Omslagspapper. Suddgummi. Blyerts. Äpple till fröken. Erik Niva ivägskickad på språkresa.

Jo, det kan väl möjligen vara så att det blivit dags för terminstart.

När Champions League trummade igång igår stod jag i regnet och elljuset på en fotbollsplan med dobbskor och värmeliniment på. Det var inte lika mycket ett val som det var en livsnödvändighet. På väldigt många sätt grundas min kärlek till den här sporten i allt den får oss att förstå och alla dörrar den öppnar till världen och andra världar.

Men allra längst in? I grunden?

Då kommer inget någonsin att ersätta den kristallklara renheten i att slå en 40-meters crossboll som landar precis där den ska.

Det där är en sån där sak som man, Ingemar Stenmarkskt, inte kan förklara för en som inte begriper. Man vet eller vet inte. I vintras var jag hemma i Kinna, mitt Kinna, och fick chansen att prata med ett gäng småkillar som spelar i min gamla klubb. De skulle ha en upptakt av det ena eller andra slaget, vi snackade i en halvtimme eller så, deras tränare förklarade att det här var ett viktigt år för dem. Tidiga tonår, allt annat som lockar, flera som funderar på vad de ska göra med sin fotboll.

Jag tror inte att de lyssnade så noga, det enda av värde jag hade att säga var att de skulle passa på att njuta. Ta vara på allt. Att de borde förstå att de aldrig i hela sitt liv kommer att hitta något som liknar lyckan i att träna, spela, leka, sträva med sina kompisar i ett fotbollslag.

Det är klart att de inte fattade det. Den sortens tacksamhet kommer alltid efteråt, en septemberkväll i elljus och regn när man skulle kunna betala halva sin månadslön resten av livet för att alltid kunna fortsätta så här; springa, svettas, slå en crossboll.

Jag kommer förmodligen aldrig att vara lika okomplicerat lycklig som jag var när jag var fjorton och lekte liv på Viskavallen, med vännerna där, med en lagledare som var trettio år äldre men barnsligast av alla, som avbröt träningarna för att visa hur man dribblade eller hur jävla enkelt det är att träffa ribban från trettio meter om man bara har en känslig vänsterfot.

Hur som helst. I veckan som gick var jag i Kinna igen, i kyrkan den här gången, och sa hejdå till Inge. Han med den känsliga vänsterfoten.

Det stod ett foto på kistan, vi var väl ett sjumannalag som stod runt och vi hade blivit tjugo år äldre allihop. Familjefäder, ingenjörer, arbetande, ansvarstagande. Tyngre, på alla sätt.

Vi öppnade dörrarna till femton år när vi växte ihop till ett lag och växte upp till människor, sedan stängde vi varsamt dörren om Inge som var med och ledde oss dit.

Och ”tack” räckte ingenstans.

•••
•••

Ja, det var mitt och mina.

I fotbollsvärlden snurrar ju hjulen på, och eftersom jag bara hann se de sista tjugofem minuterna igår och hamnade framför Real Madrid–Manchester City så var det ändå ganska väl valda minuter.

Idag går vi vidare, och mitt i det mediala flödet så finns det två parenteser som kan vara värda att bära med sig ut i Europa. Ikväll är jag mest intresserad av att se hur det nya Juventus kan tänkas se ut när de möter det nya Chelsea.

Bra, gissar jag, eftersom Antonio Conte och Beppe Marotta byggt sitt lag på principer som borde fungera alldeles utmärkt även ute på de största scenerna; fysik, frenesi, fart.

Det är ju bara det att Conte i heller ikväll kommer att få se sin skapelse på särskilt nära håll. Ni känner till att han är avstängd för att ha låtit bli att rapportera oegentligheter i samband med en Siena-match, och ni vet att han ersätts av en annan gammal Puglia-pojk som heter Massimo Carrera.

Vad ni kanske inte vet är att det finns skuggor över Carrera, och att det är svårt att föreställa sig hur han hanterar dem.

Massimo Carrera älskar också känslan i en perfekt slagen crossboll, det var därför han aldrig ville sluta spela. Han gjorde sin sista match som proffs när han var 44, i Serie C2 med legendariska Pro Vercelli. Carrera spelade i Trapattonis och Lippis Juve, som ytterback bakom bland andra Conte, och tog sig upp genom u-hierarkierna i Juves ledarstab.

Han vet hur Conte tänker, det är en självklar fördel nu när han står där som Contes förlängda arm vid sidlinjen. Det jag undrar är hur Carrera själv tänker kring det som hände nyårsnatten 2010, för två och ett halvt år sedan.

Carrera hade firat in 2011 tillsammans med vänner till familjen, när han satte sig i sin Mercedes för att åka hem. Klockan var en bit efter tre, han hade hustrun Pinuccia bredvid sig och var på väg på A4, mellan Bergamo och Milano.

Chiara Varani och Patrizia Paninforni, två 23-åriga tjejer från småorter utanför Bergamo, var också på väg hem. De satt i en Ford KA med sina vänner, när deras bil knuffades till av en Fiat, och föraren tappade kontrollen.

