Just som Zenit rullat in sig själva i turneringen igen, och resten av Europa är på väg att bjuda på kalas under elljusen – har ni tid för en kort liten kommuniké?

Fint.

Jo, ni har säkert lagt märke till att bloggfabriken börjat likna Frankfurter Allgemeine det sista. Inga bilder och sånt skräp. Det har med bloggverktyget att göra, det råder ju revolutionstider på Aftonbladets bloggsidor och från och med i morgon eller så kommer vi att, vare sig vi vill eller inte, pressar över till en ny adress med ett nytt publiceringsredskap.

Vad det betyder för någonting över huvud taget vet vi inte riktigt, men vi har fått garantier för att det ska vara lika problemfritt och bekvämt att kommentera där som här. Är det inte så så får vi väl flytta ihop någon annanstans. Alla ska med, som Arbetarpartierna (S, V, Mp, C, M, Fp, SD, Kd, Et c) brukar säga här i landet.

Det om det. Annars tänkte jag faktiskt mest ta och fylla ut luckan mellan en match och resten med att återkoppla till en gammal solskenshistoria från förr, som just blivit lite finare ändå.

Ni minns kanske att vi berättade om elvaårige Gabriel i somras? Den brasilianske pojken som föddes utan fötter, men som ändå bjöds in till Barcelonas akademi, och spelade benskydden av alla med sina ben och sin charm?

Han fick ju där och då ett löfte om att han skulle få träffa sina idoler, och vet ni – om vi lägger all form av cynism och kalkyler åt sidan så finns det ju faktiskt fortfarande skäl att tycka om en sport där små pojkar lite då och då får sina drömmar uppfyllda av små pojkar som kommit lite längre i livet.

Ni förstår – i dag var alltså dagen då Gabriel, 11, slog en tunnel på Lionel Messi.

Det var bara det. 

/Simon Bank

Tre månader senare.

Tillbaka i Ukraina, tillbaka i det Donetsk där landet numera styrs i praktiken. Nästa vecka är det parlamentsval, och ingen tror något annat än att det sittande styret förstärker sitt grepp. Några timmar härifrån sitter Julia Tymosjenko fortfarande fängslad. EM kom och gick, utan att särskilt mycket egentligen hände med Ukraina. Den här gången förändrade faktiskt inte fotbollen landet.

Jobbet var redan gjort, matchen redan avgjord.

Tillhör du dem som tycker att Ukraina utvecklats åt fel håll de senaste åren? Att det auktoritära oligarkstyret blivit starkare, att demokratiseringen bromsat in? Well, jag kan inte erbjuda er någon särskilt positiv framtidsprognos, men jag kan i alla fall ge er en syndabock att peka era fingrar mot. Skulden ligger – givetvis – hos den tyske fotbollsmålvakten Tim Wiese. Hade inte han sjabblat in den där bollen i förlängningen av Uefa Cup-finalen mellan Werder Bremen och Sjaktar Donetsk 2009 – då hade Ukraina kanske varit ett annat land idag.

Och jodå, jag är väl medveten om att det finns gott om läsare som tycker att vi överdriver fotbollens politiska betydelse, så jag tänkte skjuta den här analysen vidare. I grunden är den inte min, utan tillhör numera en sorts etablerad förklaringsmodell. För drygt tre år sedan stod den ukrainska maktkampen verkligen och vägde. På den ena röstsedeln fanns Julia Tymosjenko, på den andra fanns hennes bittra fiender från Donetsk; oligarken Rinat Achmetov och hans politiska företrädare Viktor Janukovitj. Tymosjenko hade sina pr-stylade flätor och sina sympatier från väst. Hennes motståndare hade en fotbollsklubb.

När Sjaktar Donetsk avgjorde den där Uefa Cup-finalen kramade Achmetov och Janukovitj euforiskt om varandra på läktaren. De visste vad målet betydde. På samma sätt som Silvio Berlusconi gjort med Milan hade de använt Sjaktar som ett politiskt verktyg för att visa handlingskraft och vinnarmentalitet. Nu hade de en glittrande, västeuropeisk buckla att ta hem som bevis för att de kunde leverera.
– Janukovitj vann över Tymosjenko med tre procentenheter i presidentvalet 2010. De procenten är ett arv från Sjaktars seger i Istanbul, en konsekvens av feelgood-effekten från den triumfen, säger Ukrainas mest välkände politiske analytiker Vadim Karasjov till Financial Times.

Rinat Achmetov har varit en besinningslöst rik man ända sedan han profiterade på utförsäljningen av de naturtillgångar som tidigare tillhört Sovjetunionen. Ändå har de senaste åren varit hans allra mest framgångsrika hittills. Han har tagit klivet från att vara Ukrainas rikaste man till att vara en av hela världens högst värderade miljardärer. För sju år sedan fick han först tillstånd att ta över ett statligt stålverk för en sjättedel av marknadsvärdet, men fick sedan köpet upphävt av Tymosjenko-regeringen. Nu finns inte längre den typen av politiska hinder i hans väg. Sedan hans falang vann maktkampen om Ukraina har han mer än dubblat sin pengahög. Ska man tro internationellt erkända Forbes så är han nu världens 39:e rikaste man, med en förmögenhet på 110 miljarder kronor. Går man istället efter ukrainska finansmagasinet Korrespondent är han värd 175 miljarder, vilket snarare skulle göra honom till 9:e rikast i världen.

