Han ser nästan generad ut när hon ber om en kyss, säger att han ”har händerna fulla” och smiter ut genom dörren. Han har precis gett henne en bunt sedlar, hon har precis pratat om en present hon gett honom. De fjompar sig som ett förälskat par gör.

Hon filmar och fnissar. Han poserar och rodnar.

Det är den allra sista, dokumentära scenen i Mahnar Afzalis film ”Red Card”, och jag råkar halka rakt in i den eftersom det är det första som är på när jag slår på hotellrummets tv mitt i natten i Amsterdam.

Hon som håller i kameran och fnissar heter Shahla Jahed och är ingen speciell. Han som poserar och rodnar heter Nasser Mohammadkhani och har gjort 25 landskamper för Iran, som anfallare.

Idag är det på dagen tio år sedan deras liv blev en historia som angick hela världen.

2002 hade Nasser Mohammadkhani blivit en framgångsrik tränare, hyllad för sitt arbete med Persepolis. Han var iväg på träningsläger i Tyskland när han fick veta att hans två barn hittat hans hustru, Laleh Sagarkhizan, liggande livlös på golvet i sitt hem. Hon var mördad, någon hade huggit en kniv i hennes kropp 37 gånger.

Polisen hittade en ledtråd att nysta i. Mohammadkhani arresterades, misstänkt för delaktighet i mordet, men den som spärrades in som huvudmisstänkt var Shahla Jahed, kvinnan han tagit till ”tillfällig hustru”, en möjlighet som iransk lag ger en man som under en tidsbestämd period vill leva som gift med en annan kvinna än sin fru.

Shahla Jahed var en sjuksköterska som älskade fotboll i allmänhet, och Nasser Mohammadkhani i synnerhet. Inför rätten vittnade hon om att hon förälskat sig i honom redan när hon var tretton, och han var firad landslagsstjärna.

Hon hade sökt upp honom, han hade sökt upp henne, de registrerade ett tillfälligt äktenskap och inledde en passionerad kärleksaffär. Passionerad, svartsjuk, determinerad.

Shahla blev gravid, gjorde abort, och för exakt tio år sedan hade Shahla Jahed tagit sig till sin älskares lägenhet, och – hävdade hon – hittat en redan död kvinna på golvet.

Den rättsliga processen blev en följetong i tidningarna i månader och år. En landslagsstjärnas älskarinna misstänktes för att ha mördat hans hustru på ett iskallt, vansinnigt sätt.

Shahla spärrades in i Evin-fängelset i nordvästra Teheran. Nasser och en av hans vänner besökte henne när hon satt anhållen, och efter besöket ändrar hon sitt vittnesmål.

Under förhör erkänner hon att hon mördat Laleh Sagarkhizan. Polisen rekonstruerar mordet, låter henne berätta exakt hur hon gjort – och filmar alltihop för att visa upp det för rätten och för Lalehs familj.

Rättegången inleds i juni 2004. Den börjar med att domaren låter Lalehs familj svara på frågan om de vill att Shahla Jahed ska dömas till döden. De vill det. Det andra som händer är att Shahla återigen tar tillbaka sitt erkännande.

– Alla vet under vilka förhållanden jag erkänt, förklarar hon.

Enligt försvaret finns flera märkliga detaljer i undersökningen. Det ska ha funnits uppgifter om sexövergrepp i den tekniska bevisningen i samband med mordet, som aldrig togs upp. Det som väger tyngst i processen är erkännandet, att Shahla Jahed erkänt mordet.

Internationella människorättsorganisationer protesterar, iranska kvinnorättsaktivister engagerar sig i fallet som ett symbolfall för kvinnors underordnade ställning i Iran, även rent juridiskt (kvinnors vittnesmål väger mindre än mäns i iranska domstolar).

Den kvinnliga journalisten Fereshteh Ghazi delar cell med Shahla Jahed i Evin-fängelset. Efteråt berättar hon om hur vägen fram till erkännandet gått till.

– Shahla sa till mig att hon blivit misshandlad under elva månader, torterad. Men hon erkände inte förrän Nasser kommit dit och bett henne att ta på sig skulden för mordet, vilket hon gjorde.

Rätten dömer Shahla Jahed till döden, under de följande fem åren driver bland annat Amnesty en kampanj för att stoppa domen. Skuldfrågan är svår, men rättsprocessen är full av frågetecken. USA-baserade människorättsorganisationen ICHRI (International Campaign for Human Rights in Iran) publicerar ett uttalande från en polis som varit inblandad i utredningen, där han säger dels att Shahla Jahed är oskyldig, dels att teknisk bevisning förstörts av civilklädda poliser.

Domen överklagas flera gånger, men 2009 avslås den sista överklagan. Shahla Jahed döms till döden genom hängning. Amnesty lämnar in en sista vädjan, en talesman för organisationen menar att ”det finns goda skäl för att hon kan ha blivit felaktigt dömd”. Det hjälper inte.

Den 1 december, i gryningen, verkställs 2010 års 146:e avrättning i Iran. Enligt uppgifter som sprids i medierna är det Laleh Sagarkhizans bror som sparkar undan stolen under Shahla Jaheds fötter.

Den före detta fotbollsstjärnan Nasser Mohammedkhani är också närvarande. Han säger inte ett ord.

/Simon Bank

Jag tänkte berätta för er om en fotbollsklubb.

I söndags spelade de hemmamatch inför 66 452 åskådare. Det var fler än det kom till någon Premier League-arena i England under helgen, men det var inte särskilt sensationellt för det. Den här klubben har ett publiksnitt på ungefär 45 000, vilket är mer än etablerade storklubbar som Chelsea, Juventus, Liverpool, Inter, Tottenham, Roma, Olympique Marseille, Valencia, Fenerbahce, Flamengo, Corinthians och Boca Juniors.

Det här är dessutom en fotbollsklubb som bygger sin verksamhet på supportrarnas möjligheter att vara delaktiga och påverka – och nej, den heter inte Borussia Dortmund eller något annat tyskt.

Klubben jag skriver om heter Seattle Sounders. Den spelar i nordamerikanska MLS, den grundades så sent som 2007 och den ger oss just nu anledning att omvärdera en del av det vi trodde oss veta om fotbollsvärlden.

Jag vet inte hur många gånger det påståtts att den amerikanska fotbollen – den de kallar soccer – har anlänt, att den har brutit igenom upp till nivån där den är på riktigt.