Fyra bilar hann inte väja. Massimo Carrera bromsade inte när hans Mercedes med full kraft for rakt in i Forden. Nio människor skadades i krocken. Chiara Varani och Patrizia Paninforni hade inte en chans, de avled samma natt.

Carrera klarade sig, men hans hustru förlorade delar av ett par fingrar. När polisen gjort sina tester kunde de konstatera att Carrera varken kört för fort eller haft otillåten mängd alkohol i blodet. Hur det kunde komma sig att han inte hunnit sakta ner före krocken blev ett fall för den följande utredningen.

Rättsprocesserna i fotbollsvärlden har, trots stundtals extremt komplicerade bevisförhållanden, gått ganska snabbt. För Massimo Carrera har det däremot gått mycket långsamt. Både han och de andra inblandade förarna är misstänkta för dråp, men fallet har skjutits upp. Sent i våras informerades det om att processen skulle gå vidare i slutet av september. Idag är det den 19 september, och Massimo Carrera ska ut och leda Juventus på Stamford Bridge.

Oavsett vad som hänt och händer så är det enkelt att förstå att vi inte kan förstå hur hans senaste år sett ut.

•••
•••

En sista sak, då. I den moderna fotbollen får stjärnorna rubrikerna och skandalerna notiserna.

När jag skrev krönika inför Champions League den här gången så handlade den om att det här är det första kännbara steget in i Financial Fair Play. Medan vi ifrågasätter PSG:s siffror och funderar över Manchester Citys trixande – för att plocka två ur högen – så kan det vara värt ett ägna ett par minuter åt en förbisedd nyhet som Bloombergs Alex Duff jobbat fram i veckan.

I våras åkte Deportivo Maldonado ur den uruguayanska andraligan efter en usel avslutning.

Det anmärkningsvärda med det är att det är ett rätt dåligt resultat för en klubb som de senaste åren haft bland andra Marcelo Estigarribia (Samdporia, på lån från Juventus), Alex Sandro (Porto), Ivan Piris (Roma) och Brian Montenegro (ex-West Ham) i sin ägo.

Så – finns det en enkel förklaring?

Jo, det gör ju det.

Estigarribia, Sandro, Piris och Montenegro har sammanlagt spelat exakt noll (0) matcher för Deportivo Maldonado.

I jakten på nedskurna utgifter har klubben förvandlats till en papperskonstruktion, en tunnel mellan sydamerikanska säljare och europeiska köpare, för att komma åt den lägre uruguayanska skattesatsen. Säljande klubbar har helt enkelt skrivit över sina rättigheter till Maldonado, som i sin tur lånat ut spelarna till nästa klubb. På samma sätt köpte Porto Hulk (nu i Zenit, som bekant) från uruguayanska CA Rentistas, där han heller aldrig spelade en enda match.

Och vad betyder det här?

Tja, till att börja med är det ytterligare ett bevis på hur outvecklad fotbollen är som affärsverksamhet. Att klubbar letar kryphål är en sak, att den organiserade brottsligheten ser sporten som ett område där de kan göra om svarta pengar till vita är en annan.

Duff citerar Mark Goddard, ansvarig för Fifas kontroll av transfers, som säger att ”fotbollen är den sista delen av den kommersiella världen där stora summor kan flyttas runt utan översyn eller kontroll”.

Det är fortfarande inte fastställt om processerna runt Maldonados affärer är straffbara, eller bara tveksamma. Fotbollen skenar, juridiken jagar. Halvmiljardsspelare säljs av klubbar där de inte ens spelat, tredjedivisionslag förvandlas till skuggor av en skugga där storklubbar kan driva igenom affärer.

Det blir en notis i tidningen. Under tiden tittar vi på Champions League.

/Simon Bank

Matchen är betittad, texten är skriven. Det enda som återstår innan jag lämnar Madrid är rankingen.

Mourinho presterade ju bra ikväll igen – men presterade han så bra att han ska in på listan? Var fnattfirandet vid Cristiano Ronaldos segermål så estetiskt, så explosivt och så enerverande att det ska in på hans egen personliga topplista över firanden? Och i så fall hur högt? Topp-fem? Pallplats?

Det här är ju vad vi hittills haft att förhålla oss till.

8.
Mourinho vs Barcelona
2006
Förlagan till kvällens version, testet som bevisade att kostymbyxorna gled bra utan att suga upp gräsfläckar. När jag ser det nu känner jag ju att vafan… Karln har ju faktiskt utvecklats.

7.
Mourinho vs Valencia
2011
Extrapoäng för att han gör det oväntade. Ni såg inte framför er att José Mourinho skulle hoppa upp på José Callejons rygg innan han gjorde det. Och det gjorde inte José Callejon heller.

6.
Mourinho vs Siena
2008
Också en såndär den-såg-man-fan-inte-komma-sekvens. När Maicon sliter av sig tröjan för att fira är det ingen medspelare som rusar fram för att krama om den bara bringan. Det gör däremot en femtiometerssprintande Mourinho. 

5.
Mourinho vs Everton
2007
När Mourinho var i England uppstod en ohyggligt underhållande kulturell clash mellan honom och Merseyside. Manifesteras fint här…

4.
Mourinho vs Liverpool
2005
…men fick ju sin början här. Jag avskyr normalt den där satans hyschgesten, men Mourinho gör den så syrligt utmanande att han till och med kommer undan med den.