Ikväll kommer Chelsea till Donetsk, och Roman Abramovitj lär kika förbi för att hälsa på sin kompis Achmetov. I somras satt de två på stolarna bredvid varandra under EM-finalen, och det var inget tvivel om att Abramovitj var den fattige lillebrorsan i sällskapet.

Tanken är ju att Sjaktar Donetsk ska gå samma väg som sin ägare – från att dominera Ukraina till att bli en spelare att räkna med i det allra högsta internationella toppskiktet – och det är svårt att veta ifall man bör önska dem lycka till eller inte. Själv är jag oerhört kluven till klubben. Å ena sidan upplever jag avsmak inför hur Sjaktar manipuleras och utnyttjas i ett smutsigt politiskt maktspel, å andra sidan känner jag en uppriktig glädje över att fotbollskartan utvidgas österut och att det hårt prövade gruvarbetarfolket i Donetsk får något att jubla åt.

Rinat Achmetov och Roman Abramovitj är samma andas barn. Jag ska inte påstå att det finns någon avgörande ideologisk skillnad mellan dem – allt utgår från realpolitik – men deras fotbollsinvesteringar har ändå fått olika konsekvenser. Abramovitj har förflyttat pengar från de sibiriska gasfälten till de mest välmående kvarteren av sydvästra London. Achmetov har låtit pengarna stanna i den region där han själv växte upp, skänkt framgång och lycka till den klubb han älskade som pojke.

Det finns så mycket som är helt omoraliskt och djupt osympatiskt med livsvillkoren i den här delen av Ukraina. Arbetsvillkoren i gruvorna här är vedervärdiga, och bara de senaste åren har dussintals människor förolyckats under arbetet med att gräva upp makt och välstånd åt Achmetov och hans klan.

Trots allt kan jag inte hindra mig själv från att känna förväntan när jag tittar ut genom hotellfönstret och ser det magnifika skrytbygget Donbass Arena. Klockan är snart fem här. Tiotusentals gruvarbetare går av sina skift då. De hinner med några timmar i någon ölkällare innan de kan visa upp sina subventionerade femtonkronorsbiljetter och ta plats för att se de europeiska mästarna. Deras pappor och mammor höll på Sjaktar, precis som deras mor- och farföräldrar före dem. De fick aldrig möjligheten att se ett såhär bra lag, och de fick sannerligen inte chansen att besöka den här sortens arena.

Fotbollen som verklighetsflykt. Sant på många håll, helt livsnödvändigt här. Sjaktar Donetsk är ursprungligen Novorossiysk-verkens korplag. När de fick sitt första officiella namn hette de Stakhanovets, efter den legendariskt produktive kolgruvearbetaren Aleksej Stachanov. Att de är en europeisk toppklubb hösten 2012 är smått otroligt.

Det är möjligt att bröd och skådespel fortfarande är maximen som håller folket i schack. Det är till och med troligt att ett fotbollsmål påverkade den politiska utvecklingen i Ukraina i negativ riktning. Ändå kan jag inte förmå mig själv att önska Sjaktar Donetsk något annat än framgång.

/Erik Niva

Medan Erik Niva landar och laddar för en spännande match i en murrig östeuropeisk stad med en ny, fräsch arena så gör jag… i stort sett samma sak.

Jag är alltså i Växjö.

Eran med eran Pia Sundhage ska just rulla igång, Sverige möter Schweiz, och det känns lite som att vara på väg till ett väckelsemöte. Det är nytt, det är spännande, det strålar av optimism och ju längre den här känslan lever kvar ju bättre är det förstås. Har vi tur lever den en bit in på sommaren.

Pia är förstås inte bara en tränare. Hon är en symbol för hela den här hjältemodiga kampen som kvinnor fört – och fortfarande för – för att få spela fotboll.

Om vi gillar att prata om fotboll som politik så är kvinnors fotboll bland det mest intressanta vi kan prata om.

Om vi gillar att diskutera fotboll och sexualitet så är det precis likadant.

I samband med den fantastiska VM-sommaren 2003 skrev jag en krönika om damfotbollen och dess garderob, om hur svårt sporten haft att förhålla sig till en verklighet och en påstådd verklighet där homosexualitet och lagidrott kopplades ihop. Jag skrev om det lesbiska spöket, om en stämpel som varje fotbollsspelare var så förtvivlat trött på.

Och jag skrev om att ett av skälen till att det där enorma landslaget sprang rakt igenom tv-rutorna och in i folksjälen var att flera av affischnamnen var Riktiga Kvinnor. Straighta Tjejer.

