5–0 mot San Marino, det vore ju lätt att säga att jobbet är gjort – men det vore att ta i lite mer än vad den här insatsen egentligen förtjänade.

Men tre poäng är tre poäng, och fotboll är ibland mest bara fotboll.

Det har ju spelats andra matcher den här veckan, på annat håll, där betydelsen inte riktigt stannat på insidan om sidlinjerna.

I lördags kvalspelade Libyen till Afrikanska Mästerskapen, men det var en final mer än en kvalmatch. För första gången spelade de under en flagga som senast vajade över Libyen innan någon av spelarna i dagens landslag ens var född. Det har gått 42 år sedan Libyen spelade under monarkins flagga istället för Muammar Gaddafis, nu gjorde de det igen. Nu kunde de lyssna till den gamla nationalsången igen.

Tripoli har fallit, flera av landslagsspelarna har stridit med rebellerna, och mittfältaren Tarik El Taib har sparkats ut ur truppen efter att ha uttalat sig för Gaddafi och mot revolten under kriget.

Matchen spelades, av säkerhetsskäl, i Kairo – och Libyen slog Mozambique med 1–0. En seger för Libyen, inte för Gaddafi.

I dag kom laget hem till ett splittrat land, som i alla fall fått en symbol som spelat under en flagga.

– Bland oss finns folk från Misrata, Tripoli, Benghazi. Det är ingen skillnad mellan oss. Skillnaderna tillhör det förgångna, mässade anfallaren Ahmed Saad enligt AFP.

– Vi tillägnar den här segern åt martyrerna och revolutionärerna som fortsätter slåss, det är det minsta vi kan ge det libyska folket. Låt oss hoppas att den här glädjen kröns med Libyens frihet.

Fotbollen var alltid ett av de starkaste symbolvapen Gaddafi hade, hans son spelade till och med i landslaget. Nu är det en symbol för ett nytt Libyen istället.

•••
•••
Så flyttar vi oss två dagar framåt, utan att lämna Kairo.

Om Libyen startade om här i lördags var det Egyptens tur att starta om här idag.

Vi har skrivit mycket om fotbollssupportrarnas roll i revolutionen, om hur fotbollen sögs in i maktspelet som följde på och kring Tahrir. Al-Ahlys supportergrupper försökte desperat hävda sin roll som apolitisk, men utan att lyckas särskilt väl.

Hur som helst, igår skulle fotbollen i Egypten rulla in i nästa fas. Cupen skulle börja om, Al-Ahly skulle möta miniklubben Kima Aswan i en sextondelsfinal.

Hur det gick? 4–0.

Hur det gick? Åt helvete.

De unga ultrás i Al Ahlawy är inte ovana vid att drabba samman med polisen, läktarna har aldrig varit en apolitisk plats och var det inte ikväll heller. När supportrarna började sjunga smädelser om Hosni Mubarak och (förre inrikesministern/säkerhetspolischefen) Habib el-Adly smällde det fullt ut.

Fullskaliga upplopp, ett femtiotal skadade poliser, ännu fler skadade supportrar, ett dussintal brända polisbilar och rykten om dödsfall, som bland annat spreds via Al-Ahlys officiella hemsida. Batonger och tårgas från ena sidan, projektiler och fyrverkerier från den andra.

När Egyptens fotbollsförbund beslutade att köra igång cupen igen var det eftersom ett uppbyggt inrikesministerie sade sig ha återvunnit kontrollen över huliganismen i samband med fotbollsmatcher.

– Det finns ingen anledning att förolämpa tidigare eller nuvarande ministrar. Vi borde koncentrera oss enbart på fotbollen, dundrade en talesman från förbundet.

Medan han gjorde det brann det ännu på gatorna kring arenan.

/Simon Bank

Det var så här: I fredags natt, när vi just hade jobbat klart efter matchen mot Ungern, satte jag mig och scannade av nyhetsflödet. Sedan gick jag in på twitter och kollade vad som rörde sig där.

