Arkiv för kategori Okategoriserade

- Sida 37 av 239

Pass it on, Pass it on

av Simon Bank

Japp. The luck of the Irish. No, really. Är det så att ni vill ha en snabbgenomgång av lottningen så är det bara att rulla ner en bit och hänga med Erik Niva. Till dagens tidning ombads vi dessutom att tippa hela mästerskapet, så här åtta månader för tidigt och utan att ens veta vilka lag som spelar där.

Själv valde jag först Tyskland, mest eftersom jag tycker att den här multigenerationen genuint förtjänar att gå hela vägen, innan jag rannsakade mig själv ett varv till och kom fram till att det egentligen fortfarande inte finns något skäl att peka på någon annan favorit än Spanien.

Tyck vad ni vill om Barcelonas självgodhet, men den har ju en grund att stå på. Och i den sista kvalmatchen, den mot Skottland i tisdags, spelade landslaget till och med bättre tiki än Barça.

Fyra minuter in på matchen fick Busquets en frispark på mittplan, och om ni undrar vad som hände under de följande 90 sekunderna så kan jag väl lika gärna berätta det så här:

Busquets passade till Xavi
Xavi till David Villa
David Villa till Xavi
Xavi till Busquets
Busquets till Pedro
Pedro till Sergio Ramos
Sergio Ramos till Busquets
Busquets till Santi Cazorla
Santi Cazorla till Sergio Ramos
Sergio Ramos till Pedro
Pedro till Sergio Ramos
Sergio Ramos till Xavi
Xavi till Santi Cazorla
Santi Cazorla till Busquets
Busquets till Jordi Alba
Jordi Alba till Santi Cazorla
Santi Cazorla till David Silva
David Silva till Santi Cazorla
Santi Cazorla till Piqué
Pique till Busquets
Busquets till Jordi Alba
Jordi Alba till David Villa
David Villa till Jordi Alba
Jordi Alba till Carles Puyol
Carles Puyol till Jordi Alba
Jordi Alba till Victor Valdés
Victor Valdés till Carles Puyol
Carles Puyol till Busquets
Busquets till Carles Puyol
Carles Puyol till Xavi
Xavi till David Silva
David Silva till Xavi
Xavi till Sergio Ramos
Sergio Ramos till Xavi
Xavi till Busquets
Busquets till Xavi
Xavi till David Silva
David Silva till Xavi
Xavi till David Villa
David Villa till Jordi Alba
Jordi Alba till David Silva

Och sen skickade David Silva bollen i mål. Säg vad ni vill, men säg inte att det inte är ideologiskt mästerverk i all sin kollektiva briljans.

x.jpg

/Simon Bank

Settle for a Draw II

av Erik Niva

Snabb lottning, snabba rader.

Estland-Irland

Det hoppas vi på: Svåraste sympativalet. Vi svenskar är ju alltjämt kollektivskyldiga den irländska fotbollen ett och annat. Samtidigt är Estland den minsta fotbollsnationen som någonsin nått såhär långt – herrejävlar, snittpubliken i ligan låg på 188 åskådare för någon säsong sedan. Dessutom gillar vi harmonipoängen som en trupp halvfull med etniska ryssar bidrar med, så vafan… Vi får lov att gå baltiskt den här gången.

Det tror vi på:
Säga vad man vill om den 72 år gamla höken Giovanni Trapattoni, men defensiv stadga tar han i alla fall med sig. Shay Given släpper numera bara in mål när Richard Dunne bestämmer sig för det. Och hur mycket vi än beundrar det estniska undret kan vi ju liksom inte bortse från att de förlorade en kvalmatch mot Färöarna så sent som i juni. Vill du vara konspiratotisk – och det vill i stort sett alla som överhuvudtaget bryr sig om lottningar – kan du säga att Irland fått sin kompensation av Platini.

Bosnien–Portugal

Det hoppas vi på: En annan lottning. Det är ju ingen hemlighet att vi gillar vårt Bosnien-Hercegovina här i bloggen, att vi tycker att de förtjänar ett mästerskap – och att vi därför helst hade sluppit se samma mardrömslottning som för två år sedan. Men match i Lissabon blir det och bosnisk invasion blir det – så kom igen nu, för helvete!

Det tror vi på: Portugal har tappat mycket av sin defensiva soliditet sedan lagen senast möttes. Bosnien har å sin sida blivit ännu färdigare, ännu bättre. Rent kvalitetsmässigt skiljer det ändå inte alls mycket mellan de här lagen numera – däremot är känslan att det mentala övertaget fortfarande ligger hos portugiserna. Dessutom är deras skade- och avstängningssituation på väg att förbättras, medan bosniernas tunna trupp gör dem sårbara.

