Sulzeer Jeremiah Campbell startar. Robin van Persie är plötsligt ”fit and sharp” och kommer att få minuter. Aaron Lennon springer återigen in i en rehabiliteringsmotgång och är borta till god-knows-when.

Jo, det här lär ju sluta bra.

***

När det första världskriget bröt ut så jublades det på gatorna i de europeiska storstäderna. Folket såg fram emot striderna.
– Efter en lång väntan i auditoriet så innebar krigsutbrottet att ridån äntligen gick upp för ett stort och spännande historiskt drama, där publiken själva fick vara aktörerna. Avgörandets tid var inne, skrev historikern Eric Hobsbawn i sin ”The Age of the Empire”.
I Storbritannien anmälde sig 750 000 frivilliga under krigets första åtta veckor, ytterligare 1 000 000 under de åtta månader som följde därpå.
– Kriget upplevdes allmänt som en lättnad, ett utlopp. Europas folk drog med lätta sinnen ut för att slakta och slaktas.

Drygt tjugo år senare mullrade det andra världskriget igång. Ingen jublade på gatorna den gången. På andra sidan ”The War To End All Wars” visste de nu vad kriget faktiskt innebar, vilket pris som behövde betalas. De hade genomlevt det där ögonblicket i skyttegraven när de insåg att fienden faktiskt var starkare, att de skulle förlora slaget och kanske aldrig ens komma ut på andra sidan.

Att samla ihop frivilliga var inte längre lika lätt. De som gått igenom helvetet tenderar att vara mindre sugen på att göra det igen, i synnerhet om oddsen är emot dem. De ville inte – men ändå marscherade Europas unga återigen ut i fält.

***

Jag vet såklart att det är förbjudet att dra paralleller mellan fotboll och krig, att det är ett vulgärt sätt dra koppla ihop låtsaslidande med enorma mänskliga tragedier.

Jo, givetvis. Men jag vet också vilken känslan är i kroppen inför ännu ett North London Derby.

Det var många år sedan jag såg fram emot de här matcherna. Nu har jag sett alldeles för många nederlag, fått alldeles för många illusioner krossade.

Jag har en Spurs-kompis, Magnus. Han har varit på tretton North London Derbys. Sett noll segrar. Han är inte där ikväll, orkar bara inte.

Ett bra omen? Något bättre lyckas jag i alla fall inte skrapa ihop till.

Själv sätter jag mig återigen på planet, trots att jag vet att jag inte klarar av att se en obevakad Campbell smyga upp på hörnorna. Trots att jag verkligen borde veta bättre.

/Erik Niva

Efter att ha ägnat dagen åt läsning i Hyde Park, éclair-ätning i Kensington, åt Henry Moore-skulpturer och att titta på elefantavföring gick jag och såg Chelsea kämpa undan Bolton.

– Didier Drogba hade kunnat spela volleyboll i vilket världsklasslag som helst, sa en inte särskilt domarnöjd Owen Coyle.

Bolton hade gjort det bra, hur som helst. Ricketts och Muamba skyddade backlinjen och satte tillräckligt med press på Frank Lampard för att inte hamna under ett Chelsea-tryck som de inte kunde hantera. 1–0 var ungefär vad matchen såg ut som.

Och resten av världen?

Vi kan väl punktsvepa oss igenom den, och börja med att konstatera att om jag bara hade haft lite mer tid över – lite som Fabian Moritz – så hade ni fått hela skiten i lego-format. Men ni kan väl nöja er med Fabians grejer så länge?

När vi ändå är inne på det tyska spåret så finns det två saker värda att notera. Den första handlar om Bayer Leverkusen, och det gör den andra på sätt och vis också.

Ni vet ju att Leverkusen mest av allt är känt för att de alltid är brudtärna och aldrig brud. Om det fanns en tävling om vilket lag som är bäst i världen på att bli tvåa så hade Leverkusen blivit tvåa i den. Det är därför som övriga klubbars fans döpt dem till Vizekusen.

Man kan ju tänka sig att Bayer Leverkusen skulle ta illa vid sig av det där öknamnet. Men de är smartare än så. I veckan klev de in till tyska patentverket och tog patent på varumärket Vizekusen. Fast när de ändå var igång patenterade de Meisterkusen också. För säkerhets skull.

Den andra notabla händelsen på tysk mark är bara det att en av de stora hjältarna i fotbollsvärlden de senaste 30 åren har gått och blivit gammal, gamla tant Käte har fyllt 50. Nu tycker jag att vi krokar arm allihop och sjunger med!

Moore.

Rudi.

•••

Det var Tyskland, det. Om vi tar oss in över gränsen söderut så finns alla möjligheter att gå på konstutställning utan elefantavföring. Jonathan Zebina är inte bara högerback, han är galleriägare och konstsamlare också, och i veckan har han ställt ut sina samlingar på Parc des Princes.

Zebina gillar Arman, Mimmo Rotella och ett helt knippe samtida afrikanska konstnärer.

