En 0–0-match som slutade 0–0, en 3–3-match som slutade 1–0. Det är alltså sånt som Uefa sätter på bordet veckor som den här.

I förra veckan då?

Ja, då lade de ju fram sin årliga benchmarking report, den där bibban där de jämför europeiska ligor utifrån ekonomi- och intresserelaterade aspekter. Det här är sjätte gången som undersökningen presenteras, och har ni inte tid eller lust att fördjupa er i hundra sidors statistikporr så är ni inte bara ursäktade – ni är dessutom på rätt plats.

Rapporten förstärker bilden som Simon Kuper och Stefan Szymanski tecknade i Soccernomics, sätter små frågetecken för hur det är ställt med intresset och sympatierna i Sverige (vi har fler O’Leary’s- och charterfans än jag trodde). Vill ni veta vilket lag som har flest svenska sympatier av alla så får ni traggla er igenom ett par kapitel hårduggad Uefa-fakta först. Det här kan vara det mest tycksvärtetungrodda inlägg vi författat sedan vi drog igång den här bloggen, men den som jobbar sig fram får veta vilken klubb Sverige håller hårdast på.

En ledtråd tills vidare: Svaret är varken AIK, Malmö FF eller IFK Göteborg. Och det borde oroa Lars-Christer en smula.

Kapitel 1: Publiken.
•82 procent av de vuxna i Europa säger sig vara ”intresserade av fotboll”. En på fyra är ”mycket intresserad”.
•Störst intresse? I Spanien och England säger sig 37 procent vara ”mycket intresserade av fotboll”.
•Mest intresse? I Rumänien, Ukraina och Kazakstan säger sig 91 procent vara intresserade/mycket intresserade av fotboll.
•Sverige? Bara sjutton procent av de vuxna svenskarna är ”mycket intresserade av fotboll” (29:e plats i Europa). 67 procent är intresserade/mycket intresserade av fotboll (31:a i Europa).
•Fyra av de sjutton ligor som 2012-13 (alternativt 2013) drog störst publik totalt sett var engelska: 1. Premier League, 4. Championship, 12. League One, 17. League Two.
•Allsvenskan lockade 2013 drygt 1,8 miljoner åskådare. 25:e mest i Europa.
•Snittet sjönk i fjol i 28 europeiska ligor, steg i 22.
•I 24 europeiska länder uppgav respondenterna att spanska ligan var den utländska liga som var intressantast. I tio länder valde man Premier League, i Schweiz höll man Bundesliga som delad etta.
•I Sverige är, överraskande nog, La Liga den utländska liga som klart flest säger sig vara intresserade av. Måste vara Elche-effekten. På andra plats? Ligue 1. Måste vara Sochaux-effekten. Trea? Premier League.

Kapitel 2: Tränarna.
•Snittiden som en tränare blir kvar på sitt jobb? 17 månader. Sex av tio får gå inom ett år.
•De kulturella skillnaderna är enorma. Under perioden 2010-13 bytte klubbar i de skandinaviska länderna i snitt tränare mindre än en gång. I sydöstra Europa låg snittet på 3-5 tränare per klubb, med en tränardödens triangel i Rumänien-Grekland-Serbien-Bosnien, där klubbarna snittade över fem tränarbyten per tre år.
•När Uefa mätte (i november 2013) hade den genomsnittlige tränaren i grekiska ligan suttit på sin post i… fyra månader. Ingen hade suttit mer än ett år.
•Allsvenskan? Låg då på femte plats vad gäller tränarstabilitet (efter Nordirland, Finland, Norge och Island). Idag hade den placeringen ju varit väldigt mycket sämre.

Kapitel 3: Spelaraffärerna.
•Hälften av alla pengar i världen som investerats i spelarköp de senaste fem åren har investerats från de engelska, italienska och spanska ligorna.
•England (23 procent), Italien (16) och Spanien (11) stod för hälften av de totala spelarköpen i världen under perioden 2010-14.
•När det gäller försäljningar toppar Italien (15 procent), England (13), Spanien (10). Brasilien ligger sexa på försäljningslistan (5 procent av de totala försäljningarna), men inte ens på topp tio när det gäller spelarköp.
•Affärer där köpande klubb betalat över 15 miljoner euro, de senaste fem åren: England 63 stycken, Italien 26, Spanien 24, Frankrike 20.
• Affärer där säljande klubb fått över 15 miljoner euro, de senaste fem åren: England 38 stycken, Italien 34, Spanien 28, Portugal 15.
•Pengar som försvinner i avgifter till agenter? Stora individuella skillnader, men i snitt hamnar en åttondel av totalsumman i varje spelarköp i agentfickor.

Kapitel 4: Ekonomin.
•Under femårperioden 2007-2012, mitt under den globala krisen, ökade fotbollsklubbarnas gemensamma intäkter med 42 procent.
•Lönekostnaden ökade under samma period med 59 procent.
•Spelarlöner är viktiga, som Kuper/Szymanski visade i sin Soccernomics. Därför säger det väldigt mycket om hur ojämn spelplanen är att den klubb som lägger mest på löner läger mer än tre gånger så mycket pengar som den klubb som spenderar 25:e mest.
•I 56 procent av ligorna vinner också laget som lagt mest på spelarlöner. I samtliga ligorn slutar det laget på övre halvan.
•I de 20 rikaste ligorna blev klubben som la mest på spelarlöner mästare minst en gång 2011-12/2012-13 i 85 procent av fallen.
•32 klubbar hade under 2012 mer än 100 miljoner euro i intäkter. Sju tyska, sex engelska, fyra spanska. Malmö FF omsatte 2012 mest av alla svenska klubbar, 165,7 miljoner kronor. Allsvenskans klubbar omsatte totalt 1,2 miljarder det året.
•Uefa sorterar in klubbarna på tio olika nivåer vad gäller intäkter. De svenska klubbarna med högst intäkter hamnar i fack fyra. På de tre översta nivåerna finns totalt 149 klubbar, som alltså samtliga drog in mer än MFF.
•Den stora geoekonomiska trenden är att de östeuropeiska ligorna, i stort sett utan undantag från Turkiet och österut, rekordökar sin omsättning.
•Ligorna som ökat omsättning mest 2007-12: Georgien 568 procent, Vitryssland 556 procent, Azerbajdzjan 266 procent, Kazakstan 210 procent, Ungern 202 procent.
•Spelarlönerna i allsvenskan steg med 20 procent mellan 2007 och 2012, en väldigt moderat ökning jämfört med resten av Europa.
•2012 betalade den klubb som la ut 50:e mest i Europa på spelarlöner ungefär tre gånger så mycket pengar på löner som hela Malmö FF:s omsättning.
•Klubbarnas sammanlagda ekonomiska resultat, året 2012:
Holland +5 procent.
Norge +4 procent.
Tyskland +2 procent.
Spanien 0.
Schweiz -1 procent.
Sverige -2 procent.
Frankrike -7 procent.
England -8 procent.
Italien -11 procent.
Danmark -26 procent.
Portugal -30 procent.
•Om vi tittar på soliditeten hos klubbarna (förhållande eget kapital till tillgångar) låg allsvenskan (2012) sammantaget på 22:a plats i Europa med 20 procent. Toppligorna: England 34 procent, Tyskland 30, Frankrike 16, Spanien 12, Italien 8.

Kapitel 5: Sympatierna.
Till sist då, och den här tycker jag är intressant: Vilken är den populäraste klubben i respektive land?
47 procent av portugiserna håller på Benfica.
45 procent av rumänerna håller på Steaua.
37 procent av turkarna håller på Galatasaray.
35 procent av holländarna håller på Ajax.
33 procent av spanjorerna håller på Barcelona, lika många på Real Madrid.
31 procent av bulgarerna håller på Levski.
31 procent av italienarna håller på Juve.
(—)
23 procent av tyskarna håller på FC Bayern.
15 procent av britterna håller på Man United.
14 procent av fransoserna håller på PSG. 

Sverige? Vi är det mest supporterspridda landet av alla, den klubb som har flest supportrar av alla i Sverige är… Manchester United. Supporting our local club, are we?

/Simon Bank

Källa: Uefa Club Licensing Benchmarking Report, Financial Year 2012.

Always on a plane or a fast train. Åker tåg genom engelska fotbollstabeller (jag börjar skriva när vi tuffar förbi Coventry) för att ta mig upp till Birmingham och en Champions League-semifinal som är en match på fotbollsliv och fotbollsdöd för Tyresö FF.

Allt väsentligt om den matchen, och de kluvna känslorna som man ofrånkomligen har inför fenomenet TFF, finns att läsa på annat håll. Så medan tågtiden tillåter kan vi väl ägna oss åt oväsentligheter? Storpolitik, nationella maktstrukturer och sån skit?