Det hette så redan i mitten av 1970-talet, då Pelé skrev på för New York Cosmos. Det var så det lät i samband med hemma-VM 1994. När Freddy Adu skrev på sina sanlösa Nike-avtal i mellersta tonåren. När David Beckham kom till Los Angeles. När Landon Donovan rakade in den där returen mot Algeriet.

Alla var de såklart stora steg på den långa vägen, men frågan är om det inte var först den 7 oktober 2012 som vi verkligen kunde säga att… jo, fotbollen har faktiskt erövrat Amerika nu.

Seattle Sounders spelade derby mot Portland Timbers. Det var på riktigt, med amerikanska mått mätt. Det var jättetifon, det var sånger, det var tusentals tillresta bortafans och totalt var det alltså 66 452 åskådare.
– Det är såhär det måste vara i paradiset. Det här är himlen, eller i alla fall så som jag föreställer mig den. Det var väldigt känslosamt för mig. När man gick ut på planen och tittade sig omkring så kände jag… Man, det här var inte något som man tog för givet att det någonsin skulle hända den amerikanska fotbollen, sa Sigi Schmid på presskonferensen efteråt.

Schmid är head coach för Seattle Sounders, och en av alla de väderbitna gräsrotskämpar som nu ser en annorlunda framtid framför sig.
– Jag har varit inblandad i så många matcher där de varit lättare att räkna åskådarna än spelarna. Det här är fenomenalt. När allt tog fart här i Seattle sa alla att det skulle blåsa förbi, att det skulle försvinna. Well, det har inte försvunnit. Det har blivit större, och det är en reflektion av the community.

Det är speciellt att just en amerikansk idrottspersonlighet ska referera till the community – det där sammanhangsbyggande ordet som aldrig riktigt låtit sig översättas till svenska – men så är ju också Seattle Sounders en väldigt säregen klubb. Ända sedan nystarten 2007 har de jobbat målmedvetet för ett klimat där de får aktivt engagerade fans till matcherna, snarare än passivt konsumerande kunder. De har låtit supporterkulturen växa fram av egen kraft, och ansträngt sig för att inte försöka laga saker som inte har något som helst behov av att fixas.
– Folk frågar hur vi har skapat den här fantastiska energin på arenan. Vi har inte skapat någonting – det var de som gjorde det, säger Sounders general manager Adrian Hanauer, och hänvisar till fansen.
– Vi har tagit sunda beslut, men framförallt varit väldigt noga med att inte störa den organiska tillväxten och autenciteten i det som finns där. Vi vet att vi kan förstöra allt det här.

Adrian Hanauer pratar på ett sätt som låter vettigt i fansens öron, och han behöver göra det. Han kan nämligen avsättas av sina egna supportrar. Seattle Sounders har alltid haft ”democracy in sports” som ledord, och allra tydligast lever de upp till det genom att ge medlemmar och säsongsbiljettsinnehavare rätten att att rösta om klubbledningens framtid.

Drew Carey – kändiskomikern som är minoritetsägare i Sounders – förklarar:
– Invändningen jag får från annat folk inom sport är: ”Ska ni låta fansen rösta? Vad vet de?”. Och jag bara: ”Well, de vet i alla fall lika mycket som sportreportrarna”. Alla vet om general managern gör ett bra jobb eller inte, det är ingen hemlighet. Fansen vet det. Och även om jag hatar att göra den här jämförelsen så var det ingen som ville låta folket rösta när det här landet först grundades. 

Adrian Hanauer borde ha en rätt hygglig chans att överleva omvalsprocessen. Den började nämligen igår, dagen efter att Seattle vunnit derbyt med 3-0 i matchen som faktiskt kan komma att symbolisera starten på en ny era inom amerikansk idrott.

Jodå, de har fortfarande barbecues i sina pickups på parkeringarna utanför och vill vi så kommer vi alltid att kunna fortsätta generellfnysa åt idrottskulturen i USA – men ska nu den amerikanska fotbollen fortsätta växa ska den givetvis göra det utifrån sin egen bakgrund och sina egna villkor. Jag har aldrig förstått mig på de som vill att all fotbollskultur ska se ut och fungera exakt såsom den gör i Västeuropa. Går jag på fotboll i Turkiet vill jag känna att jag är på fotboll just i Turkiet. Går jag på match i USA får den hemskt gärna dofta USA.

Adam Johansson är inte den enda välmeriterade spelaren som valt Seattle. Landslagsanfallaren Eddie Johnson gjorde ju en sejour i Premier League häromåret, och även om han fortfarande bara är 28 år gammal ser han inget större behov av att kämpa sig tillbaka till den internationella fotbollens mer etablerade storscener.
– Det här är precis lika bra som någon annan arena. Det är som en bortamatch på Old Trafford, som att spela inför 110 000 åskådare på Azteca. Det blir inte bättre än stämningen här den här kvällen, och det visar verkligen hur långt fotbollen har kommit här i vårt land.

/Erik Niva

Uppdaterat, uppgraderat, korrigerat:

Jag har det senaste dygnet prioriterat saker som fotbollsträning, rekreation och ett helvetiskt drama i Stockholmsfotbollens division IV. Jag har det senaste dygnet, bevisligen, inte prioriterat ett hederligt källkritiskt förhållningssätt till vad journalister och annat löst folk twittrar om.

Leo Messi har alltså inte blivit pappa. Än. Han kan bli. Snart. Och då får ni läsa om inlägget nedan. Jag vill, med rodnade kinder och väldigt stor uppriktighet, be om ursäkt för felaktig information. Jag har ju själv påtalat faran med en uttunnad källkritik, och föll sedan rätt igenom isen på egen hand. Förlåt.

Men när jag nu ändå har er uppmärksamhet kan jag ju komplettera med en reflektion kring genomgången här nedanför: Det här handlar alltså om världens allra främsta fotbollsspelare, spelare av den sort som inte skulle missa ens ett fyspass för att gå på sin egen begravning. Psykopatiska elitidrottare som inte slarvar med någonting. Är det inte intressant att bara en av dem blivit förstagångsförälder utan att det krockat med säsongen?

Jag inser förstås att det är, på nästan alla sätt, helt irrelevant. Man blir förälder när man blir, man kan inte planera det fullt ut, det finns inget större i världen. Und so weiter. Jag är extremt medveten om allt det. Men, ändå: Om de här männen – och deras arbetsgivare – fick välja fritt så antar jag att de hade velat bli pappor när de kunde inleda sitt föräldraskap med en total uppmärksamhet och närvaro. På sommaren, i juni-juli eller så. Den ende som blivit pappa då är alltså C-Ron. Och i hans fall hade det ju inte så väldigt mycket med planering att göra, har jag förstått.

