Kort konstaterande från Italien:

Ett avstannande Lecce och – otroligt nog – Cesena är tillbaka i Serie A, efter ett respektive 20 år.

Lite längre konstaterande från Italien:

Det kommer att firas en del, kan vi anta, men det finns en lite speciell aspekt med den här sista omgången. Ni vet den välutvecklade del av supporterkulturen som tyskarna kallar Fanfreundschaften, som italienarna kallar gemellagio och som svenskarna inte kallar något eftersom vi inte uppfunnit det än? Jo, alltså att supportrar till olika klubbar i samma land knyter vänskapsband till varandra och odlar dem.

Ibland testas de där banden också.

Inför den sista omgången i Serie B låg Brescia på uppflyttningsplats, en poäng före Cesena. De där två klubbarna har ett av de starkaste band som finns i Italien, när de möts kan ultrásgrupperna till och med sjunga det andra lagets namn. De gillar varandra, de står upp för varandra, de önskar varandra allt gott.

Nu är ju den svenska Serie B-bevakningen vad den är – och det är inget konstigt med det – men det är inte utan att jag undrar hur stämningen är i Brescia just idag.

Brescia förlorade mot Padova.
Cesena slog Piacenza.

För ett år sen gick Cesena upp i Serie B, idag gick de upp i Serie A – och de gjorde det på sina Brescia-bröders bekostnad.

Håller familjen ihop efter det?

/Simon Bank

Vad är det första du behöver om du är en lätt pressad förbundskapten med två veckors arbete kvar till ett VM?

Rätt svar: Ett bra resultat mot en klassmotståndare som England.

Vad är det sista du behöver om du är en lätt pressad förbundskapten med två veckors arbete kvar till ett VM?

Rätt svar: Två mittbackar som gör självmål mot en klassmotståndare som England.

Takeshi Okada glömde dra de där förutsättningarna i sitt peptalk inför England–Japan i Graz idag.

Det var lite synd, för det var annars lättare att hitta positiva saker i Japan än i Fabio Capellos England. Japan, som haft problem i det fysiska spelet i tidigare matcher klev in mot ett av världens normalt starkaste fotbollslag, och klarade sig väldigt, väldigt bra. Capello skickade, för första gången, in Theo Walcott och Aaron Lennon på varsin kant, och det är en uppställning som borde ställa oerhört hårda krav på motståndarens organisation.

Japan klarade det väldigt, väldigt bra. Centrerade backlinjen, litade på att mittfältet skulle hinna flytta över i defensiven – och de gjorde det. England spelade samma sorts oengelskt kontrollerade fotboll som de gjort de senaste matcherna, och den klär dem väldigt illa.

Vad vi noterade annars:

•Japan skjuter bra, det vet vi. Honda visade det igen idag.
•Två fenomenala målvakter: Kawashima för Japan, Joe Hart i andra halvlek för England.
•England släpper in mål på fast situation igen. En pojklagshörna rullades in i straffområdet, Tulio dyngade dit den, Glen Johnson spelade osynlig.
•Rooney var Rooney. Magisk ofta, sinnesslöa stämplingar ibland.
•Japan hade 1–0 i 71 minuter, sen gjorde båda mittbackarna (Tulio, Nakazuma) självmål på inspel från varsin kant. De var inte ens särskilt pressade.
•Theo Walcott är snabb. Och… snabb. Det är väl mest det.
•Frank Lampard missade en straff igen. Han borde testa ett annat hörn än det här nästa gång.
•Chocolate might make you fat.

/Simon Bank

Det ser rätt roligt ut.

En ensam man springer runt på en fotbollsplan, i en lagtröja som inte existerar längre, och gör våldsamma rusher, utfall, hopp, och alltihop utan att en fotboll är i närheten. Han gör det i 90 minuter, inför ett par tusen människor som jublar, skriker, tjoar och tjimmar, allt ackompagnerat av en radioröst som refererar en match som spelats exakt på pricken 34 år tidigare.

Den schweiziske danskonstnären Massimo Furlan – det är han som springer runt nere på planen – gör inget slumpartat. De 90 minuterna är en exakt koreograferad kopia av varje rörelse Jürgen Sparwasser gjorde på Volksparkstadion i Hamburg den 22 juni 1974.

Föreställningens klimax kommer efter 77 minuter: VM-historiens politiskt mest laddade mål.

