Champions Calculator

av Simon Bank

Champions League-dags, som bekant, och innan vi går in på blod och hjärta och passion och de stora berättelserna kan vi väl trampa in på matematiken? De här veckorna för ju alltid med sig att vi diskuterar en och samma sak:

Hur påverkar de internationella avbrotten ligaspelet?

Laurent Blanc tog upp det i helgen, efter att både Lyon och Bordeaux förlorat i Ligue 1:

– Man pratar ofta om matcherna efter Europa-spelet, att lag är slitna då. Kanske borde vi prata lika mycket om matcherna före.

Nu är jag inte den som säger nej när Lolo kallar, så en bit ner har ni siffrorna för de lag som frekventerat Champions League de tre senaste säsongerna. Jämförelsen kretsar kring resultaten de gjort direkt före och direkt efter CL-avbrotten, satt i relation till hur de brukar spela i ligaspelet i vanliga fall.

Snabbversionen, en liten best-off för er som inte älskar era siffror:

Marseille har störst problem av alla, deras poängsnitt är 0,6 poäng lägre efter CL-spel än normalt.

Liverpool (-0,2) och Manchester United (-0,3) tappar också fart efter uppehållen.

Barcelona Zlatans Barcelona har omvända besvär, de tappar 0,3 poäng i matcherna före europaspelet.

•Real Madrid, å sin sida, blir försvagat på båda sidorna av uppehållen (-0,2).

Och här är så den långa versionen:

Barcelona:

Före:

15 vinster, 6 oavgjorda, 6 förluster 50–26. (1,9 poäng/match)

Efter:

18 vinster, 5 oavgjorda, 4 förluster 77–24. (2,2 poäng/match)

Snitt i ligan under perioden: 2,1 poäng/match.

Real Madrid:

Före:

13 vinster, 4 oavgjorda, 4 förluster 43–22. (2 poäng/match)

Efter:

14 vinster, 3 oavgjorda, 5 förluster 52–32. (2 poäng/match)

Snitt i ligan under perioden: 2,2 poäng/match.

Arsenal:

Före:

15 vinster, 4 oavgjorda, 5 förluster 43–26. (2 poäng/match)

Efter:

15 vinster, 7 oavgjorda, 2 förluster 54–23. (2,2 poäng/match)

Snitt i ligan under perioden: 2 poäng/match.

Man United:

Före:

21 vinster, 4 oavgjorda, 3 förluster 65–22. (2,4 poäng/match)

Efter:

15 vinster, 7 oavgjorda, 4 förluster 48–23. (2 poäng/match)

Snitt i ligan under perioden: 2,3 poäng/match.

Liverpool:

Före:

15 vinster, 6 oavgjorda, 3 förluster 46–17. (2,1 poäng/match)

Efter:

12 vinster, 9 oavgjorda, 3 förluster 45–26. (1,9 poäng/match)

Snitt i ligan under perioden: 2,1 poäng/match.

Chelsea:

Före:

22 vinster, 4 oavgjorda, 1 förlust 55–12. (2,6 poäng/match)

Efter:

16 vinster, 4 oavgjorda, 6 förluster 45–21. (2 poäng/match)

Snitt i ligan under perioden: 2,2 poäng/match.

OM

Före:

7 vinster, 4 oavgjorda, 3 förluster 23–16. (1,8 poäng/match)

Efter:

4 vinster, 4 oavgjorda, 5 förluster 18–18. (1,2 poäng/match)

Snitt i ligan under perioden: 1,8 poäng/match.

Lyon:

Före:

12 vinster, 2 oavgjorda, 5 förluster 32–16. (2 poäng/match)

Efter:

9 vinster, 7 oavgjorda, 3 förluster 28–13. (1,8 poäng/match)

Snitt i ligan under perioden: 2 poäng/match.