Tjeckien–Montenegro

Det hoppas vi på: Estland må vara den fotbollsmässigt klart minsta nationen i det här kvalet – men för satan… Det bor 625 000 människor i Montenegro. Alla som såg de kollektiva jubelscenerna efter det sena kvitteringsmålet mot England förstår också vad fotbollen betyder för dem.

Det tror vi på: Jamenvafan… Det här är faktiskt inte alls omöjligt. Tjeckien har en mer medioker trupp än på bra länge, och tog sig bara till playoff genom en feldömd straff i slutminuterna borta mot Skottland. Montenegro kan bygga lag runt Vučinić, Jovetić, Vukčević och Savić. Den som letar efter en skräll har nog sitt tydligaste alternativ här.

Turkiet-Kroatien

Det hoppas vi på: Alla svenskturkar får förlåta oss, men vi Kroatien kommer ju till spel med Modrić, Kranjčar och Ćorluka. Vi gillar ju vårt Spurs – och som ni vet är blod långt mycket tjockare än vatten.

Det tror vi på: Kavalleriet har visserligen omringat Slaven Bilić och hans rövarband, men det angreppet går ändå inte att jämföra med kritiken som Guus Hiddink tvingas utstå nere i Turkiet. Såhär långt har mirakeltränarens tid i Turkiet varit ett enda stort misslyckande, och lyckas han inte trolla fram ännu ett par jokrar ur sina golfspelarchinos inom de närmaste veckorna så kommer det här att bokföras som hans värsta misslyckande på årtionden.

/Erik Niva 

Settle for a Draw

av Simon Bank

Om nu Erik Niva ägnat morgonen åt att a) ironisera över människors klädstil och b) åt att dissa östestetik så känns det ju som att fältet ligger öppet för att skriva om lite vad som helst.

Men eftersom vi nu har en lottning på väg in så tänkte jag ta ett steg tillbaka och reprisera en smula.

Med andra ord: Bosnien, igen.

När bollarna värmts klart i Krakow ska fyra danspar vara klara, Kroatien, Portugal, Tjeckien och Irland kommer att lottas mot Turkiet, Bosnien, Montenegro och Estland. Det finns inga genuina jättar i de där skålarna, men det är lätt att tänka sig att Uefa håller tummarna för två saker:

1. Att Cristiano Ronaldo får åka till Östeuropa i sommar.
2. Att de slipper matchen Kroatien–Bosnien.

Det har bara gått lite mer än en vecka sedan jag skrev om det uppblossande våldet runt den bosniska fotbollen, med kravallerna, krutröken och de avbrutna matcherna i Banja Luka och Mostar.

Och vad har hänt sedan dess?

Jo, först och främst har ju Papes pojkar åkt till Papes Paris och förlorat med 1–1 mot Frankrike i en ren gruppfinal. Safet Sušić sa inför matchen att det inte kändes något särskilt att återvända till just Paris, där han spelade och lyckades under så många år. Efter matchen var han upptagen med att peka på straffsituationen som gav Frankrike 1–1 och en EM-plats.

– Jag skulle inte vilja gå vidare som Frankrike gör, sa han.

Vill ni veta hur matchen såg ut – jag var själv upptagen med Sveriges – så kan ni lägga ett par minuter på vanligtvis trovärdiga analytikers bild. Jag ska ju säga att jag är ungefär lika häpen inför att (ett i och för sig groteskt skadedrabbat) Frankrike periodvis satte hoppet till en ensam Loïc Rémy på topp som jag är glad åt att Blanc lyckades styra undan från ett totalt taktiskt fiasko. Dessutom är det ju fascinerande att den briljante lille passningskungen Marvin Martin verkar bli kvar i lilla Sochaux. Jag älskar det, men undrar hur länge det kan förbli så. Han är för bra, för stor.

Hur som helst. Medan landslaget enade ett folk bakom sig i Paris sopade andra upp resterna av en fotbollstragedi till på hemmaplan.

90-årsfirande Željeznicar, en klubb med ett historiskt multietniskt arv, hade bjudit in kroatiska jättarna Hajduk Split till en vänskapsmatch i torsdags, en returmatch från fjolårets möte i Split.

Men det blev ingen match alls, det blev ingen vänskap.

Samma dag som tankesmedjan International Crisis Group la fram en rapport med grundtesen att Bosnien alltjämt bara är en gnista ifrån att kastas in i en ny sönderslitande konflikt brakade bosniaker och kroater samman på gatorna i Sarajevo.

