Jaaa, vad ska vi ta oss för idag?

Tja, vi kan väl ge oss på de små frågorna:

Varför kommer engelska klubbar att finnas med när Champions League går in i sitt slutskede nästa sommar?

Och varför kommer det engelska landslaget inte att göra det när VM går in i sitt slutskede nästa sommar?

På fråga A svarar vi pengar och på fråga B svarar vi trötthet..

Eller, det gör vi inte alls. I alla fall inte bara. Och absolut inte i fall B. Men vi ser det i alla fall som ett skäl så gott som något att ge oss på ett träsk av siffror och grafisk gestaltning av världens stora gåtor.

Pengarna först. Skälet till att jag ger mig in i världens tröttaste kausalitets-diskussion är… att jag är trött. Jag snubblade helt enkelt över en bloggpost på franska football.fr som var slarvig med källor (vi får alltså svälja det med en liten nypa natriumklorid) men intressant i sak. Bloggaren Carambar hade helt enkelt gett sig in på att summera vad lagen i toppligorna egentligen köper sina spelare för. Hur mycket kvalité köper de in i sina trupper? Vad kostar en snittspelare i Milans startelva? I Arsenals? I Barcelonas?

Och svaret? It goes a long way to explaining skillnaden i både nationell och internationell slagkraft. Varsågod:

Spanien:

Atlético Madrid 10 miljoner euro.

Sevilla, Valencia, Villarreal 8 miljoner euro.

 

England:

Chelsea 16 miljoner euro/spelare.

Manchester United 11 miljoner euro.

Liverpool 10 miljoner euro.

Manchester City 9,5 miljoner euro.

Glory Glory Tottenham Hotspur 8,5 miljoner euro.

Everton 7 miljoner euro.

Aston Villa 6 miljoner euro.

 

Italien:

Inter 11 miljoner euro/spelare.

Juventus 9,5 miljoner euro.

Fiorentina och Roma 6 miljoner euro.

Napoli 4 miljoner euro.

 

Tyskland:

Wolfsburg 5 miljoner euro

Leverkusen, Hamburg, Bremen, Schalke 4 miljoner euro.

 

Frankrike:

Lyon 6 miljoner euro/spelare.

OM 5 miljoner euro.

PSG 3,5 miljoner

Lille 3 miljoner

Toulouse 2,5 miljoner

ASSE, Rennes, Auxerre, Lens, Monaco, Nice, Nancy 2 miljoner

 

Så. Där har ni den 80-procentiga förklaringen till varför ligatabellerna och de internationella cuperna ser ut som de gör. Resten kommer att förklaras av Bundesliga-bosnier, ryska rubel och John Terrys skräck vid straffspark.

När det gäller VM så är det en evighetsgammal fråga, aktualiserad av inget annat än möjligen att Henry Winter bollat upp den igen – och att det råkar vara VM-säsong dådå.

Spelare blir slitna. Fact. Spelare i England spelar mer än alla andra. Fact. Premier Leagues spelare har kortast vinteruppehåll av alla. Fact. Premier Leagues spelare lider fem gånger större risk att drabbar av stressfrakturer i april-maj. Jan Ekstrand-fact.

Bundesliga halverar sitt vinteruppehåll i år, vilket fick Uli Hoeness (en gudagåva för den fotbollsbloggande delen av samhället) att dundra om trötta spelare och att tysk fotboll ”nu tappar en av få konkurrensfördelar man har internationellt”. Och i England gjorde Barclays en enkät där 57 procent av tränarna i Premier League var för ett förlängt winter break.

Jaja. Inget nytt under solen. Men här har ni, i svart på rosa och i en fontsize som är som en smekning för ögat, årets förklaring till varför englandsbaserade spelare är slitna i VM, varför Vicente del Bosque borde jubla över att Real Madrid köper hem hans landslagsspelare till moderlandet, och varför tyska klubbar just fått sämre möjligheter att vinna europeiska cuper.

Vinteruppehåll, säsongen 2009-10:

Bundesliga 28 dagar (19 dec-16 jan)

Ligue1 24 dagar (23 dec-16 jan)

Serie A 16 dagar (20 dec-6 jan)

La Liga 14 dagar (20 dec-3 jan)

Premier League 11 dagar (28 dec-9 jan) – med FA-cupens tredje runda den 2 jan.

Allsvenskan 7394 dagar (november-april)

 

Så ser de till stor del självuppfyllande profetiorna inför den kommande säsongen ut. Det finns, som bekant, alltid nåt att skylla på.