Så. Nu kan ni läsa ett felaktigt inlägg. Leo Messi är inte pappa. Än. Men han kommer bli. Och då står inlägget kvar:

Nä, hörrni. Om det nu är så att vi befinner oss mitt i den största fotbollshelgen – även om vi räknar bort Andrea Dorias ödesmatch mot Skå i division fyra mellersta Stockholm om ett par timmar – så är det väl inte mer än rätt att vi tar fram våra spadar och börjar gräva där det borde grävas.

Världens största fotbollsbatalj trummar igång på Camp Nou imorgon, och inga stenar lämnas ovända i jakten på en korrekt införanalys.

Hur ska Pito Vilanova och The Only One komma överens den här gången?
Hur kommer Barças sönderfrätta mittförsvar överleva matchen?
Har Real Madrid verkligen vädrat ut Camp Nou-spöket en gång för alla?
Är Cristiano Ronaldo mäktig att vara lika bra i Barcelona som han var mot ett juniorlag i Amsterdam?

Vettiga frågor. Riktiga undringar.

Men om vi är helt ärliga mot varandra så finns det ju en spelare som är viktigare än alla andra i matcher som den här. Han heter Lionel Messi. Och i den viktigaste spelarens liv har det hänt en sak som är viktigare än någon annan de senaste dagarna. Han heter Thiago Messi.

Världens bäste fotbollsspelare har precis blivit pappa, och vi vore ju inga journalister alls om vi inte försökte ta reda på vad det innebär för den här matchen.

Den kvällen kramades Lionel och Antonella extra länge.

Omöjligt att veta? Kanske. MEN DET VÄGRAR VI ACCEPTERA! IMPOSSIBLE IS NOTHING!

Hur tar man reda på hur världens bäste påverkas av ett faderskap? Man börjar med att ta reda på hur världens bästa påverkats.

Av de 23 spelare som fick röster i förra årets Ballon d’Or-omröstning är Leo Messi den trettonde som blivit pappa.

Dagens fråga: Hur har det gått för de tolv tidigare att spela fotboll som nyblivna föräldrar?

Efter idogt sökande har vi svaren för nio av dem (är det nån som sitter på exakta födelsedatum för Maëlle Eto’o, Meliana Abidal eller Daniel Filho Alves så tar vi tacksamt emot dem), och ser ingen anledning att inte dela dem med er.

Här är facit för föräldrafotbollen:

Cristiano Ronaldo
Fick Cristiano den 3 juli 2010.
Följande tävlingsmatch: 0–0 mot Mallorca.

Andrés Iniesta
Fick Valeria den 3 april 2011.
Följande tävlingsmatch: 5–1 mot Sjachtar. Målskytt efter två minuter.

Wayne Rooney
Fick Kai den 2 november 2009.
Följande tävlingsmatch: 3–3 mot CSKA Moskva. Inga mål.

Luis Suarez
Fick Delfina den 5 augusti 2010.
Följande tävlingsmatch: 1–1 mot Dynamo Kiev (med Ajax). Inga mål.

Neymar
Fick David Lucca den 24 augusti 2011.
Följande tävlingsmatch: 2–1 mot Fluminense. Inga mål.

Wesley Sneijder
Fick Jessey den 4 september 2006.
Följande tävlingsmatch: 3–0 mot Vitryssland (med Holland). Inga mål.

David Villa
Fick Zaida den 7 december 2005.
Följande tävlingsmatch: 1–1 mot Athletic Club (med Valencia). Inga mål.

Xabi Alonso
Fick Jontxu den 11 mars 2008.
Följande tävlingsmatch: 2–1 mot Reading (med Liverpool). Inga mål.

Kun Agüero
Fick Benjamin den 19 februari 2009.
Följande tävlingsmatch: 0–1 mot Sevilla (med Atlético Madrid). Inga mål.

Analysen? Lika tydlig som alarmerande. Det här är ju – ur ett strikt Cule-perspektiv – ingen särskilt uppmuntrande läsning.

Av de nio världsspelarna har i alla fall åtta och en halv spelare målskytte som en del av sin arbetsbeskrivning – vi räknar bort Xabi Alonso. Flera av dem tillhör världens absolut bästa goalgetters. Likafullt har åtta av dem gått mållösa från sin första match som pappa.

Innan Leo Messi går ut till klassikerkamp på Camp Nou imorgon finns det alltså en sak han borde göra först av allt.

Inte knyta skor, inte göra korstecknet. Han borde slå sig ner med Andrésito Iniesta och fråga hur man egentligen bär sig åt.

/Simon Bank

Have pity on the working man, huh?! Av olika anledningar har jag varit kulturarbetare under huvuddelen av den senaste veckan – det har varit bokmässor och punkrockkåserier – men det är ju egentligen ingen ursäkt för det här hacket i bloggkurvan.

Inte ett enda inlägg på en hel vecka? Nä, så ska det minsann inte se ut längre. Även i bloggfabriken handlar det ju om att gå till arbetet varje dag (nåja), att få jobbet gjort, och när jag flackar i den övertygelsen framöver ska jag helt enkelt vända mig mot Brad Friedel.

Den 14 augusti 2004 ställde han sig i Blackburn Rovers mål för att spela mot West Bromwich Albion. I lördags var han en nyckelfigur när Tottenham bröt den där 23 år långa Old Trafford-förbannelsen. Och däremellan har han ju inte missat en enda Premier League-omgång. Han har spelat 310 ligamatcher i följd. Han har presterat varenda vecka i mer än åtta års tid.

Inga skador eller sjukdomar biter på den här amerikanen. Inga formsvackor eller konkurrenssituationer rår på honom, även om det nu är den franske landslagskaptenen som frustar frustrerat på avbytarbänken.

Brad Friedel är ett professionellt föredöme på alla upptänkliga sätt och vis – och han är alltså 41 år och 139 dagar gammal. För mer än 20 år sedan var självaste Brian Clough den manager som först värvade honom till England.

20 år.

Hur det är möjligt? Ska jag mixa ihop mina egna funderingar med det Brad Friedel själv har berättat så utkristalliserar sig ett knippe huvudanledningar.