Jürgen Sparwassers 1–0 för Östtyskland mot Västtyskland betydde tillräckligt mycket för att man ska sätta upp teaterföreställningar om det ett kvartssekel senare. Bakgrunden sa egentligen allt om målet. Den 5 januari 1974 hände två saker med nyhetsvärde i det delade Tyskland. Den första var att den 23-årige östtyske gränsvakten Burkhard Niehring försökte fly över till väst, men sköts ihjäl vid Checkpoint Charlie när han tog en annan soldat gisslan.

Den andra ägde rum i Frankfurt bara ett par timmar senare. Elvaårige Detlef Lange, handplockad ur kören Schöneberger Sängerknaben, hade fått uppdraget att hjälpa till med lottningen inför VM i Västtyskland. Han hade scenvana och skötte sig utmärkt, allt gick som på räls tills Västtysklands motståndare skulle dras. Lille Detlef, blond och vattenkammad och uppklädd i fin vit skjorta, lämnade över en lapp där det stod tre bokstäver:

D D R.

Det gick en chockvåg genom salen, innan alla började applådera. Broderfolken skulle mötas, väst mot öst, marknaden mot kommunismen.
– Det var på en söndag. När jag kom till skolan på måndag så applåderade alla. Dom var stolta över mig, har Lange berättat.

– Framgång i fotboll kommer bara ytterligare att visa socialismens överlägsenhet när det kommer till sport, förklarade ministern och Stasi-basen Erich Mielke.

VM:et var Östtysklands enda, och Sparwassers segermål mot de regerande europamästarna och blivande världsmästarna användes förstås som en spelpjäs i det kalla kriget. Västtyskland hann aldrig komma tillbaka, maoisten Paul Breitner bytte till sig Sparwassers tröja i spelargången efteråt.

Och Sparwasser själv?

2008 fyllde han 60, och berättade i en intervju med DPA:
– Det är sant att målet inte enbart var positivt för mig.

Ryktesspridningen hade tagit fart hemma i öst, han skulle ha fått förmåner hans landsmän bara kunde drömma om:
– Jag skulle ha fått en bil, ett hus och en sanslös bonus.

I själva verket hade han fått samma sak som de övriga spelarna: En bonus på 2500 D-mark, väst-mark. Vilket var oerhört mycket, men inte ett hus eller en bil. Väl hemma på andra sidan muren satt Sparwasser hemma i sin tvårummare med ett gäng kompisar och såg Västtyskland vinna finalen.

Efter karriären jobbade han som idrottslärare hemma i Magdeburg. När han vägrade ta jobbet som tränare i klubben blev han utfryst av regimen.
– Jag var inte längre den jag varit. Jag kunde inte längre se mig själv i spegeln och säga ”där är jag”. När det blir så tar man chansen att fly.

Sparwasser hoppade av till väst 1988, i samband med en veteranturnering.
– Det var en svår tid. Jag var 40 år och tvungen att börja om från början.

DDR-regimen spred ut rykten om att hjälten blivit köpt av väst. Han fick stöd av Eintracht Frankfurt, och klarade att bygga ett nytt liv. Häromåret gav han ut sin självbiografi Ich, Jürgen Sparwasser, och han har fortfarande aldrig begärt ut sina Stasi-filer. Han vill inte veta vilka av hans vänner som var spioner.

– Någon gång måste man dra ett streck, har han förklarat.

Väst och Öst möttes aldrig mer. De var lottade mot varandra i kvalet till Sverige-EM 1992, men innan matchen hann spelas hade muren fallit. Franz Beckenbauer spådde att ett enat Tyskland enkelt skulle dominera fotbollsvärlden, men det har inte blivit så.

När Michael Ballack lämnade återbud till årets VM innebar det att bara en spelare i den tyska truppen (Toni Kroos) fått sin fotbollsbildning i gamla öst.

/Simon Bank

Jag sa ju att det här skulle bli kul.

Och hur kul det än var att Martin Olsson, Emir Bajrami och Behrang Safari blåste nytt vänsterkantsliv i det svenska landslaget – vilket verkligen, verkligen var jätteroligt – kommer det likafullt inte vara mitt starkaste minne från den här kvällen.

När den svenska nationalsången spelades, och den bosniska klacken först kvävde de enstaka buropen från den egna sidan för att därefter mangrant börja applådera… Det har gått ofantlig inflation att överdriva läktarögonblickens styrka och betydelse – men jösses… Det var verkligen något av de vackraste, starkaste, mest positivt symbolladdade jag sett på en svensk fotbollsarena.

Jag hade kunnat gå hem där och då och ändå fått med mig ett minne för livet.