3.
Mourinho vs Udinese
2009
Den här ska ha en hög placering eftersom det är det enda tillfälle då Mourinho låtit känslorna löpa iväg med honom på ett sätt som gjort så att han sett mycket mer fjantfånig än cool ut.

2.
Mourinho vs Man United
2004
Ursprungsversionen, den sekvens som präglas allra mest av spontan lycka snarare än utstuderat imagebygge. Porto gör mål mot Man United i slutminuterna, slår ut dem ur Champions League och slår in på marschen som ska få dem att vinna hela turneringen. Ett extra plus för motiveringen.

1.
Mourinho vs Barcelona
2010
Och givetvis… Den obestridda listtopparen. Inte bara José Mourinhos största stund, utan förmodligen det bästa fotbollsfirandet som någonsin genomförts. Perfektion ända in i minsta lilla provocerande rörelse.

/Erik Niva

Jag antar att det är det här som de kallar marknadsekonomi.

På vägen ner mot Madrid stötte jag ihop med en klunga Man City-fans som fortfarande var uppfyllda av overkligheten i att de skulle till Bernabéu. De såg det som en en-gång-i-livet-möjlighet – kunde inte ta till sig att det var deras nya vardag – och en självklarhet att vara på plats.

Det fick kosta vad det kosta ville, och jodå… Det kostade.

Man City-fansens sektion på Bernabéu ligger på den norra läktaren, högt uppe bland molnen. Platserna där tillhör arenans allra sämsta, och för en biljett dit hade de här grabbarna betalat 75 euro var. Ordinarie pris. Ingen rabatt för barn och ungdomar.

Enligt en viss sorts ekonomisk logik är det här ett fullt rimligt pris, kanske till och med lite för lågt. Manchester City har nämligen sålt alla de 3 600 biljetter de tilldelats. Smärtgränsen var alltså inte nådd. Det hade gått att höja priset ytterligare, tjäna ännu mer pengar.

Bevisligen finns det 3 600 Man City-fans som tycker att de här biljetterna är värda de här pengarna – så vad är då problemet?
Onekligen klarar Liverpool av att fylla Anfield vid varje hemmamatch – trots att genomsnittsbiljetten ökat i pris med mer än 1100 procent sedan Hillsborough – så vad finns det då att diskutera?

Jo, det ska jag berätta. Om Tottenham någon gång skulle spela Champions League-final (haha) så skulle klubben förmodligen tilldelas ungefär 25 000 biljetter. Utan tvekan skulle det då gå att hitta 25 000 Spurs-anhängare som – om det krävdes – skulle vara beredda att betala 20 000 kronor för en av de här biljetterna. Jag skulle själv vara en av dem.

Det innebär inte att biljetterna borde kosta 20 000 kronor styck.

Det betyder inte att de som har pengar ska pressas hela vägen till kreditgränsen – och framförallt betyder det inte att alla de som inte har de ekonomiska möjligheterna ska exkluderas från läktarna.

Alla ska ha rätt till vård, skola och omsorg. Alla ska tamejfan även ha möjlighet att gå på fotboll.

Om nu efterfrågan överstiger tillgången så måste platserna på en läktare fördelas på något sätt, det fattar jag också. Jag vägrar bara acceptera att den fördelningen enbart ska utgå ifrån någon sorts fotbollskapitalistisk herren-på-täppan-princip, där det enda som betyder något är hur stora ekonomiska muskler du har.

Framförallt de engelska klubbarna har ju experimenterat med en sorts lojalitetssystem, där trogna supportrar står först i den virtuella kön vid biljettsläppen. Det låter okej i teorin, men är på väg att bli verkningslöst i praktiken.

Ska du se Man City på Bernabéu idag kostar det mer än 600 kronor.
Ska du se Chelsea på Emirates till helgen kostar det drygt 750 kronor.
Skulle du följa Man United in på San Mamés i våras kostade det nästan en tusenlapp.

Inga alternativ, inga diskussioner. Har du inte de slantarna skramlande i byxlomman blir det helt enkelt inga attraktiva bortabiljetter för dig. Då kvittar det hur många skitmatcher du kämpade dig igenom för 20 år sedan och hur många lojalitetspoäng du har idag.

Undan med dig. Det står rikare människor längre bak i kön.

När det pratas om spelarlöner utifrån någon sorts bredare perspektiv brukar alltid en och samma jämförelse krypa fram. Är det verkligen rimligt att en centerforward tjänar mer än tusen sjuksköterskor? Och nä, det är naturligtvis inte moraliskt försvarbart – men det är samtidigt också ett exempel som saknar orsaks- och verkanssamband.

En mer konkret och relevant fråga är ifall det är rimligt att en centerforwardslön ska innebära att tiotusentals supportrar inte länge har någon praktisk möjlighet att komma in på arenan där han spelar.

/Erik Niva

A shot of JD, please.

Tre poäng mot ett svagt Reading var ovärderligt för att lätta på den blyväst som redan hunnit hängas på André Villas-Boas – men utifrån mitt perspektiv var det här en sån där match där prestationen gladde mig ännu mer än resultatet.