– Från början fanns ingen metod i mitt samlande, jag följde min instinkt och köpte det som jag gillade. Men min smak har utvecklats, genom besök på muséer, utställningar, mässor, genom möten med gallerister och, framför allt, de möten jag haft turen att ha med framstående konstnärer, berättar Zebina.

Livet är alltså mer än bara fotboll. Men säg för guds skull inte det till Johan Mjällbys coachkompis Neil Lennon.

•••
Vidare söderut? Visst.

I Italien fick alltså Allegri kicken i Cagliari. Massimo Cellino gillar att sparka tränare, men här ligger förstås en hel kennel begraven. Allegri fick, imponerande nog, inte sparken när han förlorade fem raka i början av förra säsongen. Cagliari och Cellino framstod som det årets största visionärer, som en riktig klubb som kunde växa tack vare det lugnet. Och Allegri själv har gjort fantastiska saker med små resurser.

Nu får han gå. Liksom Spalletti, Gregucci, Ruotolo, Donadoni, Papadopulo, Giampaolo, Baroni, Zenga, Atzori, marino, Conte, Ferara, Ballarini, De Biasi och Cosmi gjort förut den här säsongen.

Det ger ingen vacker bild av långsiktigheten i Serie A.

Annars har jag lärt mig två saker om Serie A som jag inte visste igår. Dels att Carletto Ancelotti var interista som liten, dels att Milan vill förlänga Ronaldinhos kontrakt.

Lite siffror på det: Europas giftigaste passningsspelare, i toppligorna 09/10:

1. Cesc Fabregas, 15 målgivande passningar.

2. Frank Lampard, 14.

3. Ronaldinho, 13.

Han är värd en förlängning, Dinho.

•••

Så till Rumänien, och Steaua igen. Vi är ju inte de som gärna missar chansen att rapportera om vad Gigi Becali har för sig, men den här gången gör vi det inte med sneda leenden.

När Steaua mötte Poli i måndags gick de in på planen iklädda t-shirts med ett speciellt budskap: Polens folk, vi är med er. Det hölls en tyst minut för flygkraschoffren, och den polske backen Pawel Golanski bar en tröja med Polens flagga på.

Så gör man när man vill mer med fotbollen än att spela fotboll.

•••

…och innan jag avslutar det här för att gå över på mitt legobyggande av Paul Gascoignes frisparksmål i FA-cupsemin 1991 så känner jag att det är min plikt att delge er ett avslöjande från den internationella pressen. Ni har förstås, precis som jag, undrat vad Zlatan Ibrahimovic egentligen tyckte om Leo Messis lilla show mot Arsenal.

Nu vet vi. Big Z-man sms:ade nämligen till en holländsk journalist och berättade.

Han tyckte att Messi ”var bra”.

/Simon Bank

Vi får hacka oss igenom den här Wembley-djungeln en vända till. Det är ju nämligen inte bara här i Sverige som den hetaste fotbollsdebatten för ögonblicket gäller urusla planer – efter helgens tragikomik på den engelska nationalarenan har nu tidningarna börjat borra sig ner i jorden med full kraft.

Att allsvenska marsplaner mest består av packad jord går trots allt att begripa – att mångmiljarbygget Wembley har hela Storbritanniens sämsta underlag är långt mycket mer svårförståeligt.
– Det är sämre än de non league-planer vi har spelat på, säger James Milner.
– De hade inte haft vare sig häst- eller hundkapplöpningar där. Det hade ansetts vara för farligt, säger Harry Redknapp.

Vi hoppar över hela den där modern-football-is-rubbish-diskussionen den här gången – och grönar istället ner fingarna med en djupdykning ner i myllan. Jepp, det har blivit gräsdags här på bloggen.

Roten till problemet? Det tycks vara att hela proceduren med planläggningen gått för snabbt, att maktmännen mer eller mindre krävde att spelplanen skulle vara redo innan den egentligen var det. Allt som har hänt sedan dess är del av en dominoeffekt.
– Vi ser ju planen som altaret, och kyrkan som något som ska byggas runt altaret. Men tyvärr, med all kommersiell press nuförtiden så bygger man kyrkan först och sätter sedan in altaret, säger Geoff Webb, som är vd för något med det briljanta namnet The Institute of Groundsmanship.

De flesta av de bästa Premier League-planerna är anlagda med ett så kallat Desso-system, där planerna får gro fram på plats, snarare än att lyftas in från ett växthus någon helt annanstans. Dessutom förstärks de med 20 miljoner konstgrässtrån, som med tiden växer ihop med naturgräset och stagar upp det. Hela processen tar minst tre månader – och den tiden har aldrig Wembley tillåtit sig, vare sig före eller efter invigningen.

Numera är schemat så späckat av rockkonserter och amerikanska fotbollsmatcher att planen aldrig hinner återhämta sig ordentligt. Tyngden av en hel Metallica-publik pressar dessutom ihop jorden, vilket innebär att underlaget inte dräneras ordentligt då det vattnas. På så sätt skapas det bisarra förhållande som rådde i helgen, då det var isbanehalt på ytan av mattan, men stenhårt några få centimeter ner i backen.
– Det första de måste göra är att riva upp allt, så att det kan mjukna och dränera bättre, men det kommer ta åtminstone fem eller sex veckor, säger Dave Saltman, som varit ansvarig för underlaget på Millennium Stadium.

