Ni vet vad man säger om riktigt bra målskyttar: De ser chansen komma, och så hugger de direkt.

Jag är lite sån.

För fem år sen såg jag en chans komma, och vips, så hugger jag!

Tänkte köra lite konsthörna här i bloggen, om ni ursäktar. Vi är snart tillbaka i vår vanliga mix av snygga mål, raka rör och lite naket. Stay tuned.

Men konst då. Har ni hört talas om Jürgen Teller? Om ni inte gjort det så har ni i alla fall sett hans bilder. Teller är en av världens absolut främsta, kanske till och med den främste, modefotografer. Han har plåtat åt Dolce & Gabbana, han har plåtat åt den underbara Vivianne Westwood, han plåtar kontinuerligt åt Marc Jacobs (senast årets höstkollektion), han har fotograferat Victoria Beckham, han har jobbat väldigt mycket med QPR-hangarounden Kate Moss och han stod för en del av bilderna i Pelés vidrigt vulgära coffee-table-bok som kom ut häromåret, den som kostade 20 000 kronor och vägde tolv kilo.

Han gör det mesta, särskilt när det gäller modefotot, med en ojämn men spännande blandning av klassicism, råhet och kitsch (ut och googla med er). Det är liksom rätt kalla bilder, men utmanande.

På torsdag öppnar en ny Jürgen Teller-utställning på flashiga NY-galleriet Lehmann Maupin, vilket påminde mig om det första konstnärliga verk jag sett av Teller.

Jag såg det för fem år sen, tänkte att jag borde rapporterat om det i något forum och yadayada så är vi här. Jürgen Teller är nämligen inte bara fotograf och konstnär.

Han är också mamma.

Nä, det är han inte alls. Men han är fotbollssupporter. Han gillar Nürnberg och Tysklands landslag. Fotbollen har funnits med som ett återkommande motiv i hans konstbilder, och när han häromåret gav sig in i en form av psykoterapi där han återvände hem till Tyskland för att konfrontera sin egen historia (hans egen far var grav alkoholist och tog livet av sig) hade han med sig en boll. Han provocerade sin fars grav genom att fotografera den med en fotboll, eftersom pappan hatade fotboll. Och han fortsatte med många andra bilder med bollen i centrum eller periferin.

Men det var inte det jag såg först. Det första Teller-verk jag såg var en film – jag såg bara delar – som han spelade in 2002. Den handlade också om en form av terapi. Teller gjorde nämligen det enkla. briljant självklara och riktade en kamera mot sig själv under 90 minuter den 30 juni 2002.

Filmens titel?

Brazil 2, Germany 0.

– Jag tänkte plötsligt att ”Åh herregud, Tyskland är i VM-final, det kanske aldrig händer igen under min livstid. Jag måste göra något med det.

Jag har haft en liknande idé själv, om att det vore förbannat roligt att spela in en dokumentärfilm där man sätter en kamera mot tio ovetande åskådare under en fotbollsmatch, och sen låter dem analysera sig själva efteråt (”Det var ju fem meter offside, ändå skriker du att domaren är en hora. Och du är ju utbildad advokat, och du försöker uppfostra dina barn – så… hur tänkte du där?”). Jürgen Teller gjorde ungefär det, men med sig själv.

– Jag kunde inte ens fucking se det. Det var fruktansvärt, meddelade han efteråt.

Teller skriker i filmen, han svär och mår dåligt och hoppar och svär igen.

– Det är det mest störande jag någonsin sett. Att en vuxen man kan bli så förryckt, så känslosamt väck att någon ren, djurisk instinkt tar över. Ingen Hollywood-skådis skulle kunna göra om det om han ombads att spela det. Allt finns i ögonen, all den där känslan och ilskan och frustrationen. Jag brukade undra varför [min fru] Venetia och min mamma hatade mig när jag tittade på fotboll. Men nu vet jag. Det är hardcore.

Vi behöver inga vädermän som berättar för oss åt vilket håll vinden blåser. Men det är en film ni ska se om ni får chansen – och håll med om att det finns något befriande i att en briljant tysk konstnär gräver i sitt eget, nürnbergska jag och kommer fram till samma sak som vi alla vetat sedan första gången vi såg en värdelös vänsterback slå ett lite för långt inlägg för just vårt lag:

Det är hardcore.

/Simon Bank

En begränsad rapport från en balkong i solen på Malta.

Jag har sovit en timme eller två på två dygn, och har ägnat tiden åt att skriva en alldeles för platt rapport om landslagets vidare VM-äventyr. Ge mig chansen en dag till, så lovar jag att berätta något med större bredd.

Vi har det i alla fall fint här. Det är första gången jag är på Malta, och det är verkligen ett hysteriskt fascinerande landskap att fästa sin uppmärksamhet i. Här finns ett arabiskt språk, nymilleniets alla spelbolag, minimalistisk arkitektur och språkresor med 19-åringar från Säffle, Västerås och Lidköping som heter Anna, Hanna och Sanna.

Och mitt i allt ska vi berätta om en fotbollsmatch som bara ska vinnas.

Och om vi backar lite? Ni har sett Zlatans magmål? Såklart. Ni har följt Kaladzes amorteringsmatch? Ni har sett el Pibes sista stormatch? Ni kan allt om Skottlands extatiska publikuppbackning en enkel kväll med makedonbesök?