Inter:

Före:

15 vinster, 1 oavgjord, 2 förluster 37–9. (2,6 poäng/match)

Efter:

13 vinster, 5 oavgjorda, 0 förluster 34–16. (2,4 poäng/match)

Snitt i ligan under perioden: 2,2 poäng/match.

Dynamo Kiev:

Före:

14 vinster, 1 oavgjord, 3 förluster 39–10. (2,4 poäng/match)

Efter:

16 vinster, 2 oavgjorda, 0 förluster 46–15. (2,8 poäng/match)

Snitt i ligan under perioden: 2,5 poäng/match.

Porto:

Före:

16 vinster, 3 oavgjorda, 1 förlust 38–7. (2,6 poäng/match)

Efter:

15 vinster, 3 oavgjorda, 2 förluster 38–10. (2,4 poäng/match)

Snitt i ligan under perioden: 2,3 poäng/match.

 

/Simon Bank

The King of Kings

av Erik Niva

En av de största svenska fotbollsspelarna någonsin sammanfattad i tre videoklipp. Det självklara hade ju såklart att gräva fram Målen ur arkiven – men ni har redan sett snurrandet mot Bulgarien ’94 och språngnicken mot ett annat Bulgarien prick tio år senare. Ni vet att han gjorde två mål i en Uefa Cup-final, och spelade fram till två i en Champions League-final.

Men det berättar ju inte historien om Henrik Larsson.

Jag har istället valt de här tre klippen, som jag faktiskt tycker säger mer om en kille som alltid var något mer och större än en fotbollsspelare.

* 1992 – Larsson slår igenom
”Hans pappa – som var från Kap Verde-öarna – gav honom en lite mörkare hy. Men ingen begriper var han har fått sina finter och dragningar ifrån”. Frisyren! Jeansen! Innebandyklubborna!

* 2004 – Larsson återvänder
”A Celtic-hero. A Celtic-legend. One of the all-time greats of this club, and they’ve had a few greats here. A truly world-class act. Just have a listen to the welcome that Henrik Larsson will get”.

* 2006 – Larsson tackas av
Allt Carles Puyol säger förstår jag inte, men jag förstår det viktiga, hur Barcelonas kapten tar mikrofonen och skanderar: ”Laaaarsson, Laaaarsson”. Och så är Henkes egna små olé-tjut under hissningen ganska oemotståndliga.

The Bhoy was a bit special.

/Erik Niva

Nostalgie-trikots

av Erik Niva

Jag vet ju att ni alltid har undrat – så nu får ni svaret.

Vilken är egentligen den stora skillnaden på de fotbollströjor vi ser idag, jämfört med de som fanns fram till och med mitten av 1980-talet? Jo, it’s all about the cotton, stupid.
– Fram till mitten av 80-talet gjordes tröjorna av rent bomull, sedan blev det enbart polyester.

Det är tysken Michael Hamann som berättar. Han upptäckte tidigt att engelska Toffs gjorde retrotröjor, men blev lika snabbt besviken på kvaliteten på deras produkter. Så han öppnade eget. Och idag är det alltså tyska ”Cotton” man ska vända sig till ifall man är ute efter nostalgi-replikas.
– Fram till och med det tidiga 1980-talet så fanns det ingen marknadsföringsapparat runt Bundesliga. Och även om det såldes landslagströjor runt VM 1974 så märkte man att tröjorna var helt annorlunda gentemot originalet ifall man tittade närmare på dem. Förmodligen var det väl för dyrt att göra dem på riktigt.
• Saknar du de gamla tröjorna?
– Delvis. Man kände ju att de hade gjorts med möda. Jag har en Werder Bremen-tröja, med en vit ruta där varje bokstav i klubbens namn sytts på för hand. Handarbete. Idag trycker de bara på allting.
• Då la de ner sin själ i detaljerna?
– Exakt. Ett annat exempel: i garderoben har jag en rosa HSV-tröja från 70-talet, som har en lång, vit krage som sytts fast. Man slipper få den fladdrande i ansiktet när man springer, den hänger alltid stilfullt ner över axlarna.
• Men stilmässigt ansågs de för tajta och kroppsnära?
– Richtig. Men tidigare fanns de inga tröjor i XL. Och även L var ganska små i storlekarna. Jag fattar inte hur Horst Hrubesch kom i dem.