BiH:s premiärminister Nermin Nikšić var bara en av alla som menade att det här var något annat än good old football ultra violence, att det fanns politiska motiv bakom, mörka krafter i bakgrunden.

– Jag minns hur det var för 20 år sedan, när supportergrupper användes i politiska syften.

– Det finns mäktiga grupper som vill förstöra allt som leder mot integration och försoning, fyllde gamle Zeljo-legendaren/nuvarande ordförande i normaliseringskommittén som leder bosnisk fotboll Ivica Osim i.

– Det kan vara slutet inte bara på fotbollen utan på det normala livet i vårt land.

Matchen mellan och Hajduk skulle, bland annat, bli en hyllningsföreställning för ett par pensionerande Željeznicar-spelare, med mittfältaren Bulend Biščević i spetsen.

Istället fick de stå och se på när gatorna blev ett slagfält och säkerheten inne på arenan var för dålig för att matchen ens skulle kunna börja.

– Mina största ögonblick upplevde jag med Zeljo, det var där här jag växte upp. Sen kom jag till Hajduk som en erfaren spelare och vann titlar. Det här är fruktansvärt, jag känner mig tom, vill inte ha med det här att göra längre, suckade Biščević.

Zeljo-backen Edis Mulalić ställde sig framför kamerorna och såg precis lika tom ut.

– Det här blev något som ingen hade väntat sig. Vi ville få ett fint avsked, att tacka fansen som alltid varit med oss, genom framgångar och motgångar, men det blev något helt annat.

När Hajduk kom hem till Split dementerade klubben officiellt att det skulle ha varit deras önskemål att bryta matchen.

– Varför skulle vi ens komma till Sarajevo om matchen inte skulle spelas?

Laget åkte hem till Kroatien dagen efter den inställda matchen. När polisen summerade kvällen var flera lindrigt skadade, en allvarligt skadad. Fjorton bilar hade totalförstörts utanför arenan – nio av dem hade kroatiska registreringsskyltar.

Bosnien har fortfarande ett land att hålla ihop. Och under tiden har Uefa ett kval att lotta.

Skärmavbild 2011-10-13 kl. 11.07.48.png
Bill: Prepared? Bull: Prepared.

/Simon Bank

East Bloc Rock II

av Erik Niva

Börjar EM-febern redan lägga sig, såhär ett höstvinterdygn senare?!

Det får vi göra något åt. Vi har ju redan publicerat den här bilden – för sisådär två och ett halvt år sedan – men nu finns det faktiskt dubbel anledning att göra det igen.

Dels får vi en påminnelse om varför vi egentligen längtar till Ukraina, men framförallt får vi äntligen den fullständiga förklaringen från Julia Voronin, som alltså är hustru till landslagscentern Andrej Voronin.

6efb82fd3510ba56.jpeg

Allt handlar om medierna, såklart.
– I England är intresset för fotbollsfruar enormt. Jag hade mer med pressen att göra än Andrej där borta. I Liverpool kunde jag inte ens gå till affären utan att sex till tio fotografer samlades utanför. En gång flög vi hem från Mallorca med barnen. Vi kom fram klockan tre på morgonen, men när vi kom ut i ankomsthallen stod det ändå en miljon paparazzis där och väntade på oss.

Sammanlagt gjorde Andrej Voronin fem mål för Liverpool under en misslyckad sejour. I en supporteromröstning ifjol utnämndes han till klubbens sämsta köp någonsin – men enligt hans hustru avspeglades inte de skrala prestationerna på planen i intresset utanför.
– Vi bodde grannar, alla spelarfamiljer. Reina bodde i huset till höger om oss, Torres i det till vänster. Och jag vill inte att ni ska tro att jag skryter, men intresset för dem var inte lika stort som det var för oss. Jag undrade varför ingen brydde sig om Torres fru, för hennes make hade ju faktiskt spelat fler matcher än Andrej. Men hon är väldigt lugn, inte så utåtriktad. Söt, men en typisk spanjorska. Men vi kvinnor från öst, vi har håret, vi har de höga klackarna – och det är de som intresserar britterna.