Yoga
Själv är jag ju inte mycket till flexibilitetsguru, men det är nog bara att acceptera yogan som en ganska central del av dagens fotbollsträning. Nuförtiden är den långt mycket mer regel än undantag bland de riktigt långlivade spelarna, och de som väl börjat tenderar att bli riktigt övertygade missionärer. Ryan Giggs är en av dem, Phil Neville en annan och Brad Friedel alltså en tredje. Han har varit inne på yoga i ett årtionde. ”När du blir äldre så är det lättare att du stelnar till i ljumskarna, låren och höfterna. Men om du kan hålla de delarna starka och smidiga så hjälper det dina knän. Yoga har hjälpt mig att bli av med de muskelskador som började komma när jag passerade 30-årsstrecket, och har dessutom fått mig att känna mig yngre och mer energifylld. Men ska det ge något så måste du ta det på allvar och göra det rätt”. En av de dolda fördelarna med att värva Brad Friedel är hans inflytande på en spelartrupp. För några år sedan existerade inte yogakonceptet på Tottenhams träningsanläggning. Idag har Friedels personliga instruktör blivit klubbanställd, och som en konsekvens har också skadefrekvensen sjunkit på ett högst mätbart sätt.

Mental styrka
Brad Friedel är en robust idrottskille från Ohio. Han har den där amerikanska förmågan att vara bäst när det gäller utan att stressa sönder sig själv, men det var ändå en ögonöppnare för honom att komma till Turkiet i mitten av 1990-talet. ”Det var en väldigt viktig tid för mig. Erfarenhet är avgörande för att hantera press, och jag utvecklade en läderhud när jag var där. Istanbul var maniskt. Jag har aldrig någonsin upplevt en stämning som den på Ali Sami Yen-stadion när vi mötte Fenerbahce eller Besiktas. Men om du förlorade var du bara smuts. Jag minns att fansen försökte välta vår spelarbuss medan vi satt i den efter en derbyförlust. De var tillräckligt många för att lyckas, och bussen svajade från sida till sida innan polisen kom med sina sköldar och batonger”. Och om man vann ett derby? Samma sak, fast annorlunda. ”En gång när jag kom hem efter att vi slagit Fenerbahce hade fönstren i min lägenhet blivit sönderslagna. Och på golvet hittade jag en tegelsten målad i Fenerbahces färger”.

Sans och balans
En punkt som hänger ihop med den föregående. Brad Friedel ser när en spade bara är en spade och benämner den sedan därefter. Han drack aldrig hundra pints i veckan under det glada 1990-talet, men han var inte heller nykteristen som låste in sig på hotellrummet när lagkamraterna drog till puben. Han tänker på vad han äter, men unnar sig likafullt en rejäl stek någon gång i veckan. Han har tillhört ett tiotal elitklubbar i fyra olika länder, men ändå aldrig känt sig i behov av någon agent. ”Jag förhandlar fram mina egna kontrakt. Jag har alltid tyckt att det är det bästa sättet, för då kommer du ut ur rummet efter en handskakning, snarare än med en känsla av att den ena parten har vunnit över den andra”. När det blev offentligt att Tottenham hade värvat Hugo Lloris ställde inte Friedel till några dramatiska scener i omklädningsrummet eller gjorde några drastiska mediala utspel. Han knallade helt enkelt in till André Villas-Boas och frågade honom hur det var tänkt. ”Och jag blev nöjd med den konversationen”. Inte mer, inte mindre. Inte svårare än det behöver vara.

En fotboll i förändring
På många sätt den mest intressanta punkten. Brad Friedel har ju en del att jämföra med, och han menar att dagens engelska fotboll helt enkelt är mycket mer skonsam än den var förut. Färre tacklingar, mjukare spel. Tråkigt för en del åskådare – såna som mig – men tacksamt för en fotbollsspelare som siktar bortom 45. ”Tempot ökar visserligen hela tiden, men samtidigt blir spelet allt mindre fysiskt”. Jag vet inte riktigt vad som hände när medelåldern på den genomsnittlige NHL-spelaren tycktes gå från 25 år till 45 år på bara några få säsonger, men kanske var det något i den här stilen. Möjligen är det här en utveckling som gör så att Brad Friedel framstår som mindre unik framöver, men jag vägrar att tro det. Han klättrar snabbt på listan över de äldsta Premier League-spelarna någonsin, listan där han just nu ligger sjua. Allra högst upp hittar vi den gamle Man City-keepern John Burridge, som var 43 år och 162 dagar gammal när han byttes in i halvtid under matchen mot Newcastle, 1995. Jag tror på allvar att Brad Friedel har en väldigt bra chans att slå det rekordet.

/Erik Niva

41 år.

Men dra mig baklänges på en liten ranglig, rosa skrangelvagn. Det händer grejer där nere i syd.

När jag skulle skriva lite helgläsning till söndagstidningen så valde jag att ringa in italiensk fotbolls mest excentriske president (jagad av Massimo Cellino, de har konstigt vatten ute på öarna).

Palermos Maurizio Zamparini är urtypen för den där sortens klubbledare eller samhällspelare som är underhållande att titta på lite på avstånd, men som någonstans är ett tecken på en långsamt pågående upplösning. Ni känner till sorten. Att vi ironiserar kring Gigi Becali betyder ju inte att vi inte förstår att det är tragiskt att han har ett land och en klubb att leka med.

Ja, så jag skrev ett porträtt av Zamparini. Berättade om tränarna han sparkat, företagen han byggt och spiritualismen han är svag för. Jag snuddade vid Palermos historia, vid Cosa Nostra och klanerna, det sportsliga förfallet.

Jag trodde bara inte att det skulle vara precis så vältajmat, alltihop. I veckan som gick kallades Rino Foschi in till förhör, liksom ett par ex-spelare, för att prata om eventuella affärer som maffian gjort eller försökt göra med fotbollsklubben Palermo. Foschi var sportchefen som häromåret fick ett avhugget gethuvud hemskickat som ett meddelande. Och idag har Zamparini hållit presskonferens för att tala om att han tar ett steg tillbaka, att han lämnar ifrån sig ansvaret för sin klubb till Catania-byggaren och Argentina-vännen Pietro Lo Monaco.

– Med tanke på krisen vill jag ägna mer tid åt mina företag, förklarade Zamparini.

Hans stora hjärta går inte att ifrågasätta, men till slut valde han att i alla fall ta ett halvt steg tillbaka (vi får se hur det går). Det var på tiden.

Och om ni nu vill läsa det där dokumentet så finns det ett par centimeter ner, framfiskat från andra sidan betalningsväggen.

Hur kan en president sparka arton tränare på tio år?
Palermo vet.
Vad Palermo undrar är något annat:
Hur kan en klubb behålla en president som sparkar arton tränare på tio år?