Det stora problemet i hemmamatcherna mot West Bromwich och – framförallt – Norwich har inte varit att vi tappat poäng. Det har varit att vi spelat helt utan flyt, flärd och fantasi, att vi sett ut som ett lag för fjortonde- snarare än fjärdeplatsen. Annat nu. Matchen igår gav de där tre poängen, men framförallt gav den oss rätten att drömma tillbaka.

Och just det ja. Så gav den ju oss skyldigheten att blogga.

Allt det där tekniska saknar fortfarande en klar och tydlig lösning, men det får vara som det är och bli som det blir. Viktigast är att jag faktiskt känt av någon form av tomrumssaknad under veckorna som jag förvägrat mig själv tillgång till det här forumet.

Historier som förtjänat att höras har fått gå oberättade.

Bruce Springsteen har ju pratat om de två bästa dagarna i hans liv – ”dagen då jag först tog upp gitarren, och dagen då jag sedan lärde mig att lägga ner den” – och jag förstår alldeles för väl vad han vill säga med det. Jag jobbar för mycket, låter arbetet bli en för stor del av mitt liv. Men det är inte bloggens fel, eller det behöver i alla fall inte vara det.

Ska jag nu prioritera annorlunda är det inte bloggen som ska försvinna. Istället kanske jag får lov att säga nej till någon föreläsning i Forshaga eller någon frågehög från en gymnasielev som vill ha hjälp med sitt specialarbete.

Ledsen för det i så fall, men nu är det dags att få fart på det här, att blicka fram mot den första Champions League-veckan genom att minnas 26 år tillbaka i tiden.

Det var i maj 1986 Helmuth Duckadam gjorde den enskilt viktigaste individuella insatsen i Europacupspelets historia. Steaua Bukarest spelade final mot Barcelona, och lyckades släpa matchen hela vägen till en straffläggning.

Där tog Duckadam över. Fyra straffar – fyra räddningar. Den första och enda Europacupen någonsin till Rumänien.

Helmuth Duckadam åkte till hemstaden Semlac för att semesternjuta. Han drog dit som nationalhjälte och kom tillbaka som krympling.

Bara några dagar efter Europacupfinalen hade en molande smärta i högerarmen blivit så stark att han blev tvungen att söka akut läkarvård. Det visade sig vara ett elakartat artärbråck – potentiellt livshotande – och efter åtta timmars operation var Helmuth Duckadams elitkarriär över.

I Securitate-kommunismens Rumänien flög ryktena snabbt, och när inte Duckadam kom tillbaka till Steaua-målet trodde många att han hade blivit utrensad av regimen. Det hette att Ceausescu-sonen Nicu blivit så avundsjuk på målvaktens sjärnstatus att han hade låtit skjuta honom i händerna.

Så var det nu inte, men det gjorde inte Helmuth Duckadams liv så värst mycket lättare ändå. Muren föll och diktaturen störtades, men armen fortsatte värka och fotbollsspelaren som inte kunde spela fotboll fick det allt svårare med ekonomin.

Strax efter millennieskiftet blev han ifråntagen sitt hus. Ytterligare något år därefter kände han sig tvingad att sälja sin käraste materiella ägodel, målvaktshandskarna han använde i Sevilla ’86. ”Jag accepterade ett internetbud på några tusen euro, och sålde dem trots att jag ångrade mig innan affären ens var genomförd”.

2005 verkade det till sist som att lyckan vände för Helmuth Duckadam. Han vann högsta vinsten i ett green card-lotteri, och fick alltså möjligheten att emigrera till USA och börja ett nytt liv där. Kruxet var bara att han inte trivdes något vidare med det där nya livet. ”Den amerikanska livsstilen passar inte mig. Jag beslutade mig snabbt för att åka hem igen”. Om något blev kvar i USA? Jo, Duckadams fru och dotter valde båda att stanna. Skilsmässan blev oundviklig.

De senaste åren har jag inte hört så mycket om Helmuth Duckadam, men i slutet av förra veckan dök han så upp igen. Tyvärr gjorde han det då han höll en presskonferens på Spitalul Militar, militärsjukhuset i Bukarest.

Vid hans sida satt en doktor som allvarligt förklarade läget. Artärbråcket gav inte med sig, utan förvärrades. Duckadam hade drabbats av en serie komplicerade blodproppar, som inte den rumänska sjukvården klarade av att hantera. Han behövde hjälp av utländska specialister – såna som kostade pengar – annars skulle den gyllene straffräddararmen kanske behöva amputeras.

Duckadam satt bredvid doktorn, tog in det han sa och började gråta. ”Varje dag vaknar jag med en skräck för att det ska gå riktigt illa. Det har varit så i 26 år, och det nöter ner mig. Jag känner nästan för att ge upp efter all den här smärtan. I 53 år har jag gjort min plikt gentemot Rumänien och… nu tycker jag att det är dags att Rumänien gör sin plikt gentemot mig”.

Men – är det här verkligen rätt tonläge för att nystarta bloggen? Sorg, smärta och rälig rumänsk misär? Nä, så kan vi ju inte ha det. Istället ska vi väl försöka fösa Simon Bank tillbaka in i ringen – och vilket lockbete skulle då kunna vara bättre än självaste Gigi Becali?