Närvaron av icke-heterosexuella var ett stigma och ett hinder för damernas fotboll, don’t ask-don’t tell-överenskommelsen la sig som en varm, men kvävande filt över sporten.

Jag skrev så här

Det som damfotbollen borde sträva efter är inte att slippa bli sedd som en flatsport, i stället borde den göra upp med alla fördomar samtidigt. Inte bara den som säger att du är flata om du spelar fotboll ­ utan lika mycket den som säger att du inte får vara det. Idrotten måste bli så öppen att det inte spelar någon roll längre, att frågan om sexualitet blir en icke-fråga.

Idag åker jag till Växjö, för att se en match i en sport utan sexualitet. Men det är lätt att konstatera att både mycket och lite har hänt.

Lite, eftersom det fortfarande finns ett behov av att formulera vad ”kvinnlighet” är. En allsvensk förening lanserar sig med tjejer i baddräkt (och det kan man göra, jag tyckte filmen var rätt underhållande) eftersom de vill visa ”att det finns kvinnliga tjejer inom damfotbollen”. Mycket, eftersom det i dagens svenska landslag finns en handfull tjejer som är öppna med att de lever med andra tjejer.

När Victoria Svensson eller Jessica Landström kom ut var det stora nyheter. De som kommit efter har kunnat tala om det som det naturligaste i världen, i en faktaruta eller i förbigående.

Starka kvinnliga förebilder är de som vågar stå för något.

Ikväll spelar Sverige mot Schweiz, med en ny förbundskapten som det ska bli roligt att följa. Imorgon möter Frankrike Holland i en repris på den första officiella damlandskamp som någonsin spelats, och det finns små steg och stora nyheter att rapportera om därifrån också.

Minns ni Marinette Pichon? Hon stod i mål och var lagkapten i det franska landslaget i tretton år, fram till 2007. Sedan hon slutat har fransk fotboll revolutionerats, tagit enorma kliv in i folksjälen, och när landslagsspelarna igår fick träffa Zinedine Zidane så var det en självklarhet för landets stora tidningar att rapportera om det. De är folkkära, tv sänder ligamatcher och mästerskapen följs av en stor publik.

Marinette Pichon missar det där, men hon har precis skrivit historia på egen hand. Pichon har aldrig dolt att hon är homosexuell, och om ett par veckor blir hon mamma, om allt går som det ska för hennes flickvän.

Och när barnet är fött?

Då får Marinette Pichon, som andra franska kvinna någonsin, elva dagars föräldraledighet. Samma rätt som är självklar för alla pappor är också hennes.

– Det kan låta dumt, men det är svårt som det är att bygga en familj när du är homosexuell, och om du dessutom berövas på ledigheten så är det moraliskt tufft. Här blev min ansökan omedelbart beviljad. Det gör att jag i lugn och ro kan förbereda mitt barns ankomst. Ärligt talat så är jag riktigt lycklig, säger hon till Le Parisien. 

En kvinna med samma rätt som männen blir lycklig över det. En homosexuell med samma rätt som de straighta blir lättad över det. Ikväll leder Pia Sundhage Sveriges landslag för första gången, och hon tycker det är helt ointressant för alla som tittar vem hon är kär i.

Det är det när det är det. Vi tar små steg på vägen dit. 

/Simon Bank

Övertramp, avstängningar, ledarskap, moraldiskussioner?

Jodå, vi har sånt i Frankrike också, dagar som de här. Medan vi var upptagna med en rätt alldaglig match på Olympiastadion i Berlin (Tyskland avgjorde tidigt i andra halvlek) och medan Vahid Halilhodžić var upptagen med att vara bosnier så hände det ju saker på annat håll.

Fransk fotboll har hängt runt i limbo, egentligen sedan det där VM:et 2006 då Zizou hjälpte Raymond Domenech att lura världen. Svaga resultat, öppna konflikter mellan generationerna, en formidabel inkompetens på ledarnivå, strejkerna och kriget i Knysna 2010, en långtgående konflikt med snart sagt alla journalister, spelare som ber folk fara åt helvete, vägrar ta i hand när de blir utbytta, stängs av länge eller för alltid, ligger med underåriga prostiuerade, och så en nationell debatt med allt ifrån oroade till rent rasistiska undertoner.

Det där vet ni ju. Sommarens EM skulle vädrat ut allt det där, och visa att en ny förbundskapten (Blanc) med en delvis ny generation skulle visa alla att de, trots allt, var värda att älska.

Det gick inte heller. Och av det skälet var Olivier Girouds övertidsmål på bortaplan mot Spanien så oerhört viktigt för fransk fotboll. L’Équipe utnämnde det till landslagets största stund sedan VM-finalen 2006, i den andra halvleken hade Frankrike till och med visat att de äntligen blivit ett lag.