Häromdagen kom det ett mejl från kulturdepartementet, där det berättades om att Lena Adelsohn Liljeroth ska ge sig ut på bokbussturné tillsammans med Tyresö-stjärnorna Caroline Seger och Marta för att få idrottsrörelsens barn och unga att läsa mer. Ett suveränt och behjärtansvärt projekt.

Adelsohn Liljeroth kan en del om idrott och är genuint intresserad, precis som med kulturen fast tvärtom. Hur som helst så slog det mig att det ju  faktiskt är ganska intressant, det här med att Sverige har en ministerportfölj där idrottsområdet får samsas med kulturområdet.

Framåt, stolta AIK.

Vad säger det egentligen om oss? Om Sverige? Om någonting över huvud taget?

Tja, vi kan ju alltid jämföra med alla andra. I den här delen av bloggvärlden är ju idrott = fotboll, så låt oss undersöka hur ansvarsfördelningen ser ut i resten av EU, och se om det går att utläsa någonting alls av det.

I korthet: Vilken minister bestämmer över fotboll? Och vad säger det oss?

I Sverige har vi alltså en kombinerad kultur- och idrottsminister, vilket i praktiken inneburit att vi har en minister som tycker att kultur är typ som fotboll, snarare än att fotboll är typ som kultur.

I Belgien kan vi konstatera att den nationella identitetsproblematiken manifesteras dundertydligt även på idrottsområdet. Det finns ingen statlig idrottsminister alls, utan två delansvariga: en i den flamländska delen av Belgien, en i den vallonska. Ministär som splittring.

I Danmark kan vi utläsa en syn på idrotten som fostrande och lekfull, barn- och utbildningsministern Christine Antorini har ansvar även för idrotten. Känns… olagerbäckskt.

I Irland har Leo Varadkar en portfölj där idrotten samsas med transport- och turismområdet. Toklogiskt. Travelling supporters måste ha någon som kan styra upp infrastrukturen – hur ska annars den där gröna läktararmén kunna resa till Polen, dricka öl, sjunga, förlora alla matcher och åka hem igen? Man måste ju ha nån som fattar problematiken.

I Italien har ansvaret n-a-t-u-r-l-i-g-t-v-i-s studsat fram och tillbaka mellan olika departement, men just nu ligger det logiskt nog hos regional- och autonomiministern Graziano Delrio. I ett land där fotbollen föddes i sin moderna form utifrån en (fascistisk) strävan att ena landet styrs den idag av regionalministern.

I spelbolagens Malta styr arbetsmarknadsministern sporten, i Nederländerna kopplar man idrotten till välfärden, och i Portugal, håller samordningsministern i sportmakten – kan han fixa Sporting?

Najat Vallaud-Belkacem. Lady in red is dancing with PSG. 

Att spanjorerna klumpar ihop idrott med kultur och utbildning ligger, som GW skulle säga, i farans riktning – liksom att britterna insett att det inte går att prata om sport utan att samtidigt prata om media. Maria Miller är kultur-, medie- och idrottsminister.

”El fútbol es educativo!”

I särklass mest nöje bereder det mig däremot att meddela att den centraleuropeiska synen på vad idrott egentligen är för något, politiskt sett, har sin oomkullrunkeliga logik.

I Ungern bestämmer HR-ministern Zoltán Balog. I Tyskland styr Thomas de Maizière över sporten – han är inrikesminister, det ger onekligen en viss tyngd åt idrotten.

Och i Österrike… har man sedan 2009 det briljanta ämbetet försvars- och idrottsminister. DET MÄRKTES JU INTE NÄR KIM PASSADE ZLATAN I 90:E, OM MAN SÄGER SÅ.

Hur som helst. Nu går jag på fotboll, ni återgår till påskäggen, och här finns hela EU-listan över var vi hittar dem som har det yttersta ansvaret för idrottspolitiken. Det är möjligt att det finns någon skavank här och var, i så fall får vi korrigera det ihop. Jag kan agera samordningsminister.

Belgien:
Ingen idrottsminister federalt, utan en ansvarig i den flamländska respektive vallonska delen.

Bulgarien:
Mariana Georgieva, ungdoms- och idrottsminister.

Cypern:
Kyriakos Kenevezos, utbildnings- och kulturministern.

Tjeckien:
Marcel Chládek, utbildnings-, ungdoms- och idrottsminister.

Danmark:
Christine Antorini, barn- och utbildningsminister.

Estland:
Urve Tiidus, kulturminister.

Finland:
Paavo Arhinmäki, kultur- och idrottsminister.

Frankrike:
Cyril Rool, etik- och idrottsminister.

Grekland:
Panos Panagiotopoulos, kultur- och idrottsminister.

Irland:
Leo Varadkar, transport-, turism- och idrottsminister.

Italien:
Graziano Delrio, regional- och autonomiminister.

Kroatien:
Zeljko Jovanovic, vetenskaps- utbildnings- och idrottsminister.

Lettland:
Ina Druviete, utbildnings- och vetenskapsminister.

Litauen:
Dainius Pavalkis, utbildnings- och vetenskapsminister.

Luxemburg:
Romain Schneider, välfärds- och idrottsminister.

Malta:
Evarist Bartolo, utbildnings- och arbetsmarknadsminister.

Nederländerna:
Edith Schippers, hälso-, välfärds- och idrottsminister.

Polen:
Andrzej Biernat, idrotts- och turismminister.

Portugal:
Luis Marques Guedes, samordningsminister.

Rumänien:
Remus Pricopie, utbildningsminister.

Slovakien:
Dusan Caplovic, utbildnings-, forsknings- och idrottsminister.

Slovenien:
Jernej Pikalo, utbildnings-, vetenskaps- och idrottsminister.

Spanien:
José Ignacio Wert, utbildning-, kultur- och idrottsminister.

Sverige:
Lena Adelsohn Liljeroth, kultur- och idrottsminister.

Storbritannien:
Maria Miller, kultur-, medie- och idrottsminister.

Ungern:
Zoltán Balog, HR-minister.

Tyskland:
Thomas de Maizière, inrikesminister.

Österrike:
Gerald Klug, försvars- och idrottsminister.

/Simon Bank

Små tyska grabbar igår, det är väl sådant som snabbt måste kompenseras om jag ska ha några som helst anspråk kvar när det gäller frankofilin.

Jag har, av förklarliga skäl, inte tänkt på så mycket annat än franska fotbollstränare de senaste dagarna. OM är så nära som man rimligen kan komma att göra klart med Bielsa. Det vill säga att El Loco funderar, ser igenom alla matcher Marseille spelat de senaste hundra åren, utvärderar alla spelare i Provence, Frankrike, Europa och lite till, för ingående samtal med alla truppspelarnas familjemedlemmar, kontrollmäter träningsanläggningens samtliga rum och går en snabbkurs i esperanto.

Det är alltså nära. En av Europas mest spattiga klubbar kan få en man som kallas ”galen” som tränare. Om jag försvinner från det här jobbet så vet ni var ni kan hitta mig – då är det jag som flyttar koner runt Thauvin på ideell basis.

Hur som helst: Franska tränare.

Jag vet inte exakt hur nära ni följer Ligue 1, men det är en liga som har sina unika kvalitéer alldeles oavsett hur mycket Qatar och Ryssland klivit in och flyttat pjäser. Vi har akademisystemet, vi har den geografisk-politiska rättvisetanken, den tydliga kulturskillnaden från ett lag till ett annat, en spännande brytpunkt mellan ungt och gammalt och en helt egen estetik.

Det är det där sista jag tänkte att vi borde fördjupa oss i. För att bli tränare i en fransk toppklubb ställs nämligen vissa specifika krav. Du måste kunna hantera bångstyriga talanger, du måste kunna maximera en begränsad budget i en expansiv fotbollsvärld, och du måste ha den omisskännliga auran hos en rejält testosteronstinn dörrvakt.

Ganska ofta är det där sista det allra viktigaste. Glöm era italienska scarves, era engelska pub-farbröder och era spanska sillmjölkar. På väg in i en fotbollshelg som lovar gott (OM förlängde igår sitt segertåg till två (2!) hela matcher) är det dags att ranka Ligue 1-tränarna som allra mest utstrålar att de också knäcker extra som pseudokriminella utkastare på stans sämsta svartklubb.

Konkurrensen är alltså hårdare än i någon annan liga i världen. Se själv, nerifrån och upp på topplistan.

Jocelyn Gourvennec, tränare, Guingamp. Dörrvaktsaura: ++
Kanske lite för söt för att kvala in – lex Rémi Garde – men dyngheta tränartalangen Gourvennec är från Bretagne och är bara ett par kilon ifrån att kunna dubblera som den där sortens dörrvakt som är beväpnad med dryghet snarare än muskler.