/Simon Bank

 

Jaså, ni trodde inte att ni skulle börja den här dagen med ett åtta minuter långt klipp kazakisk fotboll?! Tänk om. Igår spelade alltså Kazakstans mästarlag Aktobe borta mot Maccabi Haifa, efter att ha kryssat den första matchen 0-0. Efter bara en kvart hade Aktobe seglat upp till 3-0, och dubbelmötet var alltså så klart som det någonsin kunde bli.

Det var bara det att det inte var det. Maccabi tog sig samman, reducerade två gånger och vände sedan matchen helt tack vare två mål av georgiska anfallsförvärvet Vladimer Dvalishvili. 0-3 till 4-3 på drygt 50 minuter – och Maccabi Haifa vidare i Champions League.
– Vår puls börjar långsamt leta sig ner mot det normala. Jag har aldrig sett ett israeliskt lag inblandat i ett sånt här drama ute i Europa, säger Maccabis coach Elisha Levi.

Fyra raka hemmamål som vände på ett CL-kval. Det hade kunnat vara Kalmar… typ.

***

Mer Champions League. Steve McClaren hade fört sitt Twente till 0-0 borta mot Sporting, och efter ett tidigt ledningsmål på hemmaplan så var holländarna vidare när bara sekunder återstod av stopptiden. Då skickade Sporting upp målvakten Rui Patricio, och tja… Det här är vad som hände sedan.

En vinnare, McClaren.

Läskeblaskslaget Red Bull Salzburg slog tyvärr ut Dinamo Zagreb efter ett sent mål, Panathinaikos vände ett underläge mot Sparta Prag och Anderlecht bevakade hem sitt avancemang mot ett förstamatchsfloppande  Sivasspor – men i de matcherna fanns det ärligt talat inga mål som var särskilt viktiga att visa.

Cupkvällens mål gjorde istället rumänske brassen Wesley, i Vasluis bortamatch på Cypern i Europa League.

***

Xabi Alonso till Real Madrid för 30 miljoner pund. Där ser man. Jag gillar verkligen Xabi – han är en intelligent fotbollsspelare och en begåvad människa, en av de där rätt sällsynta spelarna som man faktiskt ser fram emot att intervjua eftersom han rent utav kan råka säga något intressant.

Själv fastnar jag såklart mest för det sociosignifikativa i transfern. Xabi Alonso är en bask, som vuxit upp i Barcelona eftersom hans pappa spelade för de rödblå. Att en sådan person så intensivt fiskar efter en övergång till just Real Madrid är ett tydligt tecken på… de nya tiderna.

För bara en dryg säsong sedan funderade Liverpool allvarligt på att sälja en dalande Alonso för ungefär 10 miljoner pund till bland annat Juventus. En enda formstark säsong senare har hans värde alltså tredubblats. Nya tider.

***

Jag hade förresten ingen aning om att Zlatan Ibrahimovic inte var ensam svensk i Barcelona. 17-årige försvararen Stefan Ilic är tydligen där och provspelar i detta nu, en Landskrona-fostrad kille som tagit sig till Katalonien via OFK Belgrad och MF Pelister i Trelleborg.

Jag vet inte mer om honom än jag vet om den 15-årige västeråsaren Linus Sjöberg, som tydligen snuddar vid ett kontrakt i Man United. Någon som kan hjälpa?

***

Jaja, det om aktualiteterna – nu till de verkliga väsentligheterna. Dagens klart viktigaste text hämtar jag (som vanligt) från The Guardian. Rob Bagchi uppmärksammar text-tv:s fruktansvärda öde. ITV har meddelat att de stänger ner sin Teletext-service i januari. BBC har meddelat att deras Ceefax kommer att läggas ner 2012 – och jag skakar givetvis av indignation.

För bara 15 år sedan – på tiden före internet – kunde det fortfarande vara så att jag inte hade en aning om en stor engelsk övergång förrän den tickade fram i text-tv:s notisfält dagen efter att den hade hänt. Ändå var det ju inte nyhetesuppdateringen som var den stora behållningen med text-tv, utan det var givetvis målservicen.

Sisådär mellan 1990 och 1995 skulle jag helt ärligt uppskatta att jag följde fler matcher via text-tv än jag gjorde i rörlig bild. Det var ju fan i mig inget som sändes på den här tiden – förutom någon enstaka helgmatch – men text-tv var alltid aktiva, alltid aktuella.

Man knappade in sidan 377, och sedan satt man där och stirrade på en hypnotisk textskärm i 95 oavbrutna minuter. Sisådär var sjunde minut blinkade det smått omärkligt till i rutan… Southampton-Norwich hade alldeles nyss stått 0-0. Nu var resultatet obönhörligen ändrat till 0-1. Och jag visste om det.