Inte lika bra, inte lika tekniskt skickligt – men med moral, laganda, kollektiv styrka. Didier Deschamps hyllas för sina taktiska genidrag, Valbuena pekas ut som den tia laget behövt, Blaise Matuidi har vuxit ut till en högklassig, internationell mittfältsmanglare.

Blad vända? Den ljusnande framtid är vår?

Jo, nja, nä. 

Det var ju det där med dem som skulle vara framtiden. Ni såg säkert att Norge skrällvann mot ett talangspäckat franskt U21-landslag med osannolika 5–3 uppe i Drammen, och kvalade in till Israel-EM nästa sommar.

Frankrike ville verkligen vara med där. De hade missat de senaste två U21-slutspelen, och för ett land som länge varit hela Europas största talangfabrik är det helt enkelt inte gott nog.

Ni minns att Erik Hamrén lät Alexander Kačaniklić skolka från a-landslaget för att hjälpa ynglingarna istället? Érick Mombaerts, U21:s förbundskapten, fick samma sorts förstärkning, bara på en annan nivå.

Det är inte mer än ett år sedan som Yann M’vila, Rennes mittfältsmotor, var en av världens mest eftertraktade unga spelare. Tiden sedan dess har han haft problem, först en skandal med en misshandlad tonårsgrabb, sedan de disciplinära problemen under EM, och mitt i allt en formsvacka och en utplanad utvecklingskurva.

Rennes har alltid försvarat honom, förklarat att han är en genuint ambitiös och seriös ung man som bara råkar ha en tuff period. I höst har han till och med suttit på bänken. Men det räcker inte för att bli såld för 200 miljoner – och det räcker inte för att platsa i a-landslaget.

När de stora grabbarna förberedde sig för att möta världs- och europamästarna i VM-kval fick han alltså gå ner och förstärka U21 i ett EM-kval mot Norge.

Det började fint. 1–0 på hemmaplan uppe i Le Havre förra fredagen, festligt efteråt. Glada miner. Halva jobbet utfört.

Och här pausar vi för en liten frågesport.

Fråga: Om ni vore Yann M’vila och hans lagkamrater, med den individuella och kollektiva, franska bakgrunden – vad hade ni då gjort dagen efter, med tre dagar kvar till ett avgörande EM-kval?

1. Ätit ordentligt, tränat ordentligt, vilat ordentligt, sovit ordentligt.
X. Se till att sluta leden i truppen.
2. Ta med fyra lagkompisar, sätta dig i en taxi, åka de 20 milen till Paris och rulla hatt på nattklubben le Crystal.

Om du svarat 1 eller X motsvarar du grundkraven man kan tänkas ha på en ung professionell fotbollsspelare. Om du svarat 2 är det mycket möjligt att du heter Yann i förnamn.

M’vila, Rennes-kompisen Chris Mavinga, Antoine Griezmann (Real Sociedad), M’Baye Niang (Milan) och Wissam Ben Yedder (Toulouse) drog iväg till Paris, röjde natten lång, och när de kom tillbaka till spelarhotellet i gryningen åkte de rakt in till rektor Mombaerts. Eftersom alla med ett Facebook-konto kunnat se bilder från deras nattklubbsbesök åkte de fast och fick förklara sig.

Tre dagar senare spelade Frankrikes framtid ödesmatch i Norge. Mavinga och M’vila spelade från start och var sämst på planen. Niang och Griezmann kom in efter paus.

Efter en halvtimme hade Norge gjort 3–0, när matchen var slut hade de vunnit med 5–3 och gått till EM.

Frankrike är den enda stora fotbollsnation som nu missat tre raka U21-EM, igår fick Érick Mombaerts lämna sin post som förbundskapten.

Hans lag och hans land står kvar med viktigare frågor att lösa i sin fotboll. Deras framtid såg ljusare ut igår än den gör idag.

/Simon Bank 

Man undrar ju vad Stephen Fitzwater tycker om det hela.

Han är den 55-årige Chelsea-supportern som aldrig mer får gå på en Chelsea-match i hela sitt liv. För ett halvår sedan ska han ha riktat rasistiska förolämpningar mot Didier Drogba under FA Cup-semin mot Tottenham. Och eftersom Chelsea nyligen gjort ett stort nummer av att de antagit en nolltoleranslinje mot rasism gav påföljden sig själv: livstids avstängning.

Men nu då?

John Terry har idag slutligen accepterat sin bestraffning från det engelska fotbollsförbundet. Han erkänner att ”språket jag använde – oberoende av sammanhanget – inte är acceptabelt på en fotbollsplan eller i någon annan del av livet”.

Är en nolltolerans i april fortfarande en nolltolerans idag?

Nä, det är den naturligtvis inte. Visserligen påstår Chelseas styrelse att de vidtagit disciplinära åtgärder gentemot Terry – men meddelar samtidigt att de har för avsikt att låta bestraffningen ”förbli konfidentiell”. John Terry är tillgänglig för spel redan mot Sjaktar Donetsk på tisdag.

Tjoflöjt.