Christian Gourcuff, tränare, Lorient. Dörrvaktsaura: ++
Det är den här bilden ni ska tänka er: stans snyggaste handelsstudent kommer förbi vid halvettsnåret, lite för full, och får hela sin kväll förstörd av att nattklubbens totalförbittrade, föråldrade vakt vägrar att låta honom komma in förrän han ”gått runt kvarteret. I 25 år”.

Vi kan kalla handelsgrabben för Yoann. Vi kan kalla vakten Christian.

Alain Casanova, tränare, Toulouse. Dörrvaktsaura: +++
I samma skola som Courbis eller Bracconi. Väderpinat härjad, har sett allt och gjort allt, var imponerad senast 1972. ”Det här är Alain, han har ett förflutet som målvakt. Vad det betyder? Vad betyder det för dig?”.

Francis Gillot, tränare, Bordeaux. Dörrvaktsaura: +++
Det krävs nästan att han är arg på något domslut för att komma upp i hela sin dörrvaktspotential, annars är Msieur Gillot farligt nära att kunna sorteras bort som en kille som egentligen mest ser ut som en chanson-sångare som lever på en kommersiellt lyckad duett med en ung Vanessa Paradis på 80-talet.

Frédéric Hantz, tränare, Bastia. Dörrvaktsaura: +++
Jo, han har nära till något danskfryntligt, men räddas av det faktum att det faktiskt är Bastia han tränar – och det dörrvaktspolitiskt riktiga i att han tog över giget från balkanbacken Faruk Hadzibegic.

Michel Der Zakarian, tränare, Nantes. Dörrvaktsaura: +++
Om Dimitar Berbatov hade en armensk farbror som ägde hans nattklubb i Sofia. Då hade han sett ut exakt som Der Zak, en kall kväll i november.

Christian Bracconi, tränare, Ajaccio. Dörrvaktsaura: ++++
Född i algeriska Constantine, en av världens äldsta städer, och fotbollsfostrad i Bastia. De senaste åren har han hållit i talangutvecklingen i Ajaccio. Det känns inte som att det var läge att komma för sent till träningen.

Pascal Dupraz, tränare, Évian Thonon Gaillard. Dörrvaktsaura: ++++
Jo, jag vet att han faktiskt är tjänstledig från sitt behjärtansvärda FN-arbete med flyktingar. MEN DET ÄR INTE SÅN HAN SER UT.

Christophe Galtier, tränare, Saint-Étienne. Dörrvaktsaura: ++++
Inte  bara Ligue 1:s kanske hetaste tränare, inte bara eldfängd Marseillais, inte bara fåfäng fotbollsestradör. Han ser dessutom ut som Hollywoods variant av en dörrvakt som kan öppna vilka dörrar som helst rakt ner i den undre världen.

Rolland Courbis, tränare, Montpellier. Dörrvaktsaura: +++++
Det är en jävla skillnad på att stå där i dörren och snacka om att skicka folk i fängelse och på att göra det med tillägget ”jag vet hur det är därinne, jag har gjort två voltor”.

Courbis kan sina fängelser. Courbis är från Marseille. Courbis kommer du inte förbi om han inte vill att du ska komma förbi.

José Anigo, tränare/sportchef, Olympique de Marseille. Dörrvaktsaura: +++++
Dunderdörrvakternas dunderdörrvakt. Det är inte bara det att han ser ut som om han håller maffian i ena handen och en fotbollsklubb i den andra, utan det är ju på sätt och vis exakt så det förhåller sig (och hans bakgrund och liv skrattar vi verkligen inte åt).

För att klara sig på Marseilles tränarbänk verkar det krävas att du utstrålar det där hamnhärligt råbarkade för att köpa lite utrymme. Gerets hade sin cigarr, Elie Baup… ja, vi ska återkomma till honom.  

Innan vi ger oss in i fotbollshelgen ska jag förstås se till att förklara att jag rensat bort René Girard och Ariël Jacobs (farfarsaura), Rémi Garde (lite för ungsöt), Ranieri (han är italienare, han är inne på nattklubben. Eller äger den), Claude Puel (medeldistanslöpar-utseendet), Laurent Blanc (intello, med glasögon), Hubert Fournier och Hervé Rénard (för mycket frisyr), liksom Montanier (för tunn),

Ja, och så tänker jag ju inte lämna er utan ett par obligatoriska hedersomnämnanden.

Elie Baup alltså. Och Frédéric Antonetti. Dom har kanske inga Ligue 1-lag längre. Men det betyder inte att du hade dribblat dig förbi dom i dörren till ”Le Bateau Ivre” i hamnkvarteren en sen söndagsnatt när allt annat är stängt. Om ni hittar andra alternativ där ute i fotbollsvärlden som utmanar är ni välkomna att försöka, men om förslagen är för dåliga skickar jag Courbis på er.

Antonetti.

Baup

/Simon Bank

Vissa veckor får man mer än man bett om.

Jag drog iväg på en europaturné över ett par dagar, och även om det alltid är trevligt att se Dortmund rocka Westfalenstadion, och även om vi  hade förväntningar på den iberiska intensiteten när Atleti tog emot Barcelona så var det här matcher som lämnade märken i marken.

Jag hade gärna tagit mig an en Champions League-semi redan idag. Och vet ni, då är det ju tur att den chansen finns för den som vill.

I kväll (17.00, matchen sänds på Eurosport) spelar Barcelona semifinal i Uefa Youth League, turneringen som kopierat CL-konceptet för de deltagande klubbarnas nittonårslag.

Turneringsformatet har sina brister, men det har ju i alla fall gett mig chansen att sitta på en läktare och se Pippo Inzaghi coacha Milan-grabbar och Tonny Sanabria glittra bland Barça-juniorer.
Men den här gången är det Ruhr-områdets bästa plantskola som jag är nyfiken på.

Och vet ni, den heter faktiskt inte Dortmund längre.

När BVB derbydundrade in i Schalke häromveckan (0–0) skickade Schalke-tränaren Jens Kessler in åtta egna produkter: Tim Hoogland, Sead Kolasinac, Kaan Ayhan, Ralf Fährmann, Max Meyer, Julian Draxler, Joel Matip, Philipp Max. Sju av dem spelade från start.
– Det är redan vansinnigt många, men det är den här vägen vi vill fortsätta på, sa tränaren Jens Keller.
Ni känner ju till det tyska utbildningssystemet som sjösattes i början av 2000-talet, med 52 regionala utbildningscentran som blivit en dundersuccé på alla sätt som ens är möjliga. I runda slängar har tysk fotboll investerat åtta miljarder i sina talangskolor, med känt resultat.

Kicker har undersökt vilka klubbar som producerat flest egna talanger till de två högsta serierna sedan 2006. Toppen:

1. Bayer Leverkusen 40 spelare.
2. Bayern München 39.
3. 1860 München 37.
4. Vfb Stuttgart 34.
5. Schalke 04 33.
6. Borussia Dortmund och Hertha Berlin 31.

De tittade också på vilka klubbar som utbildad flest talanger som spelat a-fotboll för sin egen klubb:
1. 1860 München 30.
2. Hertha Berlin 25.
3. Freiburg 22.
4. Schalke 04 och Borussia Dortmund 20. 

Andra effekter av Nachwuchleistungszentren? En tredjedel av Bundesliga-klubbarna har hämtat sina chefstränare från ungdomscentren, mer än hälften av tränarna 2. Bundesliga kommer från samma håll. I Schalke kommer både huvudtränaren Jens Keller och hans assistent Sven Hübscher från ungdomsverksamheten.

Schalkes akademi kallas der Knappenschmiede (klubben kallas die Knappen, efter gammal gruvarbetarslang – Schmiede betyder smedja) och verkar under sloganen Wir machen unsere Stars selbst (Vi skapar våra stjärnor själva), och leds sedan 2011 av Oliver Ruhnert.

75 spelare mellan 15 och 19 år tränar här. Många av de äldsta bor i internat, stora hus som köptes loss av seniorspelarna Marcelo Bordon och Jefferson Farfán. De yngre bor i värdfamiljer, de som bor hemma hämtas upp av någon av klubbens egna chaufförer.

Resurserna är förstås väsensskilda gentemot alla former av svensk verksamhet, men det finns en sak som vi – i spåren av Thern, Linderoth och Ingesson – kan ta till oss.

När Erik Niva fortfarande ägnade sig åt att blogga som folk så skrev han ju om kärleken som drivit en nederländsk generation genier tillbaka till sporten, och det är på samma sätt i Ruhr. 

En ung spelare i der Knappenschmiede kommer att gå igenom en hel utbildningsprocess som leds av tränare som vet exakt vad som krävs för att bli professionell fotbollsspelare.