Att följa en Tottenham-match på radio är olidligt – varje motståndaranfall låter fullständigt livsfarligt – men att göra det på text-tv är ju sju resor värre. Man har absolut ingen aning om vad som händer, om hur matchbilden ser ut, om vilka chanser som missas förrän efter 35 minuters intensivt stirrande då… Blink! Chris Kiwomya har gjort 1-0 för Ipswich. Livsgnistan försvann.

Givetvis var detta förstadium till ens nuvarande informationsknarkande djupt beroendeframkallande. Jag ville inte vara utan tortyren. Hade jag något annat för mig en tisdagskväll då det var full engelsk omgång hände det att jag knäppte på sidan 377 och tryckte på rec-knappen på VCR-videon. Avsikten var såklart att se uppdateringarna i realtid i efterhand – men det funkade inte. Videojäveln spelade bara in den tv-kanal som låg bakom.

Jag inser också att morgondagens informationsflöde kanske inte lämnar något behov av text-tv, men det är oavsett vilket en era som förtjänar att bli ihågkommen.

Skulle jag lista de tio saker som format mig som fotbollsmänniska skulle text-tv vara med på listan.

/Erik Niva

Kors i taket. Den baltiska fronten har vaknat.

Och jag? Knappt.

Det här är nu inte stället för långa utläggningar om ointressanta sa… äh, det är det ju visst det, så vi kör. En morgonbild från Rom. Jag hade, i något slags ekonomiskt världsrekordförsök i lutheranism, bokat in mig på Ethiopians morgonkärra till Stockholm. Avgång 06.50. 45 minuters vila-ögonen-sömn. Och en underlig, oerhörd resa ut.

Jag har varit i Rom kanske tio gånger, kanske mer. Men jag har aldrig varit ute i Rom när staden sover. Jag har aldrig stått och pratat med en svart katt på Via Archimede, satt mig i en taxi med Donizettis Lucia, åkt genom halvljuset på Lungotevere delle Armi, mött en vitklädd ensam nunna som korsar Ponte Matteotti, svängt förbi Petersplatsen när bara fåglarna och Gud är vakna.

Jag måste göra det igen någon gång. Det kändes som att vara vid liv sekunderna efter Bomben, när skriken tystnat. Oerhört.

Och apropå dem som vaknar tidigt, eller sent: den sista historia jag fick med mig från en vecka som präglades av simning handlade om Gallipoli.

Ni är säkert bekanta med början. Att Gallipoli, lett av gamle Roma-bandieran Peppe Giannini, fantastiskt nog lyckades gå upp i Serie B i våras. Spelarna badade i havet efteråt, La Gazzetta dello Sport skrev och alla förvånades och förtjusades av den lilla badorten.

 

Sen kom… ett sen. Och på detta sen följde ett och och ett men.

Det var helt enkelt inte särskilt enkelt att göra om klubben till en professionellt skött elitklubb. Nu är det lite drygt två veckor kvar till seriestart och Gallipolis främsta problem var i veckan att de a) inte hade bestämt vem som skulle träna laget, b) inte hade bestämt vilka som skulle spela i laget, c) inte hade bestämt var de skulle spela sina matcher och d) inte hade bestämt vem som skulle driva klubben.

Nu börjar det äntligen röra på sig. Efter att det ett tag sett ut som om svaren på frågorna var a) ingen, b) ingen, c) i Lecce, d) eventuellt Luciano Moggi, så verkar allt ha styrt av i en lite bättre riktning.

Ägarfrågan är den centrala, förstås, men president Barba letar efter erfarna krafter som kan gå in och lyfta klubben. Nu talar allt för att Luca Pagliuso, tidigare i Cosenza, går in som vd och högste ansvarig. Giannini, som lämnade klubben efter uppflyttningen, kanske kommer tillbaka som tränare och man har ställt in siktet på Nicola Salerno (mannen som fick skulden för Cagliaris usla 2008-säsong och fick sparken… som sportchef) som ny sportchef.

Allt klart, då? Nja, det är fortfarande inte helt klart med Giannini. och de hade fram tills i helgen bara tre spelare under kontrakt. Seriepremiär i Ascoli den 21 augusti. Gallipoli har lite att jobba med.

•••

Nåt mer? Just det, efter den gigantiska succén för förklaringsmodellen ”så härmar Zlatan Ibrahimovic Ronaldo” kan det kanske vara på sin plats med en förklaring till varför Arsène Wenger är så förtjust i Lilles lille trollkarl Eden Hazard att han skickar Arsenal-folk till Belgien för att träffa pojkens föräldrar.