Ralf-Edstrom.jpg

Man ska väl egentligen hålla bra tips lite småhemliga, men vill du ha en exakt kopia av den där kortärmade landslagströjan som polisong-Ralf Edström hade på sig på alla 70-talsbilder – och vem vill inte det? – då är det alltså här du ska klicka.

Nu är det dags att googla upp gamla Henrik Larsson-mål och så smått börja gnissla igång inför Champions League-kvällen.

/Erik Niva

Cars Big as Bars

av Simon Bank

Another day, another dollar. Mer för vissa, mindre för andra. Jag vet inte om ni frekventerar engelska fotbollssajter tillräckligt samvetsgrant för att ha sett när El-Hadji Diouf visar för världen vilken av grupperna han tillhör: Den med många dollar.

Diouf är ute och äter en enkel middag i Manchester, och har en slug lösning för att slippa parkeringsböter för sin helt enkla, helt vanliga bil. Okej, det är inte helt vanlig. Man skulle kunna säga att den påminner rätt mycket om svensk funkisestetik, lite avslappnat vitrappat furu-fint Bernt Friberg-svalt, sådär.

Fast den är rätt stor, bilen. Och rätt guldfärgad. Och rätt extrautrustad. Men, vafan, ni kan väl inte döma en fotbollsspelare för att han vill åka ståndsmässigt?

Här har ni klippet.

Och här har ni lite andra favoriter på temat bilkörande fotbollsspelare:

1. Antonio Cassano skäller.

Fantantonio har ju en lång historia med bilar, alltsedan att han körde runt i Bari som 17-åring (med polisens välsignelse, han kunde ju spela fotboll). Häromåret ska han, enligt egen tongue-in-cheek-utsago, ha blivit trängd av en annan bil i en rondell när han körde runt i Florens.

Fantantonio blev vansinnig och skällde sig blå med syditalienskt lingo – tills han upptäckte vem som satt i den där andra bilen.

– Men utöver den gången så har jag alltid varit trevlig och artig mot Mister Lippi, har han förklarat.

 2. Marcel tappar bilen.

En bra story håller. Marcel Desailly lallar runt i västra London, minding his own business, shoppar upp lite av sin 60 000 pund/vecka-lön och har det fint. Tills han plötsligt kommer på att han glömt bort var han parkerat sin 300 000-kronors Vauxhall Vectra. Eller, rättare sagt, han är säker på att han minns rätt – men antar att någon bogserat bort den.

Så han gör vad varje, ansvarskännande ung man skulle gjort: Han tar taxi hem, kör sina andra bilar, och glömmer bort alltihop. Ett par månader senare hittar polisen bilen, som varit stulen. Desailly själv har inte ens brytt sig om att anmäla den försvunnen.

3. Tino parkerar.

Gammal goding, den här också. Faustino Asprilla, Tomas Brolins bindgalne polare från Parma, har precis anlänt till klubben, det är 1992 och han har köpt en flådig BMW för en del av kontraktspengarna. Men så hamnar han vid ett rödljus som inte slår om på flera minuter och… ja, han öppnar dörren, lämnar bilen, går iväg och shoppar lite – och återkommer två dagar senare för att hämta bilen. Då har polisen struntat i att den blockerat trafiken, eftersom de vet vem som äger den.

4. Robbie är ödmjuk.

Ibland räcker det med ett avmätt, Dirty Harry/Keith Richards-coolt sound bite för att lyfta en bilhistoria. Robbie Savage förtjänar sin plats på listan tack vare ett sånt.