När journalisterna bad Steaua-patriarken om en reaktion på situationen så såg han inte problemet. Hade inte Rumänien råd med vården som Helmuth Duckadam behövde? Nähä, och vad spelade det för roll? Gigi hade råd.

”Han behöver inte Rumänien. Så allvarligt verkar det inte vara. Det är väl en operation i armen – inte i hjärtat? Om han behöver pengar för en operation eller något så är det inga problem. Jag betalar”.

Och så var det med det. Allt var väl i världen, Rumänien fortsatte att snurra fram på sin oroliga bana genom hösten 2012.

/Erik Niva

Eftersom Simon Bank slutligen bemödat sig med att svara på tilltal – kind of – och eftersom ni faktiskt är en del som bryr er.

Vi håller fortfarande på att försöka försäkra oss om att kommentarsfunktionen fungerar utan registreringstvång på den nya plattformen, men gör den bara det så har vi för avsikt att gnissla vidare in i framtiden.

Med viss reservation för tekniska tråkigheter – bloggen återuppstår nästa gång Tottenham Hotspur vinner en fotbollsmatch.

Tack för engagemanget.

/Erik Niva

Vi är inne i en period där vi funderar lite över vart bloggen ska ta vägen och jag känner att vafan… Kanske lika bra att konvertera den till en ren nyhetskanal som enbart rapporterar om Zenit St Petersburg.

Det är ju där det händer just nu, på gott och en hel del ont. Bortom den där rasistdiskussionen finns det långt mycket mer mänskligt elände att berätta om.

Tidigare har jag ju skrivit om den helt ofattbara tragedi som drabbade klubbens mittfältsmotor Konstantin Zyrjanov – hans fru tog parets dotter i handen och hoppade från balkongen, ut i självmordsdöden – men jag tror inte att vi har berört allt det som hänt Zenits landslagsmålvakt Vjatjeslav Malafejev.

Under EM-sommaren såg ni honom vakta det ryska målet. Kanske hörde ni då också om vägen han tvingat ta sig fram på för att komma dit, om hur hans fru Marina körde ihjäl sig för ett drygt år sedan och hur han lämnades ensam med de två små barnen.

Givetvis är historien om familjen Malafejev allra främst en fasansfullt sorglig familjekatastrof, men den är också väldigt tätt sammanlänkad med livet i 2000-talets nya Ryssland.

Paret Malafejev var rika och berömda på ett väldigt ryskt sätt, en självklar del av St Petersburgs skinande glitterati. Han fotbollsspelaren, hon fotomodellen och popproducenten.

När Vjatjeslav Malafejev vann sin andra ryska ligatitel frågade han sin fru vad hon ville ha i present. En Bentley. Det var den bilen Marina Malafejeva körde i ungefär 200 kilometer i timmen då hon tappade kontrollen över den och körde in i ett träd. Hon hade 1,8 promille alkohol i blodet.

Alla tar sig igenom sorgeperioder på olika sätt och det finns väldigt få rätt och fel i de sammanhangen – men det var ändå ganska många som reagerade på hur Vjatjeslav Malafejev hanterade sin nya situation som änkling.

Att han fortsatte spela fotboll utan avbrott var väl en sak. Det var hans yrke, hans fasta punkt att utgå ifrån. Att han fortsatte synas i St Petersburgs nattliv var svårare att förlika sig med för många. Dels för att han ofta var uppenbart berusad. Dels eftersom han fotograferades hand-i-hand med en ny kvinna – en tio år yngre partyprinsessa från ett dj-kollektiv som heter DJ Dolls – mindre än två månader efter sin hustrus begravning.

Själv har Vjatjeslav Malafejev berättat om hur hans egen pappa tidigt sa åt honom att snabbt hitta en ny kvinna, att det var enda sättet att ta sig vidare genom livet. Jag ska varken moralisera över det eller låtsas som att jag begriper vad han har gått igenom – men det är ändå ingen överdrift att skriva att jag personligen har haft ganska svårt att förstå mig på hans livsval det senaste året.

När han inför EM visade upp sitt nya, lyckliga liv tillsammans med sin nya, lyckliga kvinna på nationell rysk tv – då kunde jag inte kränga av mig känslan av att sympatin faktiskt fick kämpa mot olusten.

Igår eftermiddag kom så beskedet att Vjatjeslav Malafejev tackar nej till landslagsspel ”på obestämd tid”. Inga fler månadslånga mästerskapsläger. Inga fler extrasamlingar mitt under skolveckorna.

Personligen är jag ju en obotlig landslagsromantiker som tycker att det ska till särskilda skäl för att refusera hedersuppdraget, men om inte det här är särskilda skäl så vet jag verkligen inte vad som skulle vara det.

”Jag vill koncentrera mig på familjen nu”, skriver Malafejev i sin presskommuniké.

Det gör han alldeles rätt i.

/Erik Niva

För några timmar sedan höll Luciano Spalletti presskonferens inför stormatchen i övermorgon, då Zenit St Petersburg möter Rubin Kazan hemma på Petrovskij.