Förklaringen till den spektakulära leoparddressen har med logistik att göra – en lättklädd Julia Voronin hade tydligen flugit från Odessa till Liverpool utan varmt ombyte, med djurhuden som enda tjockare alternativ  – men hon tycker ändå att bilden blivit orättvist förlöjligad i västerländsk press.
– Andrej hade på sig en stålfärgad jacka från D&G – och ändå skrev de att han såg ut som en DJ från 1970-talet. Engelsmännen klagar på allt. Även om du klär dig väldigt anspråkslöst så är det ändå för färgstarkt för deras smak. Enda sättet du kan göra dem nöjda är att klä dig helt i svart.
• Kanske har det med avundsjuka att göra?
– Det är den stora anledningen. De klagar på hur ryskor ser ut, men det första de själva gör när de vaknar på morgonen är att klistra på falska ögonfransar. Till och med flickorna som jobbar i de billigaste affärerna har falska ögonfransar på sig.

Avundsjuka var också anledningen till att Julia Voronin fick en ärkefiende i Liverpool – lagkaptenshustrun Alex Gerrard.
– Redan första gången jag kom till VIP-boxen på Anfield kände jag hur hon stirrade på mig. Jag insåg att det inte var särskilt sannolikt att vi skulle bli vänner. Jag hade knappt ens hunnit komma till stan, men efter fem dagar var ändå tidningarna fulla av skriverier om mig. För henne var det ett hårt slag. Hon var van vid att vara den stora stjärnan i Liverpool. Till slut hälsade hon på mig, men det var mellan sammanpressade käkar.

Hela intervjun – som publicerats i ett ryskt fotbollsmagasin – är ett mästerverk i samma linje. Julia Voronin ger detaljerade förklaringar till varenda konflikt hennes make någonsin haft med en tränare, beskriver hur fotbollsspelare ska bete sig gentemot kvinnor, bekymrar sig över att så många västerlänningar ser på ukrainska kvinnor som prostituerade och beskriver Didier Drogba som ”en insektskrossande buffel”.

Vi ses i Dnipropetrovsk, allesammans.

***

Och när vi ändå är inne på smått triviala fotbollsintervjuer – Napalm Death-sångaren Barney Greenway berättar om sin relation till Aston Villa och fotbollssporten i 11 Freunde. Han passar också på att skjuta in det hittills mest relevanta försvarstalet för den hårt pressade Arsène Wenger.
– Det är helt enkelt orättvist. Han kan vara ganska envis, men det är han som har gjort Arsenal till det de är idag. Jag har sympati för honom, han verkar vara en rätt okej kille. Och jag har hört en del om honom som indikerar att han även är en hemlig anti-fascist.
• För att han alltid pratat ut mot rasismen inom fotbollen?
– Ja, jag kan mycket väl tänka mig att han ibland drar på sig en rånarhuva och går ut och sparkar folk hårt i röven. 

/Erik Niva

Armenia, City in the Sky

av Simon Bank

En svensk startelva uppradad och klar. Å ena sidan ett utmärkt tillfälle att fokusera på en Råsundadrabbning – å andra sidan ett ännu bättre tillfälle att ägna sig åt lite annat.

Armenien, var det.

Ikväll går Irland in till match på skrytbygget Aviva Stadium i Dublin, och de gör det i ett lite otäckt läge. Inte bara det med den förrädiska tryggheten i att ”bara” behöva ta en poäng för att ta kvalplatsen bakom Ryssland, utan lika mycket för vilka som står på andra sidan.

Armenien idag är ju inte vad Armenien var igår.

Tjugo år efter självstädighetsförklaringen står ett av Europas skrattgäng, med en inhemsk liga som rankas som den femtionde bästa av Uefa, bara 90 minuter från att ta sig till playoff om en plats i EM nästa år.

Skulle det bli så är det det ojämförligt största som hänt i armenisk fotboll sedan Ararat Jerevan blev sovjetiska mästare 1973. Det närmaste de varit en stor framgång sedan dess är när de höll tummarna för den utvandrade sonen Youri Djorkaeff på vägen till VM-guldet 1998.

I veckan som gick var Djorkaeff tillbaka i Armenien, för fjärde gången besökte han sitt modersland, han gjorde det i sällskap med Sarkozy för att delta i 20-årsfirandet av självständigheten.

– Jag åker alltid härifrån med väldigt starka känslor, förklarade han.

Han är inte den ende fotbollsspelare som lämnat Armenien med starka känslor det senaste året. Ett extremt offensivt drivet landslag har vräkt in 21 mål på nio kvalmatcher. De mosade Makedonien i fredags (4­–1) och de har gjort 7–1 på två matcher mot Slovakien.

Jag såg stora delar av den där bortamatchen mot Slovakien i efterhand, och de välde fram. Fyra, fem, sex spelare i anfallen. Överlappningar, klapp-klapp-spel, inspel från kanterna och oerhört mycket fart.