På tre år har Wembley-folket lagt om planen tio gånger, bytt ut både planskötare och gräsleverantör. Allt har varit poänglöst, eftersom grunden ändå inte varit de rätta.

I nuläget är Wembley obokad under drygt två månader i sommar, mellan Green Day-spelningen den 19 juni och Challenge Cup-finalen den 28 augusti. Där finns möjligheten att ställa saker och ting till rätta – och den bara måste tas till vara.

Champions League-finalen är bara ett av alla de jättearrangemang som hålls på Wembley nästa säsong. Stormen ifall Carles Puyol halkar bort den matchen kommer att bli betydligt värre än den som blåst upp under tuvan som Michael Dawson slet upp.

/Erik Niva

Om förra helgens hetaste i the cash strapped brigade förstås var Pompey, som är på väg till Wemberlee med sina drömmar och sin kredit, så gick förrförra helgens hedersomnämnande till West Ham United FC.

När Daily Mail gick ut med nyheten att bubbelblåsarna från East London fått klart med en ny dräktsponsor, att den sponsorn var erotika-experten Ann Summers och att dräkten därmed skulle innehålla distinkta detaljer i rosa – ja, då sa det två saker om tillståndet i världen.

För det första: Att det råkade vara första april.

För det andra: Att man ens började fundera över sannolikheten i det pekade på exakt hur ekonomiskt pressade många klubbar är.

Jaja. Hur som helst. Den tredje följden av the fooling var att den här gamle skribenten gav sig in på tankespår kring ”den coolaste dräktsponsorn genom tiderna” (från Milans 80-talsklassiska jumbo Pooh Jeans och uppåt på listan). Efter att ha lokaliserat ettan på den listan – världens fräckaste dräktsponsor i mänsklighetens historia någonsin – transformerades tankarna till att helt enkelt handla om ”band och artister som sponsrat bollklubbar”.

Bläddrar ni ner hittar ni listan, bakifrån och framåt. Bläddrar ni en bit till hittar ni ett forum för att rätta till felaktigheter och bidra med fler namn.

8. Wet Wet Wet sponsrar Clydebank Clydebank Clydebank.

Bandets smörstämband Marti Pellow var genuint nere med the Bankies, och när bandet remake-profiterade på gamla fina Troggs-balladen Love Is All Around tog han hitliste-pengarna och skickade dem rakt ner i Clydebank FC:s skuldhål.

Nu växte det där hålet ändå, till slut var det så stort att hela klubben ramlade ner och försvann. 2003 fick de lämna återbud till seriespel. Så går det när man litar på sångare med hästsvans.

7. Kool Shen featuring MC Aulas.

Jodå, det här har jag ju skrivit om förut. Paris-gangstan Kool Shen lämnade lojaliteten hemma i Saint-Denis och hoppade på Lyon-tåget istället. När en fransk hiphop-artist för första gången blev dräktsponsor i Ligue 1 var det alltså inte de givna favoriterna i Marseille (det har pratats om IAM-sponsring där) eller andrahandsfavoriterna PSG som fick den äran. Det var Partille-pimpen Kim Källström och gänget som sportade rap-reklam först av alla. Minus i sammanhanget är förstås a) att det var ett enstaka tillfälle, och ingen långsiktig sponsring, och b) att Kool själv är PSG-fan.

6. The View räddar småbarn.

The View låter som sympatiska pojkar när de spelar indiegitarrpop, och de verkar minsann vara precis just det också. Snälla grabbar. När Dryburgh Athletics tolvårslag hemma i Dundee råkade i pengaknipa så klev de in med nya dräkter, komplett med bandnamnet på ryggen.

– Jag brukade spela högerytter för det här laget när jag var liten, och Kieren (Webster, basisten) var anfallare. Så när vi hörde att grabbarna hade problem bestämde vi på uppstuds för att hjälpa till, förklarade sångaren Kyle Falconer.

Good man.

5. Ian Brown hoppar på Chiswick-tåget.

Den manc-magnifike Stone Roses-ikonen Ian Brown lanserade samlings-albumet The Greatest genom att hoppa på framgångssagan (och AIK-epigonerna) Chiswick Homefields FC. Chiswick hade gått rakt igenom amatörserierna på sex år och spelade hela säsongen 2005-06 med texten IB – The Greatest på magen.

När jag blir rik ska jag byta ut ett I mot ett S, och köpa in samma text på Kinna IF:s dräkter.

4. Superfurry Animals + Bluebirds.

Man vill ju gärna tro att en sångare i ett rockband har lite samma roll som jag har i den här bloggen. Att stå längst fram, vara coolast, vara den som bestämmer.

Gruff Rhys bekräftade den bilden.

Han och Guto Pryce är Cardiff lads, City fans, och då fick de andra i bandet vackert finna sig i att de 1999 klev in och betalade för att namnsponsra blåfåglarnas cup-ställ. Hur det gick? City förlorade mot Wrexham i finalen. Superfurry jinxin.