Men det gjorde jag ju inte, och tur var väl det. Inramningen gjorde sitt, lyfte matchen till höjder långt över den vanliga träningsmatchslunken.

Sverige hade det svårt i stora stycken av första halvlek. Bosnien sydde sina små, nätta passningstrianglar, och det tog nästan en halvtimme innan Sverige vågade, klarade göra samma sak.

Men ju längre matchen pågick, desto mer tillförsikt kunde vi stapla på hög. Först satte Bajrami och Safari fart ute på vänsterkanten, därefter fick Källström, Svensson och Wernbloom tag på innermittfältet. Efter 2-1-målet var det inte längre särskilt mycket snack – Sverige var helt enkelt det bättre laget. 

Allra mest positivt är givetvis att den där U21-generationen som dansade en sommar verkar vara sugna på att göra det igen. Mohawk-Martin snattade (offside)mål, Wernbloom vann sina små mentala krig och Toivonen och Berg väckte liv i den där frekvensen som bara de två kan lyssna på.

Skäl att hoppas, skäl att tro.

Andreas Isaksson ++

Sebastian Larsson ++
Olof Mellberg +++
Daniel Majstorovic ++
Behrang Safari +++

Anders Svensson +++
Pontus Wernbloom +++

Christian Wilhelmsson (75) ++
Kim Källström (75) +++
Emir Bajrami (66) +++ 

Ola Toivonen +++

Avbytare:
Martin Olsson (66) ++++
Marcus Berg (75) +++
Mikael Lustig (75) ++ 

Men vatusan, vi ska väl ha en snabbgenomgång av våra gäster också. Publiksiffran stannade vid 22 589, och när Råsunda reagerade på Sejad Salihovics vänstermissil syntes det tydligt att 70, 75 procent av dem hade sympatierna med bortalaget.

Bosnien led av att playmakern Zvejzdan Misimovic inte kände för att spela fotboll, och att Edin Dzeko hade en av de där dagarna då bollarna studsade ifrån honom. Men ur deras synvinkel avgjordes matchen i samma ögonblick som kaptenen Emir Spahic knallade av. Det här har alltid varit ett lag med kraftig offensiv slagsida, fullständigt beroende av att mittbacken Spahic håller ihop helheten med sin spelförståelse. 2-1-målet kom i stort sett omedelbart efter att han klivit av, och därefter hade inte länge Bosnien något försvar överhuvudtaget.

Bosnien har fortfarande skickligare bollspelare än Sverige – tro inget annat – men de saknar de grunder och det kollektiva spel som förblir vårt kännetecken och vår styrka. Safet Susic har mycket jobb att göra, men oändligt mycket potential att arbeta utifrån.

Asmir Begovic ++

Boris Panda (45) +
Adnan Mravac ++
Emir Spahic (66) +++
Sejad Salihovic +++

Samir Muratovic (45) ++
Miralem Pjanic ++
Zvejzdan Misimovic +
Haris Medunjanin (77) ++

Zlatan Muslimovic (64) ++
Edin Dzeko (81) +

Avbytare:
Safet Nadarevic (45) ++
Mehmet Alispahich (45) ++
Vedad Ibisevic (64) +
Sanel Jahic (66) +
Senijad Ibricic (77)
Ermin Zec (81) 

Nu tar bosnierna sina liljor, åker ner till Tyskland och sätter igång ett minst lika stort party där. Tack för festen. Tack för att ni kom.

/Erik Niva

PS. Förresten har tydligen Simon Bank gått och blivit rejält febersjuk – och trots att han mycket väl visste att han förväntades bjuda på dagens VM-ögonblick hade han inte ens vett att meddela mig att han inte skulle leverera.

The Mundial Moment utgår därför temporärt, för att återkomma med förnyad kraft i morgon någongång.

Ja, om vi nu rullat igång de här två bollarna –och Erik Niva har verkligen gjort det med den äran – så är det väl bara att se till att lägga dem i samma nät och se vad vi kan göra av det.

Alltså: Bosnien OCH fotbolls-VM.

När nu transfermarknades absolut hetaste landslag just nu (Misimovic till Atléti? Dzeko till Premier League? Ibisevic till Lazio?) har tagit mark i Stockholm så känns det ännu lite tråkigare att vi inte får se dem spela i VM. Det är en fantastisk generation fotbollsspelare som kommer att hyllas på Råsunda imorgon, men vill vi hitta en VM-berättelse så får vi leta på bänken.

Då får vi titta på Safet Sušić.