Jo men det är klart att ni har, det är klart att ni gör. Men det är hög tid att notera det som hände ett lager under det mest uppenbara en vanlig landslagshelg. Och det är förstås här vi ska se till att göra det tillsammans.

Ta det här med U21, till exempel. Ni såg ju att Sveriges kycklingar åkte ner till Podgorica och plockade tre imponerande poäng av Montenegro. Albin Ekdal och världens finaste Agon Mehmeti gjorde varsitt mål, och Sverige spelade med en startelva där alla spelare är antingen utlandsproffs eller ordinarie i allsvenskan.

Och vart någonstans vill jag med det?

Jo, det ska ni få veta.

Ganska precis samtidigt gick nämligen Italien på pumpen i ”Galles”, eller Wales på normalt språk.

2–1. City-mittbacken Christian Ribeiro och ett tv-spelsmål av Arsenals wonderkid Aaron Ramsey. Rättvist var det också, och det finns intressanta saker att säga om det – mer än att Wales har en fascinerande generation på gång, att Paloschi var den ende italienare som gjorde sitt jobb och att Super-Mario Balotelli blev sanslöst sågad för sitt ointresse. 

Det finns nämligen en dimension till, och även om vi tagit upp den tidigare här i bloggen så finns det all anledning att göra det igen. Italiensk fotboll har nämligen problem med ungdomar. Den är för intellektuell, för hantverksmässig, för krävande. För att kvala in till Serie A så måste du ha gått igenom tio nivåer av fotbollsförståelse, och det ställer till det för landslaget.

PFPO, observatoritet för professionella spelare, släppte sin årsrapport i veckan, och vi kan väl dra siffrorna och låta dem hålla föredrag på egen hand (det där var en omskrivning för ”låt dem tala för sig själva”). Det handlar om andelen spelare i toppklubbarna som är ”egna produkter”:

I Frankrike är andelen 30,3 procent, jämfört med 35,3 procent för två år sen. Klart mest i de fem stora ligorna. Italien är sämst, med sina 12,8 procent. Omvänt: Andelen utländska spelare är högst i England (59,2 procent). Tyskland har också glidit över 50-procentsgränsen (50,2) för första gången.

Liverpool är den mest utländska av alla klubbar, med sina 90 procent i snitt. Det säger en del om hur viktiga Stevie G och Jamie Carragher är för den klubben. I Italien är man uppriktigt och logiskt oroade över att spelare som Macheda, Aquilani och Beppe Rossi tvingats utomlands.

Det handlar förstås om pengar, men det är inte hela förklaringen. Vi går in på siffrorna igen: 12,8 procent av spelarna i Serie A var egna produkter, ingen annan toppliga i Europa är lika svag på den biten. Frankrike är alltså nästan tre gånger bättre. Det europeiska snittet ligger på drygt 20 procent, men sjunker konstant år för år.

Och vilka klubbar ska vi applådera, då? Tja, det finns ett gäng som, faktiskt, drar in över 40 procent egna produkter, och jag gillar faktiskt allihop: Athletic Bilbao, Nancy, Barcelona, Toulouse, Espanyol.

Definitionen för club-trained players är att de varit registrerade i klubben under tre år av de formativa åren (16-21). Det finns fler klubbar som snittar över 35 procent: Arsenal, Real Madrid, Manchester United, Bayern München. I Italien är det svårare för inhemska spelare att slå sig fram, ingen av storklubbarna snittade över 20 procent.

Vad det betyder? Tja, till att börja med betyder det att förbundskaptenerna för Italiens u-landslag måste leta i prima-vera-serierna för att hitta spelare.

PFOP gav sig också in på att jämföra andelen utländska spelare i de stora ligorna. Resultatet har ni här:

1. Premier League 65,2 procent. 2. Bundesliga 53,1 procent (över hälften för första gången). 3. Seria A 39,6 procent (jämfört med 24,3 procent i den senaste mätningen – när storstjärnorna försvinner utomlands ersätts de av utländska spelare, inte av talanger). 4. Ligue 1 33,8 procent.

Så ser rörelserna ut på den europeiska fotbollsmarknaden, och det kan vara värt att fundera över. I perspektivet ”en enda stor marknad, utan nationsgränser” är det förstås inga problem alls. Då är det, i humanistisk anda, ingen som helst skillnad på en inhemsk 21-åring och en som kommer från en akademi i Ghana. I ett landslagsperspektiv, däremot, är det förstås ett gigantiskt problem. Och för Liverpool är det en fråga om vad en klubb är för något, om vad värdet av en lokal förankring väger.

Så kom aldrig, aldrig och påstå att fotbollen inte ställer intressanta frågor.

/Simon Bank

Vi har en del att beta av, så det är bara att hugga i direkt.

Med tanke på att Sveriges match sändes på TV8 – av någon helt obegriplig anledning – finns det ju faktiskt en risk att ni är några därute som inte sett ett av de mest bisarra målen i svensk landslagshistoria. Så här har ni – Zlatan och hans mage.

Lika bra att dra iväg den andra matchen med direkt svenskbetydelse också. Nicklas Bendtner gjorde ett praktfullt ledningsmål för Danmark, men med mindre än fem minuter kvar reagerade brassen Liedson instinktivt, och nickade in målet som håller Portugals VM-hopp vid liv.