Om fotboll är en metafor för annat så är det här laget en metafor som blivit omtyckt.

Det finns få länder där fotbollen och kvalspelandet varit lika intimt förknippat med politiken som för Armenien. Vi hade matcherna mot Azerbajdzjan medan det fortfarande jäste i Nagorno-Karabach, och för tre år sedan fick Abdullah Gül rubriker när han som förste turkiske president i modern tid åkte på statsbesök till Armenien.

Han åkte dit för att se på fotboll.

Fotbollsdiplomatin var en öppning, en ny väg mellan två länder som aldrig verkade kunna mötas. En låsning som var en blandning av stängda gränser, historiskt fiendskap (ett förnekat folkmord) och Nagorno-Karabach-konflikten (turkarna har stått på Azerbajdzjans sida) hade tagit i alla fall ett ministeg mot lösning.

Och nu?

– Armenien har inte haft ett sånt här lag på 20 år. Vi har aldrig haft spelare som är så enade och engagerade, säger förbundsordföranden Ruben Hayrapetyan.

Den dyngrike oligarken Hayrapetyan har varit de senaste årens centralpunkt i armenisk fotboll, ända sedan han 2001 tog över nykomlingen FC Pjunik, köpte in ett par stjärnspelare och gjorde dem till mästare på en säsong.

Hayrapetyan sitter i parlamentet för nationalkonservativa ARP, Armeniens republikanska parti, och han driver sitt fotbollsland som excentriska klubbpresidenter driver sina klibbar.

Okontroversiell är han inte.

I fjol klagades det på korrumperade domare i högstaligan – vilket Hayrapetyan löste genom att diska samtliga domare för gott och ersätta dem med mindre meriterade domare från lägre divisioner. I pressen har han, vilket förstås är allvarligare, anklagats för att ha varit delaktig i omfattande drog- och vapenaffärer.

Tidningen Haykakan Zhamanak, som publicerat uppgifterna, fälldes nyligen för förtal, men den ideella organisationen Centre of Law and Freedom kritiserade domen som en dom mot yttrandefriheten i Armenien och påstod att den var ett beställningsjobb från regeringen.

Förbundspampen själv var snabb med att dra likhetstecken mellan en attack mot honom och en attack mot Armenien och Armeniens fotboll.

– När de påstår att Ruben Hayrapetyan är inblandad i vapen- och drogaffärer så skadar de landets image. Du behöver inte gilla mig, men du måste tänka på landet. Vem skulle förhandla med någon som är inblandad i narkotika-affärer? frågade han, och det lät rätt mycket som en retorisk fråga.

Nästa år är det parlamentsval i Armenien, och det hotar att splittra ett redan delat land ännu mer. Det senaste valet, 2008, försatte landet i vad politiska analytiker kallade ”den svåraste politiska situationen sedan självständigheten”.

Den här gången kan det bli ett val som står mellan de tre män som varit Armeniens presidenter. Hayrapetyan har gjort klart att han tänker lämna landet om Levon Ter-Petrosyan, Armeniens förste president, vinner valet.

– Han höll på med vapen- och knarkaffärer (ett armeniskt tema) under sin tid vid makten, dundrade Hayrapetyan häromveckan.

Under tiden ägnar han sig åt fotboll. Det är roligare.

Finns det en typbild av en armenisk spelare så är det av stora offensiva och tekniska kvalitéer, parat med en stark individualism. Finns det en typbild av Armenien som land så är den snarlik.

I ett splittrat land med många politiska partier och ännu fler agendor har idrotten alltid varit viktig, men de stora framgångar som armenisk idrott nått har nästan uteslutande kommit i individuella idrotter.

Nu låter det annorlunda. Nu har de ett fotbollslag att hoppas på.

Det är ett på många sätt underligt lag.

Där finns anfallaren Yura Movsisyan som föddes i Azrbajdzjan, växte upp i Los Angeles och drömde om att bli amerikansk landslagsman, men som nu spelar i Krasnodar och för Armenien. Där finns naturaliserade brasilianaren Marcos Pizzelli, ryskättade veteranmålvakten Roman Berezovsky, 37, och gamle kaptenen Sargis Hovsepyan, 38. Men framför allt finns en skvadron av unga krafter: Gevorg Ghazaryan, Henrikh Mkhitrayan, Karlen Mkrtchyan, Levon Hayrapetyan, Yura Movsisyan och Arthur Yuspashyan spelade alla från start mot Makedonien.

Alla är i eller strax över U21-ålder. De flesta spelar i Europas femtionde bästa liga. De var inte i närheten av att kvala in till U21-EM i Sverige 2009.