2005 köpte han en sprillans ny Lamborghini Murcielago E-Gear, en V12:a med 6,2-liters motor (vill ni veta vad det betyder så mejla till erik.niva@aftonbladet.se) som gjorde 0 till 100 km/h på 3,8 sekunder. Den sortens bil. Dörrar som öppnas uppåt, 2,8 miljoner i nypris, tungt extrautrustad med toppstereo och exklusiva detaljer i stort och smått.

Varför köper man en sån bil? Robbie Savage förklarade i GQ:

– Jag är ganska ödmjuk och försiktig. Det var därför jag köpte den svarta.

LM06ROA.jpg 

En ödmjuk bil.

/Simon Bank

 

Pain of the Play-Offs

av Erik Niva

Fifas stream funkade ju givetvis inte – men dra mig långsamt baklänges på en gammal hölastarkärra, Eurosport sände visst play off-lottningen direkt.

Fifa-presidenten Sepp Blatter malde ovanligt snabbt – vilket nu inte säger så mycket – medan generalsekreteraren Jérôme Valcke malde generalsekreterarsegt och Steven Pienaar fick höra att han spelat ”quite well”. Totalt klarades introduktionsflosklerna av på lite mindre än tio minuter, så det får vi trots allt se som en framgång för mänskligheten.

Jaja, limegröna var bollarna, ovala var skålarna och såhär blev det.

Irland-Frankrike
Nämen, vafan… Jag unnade ju verkligen Irland en sportslig chans, men de drabbades av den potentiellt starkaste motståndaren av dem alla. Även om Domenech gör allt han kan för att få Frankrike att underprestera, så har de faktiskt höjt sig en nivå under hösten. Och tja… Ribéry, Gourcuff, Benzema och Henry mot St Ledger, Whelan, Andrews och Rowlands. Ska bara kunna gå på ett sätt.
Tips: Frankrike till VM. 

Portugal-Bosnien
Inte heller något vidare, ur min personliga synvinkel. Jag är svag för Bosnien – och alla deras svenska fans – men har genom hela kvalet haft känslan av att Portugal ändå kommer att reda ut det till sist, Förmodligen blir det väl också så, men givet? Absolut inte. Portugal har knappt kunna göra mål överhuvudtaget i det här kvalet – Bosnien har knappt kunnat undvika att göra mål om de så försökt. Jag tror inte att Dzeko, Ibisevic och Misimovic blir mållösa i bortamatchen, och på så sätt lär mötet leva då kvalspelets mest passionerade publik ska försöka vråla de sina till VM. Tusan vet… Kanske kan de ändå klara det. Vafan, jag tippar Bosnien, mest bara för att få med en överraskning.
Tips: Bosnien till VM 

Grekland-Ukraina
Så trött, så segt och så oinspirerat som Grekland har förvaltat sin toppseedning så tycker jag knappt att de förtjänar någon VM-plats. Ukraina har ändå gått framåt, och vill fortsätta i den riktningen inför det där EM-slutspelet som (kanske) går på hemmaplan sommaren 2012. Intressant blandning mellan gammalt och ungt, fin internationell erfarenhet från framgångar med Sjaktar och Dynamo Kiev. Ukraina får tipset.
Tips: Ukraina till VM 

Ryssland-Slovenien
Inget snack. Det kvittar om den slovenska premiärministern lovar att putsa spelarnas skor ifall de tar dem till VM – skillnaden gentemot Ryssland är milsvid. Hiddink-effekten håller i sig, och Ryssland är numera ett extremt löpstarkt och svårspelat lag. De har både rutinen, effektiviteten, hungern och de där individuella klasspelarna som själva kan göra skillnaden. Odramatiskt.
Tips: Ryssland till VM 

Totalt sett en kardinalusel lottning, subjektivt sett. Jag ville ha Irland eller Bosnien mot Grekland, jag ville ha öststatsderby mellan Ryssland och Ukraina – jag fick i stort sett ingenting.

Ryssland går enkelt vidare, medan det kvittar mig fullständigt ifall Grekland eller Ukraina tar det. Irland kommer tyvärr vara rätt chanslösa mot Frankrike, medan mitt hopp står till att Bosnien kan skaka om Portugal tillräckligt för att i alla fall få hemmamötet att gälla något.