***

Ute i den stora vida världen ringde realismen på Argentinas dörr, och förkunnade att det kanske har sina fördelar med en förbundskapten som kan organisera ett försvar och styra upp defensiva fasta. Inför bjässebataljen mellan Argentina och Brasilien hade Diego Maradona avfärdata Luisão med beskrivningen ”basketspelare”. Well, Magic Johnson hade kunnat nicka in den här bollen om han fick stå så här omarkerad. Luis Fabiano gjorde sedan både ett andra och ett tredje mål för Brasilien, och då spelade det liksom ingen roll att Jesús Datolo gjorde matchens vackraste mål.

Brasilien till VM.

***

I den största matchen i Europa så lyckades inte Slovakien riktigt avfärda storebrorsorna från Tjeckien, hur mycket de än försökte. Stanislav Sestak gav hemmalaget ledningen efter en timme – men Daniel Pudil kvitterade strax därefter. Marek Hamsik slog in straffen som var på väg att ta Slovakien till Sydafrika – men med fem minuter kvar så nickade Milan Baros in kvitteringen.

***

Efter Zlatan kom ju kvällens mest bisarra sekvens i Tbilisi. Ett pressat Italien var ju tvungen att besegra Georgien borta, och som tur var hade de Silvio Berlusconis gode vän och Milans mittback Kakha Kaladze i motståndarlaget. Kaladze nöjde sig inte med att ge Italien ledningen – han dubblade den också, liksom för att vara säker.

Kvalitetssjälvmål av Julien Escudé också, när Frankrike spelade till sig ännu mer problem i och med 1-1 hemma mot Rumänien. Thierry Henry hade innan dess givit de blå ledningen.

Bland de andra elefanterna kan vi konstatera att Spanien är VM-klart, efter att ha gjort 5-0 på Belgien med ännu en mäktig uppvisning. Måste jag välja ett mål så tar jag nog det första, tack vare David Villas förarbete till David Silva.

Och så ska vi nämna att Mesut Özil dominerade fullständigt då Tyskland slog VM-värden Sydafrika med 2-0 i en vänskapsmatch.

***

Mixade resultat för våra nordiska grannar. Petri Pasanen stötte in ett sent segermål i Baku, som gör att något litet VM-hopp fortfarande lever för Finland. Men efter att Eidur Gudjohnsen snott två poäng av Norge så är deras VM-chanser i praktiken borta. Vi räknar in Bosnien också, va?! Klart att vi gör. Zlatan Muslimovic såg ju till så att Bosnien fortsätter vara på kurs mot den där play off-matchen på Råsunda som känns skriven i stjärnorna.

***

Bra kväll för lagen från de brittiska öarna. James McFadden sänkte Makedonien med en Glasgow-gambeta, och gav Skottland greppet om andraplatsen i sin grupp. Robbie Keane avgjorde sent i Nicosia, såg till så att en ren gruppfinal mot Italien väntar. Och efter att Kyle Lafferty givit Nordirland ledningen i Polen såg det länge ut att bli a clean sweep, men ett kvitteringsmål av Marek Lewandowski med tio minuter kvar tajtade till läget ytterligare i en redan tät grupp.

***

En billig engelsk straff efter att Wayne Rooney lagt sig enkelt gav nytt liv åt den tröttsamma filmningsdebatten. Jermain Defoes mer renhåriga mål gav hur som helst England vänskapssegern mot Slovenien. Och appropå Spurs kan vi notera att Roman Pavljutjenko satte både en och två straffar när Ryssland enkelt besegrade Liechtenstein– och dessutom desarmerade en planstormare.

***

På samma tema – in på upploppet, ut i världen. I världsdelen vi känner som CONCACAF satte en återupplivad Gio dos Santos första målet borta mot Costa Rica, då ett revitaliserat Mexiko fortsätter återhämtningen efter Svennis. Och i Afrika tappade ett tappert Gabon mark på världsrankingen. Fina mål från Achille Emana och Samuel Eto’o tog Kamerun tillbaka in i VM-matchen.

***

Till sist – kvällens tre vackraste mål som jag inte fick in någon annanstans.
3. José Manuel Rey, för Venezuela mot Chile.
2. Wesley Sneijder, för Holland mot Japan.
1. Stevan Jovetic, för Montenegro mot Bulgarien.

Något annat?

/Erik Niva

Det här är ju så fullständigt otroligt att det inte går att skriva, att det inte ens går att förstå.

Sånt här händer inte.

Ändå händer det svenska landslaget gång efter annan. Och ändå händer det Zlatan Ibrahimovic mest hela tiden.

Vilken komplett och totalt osannolik upplösning på en match som redan hade hunnit bli ologisk.

Äntligen var ju det riktiga Sverige tillbaka, och gjorde en helgjuten attitydsinsats. Från första minuten gick ett fokuserat landslag in och tog jobbet, gjorde det som behövde göras. Här var det löpningar utan boll, press och understöd, positioner långt fram i banan, noggrannhet på fasta situationer, ett kompakt lag som trängde ut ungrarna i banan – ett lag där spelarna gjorde varandra bättre. Sverige visade auktoritet, drog fördel av all den där kvalrutinen som faktiskt gjorde så att.

Det var det Sverige som vann med 2-0 i Polen hösten 2003, det Sverige som slog Spanien med 2-0 hösten 2006 – det var Lars Lagerbäcks landslag när det är bra. Det fanns ett enda fel med den här laginsatsen, och det var att vi inte såg till att döda den här matchen någon gång mellan matchminut 8 och matchminut 80.