Det första jag såg var att Steed Malbranque slutat med fotboll med omedelbar verkan, eftersom hans son diagnosticerats med cancer. Det hade naturligtvis inte spelat någon roll vilken spelare det rört sig om, det träffade som en smäll i magen alldeles oavsett, men eftersom Steed varit Spurs, varit en av dem man velat allt gott, träffade det ännu hårdare.

Jag hade faktiskt tänkt att skriva något om det, men när jag nyhetssökte franska och engelska medier hittade jag inga tidningar som skrivit. Bara reportrar, flera av Englands allra främsta och skickligaste, som twittrat om det: De slog fast att det var på det här viset, och uttryckte sin medkänsla och sympati för Steed Malbranque mitt i hans familjs tragedi.

Men tidningarna skrev inte, och jag skrev inte heller. Ett dygn senare dök rapporterna upp även i nyhetsflödet, och då fanns ingen anledning att lägga till något.

Men det var ju bara en sak: Det var inte sant.

Steed Malbranque har ingen son, alla som vidarebefordrade ryktena om att hans son drabbats av cancer var en del av en lögn. Vi vet det nu, och det är förstås fantastiska nyheter för alla som bryr sig om Steed Malbranque – men framför allt är det en smäll för en ny sorts nyhetsförmedling, där ingen tar ett vettigt ansvar för vad som skrivs.

Idag läser jag hur journalister ber om ursäkt, säger att de bara skickat ryktet vidare i god tro. Så är det förstås. Men när alla kastar skit på den vidriga, okända person som startade ryktet, så flyr de också ett ansvar för sin egen roll. Den där smällen som träffade i magen sitter kvar, och nu handlar den inte längre om en fotbollsspelare. Den handlar om en hel tid där rykten är lika cyniska som alltid – men där de fått snabbare fötter, villigare budbärare. Journalister, några av de bästa i världen, tog emot obekräftat skvaller och spred det vidare, inte i sina tidningar – där är kraven högre – utan på sin twitter, under sitt eget namn.

Om inte det är otäckt så vet jag inte vad som är det.

/Simon Bank

BREAKING NEWS:

Så här minuterna före vårt allvar kan vi väl lika gärna uppdatera er om vad som händer i bloggens nya adoptivklubb Xamax Neuchâtel.

Bulat Tjagajev har just gett tränaren Joaquin Caparros sparken efter fem veckor. Både han och hans stab får gå med omedelbar verkan. Samtidigt rapporteras det att spelarna i Xamax inte fått ut sina löner.

Vi avvaktar nästa steg med spänning. Och avsmak. Mest spänning.

/Simon Bank

Budapest vaknar – eller, det är väl mest jag – och gör det med oannonserat starkt solsken, så vi kan väl lika gärna låta bloggen morna sig i takt.

Först: en fråga och ett svar. I en kommentar till förra inlägget undrade Patrik hur bloggens kommentarsfält kommer att påverkas av Aftonbladets nya, mer restriktiva policy.

Det enkla svaret: Inte alls.
Här förhandsgranskas alla kommentarer, jag och Erik Niva släpper igenom nästan allt men drar i handbromsen vid kränkningar eller dumheter som inte tillför ett dugg. Kommentarerna är ju mer än halva behållningen med den här bloggen (normalt är Erik Niva den andra halvan). Om vi stängde ner dem eller tystade ner dem hade vi tappat sugen att skriva helt. I bloggen för vi diskussioner med varandra, i möten som gör det svårt eller omöjligt att behandla varandra som skit. Mötet är själva grunden, här och överallt annars.

Annars kan jag, chefs- och självkritiskt, undra varför inte kvällstidningarnas chefredaktörer är mer pedagogiska när de förklarar varför de ökar kontrollen av kommentarsfälten. Både Jan Helin och Thomas Mattsson står med myndig hållning i tv och försöker förklara varför, de talar om publicisters ansvar, om tidningen som demokratisk arena. De tänker inte använda sin mediala makt till att ge en plattform åt dem som efter varenda text vill tala om att allt egentligen är invandrarjävlarnas fel.

Varför förklarar de inte alltihop så att invandrarjävlar-hatarna förstår?

Äh, allt ska man göra själv:

Aftonbladet och Expressen har inget emot kommentarsskribenter som är uppenbart rasistiska, vi är inte diskriminerande på det viset. Vi tycker bara att det är fel att släppa in hat-kommentatorerna här, när vi inte klarar att ta hand om dem. Om vi inte har resurserna blir det bara dumt, och vi upplever att det är fel att blanda olika skribentkulturer. Det är bättre att man hjälper invandrarjävlar-hatarna i deras hemmiljö, så slipper vi problemen med kulturkrockar.

Så. Visst blev det tydligare nu?

Det om det.

Det är ju Gameday idag, en gigantisk match på Puskás-stadion, och om ni börjar må lite dåligt så kan vi ju gjuta olja på ångestvågorna med lite kvalitetsläsning ur gårdagens Guardian. De publicerar ett långt utdrag ur John Craces bok Vertigo: One Football Fan’s Fear of Success, och det är väldigt fin läsning. Jag hoppas de sympatiserar med ett referat här – läs gärna orginaltexten om ni har tid.

Crace råkar vara Spurs, han råkar lida av återkommande depressioner (kausalitet), och han skriver väldigt bra om vad det egentligen kan betyda eller betyder att vara fotbollssupporter. Crace har varit Spurs sedan 1966, när han som liten förälskade sig i Jimmy Greaves, och han har bestämt sig för att samla biljetter och programblad från alla Tottenham-matcher som någonsin spelats.

Decades of underachievement? Tick. An heroic sense of injustice? Tick. A pathological ability to rewrite failure as success? Tick. A seemingly infinite capacity for self-destruction? Tick. Selective memory? Tick. Yes, I’d say Spurs and I were made for each other.

De senaste 15 åren har John Crace lidit av depressioner; sömnbrist, hypokondri, dödsångest, panik. I perioder har han lagts in på mentalsjukhus för att klara sig igenom kriserna, men i år ville han inte det. Spurs skulle ju möta Milan i Champions League.

Han skriver:

Jag visste bara inte om jag kunde klara det. Jag gillade tanken på att vara där, kunde bara inte föreställa mig hur jag skulle ta mig dit. Det kändes för avlägset, för svårt. Jag kunde knappt ens ta mig ut på gatan för att köpa tidningen på morgonen. Hur skulle jag kunna ta mig till Milano?

Ett par dagar före matchen träffar John sin psykolog, och frågar om det vore dumt att åka. Psykologen stirrar på honom:
– Är du galen?
– Ja, annars hade jag ju inte varit här.

Psykologen utvecklar:
– Jag menar: Hur skulle du kunna låta bli att åka? Om jag kunde få ledigt hade jag åkt själv. Jag har varit Spurs i årtionden och det här är en en-gång-i-livet-möjlighet.

John Crace åker till Milano, han sitter på en Milan-sektion och ser Peter Crouch kontra in det där osannolika 1–0-målet. Han skriver om den omvända relationen mellan sjukdom och tillfrisknande: när han var sjuk blev hans fotbollsintresse friskare, han kunde se det för exakt vad det var. Och det betyder inte att det blev mindre viktigt, utan ännu viktigare.

Även när jag är knäpp känner jag mig trygg i publiken: omsluten av en gemensam känsla av mening med alla andra. Jag känner att jag är i en bubbla där inget står mellan mig och ögonblicket. All annan oro som invaderar mig dygnet runt – ”Du kommer att dö, John, frågan är bara när” – försvinner för ett par timmar.
Det finns inget jag; bara fotboll. Det är den bästa ledighet som finns, ledighet från mig själv. Att veta att det finns fotbollsmatcher – och alltså ögonblick som det här – att se fram emot är en av de saker som hjälper mig att överleva de där dagarna när varje minut känns som en timma.

Jag lider inte av depressioner på det sättet, är inte sjuk i den omfattningen. Men jag förstår exakt vad John Crace skriver om. Jag vet att vi pratat om det förut, i relation till stora sorger i livet. Fotbollen som är så viktigt just för att det låter oss göra något oviktigt.

Jag gillar förstås att Crace skriver om Tottenham, det gör att jag slipper översätta honom för att ta emot det han skriver, men jag är övertygad om att alla supportrar, alla som brinner sig friska genom supporterskapets sjukdom, kan relatera till det på precis samma sätt.

Utdraget i Guardian avslutas med en summering av året:

Den odiskutabla framgången när säsongen var över var att jag fortfarande var vid liv, något ni kanske tar för givet men som jag aldrig kunnat göra. Jag hade klarat mig igenom ett år till.
Det är bra att ha några få konstanter i mitt liv. Efter min mamma och mina systrar är Spurs den längsta relation jag någonsin haft, och det är en oändlig källa till rikedom.
Spurs visar mig hur man vinner och förlorar, hur man säger hej och farväl. I 90 minuter, och i en livstid.

Och med det tycker jag att vi laddar för en match till.

/Simon Bank

Hear the whisper of the raindrops, blowin’ soft against the window. Nah, inte så mycket Kris Kristofferson över Malmö idag. Mer ekelöfsk spleen, grått på grå bakgrund. Blåshåls-Skåne i höstform.

Men Zlatan Ibrahimović har underhållit, och det händer saker i fotbollsvärlden, så vi ska inte gnälla. Vi kan väl börja med lite fotbollsideologisk utvecklingdebatt, eftersom just de bitarna råkat få sitt nav i Malmö de här dagarna.

I går pratade Erik Hamrén svensk fotbollsideologi på ett sätt jag faktiskt tyckte om. Han fick nån fråga om MFF:s miss i Champions League-kvalet och ville göra ett förtydligande till tidigare uttalanden han gjort om svensk klubbfotboll.

Hamrén har sagt att allsvenskan förmodligen, rent konkurrensmässigt, skulle må bra av att krympas med ett par lag. Han vet precis som alla andra att resursfrågan, fördelningsfrågan, omsättnings- och arenafrågan är avgörande för hur väl svenska lag ska kunna hävda sig i Europa. Får vi ett par klubbar med bättre ekonomi, bättre lönekraft, så kommer de klubbarna att kunna klara sig bättre.

Igår la han en fråga till de svaren:

– Ska vi ut i Europa?

– För mig är allsvenskan fantastisk, en jättebra produkt. Den får fram många talanger till landslaget. OM vi ska ut i Europa, då måste vi agera annorlunda, då måste vi ha mer resurser till färre klubbar. Men vi kanske inte ska ha den måttstocken.

Och det är ju just det jag tjatat om i ett årtionde nu. Det finns en vilja i Sverige att ha kakor och äta kakor samtidigt. Vi gillar allsvenskan, konkurrensen och öppenheten där, att det inte är som i de stora ligorna där ägare köpt sönder tävlingsmomentet och bara ett par klubbar kan vinna varje år. Samtidigt blir det ramaskri om vår brist på konkurrenskraft i det internationella perspektivet, varje gång december kommer och vi inte har några lag kvar i europaspelet.

Debatten är viktig och nyttig, men som med alla debatter måste man ha klart för sig vad det är man debatterar, hur alternativen ser ut.

Sverige kan få ett lag som hävdar sig hyfsat i Europa, kanske till och med två eller tre hyfsat starka klubbar som kan ge sig ut och ta sig till gruppspel i Champions League och kanske, ett år på tio, ta sig vidare till en kvartsfinal. Det går. FCK kunde. Ge oss bolagisering, differentiering, styrda tv-pengar, så kan vi börja snacka om det.

Men det skulle också ske på bekostnad av det som gör allsvenskan unik, och i min värld – som inte är den enda – är det inte värt det priset. Allsvenskan är idag hundra klasser sämre än Premier League, men publiken jämför inte på det viset. Vi älskar vår serie trots det, nästan tack vare det.

Förbundskaptenen gjorde i alla fall sitt för att göra valet tydligare och debatten lite bättre. Det var bra, kanske extra bra en historisk dag som den här, när världens bäst skötta liga förtydligat sitt regelverk i 51-procentsfrågan: Martin Kind vann sin kamp, Leverkusen och Wolfsburg förlorar lite av sina fördelar, men den demokratiska grundtanken är fortfarande och alltjämt en grundbult i tysk fotboll.
•••
•••
Annat bra från Malmö, som så väldigt ofta: Forskningen.

Malmö Högskola har gjort så mycket för det intellektuella fotbollsklimatet i det här landet, med mastodontinsatserna från akademiker som Tomas Peterson och Torbjörn Andersson. Senast i raden, en bok av Peterson om hur vi utvecklar talanger i det här landet.

Boken – jag har hittills bara läst ett sammanställande pressmeddelande – är en rasande uppgörelse med utslagningen i svensk fotboll. Inte för att den är elak, utan för att den är idiotisk. Peterson har granskat utfallet bland 1100 pojkar och flickor födda 1984 för att se hur elitsatsningen lyckats.

Ur pressmeddelandet:

Svaret är sensationellt. Av dem som i den undersökta gruppen blivit elitspelare visade sig att hälften en gång hamnat på bänken och sorterats bort eftersom de ansågs mindre lovande.

– Hälften av männen som tillhör fotbollseliten har kommit in i fotbollen på andra sätt. De har, trots att de sorterats bort, kommit tillbaka av egen kraft och bryr sig alltså inte om vad vuxna säger. Det är de som kallas för träningsnarkomaner, vinnarskallar med mera, hävdar Tomas Peterson. Han frågar sig också hur Riksidrottsförbundet och Svenska Fotbollförbundet kan försvara sitt nuvarande sorteringssystem när hälften av männen i eliten tagit sig dit av egen kraft och drar slutsatsen:

– Systemet borde avskaffas, då vi skulle få fram lika många duktiga elitspelare utan denna sorteringstrappa.

Peterson pekar på hur upptagna man varit med de fysiska aspekterna, att många sorterats bort eftersom de släpat efter i sin fysiska mognad. Och det där är ju intressant, i en tid när fotbollen på högsta nivå skenat i rakt motsatt riktning. Fler av världens toppspelare är i hob-storlek, och världens bästa fotbollsklubb är byggd på småttingar som Xaviesta och Messi.

Om det finns någon Barça-effekt man vill önska sig så är det att det får fler ungdomsledare att inse att småkillar kanske inte vinner när de är tolv – men att de kan bli bäst av alla när de är 22.

Nog så? Jodå, men har ni tid över så lägg den gärna på en lekfull artist som redan är bäst: Martin Fröst intervjuades stort och fint i gårdagens Corriere della Sera. Han berättade bland annat att han håller på Milan.

– Enbart för att Zlatan Ibrahimović spelar där.

/Simon Bank

En uppdatering så här på morgonkvisten (morgonkvisten!)?

Okej. Jo, ni förstår, när rumänska sajter skriver en rubrik som den här…

KLUBBPRESIDENTEN SOM FÅR GIGI BECALI ATT SE UT SOM ETT HELGON

…så är jag ju inte den som ligger och sover ut i onödan.

Ni minns kanske att vi plockade upp historien om Bulat Tjagajev här i bloggen häromveckan? Det fanns och finns rätt stora stråk i det där som ju bara är tragiska, med en uppenbart megalomanisk klubbchef som håller på att montera ner en hel förening. Efter sju matcher ligger Xamax under nedflyttningsstrecket, de har bara vunnit en match och i lördags fick de bara 2–2 mot Lausanne.

Tjagajev tänkte inte ta skiten den här gången.

Enligt schweiziska 20minutes gav han sig ner i omklädningsrummet, i sällskap med sina beväpnade livvakter, och hotade både spelare och ledare. En av vakterna fick hindra honom från att slå ner nye tränaren Joaquin Caparros.

– En dag kommer han att döda oss allihop, ska en spelare ha sagt.
– Vi kan inte fortsätta så här. Det är omöjligt att arbeta under de här förhållandena. Ingen är trygg. Vi har nått ett läge där jag är rädd för vad som kommer att hända om jag missar en passning.

Spelare berättar att de vant sig vid att bli hotade efter varje match.
Så jodå, den moderna fotbollen flyter vidare den här veckan också.

/Simon Bank

Disclaimer: Not for sensitive Arsenal readers.

Jaherrejävvlar. Så här kan man ju också börja sin karriär i europeisk toppfotboll.

Efter Manchester Uniteds Chicharito-fynd i Mexiko vill alla hitta sina egna rara ärtor. Spurs jagade Antonio Pedroza, Liverpool signade Marco Bueno, och Chelsea gjorde i veckan klart med Ulises Dávila, en offensiv mittfältare som imponerade i U20-VM i somras.

Jag ska inte gå ner mig i djupanalyser av det mexikanska ungdomsundret eller så, utan bara tala om att Chelseas nye hjälte just gått igång, så här ett par timmar efter att han skrivit på, med sitt engelska twittrande.

Eftersom ni som är Arsenal slutat läsa för åtta rader sedan kan jag ju fråga er andra: Vad tycker ni om hans första försök?

/Simon Bank

Gråkyla i Malmö, en måndag mitt i livet. ÅFF-Hammarby på tv, Barcelonas ligapremiär runt hörnet – och en italiensk strejk som kanske luckras upp.

Silvio Berlusconis regering har alltså precis lämnat ett nytt förslag, utan solidaritetsskatt, för godkännande. Det skulle i så fall betyda att fotbollen kan prata om väsentligheterna igen, utan en vildsint pseudodebatt om bortskämda fotbollsmiljonärer. Spelarfackets principfråga, artikel sju – den om att stänga ute spelare med utgående kontrakt från träning – kvarstår. Skattefrågan kan redan vara löst.

Allt det här händer samma dag som Gigi Buffon citeras i en Sky-intervju där han söker andra förklaringar till varför strejken utmålats som den gjort:

– Med alla problem som det här landet har nu tror jag att strejken kom lägligt för vissa, för att blåsa lite rök i ögonen på folket.
– Jag antar att bakom allt det här ligger en önskan om att distrahera folket från landets verkliga problem. När vi upplever politiska problem i Italien skapar du femton dagars damm runt fotbollen.

Fotboll som opium för folket, tror jag att Gigi menar. Politikerna passar på. Roberto Calderoli (Lega Nord-politikern som designat skatteförslaget) som skurk. Och som makten ser ut i Italien, som opinionen och medier styrs, som landet styrs, med det som händer bakom det som händer bakom det som i sin tur händer bakom så… är det inte en konspiratorisk, paranoid tanke, utan en sund invändning.

Vi får väl se. Jag vet inte om Buffon har rätt, jag vet bara att han är närmare en komplex analys än de flesta rubriker vi läst här och i Italien de senaste veckorna.

•••
•••

Fotbollshjältarna har det tufft i Italien. De har det tufft i Brasilien också.

Ni läste säkert om hur Socrátes åkte in för akutvård i förra veckan, att han var riktigt illa däran. Nu har han lämnat sjukhuset, och dessutom öppet berättat om sitt missbruk.

Nä, inte cigaretterna, de har han hållit på med en hel karriär. Spriten.

– Jag drack regelbundet lite på förmiddagen, lite mitt på dagen, sen lite till på kvällen. När jag jobbade drack jag ofta en hel flaska vin om dagen. Alkoholen blev en kamrat, som cigaretterna, förklarade han i en intervju med O Globo.

Socrátes var aldrig bara en fotbollsspelare, han kombinerade det med att vara en konstnär och en artist. Även vad gäller levnadssätt, tydligen.

Nu rullar Barça och ubåtarna igång. Vi ses på andra sidan.

/Simon Bank

Sunday, bloody Sunday.

Spurs v City 1–5. United v Arsenal 8–2.

Från det perspektiv som det här skrivs är det ju, på något märkligt sätt mindre betydelsefullt än från många andra.

Är det vidrigt att förlora med 1–5 på the Lane? Fullkomligt. Men det är en förlust, en fotbollsmatch. Spurs var inte uselt, de bara saknade många av de redskap som deras motståndare hade. De kommer att hämta sig, mot annat motstånd. För City var det här årets tydligaste markering om att man är en stor, stor spelare i den här ligan den här säsongen. En maktdemonstration. För Arsenal och Manchester United var det här en söndag som hamrade fast slutet på en epok. Arsène Wenger slåss inte med Alex Ferguson längre, han kan inte ens låtsas det.

Jag har ju ingen större lust att skriva långa epos om den här dagen, vi tar det snabbt och rakt så vi kan gå vidare med våra liv.

•Det går att peka på avgörande vändpunkter i båda matcherna. Spurs hade ett drömanfall över hela jävla N17 som slutade med att Bale missade ett halvöppet mål, och ett par minuter senare var det 0–1 och en annan match. Arsenal hade straffen, och en liten period vid 1–3 som var rätt okej.

•Citys anfallsspel är spanskt. Diagonallöp, tre småttingar (Silva, Nasri, Kun) som byter plats och rör sig konstant. Det är oerhört svårt att försvara högt mot dem, eftersom de är spelbala hela tiden, så Spurs sjönk och försvarade lågt. Återstod gjorde Dzeko. Han återstod mycket.

•Luka Modrić spelade en bra halvlek, han har fattats.

•Nasri – Blue Goon? Tillför hur mycket som helst. Och om de tre smurfarna tröttnar så har City Carlitos också. Det är faktiskt löjligt.

•van der Vaart skadad igen, en sån söndag.

•••
•••

•Två jävla åtta. Det största, mest laddade resultatet i Premier Leagues historia. We’re Man United, we do what we want.

•Skillnaden mellan Arsenals generationsskifte och Manchester Uniteds är egentligen inte kvalitén. Skillnaden är att United lotsar in engelska, hemtama spelare med en tydlig ryggrad av erfarenhet i truppen. Arsenal skickar ut färska talanger utan någon barnvakt alls.

•Spelarkritik? Nä, varför skulle vi. Alla var bra i United. Anderson lysande som vakthund igen, Smalling och Jones giganter, Rooney Rooney, Young är en kanonvärvning, De Gea tog en viktig straff och fick Old Trafford med sig.

•Var det Smalling som lekte med Rooneys hår? Hilarious.

•Trodde Arsenal ens på det här när de jagade och hade sin bästa period i matchen? Eller kände de till och med då att de är mil efter? Jag tror det.

•Welbeck petades som liten pojkspoling från Manchester City efter ett provspel. Trivia.

•Och nu, Arsène? Problemet med att bli helt synonym med sin klubb är att det egentligen inte går att sparka honom – han ÄR ju Arsenal, det är hans projekt, hans tanke, hans ideologi, hans allt. Ikväll resonerar han förstås med sig själv om vad som är rätt att göra, vad som är det mest ansvarsfulla han kan göra.

Kan han avgå nu? Lämna allt?

Jag kan verkligen inte tänka mig det. Inte för att de inte nått botten – utan för att alternativen är ännu värre. Till och med efter 2–8. Två åtta. Två jävla åtta. Jag tror inte att de dricker det där glaset vin på Fergies kontor just den här kvällen.

/Simon Bank

Två korta meddelanden, innan Manchester och Norra London brakar ihop hårdare och elakare än vad som kan vara sunt.

För det första:
Tänd till nu.

För det andra:
Det var bättre förr, var det inte?

/Simon Bank