Varsågod:

Eden Hazard träningsmålar mot Boulogne.

och

Gammal Arsenalspelare gör mål mot Celtic.

Just den bredsida i-borte-i-fart gifter snyggt med effektivt på ett av de läckraste vis som finns. Men Eden stays put, for now.

/Simon Bank

 

Jag börjar röra på mig. Läser ikapp, tittar på klipp – och inser snabbt att några riktiga godbitar susade förbi under helgen som gått.

Någon gång i våras hade vi en diskussion här på bloggen om vilken som egentligen var den sämsta straffsparken någonsin. Allt slutade väl i en misstanke om att utnämningen kanske bör delas in i kategorier (”Sämsta Panenka-straffen någonsin”, ”Sämsta skottet utanför någonsin”, ”Mest misslyckade variantförsöker någonsin”) men nu känner jag mig i alla fall säker på en sak – självaste Alessandro Del Piero har slagit den sämsta straffspark som någonsin träffat mål.

Jippoturneringen Peace Cup skulle avgöras på straffar, Del Piero behövde bara slå in bollen i nät för att bucklan skulle vara i hamn – och så gjorde han såhär.

Jag menar… Vafan?

***

Vidare på strafftemat… Jag har alltid haft svårt med det här nya tv-modet, som går ut på att straffarna ska filmas rakt bakifrån. Tyckte att känslan försvann. Men så snokade jag runt lite, för att se hur usel den där Ljungberg-missen mot Everton egentligen var (rätt jävla usel, visade det sig) – och allt föll på plats.

Säga vad man vill om amerikanerna, men de kan jävlar i mig fixa feeling i sina sport-tv-produktioner. Ett lite snett perspektiv, en lite livligare kameraföring – och plötsligt så var hela straffsparksproceduren istället ännu mer levande. Filmat såhär upplever jag själv att förståelsen för hur lätt/svårt det egentligen är att slå in en straffspark ökar markant.

Så ska vi ha det framöver.

***

Mer Everton… Behöver ni en anledning till att föredra Mikel Arteta framför Darren Bent? Jo, the classy basquey kämpar ju på med rehabiliteringen från sin svåra skada, och har nu tydligen kommit såpass långt att han kan jobba med boll igen. ”And I am already better at passing than Phil Neville”, twittrar en lycklig Arteta.

Det är skillnad på twitterattack och twitterattack.

***

Från den holländska ligapremiären snappar jag upp detta klipp. Sparta Rotterdams bjässeback Tim Bakens använder hörnflaggan kreativt.

***

Tyskland slutligen… Häromsistens besökte Schalke 04:s nya tränare Felix Magath klubbens årsmöte, och häpnade av medlemmarnas engagemang. Han förvånades också över att han förväntades sjunga klubbhymnen ”Blau und Weiss, wie lieb’ ich dich”, men fann sig snabbt.
– Jag tycker inte att jag skötte mig så illa, säger han i en intervju med Süddeutsche.
* Har du lärt dig sången nu?
– Ja, jag har varit tvungen.

Det Magath inte visste var att han därmed var på väg att landa mitt i en upprörd teologisk storm. Den 85 år gamla klubbhymnen innehåller nämligen stroferna ”Mohammed war ein Prophet, der vom Fußballspielen nichts versteht” (fritt översatt ”Muhammed var en profet, som om fotboll ingenting vet”) – och nu har de mer extrema delarna av det tyska muslimska samfundet vaknat.

Det har protesterats, det har dundrats, det har hotats med sanktioner och bojkott. Nu har till och med Aiman Mazyek – generalsekreterare för det normalt sett sansade Muslimska rådet – fått lov att gå ut med den officiella hållningen:
– Jag hör ingen ondska eller direkt blasfemi, men den reflekterar inte heller respekten som vi muslimer väntar oss gentemot vår profet. Formuleringen kan sticka i ansiktet på folk, i synnerhet så snart inpå den hemska händelsen i Dresden (där en gravid kvinna muslimsk kvinna mördades med 18 knivhugg av främlingsfientliga skäl den 1 juli). Om Schalke-ledningen ser det ur det här sammanhanget, så tror jag att vi ska kunna närma oss varandra. I nuläget vill vi inte se sången förbjuden, bara få bakgrunden förklarad.

En talesman för Schalke är mer korthuggen:
– Vi har instruerat en islamsk akademiker att analysera saken noga. Innan det är gjort har vi inga fler kommentarer.