Men sedan kom den där olycksaliga, ödesbådande straffsituationen. Och vad ska man säga?! Jag förstår att domaren blåser. Det var en klumpig tackling av Rasmus Elm i en situation där han inte behöver göra den – och det går inte att klandra den italienske domaren för att han tar det enkla alternativet och ger hemmalaget sin straff.

Att jag själv tycker att regeltolkningen är överdriven och att det generellt blir alldeles för många straffar som ger för stora konsekvenser – det är en diskussion som vi får ta en annan kväll. Det passar sig riktigt inte här och nu.

Men vem fan bryr sig? När stopptiden var över så rikoschettade Zlatan Ibrahimovic in ett fullständigt absurt segermål i samma bur där han bombade oss till Tyskland för nästan prick fyra år sedan.

Vem fan bryr sig om en onödig straff, när Sverige har vunnit i Ungern med 2-1, och en brasse har givit Portugal ett sent kryss i Köpenhamn. Exakt vad det betyder i en resultatmatris med dussintalet variabler och Danmark och Portugal och minst dåliga grupptvåor har inte min dator gigabytes för att räkna fram – men jag är inte dummare än att jag begriper att en sådan här vettlös vinst faktiskt är värd mer än tre poäng inför den återstående kvalhösten.

Där vi kom in i den här matchen med ett Sverige helt utan rytm och rörelseriktning har vi nu ett lag med sådant flyt att det känns som att det kan surfa hela hösten lång.

Drömmen lever.

***

Just det, ja. Betyg ska ni också få: 

Andreas Isaksson +++
Mikael Nilsson ++
Olof Mellberg ++++
Daniel Majstorovic ++++
Behrang Safari +++
Rasmus Elm ++
Anders Svensson +++
Kim Källström ++++
Samuel Holmén +++
Johan Elmander ++++
Zlatan Ibrahimovic +++

/Erik Niva

Men se på fan.

Det är en märklig dag i Budapest. Det är det nästan alltid, den här kombinationen av att vara en sann kulturstat med ett enormt intellekt, kombinerat med den moderna rollen som Europas Bangkok (sex, sex, stripp, sex) ger en lätt surrealistisk touch till hela huvudstan.

Men just idag är det speciellt. Budapest har lyckats planera in Pride-tåg, maraton och VM-kval inom ett par timmar, och det ställer vissa logistiska krav. Det flyter inte helt obehindrat. Avspärrningar överallt, sirener överallt, kravallpolis överallt.

Jag laddade med ett besök på en William Turner-utställning som undersökte hans italienska stråk. En cappuccio i solen, enskildhet, dagens tidningar, oerhört måleri, men också en permanent samling som var stängd just den här dagen. Fascist- och Pride-krocken gjorde att de tog det säkra för det osäkra. Nederlag.

Och fotbollen? Sverige? Det vet ni redan allt om. Jag sitter just nu med världens sämsta u-lands-stream och räknar in tre poäng för Kamerun i ödesmatchen mot Gabon. Det är en kvart kvar, de kommer att vinna.

Vad det betyder för Gabon, landet Gabon, får vi se. Det är två timmar kvar till avspark på Puskás-stadion, så jag nöjer mig med ett fint järtecken.

Det var så här: Kamerun slet ont, Gabon höll 0–0, VM-chansen var på väg bort för Le Guen, Eto’o och gänget.

Då slet sig Achille Emana loss i straffområdet, förbi en back på högersidan, dålig vinkel, högerfotsläge. Så drar han en vrist rakt upp i första hörnet, stenhårt.

1. Det var väldigt likt Zlatan Ibrahimovics mål i Budapest 2005 (bara sämre).

2. Emana är Johan Elmanders gamle lagkompis i Téfécé.

Make of that what you will. Sammy Eto’o har just gjort 2–0. Och Sverige ska snart spela VM-kval.

UPDATE: …och nu har Zlatan gjort mål också. Armenien-BiH 0–2 (73) Muslimovic. Optimismen flödar.

/Simon Bank

Ska vi försöka ruska av oss en av de mest beklämmande insatser jag någonsin sett ett svensk fotbollslandslag göra, och blicka fram emot något roligare?

Jo, jag tycker det.

Stor, massiv, avgörande kvalkväll i fotbollsvärlden idag. Jag lämnar uppsnacket av Sverige-matchen i Budapest till de som följer Sverige-matchen i Budapest – de får även ta hand om Gabon-Kamerun –och drar istället ihop en hastig miniguide till de övriga matcher som ni verkligen borde bry er om det kommande dygnet.

1. Argentina-Brasilien
Ibland säger verkligen en bild mer än 84 ord. Såhär såg det ut utanför Gigante de Arroyito-stadion i Rosário när det började dra ihop sig mot biljettsläpp. Häpnadsväckande, men inget unikt. Folk övernattar ju i köer för att se Hammerfall numera. Men nu var det bara det att den här bilden tog i söndags. Och biljetterna släpptes på torsdag. Och matchen spelas idag. Folk är med andra ord… ganska intresserade.