Han fick då frågan om hur det gick med försöken att värva Hulk från Porto. Journalisterna undrade varför han överhuvudtaget pratat om Zenits intresse offentligt – innan affären var i närheten av att vara klar – och fick ett överraskande ärligt svar.
– Delvis för att visa att vi i Zenit visst är intresserade av svarta spelare.

När St Petersburg vaknade upp en junimorgon var en bit av stadsbilden dramatiskt förändrad. Nere vid floden Neva hade någon smällt upp en gigantisk banderoll i blåvitt: ”Det finns inget svart i Zenits färger”.

Häromdagen förkunnade så Rennes eftersökte landslagsmittfältare Yann M’Vila att han inte längre var intresserad av en flytt till St Petersburg. Enligt en rysk fotbollssajt var huvudanledningen att både han och hans familj fått ta emot mordhot från Zenit-huliganer som aviserat att en svart fotbollsspelare helt enkelt inte skulle överleva i deras klubb.

Zenit St Petersburg är en av de snabbast växande maktfaktorerna inom europeisk fotboll. Efter två raka ligatilar toppar de nu återigen tabellen. I våras gick de till åttondelsfinal i Champions League, ett resultat de räknar med att förbättra den här säsongen.

Men sensommaren 2012 har de fortfarande aldrig värvat en mörkhyad spelare.

Det finns gott om klubbar som har problem med rasistiska supporterfalanger, men frågan är om den beskrivningen är tillräcklig för att beskriva situationen runt Zenit St Petersburg. Misstanken är att det här är en klubb som plågas av en betydligt mer strukturell rasism, sanktionerad av mäktiga män högt upp i dess hierarki.

Redan 2004 klagade klubbens tjeckiske manager Vlastimil Petrzela på hur han upplevde sig bakbunden på transfermarknaden. Ifjol upprepade han och förtydligade han sin kritik i en BBC-intervju.
– Jag ville värva svarta spelare, men fick inte. Jag vet inte varför, men klubbledningen ville inte att jag skulle göra det. Varje gång jag tog upp frågan fick jag samma svar: ”Zenit är inte intresserade av att göra det”.

Flera år senare upplevde holländske prestigetränaren Dick Advocaat samma problem. Han berättade om hur han försökt värva flera mörkhyade brasilianska spelare, men blivit förhindrad att genomföra köpen.
– Supportrarna är det viktigaste Zenit har, och därför är jag tvungen att fråga hur de skulle reagera ifall vi köpte en mörkhyad spelare. Och det är omöjligt. Fansen gillar inte svarta spelare.

När någon vill prata rasism med Zenit St Petersburg brukar klubben antingen hävda att deras portugisiske mittback Bruno Alves är svart – och den märkliga debatten ska vi överhuvudtaget inte ge oss in i – eller hänvisa till ett projekt som är tänkt att motverka problemet på sikt. Inget fel med det, men här och nu är Petrovskij fortfarande en arena där apljud mot mörkhyade spelare är mer regel än undantag.

Och alla spelar de för motståndarlaget.

I början av 2000-talet försökte Sven-Göran Eriksson aktivt värva svarta spelare som Lilian Thuram och Nicolas Anelka till Lazio. Han ville ha skickliga fotbollsspelare, naturligtvis, men han ville dessutom göra något konkret för att förändra de rasistiska attityder och strömningar som fanns bland en del av klubbens anhängare.

Nu verkar det som att Luciano Spalletti försöker sig på något liknande, kanske till och med i konflikt med delar av sin egen klubbledning.

Jag hoppas verkligen att han lyckas.

/Erik Niva

Och han talade till slut.

Daniele De Rossi, il principe, gick in i den stora salen ute på Trigoria, satte sig framför alla mikrofoner och kameror som den romerska befolkningen över huvud taget kunnat få tag på, och berättade hur han tänker.

Vi skriver ofta om definierande ögonblick för en klubb eller ett lag, och det handlar nästan alltid om mål eller inte mål, straff eller inte straff, kanske till och med om en skada.

Det kan lika gärna se ut så här. En (försenad) presskonferens, med fyra dagar kvar till seriestarten. Tronarvingen ska tala om huruvida han tänker konvertera eller inte. Om det inte vore Rom skulle man kunna säga att det var just precis nu som allt ställdes på sin spets, men Rom står ju alltid på den där spetsen. Spetsen är AS Romas adress, deras postnummer.

Åh, era jävla dramadrottningar.

Men i alla fall. Manchester City la budet, och Daniele De Rossi hade inte sagt ett ord om det förrän idag.

När Roma spelade mot Aris skrek speakern ”Per sempre alla Roma… Daniele De Rossi!”, Zdenek Zeman har förklarat att det inte ens är en fråga utan en självklarhet att Daniele är den grund han ska bygga sitt projekt på.

Och där stod en prins och hade sitt val att fatta: Should he stay or should he go?

De Rossi är en av de där spelarna som har ett värde för sin klubb som ligger oändligt mycket högre än hans marknadsvärde för alla andra klubbar. Han är arvingen, själen, och även om jag aldrig har sett honom som ens en halv Francesco Totti – det är han inte, av många skäl – så har han aldrig varit annat än en kroppsdel, en bärande vägg i klubben där han växte upp och blev till. Där pappa Alberto sköter juniorerna, där han känner alla och alla känner honom.