Gamle polske landslagskaptenen Tomasz Waldoch håller i P13, historiens meste 2. Bundesliga-spelare Willi Landgraf i P15, gamle Werder Bremen-backen Frank Fahrenhorst i P16, mästarbacken Christian Wörns i U17, BVB-backen Uwe Grauer i U19, cupmästaren Bernhard Trares och förre Schalke-målvakten Matthias Schober i U23.

En stor skillnad mot talangsystemen (Ajax, Barça), som hyllats som världens bästa, är att de unga spelarna inte fostras för en bestämd spelmodell. Schalkes övertygelse bygger på att det är bra för en ung spelare att lära sig behärska olika system, olika sorters taktiska uppställningar.

Och filosofin? Ingen magisk formel. De söker talanger som också har starka karaktärer, stark vilja, ledaregenskaper. Sex scouter – de ska bli fler – är ute och letar efter spelare som passar in i mallen.
Mallen handlar till stor del om att få in spelare med en speciell sorts karaktär. Den senaste supertalang som tagit steget upp på stjärnnivå är turktyske mittbacken Kaan Ayhan, född och uppväxt ett par frisparkar från klubbens högkvarter, fostrad i Schalke sedan han var fyra och turkisk U21-landslagsman (han har spelat för Tysklands alla u-landslag på vägen upp).

Kicker berättar om Kaan Ayhans tredje Bundesliga-match. Han är alltså bara 19 år, men togs ändå ut till matchen mot Hertha trots att han drogs med en skada. Jens Keller såg till att ge honom en enda tydlig förhållningsregel:
– Du får inte slå några frisparkar. Okej?

Men Ayhan har skickat in frisparksmål genom hela juniortiden så… ja, när nu Schalke fick frispark en liten bit utanför straffområdet, så kunde han inte hålla sig. Kroppen kändes bra, bollen låg skönt till, så han drog till för Königsblauen och Vaterland – och rammade ribban.
– Det kändes bra, förklarade han torrt. Det var ingen risk.

Hur som helst. Om halvannan timme går Schalkes nittonåringar ut för att spela Champions League-semi mot Barcelona. De slog sensationellt ut Chelsea i kvarten, fyra spelare (Donis Avdijaj, Marvin Friedrich, Pascal Itter, Leroy Sane) har redan skrivit på a-kontrakt och klubben tror mycket på den här generationen.

Och varför skulle de låta bli? Förra vändan nittonåringar blev tyska mästare 2012, de slog Bayern i finalen och fem av spelarna från det laget finns med i årets a-trupp.
– Det är rätt häftigt att vi har så många unga spelare, säger Max Meyer.

Visst. Meyer var bara avbytare i den där finalen, men ett år senare klev han upp bland seniorerna och tog tröja nummer sju. Jo, den där tröjan som Raúl haft och som klubben tänkt pensionera för gott. Men Meyer tog den, och när Schalke kvalade in till Champions League visade han att han förtjänade den. Det avgörande kvalmålet mot Paok gjordes av Julian Draxler, 19, framspelad av Max Meyer, 17.

– Schalke har en enastående ungdomsverksamhet, de kommer att skörda frukterna av den snart, hyllade Hans-Joachim Watzke häromveckan.

Det var inte bedömningen som var anmärkningsvärd, utan vem som sa det. Watzke är, som bekant, ordförande i Borussia Dortmund.

/Simon Bank

Källor: Kicker, Bild.

Häromnatten fastnade jag framför V for Vendetta, den där Guy Fawkes-estetiseringen med Natalie Portman, trots att jag sett den ett par gånger förut.

Det var ju tur, för jag hade inte reagerat på vad V säger innan han dansar med Natalie:
– A revolution without dancing is not worth having.

Och det är ju inte bara sant, det är dessutom en finfint hollywoodputsad blinkning (antar jag, jo det måste vara så) till Peter Weiss och Marat/Sade:
– Was wäre eine Revolution ohne eine allgemeine Kopulation? Vad vore en revolution utan allmän kopulation?

Och det kan man ju VERKLIGEN fråga sig.

Hur som helst så tänkte jag bara vidarebefordra en senkommen komplettering till Erik Nivas fenomenala teckning av den brasilianska motståndsrörelsen. Han åkte ju dit, sippade caipirinhas, pratade med folk och fä, periferihängde på nån demonstration och skrev noveller i Sportbladet.

Vad han missade?
Musiken.

I dagarna sprids en elegant komponerad protestsång av den populäre sångaren Edu Krieger världen över. Den är lite nedstämd men mycket tydlig, en beskrivning av sorgen det innebär att få allt du rimligen vill ha som fotbollsälskare – och märka att det inte är det du ville ha.

Demonstrationerna lär fortsätta, protesterna lär bli mer högljudda. Nu har de fått en sång också. För en revolution utan musik är ingenting att ha.

Ursäkta, Neymar.
Men i VM kommer jag inte att hurra för dig.
Jag är trött på att se vårt folk långsamt förgås
på tv-programmen 

Medan Fifa oroar sig över standarden,
styrs vi av tjuvar som spelar smutsigt för att vinna
Ursäkta Neymar,
jag jublar inte den här gången. 

Parreira, jag såg
hur lyckligt folket blev av tetran (den fjärde VM-titeln)
Men vi blir inga riktiga mästare, när vi spenderar över 10 miljarder
för att få VM till vårt land

Vi har vackra och mäktiga arenor
Medan skolor och sjukhus är nära att kollapsa
Parreira, jag såg
en avgrund mellan de olika Brasilien 

Tyvärr, Felipão
när Cafu lyfte pokalen och visade
sina rötter i ett så högtidligt ögonblick,
gjorde Jardim Irene (favelan där han växte upp) till ett porträtt av Brasilien

Den utlovade våren kom aldrig
livet är värt mer än ett mål,
och förbättringarna – var är de?
Tyvärr, Felipão, vårt land blomstrade aldrig. 

Jag vet, torcedor (supporter)
att min enkla och ärliga åsikt,
inte kommer att hindra dig som tjänar lite och är fattig
att följa vårt landslag hela vägen till slutet.

Även om du saknar pengar till att köpa en dyr biljett
kommer du aldrig sluta att älska vårt lag.
Jag vet, torcedor, att det är du som har rätt.

/Simon Bank

Jo, jag tänkte travestera Al Bundy två gånger i en smäll här och nu:
1. För första gången.
2. För sista gången.
Det fanns ju en tid, långt före Netflix och ironin, som Love and Marriage var en rolig serie, och då någon gång slog Al Bundy fast en sanning ungefär så här:
– Women… you can’t live with them. And you can’t… live with them.
Apropå Mars, en måndag i mars, vill jag alltså hamra fast med samma sorts emfas:
– Fotbollsklubbar… you can’t live with them. And you can’t… live with them.

Sådär generellt är det kanske inte. Det handlar mest om Olympique de Marseille för min del. Och Tottenham då, som försåtsvänder matcher när allt hopp redan är ute. Men mest OM.

Just den här gången finns det faktiskt en allmänrelevans i att prata om en kaosklubb från södra Frankrike, och jag tänkte förklara varför innan jag drar iväg på en kortsemester på andra sidan stora havet.

Vad är det egentligen att vara en stor fotbollsklubb 2014? Vilka ödesfrågor har du egentligen att brottas med? Vilka tunga beslut finns det att fatta, vilka av dem tillhör dig och vilka ligger bortom din kontroll?

Det intressanta med Marseille är att de just här, just nu, står mitt i snart sagt varenda en av de där frågorna. Inte bara att allt som präglar en modern drift av en fotbollsklubb händer – utan att det händer samtidigt. I förra veckan vek l’Équipe en helsida åt att beskriva olika aspekter av framtidsfrågorna som knackar på runt La Canebière den här vårveckan, och även om det kanske inte riktigt var meningen så var det i all enkelhet en pedagogisk 360-belysning av verkligheten för europeisk fotboll en bit in på 2000-talet.

Man behöver inte vara ett dugg engagerad i OM:s väl och ve (vad ni än gör, bli inte det) för att fascineras av den där kartan, så jag tänkte rita den i all komplicerad enkelhet. Om ni tycker att jag ska be om ursäkt för ett tråkigt inlägg så får ni vända er till fotbollsvärlden. Det är så här den ser ut.

TABELLEN:
Det enklaste.
I lördags förlorade OM hemma mot ett krisande botten-Rennes efter ett struntmål av Bretagne-talangen Abdoulaye Doucouré (fem matcher från start i Ligue 1, fyra mål, han är förresten kusin till Ladji Doucouré, som skadade sig som ung och blev världsmästare på 110 meter häck istället). Det innebär att de kommer att missa Champions League-spel nästa säsong, möjligen även Europa League. Det har gått åt helvete i år.

TRUPPEN:
Medan PSG och Monaco lät Raiola och Mendes vräka ut qatariska och ryska miljarder över internationella stjärnor jagade OM där det fortfarande fanns budgetfisk.
De vittjade sina nät runt laget som vann U20-VM för Frankrike, lockade över inhemska spelare med enorm utvecklingspotential, och skaffade sig en av Europas objektivt sett intressantaste trupper.
Och nu?
Nu befinner de sig i ett läge där ett knippe av de äldre, välavlönade superstjärnorna (Tjock-Gignac, NKoulou, kapten Mandanda, André Ayew) sitter på kontrakt som närmar sig slutet, där de är pressade att antingen förlänga eller, där det är möjligt, sälja av och casha in.

De ska göra det i en värld där förutsättningarna dessutom förändrats radikalt efter införandet av en 75-procentsskatt för löner över en miljon euro. De behöver sälja. Särskilt om de nu missar de stora intäkterna från europafotboll nästa säsong.
Vill någon köpa en välavlönad Valbuena (kontraktet går ut 2017)? Spelar Gignac ut sitt kontrakt (2015)? Vilken status har Nkoulou (2016) på marknaden efter VM i sommar?
Och hur gärna vill några av Europas mest spännande senpubertetsspelare (Lemina, Thauvin, Imbula) stanna i en klubb som inte spelar Champions League?

Både spelarna och marknaden vet hur Marseilles situation ser ut, och det gynnar förstås inte klubben. I veckan gick mästerkatten Mino Raiola ut och puffade Steve Mandanda åt Milan-hållet till. Milan behöver en målvakt, och på Marseilles bänk sitter målvaktstalangen Brice Samba, 19, som företräds av… Mino Raiola.

Vincent Labrune, president. José Anigo, resten.

TRÄNAREN:
Marseille sparkade den gravt otillräcklige Élie Baup i vintras, och ersatte honom genom att låta sportchefen José Anigo ta steget ner till tränarbänken.

Efter fiaskot i lördags sa han som det var:
Hans spelare är inte dåliga, verkligen inte. De funkar bara inte ihop. Det är nåt fel på organisationen, kemin, sådana saker.

Med andra ord: Alla de där sakerna man har en tränare till. I veckan bommade Anigo provet som krävs för tränarlicens. Det är så roligt att det är tråkigt.

OM letar efter en utländsk tränarkraft som pratar franska, de förhandlade med André Villas-Boas men fick nej. I lördags var Piksi Stojkovic, Arsène Wengers gamle favoritelev i Nagoya, på plats på Stade Vélodrome för att göra symbolisk avspark före matchen.

Utöver att Piksi har en briljant balkanfot så har han dessutom en bakgrund i OM (han spelade ett par säsonger där under de gyllene åren i början av 90-talet). Är det han? Är det Pochettino? Är det Gerets igen? Marseille vet inte ens vart de ska de kommande åren, men de måste bestämma sig för vem som ska stå längst fram. 

TALANGERNA:
Förra helgen spelade Marseille åttondelsfinal i Coupe Gambardella, Frankrikes prestigefulla U19-cup. De mötte Monaco på hemmaplan, enligt rapporter hade Manchester City scouter på plats för att snabbscanna utbudet.

Enligt samma rapporter gick scouterna hem innan matchen var slut. OM förlorade med 3–0, Citys folk ska ha varit chockade över hur låg nivån var.

Att fotbollshistoriens kanske störste talang kom från Marseille men aldrig någonsin spelade i Marseille är symboliskt.

Något är fel med fotbollsskolningen i Mars. Eller med miljön. Det finns få europeiska miljöer som är tuffare att spela i, och det finns en nedärvd motvilja mot att släppa ut hembakade tonårstalanger till lejon nere på le Vel.

Henri Stambouli höll i akademin fram tills alldeles nyligen (hans grabb Benjamin är född i OM-färger, men lämnade klubben när han lärt sig gå) och han har sin analys klar:
– Det finns Nasri-killar i Marseille, men de blir kanske inte kvar. De drar någon annanstans, de rör på sig.

OM har knappt fått fram en enda egen talang de senaste åren, deras akademi rankas långt efter de främsta, men enligt Stambouli är det inte utbildningen det är fel på. Det är de sista stegen.
– När du har en Raffidine Abdullah som knackar på dörren till a-laget, och du drar iväg och plockar in två-tre spelare utifrån så skär du av plantan vid rötterna.

OM:s metod är att köpa in talanger som redan fått spela lite seniorfotboll på annat håll, snarare än att låta sina egna talanger spela seniorfotboll.
Jag vet inte om analysen är heltäckande, men Marseille vill leva upp till en målsättning om att producera egna spelare – och de är mil ifrån det 2014.

TOPPEN:
Dagen efter förlusten mot Rennes fanns ett alldeles nytt meddelande sprejat på murarna utanför träningsanläggningen:

MLD VENDS (sic) LE CLUB. MLD, SÄLJ KLUBBEN.
Klubben ägs sedan evigheter av familjen Louis-Dreyfus, träningsanläggningen har döpts efter den legendariske (och avlidne) Robert Louis-Dreyfus. Nu börjar allt fler kräva att hans änka Margarita säljer föreningen. Före matchen i lördags beslagtogs en banderoll av en grupp som ville kräva att den nuvarande ledningen lämnar föreningen.

OM är en familjeangelägenhet, en länk till historien, men det finns inga pengar kvar att backa upp en modern satsning med.

Om Marseille vill konkurrera med pengar från Qatar och Ryssland måste Marseille få in pengar (från Saudiarabien eller Dubai?). Frågan är vem som ser en bra investering i en klubb från en stad med så enorma sociala infrastrukturproblem. Att skicka miljarder till Marseille är inte som att skicka dem till Paris eller Monaco eller London.

ARENAN:
Det mest kittlande, mest aktuella, mest avgörande kring OM är hur ägandeförhållandena kring Stade Vélodrome kommer att se ut.

Det är kommunen som äger le Vel, som alldeles snart är färdigrenoverad inför EM-turneringen om två år. Klubben och supportrarna har känt sig illa behandlade under renoveringen, de har förlorat enorma summor på att inte kunna fylla läktarna och har tvingats till hårda hyresavtal.

Vem ska äga arenan?

På sätt och vis avgör svaret på den frågan vilken sorts fotbollsklubb OM vill vara, vilken sorts fotbollsklubb Marseille vill ha.
En rik, ny ägare som kan lyfta dem mot toppen? Eller ser man klubben som ett kulturarv som ska vårdas av staden, gemensamt?
– Jag är Marseillais. Jag är född här, uppvuxen här. För mig är le Vélodrome något som tillhör alla från Marseille, något som ska fortsätta tillhöra oss, slog José Anigo fast nyligen.

Med det ställde han sig på samma sida som den mångårige, konservative borgmästaren Jean-Claude Gaudin:
– Vill ni sälja den gamla hamnen? Borély? Pharo-palatset eller Notre-Dame-de-la-Garde? frågade han retoriskt.

Margarita Louis-Dreyfus har inte råd att köpa loss arenan, men hon vill inte sälja klubben En eventuell ny ägare lär inte vilja investera utan att få köpa arenan. Marseille som stad är enormt skuldsatt och nedtyngd under sociala problem.

Och allt det där kokar just i detta nu ner i en politisk kittel, som står mitt i de franska lokalvalen.

Igår gick Marseille till valurnorna för att rösta, och den här gången var Olympique Marseilles framtid en av de mest konkreta valfrågorna. Socialisternas motkandidat Patrick Mennucci har eldat på för att sälja arenan för att pressa fram en ny ägarkonstellation, han tycker att staden behöver pengarna åt annat och att supportrarna förtjänar en ägare som kan lyfta OM från mediokriteten.

Mennucci har hamnat i öppet krig med en av OM:s tyngsta supportergrupperingar, men han gick till vallokalen med stor övertygelse. När han återvände till socialistpartiets högkvarter fick han frågan om hur han kände sig.
– Som mannen som kommer att förändra Marseille, svarade han.

Det kommer han nu inte att göra.
Gaudin var långt före i första valrundan. Ur ett allmänt hänseende var det mest anmärkningsvärda, mest otäcka, att högerextrema och främlingsfientliga Front National blev näst största parti efter att nästan ha tredubblat sitt resultat på sex år.
– En mörk dag för Frankrike, konstaterade Patrick Mennucci. Front National gick starkt framåt i hela landet.

Idag vaknar Marseille till en ny vecka då hela staden och klubben står och väger på en framtidsbräda.

De vet knappt var de står, de vet verkligen inte vart de är på väg. De vet inte vem som kommer att spela, vem som kommer att bestämma, eller vem som kommer att äga arenan de spelar på.

Pape Diouf, OM:s förre president som legat i öppet krig med den nya ledningen, har stått på Socialistpartiets sida i valet. Sent igår kväll såg han rapporterna om att det förekommit oegentligheter kring vallokalerna, och även om han inte borde varit överraskad så var han förbannad.
– Man kanske borde skicka hit valobservatörer från FN? undrade han.

Ingen vet vad som hände. Ingen vet vad som händer. Ingen vet vad som kommer att hända.

Mars i mars, 2014. Vår i vår fotbollsvärld.

/Simon Bank

Ja, det blev förstås som det blir allt som oftast. Bara mer. Bara tydligare.

Champions Leagues kvartsfinaler lottas vid lunch, för första gången någonsin gick alla åtta gruppettorna vidare – och aldrig förr har överensstämmelsen mellan intäkter och framgångar varit lika tydlig.
Enligt Deloittes ”Rich List” är det klubbarna på plats 1, 2, 3, 4, 5, 7, 11 och 20 som gått till kvartsfinal i år.

Vill vi hitta mirakel och sagor får vi alltså lyfta blicken mot andra horisonter än mot europeisk vip-fotboll.

Bäst på det här just nu är förstås Argentina.

Ni vet ju redan att påve Franciskus kunde göra korstecknet över en ligatitel för sitt San Lorenzo senast. Sedan kom en vinter och en vår, och med den en historia som är lite för fin för att inte föra vidare.

Känner ni till Club Atlético Colón, från Santa Fe?

Om ni gör det så vet ni förmodligen att de ägnat de senaste säsongerna åt att vara ett svart får i en liga som allt som oftast är en hage full av svarta får. Deras arena har drunknat i översvämningar flera gånger om, de har bestraffats med sex poängs avdrag av Fifa för att inte ha betalat en övergångssumma till en mexikansk klubb, och i mitten av november kunde hela världen ana hela omfattningen av hur uselt skött klubben var.

Spelarna hade inte fått någon lön på sju månader, och inför derbyt mot Atlético Rafaela bestämde de sig för att skruva åt tumskruvarna när det kändes som mest.
– Ingen lön – ingen match, hotade de.

Rafaelas spelare kom till arenan, publiken väntade, men Colón-spelarna väntade på sina pengar.
De fick ingen lön. Det blev ingen match.
Inför rullande tv-kameror sköt förbundet upp avspark, för att sedan ställa in den. Rafaela vann derbyt, på walk over.

Från september till februari spelade Colón femton matcher i Primera División. De vann ingen, spelade två oavgjorda och gjorde… totalt ett mål. Det har knappt funnits en klarare favorit att åka ur en liga, krisen var den värsta i klubbens 108-åriga historia.
Det var då som Colón passade på att kalla in en gammal hjälte som löst tuffa derbysituationer förut.

Den 8 maj 1993 slogs klubben för att gå upp i förstaligan, även då stod de inför en ödesmatch mot regionskonkurrenten Rafaela. Det var bara ett par omgångar kvar, Colón behövde poäng för att inte halka efter i toppstriden och det började som det skulle.

En bit in på andra halvlek ledde de med 2–0 och spelade med en man mer. Allt var klappat och klart, innan allt rasade.
Rafaela reducerade, Rafaela kvitterade, och efter en kaotisk offsidesituation i slutsekunderna fick Rafaela ofattbart nog en dunderchans att kontra in ett ödesdigert segermål.
De skyfflade upp bollen mot en fri anfallare, på väg mot mål i full fart – när en man på Colóns avbytarbänk tyckte att nog fick vara nog. Han ryckte helt enkelt ut på planen och bröt kontringen.

Han hette Eduardo ”Lalo” Vega.
Han var lagets läkare.
Och 20 år senare, strax före jul, valdes han till klubbens nye president.
– Mina söner sa åt mig att ställa upp. Klubben går före allt, förklarade han.
Den där tjugo år gamla anekdoten?
– Äh, jag tänkte som en spelare.

När Lalo Vega tog över klubben var han tvungen att städa. Förra styrelsen kastades ut och var inte välkommen tillbaka. De hade dragit på sig 160 miljoner i skulder, klubben var ett andetag från konkurs och fick förhandla sig fram till en rekonstruktion med räddningspaket.
– Nu börjar vi en resa på vägen mot samförstånd och ärlighet, sa presidenten.

På planen skulle man försöka att överleva efter förmåga, frågan var bara med vilka spelare. De som fanns stack i parti och minut, men uruguayanen Gerardo Alcoba valde att stanna och klubben avslutade 2013 med att ett par timmar före tolvslaget få klart med en tränare som förstod både laget och läget.

De hade försökt få efter beprövade tunga namn, men en efter en tackade nej till ett uppdrag utan utsikter. Men de fick Diego Osella, som tidigare varit assistent åt den gamle Serie A-profilen Néstor Sensini men som aldrig hade tränat ett lag i högstaligan på egen hand.
– Den här chansen kommer vid precis rätt tillfälle i min karriär, men i värsta möjliga tillfälle i Colóns historia. Vi vet vilka vi är. Vi tänker inte gömma oss, sa han.

Målet var att ta 20 poäng och ha en rimlig chans att hänga kvar. Förstärkningar? Hahahaha. Han ville ha en målskytt, men det enda han fick var en 26-årig innermittfältare (Ezequiel Videla) som hoppat runt i fem klubbar på fyra säsonger.
– Jag har ringt säkert 50 spelare för att försöka få dem att komma hit, men jag förstår att de inte skrivit på. Det hade varit en risk, både sportsligt och ekonomiskt, att komma hit.

Istället hyllade Osella de som valt att stanna kvar.
– De gör en enorm insats, för de är fria att lämna om de vill. Genom att vara kvar riskerar de inte bara sin ekonomi utan även sitt rykte.

Under månaderna som gått har Diego Osella låtit som något ur en amerikansk film varje gång han pratat.
– Varje match är en final, har han sagt. Vi spelar varje match como si fuese el último, som om den vore den sista.
Grundmetoden var inte komplicerad. En defensiv organisation, en anfallsidé om att spela lagets snabbaste spelare på kanterna, där man kan sätta dem i en-mot-en-lägen och hota motståndaren. Graciani och Luque fick ta ett enormt ansvar för lagets offensiv.

– Jag har lärt mig mycket av Jorge Solari, Gerardo Martino och Marcelo Bielsa, förklarar Osella, men jag kan ju inte jämföra mig med dem. Jag har haft dem som tränare, lärt mig av dem, men jag kopierar inte.

El Torneo Final, vårligan, inleddes i februari, och den började programenligt med att Colón förlorade. Återigen: De hade gjort ett mål på sina femton senaste matcher.
Men något hade hänt.
Helgen efter vann Colón hemma mot Argentinos Juniors med 1–0.
– Vi vet vilka begränsningar vi har, vi vet att vi måste ge allt i precis varje match. Men vi är inte förvånade, vi vet att vi jobbat hårt för det här, sa Osella.
– Det här betyder mycket för en grupp spelare som gett sina liv i varje träning de senaste 45 dagarna.

Sedan dess har Club Atlético Colón spelat sex matcher under Diego Osella. De har inte förlorat en enda, har bara släppt in två mål, och när de går ut för att möta Tigre i natt leder de mirakulöst nog serien.

Det befängda seriesystemet i Argentina, där man räknar snittpoäng över flera säsonger för att avgöra vilka som åker ur, gör att Colón slåss för att hänga kvar samtidigt som de leder serien, men de har redan visat att de vet hur man slåss.

Varken spelare, tränare eller ledare pratar om något annat än att klara nytt kontrakt.

Eller, det är inte riktigt sant. President Vega pratar om att rädda klubbens ekonomi, och tränare Osella pratar om alla som vägrat lämna ett rödsvart får ens när det såg som allra värst ut.

– Folket runt Colón ska sluta lida, säger han. De förtjänar det inte.

/Simon Bank

Källor: Clarin, Olé, La Nacion, TN, Infobae.

Tim Sherwood ohoh.
Tim Sherwood ohoh ohoh.
He comes from Borehamwood.
He’s not very good. 

Det tog en minut och en halv, sen hade jag till och med gett upp min uppgivenhet. Värdelös skithelg.

Det där var alltså min inre schimpans som talade. Jag ska återkomma till hen, men först ska jag berätta om en kompis, en match, och ett telefonsamtal som kanske hade förändrat Sven-Göran Erikssons renommé som fotbollstränare.

Sommaren 2006 var ju fantastisk på så många sätt. Solen stekte över Tyskland, fotbolls-VM klädde om en defensivängslig värld till sprakande offensivfestival, och ur ett åskådarperspektiv var allt i stort sett så fint som det bara kunde vara.

Jag var själv i Tyskland för att skriva om VM. En av mina kompisar var där för att hjälpa Sven-Göran Eriksson bli världsmästare. Eller, det var inte uttalat så, men min polare är amerikansk idrottspsykolog, han besökte Svennis ett par gånger i England både före och efter VM, och han stod i kontakt med Englands förbundskapten för att eventuellt rycka in och prata med spelarna om prestationsångest, psykologi och straffsparkar.

Svennis bad honom stanna kvar, men han bad honom aldrig rycka in. En fruktansvärt solstekt dag i Gelsenkirchen satt både jag och min polare på läktaren och såg England åka ur VM, på straffsparkar. Hade historien kunnat byta spår där? Förmodligen inte. Eller, vi har ju ingen aning. Det vi vet är att Sven-Göran Erikssons gamla favoritklubb den här säsongen störtar fram genom Premier League på ett sätt som får fansen att för första gången på den här sidan Hyss & Allvar med Glenn Hysén fundera över det här med en ligatitel.

Vi vet att de krossade Manchester United på Old Trafford i går. Vi vet att de gör det här med en trupp där de allra flesta spelarna aldrig varit i närheten av den här situationen. Och vi vet att de pratar om idrottspsykologi när de ska förklara varför.

Ganska ofta pratar vi om ”inställning” när vi diskuterar fotbollsspelare. Mario Balotelli? Dålig inställning. Philipp Lahm? Bra inställning.

Och det där är både sant och skitsnack, beroende på vad man menar.
Menar man att ”inställning” handlar om att vilja inte finns så är det skitsnack.
Fotbollsspelare vill alltid, i varje enskild match, göra sitt allra yttersta. Mario Balotelli – för att ta ett exempel – mer än de flesta. Menar man däremot att den viljan kanske är felinställd, att den inte kommer ut på rätt sätt, så finns det en poäng.

Det tydligaste exemplet på en förändrad inställning i dagens Liverpool är förstås Daniel Sturridge. Sturridge var talangen som aldrig ville bliva stur, som inte började leva upp till sin enorma potential förrän han kom till den röda sidan av Liverpool.

Lycklig slump? Bra ledarskap? Säkert.

Men lika mycket en mognad som kom av att ha börjat rensa i livet. För ett år sedan stod Sturridge i en intervjuzon utanför Craven Cottage och pratade med journalister om sitt hat-trick, när någon uppmärksamt noterade att han höll en bok i handen.

Det var Jamie Smarts ”Clarity”, en bok om att rensa huvudet från störande tankar, från oväsen som hindrar att du kan koncentrera dig på det som räknas.
– Jag är mycket lugnare nu, förklarade Sturridge. Jag spelar med ett klart medvetande.

Liverpool Echo hörde av sig till den kanadensiske författaren. Jamie Smart nickade nöjt när han fick höra om sin lydige läsare.
– Varför tror du att folk får sina bästa idéer när de är på semester, när de tar en dusch eller en promenad? frågade han retoriskt. Jo, för att de inte stressar då.

Daniel Sturridge var alltså inte den ende i Liverpool som börjat fundera i de här termerna, som aktivt börjat arbeta med sina inre drivkrafter och demoner.

I september 2012 valde Brendan Rodgers att anställa en psykolog som heter Steve Peters. Det var inte ens en chansning, Peters var redan ett känt och erkänt namn inom brittisk idrott. För er som inte konsumerar engelsk sportpress till vardags kan det vara värt att dra en resumé som sammanfattar en märklig karriär.

Steve Peters är psykiater, inte idrottspsykolog, i grunden. I början av 2000-talet undervisade han på Sheffield University när en av hans studenter började jobba åt British Cycling. Ett tag senare ringde telefonen, han fick frågan om han kunde tänka sig att hjälpa till med de där cyklisterna.

Det kunde han.

I cykelsporten fanns drivna idrottare med enorma viljor och lika stora psykologiska utmaningar. Supertalangen Bradley Wiggins, världsmästaren Chris Hoy, Victoria Pendleton som skulle slita med ångest och självskadebeteenden.

Peters tog med sig en förklaringsmodell som han snickrat ihop efter att ha tittat närmare på hjärnan.
– Alla har en maskin i sitt huvud, med tankar och känslor. Vad vi vill veta är vad de här tankarna och känslorna gör, hur de påverkar den idrottsliga prestationen.
– Det första jag frågar från mitt psykiatriska perspektiv är ”förstår du maskinen i ditt huvud? Förstår du hur den fungerar, och om du förstår – kan du styra den?”.

Sedan pratade han mest om apor.

När man röntgar en hjärna, menar Steve Peters, ser man saker som kan förklara hur det kommer sig att människor agerar på ett sätt som de rent intellektuellt inte själva ställer sig bakom.

Det måste finnas andra skäl till det än beroenden eller missbruk, menar han. En del av hjärnan verkar styra vår vilja, få oss att göra oss själva illa.
– När vi tänker känslomässigt så kan man se att vissa delar av hjärnan arbetar, att de stjäl blodtillförsel. De delarna är utom vår kontroll, vi måste försöka styra dem. När vi är lugna och samlade börjar en annan del av hjärnan att styra, att kräva mer blod, vilket verkar leda till medvetna val och handlingar.

Två delar, två system, i hjärnan står alltså i konflikt med varandra. Den ena kallar Peters för schimpansen.
– Folk kunde relatera till det: ”Jag vill agera lugnt och medvetet, men jag gör det inte. Jag blir känslomässigt kidnappad”.
– Hur styr man schimpansen? Det är svårt. Den är dominerande. Jag sa till folk att vi kan styra schimpansen genom att träna den, att släppa ut känslor på ett säkert och tryggt sätt, i rätt sammanhang. Det andra alternativet är att lägga schimpansen i en låda, med hjälp av kognitiv terapi. Det sista är att ge schimpansen en banan, att utforma belöningssystem.

När jag läst om Steve Peters de senaste åren så är det uppenbart att hans tankar i sig inte är särskilt revolutionerande. Det är grundläggande: Vi vill egentligen vara konstruktiva och glada, ändå är vi det inte. Vi vill inte känna skräck och oro och prestationsångest, ändå gör vi det.

Utmaningen är alltså att använda våra rationella styrmedel till att kontrollera våra irrationella känslor.
Det speciella med Peters verkar snarare vara pedagogiken. Att han fått toppidrottare att förstå, på riktigt.

Cyklisterna har radat upp framgångar som saknar motsvarighet i engelsk historia. Rugbylandslaget fick hjälp av honom och tog sig till VM-final. Snooker-stjärnan Ronnie O’Sullivan hyllar honom förbehållslöst. Friidrottare har använt honom med fantastiska resultat.

Och Liverpool?

När han presenterades som klubbens nye mentale rådgivare hade de vunnit en av sina sju inledande ligamatcher. Ingen av spelarna har tvingats att uppsöka honom, men han finns på träningsanläggningen en dag i veckan och tio av dem har valt att utnyttja hjälpen.
– Om kulturen i sig hindrar att spelaren hamnar på rätt ställe, så kommer jag att se över den. Det är lättare att göra det om du närmar dig det arbetet med förslag på hur och varför man kan förändra kulturen. Men jag kan inte driva igenom det. Min roll är den hos en expert som framför en synpunkt. Jag berättar inte för folk vad dom ska göra, det är inte mitt ansvar, har Steve Peters förklarat.

Spelarna forsar fram i Premier League, de går ut på Old Trafford och vågar sätta tänderna i Manchester United i ett bortaderby – och flera av dem har öppet hyllat mannen med psyknycklarna.

– Steve Peters är inte typen som ligger på för att du ska komma och träffa honom. Han låter det vara upp till dig, men jag har alltid velat ta alla chanser som kan ge mig en fördel, säger Steven Gerrard.
– Jag har pratat med Steve i ett år nu, jag känner att jag haft oerhört stor nytta av det, förklarade Jordan Henderson i januari.
– Jag känner mig väldigt stark mentalt. Det har hjälpt mig till hundra procent, men det är något man måste fortsätta arbeta med.
– Det var en chock för mig att komma till den här klubben, där förväntningarna var så höga. Att hantera den pressen var det tuffaste när jag kom hit.

Luis Suarez har också använt sig av Peters som bollplank, på resan från utdömd till överlägsen.
Kan vi slå fast att det här beror på att det finns ett kontor på Melwood där man pratar om schimpanser? Hur kan man mäta vilken effekt en psykologs arbete har på, låt säga, en toppidrottare?

Allra enklast: Det kan man inte.
När Peters började jobba med cykeltränaren David Brailsford frågade han själv hur de skulle kunna veta om han gjorde ett bra jobb eller inte.
– Dave var rätt skarp när han sa att han accepterade att det finns saker som inte kan mätas, men att du ändå kan se ett resultat. Resultatet kanske inte är direkt beroende av psykologens arbete, men det hänger ihop med det. Med andra ord, när du börjar se trender och sammanhang, så förstår du att det funkar.