3. Totenhosen gegen FC Bayern.

Det är fortfarande oklart om de gladpunkande dödbrallorna hatar FC Bayern mest eller om de älskar Fortuna Düsseldorf mest. De har trots allt skrivit en hit om Bayern-hat. Men sponsoravtalet med Fortuna avgör väl saken. Bandet klev in både med transferpengar och dräktavtal, och kvalar in som en av de där grupperna som brinner på riktigt.

2. Fatboy Seagulls

…och om vi nu ska hylla de där som gör saker på riktigt så är det ju svårt att komma runt Norman Cook, a k a Fatboy Slim. Mannen älskar verkligen sitt Brighton, och skickade in sitt bolag Skint Records som dräktsponsor under ett helt årtionde. Unikt i fotbollsvärlden.

Mer då? Tja, 2004 lyckades han få klubben att döpa om sin arena, för en enda match. Nya namnet? Palookaville, samma som Fatboys nya album.

1. Motörhead Minors

Jag vet nu inte hur det är med er, men om vi tänker oss att jag vore tio år gammal och rätt färsk i fotbollsbranschen så skulle jag hellre än något annat vilja göra min entré till den här låten, i de här dräkterna.

Greenbank FC fick göra det. Lucky little cheeky bastards.

Så, där har ni. Liam Gallagher kom aldrig till skott med att köpa City-dräkten, Charlatans klev aldrig in i Northwich Victoria, och även om jag har för mig att Teenage Fanclub var tungt nere med skotsk fotboll så tror jag inte att de någonsin dräktsponsrade, lika lite som Glasvegas gett sig på Falkirks dräkter.

Jag tror alltså att jag just satt ihop den ultimata listan. Men har ni synpunkter eller bättre alternativ så… speak now, or forever hold your peace.

/Simon Bank

Ett dygn senare, och jag har en sak kvar att ta upp innan jag släpper den där olycksaliga semifinalen. Det har inte att göra med att Tottenham förlorade – tro’t den som vill – utan det är bara en sak som behöver sägas om nya Wembley Stadium.

It’s shit. Plain and simple.

Missförstå mig rätt. Gamla Wembley var en sophög – många usla platser, knappt några toaletter, omöjligt att få sig en pint – men det var en sophög som stank av magi. De matcher som spelades där blev minnesvärda per automatik.

Nya Wembley sänker upplevelsen snarare än höjer den, vilket är den värsta defekt en fotbollsarena över huvud taget kan lida av. Mycket av problemen känner vi ju igen – själlösheten som ofta präglar den moderna fotbollens nybyggen, the corporate nonsense, allt det där – men det är något annat som inte stämmer här, något mer konkret.

Öppningsmatchen med Pazzini var ju småkul, vi har några kvalfinaler och vindtorkarcuper som undantag – men annars finns det egentligen inget att minnas från den här arenan. Wembley förvandlar numera showcasematcherna till smör med otäck regelbundenhet. Jag kan i stort sett bara minnas två bra stormatcher härifrån – England-Kroatien, 2-3 och Tottenham-Chelsea, 2-1 – och då är det något som är väldigt fel.

Matcherna här är i stort sett alltid likbleka, livlösa. Akustiken är konstig, och fansen tenderar att bli allt tystare i takt med att det ljud de genererar ändå bara försvinner ut i etern. Gräsmattan är konstant bedrövlig på ett förrädiskt sätt, vilket lägger grunden för de här tempofattigt lågintensiva matcherna som passar engelsk fotboll så förbenat illa.

Underlaget är ett svårbegripligt huvudproblem. Jag har ingen aning om vad det har läckt ut för jävla utrotningsmedel i grundvattnet här, men lägger om man om mattan tio gånger på tre år med allt sämre resultat så måste det väl ha uppstått något sorts fel med själva jordmånen?!

Ingen annan arena var lika historieladdad som gamla Wembley. Ingen annan arena bar fram lika många framtidsdrömmar. Det var mycket mer än bara den engelska fotbollens fokuspunkt – det var hela fotbollsvärldens naturliga mittpunkt.

Idag är fotbollen en hemlös idrott. Visst måste alltid en nyinvigd skådeplats få chansen att bygga upp sin egen mytologi, men här holkas den istället bara ur mer och mer för varje år som går. Auran kring Wembley Stadium tunnas ut snabbare än ozonskiktet. Snart är det här bara en storarena i mängden.

Tio miljarder kronor down the drain. Det är synd och skam.

/Erik Niva

Det var så här:

Jag hade en plan. Egentligen handlar det om överlevnad, ett sätt att fylla på depåer som kokar torrt 300 dagar om året.

Att få vara fullt ut fan.

Slippa skriva, släppa av analytikerhatten hemma på hyllan, slippa tänka en enda hel tanke annat än ”CHARGE!!!”. Jo, det behövdes. Och jag hade en plan.