Sevegliano, högt uppe i nordöstra Italien, är inte mycket mer än en järnvägsstation och en fotbollsplan.
När Maurizio Zamparini växte upp, på 40-talet, var det å andra sidan allt han behövde. I stationshuset bodde hans morfar, en kort promenad därifrån fanns den lilla tvårumslägenheten han och hans familj trängdes i.
Och från lägenheten kunde han se rakt ner på fotbollsplanen.
– Det fanns inte en dag då jag inte var nere på planen och spelade, har han berättat.
– Jag hade traktens första läderboll, jag fick den av en morbror som var i Skottland.
Det ena gav det andra.
Den som hade bollen hade makten. Den som hade makten bestämde.
– Det är klart att det var jag som delade upp spelarna och valde lag, förklarar Maurizio Zamparini.
Det har gått sextio år sedan han lekte fotboll hemma Friulien, men allt har inte förändrats.
•••
•••
Efter att Palermo inlett säsongen med två raka 3–0-förluster – mot topplagen Napoli och Lazio – ville klubbens president göra en sak tydlig när det gällde tränaren Guiseppe Sanninos status:
– Sannino är min tränare, han sitter säkert. Låt oss ge honom lite lugn och ro, så kommer vi få se resultat, sa Maurizio Zamparini.
En match senare hade Sannino fått sparken. Zamparini gick ut i direktsänd radio och kallade det ”ett hemskt misstag” att ens ha anställt honom.
Det anmärkningsvärda var att det inte var anmärkningsvärt.
Zamparini har sparkat minst en tränare per säsong de senaste åtta åren, Gian Piero Gasperini som nu tar över är Palermos sjunde tränare sedan 2011.
– Det är min karaktärs fel. Jag är egen. Mina andra aktiviteter gör att jag inte har kontakt med laget under veckorna, och inte ens ser matcherna. Jag får alltså en bild genom mina medarbetare, och ibland reagerar jag impulsivt, har Zamparini förklarat.
Hur är det ens möjligt? Hur kan det komma sig att han inte jagats bort?
När kritiken blåste upp till stormstyrka i veckan gav vicepresidenten Gugliellmo Miccichè en motbild:
– Alla riktiga supportrar vet att den här föreningen inte skulle finnas om det inte vore för Zamparini.
•••
•••
I somras var det exakt tio år sedan Maurizio Zamparini tog över Palermo.
Han hade precis sålt sitt livsverk – varuhuskedjan Emmezeta – för nästan fyra miljarder till franska Conforama, och efter femton år som president i Venezia hade han tröttnat på lokala politiker som satt stopp för hans visioner om ett modernt, engelskinspirerat arenabygge.
Han hade kikat på Genoa, funderat på ett krisande Napoli, drömt om sin barndoms Udinese – men till slut tog han i hand med dåvarande Roma-presidenten Franco Sensi, som hade en klubb att sälja.
Sensi fick 15 miljoner euro. Zamparini fick Palermo.
Vad de tyckte på Sicilien?
De fruktade att han bara var ute efter mark för att bygga nya varuhus. De misstänkte att han rentav var en bulvan för maffian.
När Zamparini kom hade Palermo inte spelat i Serie A sedan 1973. Under 80- och 90-talet hade maffian gått svängar runt och in i klubben. Förre presidenten Gaspare Gambino hade varit det som Casa Nostra kallar ”uomo d’onore”, och knuten till maffiabossen Pippo Calò.
I den miljön var en nykomling tvungen att visa sina intentioner snabbt och tydligt.
Zamparini plockade med sig halva Venezias trupp, han köpte spelare för dyra pengar och hängde med kompisen Pietro Grasso, åklagare i Palermo och maffians fiende nummer ett.
Vänskapen med Grasso (som idag är nationell maffiaåklagare) var en garant för att klubben stod fri från Cosa Nostra. Resultaten på planen var ett bevis för att de menade allvar.
Zamparini offrade 300 miljoner för att föra upp Palermo i Serie A.
Ja, och ett par tränare också.
•••
•••
Vem är egentligen mannen som sparkar tränare?
En driven affärsman, förstås. En övertygad katolik, som tror på själavandring och spöken och studerar new age (han har köpt ett hus i Egypten till sin andra hustru, hon ville komma nära magnetiska kraftfält för att komma i kontakt med övernaturliga fenomen). Ett nervvrak, som ofta följer Palermos matcher via radion, sittandes i en taxi. En rufflare som anklagats för korruption i samband med ett varuhusbygge i Kampanien.
Maurizio Zamparini är mest av allt en buffel, som kombinerar otäcka drag med charmanta.
– Vi presidenter älskar att synas, erkänner han.
– Det är som vi säger på Sicilien: Att bestämma – det är till och med bättre än att knulla.
Och när Zamparini bestämmer så bestämmer han alltså ofta att allt är tränarens fel.
Vi kan väl snabbspola de senaste två åren, för att få en bild av ett ledarskap?
Våren 2011: Zamparini sparkar Delio Rossi för att han ”saknar ballar”, och ersätter honom med Serse Cosmi, som han sedan sparkar eftersom han ”är fundemantalt svag” och ersätter honom – med Rossi.
Hösten 2011: Zamparini anställer Stefano Pioli.
– Jag slår vad om att han blir kvar i tre år, och sen yttrligare två, säger Zamparini.
Pioli får sparken innan säsongen ens börjat. In kommer ungdomstränaren Devis Mangia.
– Jag ser en lång och framgångsrik framtid för honom, säger Zamparini. Han kan bli vår Arsène Wenger.
Mangia får sparken före årsskiftet.
Ingen går säker i Zamparinis klubbar. Han sparkade förbundskaptenen Cesare Prandelli i Venezia, han har sparkat unga tränare och gamla, och tränare som Delio Rossi och Francesco Guidolin har han sparkat flera gånger om.
När Giuseppe Sannino fick sparken förra helgen var det inte bara supportrar som tyckte att det gått alldeles för långt.
– Zamparini blir förälskad lika snabbt som han gör slut. Vilken poäng är det med att sparka en tränare efter tre omgångar? sa Delio Rossi.
Presidenten själv var ännu mer direkt.
– Om jag tänkte på hur mycket pengar jag lagt på tränare så skulle jag vilja skjuta mig.
Maurizio Zamparini beklagade sig över fotbollens uppdrivna löner, och lovade att den nye tränare Gian Piero Gasperini (som han tidigare dömt ut både som människa och tränare) i alla fall kommer att sitta kvar säsongen ut.
Om det är troligt? Inte speciellt. Palermos trupp är illa anpassad till Gasperinis 3-5-2, och Zamparini är illa anpassad till tålamod.
I tisdags morse möttes klubbens personal av protestbanderoller runt stadion la Favorita. Supportrarna hade fått nog, budskapet gick inte att misstolka. Den mest kärnfulla banderollen innehåll bara två ord:
Zampa esonerati!
Supportrarna ville helt enkelt att Zamparini skulle sparka den ende han inte sparkat ännu.
Sig själv.