Jag menar naturligtvis inte att John Terry borde straffas med en livsstidsavstängning av sin klubb. Jag vill bara peka på hur lite slogans och paroller betyder innan de verkligen testas, hur stor skillnaden är på folk och folk och hur jävla genomdränkt fotbollssporten är av ett totalt och allomfattande hyckleri.

Om man inte kan backa upp ord med både mening och handling – då är det långt mycket bättre att hålla käften från första början.

/Erik Niva

Alltid retar det väl någon, men jag har uppriktigt sagt svårt att bry mig mindre.

Vad har vi ett svenskt fotbollslandslag till? När nu timmen är sen och det som hänt har hänt och jag sitter på ett hotellrum i Berlin och skummar igenom mitt Facebook-flöde så får jag en övertydlig bild av precis vad vi ska ha ett svenskt fotbollslandslag till.

En ung tjej med arabiskt efternamn och huvudduk på sin profilbild har delat med sig av den här statusuppdateringen:

”Sverige ligger under med 4-0, pappa sitter och surar. Plötsligt går han fram till datorn och sätter på böneutrop med Kabas bild på Youtube, det blir ett mål. Han sätter på igen, det blir två mål. Han sätter på för tredje gången, det blir tre mål. Sverige ligger under med 4-3, han säger: jag gör ett till försök, In sha Allah ska det funka igen, Allah ska hjälpa oss igen! Han sätter på böneutropet för fjärde gången och mitt under böneutropet sparkas det fjärde målet in. Rysningar!”

Beggars can’t be choosers. Tack för hjälpen, var den nu än kom ifrån. Och tack för att vi har ett fotbollslandslag som engagerar svenskar med olika religioner och etnicitet. Jag har aldrig varit mycket till nationalist – eller religionsivrare – men sånt här kan fan till och med få en sådan som mig att bli stolt över att vara svensk.

/Erik Niva

När allt trams och all image är avskalad – varför ställer sig egentligen unga män på scen och hamrar på en gitarr? Bruce Springsteen har sin huvudteori kvar.
– Det är bara ett stort och genant skrik på ”paaaaappa”. Det är bara fäder och söner, och du är där ute och försöker bevisa något för någon på det mest intensivt möjliga sättet. Det är som: ”Hey, jag var värd lite mer uppmärksamhet än jag fick. You blew that one, big guy”.

Och när allt kommer kring – varför går unga män ut på fotbollsplanen för att aldrig komma tillbaka?

Lothar Matthäus har spelat 150 landskamper. Han har vunnit VM och EM. Han har tagit hem Ballon d’Or och blivit Fifa World Player of the Year. Diego Maradona har beskrivit honom som den tuffaste motståndare han någonsin mötte. Ska man tro honom själv så var det jakten på bekräftelse som drivit honom hela tiden. Bekräftelsebehov gentemot klasskamraterna, omgivningen, fotbollsfolket – men först som sist gentemot föräldrarna, gentemot pappan Heinz.
– Jag önskar att mina föräldrar hade tillbringat mer tid med mig. Det var tidigt uppenbart att jag hade talang, och jag ville att min pappa skulle stå där vid sidlinjen när jag gjorde sex mål – men han hade aldrig tid. Jag fick kämpa själv.

Egentligen ville Matthäus att hans pappa skulle följa med honom när han flyttade från lilla Herzogenaurach till stora Borussia Mönchengladbach som 18-åring. Det blev inte så. Istället fick han själv flytta in i det billigaste rummet på Mönchengladbachs billigaste hotell – 18 D-mark natten – nere vid järnvägsstationen. Ögonblicket då han såg sina föräldrar försvinna i backspegeln när han körde från Herzogenaurach beskriver Matthäus själv som avgörande, definierande.

Lothar Matthäus tänkte inte återvända hem förrän han bevisat att han var värd att… ja, älska. Han utgick från att vägen dit gick genom hans egna prestationer. Drivkraften var inte unik, men hos Matthäus var den nog överdoserad. Så länge han spelade själv fungerade väl livet okej, men när läktarna slutat jubla hade han fortfarande kvar samma behov. Han har över 40 år gammal då, men började bete sig som någon sorts vuxenversion av den där klassclownen som skriker, stojar och slåss mest bara för att få uppmärksamhet.

Förra veckan publicerades Lothar Matthäus sin självbiografi ”Ganz oder gar nich”, ”Allt eller inget”. Det övergripande temat är upprättelse. För sorgligt nog är det ju såhär: I Tyskland är inte Lothar Matthäus en självklar fotbollshjälte. I första hand ses han istället som en sorts tragisk skämtfigur. Det görs karikatyrer och parodier på honom, det drivs hejdlöst med honom och hans Napoleonkomplex.

Det går att förstå varför. Självhävdelsebehovet har tagit sig en del ganska oklädsamma uttryck genom åren. Det har varit fejder med allt och alla, detagande i dokusåpor och en hel rad stormiga äktenskap med yngre kvinnor. När boulevardtidningen Bild gjorde utdrag ur boken så delades de helt enkelt upp i Lothar Matthäus und die Liebe – del ett till fem.

