Tottenham brinner igen.

Jag önskar ju att det vore en töntig metafor, men det är ju inte det. För ett par timmar sen satt jag och såg Spurs spela a game of two halves mot Bielsas Bilbao. Utspelade i första, sedan bytte de halva laget, och med Modrić och Bale bakom Crouch och Defoe körde de över Athletic så det sjöng om det i andra.

Men nu brinner det i Tottenham.

I torsdags sköt 29-årige fyrabarnspappan Mark Duggan till döds av polis. Polisen hade följt honom länge, när de skulle gripa honom blev det skottlossning och Duggan avled omedelbart. Duggan själv ska ha burit ett illegalt vapen. Ikväll har helvetet brutit löst, efter att ett hundratal tog sig från Broadwater Farm till polisstationen i Tottenham för att protestera.

Bilar brinner, en buss har exploderat, bensinbomber far genom luften. Tv-kanalerna sänder direkt från kravaller som ser ut som när det brann i Paris eller LA. Tottenham är en demografiskt revolutionerad stadsdel, med enorm arbetslöshet, en av bottenplattorna i ett nytt, diversifierat England som gör uppror och bränner polisbilar.

Jo, det är som i Paris, som i LA.

Eller, som i Tottenham för 26 år sedan.

Den som följer kravallerna – bara ett par t-banehållplatser från centrala London – kan inte låta bli att se det cirkelformade i bilderna. 1985 misshandlades en polis till döds under kravaller i Broadwater Farm. Det hände mitt i det hårdaste klasskrig det moderna England upplevt, med en Thatcher-regering som monterade ner industrier och skyddsnät i en takt utan motsvarighet. I Broadwater Farm var nästan varannan arbetslös, och kriminaliteten steg för varje år som gick.

Kravallerna 1985 förändrade just Broadwater Farm enormt. Det startades stora, statliga projekt för att göra området tryggare, och de lyftes fram som stora föregångare.

26 år senare brinner det igen, ett par långa rusher från White Hart Lane. Historien upprepar sig: Ett hårdare England, arbetslösheten är på väg upp, den repressiva och hånfulla hållningen mot underklassen har spetsats till på nytt.

Ett polisingripande mot en fyrabarnsfar som bar vapen var det som startade kravallerna, men grunden för dem hittar vi någon annanstans.

/Simon Bank

Vi bryter för ett kort meddelande från Bundesligapremiären:

BvB leker fotboll med Hamburg just nu, det är en mangel och en kross som är av slaget att DVD:n kommer att vara barnförbjuden när den släpps. Dortmund, med sju spelare som är 22 år eller yngre, hade 2–0 i paus – det borde varit det dubbla – och hur tror ni att de resonerade när de gick ut till andra? Tror ni de gick ut och vårdade övertaget? Tänkte lite defensivt?

Tja:
Efter tre minuter petade Kevin Großkreutz in 3–0 och dödade matchen. När han gjorde det hade Dortmund åtta spelare i straffområdet, i löpande spel.

Vilket fantastiskt fotbollslag det här är.

/Simon Bank

Om man ska skriva historia kan man väl lika gärna göra det på en av Europas mest historiskt tyngda platser.

MFF ska till Maksimir. And if you know your history, it’s enough to make your heart go oohoohoohooh.

Marken där har sin givna plats i Balkans moderna historia, det finns minnesmonument utanför som hedrar dem som dog på vägen. Dagens Dinamo är ju bäst i Kroatien, men det är ett lag och en klubb som brottats med vissa problem. De är en blandning av proffs som passerat zenit (Bišćan, Cufré) och den gamla vanliga ungdomsbrigaden med spännande supertalanger som Šime Vrsaljko, Domagoj Vida och – i synnerhet – Mateo Kovačić, en sjuttonårig kreatör som kan bli något riktigt, riktigt stort.