2. Slovakien-Tjeckien
Bara 24 000 åskådare ryms på Slovan Bratislavas Tehelné Pole-stadion, men hemmacoachen Vladimir Weiss tror att det blir drag så det räcker ändå. Slovakien är bara några få segrar ifrån det första mästerskapet i nationens självständiga historia.
– Våra fans kommer att skapa en stämning som aldrig tidigare upplevts i Slovakien.
Weiss var själv en del av den tjeckoslovakiska trupp som nådde VM-kvarten 1990. Det var tjeckernas coach Ivan Hasek också. Men det har ju liksom hänt en del sedan dess.
– Jag gillar inte att se tillbaka. Nu blickar vi framåt, och skriver ny historia, säger Weiss.
Efter att Slovakien chockvunnit förstamötet i våras tröstade sig ett halvdussin av de tjeckiska spelarna med att gå på någon sorts bordell, och blev avstängda av förbundet på obestämd tid. Nu är Baros, Sverkos och Kovac tagna till nåder – samtidigt som Jan Koller övertalats att hjälpa till och Tomas Rosicky gör intressant comeback från skada. 

3. Danmark-Portugal
Det är ju inte bara för vårt eget intresses skull – det är ju faktiskt så att fyrorna från förra turneringen nu ligger väldigt nära att missa Sydafrika, med sin regerande världsmästare i individuellt fotbollsspel och allt.
Ett pressat Portugal kommer med hela sitt ytterartilleri till Köpenhamn – Danmark svarar med en kanin. Det är i alla fall så Ekstrabladet beskriver den smått överraskande uttagningen av Utrechts gamle högerytter Michael Silberbauer som vänsterback med Ronaldo-ansvar. ”Förbundskapten drar helt enkelt upp en kanin ur hatten”, konstaterar EB.
Både Thomas Sörensen och Jesper Christiansen är skadade, så det blir Bröndbys Stephan Andersen som står i mål för danskarna.
– Mitt livs match, bedömer Andersen. 

4. Skottland-Makedonien
Fortfarande är det så att Skottland kanske är den mest realistiska utmanaren till Sverige om en plats som inte-sämsta-tvåa i det här gruppspelet – men efter 4-0-förlusten på Ullevål arbetar en hårt kritiserad George Burley nu med kniven på strupen.
– I’m gutted for George, men han är den mest positiva människa jag någonsin träffat. Jag frågar honom om han sett tidningarna. Han svarar bara: ”Nope”. Han har hanterat pressen på ett annat sätt än jag skulle ha gjort. Jag skulle haft händerna runt halsarna på flera av er.
Skottlands assisterande förbundskapten Terry Butcher försöker inte snacka ner matchens betydelse. Enligt honom är det den klart största landskamp han någonsin varit inblandad i – inklusive Englands VM-semi mot Tyskland 1990.
– Utan minsta tvekan. Ingenting skulle ge mig större glädje än att se Skottland vinna detta, efter allt som hänt.
Men är inte Butcher… ja, engelsman?
– Jag bor i Skottland, och har gjort det i 18 år. Jag arbetar här, och min son är född här. Det sårar mig att få kritik för att inte vara tillräckligt skotsk. 

5. Cypern-Irland
Senast de här två länderna spelade kvalfotboll i Nicosia vann Cypern med 5-2 i en av de värsta matcherna i irländsk fotbollshistoria. Tar de revansch nu så sätter de sig själva i ett gyllene läge att tvinga självaste världsmästarna från Italien till kvalspel.
Förberedelserna är självklart minutiösa, ingen detalj går okontrollerad och… ja, när det irländska landslaget skulle checka in på sin flight till Cypern så uppdagades det att förbundet misslyckats med att boka in hela laget i business class. Drygt halva truppen fick lov att klämma in sig i ekonomiklass. Det var precis den här typen av amatörmässighet som fick en ursinnig Roy Keane att tappa tålamodet med irländsk fotboll i samband med VM 2002, även om Giovanni Trapattoni försöker tona ner missödet.
– Under alla mina år med stora lag och fantastiska spelare har jag rest ekonomiklass 80-90 procent av tiden.
Säkert, Trap.

/Erik Niva

Svensk fotboll, va…

Ja, vi står mitt i en helg där den liksom skulle bekänna färg, och det började ju inget vidare alls. Jag följde EM-kvarten halvvägs, med ett halvt öga, medan herrlandslaget körde sina sista lekövningar inför VM-kvalet, och det såg inte särskilt bra ut.

Lite känns Norge-fiaskot som en parallelluppgift till det som väntar här. Vi vet vilka vi möter, ett lag som sett sina bästa år men som fortfarande är habilt nog för att kräva en del av dig. Och vi vet inte riktigt hur väl rustade våra lag är för att möta det.

Damerna klarade det inte.

När det gällde var Seger-Schelin-generationen helt enkelt inte skicklig nog, framför allt var den inte stark nog. Nu får den leva med snacka-går-ju-hatten käckt på svaj tills de vuxit i den. Det känns ju som att det kan dröja.

Vad som är på gång i Ungern vet vi ungefär halvvägs. Ett passningsskickligt hemmalag med 41 000 fans i ryggen, optimism som väller in – och ett svenskt lag som inte vet a) om Zlatan är i form nog för att göra något stort och b) om Johan Elmander är i form nog för att göra något alls. Det finns ingen säkerhet, och det finns inget utrymme för att koppla på säkerhetsbältet.

Det blir en match som lyfter laget eller punkterar en era. Jag skriver mer om det i tidningen.