Redan i förordet gör Matthäus en stor poäng av att det minsann refererar till ”Il grande Lothar” i Italien – ”där räcker det med att jag sätter mig på min stol för att 20 000 människor ska ställa sig upp och applådera” – men betonar sedan gång på gång hur han känt sig både förlöjligad och förföljd på hemmaplan.

Och det allra värsta med det? Att det drabbar hans föräldrar. Att det gör så att Lothar Matthäus fortfarande inte kan se sin nu 81-årige pappa i ögonen och hitta någon stolthet där.
– Mina föräldrar är vanligt, enkelt folk – och de skäms över sin son. Jag är så ledsen för det. Jag önskar att jag hade kunnat be dem om ursäkt, men i perioder har jag verkligen levt ett jetsetliv. Vad skulle jag kunna säga till dem? I början av min karriär blev jag glad när jag såg mitt namn i tidningen. Så är det verkligen inte längre.

Jo, det finns ju ändå en sak som går att säga, och Lothar Matthäus försöker hitta förtröstan i den.
– När mina föräldrar åker in till stan för att handla så känner de blickarna och hör viskningarna, om de inte blir direkt hånade, Ibland undrar jag om jag hade blivit lyckligare utan bollen, om vi alla hade varit det. Men ändå brukar jag säga till pappa: ”Om någon hånar dig igen – fråga då ifall hans son blivit utsedd till världens bäste fotbollsspelare”.

/Erik Niva

En förmiddag i Berlin, en berättelse från andra sidan gränsen.

Häromåret ägnade jag en vintertisdag åt att läsa Abd al Maliks fantastiska, semi-självbiografi La Guerre des Banlieus n’aura pas eu lieu, Kriget i förorterna kommer inte att äga rum. Abd al Malik är en av Frankrikes mest kända rappare, en Kongo-bördig poet, och i boken skriver han sig in i och ut från förortens problematik via islam, in i och ut från radikalismen.

Det är en berättelse om identitet, om religion, om hur man kan förhålla sig till de dubbla, mångdubbla identiteter en ung, svart, afrikansk, fransk, fattig, individuell, kollektiv, muslimsk man i en förort har och får.

I ett allt mer islamofobiskt Frankrike – Sarkozys tal inför parlamentet häromåret hade inte varit möjligt bara några år tidigare – tvingas unga män att förhålla sig till det.

En del blir radikala. En del blir kriminellt radikala. En del av dem spelar fotboll.

Tidigare i år berättade vi om Mohammed Merah och kulorna i Toulouse som dödade sju människor. Idag tänkte jag berätta om en nittonåring som heter Yann Nsaku.

För en månad sedan utfördes en bombattack mot en mataffär i Paris. Precis som i fallet Merah var målet judiskt, den franska säkerhetspolisen misstänkte en islamistisk terrorcell och förra helgen slog de till mot den utpekade ledaren, 33-årige Jérémy Louis-Sidney, i en lägenhet i Strasbourg.

Det blev skottlossning, Louis-Sidney dog. I rummet bredvid fanns hans flickvän med sin sexåriga dotter och ett spädbarn. Louis-Sidney var radikal islamist, en rappare (”le 11 Septembre n’est que la face cachée de l’iceberg, sachez que vous êtes manipulés par Bilderberg”, ”Elfte september är bara toppen på isberget, ni ska veta att ni blir manipulerade av Bilderberg”) och en extrovert ledartyp.

Sen gick allt snabbt. Nya morgonräder, i Paris och Cannes. Nya gripanden. Polisen kommunicerarde ut sina misstankar om att de är i färd med att spränga en landsomfattande, jihadistisk terrorcell.

Elva unga män arresteras, och i många fall kunde vi känna igen mönstren. Exkluderade, halvkriminella, någon som suttit i fängelse, någon som sålt droger. Och så en som stack ut: Yann Nsaku, 19 år.

Precis som Louis-Sidney hade Yann spelat in ett videoklipp där han berättade om vem han var och vad han ville. Men klippet, som Nice Matin publicerat, är inte inspelat med ruff hiphop-estetik. Det är ingen rapp, utan ett vänligt meddelande från en ung, vacker man som sitter i solen framför Medelhavet och berättar om sitt liv.

Han säger en sak som påminner mig om den intellektuelle, hyllade Abd al Malik:
– Jag konverterade eftersom islam besvarade alla mina frågor.

al Malik kom från Neuhof-kvarteren i Strasbourg, precis som Jérémy Louis-Sidney. Han hade rötterna i Kongo, precis som Yann Nsaku. Men han hittade, möjligen, helt andra svar i sin islam än vad de hittade i sin.

Men skälet till att jag skriver om Yann Nsaku här är inte det. Skälet till att jag berättar om honom är det andra han säger.