KÄLLOR: Fuori Gioco av Gianfrancesco Turano, Il Palermo Racconta av Bagnati/Maggio/Prestigiacomo, Corriere dello Sport, Gazzetta dello Sport, Tuttosport, la Repubblica, France Football.

/Simon Bank

Always on a plane or a fast train. Det går långsammare den här gången, på väg från Stockholm till Malmö, från AIK–Elfsborg till MFF–Blåvitt. Guldstrid och maratonmöte, det är grått och Sverige är målat med den murriga paletten.

Jag vet inte om det bara är jag som 70-talistminns det där barnprogrammet där huvudpersonerna åkte in i en människokropp i något slags sci-fi-psykedelisk mikrofarkost, råkade ut för en massa äventyr med den djävulskt maskerade planen att lära oss barn som tittade allt vi behövde veta om den mänskliga anatomin (möjligen utom allt man egentligen behöver veta om den mänskliga anatomin *blinkblink*§1).

I alla fall. Det är lite så det känns att sitta på ett tåg genom Sverige i september, som att rasa in på associationsresa i blodsystemet. Sverige, där ligger det. Det är som på Nationalmuseum.

Jag läser Lisa Bjurwald om den europeiska nyrasismen, jag läser Sydsvenskan och drar streck mellan texterna.

De ägnar tre sidor åt psykundersökningen som visat att Peter Mangs inte är allvarligt psykiskt störd, och alltså kan dömas till livstids fängelsestraff. Han säger sig inte vara rasist, men han sköt mot dem som inte såg pursvenska ut. Samma dag som Mangs greps spelade MFF hem sitt senaste SM-guld, med tio spelare som såg ut som dem som Mangs sköt på.

En annan text: Sydsvenskan intervjuar världskända, amerikanska sociologiprofessorn Saskia Sassen, en av globaliseringstankens största kritiker. Sassen berättar om den groteskt ökande ojämlikheten, om världsstäderna där manliga höginkomsttagare blir rikare och rikare, medan medelklassen hänvisas till serviceyrken och underklassen hänvisas till ingenting alls.

– Det finns en besatthet idag kring invandrare och att de skulle vara en del av problemet med den krympande medelklassen och ekonomin, när det i själva verket beror på att färre personer befinner sig i det ekonomiska systemet, säger hon.

En annan text: våldsamma demonstrationer i Aten. Brandbomber, tårgas, chockgranater. Generalstrejk, protester mot lönesänkningar och sparpaket.

En annan text: Spanien är splittrat. Urartade demonstrationer i Madrid. Gummikulor, många skadade. Uppror mot åtstramningar och krisåtgärder.

Ikväll är det nya, stora matcher i en liten liga. Häcken–HIF på Hisingen, MFF–Blåvitt i Malmö, och jag tänker lite på det vi diskuterade i veckan, det om skillnaden mellan att stå på en svensk läktare och att brinna för Juventus eller Manchester United.

Man kan inte köpa kärlek (den som har tid får förklara det för Ribéry och Rooney et concortes), och man kan inte ranka den heller. Det är precis lika äkta att älska Tottenham Hotspur som att gilla Gais (och gör ungefär lika ont).

Men på makronivå är det ju släkt med ett annat resonemang, om det som är nära och långt bort. Sassen säger:

– Pengarna som stora företag genererar bidrar sällan till stadens ekonomi utan hamnar ofta utomlands. Halvstora företag och medelklass spenderar i högre utsträckning sina pengar inom stadens gränser och det leder till fler jobb och bättre tillväxt.

Allsvenskan som en lägre medelklass, på glid utför, medan vi köper Viasat-abonnemang för att se när Arsenal möter Chelsea?

Om ett par timmar kommer vi få se en till fantastisk match i en vibrerande svensk serie. Malmö FF (Europacup-finalist) mot IFK Göteborg (dubbel Uefacup-mästare), med hela tabellen vidöppen i båda ändar.

Jag åker tåg och läser. Blir genuint ledsen när jag ser att rapporterna om Nices sista målskytt i cupen igår var fel, att det inte var Alexy Bosetti, blir upprymd av att Gazzetta dello Sport illustrerat en nyhet om rökförbud på de italienska arenorna med en bild av en Ilary Blasi som röker vackrare än någon människa rökt något någonsin. Om ett par timmar är det avspark igen, och sedan maler världen och fotbollsvärlden vidare.

En annan text: Trelleborgs FF har tvingats säga upp all sin avlönade personal. Andra meningen i ingressen:

”Krisen är total – men kan bli värre”.

/Simon Bank

”Ibland blir drömmar sanna”, sa Arsène Wenger igår.

Han pratade om Nico Yennaris, den unge London-kosmopoliten med sin grekcypriotiske pappa, sin kinesiska mamma och sin uppväxt i Leytonstone.

Senast Coventry City mötte Arsenal borta var i september år 2000. På bilderna från matchen ser man glädjen i ögonen hos en hyperentusiastisk liten kille som fått äran att vara Arsenals maskot för dagen. Den killen var Nico Yennaris, sju år gammal.

Ett drygt halvår senare besannades den första delen av hans dröm. Då blev han intagen i Arsenals ungdomsakademi. Sedan gick det ett årtionde, men även om utvecklingen gått i vågor har Nico Yennaris alltid klamrat sig fast vid sitt Arsenal. Och när nu Coventry City var tillbaka i de här delarna av norra London – då var han också det.

Arsenal slog Coventry med 6-1 ikväll. Nico Yennaris spelade 90 minuter och stod för två assist, till Olivier Giroud och Theo Walcott.

***

Strax efter att Nico Yennaris varit Arsenal-maskot gick en man in på ett vadslagningskontor i en helt annan del av England. Det här var i Manchesters utkanter, och en drömmande pappa ville satsa 100 pund på att hans nioårige son skulle spela för Manchester Uniteds a-lag en dag.

I morgon kommer samma man med all säkerhet gå tillbaka till samma vadslagningskontor.

För en dryg timme sedan debuterade nämligen hans son för Manchester United. Ryan Tunnicliffe har tillhört klubbens organisation i ett årtionde nu. Han har vunnit FA Youth Cup och han har spelat för England på både U16- och U17-nivå – men han har knappast någonsin gjort sin pappa lika stolt som han gjorde honom ikväll.