Manchester Citys bud kom, och även om oron mest stressats fram av supportrar som älskar att oroa sig så har det känts lite som nu eller aldrig. Jag är övertygad om att fotbollsspelaren Daniele De Rossi skulle må oerhört bra av att lämna Italien, att utmana sig själv på alla plan och ta ett steg utanför livmodern. Han har utvecklats de senaste åren, blivit smartare och mer internationell i sitt spel. Han skulle klara sig i Premier League också.

Men det är ju inte allt.

Det vet vi eftersom Francesco Totti alltid valde att stanna kvar i Rom och Roma. Totti stannade alltid i Rom – och han gjorde det trots att han hade alla möjligheter i världen att flytta till Real Madrid eller vad ni vill. Han spelade vidare i en klubb som vinner en ligatitel i modern tid, som aldrig utmanat om Champions League, som spelar på en omodern arena i en mäktig men märklig stad.

Jag vet förstås inte, men jag kan ju tänka mig att det är lättare för en Daniele De Rossi att bestämma sig om sin framtid när någon annan redan gjort samma sak före honom.

Kanske är det Tottis största arv, större än målen och allt det andra. Att han stannade, att han visade att man kan göra så.

Zdenek Zeman ska göra om AS Roma efter sin modell – vet ni att han säger att Smetana är den musik som påminner mest om hans fotboll? – och det kommer att bli bra eller dåligt, men aldrig dåligt.

Daniele De Rossi är den viktigaste delen de har i det där bygget. Alldeles nyss gick han upp och satte sig på ett podie, i röd träningströja med klubbemblemet över hjärtat.

Han sa att det här är hans färger, att han inte ens funderat på att lämna.

– Mai, mai. Aldrig, aldrig.

/Simon Bank

Råsunda ska firas av, och i och med det tar jag mig rätten att vara oförblommerat nostalgisk ett tag.

Eller nä, det här handlar egentligen inte om huruvida saker och ting var bättre förr eller inte. I grunden har jag inget emot att man bygger nya arenor – däremot har jag ett problem med varför man bygger nya arenor och hur man bygger nya arenor.

När de framtida intäkterna ska maximeras till så låg byggkostnad som möjligt tenderar resultatet att bli en karaktärslös byggsats utslängd på en stormarknadsparkering i utkanten av stan.

Det är mer eller mindre omöjligt att skilja Madejski Stadium i Reading från Riverside i Middlesbrough, på samma sätt som Friends Arena precis lika gärna hade kunnat vara Amsterdam Arena.

Det jag saknar och sörjer är arenor med egen identitet och särprägel – och dessa fem är nog de jag saknar och sörjer allra mest. 

1. Highbury – London
1913-2006
Ni minns hur det var. Man kom upp ur tunnelbanan, gick förbi paj- och programförsäljarna, genom ett par tegelhusgator – och så låg den bara där, mitt i bostadsområdet. Highbury kändes som den allra mest brittiska av alla de gamla mytomspunna arenorna, och jag tror att anledningen var hur fotbollen var ett så självklart band ihop fotbollen och vardagen. Vanligt folk levde sina vanliga liv i de här kvarteren. De jobbade på dagarna, gick på puben på kvällarna och sedan på matchen på lördag eftermiddag. Emirates är på många sätt den raka motsatsen – och är därför också extra intressant att resonera kring. Arsenal flyttade dit för att få klubbens ekonomi att växa, och det har de också lyckats med. Mår klubben bättre för det? Känner fansen samma saker idag som de gjorde för tio år sedan? Och för den delen – vinner laget några titlar?

2. Ali Sami Yen – Istanbul
1964-2010
Jag hann besöka Millwall-hålan The Den, men måste ändå utnämna Galatasarays förra arena till the most intimidating ground jag någonsin varit på. Ju närmare rivningen vi kom, desto mer eftersattes underhållet och desto starkare blev intrycket av laglöst land. Motorvägar på ena sidan, urban wasteland på den andra – och ett rent sataniskt tryck i häxkitteln där i mitten. Det här var ingen arena för turistutflykter, och jo… Jag erkänner att jag skriver den meningen med positiva känslor.

3. Maine Road – Manchester
1923-2003
En flytt som genomförts utifrån samma linjer som Arsenal gjorde sin, men petrorevolutionen inom Manchester City har gjort efterhandsanalysen ännu viktigare. Trots att de har lyckats riva ner alla skadeglada banderoller från Stretford End finns det ju likafullt ändå tusentals Manchester City-fans som gärna hade tagit tidsmaskinen tillbaka till de regniga förloraråren på Maine Road. Vad säger det egentligen om fotbollssupportrarna och hur mycket är de känslorna värda? Vilket är framgångens egentliga pris?

4. De Meer – Amsterdam
1934-1996
Jag ska erkänna att jag aldrig såg Ajax spela här, utan bara hängde på läktarstaketen under en av tonårens sommarsemestrar. Känslan fick jag med mig ändå. Det här var ett innovationscentrum, en sorts idrottsligt betongmelerad förlaga till Silicon Valley. Totalfotbollen uppfanns och utvecklades här av Johan Cruijff, grabben från gatan bredvid. Men de som ville komma in och se genierna i arbete fick vara beredda att köa för besväret – knappt ens 20 000 fick plats för att se Ajax dekonstruera både rådande fotbollsideal och Europas mäktigaste klubbar.

