Jamenkorsiallvärldensallatak!

Michael Owen till Manchester United?!

Som vanligt har Erik Niva hamnat på helt fel sida om rim och reson när han hånade den där 42-sidiga PR-foldern med Owens ”brand values”, för nu har alltså självaste Sir Alex skrivit under på att Owen är just:
Fit & Healthy. First Class. Succesful. Young. Dynamic. Commited. Sincere. Clean & Fresh. Good Looking. Global. Enthusiastic. Stylish. Devoted. Respected. Charismatic. Articulate. Technical. Instinctive. Aspirational. Cool. Resilient.

Det är förstås, hur man än vrider och vänder på det – och alldeles oavsett om det till sist blir av eller inte – en gigantisk skräll att United fiskar i just den här sortens Tyne-vatten. Vad är det… två dagar sen Big Sam gick ut och förklarade att han inte ens var nära att överväga att ta Owen till Blackburn.
– Jag tycker, från min erfarenhet av att vara med honom i Newcastle, så har det alltid handlat om skadehotet. Jag har inte råd att signa en spelare som kommer att vara utanför laget, om de inte kan garantera mig minst 30 matcher per år. Just nu, tyvärr för Michael, om man tittar på hans senaste tre säsonger så kan jag inte gambla på det.

Men Manchester United kan alltså.

Och i all galenskap finns det kanske ett stråk av logik i det. Jag menar, utöver att Ferguson alltid gillat Owen. Jag skulle säga att United är den enda klubb i England som skulle kunna hävda att Owen är en hyfsat vettig satsning, eftersom de har två av de saker som krävs för att hävda det:

1. De har pengarna.
Owen kostar ingen köpesumma, men han vill ha en sign-on och en hyfsad lön (även om han skriver på play-and-pay så är han förstås garanterad en saftig lönecheck).

2. De har truppen.
Om tiden i Toon bevisat något så är det ju, som Big Sam säger, att han inte klarar att spela week in-week out. Hull eller Blackburn kan inte betala för en spelare som inte gör det. United kan.

3. De har spelet.
Owen har varit ett skämt i Newcastle, och det har berott dels på att han tappat nästan all den där farten han hade när han var en av världens bästa anfallare – dels på att han tvingats göra ett stort jobb på egen hand. I sämre klubbar måste en forward ha target-egenskaper eller do-it-yourself-egenskaper, han måste kunna jobba fram chanser själv. I United kan han, i ganska många matcher, vara en fox-in-the-box eller en iller strax utanför. Det är inte så illa.

För att vara en idiotisk idé är det alltså inte helt idiotiskt. Men vem i hela världen tror att Michael Owen är en femtonmatcherspelare i ett världslag 2010? Gör ens Sir Alex det?

/Simon Bank

Om vi nu har ägnat de senaste dagarna åt att sura över hyperkapitalismen i den moderna fotbollen så är det dags att be om ursäkt.

Det säger jag inte för att Harry Redknapp köpt ett monster till överskattad mittfältare för 15 miljoner euro (det har han inte gjort än, NÄR SKA DU VAKNA, HARRY?!). Jag säger det för att det nu är hög tid att uppmärksamma det faktum att vi svenskar är rätt duktiga på att profitera på boomen.

Eller, jag menar att Zlatan Ibrahimovic är det.

Sports Illustrated har precis släppt sina årslistor över USA:s och Världens bäst avlönade idrottsmän, och på listan över icke-amerikaner har Ibra slagit sig in för första gången.

Jag tycker att vi applåderar grabben från Malmö som kommit upp sig en liten bit sen han dribblade med Patrik Eriksson-Ohlsson, medan vi a) tittar på listan, och b) försöker betala våra räkningar så gott det går.

1. David Beckham, fotboll, 354 miljoner kronor.
2. Kimi Räikkönen, bilkörning, 314 miljoner.
3. Manny Pacquiao, boxning, 313 miljoner.
4. Leo Messi, fotboll, 312 miljoner.
5. Fernando Alonso, bilkörning, 274 miljoner.
5. Valentino Rossi, mc-körning, 274 miljoner.
7. Yao Ming, korgboll, 259 miljoner.
8. Lewis Hamilton, bilkörning, 257 miljoner.
9. Roger Federer, tennis, 231 miljoner.
10. Vijay Singh, golf, 224 miljoner.
11. Ronaldinho, fotboll, 214 miljoner.
12. Cristiano Ronaldo, bilsparkare, 200 miljoner.
13. Sergio Garcia, madridista, 195 miljoner.
14. Thierry Henry, fotboll, 185 miljoner.
15. Ichiro Suzuki, brännboll, 176 miljoner.
16. Dirk Nowitzki, korgboll, 173 miljoner.
17. Maria Sjarapova, tennis, 172 miljoner.
18. Jenson Button, bilkörning, 165 miljoner.
18. Kaká, fotboll, 165 miljoner.
20. Zlatan Ibrahimovic, fotboll, 152 miljoner.

Nu undrar vi förstås vilka följderna av publiceringen blir (ja, mer än att Mino Raiola kommer att fråga Zlatan hur bra han är på att köra bil). Kommer det att bli slagsmål i Real Madrids omklädningsrum? Kommer vi att lära oss mer om Ichiro Suzuki? Kan Pacman Pacquiao köpa sig en plats i den filipinska regeringen?

Vi får se. I uträkningarna ingår, hur som helst, löner, vinstpremier, bonusar. Sports Illustrated har använt offentliga siffror och uppskattningar från folk som kan branschen.
Själv undrar jag mest på vilken plats Titus Bramble kvalar in. Om han är nära eller så.

/Simon Bank

Ur barn, fyllskallars och Jean-Michel Aulas mun får man höra sanningen roliga saker.

Idag är det förstås rena transferporren ute i Europa. Aulas har berättat varför OL inte kunnat konkurrera med Real Madrid i fallet Benz, och uttalandet i Le Progrès ger ytterligare en bild av en fotbollsvärld som kapat de sista banden med markplanet.

– Karim kunde tredubbla sin lön. Han tjänade 4,5 miljoner euro brutto i Lyon (vilket blir ungefär tre miljoner netto), han kunde få 8,5 miljoner euro netto per år i sex år (i Madrid).

Och när den tanken svindlat färdigt så kan vi passa på att fråga Aulas (och det gjorde de OL-supportrar som idag demonstrerade utanför klubbens högkvarter) hur det kommer sig att en spelare som han satte prislappen 100 miljoner euro på för bara ett par månader sen plötsligt gick att sälja för 30 miljoner.

Men vad vet man. Benzema kanske har tappat vänsterfoten i juni.

Mer intressantheter: Platinis utspel i L’Équipe om begränsningar på transfermarknaden är förstås tomt vapenskrammel mer än nåt annat. Men skrammel är ändå bättre än inget alls, och bloggen gillar Platini mer och mer för varje dag som går.

Från Frankrike – det är ju där det händer just nu – har vi annat att rapportera. Ett par timmar efter att OL släppte sin världsstjärna släppte Marseille ett gäng minibomber.
Lisandro Lopez närmar sig, OM tar upp kampen om Stéphane Mbia, och Souleymane Diawara och Edouard Cissé ansluter. Diawara är ett kanonköp, Mbia vore kanon – men Cissé överraskar mig mer än det borde. Didier Deschamps gillade honom i Monaco, men när jag träffade Cissé i Istanbul häromåret lät han väldigt mycket som en grabb som var färdig med sin franska karriär.
– Jag hoppas att fler spelare kommer hit till Turkiet, de stora klubbarna är fantastiska och det börjar hända saker nu. Fler och bättre brassar är här, och spelare som Lincoln och Kezman (han var där då) visar att ligans status har ökat lite, sa han då (jag hade tänkt spara det till en stor artikel om den turkiska ligan, men lite som med min kärleksrelation med Emmanuelle Béart så blev den aldrig riktigt av).

Och nu är Cissé alltså i Ligue1 igen.

Innan jag avslutar ett inlägg som riktats oförtjänt mycket till de tolv frankofilerna i läsekretsen vill jag stillsamt konstatera att André-Pierre Gignac är VÄLDIGT mycket den nye Johan Elmander.
Succé som ensam striker i Toulouse? Check.
Skyttekung med Tefece? Check.
Het på transfermarknaden? Check.
Meddelande från president Sadran att ”han är inte till salu”? Check.

Nu är det ett lätt desperat Lyon som fått nobben. Ska vi gissa att Gignac fått en Elmander-garanti om att gå nästa sommar istället?

Låt oss i så fall hoppas att han undviker Bolton. Och stilla konstatera att det Zlatan kan göra med en boll kan Lars Øvrebø i Moss göra… nästan lika bra.

/Simon Bank

Hur vet man att en övergång skakar inte bara en klubb, utan en hel liga?

Tja, när tränaren i den värsta konkurrenten beklagar övergången är det en hyfsad indikation.

Karim Benzema lämnar OL för the toy formerly known as Real Madrid, och OM-tränaren Didier Deschamps deppar.
– Det är en dålig nyhet för franska ligan. Det är en förlust för Ligue1. Karim Benzema är redan en av de allra bästa spelarna, trots att han är ung. Jag tror att det är viktigt att han stannar för att ligan ska synas, för Ligue1 behöver sina stjärnor som dessutom är franska.

Jag har ju redan lagt ut texten om vad jag tycker om Pérez hela projekt, så när det gäller Karim – en av de spelare i universum jag tycker allra, allra mest om – kan vi väl ta en annan infallsvinkel.

Om övergången är en växel till i Pérez projekt så är det en spik rakt in i hjärtat på Aulas. OL kom aldrig ikapp de störst – men de var oerhört nära.
I vintras läste jag en fin djupintervju med Benz i France Football, där han bland mycket annat deppade över att han blev vuxen så förbannat sent.
– Tänk om jag hade varit gammal nog att vara med när OL var som bäst, sa han.

Ja, tänk om.

OL gick till kvarten i Champions League tre år i rad, men de var bara en världsforward (och möjligen en hyfsad mittback till) ifrån att springa igenom alltihop.
Som tankeexperiment:

Grégory Coupet

Anthony Réveillère, Cris, Cacapa, Eric Abidal 

Michael Essien, Mahamadou Diarra

Juninho 

Sidney Govou, Karim Benzema, Florent Malouda.

Så hade OL:s elva sett ut 2006, om bara Benz varit 22 istället för 18. Försök sen förklara vilket lag i världen som hade kunnat manövrera ut dem.

•••
•••
Och Kim Källström? 22 miljoner om året, låg grekisk skatt, treårskontrakt, nyckelroll i Olympiakos? Nä, jag tror inte det. Lyon ville inte släppa honom till Valencia – och med Juninho och Benzema borta så står han plötsligt för mer än bara sina spelkvalitéer.

/Simon Bank

Jag ska erkänna att jag inte följde Confed Cup så noggrant som jag hade tänkt och önskat. U21-EM kom i vägen, och dessutom hade jag synpunkter på hur SVT försökte sälja in turneringen.

I grunden gillar jag ju att man inte underskattar tittaren, att man försöker behandla allt rättvist och ärligt, men det fanns något i själva upplägget som störde mig. SVT kunde sända, låt säga, Nya Zeeland–Sydafrika, och vara övertygade om att det bästa sättet att sälja in den matchen till sin publik var… att behandla den som om det vore Manchester United–Liverpool.

Min poäng? Jo, att det bästa att göra av en paus i Nya Zeeland–Sydafrika väl knappast är att lägga halva tiden på att låta (den duktige) Ola Andersson peka på skärmen och förklara att ”misstaget som Nya Zeeland gör med sin backlinje här, där ni ser att Tony Lochhead lägger offsidelinjen, är att man saknar en spelare som kliver upp på…”.

Vafan. Jag är överlycklig när jag hör Strömberg och Härenstam snacka under matcherna, och jag är fotbollsintresserad till sjukpensionens gräns, men jag skiter helt i hur Nya Zeeland spelar försvarsspel i en låtsasturnering ett år före VM.

Jag hade velat ha historierna, berättelserna, ödena, människorna. Och det här är ingen spalt för mediekritik (i så fall hade jag kunnat börja med att skjuta mig själv för vissa rader), utan bara en väldigt lång inledning till en diskussion om just en sån historia.

Låt oss tala om hororna.

I dag gick tidsfristen ut för att inkomma med synpunkter på vuxenprostitution till den Sydafrikanska regeringens justitieutskott. Eller, tidsfristen förlängdes raskt med två veckor efter att tidningar legat på och hävdat att regeringen försökt pressa igenom en legalisering av sexköp.

Varför denna brådska? Jo, för att Sydafrika ska arrangera VM 2010.

I ett land med enorma problem med kriminalitet, stölder och våld vill man gärna frigöra resurser. Att, till exempel, lägga mindre energi på att jaga sexsäljare och sexköpare skulle vara en stor hjälp för polisen. Enkel matematik.

Regeringen har tryckt på att beslut ännu inte fattats (och jag får be om ursäkt om min översättning av rättstermer darrar lite här), men justitieministerns talesman Collen Msibi svävar inte direkt på målet:
– Vi inväntar remissvar från den Sydafrikanska Lagreformskommissionen innan vi skickar det slutgiltiga utkastet till regeringen. Innan dess kommer vi att konsultera alla berörda grupper, liksom allmänheten… Vi kan inte säga att legaliseringen kommer att vara genomförd 2010, men med största säkerhet strax därefter.

Redan för två år sen gick den – sedermera korruptions- och kriminalitetsanklagade – högste polischefen Jackie Selebi ut och väckte frågan.
– Antalet prostituerade kommer definitivt att öka under VM. Regeringen borde lägga fram innovativa sätt att kontrollera drickandet och prostitutionen. I Tyskland kontrollerade de det.

Även om inte den föreslagna lagreformen hinner rulla igenom i tid till VM – tröga kvarnar, di dära demokratiska – har röster höjts om en temporär legalisering, att det alltså skulle vara lagligt med prostitution så länge som VM pågår (vilket gigantiskt nederlag vore inte det?).

Och nu tänker ni på Claes Borgström.

Den förre Jämo dyngade ju in en brandfackla inför förra VM, i Tyskland, där han krävde att Sverige skulle bojkotta mästerskapet i protest mot kvinnohandeln. Utspelet var till för att skapa debatt, och han fick sin debatt.  Sen blev det (som oftast) ingen massvåg av prostituerade under VM, i alla fall ingen som märktes av i de undersökningar som gjordes.

Hur förhåller sig nuvarande Diskrimineringsombudsman till ett nytt sexköps-VM? Ska Sverige bojkotta VM om vi går dit?
Och hur är debatten i Sydafrika? Jo, den lever och har hälsan.

I fjol gick ANC:s parlamentsledamot George Lekgetho ut och sa att en temporär legalisering av sexköp skulle hjälpa till att göra VM till en succé eftersom ”vi hör om många våldtäkter, eftersom folk inte har tillgång till dem”.
Med ”dem” menade han kvinnor. Och det blev ett jäkla liv, naturligtvis. Protester, debatter, diskussioner, krav på avgång.

Om det här vore en debatt om legalisering av prostitution hade jag tagit upp för-argumenten om trygghet, normalisering och öppenhet (som de prostituerades olika intresseorganisationer oftast gör), jag hade invänt och sagt att en hållning som säger att sex och en (kvinno)kropp är varor vilken som helst får filosofiska följder, och jag hade slutligen visat en viss respekt för att diskussionen av naturliga skäl blir annorlunda i ett land med fem miljoner HIV-smittade.

Men fotbollen, då?

Sverige ska inte bojkotta fotbolls-VM, oavsett om sexköp är lagligt eller olagligt när det genomförs. Och just idrotten behöver inte fler populistiska pr-poänger och pseudo-debatter.

Diskussionen om sexualitet, lagar, prostitution och förebilders moraliska ansvar är ju viktig, alltid. Borgströms och Bodströms fel 2006 var inte att de ville föra den diskussionen, utan att deras skäl var så lätta att avfärda att de till slut tog livet av ett vettigt samtal om en viktig fråga.

/Simon Bank

Medan Erik Niva är på väg ut på sommarlov i någon form av baltarkipelag är jag på väg… absolut jävla ingenstans.

Statens Järnvägar har dörrproblem, om som timmar kommer och går på Malmö C börjar jag få allt svårare att uppskatta de metaforiska värden ett ord som ”dörrproblem” erbjuder.

Så till vad ska vi använda tiden?

Eftersom jag inte kommer på något bättre gör jag det gamla vanliga, och kastar mig in i att korrigera Erik Niva. Eller, egentligen inte, det jag är ute efter är att korrigera något betydligt mer lättkonfronterat – den tyska historieskrivningen.

”Så sent som 2001 skapade ändå Gerald Asamoah rubriker som den första mörkhyade mannen i det tyska a-landslaget” skriver den baltflyktade barnbäraren i dagens korta men substantiella inlägg om immigranternas roll i tysk fotboll.

Och det är ju sant. Och det är ju inte sant.

Att rubrikerna fanns där är helt sant, liksom att det enade Tyskland aldrig hade mönstrat en svart spelare förrän Asamoah gjorde entré häromåret. Asamoah är också den förste spelare med afrikanska föräldrar som gjort landskamper. Så långt, så rätt.

Men om vi nu har en chans att prata lite om Erwin Kostedde ser jag inte varför vi ska låta bli.

Kostedde föddes i Münster ett år efter krigsslutet, hans far var en svart, amerikansk soldat och hans mor tyska.
– Efter kriget fanns tre ”Mischlinge” (mulatter) i Münster och vi kände varandra. Den ene var en korgosse och dog i en trafikolycka efter en begravning. Den andre drunknade i Aasee. Redan som barn fick jag panikångest, livrädd att det fanns något sorts förbannelse över oss, har Kostedde berättat i en av alla utmärkta texter i tyska magasinet 11freunde.

Kostedde hade en rik karriär. Han var skyttekung i belgiska ligan med Standard Liège, vann skytteligan i Ligue1 med Lavallois, spelade med landslaget på Wembley och gjorde årets mål i tysk fotboll 1974 (en dryg minut in här). Men identitetsproblematiken följde honom fotbollslivet igenom. När han spelade med BvB lär hemmafansens rasism ha fått honom att under en period bara spela bortamatcher.

Störst var och förblev han i Offenbach (fram tills bara för ett par år sen fanns ännu ett klubbfanzine med namnet Erwin). Han har berättat om sina starkaste minnen därifrån.

– Vår första Bundesligamatch mot Eintracht Frankfurt 1972. Rivaliteten mellan Offenback och Frankfurt är lika het som mellan Dortmund och Schalke. Redan fyra veckor före derbyt började skådespelet. Jag gjorde 1–0, men sen öste  Grabowski, Hölzenbein och gänget på ordentligt. Två Grabowski-mål kom och vi släpade efter. Sen minns jag det som igår: De sista fem minuterna… Sigi Held kom igenom, slog ett inlägg och jag var där: 2–2. Och strax före slutsignalen gjorde jag segermålet 3–2.

– Måndagen efter var jag tvungen att ta min bil till min Fiat-verkstad i Frankfurt. De betjänade mig inte! Sen kom returen på Waldstadion, med tusen frankfurt-fans som sjöng ”Tio bögar och en nigger!”.

Kostedde gjorde bara tre landskamper för Västtyskland, ytterligare en svart spelare (Jimmy Hartwig, tysk mästare och europamästare med HSV) spelade landskamper efter det. I en intervju med the Independent 2001, där han i samband med Asamoahs landslagsdebut beklagade att hans egen och Kosteddes livshistoria raderats ur det kollektiva medvetandet, berättade han om erfarenheten att representera Tyskland:

– När jag spelade med landslaget utomlands skrek de åt mig och undrade ”vad vill du, din skittysk?”. Och när jag kom hem till Tyskland och spelade i Bundesliga ropade fansen ”Hey, ditt niggersvin!”. Jag undrade för mig själv: Vad är jag? En skittysk eller ett niggersvin?

Erwin Kostedde avslutade sin spelarkarriär under tidigt 80-tal, och hade en kaxig hållning till livet efter fotbollen:
– Jag ska aldrig jobba mer, bara stå i baren och dricka drinkar.

Det gick inte riktigt så. Efter en rad dåliga investeringar var han rätt illa ute. När hans Västtyskland firade sin sista VM-titel 1990 satt Kostedde i arresten, anklagad för att ha rånat en spehall. Han frikändes efter en månad, men pengarna var borta. För de germanofila av er finns en fin, bred text om fotbollsspelares post-karriära ekonomiproblem här.

I dag lever Kostedde ett på många sätt rätt undanskymt liv. Han intervjuas då och då, och grabbarna bakom fanzinet Erwin brukade spela i hans namn när St Paulis anarkofans arrangerade sin årliga anti-rasist-cup för supportrar.

Och som genom ett under har mitt tåg plötsligt börjat rulla norröver. Dörrproblemet är löst, vi fick ett nytt tåg.

Men jag har ingen semester. Och det har börjat regna något fruktansvärt.

/Simon Bank

Simon Bank skriver om matchen, jag skriver några rader om fotbollsintegrationen – och nu har jag bara en enda sak kvar att säga om U21-EM.

Horst Hrubesch har publicerat en bok som heter ”Dorschangeln vom Boot und an den Küsten”, ”Torskfiske från båten och kusten”.

Så. Nu är jag klar.

***

Eller förresten. Det var ju en bild jag ville visa er också, en som jag tog under prisceremonin igår kväll. Och för de som inte förstår – det som gör bilden rolig är alltså uttrycket i ansiktet på den gamle engelske landslagsspelaren Alan Smith, numera Sky-bisittare.

***

För egen del har det varit ett ovanligt lågintensivt mästerskap. Intresset för lagen bortom Sverige har varit ganska lågt från både hemmaredaktion och folk i allmänhet, och jag har därför bara åkt fram och tillbaka till matcherna, snarare än att ligga kvar nere på Västkusten och skriva artiklar däremellan.

Om inte annat har det dock fört med sig att jag åkt en satans massa tåg – minst två timmar på räls 13 av de 17 senaste dagarna – och på så sätt påminde ju i alla fall den här sommaren också om Tysklands-VM 2006.

Nu packar jag hursomhelst ihop och tar semester, och som alla vettiga människor så tillbringar jag den i Kuressaare i den estniska skärgården.

Från Özil till Ösel.

***

Men innan dess – viktigast av allt. Även om den här bloggen i stort hålls ren från annat än fotboll har jag ju inte hjärta att lämna er utan sommarens skivtips. Under 13 dagar på tåg hinner man tillbringa mycket tid med sin Ipod, och därför är jag rätt trygg i att det här urvalet är det som gäller, första halvan av 2009.

Vid sol:

Madness – ”The Liberty of Norton Folgate”
Okej, England vann inte U21-EM, men det minskar väl inte vårt anglofila behov av namedropping från London?!

Jason Lytle – ”Yours Truly, The Commuter”
Det här gamla Grandaddy-skägget borde ha fått vårens Grizzly Bear-hype.

Grand Archives – ”The Grand Archives”
Varje sommar behöver sin inbjudande Americana-skiva. Visst, ”The Grand Archives” kom ifjol, men försvann bakom Fleet Foxes-hysterin, trots att det är en bättre skiva.

Rancid – ”Let the Dominoes Fall”
De är disconnected from the country they love och mörkare än vanligt, men på samma sätt som vi behöver vår sommar-Americana behöver vi definitivt också vår SoCal-dos.

Anti-Flag – ”The People or the Gun”
No war without warriors.

Richard Shindell – ”Not Far Now”
Vi har alldeles för få singer-songwriters som inser att the storytelling är minst lika viktigt som the sobbing.

Vid mulet:

Dinosaur Jr – ”Farm”
Har till sist insett att det är melodierna – och inte ljudexperimenten – som är deras starka sida, och gör därför sina bästa skivor på den här sidan om sitt 10-årsuppehåll.

Bill Callahan – ”Sometimes I Wish We Were An Eagle”
It’s time to put god away.

Isis – ”Wavering Radiant”
Sommar idag, polarvinternatt i morgon.

Wilco ”Wilco (The Album)”
Ur askan av den amerikanska flaggan fick vi – faktiskt – deras bästa album på 2000-talet.

Jay Bennett – ”Whatever Happened, I Apologize”
1963-2009. I’m running out of heroes.

Något därute som jag missat?

***

Tåget passerar nu Mjölby, och en bättre anledning till att packa ihop har jag väl aldrig skådat. Om allt går som planerat så är jag tillbaka i bloggen lagom till ligastarterna i augusti – utgår från att Simon Bank håller fanan så länge – och har inte Harry Redknapp köpt minst en frankofon afrikan vid det laget blir jag oerhört besviken.

/Erik Niva

Same old story.

Lite senare kommer det en ny bok av världens kanske ledande fotbollsjournalist, Simon Kuper. Den heter ”Why England Lose”. En del av undertiteln är ”…and why Germany win”.

Det är en bok som har behövt skrivas.

Ser man till spelarmaterial eller matchbild är det ju egentligen obegripligt att den här finalen slutar som den slutar. England har bollen 61 procent av den första halvleken, de har matchens i stora stycken två bästa spelare i Milner och Muamba, de har ribbskott och klackar som räddas på mållinjen – och de förlorar med 4-0.

Nu är det väl visserligen ändå inte den här matchen som allra mest behöver de där komplicerade idrottsekonomiska modulerna som Kupers bok tydligen bygger på, för den ska vi nog kunna ro i land med lite enklare förklaringsmodeller.

Englands lag var rätt och slätt för ojämnt. De hade Milner, Muamba, Richards och en finaltänd Cattermole – men de hade en reservmålvakt som kostade dem matchen, en högerback som inte kunde positionerade sig, en inhoppande mittback som drog på sig frispark i varenda nickduell, en lagkapten som försvann och en Theo Walcott som aldrig någonsin i hela sitt liv kommer att kunna leverera som ensam center i en stormatch.

De hade ett lag med alldeles horribelt stora hål.

Tyskland hade inga sådana problem. Med en försvarsmur helt utan sprickor och ett lag som i övrigt vet exakt vad som förväntas av dem så bjuder de inte på någonting. Det räckte för dem att göra det de skulle, att sköta sitt – och att vänta på att England skulle trycka på självförstörelseknappen.

Och så hade de ju Mesut Özil.

Tillsammans räckte det till en utklassning. 4-0 blev det, och det är givetvis förkrossande, förnedrande siffror i en match med den här bakgrunden. Det är siffror som samtliga dessa spelare kommer att bära med sig under resten av sina karriärer, på helt olika sätt.

Turneringen som speakern på Madsen Square Garden kallar ”The Uefa Under Tjugo-One Championship” är slut och över, men har ändå lämnat oss med en fråga: Vad hade egentligen hänt om turneringens bästa offensiv ställt mot dess bästa försvar? Vad hade hänt om Sverige fått möta Tyskland?

***

Målen?

1-0.
2-0.
3-0.
4-0. 

***

Det måste nämnas. Jag har aldrig tidigare varit rädd för en fotbollstränare, men den här gången följde jag finalen från en plats fem meter ovanför Stuart Pearces position.

Att Sebastian Boenisch vågade räcka ut tungan åt ”Psycho” efter att ha varit en mikrosekund ifrån att få huvudet inslaget – då han sparkat ner Milner precis framför den engelska bänken – det är en sådan där fotbollsgåta som jag aldrig kommer att förstå.

/Erik Niva

Till sist så hoppade jag i alla fall upp i den sydafrikanska sadeln och skrev några rader om Confederations Cup.

Kul final, kul amerikanskt lag – men i allt fundamentalt likafullt inte min turnering. Men fem små episoder tar jag i alla fall med mig:

* Champagne-Charlie
Spanien var en enda seger ifrån att slå världsrekord i landslagsfotboll. Då klev harpunen från Hammarby in i handlingen. Det här bicycletaförsöket får illustrera USA:s otroliga turnering, och den där underbara amerikanska idrottsattityden som alltid håller lågan levande. Efter matchen stod sedan Davies och gjorde intervjuer där han berättade om hur Puyol och Pique ”genom hela matchen pratat om hur rädda de var för min snabbhet”.

* Elefantkyrkogården
Andrea Dossena styrde in bollen i eget mål, Italien släppte in tre mål på en enda halvlek och om det nu fanns minsta tvivel före turneringen så är de borta nu. Världsmästarna finns inte längre. Italien måste generationsväxla och de måste göra det nu. Men till vad? Det är frågan som vare sig jag, Gianluigi Buffon eller Marcello Lippi kan svara på.

* Walk Like an Egyptian
Alltså, jag vet ju inte exakt vad som hände på spelarhotellet efter att Egypten slagit Italien – men på ett eller annat sätt verkar det ju ha varit ett sjujävla party. En prostitutionsskandal? En medieskandal? Äh, jag följde spektaklet på tillräckligt behörigt avstånd för att tycka att det bara var en sån där underhållande absurditet som ingen fotbollsturnering som spelas i Afrika ska vara utan.

* The Thunder
Det gjordes ju en hel del rätt vackra mål under turneringen, men det är bara ett som jag kommer att minnas om tio år. Katlego Mphela – som för övrigt är lagkamrat med gamle HIF:aren Thando Mngomeni i Mamelodi Sundowns – drog iväg en 30-metersmissil som genuint tillhör de grymmaste frisparkar jag sett.