Så vad har hänt? Hur är det här möjligt?

Vardan Minasyan tog över som förbundskapten när skotske Sunderland-legendaren Ian Porterfield gick bort i cancer 2007, och när hans spelare ska förklara hur det kommer sig att ett lag med bara en spelare som spelar i en internationell toppklubb (Henrikh Mkhitaryan i Sjakhtar) kan vräka in mål och snudda vid en playoffplats så pratar de om enighet och laganda.

– Resultaten kommer inte från ingenstans. Vår fotboll bygger på ett ömsesidigt förtroende mellan tränare och spelare. Alla har samma idéer; tränarna, spelarna, förbundet och lagläkarna, säger Henrikh Mkhitrayan till Uefa, och fortsätter:

– Vår stora styrka är laget.

Ikväll går det där laget ut för att vinna i Dublin, för att ta sig ytterligare ett steg närmare EM. Ruben Hayrapetyan har lovat spelarna tre miljoner euro i bonus om lyckas. Maksim Hakobyan, oligarken bakom Armeniens största koppargruva, har lovat att utöka bonusen med ett par miljoner till.

Ett enat lag spelar för ett splittrat land, de gör det på det enda sätt de behärskar: Offensivt.

– Det viktiga är att unga armenier nu kan se upp till en armenisk spelare, säger Henrikh Mkhitrayan.

– Vi gör vårt bästa för att glädja vårt folk.

armenien.jpg

/Simon Bank

PS. Med en kvart till avspark – det finns ju en aspekt till av den här matchen som förtjänar att uppmärksammas. Armenien kommer till den här matchen som ett av Europas målfarligaste lag, men de möter ett Trap-balanserat Irland som det senaste varit rätt… täta:
Nordirland 5–0,  Skottland 1–0, Makedonien 2–0, Italien 2–0, Kroatien 0–0, Slovakien 0–0, Ryssland 0–0, Andorra 2–0. Åtta matcher, noll insläppta. En trend kommer att gå av på mitten ikväll.

Arrested Development

av Erik Niva

Apropå det där som händer ikväll då.

Nej, inte det armeniska undret (Simon Bank tingade det ämnet, och lovade att han skulle publicera en text igår) eller ens om det bosniska partyt i Paris (jag väntar in de rätta youtube-klippen) – nu ska det handla om ett av fotbollssportens mer permanenta mirakel.

Holland. Drygt 16 miljoner invånare på en yta stor som Jämtland – och världens just nu näst bästa fotbollsnation.

Det är ju inte som om vi inte fått anledningarna förklarade förr. Det är ju inte som om vi inte hört talas om den världsunika talangutvecklingen, med centrum i Ajax ungdomsakademi De Toekomst. Men i alla fall – just idag publicerade Daily Mail en färsk intervju med Dennis Bergkamp, och den förtjänar att läsas.

Bergkamp är ju nämligen tillbaka där han hör hemma, just där i Ajax utvecklingsfabrik.

Ingen kan anklaga honom att ta genvägar i sin tränarkarriär. Han har gått sin utbildning på det holländska förbundet, började sedan med Ajax U12-lag, hade en tid med U18-laget och har nu avancerat till att vara en sorts länk mellan ungdomssidan och a-laget.
– Frank, Wim och jag själv är ansvariga för den tekniska sektorn här i Ajax. Vi bestämmer hur vi ska träna, vad vi ska träna på, när vi ska träna – vilka spelare som kommer och går, vilka som ska förnya sina kontrakt, preciserar Bergkamp.

Ledtråden finns i de där förnamnen han räknade upp. Frank är givetvis Frank de Boer, och Wim är alltså Wim Jonk. Till det kan vi lägga Edgar Davids, Jaap Stam, Ronald de Boer, Marc Overmars, Danny Blind och Bryan Roy – och först därefter börjar vi få grepp om fotbollskompetensen som just nu formar Ajax utvecklingsarbete.

Som Daily Mail konstaterar, 37 ligatitlar, 5 Champions League-bucklor, 51 cuptriumfer och 565 landskamper runt en enda träningsplan.

Holländarna har alltid varit skickliga på att dra nytta av sitt know-how – och även de mest framgångsrika spelarna ser ett värde i att betala tillbaka till sporten – men riktigt såhär stjärnspäckat har det inte alltid sett ut runt träningsplanerna på senare år.