5. The Dell – Southampton
1898-2001
Mest bara för att den var så underbart apart. När nu alla nya arenor – däribland Southamptons egen St Mary’s – byggs enligt samma strömlinjeformade färdigmodell är det värt att högtidlighålla The Dell för dess smått slumpartade assymetri. Den ena läktaren var knappt ens hälften så stor som den andra. Den ena kortsidan var traditionellt utformad, den andra var triangulär. Lilla, klaustrofobiska The Dell var kanske inte världens mest praktiska fotbollsarena – men den var i alla fall fullständigt unik.

Och med det skrivet… Nä, jag har inte någon som helst längtan tillbaka till vare sig Delle Alpi i Turin eller gamla Olympiastadion i München.

/Erik Niva

Och så var det redan slut på det roliga.

Naturligtvis syftar jag nu på min egen semester – för vad gäller de däringa olympiska spelen så kommer de ju blekna bort redan ikväll, då en långt mycket idrottshändelse äger rum i London.

Tonton Zola Moukoko kommer då att spela fotboll i strålkastarljuset igen.

Vi har ju tidigare använt den här bloggen för att försöka spåra upp stockholmskillen Tonton Zola Moukoko – det ultimata Championship Manager-fenomenet, för er oinvigda, ”the greatest attacking midfielder to ever grace a home computer” – utan att lyckas sådär överdrivet bra. Det har haft sina förklaringar. Tonton är en man som undviker närmarkering.
– Det är svårt att få tag på mig. Jag gillar inte Facebook, så jag är inte med där. Men min syster är med, och hon brukar få en massa meddelanden från folk som berättar om hur bra jag varit för dem i spelet. Och sedan har det varit tidningar över hela världen – från England till Australien – som försökt få tag på mig. Det finns ett roligt exempel från 2003, då Championship Manager Magazine ville prata med mig. När de inte lyckades lista ut var jag var så tryckte de en ”Efterlyst”-affisch och lockade sina läsare med 97 dollar i belöning för information om mig. Jag skrattade åt det, i synnerhet när min flickvän och mina kompisar skojade om att jag borde ha berättat det för dem så att de hade kunnat få pengarna.

Anledningen till att Tonton Zola Moukoko nu slutligen stiger ner till de dödliga är releasfesten av boken ”Football Manager Stole My Life”, ett verk jag uppriktigt rekommenderar.

Dels innehåller den såklart hela historien bakom världens mest omtyckta fotbollsspel, dels bjuder den på reflektioner kring dess osannolika position som kulturellt fenomen – men för oss konnäsörer finns framförallt intervjuer med alla de där mytiska figurerna som blivit större som cybersensationer än som riktiga fotbollsspelare.

Cherno Samba berättar om sin relation till spelet. Tommy Svindal Larsen och Michael Duffy också. Och så en hel radda svenskar.

Kennedy Bakircioglu pratar om hur norska motståndare kommit fram i verkligheten och tackat för hans prestationer i datorspelet, medan Stefan Selakovic triumferar med att själv ha spelat alla CM-upplagor sedan 1996.

Anders Svensson beklagar sig över hur han numera måste peta sig själv för att vinna titlar med Elfsborg, samtidigt som han erkänner att spelet faktiskt varit den utlösande faktorn som gjort att han numera lutar mot en egen tränarkarriär.
– Det var ingenting jag tänkte på innan jag började spela Football Manager, men sedan jag började har jag tänkt på det mer och mer. Jag tycker att alla delar av det är väldigt intressanta – att köpa spelare, att träna dem och att ta ut laget. Det är något jag vill utforska mer när jag själv lägger upp skorna på hyllan.

Men när allting kommer kring är det ju till sist ändå Tonton Zola Moukoko som allt kretsar kring. I 00-01-versionen av Championship Manager utvecklades han till världens allra bästa spelare, en kille som regelbundet gjorde 50 mål på en Premier League-säsong. I verkligheten dalade hans karriär neråt efter åren som ungdomsproffs i Derby County, över Carlstad United via IK Sleipner till Atlantis FC.
– Jag minns när jag var 17 år och skulle spela en vanlig match med Derbys reservlag. Något var annorlunda. Det var massor av fans där, och de var spända på att se mig. Folk började gå på de där matcherna, för att prata med mig och för att ta en bild tillsammans med mig. Det var mycket att ta in. Agenten jag hade på den tiden gillade det inte. Han brukade vråla om hur han skulle kontakta de som var ansvarig för spelet, och se till att jag togs bort från det. Han tyckte att det snackades för mycket om mig.

En vanlig måndag håller Tonton Zola Moukoko numera till i IFK Lidingö, men idag är det ingen vanlig måndag. Ikväll är det inte sjättedivisionsspelaren Tonton Zola Moukoko som ska kicka lite boll – ikväll är det Championship Manager-fantomen Tonton Zola Moukoko som återigen ska inta London.

/Erik Niva