Det började inte bra, och det slutade inte bättre. Det hade varit en sen lördagsnatt, inte blöt men sen, och jag var halvvägs in i dimman efter ett par timmars sömn. Fick en gångplats på flyget, längst bak. Ner på Heathrow, in på expresståget, någon hoppade framför vår vagn. Självmord. Tragisk, ofattbar overklighet. Ut från tåget, mot tunnelbanan. Stängd. Bussar ersätter. Inte alls. Taxi in. 60 quid. Datakrasch på hotellet, kan inte få mitt rum trots att det redan är eftermiddag. Slänger av väskor, byter skor, tvättar ansiktet. Byter dystopier med Erik Niva. Åker ut mot Wembley och känner blodet börja röra på sig igen. Köper en öl. Äter två power bars, dagens första måltid. Promenerar upp mot the Green Man, Spurs pub för dagen. Solen i ansiktet. Having a sing-song. Spurs are on their way to Wembley. Tottenham’s gonna do it again.

Biljetten i handen. Wembley Way, massorna, friendly banter. Går den upp, tittar ner. Erik Niva säger att Dawson ska halka. Att det blir 5–0 eller 0–1. En öl till. Jag jobbar upp lite optimism. Jag jobbar ner lite pessimism: Det är en match som aldrig i helvetet kan vinnas. I bästa fall görs jobbet, i sämsta fall halkar Dawson.

In på Wembley. Ser Bassong halka. Bale halkar. Det där jävla rotlösa Wembley-gräset. Spurs är bättre, men Spurs är inte bra. Hysteriskt felbalanserat, med världens mest baktunga innermittfält och en yttermittfältare (Bentley) som inte utmanar en enda gång. Huddlestone halkar. Får varning. Inget djupledsspel alls, bara Bale som hotar med sitt inläggsspel, och fine Modric som försöker hitta svåra lösningar.

Paus. Det kommer inte att bli 5–0. En halv påse chips, min andra måltid för dagen. Pompey sjunger om Harry. Med all rätt. Det ska de göra. HARRY REDKNAPP’S MEN ARE ON E-BAY. Det börjar bli kallt. En öl till. Dawson har inte halkat än. Mathias, som jag ser matchen med, säger att han börjar få en bra känsla igen. 0–0. Yeah, that will definitely happen. Kissnödig. Förlamad från halsen och ner. Dawson halkar. 0–1. Frédéric Piquionne, mannen som fick blybollen i Frankrike häromåret och som jag avskydde redan förut. Han var en gris när han lämnade ASSE, han var en gris när han gick till Lyon, sedan dess har han mest varit värdelös, men nu har Dawson halkat och då är han jävla David Villa helt plötsligt.

Pompey playing up. Bra fans. Mördad klubb. Gudjohnsen in, mannen som var så usel i Monaco att de började längta efter Jan Koller igen. Vi är bortom all räddning. Kevin-Prince Boateng, av alla, 0–2. Ingen halkar.

40 minuters kö till tunnelbanan. Polishästar. Allergi. Fortfarande kissnödig. Förlamad från halsen och upp. Istid. Kafka. Pompey-hån. Inte bara förlusten, utan att alla objektiva i hela världen med all rätt sympatiserade med their lot. Vi har haft den mest osympatiske tränaren, det minst rörliga anfallsspelet och Michael Dawson at the back.

Erik Niva och Simon Bank äter indiskt, konverserar pliktskyldigt. Hästallergin kickar in på allvar, det drar från dörren, måndagen är på ingång. Borde summera fotbollshelgen i ett blogginlägg, men uppkopplingen ligger nere på hotellet och jag har mer allergi än energi. Ser fotboll på tv, Rory Delap kastar inkast, City dansar mot Champions League. Och så ett snabbsvep från the FA-cup innan jag somnar, samma väg mot avgrunden en gång till fast med färdig karta.

Det är söndag i livet, jag hade en plan, men nu sitter jag och stirrar in i en blå bildskärm och längtar bort. Viker undan det hårt bäddade hotelltäcket, kryper ner och vänder mig mot väggen. Hinner stänga av teven precis innan Dawson halkar. Ser det ändå.

/Simon Bank

Men för HELVETE!

/Erik Niva

Det var det, det.

Nu har vi viktigare saker att ägna oss åt. Upp strax efter klockan fyra, ut till Barajas, in i något budgetplan, ner på Gatwick, in till Victoria, vidare till Paddington.

Och så – slagläge på Wembley.

Och så skrämmande upplagt för ett antiklimax som inte skådats på årtionden.

Vi ska ju bara spela av den här semifinalen. Låta klassen tala mot ett sorgligt demoralisersat Portsmouth som knappt ens får ihop till fullt lag.

Men så funkar det ju inte med Tottenham.

Sedan jag började följa den här klubben i mitten av 1990-talet är det ytterst sällsynt att vi går in i en stormatch som favoriter. Det ligger liksom i sakens natur att vi möter ett Man United eller ett Liverpool när det väl börjar dra ihop sig till cupfinaler eller avgörande ligamatcher.

Några få undantag har vi dock stött på genom åren – och nästan varje gång har vi fallit platt ner på näbben.