Det går annars två tuffa matcher i Budapest under lördagen. Sverige möter Ungern i den ena, Ungern möter ett mörker i den andra. För trettonde året i rad hålls Pride-parad i stan, och de senaste åren har tåget och festivalen drabbats av våldsdåd och svinerier. I EU-valet senast fick partiet För ett bättre Ungern tre platser i EU-parlamentet, med en agenda som lovade att – i samarbete med extremhögern – med alla till buds stående medel stoppa Pride-tåget från att gå genom Budapest.

Men det kommer att marscheras, och det kommer att spelas en match. Vi får se vilka som vinner.

Och mitt i all landslagshets… det var ju något vi hade glömt, inte sant?

Just det! Det är ju alldeles särdeles hög tid att summera the Mål-Otto Transfer Quiz©, den succéartade tipstävlingen som utlystes för närapå tre månader sedan.

Ni minns? Vad fint. Det handlade alltså om att spika klubbadresser för ett gäng av världens hetaste transferobjekt. Nu vet vi hur det slutade, nu har vi vinnare att kora och ett pris att dela ut.

Så här slutade det:

1. Kakà hamnade i REAL MADRID.

2. Franck Ribéry stannade i BAYERN.

3. Zlatan Ibrahimovic hamnade i BARCELONA.

4. C-Ron hamnade i REAL MADRID.

5. Edin Dzeko stannade i WOLFSBURG.

6. Karim Benzema hamnade i REAL MADRID.

7. Javier Zanetti stannade i INTER.

8. Skiljefrågan löd: ”Om jag ger Erik Niva en läderboll och EN chans att jonglera – hur många tillslag kommer han upp i då?”. Vi får se om den behövs.

Femton tappra krigare jobbade in fyra rätt totalt. Det räcker för hedersomnämnanden och avmätta applåder. För att ta sig till final krävdes fem rätt, vilket var precis vad ”Hannes” och ”Wallen” lyckades skrapa ihop.

Detta betyder, i sin tur, att vi har en final som måste avgöras, en skiljefråga som måste tas till. Det första jag gör när världen ramlat på plats och jag landat i Sverige igen, i slutet av september, är att ladda en videokamera, jaga rätt på en fontsize och en läderboll – och låta the joyful Erik Niva juggle away.

Hannes gissade på nio tillslag, Wallen satsade på tolv.

Närmast vinner. Men vi ska inte glömma att Wallen gjort det väldigt bra som ändå tagit sig ända hit.

/Simon Bank

Ett sista fredagssvep genom de europeiska fotbollsmedierna innan vi verkligen börjar varva upp inför landskamperna?

Okejrå.

Vi har ju till exempel den småskvallriga artikeln i katalanska Sport, som kartlägger ”Zlatans nya liv”. Den är väl lite kul. Vi får ju till exempel reda på att:
* Zlatan föredrog att ta över Sylvinhos skåp i omklädningsrummet, snarare än att flytta in i Eto’os gamla.
* Att Pep Guardiola varje dag gör en poäng av att inleda träningen med att säga ”Hur mår du?” på italienska till svensken.
* Att Zlatan ”oväntat” har bondat med Leo Messi, så till den grad att de alltid äter vid samma bord på träningsanläggningen, tillsammans med Dani Alves, Rafa Marquez och Maxwell.
* Att han gillar termalbaden och bastun, ”kanske på grund av hans svenska bakgrund”.
* Att han är så ambitiös på träningarna att han alltid lämnar passen sist, efter att ha stannat kvar och skjutit lite extra på reservmålvakten José Manuel Pinto. Fliten har smittat av sig, och nu ska Dani Alves, Gerard Piqué och Bojan börjat ansluta sig till skotträningen. Men det är svensken som har bäst klipp. ”Han skjuter så hårt att det gör ont”, säger Pinto.
* Att han ofta ägnar minst en kvart framför spegeln innan han lämnar omklädningsrummet, och att han har en tatuering med någon sorts osynligt bläck vid naveln, som tydligen bara kan ses vid någon sorts uv-strålning. 

Så vet ni.

***

Inga tyngre nyheter då? Jovars, vad sägs om den här – Silvio Berlusconi tänkte ta och sälja Milan till den kontroversielle libyske ledaren Muammar Khadaffi. Det är vanligtvis trovärdiga La Repubblica som uppger att parterna diskuterade affären vid ett toppmöte i Tripoli söndags – dagen efter derbyförnedringen – och att en köpesumma skulle ligga någonstans mellan 600 och 800 miljoner euro.