Jobbresa? Jo, tack. Jag hoppas och ber. Kan jag bara få med mig redaktionen så drar jag förhoppningsvis ut på en sväng med Irland-Frankrike på Croke Park, innan jag prickar av Bosnien-Portugal i Zenica, i skuggan av att Sverige sjösätter en ny era i Schweiz.

/Erik Niva

Sunday Snippets

av Erik Niva

Söndagen gick ju inte att jämföra med lördagen i dignitet, så vi gör det här snabbt.

Två matcher förtjänar att ni lägger lite extra tid på:
* Blackburn-Burnley, 3-2. Det första bomullsderbyt i högstaligan på 43 år.
* Milan-Roma, 2-1. Dödsdömde Leonardos utbrytartrick. 

Annars kan vi väl bara beta av de riktigt snygga målen de här gången?

Italien bjöd på en saxspark från Daniele Dessena för Cagliari i ö-derbyt mot Catania. När Atalanta äntligen orkade vinna en match dundrade de in två långdistansmissiler mot Udinese, den första från chilenaren Jaime Valdés, det andra från rutinerade Diego De Ascentis.

Spanien svarade upp med en trefrisparkssvit, där väl egentligen bara smak och tycke skiljer dem från varandra. Albín för Getafe mot Mallorca. Domingo Cisma för Almería mot Málaga. Åsså Miguel för Sporting mot Athletic.

Innan den europeiska frisparkstävlingen är avgjord vill förresten brasilianske försvararen Júlio César säga sitt. Han spelar för turkiska Gaziantepspor, och så här avgjorde han mot Fenerbahçe.

I portugisiska cupen gjorde Esmoriz målvakt Rui Sacramento mål från eget straffområde, men ska jag plocka ut söndagens mål från alla de europeiska toppligorna – då väljer jag John Goosens jonglering för NEC mot ADO i Holland.

***

Känner ni förresten att Daniel Majstorovics nick mot Panthrakikos passar in i det här sammanhanget?

***

Weekend talking-points? Njae, ganska lugnt där också. Nomineringslistan för Ballon d’Or publicerades, men den går det ju inte att tycka så mycket om. De självklara namnen är med, de som inte förtjänat en plats är det inte. Gigi Buffon hade väl eventuellt kunnat få en sympatiplats för höstens uppryckning, men därutöver är det ju omöjligt att protestera mot att det saknas italienare.

Andrej Arsjavin (Arsenal), Karim Benzema (Real Madrid), Iker Casillas (Real Madrid), Cristiano Ronaldo (Real Madrid), Diego (Juventus), Didier Drogba (Chelsea), Edin Dzeko (Wolfsburg), Samuel Eto’o (Inter), Cesc Fàbregas (Arsenal), Fernando Torres (Liverpool), Diego Forlán (Atletico Madrid), Steven Gerrard (Liverpool), Ryan Giggs (Man United), Yoann Gourcuff (Bordeaux), Thierry Henry (Barcelona), Zlatan Ibrahimovic (Barcelona), Andrés Iniesta (Barcelona), Júlio César (Inter), Kaká (Real Madrid), Frank Lampard (Chelsea), Maicon (Inter), Leo Messi (Barcelona), Luís Fabiano (Seville), Franck Ribéry (FC Bayern), Wayne Rooney (Man United), John Terry (Chelsea), Nemanja Vidic (Man United), David Villa (Valencia), Xavi (Barcelona), Yaya Touré (Barcelona).

***

Arsène Wenger rasar förresten mot att Birmingham-fansen sjöng en sång som kunde härledas till Martin Taylor-tacklingen som knäckte Eduardos ben våren 2008.
– Frankly atrocious, bedömde tränaren.