* Tottenham Hotspur-Coventry City
FA Cup-final, 1987
Spurs kom till den här matchen som enorma jättefavoriter. Vi var obestridliga cupkungar med våra sju bucklor – redan två under 1980-talet – medan lilla Coventry inte hade spelat en enda final under klubbens 104-åriga historia. Efter två minuter gjorde målmaskinen Clive Allen också sitt 49:e mål för säsongen. 1-0. Easy. Det här var ju på den tiden som Spurs fortfarande var bra på riktigt, och vi hade ägnat säsongen åt att utmana på tre fronter med en minimal, liten förhoppning om en historisk trippel. Det blev givetvis ingenting alls. Trea i ligan, ut i Ligacupsemin – och till slut en chockartad förlust mot Coventry i FA Cup-finalen. Keith Houchen kvitterade med en klassisk språngnick halvvägs in i andra, och vår försvarsgeneral Gary Mabutt knäade in ett olyckligt självmål en bit in i förlängningen. 2-3.

* Tottenham Hotspur-Everton FC
FA Cup-semi, 1995
Det här kan ju låta som en jämn och oviss match, men självförtroendet var skyhögt på förhand. Gerry Francis hade tagit över efter Ossie Ardiles som manager, och äntligen fått vår offensivt ambitiösa ”Famous Five”-satsning med Klinsmann, Sheringham, Dumitrescu, Anderton och Barmby att fungera. I kvartsfinalen mot Liverpool hade vi vunnit på Anfield för första gången sedan Titanic sjönk, efter en grandios kvittering av Sheringham och ett dramtiskt segermål av Klinsmann. Egentligen skulle inte ens Tottenham ha deltagit i den här upplagan av cupen – vår briljanta ledning hade lyckats få oss utkastade för ekonomiskt fuffel, innan beslutet sedan upphävdes – men från den positionen hade vi alltså sluggat oss hela vägen till semin på Elland Road. Nu kunde det väl bara inte ta stopp här, ett steg från sagoslutet? Jodå, det kunde det. Evertons ”Dogs of War” kämpade enkelt ner ett vekt Spurs. Matt Jackson gjorde ett mål, Graham Stuart ett annat – och bortglömde nigerianske murbräckan Daniel Amokachi gjorde sin enda minnesvärda insats i engelsk fotboll med ytterligare två mål. 1-4.

* Tottenham Hotspur-Blackburn Rovers
Ligacupfinal, 2002
Det här var säsongen då vi gjorde nystart efter att äntligen lyckats kasta ut Arsenal-infiltratören George Graham ur klubben, och ersatt honom med klubbikonen Glenn Hoddle. Hoddle sjösatte en ambitiös flerårsplan, där första steget var att hämta in ett knippe erfarna vinnare – Sheringham, Poyet, Ziege – för att omedelbart säkra spel i någon av Europacuperna. Det skulle sedan öka chanserna att värva ännu bättre spelare, vilket skulle ge ytterligare bättre resultat och hela den positiva spiralen skulle vara igång. Så var det tänkt – men den mästarstrategin var fullständigt beroende av att vi besegrade Nils-Eric Johansson och hans Blackburn på Millennium Stadium. Och det gick ju inte. Les Ferdinand träffade jumbotronen när han hade öppet mål och ett drygt år var hjälten Hoddle och hans storslagna visioner utsparkade ur klubben. 1-2.

Och det här var ju ett effektivt sätt att tappa all tillförsikt inför eftermiddagen – men två underbara Youtube-klipp fick mig på humör igen.

Vi har försnacket inför cupfinalen 1987 – där hela Coventry-laget står och hänger bakom Jimmy Greaves när han först garanterar Tottenham-seger, för att sedan börja skaka – men vi har framförallt den här uppladdningen inför semin 1995. Aaah… Vi har den gamla vinjetten, vi har en ung Alan Hansen. Vi har highlightssjoket där Ronnie Rosenthal gör hattrick och Anders Limpar sätter en boll i krysset. Och vi har de fullproppade kortplatsläktarna som bevis på hur FA Cupen på den här tiden i stort sett fortfarande var en lika viktig turnering som Premier League. Går ni inte igång på det klippet är ni helt enkelt födda i fel tid.

Let’s get it on.

Tottenham-Portsmouth, 0-1, Utaka, 84. Efter ett enda långt bombardemang av David James tappar en halvskadad Michael Dawson fotfästet på den slippriga mattan, Utaka springer in bollen och firar med någon fjompig afrikansk dans.

/Erik Niva

Jaha.

Då var det dags då.

Madrid badar i sol, och klockan 22.00 ikväll kickar de alltså igång matchen som As på sitt startuppslag idag rubricerar som: ”El mejor Clásico de la historia de la Liga”.

Allt som vanligt, med andra ord. Jag skriver två förhandsartiklar i dagens tidning – en nu-kör-vi-krönika, och ett dokument om Barcelonas paradoxala politikpresident Joan Laporta – och tydligen förväntas jag chatta med hugade spekulanter klockan 16.00 i eftermiddag.

Fram tills dess – en fullständigt random samling av olika statistiska uppgifter som gått att samla upp under veckan här nere i Spanien.