Om livet han kunde fått, vägen han kunde gått.
Om fotbollen.

Yann är 1,90 lång och mittback, eller i alla fall var han det. Precis som alla afro-franska unga talanger med bra längd döptes han till ”den nya Vieira”, och för några år sedan verkade hans väg mot stjärnorna utstakad.

Han växte upp i Cannes, men som sextonåring fångades han upp av Portsmouths scouter och flyttade över kanalen. Han togs ut i Kongos U19-landslag, sågs som en mycket stor talang – tills en svår knäskada kom i vägen och drömmen kroknade.

I maj 2010 flyttade Yann hem igen, tömd på fotboll men full av frågor. Le Nouvel Observateur har intervjuat familjen, som berättar om hur Yann utbildade sig till elektriker, hjälpte pappa Philip i affären, men också att han hittade något annat.

– Han har aldrig gjort någon illa. Men efter att han träffat en gammal klasskompis erkände han att han konverterat till islam, och han började tillbringa mer tid framför datorn.

Familjen oroade sig, hans storebror konfronterade honom och pressade honom på varför han hade kontakt med Jérémy Louis-Sidney, och när tv visade bilder av radikala islamister frågade föräldrarna honom vad han tyckte.

– Han svarade lugnt att de där inte var några riktiga muslimer, att det inte hade med religionen att göra. Det lugnade oss.
– Han har alltid varit lugn och respektfull.

I videoklippet, som är ett par år gammalt, berättar Yann om sitt liv, om hur hans passion var fotbollen, att han tränade hårt men att han tvingades återvända hem. Han talar om sin kristna uppväxt, om fördomarna mot islam som religion och kring muslimer som terrorister.

Nu sitter hans familj klistrad framför teven hemma i Cannes för att få veta vad som hänt honom, medan Yann förhörs om misstänkt inblandning i en terrorcell. Han greps inför familjen, av tungt beväpnad säkerhetspolis.

Hans mamma grät, hans pappa hoppas att det här ska bli en vändning i sonens liv.

/Simon Bank

The rocky road to Dublin – eller i alla fall SAS direktflight från Stockholm.

Jag är alltså på Irland, och tänkte ägna min fredagskväll åt att strosa längs Liffey, nynna på rebellsånger, undvika Temple Bar och se Trapattonis allt trassligare hopkok förlora med två bollar mot Tyskland.

Men innan dess ska jag bara ta och vidarebefordra en helglista för er att begrunda, aktualiserad av föregående inlägg och dess beröring av de finansiella realiteterna i Newcastle.

Såhär. Websajten Zoopla ägnar sig åt att sammanställa bostadspriser i Storbritannien, och för någon månad sedan gjorde de en specialstudie med fotbollsfokus. De kontrollerade helt enkelt hur det var ställt med bostadspriserna inom en halvmilsradie runt de respektive Premier League-arenorna, apropå kopplingen mellan fotbollsklubbar och den verklighet de kommer ifrån.

Slutsatser? Framförallt att England är ett ohyggligt kluvet land, där den ekonomiska situation som råder i London och längs sydkusten inte har något att göra med tillvaron uppe i norr. De nio klubbar som toppar den här listan hör alla hemma i syd, de elva i botten hör alla hemma i mellersta eller norra England.

Givetvis kommer en sån här jämförelse att halta. Just Newcastles arena ligger till exempel precis mitt i stan, och därför kommer bostadspriserna runt den vara relativt höga, även om regionen i stort är väldigt fattig. Däremot är det intressant att få svart på vitt vilket rymdskepp Eastlands är – där det sänkts ner i Manchesters allra mest nedgångna kvarter – och hur monumental misären är nere i Everton Valley. Och för alla som har varit i Tottenham är det fullständigt obegripligt att en lägenhet i slummen där kan vara mer än dubbelt så dyr som en lägenhet på de hyfsat välordnade gatorna runt Britannia Stadium.

For what it’s worth – priserna för the average home (vad nu det egentligen betyder) i kvarteren runt Premier League-arenorna.

Chelsea – 1 467 803 pund
Fulham – 862 250 pund
Arsenal – 559 344 pund
QPR – 495 491 pund
Reading – 288 025 pund
Tottenham – 287 821 pund
Southampton – 221 219 pund
West Ham – 216 990 pund
Norwich – 191 865 pund
———————————————————–
Newcastle – 169 553 pund
Man United – 156 956 pund
Swansea – 148 061 pund
Liverpool – 136 800 pund
Wigan – 128 389 pund
Sunderland – 126 374 pund
Stoke – 118 058 pund
West Brom – 111 257 pund
Man City – 98 088 pund
Aston Villa – 94 296 pund
Everton – 66 377 pund

Marching down the Goodison Road
All the windows opened wide
When you hear the copper shout: ‘Hey, put that candle out’
We are the Goodison gang

/Erik Niva

Det är den råa cynismen som gör skillnaden.