Vad kommer härnäst? Osborn Larsson rasar mot GAIS?

/Erik Niva 

Förresten, ni vet väl vad det är för dag idag?!

Jo, det är dagen då vi firar 50-årsjubileumet av det allra vackraste av alla de 1281 mål som O Rei do Futebol gjorde under den mest fantastiska karriär som fotbollssporten någonsin skådat.

Målet gjordes alltså i en match mellan Santos och (det brasilianska) Juventus i Paulista-mästerskapet, och det som är lite lattjo med just den här magiska manövern är att ingen förutom åskådarna på Javari-stadion någonsin kunnat se det. Söndagen den 2 augusti 1959 fanns det inte så särskilt många tv-kameror på plats på matcherna i de brasilianska distriktsmästerskapen.

Men såhär kunde vi ju inte ha det, insåg de dokumentärmakare som satte ihop filmen ”Pelé Eterno” häromåret. Hur skulle det gå att göra den definitiva dokumentären om Pelé utan några bilder från hans allra mest definierande mål?

De slog alltså ihop de allra mest dataanimerade delarna av sina kloka huvuden – och kom fram till den här sevärda rekonstruktionen av sombrerosaltomortalerna.

50 år har gått. Under en så lång tid hinner alltså ett drömmål både blekna bort och sedan återuppstå igen.

***

Och appropå smått bortglömda bedrifter där borta i Sydamerika – ni minns väl den lilla colombianska anfallaren Antony de Ávila?! ”El Pitufo” (”Smurfen”) var bara 157 centimeter lång, men spelade likafullt VM både 1994 och 1998. Med 201 fullträffar förblir han även den meste målgöraren i América de Calis historia.

Om några månader så fyller Antony de Ávila 47 år. Egentligen slutade han spela fotboll för ett helt årtionde sedan, men i natt var så ”El Pitufo” tillbaka i hetluften. Han fick en kvart som inhoppare i Américas 1-1-match hemma mot Pasto.

Sydamerikansk fotboll förblir sydamerikansk fotboll. Är det inte 12-åriga debutanter som blir söndertacklade i Bolivia så är det alltså 46-åriga dvärgar som tåfjuttar avslut utanför i Colombia.

Long may it last.

/Erik Niva

När inser man att man håller på att tappa greppet?

Jo, då det går upp för en att man planerat in sin Ösel-semester mitt emellan två av FC Kuressaares hemmamatcher – och att man alltså missar den givna chansen att se en match i esternas Meistriliiga.

Det duger naturligtvis inte. Det visar på en oroande förslappning som måste bekämpas – och trots att det återstår tio dagar av min semester känns den enda vettiga åtgärden att så smått börja blogga ikapp.

Slutslöat.
***
Och eftersom jag ju fattar att ni skriker efter information – det här finns att rapportera från den estniska fotbollsfronten:

* Publiksnittet i högstaligan är Europas allra lägsta – drygt 200 personer – trots att fullprisbiljetterna till mitt FC Kuressaare till exempel kostar 25 estniska kronor (ca 20 SEK).
* Den 6 juni gjorde 38-årige Martin Reim sin sista landskamp, i glamourmatchen mot Ekvatorialguinea. Det var hans 157:e landskamp – och esten innehar därmed europarekordet, före Lothar Matthäus på 150.
* Svenskkoppling? Joråvars. Göteborgaren Salvador Vasquez – lillebror till rabona-Andrés – tillhörde länge den där skaran av okända svenskproffs. I två säsonger spelade Vasquez för JK Nõmme Kalju i Meistriliiga – men i mitten av maj fick han sparken.

***
Men nu undrar ju massorna – hur tusan ska det gå att koppla ihop den estniska fotbollen med någonting som någon människa faktiskt bryr sig om? Jo, det ska jag berätta.

Simon Bank har visserligen gjort ett någorlunda adekvat jobb med att hålla bloggen levande de senaste veckorna – även om hans sommarjobb givetvis inte går att jämföra med den heroiska bragdguldsinsats jag själv slet ihop under hans tre månader långa Nice-hiatus i vintras – men jag måste erkänna att jag saknat Målen.

Därför – en enkel 10-lista över sommartorkans allra vackraste mål. And wouldn’t you just know it – två av dem är gjorda av det Flora Tallinn som skakade Bröndby i Europa League. Samma Flora Tallin som på lördag reser till Ösel för en bortamatch mot FC Kuressaare som jag alltså missar.