***

Den bästa läsningen hittar vi i spanska As, som träffat Rubén de la Red, en fotbollsspelare i konvalecens. Det har ju gått snart ett år sedan den begåvade Real Madrid-mittfältaren segnade ner på planen under en match i spanska cupen. Sedan dess har han inte rört en fotboll.
– Jorge Valdano har sagt åt mig att klubben varit i kontakt med doktorerna igen, men att de fortfarande inte kan sätta ett namn på det jag drabbades av. De vet inte ens varför jag svimmade. Som en försiktighetsåtgärd är det beslutat att jag inte ska ägna mig åt någon fysisk aktivitet. Och där är vi kvar.
* Har det inte tagit för lång tid att få fram en diagnos?
–Mitt fall är väldigt ovanligt, eftersom alla tester gått bra. Men vi kan inte bortse från svimningen. Det krävs att vi är helt säkra på att det inte kan hända igen när som helst. Och det innebär att jag inte kan ta några risker.
* Elva månader utan svar. Hur påverkar det dig?
– Man lär sig att leva med det.
* Om vi går tillbaka till den 30 oktober ifjol. Vad minns du?
– Det var ögonblicket som förändrade mitt liv, och det kan jag aldrig glömma. Det var bara runt 25 sekunder jag var medvetslös. Jag låg i gräset. När jag vaknade stod alla runt mig, och jag förstod vad som hade hänt.
* Blev du rädd?
– Nej. Tro mig, jag var mer chockad, och kommer ihåg hur jag undrade: ”Varför ligger jag på gräset?”, samtidigt som doktorn sa åt mig att ligga stilla.
 * Har du sett bilderna?
– Många gånger.
* Vad känner du när du ser dem?
– En konstig känsla, som om jag ser hur något händer en annan person på tv. Jag kan inte fatta att det var jag som var där. Det är svårt att uttrycka i ord.
* Och nu har allt kommit upp igen, som en följd av det tragiska dödsfallet som drabbade Jarque.
– Ja, men han och hans familj har ju givetvis lidit större skador än mig. Jag hade mer tur, och sitter här nu. Det är väldigt sorgligt, och jag är så ledsen för honom och hans familj.
* Varför drabbar det här unga fotbollsspelare?
– En stroke kan drabba alla. Det finns inga åldrar eller yrken som är undantagna. Varför händer det fotbollsspelare? Det är inte det som är frågan. Plötslig död kan drabba dig i hemmet. Jag tror inte att det har att göra med att man spelar fotboll.
* I Italien har det antytts att det är dopning som ligger bakom.
– Det är absurt. Det finns massvis med exempel på cyklister som dopat sig, utan att något hänt dem. Och jag tror nog att det är jobbigare att sitta på den där cykeln än att göra det vi gör. Det är bara bullshit.
* Du är medveten om att det finns en risk att du aldrig spelar igen?!
– Jag antar det, men just nu kan jag inte tänka så. Jag strävar mot att få reda på vad det var som hände mig, och att det går att göra något så att jag kan spela igen. Framförallt vill jag få veta vad som gäller, så att jag kan stänga kapitlet. Att de säger: ”Du har det här, men du kan spela ändå”. Eller: ”Du kan inte spela, för det finns inget botemedel”. Tills dess så väntar jag.
* Vad skulle du göra för att få grönt ljus för att spela igen?
– Vad föreslår du?
* Klättra upp för Mount Everest?
– Om det är vad som krävs så börjar jag nu. Vad som än krävs för att kunna idrotta.

Vi önskar Rubén de la Red all lycka med klättrandet.

***

Till sist, den förmodligen roligaste bild jag sett i hela mitt liv. Just nu pågår ett sorts tränarsymposium i schweiziska Nyon. Såhär i kölvattnet av Eduardo-domen, Old Trafford-matchen och allt annat så är det förstås pikant att både Arsène Wenger och Alex Ferguson är där.

Ska de två ryka ihop igen – eller finns det någon i mitten som kan medla? Den här nytagna Getty-bilden illustrerar problematiken. Vem fan har sagt att det är enkelt att vara Uefa-ordförande.

/Erik Niva

Ria-Ria-Hungária.

Finfina flashbacks från Ferenc Puskás-stadion. En väldigt avslappnad ungersk träning, med väldigt avslappnade ungerska spelare och det är tredje gången på sex år jag är här för att se Sverige spela en liv-och-död-match i ett kval.

Senast var Lothar Matthäus förbundskapten, och han var en större stjärna än hela resten av laget tillsammans. Det var en resande cirkus, femstjärniga hotell, en förlängd skugga över ett lag som behövde allt annat än mer skugga (för helvete, de kan inte vakna på morgonen utan att se 50-talet i spegeln).

Nu är Erwin Koeman här. Jag har skrivit en del om honom till tidningen, lite mer om Zoltán Gera. Ni vet, Fulhams fine kreatör som är lite för mjuk för Premier League egentligen, men som ändå spelar eftersom… ja, eftersom han inte är den sorts spelare man vill ha på bänken.

Trevlig pojk, hur som helst. Spelar förmodligen imorgon.

Zlatan Ibrahimovic har klippt sig, Balázs Dzsudzsák har illröda skor med sitt namn på, planen är väldigt fin, läktarna är utsålda, Koeman har järnkoll på Berg från sitt Groningen och det kommer att bli en förbannat tuff lördag.

Men det där vet ni ju redan.

Sveriges match kommer att stötas och blötas och skötas överallt, så låt oss istället höja blicken och titta över hav och kontinentgränser för att hitta matcher som också har med oss att göra.

Jorå, rätt gissat: Gabon är i elden igen.

Ni minns att det blev lite liv när Gabon hipp som happ passerade Sverige på Fifas världsranking i våras. Lars-Åke gick ut och kaxade om att Sveriges U21 förmodligen skulle slå det där afrikanska bonkegänget och yada, yada, yada här är vi.

Ödesmatch för Sverige, ödesmatch för Gabon. Och även om det smärtar så finns det ju rätt många argument för att deras match har större betydelse. Gabon ska spela mot Kamerun, en match som skjutits upp sen i juni efter att Gabons president Omar Bongo avlidit och landssorg utlysts.

Nu är det dags, och det är två franska legendarer som möts. Kamerun har lockat över gamle Lyon/Rangers/PSG-tränaren Paul Le Guen, med en kappsäck full med pengar, och en välkomstfest bestående av 2000 dansare och ett tredagars kalas. Man kan säga att det var ett tecken både på ett bristande afrikanskt självförtroende och ett gott afrikanskt självförtroende. Storländerna plockar fortfarande in europeiska förbundskaptener så fort som de ska satsa. Tyvärr.