***

Ikväll möts säsongens två mest överlägsna lag. Real Madrid och Barcelona har tagit överlägset flest av de möjliga poängen i en jämförelse mellan topplagen i de största ligorna.

1. Real Madrid, 85,6 % procent av maxpoäng
1. Barcelona, 85,6 %
3. Chelsea, 74,7 %
4. Man United, 72,7 %
5. Arsenal, 71,7 %
6. Inter, 68,8 %
7. Bayern München, 67,8 %

***

Gonazalo Higuaín är de två klubbarnas mest effektiva ligamålskytt, sett till antal minuter per mål.

1. Gonzalo Higuaín, 71,2 minuter per mål
2. Leo Messi, 83,7 minuter
3. Cristiano Ronaldo, 98,8 minuter
4. Zlatan Ibrahimovic, 125,7 minuter
5. Bojan Krkic, 141,5 minuter

***

Leo Messi är faktiskt hela La Ligas mest framgångsrike spelare genom alla tider. Om man bortser från de här gynnarna som bara spelat någon enstaka match har ingen klubb någonsin vunnit en lika stor andel av matcherna med en viss spelare i laget.

1. Leo Messi – Barcelona vinner 73 % av matcherna han spelar i.
2. Ferenc Puskas – Real Madrid vann 72 % av matcherna han spelade i.

***

Enligt en undersökning från universitetet i A Coruña skjuter Cristiano Ronaldo i snitt sina frisparkar i 119 km/h. Leo Messis frisparkar nådde bara 95 km/h i snitt. Men Messi lyckades med 72 procent av sina dribblingar, medan Ronaldo bara klarade av 59 procent. Och Messi slog 54 procent av sina passningar rätt, där Ronaldo faktiskt bara satte 48 procent.

***

Ska man tro samma studie är Messi och Ronaldo de två snabbaste spelarna med boll i fotbollssportens historia. Men ska man tro en motsvarande undersökning från tyska Der Spiegel tillhör faktiskt inte Messi de fem snabbaste ens idag. Enligt tyskarna ser rådande topplista ut såhär:
1. Cristiano Ronaldo, 33,6 km/h
2. Arjen Robben, 32,9 km/h
3. Theo Walcott, 32,7 km/h
4. Robin van Persie, 32,1 km/h 

***

Antal passningar som Barcelona sammanlaget slog rätt under de två Champions League-mötena med Arsenal: 1045.

***
Antal kalorier som domaren Wolfgang Stark bränner under en vanlig CL-match: 1900.
Antal kalorier han brände under Barcelona-Arsenal i tisdags: 2200.

***

Domare Stark pratade förresten med tysk press igår, och berättade om sin dialog med fyramålsskytten Messi efter slutsignalen:
– Han frågade artigt om han kunde få matchbollen.
* Och då gav du honom den?
– Bollen tillhör fortfarande den arrangerande klubben. Och normalt sett brukar domaren få den som souvenir efter stora matcher.
* Men du gav den ju ändå till honom?
– Jo, bollen tillhör ju FC Barcelona, så jag sa: ”Det är klart att du kan få den, men den tillhör klubben”. Några meter bort stod Barcelonas lagledare, och han skrattade bara när Messi gav bollen till honom. Han fick behålla den till slut.
* Hur många bollar har du hemma?
– Låt mig tänka… två, tre, fyra… Sju, tror jag.

***

Flest spelade minuter under säsongen.

Barcelona:
1. Valdés, 2700
2. Xavi, 2185
3. Messi, 2171

Real Madrid:
1. Casillas, 2700
2. Marcelo, 2398
3. Xabi Alonso, 2273 

***

Guti har deklarerat att han gör sin sista klassiker, om han nu får någon speltid. Såhär har hans speltid förändrats de senaste fem säsongerna:
05-06: 74 % av de möjliga minuterna
06-07: 52 %
07-08: 76 %
08-09: 38 %
09-10: 32 % 

***

Antal spelare i de två Clásico-klubbarna som är personligt sponsrade av Nike: 24.
(Valdés, Alves, Puyol, Piqué, Iniesta, Ibrahimovic, Busquets, Bojan, Márquez, Pedro, Abidal, Touré, Tjygrinskij, Jeffren,dos Santos, Ronaldo, Ramos, van der Vaart, L. Diarra, Marcelo, Gago, Albiol, Drenthe, Metzelder).

Antal spelare i de två Clásico-klubbarna som är personligt sponsrade av Adidas: 14.
(Kaká, Raúl, Higuaín, Xabi Alonso, Benzema, Arbeloa, Granero, Garay, M. Diarra, Dudek, Messi, Xavi, Milito, Maxwell).

***

Biljettpriser på svarta börsen: 600 till 1000 euro för standardbiljetter.

/Erik Niva

Jodå, jag har läst tidningarna. Jag har surfat in på Marca och MD. Jag har sms:at till C-Ron utan att få några svar. Jag har till och med testat att sms:a igen – med smileys – men fortfarande utan att få svar.