När vi ser Jordan Henderson, Luis Suarez eller Daniel Sturridge besegra sig själva så kan vi kanske ana en trend, så kanske vi kan förmoda ett sammanhang.

Steve Peters kan peka på resultaten, han behöver inte förhäva sig. Dessutom kan han ju alltid resonera utifrån sina egna erfarenheter. Doktorn började satsa på det här med idrott när han redan hade passerat 40-årsstrecket. Han testade på friidrott, satsade på en karriär som masters-sprinter på hundra, 200 och 400 meter för att se hur långt det kunde bära.

Hur det gick? Jo, väldigt bra.

Med en egenhändigt snickrad träningsmetodik – han tränade, effektiv tid, mellan tre och sex minuter i veckan – har han vunnit både EM- och VM. Hans lag har fortfarande världsrekordet på 4×100 meter för 45-åringar (43,42).

Jag har länge funderat på just den skillnaden, mellan svårkvantifierbar lagidrott och tydlig singelsport. När man pratar med friidrottare eller simmare (som jag gjort ofta) så kan de enkelt peka på en psykologisk modell som handlar om att enbart fokusera på sin egen insats.

De vet ju att de inte kan styra om konkurrenterna simmar snabbt, bara hur väl förberedda de själva är. En simmare som slår personligt rekord med tre tiondelar kan ofta vara nöjd med en fjärdeplats.

I fotboll är det mer komplicerat, eftersom graden av okontrollerbar massa är så stor. Lagkompisar, slump, motståndare, domare… allt sådant.
Steve Peters försöker ändå vrida tänkandet närmare den där individuella modellen, även inom fotbollen.
Nu pratar vi på allvar om Liverpool som en titelutmanare, pressen ökar exponentiellt för varje ny trepoängare de tar. Hur ska de hantera det?
– Om du börjar gå in på områden du inte kan kontrollera med ett förbestämt mål så kommer du att börja känna stress, har doktor Peters förklarat.

Kan de göra det omöjliga? Kan de bli mästare igen?
– Jag skulle ge Liverpool rådet att säga ”för all del, låt oss drömma och se till att den blir sann, men vi kan inte göra det till ett mål och sätta press på oss själva att leva upp till något vi inte kan kontrollera”.

Vi får se hur det går. Det är hur som helst väldigt roligt att se Liverpool spela fotboll för närvarande.

Och för engelsk fotbolls del? Tja, alldeles nyligen presenterade Roy Hodgson sin senaste medarbetare inför sommarens VM-slutspel: En grånad psykolog som ska prata med spelarna om schimpanser.

Steve Peters kommer inte att hjälpa England att slå straffar.
– Men han kan hjälpa oss att vara bättre mentalt förberedda för alla utmaningar de ställs inför, menar Roy Hogdson. Han har gjort fantastiska resultat.

/Simon Bank

Källor: Leaders Performance Magazine, Reuters, Mirror, Daily Telegraph, Times, Independent, Daily Mail, Masterstrack.

Från Bayern till Barna, från en Hoeness-kris till en helhetskris. I kväll går vi på Camp Nou och hör efter om ser del Barça alltjämt är es millor que hi ha, eller om den här gamla världserövrarångaren är på väg att välta med man och allt.

Och ”med man och allt” som övergångsfras så tänkte jag skicka ut veckans allra sista genuspolitiska inlägg, innan vi går över till att i vanlig ordning diskutera om Dmitri Payets mixed-zone-eftersvett luktar bättre än Lukas Podolskis (lätt).

Det här med kvinnor inom den moderna fotbollssporten handlar ju lika mycket om krass ekonomi som om ideologi. När fotboll spelas i alla världens hörn, när VM hålls i Qatar och följs i varenda liten Thailändsk by så finns expansionsmöjligheterna, de stora, i att göra kvinnor till fotbollskonsumister och protagonister.

I veckan som gick hände två intressanta saker i engelsk fotboll, genus-wise. Det första var att FA släppte resultaten från en opinionsundersökning bland 600 kvinnor som arbetar ute på fotbollsmarknaden. Gruppen Women in Football kunde berätta om en rejäl underrepresentation på maktpositioner, att två av tre fotbollsbrudar upplevt sexism på sina arbetsplatser, att en av tio upplevt sexuella trakasserier, att en tredjedel upplevde sig underbetalda i förhållande till män med motsvarande arbetsuppgifter och mer än hälften tycker att det läggs för stort fokus på utseende när det kommer till kvinnor som arbetar med fotboll.

Det rör sig, men det rör sig inte så snabbt.

Därför blir man ju glad när det tas initiativ som kan föra utvecklingen framåt. I kväll ska jag se Manchester City spela på Camp Nou, och i helgen kunde ni läsa Peter Wennmans krönika om den klubbens framåtsträvande satsning på sitt damlag.

Politiken runt den satsningen förtjänar förstås en miljon protester på temat Mot Den Moderna Damfotbollen, men City förnyar sig inte enbart inom sidlinjerna. På internationella kvinnodagen lanserade klubben en underavdelning på sin hemsida, specifikt inriktad för att närma sig sina kvinnliga fans.

”City Woman” kallas satsningen, och den följer alla världens ekonomiskt logiska principer. Det är klart att City vill att flickor och kvinnor ska kunna känna sig precis lika välkomna runt klubben som pojkar och män.

Och med det har vi klarat av grundfrågorna: Vem? Varför?
Låt oss då gå vidare till del tre i tidsandatriptyken: Hur?

Jo, det ska jag tala om. Snabbklickar ni runt i ert nya liv som City Women så möts ni av det här:

Vinn biljetter till en konsert med One Direction! Handla ur Citys speciella damkollektion! Se bilder från när klubben höll Ladie’s Night i klubbshoppen, med champagne, choklad och gratis skönhetsvård! Få hälsotips från klubbens fitnessinstruktör: ”Har ni hållit era nyårslöften?”. Frukt och daglig träning är viktigt för att komma i form till våren!

Vill man läsa lite mer grundliga grepp så finns en gästkrönika av Angela Epstein (”frilansjournalist, tv-profil, krönikör, mamma och hustru”) under rubriken ”tatueringar och fotboll”. Där får vi veta att det kan finnas miljoner olika skäl att skaffa en tatuering, allt ifrån ett nytt förhållande (”love ya, Dave”) till slutet på samma förhållande (”See ya, Dave”). Det är kanske orättvist, får vi veta, men det finns ju en grundläggande fråga:

”Kan en tatuering någonsin vara attraktivt på en kvinna”?

Det är inte allt som finns. Gå in och se efter själv. Men den som lägger fem minuter på att svepa igenom en smart, modern fotbollsklubbs första försök att bjuda in kvinnor i verksamheten märker väldigt snabbt att Manchester City inte verkar vilja ha in en ny sorts människor i sin fotbollskonsumerande och –producerande verklighet.

De vill ha tjejer som är som tjejer är

/Simon Bank

Ibland behöver man inte göra estetiken, rytmiken eller musiken svårare än nödvändigt.

För väldigt många år sedan såg jag en chilensk familj gå i ett första-maj-tåg i Stockholm, och mitt i alla andra mer eller mindre laborerade ramsor så valde den äldre damen i Chile-kollektivet sin egen, storleende variant av politiskt ställningstagande.

Hon skanderade, skrattande:
– Leve leve leve leve LEVE första maj!

I dag är det den åttonde mars, internationella kvinnodagen, och även om jag i grunden är motståndare till ältande och återvinnande i bloggformen så kan det väl finnas en poäng i att erbjuda en återblick på en handfull av de inlägg som vi i det här, strängt taget helt mansviktade forumet om internationell fotboll faktiskt skrivit om kvinnorna på läktarna och planerna, i styrelserummen och på gatorna.

Har ni hängt med länge så får ni se det som en ödmjuk påminnelse. Har ni inte gjort det så kan det vara värt att lägga ett par minuter på att läsa om brudarna och bollarna.

Kvinnor som konsumerar.
Kvinnor som dömer.
Kvinnor som mördas.
Kvinnor som är förbannade på sin jävla tvättmaskin.

Kvinnor som bestämmer.
Kvinnor som blir dockor.
Kvinnor som får stöd.
Kvinnor som byter klubb.
Kvinnor som älskar.
Kvinnor som älskar Juventus.
Kvinnor som torteras.
Kvinnor som förnedras.
Kvinnor som är halvhoror och halvförtryckta.

Sådär. Det är en bit kvar till halva planen, halva makten och hela lönen för halva mänskligheten – men det rör sig, och det gör det tack vare alla som går före.

I dag, i morgon och alla dagar är det värt att tänka på det. Leve leve leve leve LEVE åttonde mars.

/Simon Bank