Ryan Tunnicliffe har en väldigt spännande framtid för sina fötter. Hans pappa har 10 000 pund att hämta ut.

Ibland blir drömmar sanna.

/Erik Niva

För några veckor sedan – under tiden då vi hade existentiella grubblerier kring bloggens framtid – skrev jag något om att det kanske var lika bra att vi omvandlade den till att enbart handla om Zenit St Petersburg.

Nu blev ju vårt storvulna framtidsmanifest istället att vi skulle gnissla på precis som förut, men det innebär verkligen inte att vi ska sluta plaska runt i Neva-floden.

Det är ju där det händer just nu.

Det är lite som det var när Ryssland skulle bli kapitalistiskt över en natt efter Sovjetunionens sönderfall. Zenit St Petersburg har tänkt sig att ta klivet upp i den absoluta europeiska toppen – omedelbart, precis just nu – och har utformat sin egna, nyryska modell för hur det ska gå till.

Stora pengar, snabba pengar. Hulk och Alex Witsel på en enda dag för 80 miljoner euro. In med det nya och… se vad som händer.

Man kan säga vad man vill, men Abu Dhabi-versionen av Manchester City är ett exempel på hur en nyrik klubb bör resonera för att etablera sig på en ny nivå. Förändringen där har skett gradvis. Genomgripande. Tålmodigt. Långsiktigt. 

Zenit St Petersburg framstår just nu som motsatsen. De har betalat en snabb miljard – i övergångssumor, agentavgifter och sign on-bonusar – för att rasera allt som tidigare byggts upp. De var de dubbla ryska mästarna, laget som gick till åttondelsfinal i Champions League i våras. Nu är de i spillror. Det var inte ett fotbollslag som reste till bortamatchen i Samara i helgen; det var ett rullande inbördeskrig.

Ryske landslagskaptenen Igor Denisov åkte överhuvudtaget inte med till matchen. Stjärnanfallaren Alexander Kersjakov blev utbytt i paus, och därefter nedskickad till reservlaget med omedelbar verkan.

Allt handlade såklart om pengar. Det gör ju alltid det, i synnerhet i dagens Ryssland.

För att locka Hulk till Ryssland tvingades Zenit erbjuda honom en årslön uppemot 70 miljoner kronor, och en sign on-bonus på ytterligare 100 miljoner. Det är summor som klubbens tidigare nyckelspelare inte kommer i närheten av. Igor Denisov gick till klubbledningen och krävde en löneökning som motsvarade hans betydelse för laget. Han fick den inte.
– Jag är den första som vill se laget förstärkas, men varför ska utlänningarna tjäna tre gånger så mycket som lagets bästa spelare? Det vore en sak om Hulk och Witsel var Messi och Ronaldo, men det är de inte. Så varför ska vi då ha den här obalansen i lönesättningen, frågar sig Denisov i Sport-Express.

Nu strejkar Igor Denisov. Han säger att han tänker lämna Zenit i januari ”om inte situationen förändras”. Från hans perspektiv är frågan var egentligen en lojalitet tar slut. Andra har frågat sig – med hela historien runt Zenit och rasism i bakgrunden – var en xenofobi börjar.
– Folk säger att vi inte passar Hulk, men det gör vi. De säger att vi inte gav honom ett varmt välkomnande, men det gjorde vi. Vi försökte prata med dem båda, men det är svårt att kommunicera genom deras tolkar.  Och jag tycker ju att de snarare borde anstränga sig mer för att prata med oss. Vi brukade vara ett lag där alla spelade för varandra, men det är tydligt att klubbledningen inte satte något större värde vi vad den hade.

År 2012 har vi fått lov att acceptera att fotbollen kretsar kring ekonomi. Men det är en sak att ha pengar, en annan att kunna hantera dem.
– För mig handlar det framförallt om respekt. Jag har gjort över 200 matcher för Zenit, men de senaste nätterna har jag haft svårt att sova. Klubben har gjort mig till en rik person, men jag vill ändå att den visar sin uppskattning för mig och de andra ryska spelarna som är ryggraden här. Pengar borde användas för att bygga en bra stämning runt laget – inte för att förstöra den.

/Erik Niva

Sunday Bloody Sunday. Hann inte mer än sätta foten inne på redaktionen innan jag mötte en rödblommig, frustande Robert Laul som kom manglande mot mig med ett oxblodsfärgat baseballträ i ena handen, en sliten machete i den andra och en calzone med extra allt i den tredje.

Äh. Vill ni delta i en relevant diskussion om den nya journalistiken, hur den påverkas av nätifiering och klickjakt så ta er in på Roberts blogg idag. Jag lovar att det inte ska bli en vana att rekommendera det, men det finns ett samtal värt att föra om utvecklingen han tar upp där.

Om vi bortser från storleken på penseln så håller jag med honom. Det enda principiella jag vill invända mot är en sjukdom som alltid dyker upp även i diskussioner kring supporterkultur: Rankandet av supportrar, den tvärsäkra uppdelningen i vad som är genuint och inte.

För drygt tio år sedan skrev Rex Nash vid University of Liverpool en intressant forskningsartikel om LFC:s fans i Skandinavien. Han upptäckte att svenska eller norska Liverpool-supportrar driver en extrem jakt efter autenticitet i sitt supporterskap. Det var – jag citerar ur min upplevelse av texten, inte direkt – till och med så att de var i större behov av genuina berättelser och myter kring Det Äkta Liverpool än vad Liverpool-fans som bodde mitt i Liverpool, som hade vuxit upp och ihop med klubben, hade.

Utlands-fansen läste in sig, konsumerade slaviskt all information, åkte över på helgresor, gick på rätt pubar och lärde sig rätt sånger, bar rätt kläder och såg till att känna till rätt historier. De var stenhårda i sitt sorterande av vad som var äkta eller inte.

Jag tycker också att det är omöjligt att klona kärleken hos en Gais-supporter som levt ett liv i och runt Gais, som fått sin värme i arv av sin farsa och har Gais som en andra hud och första identitet.

Men jag skulle inte döma ut alla andra kärlekar som oäkta eller värdelösa. 2012, i en helt ny medial miljö, finns det ganska många som upplever kärleken till Juventus eller Manchester United som det mest äkta och värdefulla de har i sin relation till fotbollen. Ska vi tala om för dem att de, eh, känner fel?

En äkta supporter är, helt enkelt, en som bryr sig, en som är närvarande – och det behöver inte alltid betyda att man står på läktaren på Strömvallen. Det är som att diskutera vad som är konst: man landar till slut i beskrivningen att… det som är konst är konst, för att vi bryr oss.