Åh fan, tänkte jag, och försökte lista ut vilka smaklösheter som the travelling Blues egentligen hävt ur sig den här gången. Men jag letar och jag forskar – och det enda jag kommer fram till är att Wènger tydligen är rasande för att Birmingham sjungit:
– There’s Only One Martin Taylor.

Mer behövdes inte för att få Wènger ursinning, då bara nämnandet av Taylors namn tydligen framkallade så obehagliga minnen att de för evigt borde förtigas. 

***

Nä, nu blickar vi fram mot play off-lottningen. 

/Erik Niva

Nane ostaje

av Simon Bank

Förra veckans stora nyhet i förbundskaptensvärlden?

Maradonas torrfellatio, säger ni? Lagerbäcks avgång? Mycket möjligt, men låt oss fokusera på veckans tyngsta positiva besked istället.

Slaven Bilic fortsätter.

Kroatien missar VM (England och Ukraina gick vidare från kvalgruppen) och opinionen hemma har i stora delar svängt mot den tidigare geniförklarade Bilic. Det har handlat om märkliga laguttagningar, favoriserade spelare, hela det gamla kritisera-förbundskaptens-paketet.

Två små faktiska bitar förtjänar att betonas i sammanhanget.

Den första? Att Kroatien knappt förlorat en landskamp under Bilic.

Den andra? Att det fanns en opinion för honom också.

Här har ni en kampanjlåt som blivit lite av en hit de senaste dagarna. Vår kroatiska läsardel får hjälpa till med lyriken, men har jag förstått grunderna rätt handlar det om lite hederlig gammal mediekritik ställt mot att Kroatien kallar och att ”Nane” (Slaven Bilics smeknamn) ska stanna kvar som förbundskapten.

Vill ni bara sjunga med i refrängen så har ni den här:

Ostani Nane, Hrvatska te zove zove.

Ostani Nane, izbornice!.

Nane själv svarade med att acceptera sin ”moraliska plikt att fortsätta”. Själv kom jag mest att tänka på den senaste gången jag kom på mig själv med att nynna på en opinionslåt kring en förbundskapten.

Den handlade om Domenech, och sjung med nu allihop:

Domenech-e-nech-e-nech

démissionne tout simplement (avgå helt enkelt)

On veut Didier Deschamps. (vi villa ha Didier Deschamps)

Pour le futur, ce serait mieux (det vore bättre för framtiden)

que tu nous fasses tes adieux (om du gav oss ditt farväl)

/Simon Bank

PS. Och apropå Balkan och VM-kval – här är ett skäl till att hålla på BiH i playoff: ytterligare en bild av hur ett av kvalets charmigaste lag har yttre förhållanden att slåss emot.

The Gigi Report

av Simon Bank

Söndag, säger ni? Avsluta helgen, långpromenader och höstmys? Dags för tv-fotboll och lite småborgerligt smågodis?

Äh. Trams.

Söndag är, naturligtvis, en dag lika god som alla andra för att ägna sig åt att hänga i rockskörten på Gigi Becali. Gigi är ju – vid sidan av tyska målvakter, oljiga fotbollsmodeller och Tottenham Hotspur – en av den här bloggens själva grundpelare, och nu har han varit i farten igen.

Först en kort resumé av Gigis personlighet.

Gigi kan fira.

Gigi kan dansa.

Gigi kan laga sin femmiljoners-bil.

Gigi kan inte sluta skratta i debattprogram i tv (har jag förstått det rätt är det en seriös debatt, bland annat om huliganproblematik).

Gigi kan, som ni vet, dessutom lösa HBT-frågan (”spärra in bögarna!”), huliganfrågan (”spela kristen musik före matcherna!”) och motivationsfrågan i Steaua Bukarest (”vinn, era jävlar!”).

Mitt i detta ska han alltså ställa upp i rumänska presidentvalet (han ligger sexa i opinionsmätningarna med ett femprocentigt stöd, trots att han i modern korsriddaranda kallar sig själv för ”ljuskrigaren”) och slåss mot det juridiska systemet. Vi har tidigare berättat om hur han försvarade sin bil genom att kidnappa biltjuvarna, och i veckan blev det klart med åtal. Det fina med det är att detaljerna kring kidnappningen klarnat lite.