Så. Let’s kick it. Sommarens mål.
*  Tönis Vanna, Flora Tallinn-Bröndby.
*  Siksten Kasimir, Flora Tallinn-Bröndby.
* Anderson, Man United-Boca Juniors.
* Erik Huseklepp, Brann-Stabaek.
* Alecko Eskandarian, LA Galaxy-NY Red Bull.
* Marcelinho Paraíba, Coritiba-Grêmio. 
* Didier Drogba, Chelsea-Milan.
* Claudio López, Kansas City Wizards-LA Galaxy.
* Filipos Darlas, PAOK-Sparta Rotterdam.
* Ariel Ortega, River Plate-Everton.

Och så – förstås – utom tävlan:
* Falcão, Brasilien-Rumänien.

 Vad tycker ni? Vilka mål har jag missat, och vilket mål är egentligen sommarens allra vackraste?
***
Om vi slutligen ska ta och vara lite mer aktuella – hände det inget kul igår då? Jorå. Först och främst ska vi ju notera att holländska Eredivise signalerat starten för hela den stora europeiska ligasäsongen, och att Ola Toivonen gjorde både ett och två snärtiga nickmål då hans PSV ändå floppöppnade med 3-3 hemma mot Venlo. Fredrik Stenman gjorde trekvarts självmål mot Ajax, även om det bokfördes på Dennis Rommedahl.

Nere i Barcelona invigde Espanyol äntligen sin nya Estadi Cornellà-El Prat, och öppningsfirade med att besegra Liverpool med 3-0. Luis García gjorde premiärmålet – nej, inte Liverpool-García – och Chelsea-släppte israelen Ben Sahar presenterade sig genom att sätta ett friläge och en retur.

Och i norra London gav underbarnet Jack Wilshere – född 1992 – Arsenal-fansen hopp om att Arsène Wenger faktiskt kanske vet vad han gör den här sommaren också. En effektiv vänsteravslutning mot Rangers, en spektakulär. 

U19-EM avgjordes, och som hemmanation lyckades ett smått otippat Ukraina med det som Sverige inte riktigt klarade av i U21-turneringen. Denys Garmash smaskade in en hörnvolley och Dmytro Korkishko skruvade in en frispark. Ett England som i stora stycken såg ut som det bättre laget åkte ännu en gång hem som förlorare.

***
Avslutningsvis, några bilder från hur fotbollsvärlden hedrade Sir Bobby Robson under helgen som gått. The travelling Toon Army hyllade honom självfallet uppe i Dundee, PSV gjorde detsamma nere i Eindhoven, Kieron Dyer sa sitt bortifrån Kina – och hemma i Newcastle besökte änkan Elsie Robson minnesplatsen på St James´ Park.

Det kan verkligen vara en vacker sport.

/Erik Niva 

Evig stad, öppen stad, men sånt tar också slut.

Sim-VM:s sista kväll i kväll, och jag ägnar dagen åt att titta på bilder av när Fede Pellegrini träffar påven (han har sett hennes lopp) och Franziska van Almsick (hennes stora barndomsidol).

Hennes ansikte – det som Armani betalar miljoner för – var en karta över ”åh, vad mamma är stolt nu”. Sport är mycket så, en evigt konstruerad strävan efter naturliga, nakna tillstånd. Glädje, sorg, stolthet, allt det.

Och apropå det.

Ibrahimovic pratar igen, han är i fas 1 igen i sin kommunikationsstrategi. Ni vet: a) bli kompis med laget, b) bli kompis med lokala medier, c) jobba sig upp, d) vara härskare över jord, stjärnor, cracks och evighet.

Jag gillar ju den fasen – jag gillar nästan alla hans faser på avstånd – och jag får något sådär varmt i hjärtat när han säger det han säger om pulgan, lille Messi:

– Messi es de Playstation de veridad.

Playstation, igen! Ibra har ju en historia när det gäller Playstation (kära Playstation, skicka 4,5 miljoner i ovikta sedlar till Simon Bank, Aftonbladet, 105 18 Stockholm, för överdriven exponering i Sveriges största sportblogg).

Först, hemma i Malmö för nio år sen:

Reporter:

”Vilka intressen har du vid sidan av fotbollen?”

Ibra:

”Brudar och Playstation…”

 

Sen, i Turin:

Reporter (italiensk, med just den sortens engelska):

”So, what did you think about your prestation”

Ibra:

”My Playstation?!”

 

De började kalla honom ”Playstation” i presskåren efter det (Simon Bank, Aftonbladet, 105 18 Stockholm. Ovikta). Och nu är han alltså där, framme. Mitt i sitt eget Playstation. Fantastic prestation.