Newcastle United har haft allsköns tröjsponsorer tidigare. De har låtit sig sponsras av öltillverkare, bredbandsleverantörer och banker. Ändå är det så väldigt annorlunda nu när de bestämt sig för att samarbeta med omdiskuterade Wonga, pionjärer inom det här som kallas korttidslån.

Strax efter att Wongas etablerat sig beskrev den inflytelserike ekonomen Umair Haque deras verksamhet som ”världens värsta affärsmodell” i sin blogg på Harvard Business Review. Han utgick från deras affärsidé – att erbjuda lättilgängliga korttidslån till skyhöga räntor mitt under en ekonomisk kris – och föreslog sedan tre andra jämförbara tillväxtmarknader. En global marknadsplats där folk kunde sälja sina organ. Ett socialt nätverk för vapenhandel. En community där människosmugglare kunde utbyta tips och idéer. Hans huvudpoäng var lättsammanfattad, och riktade sig främst till de innovatörer och entrepenörer han normalt sett skriver för. ”Skapa inte giftiga grejer som är dåliga för folk. Gör fantastiska grejer som förbättrar människors liv på ett meningsfullt sätt”.

Den effektiva årsräntan på ett Wongas-lån uppgår till drygt 4 200 procent. Nu ska visserligen deras standardlån vara återbetalade inom en månad, men även i de fallen behöver du betala tillbaka drygt 30 procent mer än summan du lånat. Nä, de gör inget olagligt och nä, det är ingen som tvingar en att nyttja deras tjänster – men återigen… Det är den råa cynismen som gör skillnaden.

Wonga har redan ett sponsoravtal med en engelsk fotbollsklubb, Blackpool. Kvarteren runt deras hemmaarena tillhör landets allra fattigaste. Den manliga medellivslängden ligger på 73,6 år, lägst i England. Andelen alkoholrelaterade dödsfall är landets högsta. Självmordsfrekvensen är åtta gånger högre än riksgenomsnittet, och tonårsgraviditeterna 72 procent högre.

Varför riktar ett låneföretag sin reklam mot just de kvarteren?

Och nu har de alltså skrivit avtal med Newcastle United, den största klubben i Englands mest krisdrabbade region. Ingen annanstans har nedskärningarna inom den offentliga sektorn slagit lika hårt. En färsk undersökning visar att mer än en fjärdedel av invånarna här har svårt att få pengarna att räcka månaden ut.

Varför riktar ett låneföretag sin reklam mot just den regionen?

För att de ser en möjlighet att tjäna pengar på utsatta människors fattigdom. I det här fallet för att de ser fotbollen som ett effektivt verktyg för att lyckas med det.

Det som är så förbaskat sorgligt är ju att fotbollen hjälper dem med sin verksamhet.

För att låna en klyscha: Newcastle United är så mycket mer än en klubb. Den har i alla fall varit det. Som den enda klubben i Englands kanske allra mest fotbollstokiga industristad har den alltid haft en oerhört viktig roll för den lokala identiteten, sammanhållningen och stoltheten. St James’ Park har bokstavligen talat fungerat som en sorts katedral, men nu är tusentals anhängare på väg att tappa tron.
– Jag är väldigt nära brytningspunkten nu, väldigt nära punkten där bägaren rinner över. Jag har ingen som helst aning om vad klubben står för längre, säger Michael Martin, som driver klubbfanzinet True Faith.
– Folket som äger Newcastle har ett socialt ansvar gentemot fansen. Jag skulle älska ifall de kunde svara ärligt på en enda fråga: ”Skulle du, Mike Ashley, på allvar rekommendera någon att låna pengar från Wonga till de här räntorna? Och kan han inte svara ja på den frågan, då borde de inte vara vår tröjsponsor. 

Som en av de lokala kommunfullmäktigeledamoter uttryckte det: Framöver kommer de rikaste unga männen i Newcastle att bära tröjor som uppmanar de fattigaste att gå till en laglig lånehaj. Är det verkligen framgång fotbollsfans vill ha, framgång till vilket pris som helst? Newcastle Uniteds klubbledning tror i alla fall det.
– Vi bygger en klubb för att kämpa om de största priserna på den högsta nivån. Och som alla vet är ett starkt kommersiellt program avgörande för möjligheterna att nå det målet, säger vd:n Derek Llambias.
– Vi vet alla att det är en tuff marknad, och Wonga är ett fantastiskt företag att ha med oss, säger managern Alan Pardew.

Det finns en spelfilm från år 2000 som heter ”Purely Belter”, en depressionsstänkt dramakomedi om två fattiga grabbar som desperat försöker skaka fram pengar för att köpa säsongsbiljetter till St James’ Park. Verklighetens motsvarigheter lär inte få det lättare framöver. Men det är klart – det finns ju alltid korttidslån.

En Newcastle-tröja med Wongas-reklam på bröstet kostar just nu 44 pund. Har man inte de pengarna kan man ju alltid låna från Wongas. Då kostar den drygt 58 pund istället.

/Erik Niva