Enligt åklagare och polis uppdagades alltihop tidigt den 27 januari, när polis kallades till platsen efter att vittnen sett sex beväpnade män stoppa trafiken och tvinga ner tre biltjuvar i bakluckan av en bil. Gigi höll dem sen fångna i en Bukarest-förort i ett par timmar tills tjuvarna skriftligen erkänt att de… ja, tjuvat.

– Det är jag som är offret. Om jag hade polisanmält dem hade jag aldrig fått tillbaka min Merca, har Gigi själv sagt om fallet.

Det fina med att dra killar som Gigi inför rätta är att man kan slå flera flugor med samma snabba högersving. Det är ju det här med hans Steaua-styrande också. 2008, för ett drygt år sen, slogs Steaua fortfarande om mästartiteln i Rumänien. Det var det där året när nya storklubben Cluj höll på att rycka, Steaua jagade och Gigi gjorde vad varje sund idrottsledare skulle göra:

Han skickade dit fyra hantlangare med 1,7 miljoner euro i kontanter.

Gigi hade inga problem med att förklara varför:

– Jag skickade dit dom för att köpa choklad och godis. Det är mina pengar och jag gör vad jag vill med dem.

Grejen är att han gled lite på sanningen där. Pengarna var en hypotetisk bonus till spelarna i Universitatea, Clujs lokalrivaler som hade chansen att slå Cluj och därigenom hjälpa Steaua i titelracet.

Men Cluj vann, Cluj blev mästare, och ett par veckor senare gjorde Gigi nästa pedagogiska utspel.

Han erbjöd spelarna i rumänska landslaget en tre gånger så stor bonus (5,5 miljoner euro) för ett lyckat EM-slutspel.

– Jag erbjuder landslaget pengarna för att visa åklagarna att jag ger spelare pengar för att spela bra, inte som en muta, sa Gigi.

Förbundet tackade nej, påpekade att han borde investera pengarna i Steaua eller Steauas ungdomssektion istället, och nu är åklagarna ute efter att driva det här fallet vidare också. Om ni undrar hur Gigi själv bemött anklagelserna i det där kidnappningsfallet (rättegång inleds 17 november) så har han gjort det genom att demonstrativt vägra läsa utredningen.

Kan de inte bara lämna en enkel fotbollsledare i fred nån gång?

gigi-becali-user-car-salesman.jpg 

/Simon Bank

Saturday Sweep

av Erik Niva

Lite småtafsande på lördagsfotbollen från Simon Bank, men det kan vi naturligtvis inte nöja oss med. Dagen tarvar en ordentlig och fullständig genomgång.

Förjävla fin Premier League-omgång, där hoppet om att vi ska få en liga där toppfyran inte har sin plats given steg rejält. Sunderland ser faktiskt ut att vara the real deal, och vann helt rättvist över ett vilset tre-mittbackar-och-Jay-Spearing-på-innermitt-Liverpool. Ni har ju sett målet och ni har sett killen som gjorde det. Tråkigt nog är det tydligen så att det egentligen skulle ha underkänts – det borde ha dömts uppkast på punkten där bollen träffade badbollen – men som alla som inte håller på Liverpool begriper var det givetvis en seger för fotbollen att det ändå godkändes.

Finfin match mellan Aston Villa och Chelsea, även om det nu var tre misstag som gav målen. Brad Friedel borde såklart ha räddat Didier Drogbas distansskott, Frank Lampard borde inte ha trott att han var Steve Bould och skarvat fram Richard Dunne och Petr Cech borde åtminstone ha tagit sig i närheten av bollen som James Collins till sist nickade in.

