag vill visserligen inte klättra upp i masten hos någon av de allra mest självklara storklubbarna – Sampdoria, Deportivo, Torino – men jag vill ändå hitta ett sammanhang där det finns ett ordentligt support.

Flest rättklingande alternativ hittade jag i Frankrike. Här finns till exempel de fotbollspuritanska gruvarbetarna i Lens och de regionalistiskt stridslystna korsikanerna från Bastia – men det var ändå något som kändes lite obekvämt med de varianterna.

Det vore för självklart, precis som det vore för uppenbart att knyta an till supporterkollektivet runt Austria Salzburg eller fackkämparna i Livorno.

Den här gången var jag ute efter en aningen mer irrationell lösning.

Därför landade jag till sist vid FC Nantes.

Där finns både traditionen och framtidsmöjligheterna, sammanhanget och identiteten.

De karaktäristiskt gulgröna kanariefåglarna har en tydlig fotbollsidé som är lätt att sympatisera med. De kallar den för jeu à la nantaise, och sammanfattar man den så hittar man en kollektivistisk idé om att bygga upp något underifrån över tid. Genom åren har den framförallt fått utlopp i en framgångsrik ungdomsutveckling, som bland annat format Didier Deschamps, Marcel Desailly och Christian Karembeu.

1996 nådde de semifinal i Champions League, med ett i stora stycken hemmafostrat lag.

Tvivlet jag har gäller huruvida de egentligen är för stora och framgångsrika för det här sammanhanget – men jag möter det med konstaterandet att uppflyttning tillbaka till Ligue 1 långtifrån är någon självklarhet. Det här är tuffa tider för Nantes. Just nu ligger de i mitten av den andraliga de tillbringat fyra av de fem senaste säsongerna i, och det är uppriktigt svårt att säga vart klubben egentligen är på väg.

Även det som ramar in matcherna känns rätt. Inför avspark tutas det i biniou, den speciella säckpipan som finns i Bretagne. Identiteten som bretonsk klubb är tydlig, och skapar en stark rivalitet med grannarna från Rennes.

Staden är rätt mörk och murrig där den ligger vid Atlantkusten. Tempot är stillsamt, och jag skulle nog trivas betydligt bättre med att hänga där än till exempel i ett hysteriskt Bari.

Christian Wilhelmsson fann sig aldrig tillrätta i Nantes. Jag misstänker att det är en indikation på att jag skulle trivas alldeles förträffligt.

Vart hamnar ni själva när ni låter fantasierna sväva iväg ut över fotbollens Europa? Och vart skulle ni rekommendera att vi tar oss, ni med detaljkoll på tillvaron därute?

/Erik Niva