Håll med om att det känns i hjärtat.

/Simon Bank

Och under tiden snurrar fotbollsvärlden vidare.

Har ni hört det senaste?

Inför VM-kvalmatcherna i september har Lars Lagerbäck fått problem. Stora problem. Mindbogglingly gigantic and enormous problems. Jag syftar då inte på Marcus Bergs sjukchock eller Henrik Larssons skada, utan på större saker än så.

Sveriges 500 bästa fotbollsspelare har nämligen sagt upp sig. De har skickat ett brev till Lars-Åke Lagrell där de förklarar att de kräver att grunderna i svensk fotboll förändras, annars vägrar de spela i landslaget. Förbundet har fram till den 20 augusti på sig att komma överens med spelarfacket, annars får Sverige möta Ungern och Malta med… tja, Mål-Otto och Långås på topp.

Om ni undrar varför den här storyn inte tagit sig upp på förstasidorna här i kungadömet så beror det på en liten detalj.

Jag ljög.

Men bara lite.

Det enda som inte stämmer i historien är att det inte handlar om Sverige, utan om Peru. Spelarna är upprörda över den bristande organisationen och arbetsförhållandena. Förbundsordföranden Manuel Burga har alltså vissa problem att brottas med.

– Det här (spelarnas uppsägning) saknar relevans och substans, säger Burga.

– Når vi ingen överenskommelse bojkottar vi landslaget, hälsar spelarfacket.

Lite i smyg hoppas man väl på att de inte når den där överenskommelsen? Bara för att se vilket lag de mönstrar i matcherna mot Uruguay och Venezuela?

Och medan vi väntar kan vi väl bara, i all enkelhet, konstatera att det var bättre förr med den peruanska fotbollen.

/Simon Bank

 

 

Diego Armando Maradona vänder ut mot planen, kastar en snabb blick mot den orutinerade, algeriske domaren – och firar som en galen.

Englands förbundskapten vänder sig mot Don Howe, assistenten, och säger:

– Han har inte sett det. Domaren såg inte att han tog med handen. Han godkänner målet.

23 år senare får Bobby Robson alltså skaka the Hand of God.

Sir Bobby är död, den senaste eller kanske siste elegante engelske förbundskaptenen finns inte längre.

Och det gör han ju förstås ändå

På många sätt blev han en länk mellan det gamla England och den nya världen, i en tid när England var en sluten miljö gav han sig ut och tränade lag i Holland och Katalonien och Portugal, han vann titlar med PSV och Barça och Porto. Han släppte fram Ronaldo och undervisade José Mourinho.

Sir Bobby var en kosmopolit i en tid när England just skulle börja öppna sig för intryck. Själv höll jag under många år mer på hans England än på Sverige, och vore det inte för Maradonas janus-geni 1986, Gary Linekers sjukdom 1988 eller de där förbannade straffarna 1990 hade han vunnit en stor titel åt sitt land.

Så sent som i söndags kom 33 000 till St James’ för att se en match mellan slocknade stjärnor ur Tysklands och England lag från VM90. Det mest anmärkningsvärda från den matchen (utöver ett oerhört tjusigt frisparksmål av Alan Thompson) var att det var en match för Sir Bobbys cancerfond, och att han satt där och log ungefär som vanligt, med sina piggt pliriga ögon.

Sir Bobby var gammal på slutet, han gav ett lätt förvirrat intryck i en del intervjuer – men på något sätt personifierade han den väg engelsk fotboll borde gå. Med fötterna på Portman Road (han står staty där), men med ansiktet vänt mot världen. Med en sjuhelvetes energi sprungen ur kolgruvorna i Durham, men med ett kontinentalt passningsspel som passade både i Holland och Katalonien.

Häromåret fick han en Lifetime Achievemnt Award på en gala i BBC. The Beeb vräkte på med allt de hade, och för en gångs skull kändes det motiverat. Sir Bobby pratade om spelare han tränat, om klubbledare han haft. innan han avslutade med att vända sig till himlen och sin pappa, den gamle gruvarbetaren.

– Han hade älskat att vara här. Han hade inte kommit hit med bil, han hade inte kommit med tåg, han hade hjulat hit hela vägen från Durham. Och det hade tagit honom sexton och en halv minut.

Bobby Robson är död, han skakar Guds hand och den här gången är det den riktiga. Maradonas? Den erkände han aldrig.

– Det där var inte Guds hand, sa Sir Bobby. Det var en gangsters.