Det finns bra och dålig konst, bra och dåliga supportrar, bra och dålig journalistik. Hur objekten ser ut bryr jag mig faktiskt mindre om.

Jag vet inte. Det är omöjligt att föra en diskussion om den moderna fotbollen eller den moderna journalistiken, förmodligen också om den moderna konsten, utan att samtidigt föra en diskussion om politik.

Politik är att vilja, sa Palme. Politik är att sälja, vet vi nu. Och den som vill byta ut ordet ”politik” mot ordet ”journalistik” har gott om argument.

Är det relevant att publicera texter som ingen vill läsa? Det är klart att det är. På samma sätt som det är relevant att fatta politiska beslut som alla vänder sig emot. För att man vet bättre, för att man vill mer.

Det här är saker vi diskuterar både ofta och mycket. Det här är saker vi borde diskutera ännu oftare, ännu mer.

•••
•••

Så, för att inte helt förlora fokuset på de flashigaste av arenor – någon ska ju ta ansvar för det också – ett litet PS från Paris: veckans viktigaste uttalande från den franska Zlatan-horisonten.

I fredags uppmärksammade l’Équipe att det är 80 år sedan proffsfotbollen kom till Frankrike. De gjorde det med fem sidors historisk porr kring den första upplagan av proffsserien, från 1932, och med en stor intervju med René Llense, den äldste ännu levande franske spelaren som var med på den tiden.

1932 stod Llense i mål i Sète (Hofors-Lasse Erikssons klubb), nu är han 99 år gammal och pratar med värme om engelska fotbollskängor av läder och gulliga segerbonusar (när Sète vann dubbeln 1934) på 50 francs, motsvarande 5000 kronor i dagens värde.

L’Équipe frågar Llense om han fortfarande ser på fotboll, och får svaret att han minsann ser varenda match. Men allt gillar han ju inte:

– På min tid hade inte en spelare som Zlatan Ibrahimović klarat sig i tio minuter på plan. Såna grabbar, lite kaxiga, var man inte så förtjust i på vår tid.

Bara så du vet, Zlatan. Om du kommer till 1932 så ska du ligga jävligt lågt.

/Simon Bank

Inte fick jag gå på Vågen och dansa mig en låt, inte fick jag äta kyckling – men tack vare BK Häcken och en svensk klack blev det en fin fredag ändå.

Från Hisingen kommer allsvenskans just nu bästa fotboll, och undantaget en unken gammal ramsa från ett litet segment av klacken (den om Samir Bakaou: nostalgisk rasism är fortfarande rasism) höll Djurgårdssupportrarna den där sortens klass som lär, eller i alla fall borde, spridas världen över via youtube.

De stod alltså kvar och sjöng i nära en halvtimme efter slutsignalen, inför en tom arena.

Igår skrev jag om det.

Idag tänkte jag skriva om en annan sorts supporterskap, och jag tänkte be er läsa utan att se det som det mest könsrollscementerande sedan ni läste Lilla Fridolf på det ena eller andra utedasset.

Okej? Okej.

Det var Repubblica som gav oss en notis i veckan, om en händelse för närapå precis ett år sedan. En femtioårig Inter-supporter från Pavia kom hem till sin familj med en upprivande berättelse. Han hade blivit rånad av fyra ynglingar, maskerade och beväpnade med kniv hade de tvingat av honom 300 euro.

Mannen var uppriven, förstås, och hade redan hunnit gå till polisen och anmäla saken.

Det hela var en stor sak för den enskilde, det kan man förstå. Det var däremot ingen jättesak för polisen, det kan man också förstå. Men eftersom de tog sitt yrke på allvar bad de ändå mannen komma tillbaka till stationen efter att ha studerat föreliggande bevisning.

Och där någonstans började bilden krackelera.

Var det verkligen sant, alltihopa? Till slut orkade inte femtioåringen hålla fast vid sin ursprungsversion. Till slut valde han att berätta vad som egentligen hänt.

Han hade ju inte blivit rånad. Han hade handlat.

Eftersom han höll på Inter kunde han inte låta bli att fynda i en sportbutik, för 160 euro hade han köpt en blåsvart huvtröja och Julio Césars målvaktströja. Resten av pengarna hade han lagt på cigg och lite annat, och när han handlat färdigt insåg han hur illa ute han var.

Hur i hela världen skulle han kunna förklara för sin fru att han lagt 1500 spänn på Inter-tröjor?

Det bästa svar han kommit på var alltså att hitta på fyra unga män, knivar, ett rånöverfall och en polisanmälan. Höga poäng för kreativitet, låga poäng för intelligens.

Idag är det ett år sedan polisen själv anmälde en femtioåring från Pavia för att ha hittat på ett brott som inte fanns. Och imorgon möter Inter Siena.

Det är ju möjligt att det finns något litet tragiskt korn i den där berättelsen, så jag tänkte komplettera med en annan, egen, på samma tema: fotboll, Inter, lögner.

När jag växte upp hade min pappa en konstnärskollega – vi kan kalla honom Lorenzo, eftersom han inte heter så – som höll på IFK Göteborg. Lorenzo hade spelat i klubben, aldrig i a-laget vad jag vet, men det berättades att han en gång nickat in en hörna som han själv slagit.

Hur som helst, när Blåvitt skulle möta Inter i Uefacup-kvarten 1987 hade Lorenzo hamnat lite trångt till. Han hade, av det ena eller andra skälet, ingen biljett till matchen. Han hade heller ingen avsikt att acceptera att det var så det förhöll sig.

Eftersom han var en väldigt skicklig grafiker, med fri tillgång till en tryckpress, fick han en idé. Eftersom han dessutom var kort, svartmuskig och utrustat med vad som bara kan beskrivas som en italofil mustasch, fick han en idé till.

Lorenzo – som alltså inte heter Lorenzo – skred till verket vid sin press, tryckte ett väldigt litet visitkort med raka, fina bokstäver, och när det väl var dags för match övade han in ett par italienska meningar och tog sig till pressingången vid Nya Ullevi.

Väl där lämnade han fram sitt egentryckta presskort, vevade med armarna och förklarade att det måste blivit något fel om hans namn inte stod med bland de ackrediterade journalisternas.

– Lorenzo Pocco, da Milano Express!

Eftersom den svenska preskriptionstiden för brott som ger livstids fängelse är 25 år kan jag ju avslöja att det gick vägen.

Det är i år 25 år sedan IFK Göteborg spelade 0–0 mot Inter. Lorenzo Pocco från Milano Express såg, så vitt jag vet, matchen från pressläktaren.

/Simon Bank