Det som hände var att Ajax såg ut att sjunka ner i de mediokras träsk. Titlarna slutade komma och – än värre – extremtalangerna kom inte längre ut i slutet av det löpande bandet. Lösningen var densamma som den alltid varit i den här delen av fotbollsvärlden, att involvera Johan Cruijff.

Gudfaderns främsta bud var att klubben behövde återgå till att styras av riktigt fotbollsfolk, män som själva varit där ute och fått motståndarna att jaga Ajax-skuggor. Därför de Boer-bröderna, Bergkamp, Davids, Stam och alla de andra.

Utvecklingsfilosofin är ju lika utförlig som väldokumenterad, men några nya ädelstenar av information blir synliga för varje gång man läser om den. Nu förklarar till exempel Bergkamp hur de inte delar upp sina unga spelare efter ålder, utan snarare efter utvecklingsfas.
– Vi delar in dem i olika ”hjul” utifrån hur mycket de har vuxit. Det finns en grupp för spelare som inte börjat växa, en annan för de som håller på att växa och en för de som är färdigutvecklade. Det betyder att vi inte har en sån där situation där vissa pojkar inte får spela eftersom de är små och svaga för sin ålder. Det löser problemet med att en pojke som är född i september inte haft lika lång tid att växa som motståndarna födda i januari. Det gör dem mer kompletta.

Förändringarna genomfördes som en konsekvens av några ganska magra år för den holländska mirakelmaskinen. Inte sedan Wesley Sneijder kom fram har systemet producerat någon riktig världsspelare, och han har hunnit bli 27 år gammal nu.

Men ändå.

Ajax spelar i Champions League, och de ställer regelbundet upp med sju, åtta spelare fostrade i den egna akademin. Det holländska landslaget är näst bäst i världen och kommer till Sverige med en trupp där fem av spelarna (Bruma, Pieters, Strootman, Wijnaldum och de Jong) är födda senare än den yngste svensken.

De är inte EM-klara utan anledning.

/Erik Niva

TV Casualties

av Erik Niva

Som han själv skulle sagt – horses for courses.

Det var ju när Alex Ferguson häromveckan gav sin första BBC-intervju på nästan ett årtionde som han beklagade sig över vilken makt tv-mediet numera har över fotbollssporten.
– Tv är gud nuförtiden, och när du skakar hand med djävulen måste du betala priset.

Ferguson ondgjorde sig över hur avsparkstiderna dompteras av tv-tablåerna, och hur mediet profiterade på idrotten. Ändå vore det enkelt att argumentera för att han själv och hela den engelska fotbollen i alla fall gjort den bästa dealen i sammanhanget. Efter den senaste försäljningsrundan drog Premier League-klubbarna in totalt nästan 40 miljarder kronor för rättigheterna. Men arenorna fortsätter likafullt att vara välfyllda.

Annat i Italien.

Det var gårdagens Gazzetta som redogjorde för sambandet. Enligt tidningen har säsongsbiljettsförsäljningen i Serie A sjunkit med 20,4 procent de senaste tre åren – samtidigt har antalet som skrivit upp sig på betal-tv:s virtuella ”säsongsbiljett” ökat med 69,0 procent.

Till skillnad från i England går det att se precis varenda Serie A-match på tv, och Gazzettan argumenterar för att det är en grundförklaring till att beläggningsgraden i de europeiska toppligorna numera ser ut som de gör.

Sett över hela den förra säsongen var Premier League-läktarna fulla till 92 procent. I Tyskland var motsvarande siffra 88 procent och i Spanien 73 procent.

I Italien? 61 procents beläggning – eller i snitt 39 procent av deprimerande tomma läktarstolar i varje ligamatch.

Och det är inte slut där. Vad man än tycker om balansen mellan tv-pengar och läktarbiljetter så är det ett ekosystem med känsligt kretslopp. Med tiden riskerar nämligen såna här siffror även att aktivera tv-sportens eget Moment 22, det som innebär att publiken vill se publik – och att tv-konsumenter alltså är betydligt mindre benägna att betala för matcher som spelas inför tomma läktare.

När du skakar hand med djävulen måste du betala priset.

/Erik Niva

empty-football-stadium-seats.jpg

Finn-ishing It Off

av Erik Niva

Ute ur fängelset.

Alltjämt den där lite tyngre och lite drygare storebrorsan som syrligt kan smila fram att fotboll minsann är en sport som går ut på att göra mål.

Det här blev ju inte den match jag trodde.

Jag tycker ju att väl mycket av diskussionen kring det här landslaget baseras på det ständiga mantrat runt utstrålning och attityd – men till slut blev det här just en sådan där kväll där inställningen faktiskt var överordnad förmågan.