Jag förstår alltså att det är stormatch på gång nere i Madrid. Men har ni plats för ett par graders split-vision även en lördag som den här?

Klart ni har. Så jag tänkte be er skicka en tanke till ett lag som heter Union Sportive de Boulogne-sur-Mer Côte d’Opale (de kallas ”Boulogne” i folkmun, ingen aning om varför).

I kväll möter Boulogne Lens i en match som inte bara är ett nordist-derby, utan också en match som riskerar att skicka ner Boulogne i Ligue 2 igen, ett år efter att de gick upp.

Det finns ett par skäl att gilla Boulogne. Ett är att de har den alldeles ljuvlige Grégory Thil, en skyttekung som vräkt in mål i varenda division och burit Boulogne hela vägen till Ligue 1. När hans knä gick sönder i höstas minimerades klubbens små chanser att hänga kvar till att bli mikroskopiska. Nu är han tillbaka, ikväll spelar han från start.

– Vi måste vinna, säger Thil.

Rätt så. Men det stora skälet att gilla USBCO är en 1,90 lång, 110 kilo tung man som ser ut som en större variant av Kojak. Jacques Wattez, heter han, och han har gått ner 20 kilo sen han tog över den här klubben.

Låt mig berätta lite om Wattez. Han kvalar nämligen in som en av mina absoluta favoritpresidenter. Vi tar det från början. 1994 åkte Boulogne ner i National 2, franska division fyra. De hade skulder på fyra miljoner franc, snuddade vid konkurs, och borgmästaren som höll i spakarna i föreningen lyfte luren och ringde till en 130-kilosman utan hår.

Jacques Wattez var ju typen som fick saker gjort. Han är uppvuxen i fiskehamnen i Boulogne, Frankrikes största, och hans pappa fick honom att sluta skolan när han var sexton. Istället skickades han iväg till Irland för att bygga företag, prata engelska och lära sig fiskebranschen inifrån.

När han kom hem var han redo att grunda ett imperium, och det hade han gjort. Unipêche är bara ett av företagen han driver. När telefonen ringde och han fick frågan om han ville ta över en skuldsatt division fyra-klubb var ”nej” det enda rimliga svaret.

Så Wattez sa ”ja”.

– Om jag hade lyssnat på mina revisorer och mina rådgivare jämt så hade jag fortfarande haft ett skjul med fisk nere i hamnen i Boulogne, har han sagt.

Han chansade, helt enkelt. Han satte sig i ett möte med klubbledningen i belgiska badorten Knokke-le-Zoute. Mötet avslutades med sex Irish coffees – och att Watez tog över, med stöd av ett par kompisar.

– Han var väldigt hetlevrad i början, men han har lugnat ner sig med åldern, säger Aymeric Sougniez, vd i USBCO.

Allt det här är ju fint och lite roligt. En askungesaga, en liten klubbs väg mot stjärnorna under en stark ledare. Sånt. Men det är inte därför jag gillar Wattez. Det handlar om personlighet.

– Med honom finns inget som är i närheten av normalt. När han ringer har jag aldrig en aning om vad som ska hända, har viceborgmästaren Frédéric Cuvillier förklarat.

– Jacques är 95 procent bra, fem procent svinjobbig, dömer Sougniez.

Jag har aldrig sett honom utstråla något annat än stort, varmt engagemang. När USBCO åkte ur cupen mot ett division fyra-lag i februari dundrade han att ”idag skäms jag över att vara Boulonnais”. Han har kastat en låda i huvudet på en spelare i omklädningsrummet. Han har slagits med en motståndarsupporter efter ett derby mot Saint-Omer.

Men om vi nu ska komma till cloun, den lilla berättelse som för alltid kommer att göra mig till Wattez-fan, så får vi backa två år, till 2008.

Det var i februari, Boulogne hade mött och förlorat mot National-laget Tours i cupen. 2–1, efter förlängning. Efter matchen gick en vansinnig Wattez ner till omklädningsrummet för att höra hur tränaren Philippe Montanier (i Valenciennes sedan i somras) hanterade situationen.

Montanier var också förbannad, men han avslutade sitt förmanande tal med att säga åt spelarna att ”okej, grabbar, då ses vi på träningen imorgon, vanliga tiden”.

”Som vanligt”?

”Som vanligt”?!

Det var då Wattez fick nog, det var då stor-Kojak klev in och tog över.

– Messieurs! I helvete att ni ska träna som vanligt imorgon. Vi ses nere i hamnen klockan 05.00. Så ska ni jävlar i mig få se hur riktiga arbetare ser ut.

Det var inget han bara sa. Morgonen efter släpade sig en trupp hyfsat välbetalda fotbollsproffs ner till fiskehamnen för att se hur riktiga arbetare – dom som köper fotbollsbiljetterna, sitter på läktaren, tittar på tv, köper tröjor till sina ungar – arbetar.

Händelsen ledde till att Jacques Wattez fick RMC:s utmärkelse le Micro d’Argent (Silvermicken) 2008. Den innebar också att jag för alltid kommer att hålla en tumme för honom.

/Simon Bank