Sušić, 55, är ett fotbollsgeni av en annan sort än sin företrädare Ćiro Blažević. Det är inte bara det att han är ganska exakt hälften så gammal. Om Ćiro blivit en ikon för det nya jugoslaviska arvet, den självständiga stoltheten i ett Kroatien eller ett Bosnien, så är Sušić en representant för den fotbollsmässiga kluvenhet som alltid följer med tanken på Jugoslavien.

Å ena sidan: euforin.
Å andra sidan: ukronin.

Ukroni är tanken på om-inte-om, Sliding Doors-hypoteserna. Den alternativa historieskrivningen. Idag är Safet Sušić förbundskapten i det BiH han aldrig själv fick spela för – ”Pape” har själv sagt att det är det enda han sörjer i sin karriär. För 20 år sedan spelade han för ett enat Jugoslavien, som pappa åt en ung generation som tveklöst var bra nog för att kunna vinna VM-guld (och som ju vann JVM-guld). Italien-VM var det sista mästerskapet det enade Jugoslavien spelade, och det var det sista mästerskap Safet Sušić spelade.

Känner ni inte till hans karriär så kan vi snabbspola den. Det gjorde han ju själv. Bosnienfödd mittfältsmagiker (tänk Balkan-Platini så är ni nära) som flyttade från FK Sarajevo till Frankrike när det blev tillåtet och blev en ikon i Paris Saint-Germain under hela 80-talet. När France Football satte sig ner för att fira PSG:s 40-årsjubileum i vintras utsågs han till den bäste som någonsin spelat för klubben.

Pape fick aldrig spela för BiH, men han gjorde förmodligen det bästa debutår i ett landslag som gjorts.

I sin första landskamp (5 oktober 1977) gjorde han två mål mot Ungern. I sin andra landskamp gjorde han tre mål mot Rumänien. På sina första tio matcher gjorde han elva mål, och sommaren 1979 gjorde han hat-trick mot både de regerande världsmästarna Argentina och de blivande världsmästarna Italien.

Och det var jävlar i mig inte vilka mål som helst heller.

Safet Sušić hade varit med i det jugoslaviska lag som blev skandalöst bortdömt av dansken Lund-Sørensen i Spanien-VM 1982 (de förlorade mot Spanien med 2–1 efter ett av VM-historiens märkligaste straffdomslut). 1990 var han gammal, men skulle ta papparollen bland den nya generationens alla genier. Han gjorde VM:ets snabbaste mål, efter tre minuter mot Förenade Arabemiraten, men om det är ett ögonblick vi ska stanna vid så är det från den sista match Jugoslavien någonsin skulle vinna i ett mästerskap (de åkte ut mot Maradonas Argentina i kvartsfinal, på straffar).

Bentegodistadion, Verona, den 26 juni 1990. Sex veckor efter det här. Mot Spanien igen.
Safet Sušić är i särklass äldst i laget, men han spelar 120 minuter bredvid Stojković och Katanec på mittfältet. Stojković gör 2–1 i början av förlängningen, det står sig hela vägen in till slutsekunderna, och vill ni ha en sista bild av Jugoslaviens fotbollslandslag så står Pape Sušić mitt i den.

Jugoslavien väntar bara på en slutsignal, på att en revansch de längtat efter i åtta år ska konfirmeras, och den legendariske tv-kommentatorn Milorad Djurkovic spårar ur framför sin mikrofon.

Dejan Savicević får bollen.
– Ajde Dejo! Kao da si u Podgorici!
– Kom igen, Dejo! Gör som om du vore hemma i Podgorica!

Bollen hamnar hos Sušić.
– I Sušić! Sušić, Sušić, Sušić… i svi su on i Sušići!
– Och Sušić! Sušić, Sušić, Sušić… Alla är dom Sušić!

Allt är möjligt för geniet, Djurkovic hyllar en unik generation, förmodligen världens bästa. Men de skulle aldrig spela ett mästerskap igen, och idag ser världen annorlunda ut.

Dejan Savicević hyllades alltid extra av Djurkovic eftersom de båda var montenegriner. Savicević blev förbundsbas i Montenegro och drev fotbollspolitik mot det han upplevde som serbisk diskriminering, och var en av dem som drev på självständighetsprocessen. När folkomröstningen väl hölls var det Djurkovic som skötte tv-sändningen.

Och i morgon kväll leder Pape Sušić, han som aldrig fick spela för Bosnien, sitt eget land in på Råsunda, som förbundskapten.

/Simon Bank

En dag våren ’93 stod det fyra mörkhåriga killar vid sidan av planen där vi skulle träna med Malmbergets AIF:s P78-lag. En hette Arben, en annan Florin och en tredje Denis. Den fjärde förstod vi aldrig exakt vad han hette, men det lät ungefär som det finska ordet för snus – Nuuska – och så fick det bli.

De var från Bosnien, fick vi veta. Flyktingar.

Vad det innebar var vi inte tillräckligt gamla för att begripa, men vi förstod i alla fall att de skulle spela med oss framöver. De kunde ingen engelska, jag pratade inte deras språk – men jag visste åtminstone att Faruk Hadžibegić var från Sarajevo.

Vi kommunicerade på fotbollska. Vänner blev vi väl aldrig, men vi blev lagkamrater. På många sätt är det betydligt finare.

***

Sommaren 2003 semestrade jag och min sambo i Sarajevo, besökte gamla krigsmonument, gjorde utflykter upp på gamla OS-berget Bjelašnica och häpnade över att det fanns någon som förstod svenska på i stort sett varenda restaurang.

En eftermiddag gjorde jag sådär som jag brukar, och släpade med henne till stadsdelen Grbavica. Inte för att titta på alla de fasader där kulhålen fortfarande satt kvar – striderna här på frontlinjen var så intensiva att Grabvica till och med förärades en egen film – utan för att kolla in en fotbollsarena.

Anna var sådär lagom road, till att börja med. Hon hade ingen som helst relation till FK Željezničar – järnvägsarbetarnas klubb – och såg inte det arkitektoniska värdet i ståplatsläktare av betong. Men hon kände igen vanlig, ovanlig vänlig gästfrihet när hon mötte den. Vi hamnade i något undangömt klubbkafé, där gubbarna spelade tärning, drack turkiskt kaffe och delade minnen.

Jag åkte hem med en blåvit Željezničar-tröja. En äkta, en sådan där som knappt gick att få tag på bland nasarna nere på Baščaršija-marknaden. Jag har fortfarande kvar den i garderoben, bär den minst någon gång varje sommar.

*** 

Drygt två år senare tog jag själv med mig en svensk landslagströja till Bosnien. Jag hade åkt till Bijeljina, en stad som hamnat i den serbiska delen av landet efter Dayton-avtalet. Nästan inga bosniaker bodde kvar där, men av dem som gjorde det hette Ibrahimović i efternamn.

Ibrahim Ibrahimović var en pensionerad brevbärare med sympatier för Tito och fina fotbollsfötter. Han hade fått anbud från Zeljeznicar i sin ungdom, men aldrig vågat satsa på åka ner till storstan. Enligt honom själv var det han som burit på talangen som hans brorson – Zlatan Ibrahimović – hade ärvt.

Han skojade bort mig nere på fotbollsplanen han själv varit med om att anlägga, bjöd på saft och baklava i sin trädgård. I hans sovrum hängde en Sportbladet-affisch på den svenska EM-truppen från 2004. Jag fortsatte att skicka ner Zlatan-klipp till honom i några år, innan det blev sådär att det aldrig längre blev av

*** 

Förra hösten åkte jag ner från Sverige till Portugal för att se en av play off-matcherna inför VM. Vi var många hundra som gjorde samma resa. Nere i Lissabon var barerna runt Rosso-torget överfulla av folk som föddes i Tuzla, men växte upp i Malmö. Det blågula bosniska laget var på tröskeln till ett VM-mirakel, och snubblade inte förrän Zlatan Muslimović från Banja Luka och Habo satte bollen i stolpen när han stod fem meter framför ett öppet mål.

I morgon spelas en match på Råsunda som i svensk press konsekvent beskrivs som en av de kallaste på årtionden. Jag kan bara inte begripa den inställningen. Själv tror jag inte att jag har sett fram emot en vänskapslandskamp så här mycket i hela mitt liv. Jag är visserligen inte heller överladdad inför att se Olof Mellbergs 101:a a-landskamp – men jag ser väldigt mycket fram emot en alldeles unik, extraordinär publikfest. 

Bosnien kom aldrig till Sydafrika, de kom hit istället. Senaste siffran jag hörde var att knappt 23 000 biljetter var sålda till matchen. Hur många av dem har köpts av bosnier? 10 000? 15 000? I alla fall tillräckligt många för att skapa det största bortafölje Råsunda någonsin sett för en landskamp.

Och de som kommer, de kommer som vänner. Jag vet att det fanns en del tidiga diskussioner i de bosniska supporterleden om att bua åt den svenska nationalsången, men jag vet också att de kvävdes innan de ens hunnit börja. En väldigt, väldigt stor del av bosnien-svenskarna är djupt tacksamma mot ett land som på många sätt givit dem ett andra liv.

Själv har jag aldrig varit någon stolt-över-mitt-land-typ – jag har bara inte den relationen till de här frågorna kring identitet och nation – men i morgon kväll går jag till Råsunda, tänker tillbaka på 1990-talet och känner mig lite mer som svensk än jag brukar göra.

Jag är väldigt glad över att bo i ett land som haft plats för mina kompisar från Balkan.

/Erik Niva

Men fy fan.

Vad finns det egentligen som talar för en begränsad generations Danmark i ett VM-slutspel? En avig Kahlenberg? En konstig vinnarskalle som Bendtner? En Christian Poulsen i Sevilla-form?

Jo, ja.

Men mest av allt har de haft ett mittförsvar som skulle kunna växa ut till hjältar. Precis lagom fysiska, galna och övertygade om sin egen förträfflighet. Jag hade verkligen hoppats på Daniel Agger och den underbare Palemmo-keruben Simon Kjær. Kjær är hjärnan av de där två, en genomsympatisk och intelligent mittbackstyp som skulle få spela sitt första VM, på väg mot en status som en av världens absolut mest lovande backar.

Och vad händer? En meningslös täcktackling i en träningsmatch mot Senegal. En kollision, ett vridet knä, en sträckning, något vad som helst som ser otäckt ut och slutar på en bår med händerna över ansiktet.

2–0 mot Senegal, men vem bryr sig? Jag vill se Simon Kjær i VM. Jag vill verkligen inte att det slutar så här.

/Simon Bank

Vad har vi nu? 15 dagar kvar till VM-premiären nere i Johannesburg?!

Lågt räknat – hög tid att dra igång någon form av nedräkningsserie. Vi får väl se ifall Simon Bank känner för att join in the fun vad det lider – vi orkar aldrig kommunicera angående bloggens publicistiska visioner – men jag sätter i alla fall bollen i rullning genom att göra det lätt för mig.

En dag, ett klassiskt VM-ögonblick, en historia bakom.

Som ni vet är ju VM 2010 bland mycket annat Afrikas VM, vilket har extra stor för den del av kontinenten under Sahara-öknen som lite slarvigt brukar kallas svarta Afrika. Så långt, allt klart. Men minns ni vilket som var det första sub-Sahara-laget att överhuvudtaget delta?

Zaire, 1974.

Och minns ni vad som gjorde dem berömda över hela jordklotet? Japp, sättet som försvararen Mwepu Ilunga bröt sig ur försvarsmuren på, sättet han rätt och slätt tjongade undan den brasilianska frisparken innan Rivelino haft en chans att sätta vänsterfoten i den.

Mundial Moment I.

En hel värld häpnade, rabblade klyschor om naiva, oskolade, oberäkneliga afrikaner.
– The clowns of football, säger den brittiska kommentatorn i Youtube-klippet.
Men vad låg egentligen bakom? Jo, ren pragmatisk realpolitik. Zaire styrdes vid den här tiden av nyckfulle despoten Mobutu. Inför den avgörande kvalmatchen mot Marocko hade han bjudit in hela spelartruppen till sin lyxångare ute på Kongofloden.
– Mobuto var som en far för oss. Efter att vi kvalificerat oss för VM bjöd han in oss till sitt palats; lovade var och en av oss en villa och en bil.

Det blev inga hus och inga bilar. Efter att Zaire förlorat den första matchen mot Skottland med 2-0 antyddes det att alla presenter och alla bonusar som utlovats riskerade att utebli. En rasande spelartrupp hotade med strejk, och gick sedan ut och maskade sig igenom andramatchen mot Jugoslavien i någon sorts demonstrativ protest.
– Inför matchen fick vi reda på att vi inte skulle få betalt, så då vägrade vi att spela. 

0-9.

Dagen efter fick spelarhotellet besök av presidentgardet.
– De stängde hotellet för alla journalister, och hotade oss. De sa att ifall vi förlorade med mer än tre mål mot Brasilien så skulle ingen av oss återvända hem. Vi skulle aldrig få återse Zaire eller våra familjer.

85 minuter in i matchen ledde Brasilien med 3-0. Och fick frispark precis utanför offensivt straffområde. Det är i det här läget Mwepu Ilunga bryter sig ur sin egen försvarsmur och sätter fart med bollen.
– Det är klart att jag visste att det var förbjudet, men vad hade ni själva gjort? Jag såg chansen att maska bort några livsviktiga sekunder.

Förlustsiffrorna stannade vid 3-0. Vid hemkomst kallades spelartruppen omedelbart till presidentpalatset, men Moputo – eller för att ge honom hans fullständiga namn Mobutu Sese Seko Nkuku Ngbendu Wa Za Banga, på engelska ”The all-powerful warrior who, because of his endurance and inflexible will to win, goes from conquest to conquest, leaving fire in his wake” – var förhållandevis skonsam. Han varken arkebuserade spelarna eller spärrade in dem. Däremot hamrade han fast att ingen av dem någonsin skulle tillåtas flytta utomlands för att spela fotboll. Och några hus, bilar eller bonusar stod inte direkt på samtalslistan.
– Jag var och är väldigt stolt över att ha representerat svarta Centralafrika i ett VM. Men vi hade den här villfarelsen om att vi skulle återvända från VM som miljonärer, berättade Ilunga för BBC häromåret.
– Vi kom hem utan ett öre på fickan. Titta på mig nu – jag lever som en luffare.

/Erik Niva

Medan vissa räknar nummer ägnar sig andra åt det som verkligen betyder något (och då menar jag inte att gå in och bära sitt lass i division V mellersta, även om det också måste göras).

Nä, det har blivit familjedags här i bloggen.

I något svagt ögonblick i en annan tid fick jag för mig att lova en liten berättelse om en brödraskara som slår allt annat här i fotbollsvärlden. Det var förmodligen inte helt sant, men tillräckligt sannolikt för att vi skulle ge oss på att prata vidare om det när tillfälle gavs.

Och nu, vettni, har tillfället kommit och bjudit ut sig med uppsträckta handflator!

I helgen tog ju All Boys klivet upp i Primera División i Argentina, och det mest remarkabla med det lilla avancemanget var att det innebär att Ariel Zárate äntligen får spela i den argentinska förstadivisionen.

– Nu har jag fått vad jag ville. Nu spelar jag ett år med All Boys i ligan och sen slutar jag, förklarade en rörd Ariel efter bragden.

Med det känns det ju fullkomligt naturligt att ge sig in och ranka världens mest lyckade fotbollsbröder, sett utifrån de punkter där kvantitet möter kvalitet. Två bröder i landslaget räcker ingenstans, åtta bröder i division tre räcker inte ett dugg längre. Här är det kombon vi är ute efter. Och eftersom vi dessutom just sett en Ayew skjuta upp det sagolika succélaget Arles-Avignon i Ligue 1 så finns det väl inget att vänta på. Här har ni de bästa fotbollsbrödraskaror världen känner:

BRÖDERNA ZÁRATE (ARGENTINA)
Lurigt rövarband, med storebrorsan Sergio som ledare. Vi stöter oftast på honom i rollen som Mino Raiola-snackande rådgivare åt minstingen Mauro, som enligt honom är en kombination av en ung Maradona och en något äldre Jesus Kristus. Vilket han inte är. Riktigt än.

Sergio Zárate, 40 – imponerande karriär genom Argentina (Vélez), Tyskland (Nürnberg), Italien (Ancona) och Mexiko (Necaxa). Gjorde en a-landskamp för Argentina 1992. Har slutat, och försörjer sig som agent åt småbrorsorna. Bra gig.
Ariel Zárate, 36 – en brokig karriär i främst Spanien (Malaga) och i argentinska andraligan. Har just spelat upp All Boys i Primera División.
Rolando Zárate, 31 – viktig spelare (anfallare) i Vélez i argentinska förstaligan. Har gjort försök med Real Madrid, där han spelade i b-laget och gjorde enstaka inhopp i a-laget. Gjorde en handfull landskamper för ett par år sen.
Mauro Zárate, 23 – yngst och bäst. Har ju haft ett märkligt andraår i Lazio, klarade inte riktigt av att plötsligt vara den alla litade på. Men första året visade att han är en de intressantaste unga spelarna i hela Serie A.

BRÖDERNA PALACIOS (HONDURAS)
Fantastisk familj, med en tragisk historia. De skulle ju varit fem. Lille Edwin kidnappades hemma i La Ceiba för tre år sedan, och återfanns i fjol, mördad. Han blev sexton år gammal.

Milton Palacios, 29 – back och trotjänare i den honduranska ligan. Har knegat på och gjort ett drygt dussin landskamper.
Jerry Palacios, 28 – anfallare som nu stuckit till Japan för att göra lite pengar. Gjorde mål för landslaget mot USA i en träningsmatch i vintras.
Wilson Palacios, 25 – kom över till England och gjorde dundersuccé i Wigan. Köptes dyrt av Tottenham, och är precis lika bra där. Stenhård bollätare och nyckel i landslaget.
Johnny Palacios, 23 – är kvar hemma i Olimpia som back, men togs just ut i Honduras VM-trupp.