Även i de två andra Big Four-matcherna bjöd nederlagstippade bortalagen upp till kamp. Efter att en flyfotad Rob van Persie och en stadig Abou Diaby gjort två mål på två minuter hade ju den normala reaktionen varit att vika ner sig för det ny-kinesiska Birmingham. Men Sebastian Larsson trängde Vito Mannone, Lee Bowyer skickade in reduceringen – och när Andrej Arsjavin till slut vred in 3-1 med dryga fem minuter kvar var Arsenal en gnutta pressat.

En liknande historia på Old Trafford. Ett självmål av Gary Cahill och Antonio Valencias första mål för Man United tycktes begrava Bolton, men Matty Taylor reducerade och mot slutet var det faktiskt Alex Ferguson som stönade över att tilläggstavlan visade fyra minuter.

Första Premier League-målet för den nya klubben? Jo, ett sånt gjorde tataren Dinijar Biljaletdinov också, när han kvitterade Kevin Doyles ledningsmål och räddade en poäng för Everton mot Wolves.

Och åh… Big man Ledley King och small man Jermain Defoe gjorde visst också mål, när Spurs ovanligt nog snattade åt sig någon poäng fler än de förtjänade nere i Portsmouth.

***

Valencia pressade Barcelona hårt i en utmärkt fotbollsmatch, men eftersom den slutade 0-0 och Zlatan inte spelade så tycktes ändå alla besvikna.

Lättare då att till sig Real Madrid-Valladolid, tydligen. Och visst, även om det inte var särskilt dramatiskt så fanns det ju en hel svit vackra mål här. Vilket var snyggast? Raúls klack, Alemáns frispark, Marcelos kanon, Marquitos utsida eller – min favorit – Higuaíns lobb?

Utöver dessa mål så gjorde dessutom övermänniskan Raúl ett andra mål – så 4-2 till Madrid blev slutresultatet.

Deportivo slog Sevilla efter ett satans långskott från Juan Rodríguez, men även om jag gillar Depor så tillhör jag inte de som tyckte att det var ett bra resultat som jämnade ut ligan ytterligare. Istället såg jag det här som ett tungt slag mot den enda låtsasrealistiska utmanaren till toppduon.

***

Ni har ju redan sett att Dejan Stankovic gjorde hela helgens mål – från 54 meter! – men det fanns en hel del annat att titta på när Inter massakrerade ett Genoa som föll igenom fullständigt. Stankovic och Sneijder bildade anfallstrident med centern Mario Balotelli, som sprang in med andra målet. Då hade redan Modesto gjort självmål, och på andra sidan Stankovics drömmål följde sedan förnedringsfullträffar av Vieira och Maicon.

Hatmötet mellan Juventus och Fiorentina slutade 1-1, men vanns av bortalaget på poäng. Vargas vinklade in deras ledningsmål, för att sedan se Amauri peta in ett skitmål till kvittering.

***

I Frankrike spelade Sochaux för Charlie Davies – och hittade kraft för att besegra självaste Lyon. Jacques Faty petade in första målet, Sloan Privat kontrade in det andra. Clint Eastwood var av någon anledning inbjuden för att administrera avsparken, och visade upp imponerande Higuaín-teknik med sin lyftning.

***

Småblek omgång i Bundesliga, men pallar ni att klicka er fram 5.35 i det här klippet ser ni hur koreanen Cha Du-Ri lyfter upp Bayern München ur en av sina ständigt återkommande minikriser med helgens klart läckraste självmål.

***

Annars var väl det roligaste att Olof Mellberg placerade in Olympiakos ledningsmål mot Asteras Tripoli. Och lägg märke till hur satans snyggt namnet Mellberg ser ut skrivet på det grekiska alfabetet.

***

Nävafan, nu laddar vi upp för helgens match, va?! 14.00. För första gången på 43 år är det dags för bomullsderby i den engelska högstaligan.

Blackburn-Burnley. Don’t miss.

/Erik Niva

Sida 129 av 239
  • Tjänstgörande sportredaktör: Jesper Thedéen
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB