Det är möjligt att Camilla var först. Eller Anette, även om vi nog mest var kompisar. Det är möjligt att ett par till hann före.

Hur som helst: en av mina allra första stora förälskelser i livet hade blå tröja, vita shorts och Platini som släpande anfallare.

Om det är en sanning att man aldrig kommer att bli lika lycklig som när man var sju år gammal och inte förstod bättre så är det också en sanning att man aldrig kommer att bli lika olycklig som när man är sju år gammal och en dyngsur Horst Hrubesch slår in den sista straffen i en VM-semifinal.

När l’Équipe går igenom gamla EM-turneringar och i sitt söndagsnummer låter den elegante Michel Hidalgo berätta om sitt landslag, det som förlorade på straffar 1982 och vann EM på hemmaplan 1984, är det alltså med lätt sjuåriga ögon jag kastar mig över texten.

Han är gammal nu, Hidalgo. Skröplig och kanske till och med lite långsam, men när han berättar om somrarna för 30 år sedan är det som om ingenting har hänt, som om blodet bara runnit varvet runt utan att stelna och läka.

– Vi kom från en fruktansvärd frustration, den där VM-semifinalen i Sevilla, säger Hidalgo.

Och så är det 1984 igen.

(Jag har Platini-planschen på pojkrumsväggen, viskar ”Genghini” innan jag somnar, har skickat ett brev till Alain Giresse som ska komma i retur med två autografer och en inbjudan till hans fotbollsskola)

– Efter den där matchen fanns det inte en spelare som ville spela kvar i landslaget. Varenda en sa ”det är slut nu, vi lägger av”. Varenda en.

(Schumachers överfall mot Battiston, Giresses 3–1-mål i förlängningen, Littbarskis fantastiska tvåfotsdribblingar, den sena kvitteringen, Hrubesch)

– Det var som en förskola i omklädningsrummet. Några grät som barn. Två av spelarna klarade inte ens av ta av sig sina kläder, vi var tvungna att leda in dem i duschen med kläderna på, för vi hade ett plan att passa.

Hidalgo berättar om hur de kom till flygplatsen och försökte undvika både tyskarna och domarna, som också skulle flyga. Och så pratar han om EM två år senare, om revanschen.

Hemma-EM började inte så bra, egentligen. Frankrike knölade sig till 1–0 mot ett ljuvligt danskt landslag, och fick lagkaptenen Manu Amoros utvisad för en onödig skallning. Amoros stängdes av i tre matcher och ersattes av Domergue.

Domergue skötte jobbet fint, så när det var dags för final mot Spanien spelade det ingen roll att Amoros var tillgänglig igen. Platini hade tagit hans kaptensbindel, Domergue hade tagit hans plats och gjort två mål i semifinalen.

Amoros fick börja på bänken, en av lagets stora hjärtan riskerade att missa sitt livs största fotbollsögonblick.

(Platinis bohemiskt nedkavlade strumpor, den magiska fyrkanten på mittfältet, namnen; Bats, Bossis, Bruno Bellone)

Nu gjorde han inte det, med arton minuter kvar blev han inbytt, när Frankrike vann sin första internationella titel över huvud taget fanns han på planen.

– Men det var inte jag som bytte in honom, avslöjar Hidalgo.

Så vem var det? frågar l’Équipe.

– Battiston visade att han ville bli utbytt. Jag vände mig mot bänken. Den bäste backen jag hade var Amoros.

Battiston – han som blivit överfallen av Toni Schumacher i Sevilla två år tidigare – gick av, satte sig bredvid sin förbundskapten, väntade ett par minuter.

Sen sa han som det var.

– Det är inget fel på mig. Jag ville bara att Manu skulle få sin final.

 

(30 år senare, förälskad igen)

/Simon Bank

Cari Italiani,

vi vet ju att ni har det som ni har det just nu, med calcioscommesse och det. En calciopoli II där orkan följer på storm och vänner kanske är fiender. Är det inte misstankar om utpressning så är det misstankar om fixade matcher, singaporianer och männen från Modena. Är det inte Sculli så är det Mauri. Och är det ingen av dem så är det en landslagshjälte som hamnar mitt i motvinden efter sina världsrekordsförsöks-feltajmade ärliga uttalanden om vårmatcher och sina transaktioner till Hasses Spel&Trav i Parma.

Gigi Buffon får göra som han vill med sina pengar, det har han alldeles rätt i. Man kan väl bara tycka att han, om någon, borde veta vart han skulle vända sig om det nu var snabba gamblingutdelningar han var ute efter.

Gigi – du vet väl hur vi gör här uppe i norr? Du vet väl hur matcherna gick just idag? Och, för cazzons skull, du vet väl att om du ska satsa dina surt förvärvade stålar nånstans så ska du ju göra det på en liga som håller vad den lovar, som levererar vad den heter. Bet safe, kompis.

/Simon Bank

Och vi tycker att det är träligt att Johan Elmander måste köra rehabträning och att Mikael Lustig har en enveten känning?!

I själva verket borde vi dansa skadedansen varv efter varv runt regnpölarna som lagt sig över Sverige. Jämförelsevis har vi ju en helt osannolik tur på tombolan.

Ni vet ju redan att Ukraina saknar sina tre bästa målvakter och sin försvarsgeneral. Ni vet att Frankrike tvingas klara sig utan Sagna, Kaboul, Rémy, Ábidal och kanske M’Vila, och ni har hört om alla de engelska vedermödorna.

Men för att skjuta in sig på det sistnämnda – har ni reflekterat över hur omfattande de faktiskt är?

England kommer att sopa ihop sina rester och få ut ett dugligt och konkurrenskraftigt lag mot Sverige, jadå. Men på fullaste allvar menar jag att det engelska lag som inleder EM-turneringen skulle förlora mot ett engelskt lag enbart bestående av de skadade, avstängda och petade.

 

Trolig premiärelva:

Joe Hart
—
Glen Johnson
Gary Cahill
John Terry
Ashley Cole
—
Scott Parker
Phil Jones
—
Theo Walcott
Steven Gerrard
Ashley Young
—
Andy Carroll

Bänk: Green, Lescott, Jagielka, Milner, Oxlade-Chamberlain, Welbeck.

 

The outcast XI

Ben Foster
—
Kyle Walker
Micah Richards
Rio Ferdinand
Kieran Gibbs
—
Paul Scholes
Jack Wilshere
—
Aaron Lennon
Frank Lampard
Adam Johnson
—
Wayne Rooney

Bänk: Carson, King, Dawson, Carrick, Barry, Sturridge, Holt.

Okej, sämre målvakt och sämre vänsterback – men klart mycket bättre center, starkare mittfält, rivigare högerback, bredare bänk och fullt jämförbart i övrigt.

2-1 till de skadeskjutna.

Eller?

/Erik Niva

Petter Hansson är färdig nu. Under sin sista riktiga säsong – alltså inte den trasiga i år – var han lagkapten i posha Monaco, en ledare bland en massa små supertalanger som inte fick ordning på någonting.

Nu ska Monaco rusa rakt in i framtiden, med ryska rubel, Ranieri som tränare och kompetent norsk ledning ska de bli en storklubb igen.

Men då har Petter flyttat hem.

Beskedet kommer lite stilla, sådär, precis efter en landslagssamling. Det kommer inte att hissas några tröjor i några tak, det kommer inte att ges ut några extraupplagor.

Däremot känns det som att det är på sin plats att tacka av en av den moderna fotbollsålderns omoderna karaktärer.

En mittback som är utbildad maskiningenjör, ett fotbollsproffs som gjorde lumpen på LV3 och fick bäst betyg av alla. En lite blyg kille som nu kommer att flytta hem till Sverige igen och bli en före detta fotbollsspelare.

Petter Hansson höll sig alltid långt ifrån det där som Erik Edman kallade ”den där glamourskiten”. Han är inte typen. Nu när han lägger av repriserar jag gärna en text jag skrev om honom häromåret, för även om kontexten är inaktuell är Petter-porträttet fortfarande giltigt.

En tyst, stark mittback tar ett steg tillbaka in i skuggorna igen. Jag hoppas att han får ett bra jobb, ett där han kan träffa vanligt folk och bara ha det bra. Som en enkel man.

 

RENNES. Han delar tröja med Salma Hayek, chefen äger Gucci, själv gillar han teknisk fotboll och är nyckelspelare i Europas mest svårslagna lag.

Så vad säger ni?

Visst är det på tiden att vi hälsar på Petter Hansson?

Tour de France.
Man äter lunch på en uteservering i Marseille, tar tåget förbi berg och över slätter, från azurblått till snövitt – och när man kommer till Bretagne är det grått, stenigt, som om både folk och landskap har fått mer fibrer.

Asterix slogs mot övermakten här, och det kämpas fortfarande.

I rollen som romare: Lyon, Marseille, Paris.

I stället för trolldryck: Petter Hansson.

– Det blir tufft att rå på Lyon. De har spelare som avgör. Benzema, Juninho… och en bredare trupp, säger Petter Hansson, och sveper sitt kaffe.

– Men därefter ska vi absolut vara med.

Jag har åkt hit för att se Rennes–Nantes, derbyt. Nantes har alltid varit de stora och snygga här uppe. ”Jeu à la nantaise” är fortfarande ett begrepp, men nu har obetydliga Rennes gått om och förbi.

Hur det gick till?

Tja, ingen revolution utan a) pengar och b) idéer.

Rennes har båda.

Klubben ägs av François Pinault, Frankrikes fjärde rikaste med en förmögenhet på över hundra miljarder. Pinault är en av världens främsta konstsamlare, hans imperium innehåller Gucci, Converese, Christies och mycket mer. Hans son, François-Henri, har en dotter med Salma Hayek.

Hon, Salma, var här och såg Rennes–Sochaux i början av november. Lite senare var Samuel Eto’o här på Rennes–PSG.

Så har Rennes blivit en flashig klubb?

– Nej, det tror jag inte.

Men Salma Hayek var här!

– Ja, jag gav henne en tröja före matchen. Annars… nä, pappa Pinault är mest på de stora matcherna – mot Paris eller Lyon. Det är samma med sonen. Det är presidenten som sköter klubben.

Presidenten, Frédéric De Saint Sernin, var en av Jacques Chiracs närmaste rådgivare. Chirac tipsade Pinault (de är polare) och så fick Sernin jobbet.

– Men Pierre Dréossi håller i det sportsliga. Han kollar spelare och bestämmer ihop med tränaren.

Och det går väldigt, väldigt bra.

Rennes har inte förlorat på sexton omgångar, laget släpper knappt in mål och är sprängfyllt med talanger och egna produkter.

De tidiga Pinault-årens stora spelarköp är nästan helt borta. Nu håller Pinault i pengarna, och litar på ungdomen. Akademin har rankats som landets bästa tre år i rad och tränaren Guy Lacombe är inte rädd för att släppa fram unga spelare.

– Vi har ett lag som jobbar oerhört hårt. När Lacombe kom i fjol tog han bort några äldre och tog in de yngre, som ville slita. Framför allt Fabien Lemoine och Stehen M’Bia.

Fiorentinas Pantaleo Corvino, mannen med kontinentens bästa talangnäsa, har redan visat intresse för innermittfältsparet Lemoine-M’Bia. Arsenal likaså.

Kan Rennes bli sönderköpt?

– Det tror jag inte. Vi är absolut inte i behov av pengar. Vi hade ett bra bud på Jimmy Briand, och ett ännu bättre på M’Bia…

…från England?

– Ja. Och det var riktigt bra. Men de släppte inte då heller. De sa att ”det handlar inte om pengar”.

En lårskadad M’Bia missar derbyt, Hansson spelar trots att han legat feberknockad och gått på antibiotika.

Annars: Douchez i mål är en av ligans bästa, högerbacken Rod Fanni har landslagsdebuterat, Hansson och senegalesen Kader Mangane har varit fenomenala i mittförsvaret, Bruno Cheyrou ersätter M’Bia.

Framåt möter Mickaël Pagis, 35, boll bakom tre vrålkvicka småungar.

– Ekoko, Sow och Briand… de terroriserar verkligen backlinjen. Att möta dem en mot en är en mardröm. Och det finns ett gäng till såna, unga killar som är nära laget.

– Briand är för jävla bra. Skulle han börja göra mål skulle han spela i ett topplag i Europa. PSG var intresserade av honom i somras.

Han är Pariskille från början.

– Ja, så han var riktigt knäckt då.

Men Briand blev kvar. Han spelar mot Nantes, men har svårt att komma till mot ett kompakt försvar.

Det kommer rök ur munnen, jag dricker cider och äter grovkornig korv i galette i ett stånd utanför stadion. Inne på arenan spelar ett bretagnskt storband säckpipa inför 29 000 åskådare.

Det är, som det heter, ett jävla tryck.

Speakern önskar ”un bon match aux supporters nantaises”. De svarar med fler bengaler än jag kan räkna, och matchen börjar med att Nantes mittfältsmonster Guirane N’Daw rammar kryssribban från 40 meter.

Då har det gått två minuter.

N’Daw är så stor att han skulle kunna invadera vissa Östeuropeiska länder på egen hand, men när Rennes vaknar ser man att de är bättre. Mer organiserade, rörliga, bollsäkra.

Hemmafansen i Roazhon Celtic Kop vecklar ut en banderoll: ”Biljett 22 euro. Sexpack öl 7,5 euro. Sandwich 4 euro. Att se Nantes åka ner i division II – obetalbart”.

Nya tider, helt klart.

Och Petter Hansson? Han vinner varenda duell, enda gången han är illa ute kapar han N’Daw och får gult kort. Efter paus backar Nantes hem, det slutar 0–0 och matchens bästa chans är faktiskt när Petter knäar en frisparksretur över öppet mål.

– Det bara smällde till, så fick jag den på knät. Hade jag varit lite långsammare hade den gått in, suckar han efteråt.

Det är tio minuter kvar tills han fyller 32, och Rennes kapten har varit lika gedigen som vanligt. Petter är en utmärkt back i välorganiserade lag, när han kan koncentrera sig på att spela rättvänd och vinna dueller. Där håller han hög, hög klass.

– Det har gått bra i höst, ja det har väl egentligen gått okej hela tiden i Rennes. Förra året fick jag kritik, vet jag, man tyckte att jag var för långsam. Det går bättre nu, när vi har ordning på försvaret. Anfallarna i Frankrike är ofta extremt kvicka, och jag är inte extremt snabb – det vet jag ju – så man får spela utefter det.

Det är oerhört svårt att inte tycka om Petter Hansson. En varm småbarnsfarsa som lider av att sova på hotell före varje match som man gör i Frankrike. En kille som gjorde lumpen på LV3 med bäst betyg av alla, som är utexaminerad maskiningenjör och som ”vill jobba och träffa folk” efter proffskarriären.

Intervjuernas dialektik är sån att vi först vill förstå vilka människor är – och sedan fråga om vad de inte är.

Vad tycker Kim Källström om att inte spela? Vad tycker Anders Svensson om att inte vara Kim? Vad tycker Zlatan om att inte vara frisk?

Och vad tycker Petter Hansson om anfallsfotboll?

– Det var en krock när jag kom till Holland, där man bara anföll. Jag tänkte ”så här kan man fan inte spela fotboll”. Men nu… jag uppskattar faktiskt den holländska spelstilen mest. I slutändan handlar det om att underhålla. Det är inte många lag som kan göra det genom att vinna varje gång, då får man hitta något annat.

– Man måste försöka spela mer, om man säger så. Jag är inte den sorts spelare som kan det, men jag skulle vilja.

Och ett lag med elva Petter Hansson…

– Det är inget fotbollslag. Det är klart att man måste ha spelare som tänker ”nu ska bollen upp på läktaren”, men jag gillar att se lag som spelar sig ur situationer. Som vill nåt.

/Simon Bank

Ur led är sannerligen fotbollstiden.

Så sent som inför EM 2004 skrev jag ett längre reportage om supporterkulturen runt det svenska landslaget, eller snarare avsaknaden av den. Jag kanske lägger ut den här på bloggen ifall intresse finns, men på många sätt är det en text hämtad från en helt annan historisk period.

Det var innan José Alvalde-stadion gungade till ”Du gamla, du fria” samtidigt som Marcus Allbäck prickade in 5-0 mot Bulgarien. Och det var framförallt innan Olympiastadion i Berlin utsattes för en av hela fotbollshistoriens mäktigaste supporterinvasioner.

Sommaren 2012 har nu de svenska landslagsfansen förvandlats till inofficiella Europamästare.

Engelska Independent publicerar idag en lägesrapport av biljettförsäljningen inför EM – och konstaterar att Sverige sålt klart flest biljetter av alla jämförda nationer.

Jag tror visserligen att vi kan vänta oss en riktigt rejäl rysk närvaro i Polen – och töskar ä töskar – men svenskarna som åker österut kommer i alla fall att vara fler än både holländarna, fransmännen, spanjorerna, italienarna och irländarna.

De tycks dessutom faktiskt bli fler än engelsmännen, dessa eviga titelhållare i bortaresande.

Svenska fotbollförbundet har sålt nästan tre gånger så många biljetter som FA, och även om många britter föredrar att komma över plåtar på andra sätt så får de nog finna sig i att vara i minoritet i Kiev den 19 juni.

Det är ett på alla sätt historiskt skifte.

Jag växte upp med att titta västerut med avundsjuka ögon – med att bokstavligen talat skämmas för det blågula stödet – men i takt med att supporterkulturen runt det engelska landslaget har monterats ner har den vuxit fram kring det svenska.

Många mästerskapsfans kommer visserligen från en annan kategori än vecka-ut-och-vecka-in-fansen, och visst finns det fortfarande saker jag är obekväm med när det kommer till vårt landslagssupport. Plasthandskar, clownhattar och löshår kommer aldrig att bli mina fotbollsattribut – oavsett vem som producerar dem – och sångrepertoaren är alltjämt undermålig.

Men vafan, det är randanmärkningar, och hur mycket fotbollselitist jag än är så hoppas jag aldrig bli så snobbig att jag fnyser åt folk som är beredda att campa i Ukraina för att delta i ett bollsparkarparty.

Sverige går in i EM som favoriter att vinna läktarkampen.

Såg ni någonsin en landskamp på Råsunda under 1980-talet förstår ni hur otroligt jävla anmärkningsvärt det är.

***

Sålda EM-biljetter:

Sverige: Nästan 8000 per gruppspelsmatch
Irland: 6000
Tyskland: 6000
Holland: 4000-6000
England: 3000
Portugal: 2700-3800
Danmark: 2500-3500
Spanien: 2000-4000
Italien: 2000-4000
Frankrike: 1800-1900

/Erik Niva

Imorgon kväll går Sverige in på Gamla Ullevi för att möta Island. De kommer att gå in till applåder, de kommer att ställa upp sig för att höra Du Gamla, Du Fria, Zlatan Ibrahimović och ett par andra kommer inte att sjunga med.

Han kommer inte att straffas för det.
Men så representerar just den här bosnienbördige bollbetvingaren inte det serbiska landslaget heller.

Jag vet inte hurpass nära ni följt Adem Ljajićs öde de senaste dagarna, men det känns som att det borde lyfts fram mer, diskuterats flitigare.

Inför landskampen mot Spanien, Sinisa Mihajlovićs första som förbundskapten, vägrade avbytaren Ljajić att sjunga med i Bože Pravde (Rättvisans Gud), den serbiska nationalsången med textrader om att gud ska skydda det serbiska folket. Det var därför han skickades hem, det är därför han inte är välkommen i landslaget.

– FSS (förbundet) har anställt Siniša Mihajlović som förbundskapten och ger honom sitt stöd i hans ambition att införa nya uppföranderegler för landslaget. Att sjunga nationalsången är en av punkterna i avtalet, som Ljajić skrivit under på, meddelade Serbiens Fotbollsförbund.

Så länge som Ljajić inte ändrar inställning står han utanför landslaget.

Det Bosniska Kulturrådet reagerade snabbt och kraftigt.

– Den här diskriminerande handlingen från Siniša Mihajlović visar att bosniaker inte kan spela för landslaget utan att först ge upp sin identitet. Det är den här attityden från regeringen som tvingat Sandzaks idrottare att tävla för Bosnien-Herzegovina, Turkiet, Tyskland eller andra länder där ingen tvingar dem att sjunga nationalsången.

Siniša Mihajlović är en komplex personlighet, har alltid varit. Han var buspojken som bråkade på fritiden men var strikt ordningsam i skolan. Han var kroat-serben som växte upp i lilla Borovo Selo utanför Vukovar, en by som jämnades med marken under kriget, efter att någon (det har påståtts att det var den serbiske krigsherren Arkans folk) lyckats smuggla ut hans föräldrar alldeles innan den kroatiska armén anlände. Siniša har själv berättat om hur hans morbror – själv general i kroatiska armén – torterades eftersom hans mamma var gift med en serb, och att Arkan ringde honom när morbrorn fångats för att fråga vad han skulle göra med honom (han fick leva).

I den fantastiska dokumentären The Last Yugoslavian Team berättar Siniša Mihajlović om vad han hittade när han återvände till sitt skövlade barndomshem:

– De hade skjutit kulor genom alla bilder av mig. Planscherna av Crvenz Zvezda, av landslaget, på varje bild hade de satt en kula bara genom mitt huvud.

Mihajlović har hyllat Arkan som en personlig vän, han har gett sitt stöd åt president Milosević (han hävdade själv att han lurats att skriva på en ansökan om medlemsskap i Milosevićs parti).

Det är enkelt att inse att Serbien har en betydelse för honom.

Det är lika enkelt att förstå att Serbien har en helt annan betydelse för Adem Ljajić.

Adem föddes i Novi Pazar, en muslimsk stad i södra Serbien, och han gjorde det i en tid då hela Sandzak-regionen och hela Serbien stod på en knivsudd och balanserade.

Slobodan Milosević blåste under en serbisk resning och pekade finger mot muslimerna, under kriget kom mängder av rapporter om brott mot de mänskliga rättigheterna, om etniska rensningar, om fördrivningar av upp mot 80 000 muslimer.

Den politiska motrörelsen mot Milosević kom från Sandzaks Demokratiska Parti, som bildades och leddes av Rasim Ljajić. När Adem Ljajić växte upp, när han som ung talang gick till Partizan, brukade folk tro att han var släkt med Rasim.

– Vi är inte släkt, men han är vän till min far, förklarade Adem.

Han gick från att vara bollkalle på Partizans matcher till att bli lockad till Italien och Florens av Pantaleo Corvino. Han hann knappt komma dit innan Fiorentina bytte tränare – från Cesare Prandelli till Siniša Mihajlović.

Mihajlović gav honom chansen, men han tyckte också att Ljajić var en bortskämd talang som inte jobbade tillräckligt hårt på träningarna. Till slut bänkade han honom, och förklarade varför.

– Han och Babakar sitter på bänken eftersom de missköter sig utanför planen. De sitter framför datorn hela dagen, de spelar dataspel och går och lägger sig klockan tre på natten. Det hade till och med varit bättre om de gick ut och festade.

Mihajlović lämnade Fiorentina, Ljajić blev kvar (och bråkade med andra tränare istället). När en färsk förbundskapten såg sina nya regler trotsas av en ung man fanns det en historia bakom; en politisk, en personlig.

Ljajić vägrade sjunga, Mihajlović sparkade ut honom.

– Jag är ledsen, förklarade Adem Ljajić. Jag älskar Serbien, men jag måste respektera min övertygelse. Jag har alltid velat spela för det här landet, och tränaren bad mig sjunga nationalsången – men om du inte respekterar dig själv kommer ingen annan att respektera dig heller.

På tisdag spelar Sverige mot Serbien på Råsunda. De kommer dit utan Adem Ljajić, och när nationalsången spelas vet jag inte om jag har någon lust att stå upp.

Inte för att jag inte tycker om fotbollslandet Serbien, det vet ni att jag gör.

Men i min värld betyder respekt också respekt för den som inte vill sjunga med.

/Simon Bank

Och vafan har jag gjort på sistone då?! Ja, inte har jag skrivit särskilt mycket på bloggen och inte har jag varit på landslagsläger på Gotland heller.

Sörjt och svurit över Tottenham Hotspur FC?

Ja.

Mellan bannorna har jag även rest runt i Europa, och utan att gå händelserna i förväg kan jag väl avslöja att jag samlat material till en reportageserie som ska publiceras under EM.

Det börjar bli dags nu.

Matcher ska spelas och texter ska publiceras. Historia ska både skrivas och berättas.

Jag har visserligen märkt att jag har börjat överdosera på den här sortens skrivande i gränslandet mellan fotbollen, livet och döden – jag skyller på föräldrarollen – men när jag återigen sjunker in i sagan om den danska EM-sommaren 1992 kan jag inte låta bli att återberätta den.

Det var ju den som började en solig majdag, då Henrik Larsen, den 26-årige mittfältaren från Lyngby, bläddrade i en dansk tidning och skakade på huvudet. Rubriken var hård, på gränsen till osmaklig. ”Den enes bröd – den andres död”.
– Det vore oerhört tråkigt om Danmark kommer med på det här sättet.

Men med kom de. Den 30 maj 1992 tog FN:s säkerhetsråd det definitiva beslutet. Allt idrottsutbyte med Jugoslavien skulle upphöra på grund av det blodiga inbördeskriget. Federationslandslaget stoppades från EM i Sverige.

Med mindre än två veckor kvar till premiären var Danmark plötsligt klart för turneringen.

Själva hade de helst velat slippa. Hur cynisk världen än hunnit bli finns det nog ingen idrottsman som vill dra nytta av att andra människor dödar varandra.

Och så hade de ju sina semestrar att tänka på.

Henrik Larsen hade redan bokat sin. Den 19 juni skulle han och flickvännen Lotte flyga till Kreta. Nu var det i stället match mot Frankrike på Malmö stadion den 17 juni. Larsen visste inte vad han skulle tycka. Han hade blivit ratad av sin italienska proffsklubb Pisa, och sågs som en oprövad reserv som inte skulle få spela en minut.

Ärligt talat skulle han nog hellre sitta på en bänk på ett soligt Kreta än i ett kyligt Malmö,­ men å andra sidan skulle han ju faktiskt hinna till semestern när laget åkte ut efter gruppspelet. De oförberedda danskarna skulle ju inte ha en chans mot de samtrimmade och namnkunniga motståndarna.

Henrik Larsen åkte till Sverige –­ men behöll semesterbiljetterna.

Dagen före matchen mot Frankrike gjorde mittfältaren Kim Vilfort den omvända resan, från Malmö till Köpenhamn. Han hade helt enkelt inget val. Hans enda dotter Line, 7, var kroniskt sjuk i leukemi och nu hade tillståndet hastigt försämrats.

Vilfort var pappa i första hand och fotbollsspelare i andra. Han var bara deltidsproffs i Bröndby, och hade både en historielärarexamen och en hönsfarm att falla tillbaka på. Inför turneringen hade han varit drivande i ett pengabråk med det danska fotbollsförbundet. Vilfort krävde att en del av överskottet för EM-turneringen skulle skänkas till nödställda i det före detta Jugoslavien. Människor som behöver hjälp ska få den, resonerade Vilfort.

Nu var det hans egen dotter som behövde all hjälp hon kunde få. I ilfart fördes hon till sjukhus. Det danska fotbollsförbundet släppte ett pressmeddelande: Kim Vilfort hade lämnat truppen och skulle inte komma tillbaka.

”Den enes död –­ den andres bröd”, skulle det kanske hetat om någon riktigt osmaklig tabloid gjort en rubrik av händelsen. Med Vilfort borta fick plötsligt en reserv chansen. Henrik Larsen.

Hittills hade inte Danmark gjort ett enda mål i EM, men tack vare en poäng mot England hade de ändå chansen att nå semfinal. Nu tog det bara nio minuter, sedan hade Henrik Larsen spräckt nollan. Frankrike kvitterade visserligen, men Danmark slog tillbaka, höll undan, och vann med 2-1.

Dagen efter ringde Larsen till en resebyrå och avbeställde sin resa till Kreta. Han hade skjutit bort sin egen semester.

På Rikshospitalet i Köpenhamn hade samtidigt tillståndet för Line Vilfort stabiliserats. Kims hustru Minna övertalade honom att åka tillbaka till Sverige och fotbollen. Trots allt skulle den kommande semifinalen mot Holland bli en chans som aldrig skulle komma tillbaka.

Kim Vilfort tänkte om. Dagen före match var han tillbaka i det danska högkvarteret i Stenungsund.

Reserven Henrik Larsen petade han inte längre, men hans plats i laget var ändå given. Och tur var väl det. Larsen gjorde två mål, Vilfort spelade fram till det ena.

Ändå forcerade jättefavoriten Holland fram straffar ­ och nu hade väl ändå Danmarks underlägsenhet till slut sprungit ifatt dem? Inte då. Den vänsterfotade Larsen tryckte in den första straffen med högern.

Marco van Basten, däremot, blev nervös och missade. Pressen var ju enorm –­ i alla fall för alla utom en man som dagligen levde under betydligt värre tryck. Kim Vilfort placerade in Danmarks fjärde straff, och ytterligare några minuter senare var de röde och vite klara för en fullständigt sensationell EM-final.

Dagen efter åkte han tillbaka till sjukhuset i Köpenhamn.
– Jag försöker koncentrera mig på fotbollen, men i bakhuvudet finns alltid Lines sjukdom.

Historien skulle få ett lyckligt slut, ett sådär riktigt sagolyckligt slut. I alla fall verkade det så. Danmark slog Tyskland i finalen, och den största skrällen i modern fotbollshistoria var ett faktum.

Spelarna som egentligen ville fira semester var bäst i Europa. Henrik Larsen gick från avbytarbänken till att vinna skytteligan. Och vem som avgjorde finalen? Kim Vilfort, naturligtvis. Ännu en gång hade han kommit tillbaka dagen före matchen, och när tyskarna låg på som värst med drygt tio minuter kvar rullade han in 2­-0 via Bodo Illgners vänstra stolpe.

Han jublade. Över fotbollen, över livet. Några nätter tidigare hade han fått besked att man äntligen, efter många fruktlösa försök, hittat en person i Frankrike som kunde donera den ryggmärg som Line behövde för att kunna bli frisk.

Nu hade han satt punkt för EM.

Det var det mest romantiska slutet på en av tidernas mest romantiska matcher. Dagarna efteråt firade både Vilfort, Larsen och alla de andra tillsammans på Rådhustorget i Köpenhamn.
– Fantastiskt. Fantastiskt. Jag vet inte vad som är roligast; att vinna EM:s skytteliga eller att se 100 000 vifta med dannebrogen, sa Henrik Larsen.
• Vad ska du göra nu?
– Ta den semester jag aldrig hann med i juni. Det var visst något som kom emellan där, om jag inte minns fel.

Här hade historien kunnat sluta.

Här borde egentligen historien ha slutat, för då hade den slutat lyckligt.

Men den gör inte det. Vi börjar med Larsen. Efter EM tvingades han tillbaka till sin italienska klubb Pisa ­ trots att de åkt ner till Serie B och reglerna inte tillät några utlänningar i den serien. Han hamnade i ett ingemansland. Först försökte han få åka hem till Danmark, men släpptes inte av italienarna. I stället lånades han ut till Aston Villa, utan att lyckas. Sedan dumpades han på fotbollens bakgård, i tyska division två-klubben Mannheim. Hans karriär blev aldrig densamma igen.

Tråkigt –­ men ändå bara fotboll.

Kim Vilfort hade viktigare saker att tänka på. En dryg månad efter EM-finalen försämrades återigen tillståndet för hans dotter. Trots kraftig cellgiftsbehandling vägrade tumören i magen att ge med sig. Benmärgstransplantationen hann aldrig bli av.

Den 1 augusti 1992 orkade Lene Vilfort inte längre. Hon blev bara sju år gammal.

Söndagen efter begravdes hon i stillhet utanför Köpenhamn. Schmeichel var där. Kim Christofte var där. Återigen stod vinnarna från Nya Ullevi sida vid sida. Det hade då bara gått fem veckor sedan EM-finalen.

Historien förtjänade att sluta annorlunda.

/Erik Niva

Well, are you not hänryckta?! Nähä. Då får vi väl ta och göra något åt det då.

Vi kan, till exempel, berätta lite om Lydia Nsekera.

Nsekera är en rätt ung kvinna, uppvuxen som dotter till en ordförande i en av Burundis lokala fotbollsklubbar och arvinge i en av Burundis mäktiga familjer. När hon var liten vande hon sig vid att hänga med sin pappa på fotbollsmatcher, hon vande sig vid att vara någon i en värld som styrdes av män. Hon startade ett eget företag, var chef för tjugo anställda som reparerade bilar. I dag är hon änka med två unga söner. Och väldigt mycket mer än det.

– Jag arbetar i garaget och hjälper barnen med deras läxor. Jag har ett kontor hemma, och helgerna är vikta för fotboll och familjen. Mina två grabbar älskar fotboll, har hon berättat.

Själv höll hon på med basket och höjdhopp som liten, men det var fotbollen som drog i henne och det var fotbollen som blev hennes liv. För tolv år sen började hon som viceordförande i en förbundskommission för damfotboll, sen fortsatte hon i tävlingskommittén.

Under tiden rasade allt. Fifa såg att förbundet var korrupt, att pengar försvann och att ledningen var falsk. Ligan låg nere under tre år, unga spelare lämnade landet, och 2002 stängde Fifa av Burundi från allt spel i två år.

Burundi behövde en ny ledning, en ärlig ledning, och utlyste nyval. 2004 hölls valet, och tre kandidater lanserades. En var förbundets egen man, en var förbundets generalsekreterare, och en hette Lydia Nsekera och var 34 år gammal och kvinna.

– Mitt mål var inte att bli ordförande, för jag tänkte precis som alla andra att vi skulle ha en man som ordförande.

– Jag ställde upp för val till slut, men på ett villkor: att de skulle vara förberedda på förändring om jag tog över.

Hon tog över. Och hon förändrade.

Lydia Nsekera rensade ut i förbundet, förändrade regelverket, byggde om ligan och normaliserade reletionerna till Fifa. Ett år efter valet var Burundi accepterat igen, och Fifa finansierade nya kanslibyggnader för förbundet, tre år senare hjälpte de till att stå för en träningsanläggning för Burundis ungdomsfotboll.

I fjol utsågs Nsekera till Afrikas främsta idrottsledare av en organisation för kvinnliga, afrikanska journalister.

– Jag är glad för det. Det är en ära för både mig och min familj. Det är tack vare min familj som jag kunnat bli en stark ledare.

Har lyft fotbollen i Burundi. Och inte bara männens.

– Vi har redan börjat lyfta damfotbollen. Vi har haft en damliga i två år, med tio lag.

Hon har startat kampanjer för att locka kvinnliga domare, för att få in kvinnor i ledande ställningar, för att se till att utbilda kvinnliga tränare.

2009 fick Lydia Nsekera en utmärkelse av IOK för sina ”utmärkta bidrag för att stärka kvinnors och flickor deltagande på internationell nivå”, under dam-VM i fjol höll hon ett anförande om damfotbollens utveckling på plats i Frankfurt. Häromdagen blev hon, efter 108 års fotbollshistoria, den första kvinnan i Fifas exekutiva kommitté.

– Det är en ära för Afrika, säger hon. Och en ännu större ära för mitt land.

/Simon Bank

Here we all are, sittin in a rainbow. Någonstans i det där obestämda gränslandet mellan natt och morgon (klockan var inte ens åtta!) satte vi oss på ett flygplan och åkte till Visby.

Det är här som EM börjar, och om ni är ute efter ingående rapporter om skadeläge, träninsgupplägg eller exakt vad som serverades i pressrummet så finns det andra forum ni ska leta upp.

Här nöjer vi oss med att, lite Willy Kyrklundskt sådär, försöka hitta den rätta känslan.

När hade vi riktigt roligt på ett EM senast, om vi ska se det lite blågult? 2004, ja, när Mikael Nilsson läxade upp Zambrotta och Sverige utklassade Italien med 1–1. Det var tider, det.

Hur som helst, i det skade-Harmagedon som det hör svensklägret är kan vi ju behöva påminnas om hur det var då, i Portugal, när det rann mjölk och honung längs vägarna ända tills Holland ställde sig i vägen.

Det fina är att vi inte ens behöver leta. Walter Chalá gör jobbet åt oss.

För inte särskilt många timmar sen spelade Deportivo Cuenca mot Manta FC i ecuadorianska förstaligan. Cuenca är varken stan eller klubben som drömmer om ligatitlar, men med sex omgångar kvar var de i alla fall i läget att de var piskade att slå Manta för att ens kunna ha chansen kvar.

Två minuter in på stopptid stod det fortfarande 1–1, när Cuenca skyfflade in en frispark i offensivt straffområde, målvakten hamnade lite på mellis – och anfallaren Walter Chalá fick för sig att kicka fotboll som han, som om det vore 2004.

Vi behöver våra goda tecken i skyn nu. Vi tar vad vi får.

/Simon Bank

Visst, vi försöker så gott vi kan. Jag och fotbollen ligger i skilsmässa, men vi har bestämt att inte prata illa om varandra inför er, och att försöka skiljas som vänner. Vi hade nån tanke om att aldrig gå och lägga oss osams, men efter två vita nätter har vi gett upp det lite.

Men vi ska försöka, ska vi.

Det är ju inte så att världen står stilla bara för att den gått under. Loulou färgar håret, Bohemen har gått upp, Eden Hazard ska gå till en klubb som har en blomma i klubbmärket, eller eventuellt ett djur, eller en bokstav. Ja, och så händer det ju saker i Bukarest, som vi borde informera om.

Om lite drygt två veckor är det dags för val i Rumäniens huvudstad. Borgmästaren kommer att ha en budget på en miljard att röra sig med, och femton kandidater har anmält intresse för ämbetet.

I alla fall två av dem har en plats i svensk fotbollshistoria.

Anghel Iordănescu, den gamle Steua-legendaren, var ju förbundskapten i det Rumänien som Tord Grip, Anders Limpar och Magnus Erlingmark skickade ut ur VM i den där kvartsfinalen 1994. Nu vill han bli borgmästare, som representant för nybildade NUPR (Nationell Union för ett Progressivt Rumänien) och han har ju argument som onekligen är svåra att värja sig mot:

– Jag är säker på att jag kommer att vinna. Folket i Bukarest gav mig mandatet att vara deras representant när det gäller sport. Jag lyckades då och är säker på att jag kommer att göra det igen.

– Kan man slå Argentina kan man väl slå Oprescu (den sittande borgmästaren).

Jag köper det. Kan man skära medvurst kan man väl operera en kalv. Men enligt de senaste opinionsmätningarna vi kommit över leder Oprescu med 65 procent av rösterna. Iordănescu släpar på tre procent. Men kunde Chelsea så kan väl han. Hur som helst så hade han ju, av rena underhållningsskäl, varit den här bloggens favorit i valet om det inte vore för att det finns ett annat alternativ som klockat in på sex procent i mätningarna.

Jorå. Gigi Becali vill ha en stad.

Steaua Bukarests galenpanna (han borde. om vi ska vara ärliga, inte ha makt över något alls) till president går till val med ungefär samma självsäkerhet som när han driver fotbollsklubb. Han ställer upp för sitt parti, nationalistiska, kristdemokratiska och mer eller mindre högerextrema Nya Generationens Parti, och har höga ambitioner.

Det krävs liksom i det här valet, där det finns kandidater som Vasile Silviu Priogana, mode-Rumäniens svar på Johnny Cash i det att han enbart bär svart. Priogana har lovat att han vid valvinst kommer att byta spår och alltid klä sig i vitt.

Gigi har andra idéer, förstås. Han ska styra upp vården och skolan, genom att skära ner all administration. Och så har han lovat att varje stadsdel i Bukarest ska få tio nya kyrkor, så att folk kan gå och få sin själavård och be för sånt som är nödvändigt. Om Gigi fått bestämma över det också så hade det inneburit att man bett för en evig skärseld för hårdrocksband, bögar och Dinamo Bukarest.

Valet hålls den tionde juni. Bara så ni vet. Och om Bukarest-borna skulle råka glömma bort vad det egentligen är för sorts ledarskap Gigi Becali står för så fick de ju en påminnelse just idag på förmiddagen.

Ni förstår, idag tog Gigi emot Steaua-tränaren Mihai Stoichita till Gigis palats för att prata lite fotboll och framtid. Ett par minuter senare var han inte Steauas tränare längre. De blev ju trea den här säsongen, och om Gigi gillade tredjeplatser så hade han ju hållit på med något annat.

Steauas nye tränare är istället, från och med idag, mannen med det rubrikvänliga kvalitetsnamnet Laurenţiu Aurelian Reghecampf. En 36-årig före detta Steaua-spelare vars främsta tränarmerit är att han i vår har mirakelräddat Concordia Chiajna kvar i Liga 1.

Alla experter verkar överens om att Laurenţiu Aurelian Reghecampf (dom kallar honom ”Reghe”, oklart varför) är en av de stora tränartalangerna i Rumänien, och att han med rätt upplägg och rätt förtroende skulle kunna vara ett bra framtidsnamn.

Nyss google-translate-surfade jag mig igenom den rumänska sportfloran för att undersöka hur Gigis planer med Laurenţiu Aurelian Reghecampf och hans Steaua ser ut.

Det ser lovande ut:

– Jag brukar ge tränare ett år på sig att vinna ligan. Nu vill jag att vi avgör på sex månader. Om vi inte leder med femton poäng efter hösten så skickar jag väck honom, sa Gigi till rumänska medier alldeles nyss.

Han la till att han skämtade, att han gillar Laurenţiu Aurelian Reghecampf och att det inte står några kossor på några broar.

Om detta tror vi vad vi vill.

/Simon Bank