Och Gabon då? Världens 35:e bästa landslag (36:e, om man räknar med Sveriges U21) har mer att tänka på än vad som rimligen kan vara nyttigt.

I söndags hölls val i Gabon, det vanns av Ali Ben Bongo – son till den avlidne president Bongo. Valresultatet har ifrågasatts av hans motståndare, som skriker på valfusk.

Nu ska Bongo Jr alltså försöka a) bekräfta valresultatet, b) ena landet, c) orientera fram en vettig framtidsväg. Gabon lever på sin olja, men källorna sinar och enligt experter måste man hitta alternativa inkomster inom de närmaste åren.

Landet har varit självständigt från Frankrike i snart 50 år, men har kunnat räkna med ett visst stöd från ex-kolonisatörerna förut. Nu är det värre.

Enligt Reuters buades (PSG-supportern) Nicolas Sarkozy ut när han besökte Bongos begravning. Frankrikes president kommer inte att blanda sig i Gabons framtidsplaner, och enligt rapporter från oroligheterna i spåren efter valet så har franska medborgare som bor i Gabon råkat illa ut. Bland annat har demonstranter satt eld på franska konsulatet i Port-Gentil.

Och mitt i detta finns det särskilt en fransman vi ska tänka lite extra på.

Han heter Alain Giresse, och ska leda Gabons fotbollslandslag till VM. Och försöka stanna kvar i landet under tiden.

– Jag vet i alla fall en som inte kunnat stanna hemma: Jag. Jag måste fortsätta träna mitt lag. I Libreville är allt stängt. I Port-Gentil, den andra stora staden, har det redan hänt saker. Jag förstår att man ringer till mig för att höra vad som händer, och just nu är allt okej. I kväll kanske det är annorlunda…, sa Giresse i en intervju med franska radiostationen RMC.

– Men vi är fotbollsspelare, och dessutom förväntar sig gaboneserna mycket från den här matchen.

Om Kamerun förlorar är de borta från VM. Om Gabon förlorar så… ja, gud vet. Landet håller på att implodera, olika etniska grupper slåss om makten. Tidigare fanns två saker som höll ihop landet tvärs över intressegränserna. Den ena var Omar Bongos smarta, rika, oljiga händer – och de finns inte längre kvar.

Den andra saken? Fotbollslandslaget.

– Det finns mycket lokal passion, och Kamerun och Gabon har inte alltid varit bästa vänner, säger Alain Giresse och fortsätter:

– Om dom kommer att sluta ge understöd till landslaget? Jag vet inte. Vi lever lite dag för dag här.

/Simon Bank

Chelsea förhindras att köpa spelare fram till och med 2011, i en tid då John Terry krävt garantier för att Roman Abramovitj ska ge sig ut på en ny raid efter ”marquee-players”.

Minsann.

Även om jag är övertygad om att de lyckas överklaga bort det här embargot inom några månader så är det ändå en aspekt jag vill ta upp i det här sammanhanget – den sämsta värvningen som en europeisk storklubb överhuvudtaget lyckats med det här årtusendet.

Det har nu gått drygt fyra år sedan Frank Arnesen gjorde en Sol Campbell, och deserterade till Chelsea efter ett väldigt mixat första år som projektansvarig för Tottenhams nystartssatsning. Jag inser att det faktum att det var Tottenham som han övergav gör mig till part i det här målet, men själv menar jag att det i själva verket gett mig en ganska tidig insikt i vilken typ av man som Arnesen visat sig vara.

Han är den där typen som drar iväg till Roman Abramovitjs lyxyacht för att snacka kontrakt utan att informera sin arbetsgivare om det, den där typen som inte låter gammalmodigheter som lojalitet eller heder stå i vägen för sina egna ambitioner.

Flytten kom att kosta Chelsea ungefär åtta miljoner pund, vilket var någon sorts rekord för en övergång som inte gällde en spelare. Arnesen fick Abramovitjs mandat att bygga upp ett globalt scoutingnät för att rekrytera världens största talanger, kosta vad det kosta ville.

Det tog ett år, sedan hängde BBC ut Arnesen för att ha använt otillåtna metoder då han erbjudit Middlesbroughs 15-åring Nathan Porrit 150 000 pund för att skriva på för Chelsea. Ryktena om hans hänsynslöshet och arrogans har sedan bara fortsatt att komma. I januari 2008 landade han till exempel med helikopter på Regginas träningsanläggning, och drog därifrån med den lovande italienske 15-åringen Vincenzo Camilleri.

Frank Arnesen har alltså varit i Chelsea i drygt fyra år nu. Hur många etablerade a-lagsspelare har hans ambitiösa rekryteringsprogram givit klubben under den tiden? Jo, noll. Hur mycket pengar och prestige har hans arbete kostat Chelsea? Omätligt mycket.

Och nu alltså detta. Chelsea får inte registrera nya spelare förrän i januari 2011, eftersom Frank Arnesen legat bakom en aktion då den franske ungdomsspelaren Gaël Kakuta plundrades från Lens på ett – enligt Fifa – gravt otillåtet sätt.

Bra jobbat, Frank. Valuta för pengarna.

/Erik Niva