BRÖDERNA MANDANDA (FRANKRIKE/KONGO)
Grabbarna som jag lovade att skriva om. En målvaktsdynasti utan motsvarighet in the history of the world. Ever. Hela grejen med dem är att alla är målvakter, och bara en form av lågintelligens hindrade förbundskaptenerna i Kongo och Frankrike att skriva historia när Kongo mötte Frankrike B och Steve spelade första halvlek för Frankrike medan Parfait spelade andra halvlek för Kongo. Satans idioter. Hur fint hade det inte varit med en brorsa i vardera laget?

Steve Mandanda, 25 – fransk mästare med OM häromveckan, stod i mål för Frankrike i går. Konkurrerar med Hugo Lloris om att vara Frankrikes nummer ett.
Parfait Mandanda, 20 – har gjort ett gäng märkliga karriärsval och är nu fast med tröja nummer 40 på bänken i Beauvais. Började som back, men sågs som ett stort målvaktslöfte i Bordeaux som junior. Var u-landslagsmålvakt för Frankrike, men har gått över till Kongos a-landslag.
Riffi Mandanda, 17 – blev målvakt eftersom han ”inte gillade att springa”. Stor, tung grabb som snabbt blev ordinarie i Frankrikes U17-landslag och togs ut till U18-landslaget i vintras. Spelar för Caens u-lag.
Over Mandanda, 10 – jo, skratta ni, men jag tänker i detta nu bli den förste i Sverige som säger att ”här har ni en fransk landslagsmålvakt för 2020-talet”. Lille Over står mål i Paris-klubben Lusitanos Saint-Maur, och José Anigo har redan bett om en option för Marseille för att köpa honom. Jo, han skämtade. Men ändå inte. ”Mitt mål är att bli Frankrikes bäste målvakt” har lillgamle Over sagt.

BRÖDERNA AYEW (GHANA)
Jag vet inte riktigt vad det är med Marseille, men det är som att generna blir starkare där (och nej, inte mig emot). Gamle superduperhjälten Abedi Pelé kan det här med att skicka sitt DNA i arv.

Ibrahim Ayew, 22 – back i egyptiska topplaget Zamalek och uttagen i Ghanas VM-trupp.
André Ayew, 20 – har Marseille i blodet, och jag älskade att se honom i hans första matcher som 18-åring, men nu är han utlånad och har varit oerhört viktig när Arles-Avignon mirakulöst lyckats gå upp i franska förstaligan. Uttagen i Ghanas VM-trupp.
Jordan Ayew, 18 – sjuk fysik och ett sjuhelvetes skott, jag såg hans debut för Marseilles a-lag i vintras och han gjorde förstås mål direkt. Kommer att spela för Ghana väldigt, väldigt snart – annars snor Frankrike honom.

Där har ni dem, fotbollsvärldens allra bästa bröder. Har ni några fler får ni gärna dela med er.

Och nej, Cyril Rool har inga bröder. Han tacklade ut dem ur vaggan.

/Simon Bank

För att motverka vidare förvirring, för att klargöra ett och annat efter det förra inlägget.

Såhär ser fotbollens idealelva ut. När man blir tilldelad ett visst tröjnummer kan man använda den här uppställningen som lathund; du ska göra precis allt du kan för att spela, uppträda och föra dig som den stilbildande idealtypen.

Det är bara så det är.

1. Lev Jasjin (målvakt)
—
2. Hans-Peter Briegel (högerback)
5. Franz Beckenbauer (mittback)
6. Bobby Moore (mittback)
3. Paolo Maldini (vänsterback)
—
7. George Best (högerytter)
4. Pep Guardiola (innermittfältare)
8. Steven Gerrard (innermittfältare)
11. Ryan Giggs (vänsterytter)
 —
 10. Diego Maradona (geni)
 9. Alan Shearer (centertank)

Utanför den traditionella elvan finns bara ett nummer som fullskaleförpliktigar, och det är såklart 14. Bär du det måste du göra allt för att efterlikna Johan Cruijff. I övrigt saknar alla fotbollsnummer över 11 – möjligen undantaget avbytarnumret 12 – traditionell själ och bör undvikas.

Härom kan icke råda några som helst tvivel.

/Erik Niva