/Simon Bank

Ni får ursäkta den långsamma uppdateringen. Saker tar tid här. Det är 38 grader i skuggan, men vi sitter inte i skuggan. Vi sitter och ser simmare plaska och försöker överleva så gott det går.

 

 

Under semesterveckan i Frankrike körde två av mina finaste vänner l’Étape du Tour, den öppna etappen av Tour de France. 17 mil, avslutning upp för Mont Ventoux med mistralen i pannan. De klarade sig i mål, snabbt till och med, men hade de varit här hade de inte klarat sig upp för trapporna.

 

Så varmt.

 

Och när allt är över försöker vi få plats med lite fotboll också. Totti var här häromdagen, i kväll spelar Roma Europa League på Olimpico (mot Gent) och den här stan är ju en gång sån att man inte kan andas utan att andas Totti. Häromdagen simmade Alessia Filippi, una romana, hem guldet på 1500 meter.

Vad tror ni journalisterna frågade om?

De frågade om Totti.

– Nej, han har inte sms:at, men jag vet att han visste att jag skulle simma, sa Alessia, och hon tyckte inte att frågan var ett dugg märklig. Varför skulle man inte fråga om Totti? Nu när vi ändå är i Rom?

 

Och i brist på skugga läser jag So Foots fina specialnummer om förlorare. Bra tema. Stor intervju med Hector Cuper, och jag lider lite med journalisten som tagit sig till Tblisi (Cuper tränar ju Georgiens landslag numera) för att inleda en intervju så här:

– Vi har kommit hit för att prata med dig för att du har ett lustigt rykte, det som tränaren som förlorar alla sina finaler.

 

Cuper – jag minns att Sid Lowe en gång skrivit att ”om det fanns en tävling i om vem som var bäst på att komma tvåa så skulle Cuper komma tvåa i den” och det är möjligt att jag snott formuleringen i nåt sammanhang – gillar inte riktigt anslaget, men han pratar fint om det.

– Bah. Hör här. Nån gång snart måste man fokusera på ämnet och analysera det. Det känns som att jag dragit på mig nåt konstigt, och ännu har jag inte upptäckt vad det är. I en final kan jag analysera vad som inte gått och säga ”där är problemet!”. I en handlar det kanske om oerfarenhet, i en annan om straffar. Men nån gång, när jag ser på mitt tränarliv ställer jag mig, ärligt, frågor. Jag försöker förstå hur jag kunnat misslyckas.

 

Och så berättar Cuper sin märkliga historia. Om hur han skrivit in sig på universitetet i Argentina för att bli journalist, men istället fick jobbet som huvudtränare i Huracan.

…hur han förlorade ligatiteln i sista omgången med Huracan.

…hur han kom till Mallorca och förlorade cupfinalen och cupvinnarcupfinalen.

…hur han förlorade två raka Champions League-finaler med Valencia.

…hur han tappade scudetton med Inter, i ligans sista omgång.

…hur han skulle rädda Parma 2008, men åkte ur i sista omgången.

 

Han förlorade sex finaler på tio år – men tror inte på otur. Inte ens när det gäller straffar.

– Nej. En tränare kan missta sig i valet av skyttar, eller kanske att han valt en spelare som skjuter bra, men som, vid det psykologika ögonblicket i matchen, kommer att missa.

– Låt oss säga att det handlar till 20 procent om tur. Fotboll är 60 procent arbete, 20 procent tur och 20 procent otur. Ibland tror du att du kontrollerar matchen, men det är falskt. Du kontrollerar inget alls.

 

Cuper har alltid gett ett sympatiskt intryck, jag har alltid gillat honom. Till och med när han förstörde Inter. Han är en tänkande tränare. Och han spelar saxofon…

– Jag har alltid älskat formen på det instrumentet, färgen, den gula patineringen. Så en dag gav min fru mig en när jag fyllde år. Det var år 2000. Jag har inte lärt mig spela än. När jag fick sparken av Inter sa jag till mig själv: I år ska jag dra nytta av det och lära mig spela sax. Jag var i Schweiz för att ta kurser hos en 75-årig professor.

Vilket stycke spelar du helst?

– What a Wonderful Life (sic) av Louis Armstrong.

 

Håll med om att det låter fint? Och håll med om att det är svårt att inte sympatisera med Georgien, som gjort sig till retreat för världens alla förlorare.

 

Innan Cuper tog över förbundskaptensjobbet hade de ju lyckats knyta upp Klaus Toppmöller. Den ende tränare som ägnat en säsongsavslutning åt att slåss om Bundesligatiteln, tyska cupen och Champions League – och bli tvåa i allihop.

 

/Simon Bank