I exakt samma ögonblick som Sebastian Larsson lurade offsidefällan och sprang in med 1-0-målet drog Ovädret från Underlandet in över Olympiastadion. Och från och med den minuten gick också det här över från fotbollsmatch till underkylt, gyttjigt vinterkrig.

Här gällde det att hålla huvudet högt och hjärtat varmt. Här krävdes mod och morske män.

Men ja… Ni såg ju själva. Det var de vitblå spelarna som sköt fram bringorna och gjorde match av matchen. Sverige såg tungt, trögt och passivt ut. Jagade tomt utan att någonsin få fatt i bollen eller komma in i ett fungerande presspel.

Rötan spred sig från toppen – där en demonstrativt oengagerad Zlatan Ibrahimovic lät matchen passera förbi – och blev till en osäkerhet som spred sig genom laget.

Till sist var vi helt utlämnade åt en nybliven 30-åring som återigen demonstrerade varför han snabbt närmar sig 100 landskamper.

Det här var naturligtvis inte någon bra svensk insats – men det var likafullt en match som illustrerade skillnaden mellan två nordiska fotbollsnationer.

Finland har gjort det heroiska misslyckandet till en konstform. De har förlorat den här typen av kvalmatcher med uddamålet i årtionden.

Vårt svenska landslag förblir däremot ett lag som med imponerande regelbundenhet får med sig lite mer än de egentligen förtjänar. Noll poäng blir en, en poäng blir tre – och ett missat mästerskap vägs mot fem, sex lyckade kvalspel.

Inte bra. Inte minnesvärt. Men ett gigantiskt kliv närmare det där livsnödvändiga EM-slutspelet.

Mer begär jag inte av en Helsingfors-kväll i katastroffilmsväder.

***

Andreas Isaksson ++++

Mikael Lustig ++
Olof Mellberg +++
Daniel Majstorovic ++
Martin Olsson +++

Sebastian Larsson ++
Rasmus Elm +
Kim Källström ++
Christian Wilhelmsson +

Johan Elmander ++
Zlatan Ibrahimovic +

/Erik Niva

Class Is Permanent

av Erik Niva

Olympiastadion, Helsingfors.

Paavo Nurmi-statyn står kvar här utanför, men ett annat av den finländska idrottshistoriens största monument finns inte längre på plats där det borde vara.

Jari Litmanen spelar inte längre för det finska landslaget.

Det har ju sina vitblå skäl och sisustänkta orsaker – Finland är redan borträknade från EM och Mixu Paatelainen vill bygga sin U21-generation för framtiden – men ur det svenska EM-perspektivet är det ändå ett behagligt konstaterande att göra.

Jag hade varit mer orolig för den här matchen ifall Jari Litmanen funnits med bland motståndarna.

Senast vi berörde legendaren från Lahtis var ganska prick ett år sedan. Då hade han precis förärats en staty i sin hemstad och påbörjat en dokumentär om det livsverk han precis krönt med den mest estetiska bicycleta en 39-åring någonsin utfört.

Någonstans trodde vi väl att karriären skulle ta slut där och att vi hade fått se magikerns sista mästerverk – men där hade vi ju rejält fel.

Jari Litmanen var långt ifrån färdig.

Sedan sist har han hunnit med så mycket att han tjänat ihop till ett helt uppdateringsinlägg. En cirkel kanske var sluten, men då var det väl lika bra att börja på en ny.

Litmanen bröt återigen upp från barndomsstaden för den (relativt) stora klubben i den (relativt) stora staden: HJK Helsingfors – en flytt som rörde upp så ilskna känslor i Lahtis att den nyinvigda statyn vandaliserades. Ilskna fans försökte först bränna ner den och sedan krossa den, men fick nöja sig med att kleta ner den.

litmanenpatsasf2304_400635b.jpg

Men Jari Litmanen flyttade av en anledning.

Han hade hade vunnit Champions League, UEFA-cupen och FA-cupen, han hade vunnit den holländska titeln fem gånger – men han hade faktiskt aldrig någonsin vunnit den finska ligan.

Det har han nu.

Så här lycklig var en 40-årig Litmanen när han fick fira sin allra första finska ligatitel i söndags – och så här glad var han förresten häromveckan när han passade på att skjuta cupen till HJK med ett nytt drömmål.

Filmmakaren Mika Kaurismäki har lovat att inte avsluta arbetet med sin dokumentär förrän Jari Litmanen slutar spela fotboll. Det verkar som att han kan få jobba ett tag till.

/Erik Niva

Sida 37 av 239