* The Trumpet
Den där satans vuvuzelan.

Nu hoppas jag att det här tåget har mig framme i Malmö snart.

/Erik Niva 

I dag skulle vi kunna prata lite om intresse, den smått obegripliga sorten.

Jag satte mig på tåget till Malmö, försökte läsa ikapp gamla mejl och sova ikapp förlorad sömn. Sen gick jag och satte mig framför Horst Hrubesch (mannen som i min sjuåriga hjärna 1982 var monstret som med outtömlig, ogripbar ondska gjorde Alain Giresse ledsen) och Stuart Pearce på EM:s sista dag-före-match-konferens.

Tyskland–England. Klassiskt möte. Två legendarer som tränare.

Vi var kanske en handfull svenska journalister där, om ens det. Sverige har åkt ut, så alla har åkt hem. Hur som helst, Pearce hade gått in i psykosmode och stirrade ner varenda journalist som vågade ställa en fråga. Hrubesch log Öresundsbrobrett och lovade att Tyskland skulle vinna det här inom 90 minuter. Inga straffar.

Jag satt mest och funderade på vem av dem som skulle vinna en MMA-fajt. Kom fram till Pearce, på fart och galenskap. Svennis ska, apropå galenskap, ha sagt att Pearce vore en finfin förbundskapten för England. Fast vad ska han säga.

Vi fick se en kvart av tyskarnas träning, jag ägnade den åt att titta på Manu Neuer. Det var bara banal inläggs-och-utspels-träning, men jag borde filmat och skickat filmen till alla Sveriges unga målvakter. Den här maskinbilden av tyskar är ju ett otyg – Tyskland är en kulturstat, en av världens rikaste och känsligaste – men ni skulle verkligen sett.

Kurti Kowarz, målvaktstränaren, slog kanske 30 högerinlägg, alla var bättre slagna än något jag sett i allsvenskan i vår. Neuer plockade ner dem och hade två alternativ – två spelare som stod på varsin sida av mittlinjen, femtio meter bort.

Han slog helvolleys, halvvolleys och på rullande boll, med vänster och höger fot,  och man hade kunnat placera ut äggkartonger över hela planen minus just de fem kvadratmeter där de två mottagarna stod – han hade inte krossat ett enda ägg.

När Neuer väl missade en utboxning, efter sju-åtta minuter, blev han förbannat.

Fascinerande.

•••
•••

Och samma helg, hemma hos Neuer i Nordrhein-Westfalen, har hans svurna Schalke-fiender i Dortmund hållit sommarens första träning.

15 000 fans kom för att se på.

Dortmund snittade sina modiga 73 000 i Bundesliga i fjol, men säsongen slutade med att de tappade sin europaplats i sista omgångens sista minut. Man hade kanske kunnat tro att intresset skulle minska något.

Man hade i så fall trott fel.
BVB har hittills sålt 45 400 säsongskort, ytterligare 4600 står i kö för att köpa. Vi har alltså att göra med en av kontinentens absolut mest attraktiva biljetter, med en gigantisk efterfrågan, med en modern inramning och en ytterst levande supporterkultur.

Dagens fråga: Vad kostar en säsongsbiljett, 19 matcher på Südtribüne?

Dagens svar: 180 euro. Lite mer än en hundralapp mer match.

Make of that what you will.

•••

En sak till, apropå nästan inget alls: I måndagstidningen skriver jag en duktig genomgång av tidigare engelsktyska och tyskengelska fotbollsklassiker. Väl framme vid 90-talet var de förstås svårt att inte dra in tabloid-dimensionen från tiden när de värsta krigs- och hetsreferenserna präglade all engelsk bevakning av tyskmatcherna (”Achtung! Surrender!”, ”Heroes 1, Janckers 0” et cetera, et cetera ).

Väl inne på temat brittiska fotbollsrubriker snubblade jag över en gammal pärla jag hade missat helt. Från etikerna på the Sun, efter att Inverness Caledonian Thistle FC chockspöat Celtic i cupen säsongen 99/00, i all sin självlysande brittbriljans:

Super Caley go ballistic, Celtic are atrocious.

/Simon Bank