Det finns saker där som förenar MFF och Dinamo; alla de lovande ynglingarna, ett spel som bygger på bollinnehav och fart. Det finns ännu mer saker som skiljer dem åt. En sjuttonåring som vant sig vid att spela inför Bad Blue Boys på Maksimir har en annan sorts erfarenheter än en som spelar inför MFF Support på Swedbank Stadion. Dessutom har Dinamo vant sig vid europaspelet, de har vunnit ligan sex år i rad men haft enorma problem med Champions-kvalandet. Nu räknar alla med att de tar ligan igen, men pressen är stenhård. Tränaren Kruno Jurčić – en gammal Dinamo-fostrad spelare som kommit tillbaka som tränare – har redan fått tung kritik, och bosniska nyförvärvet Ivan Krstanović (han är nästan två meter) har gått från att vara skyttekung i NK till att ha alla sorts problem med pressen i Dinamo.

Vad ska vi tro om det?

Jo, att om Rangers var en gymnasiekurs i europaspel för MFF:s kids så är det här första veckan på universitetet. Dinamo hade inte med sig så många fans till Helsingfors (kroatisk fotboll upplever en publikkris sedan ett par år), men hördes ändå – och bortamatchen kommer att vara en mangling på alla plan.

Har Malmö FF chansen? Det är klart att de har. Känslan med MFF är ju att de har inneboende kvalitéer, och att de fortfarande växer för varje uppgift de överlever. De klarade stundtals att hålla i boll även mot ett tjurrusande Rangers och det är just den sortens egenskaper de kommer att behöva här också. MFF har ett mindre talangfullt lag än Dinamo, men över två matcher – och särskilt med en retur i Malmö – kan de klara sig ändå.

Fyra gånger på fem tar det slut här. Det finns sämre odds.

/Simon Bank

Om vi försöker hinna med ett extra andetag mitt i Blåvitt–AIK, så gör vi rätt i att använda det för att tänka på en kille vi väl inte tänkt så mycket på det sista.

Charlie Davies skulle ju aldrig återvända till Washington, det var vad han sa efter den där bilolyckan som var nära att ta hans liv, och som tog ett annat. Men han återvände. Han återvände till olycksplatsen ute på George Washington Parkway, han återvände till och med för att spela för DC United, och den här säsongen har han återvänt till toppnivån som spelare. Charlie slutade trea i skytteligan i år, med åtta mål, och är i alla fall i närheten av att vara samma spelare som han var före den där hemska natten för 21 månader sedan.

Senast jag talade med Charlie pratade han om att var tvungen att se framåt, att inte älta det som varit, det han inte kunde ändra. Han har lyckats med det, att gå vidare utan att vända om.

Men… det fanns ändå en återkomst han hade kvar, ett ställe han var tvungen att återvända till innan han helt kunde släppa taget om sin ärrade historia.

I går åkte Charlie Davies tillbaka till Washington Hospital Centre, för att tacka läkarna och sjuksköterskorna som räddade hans liv.

– Nu avslutar jag det här kapitlet, sa han.
– Det här var något som min kropp, min själ och, framför allt, mitt hjärta sa åt mig att jag var tvungen att göra.

/Simon Bank 

Det är vi mot maskinerna, det vet ni va? Vi kan inte låtsas som något annat, inte sedan Terminator II. Vi vet hur det börjar och vi vet hur det slutar, och däremellan måste vi mobilisera oss. Jag kan inte köra mc, men jag är rätt bekväm i solglasögon och är hyfsat stryktålig, så jag kan gå i första ledet när kriget väl börjar.

Jorå, min hårddisk har kraschat, liksom min telefon, och det har fört med sig en viss tystnad här i bloggmiljön de senaste dagarna. Vi mot maskinerna.

Vad vi behöver är motståndskraftiga kamrater, och det är ju ett skäl så gott som något att berätta om Lamberto Boranga. Inte bara eftersom han har ett efternamn som skulle fungera utmärkt som stridsrop, utan för att han skrivit på ett nytt kontrakt igen.

Det är ju inte helt ovanligt att äldre spelare som lämnat toppfotbollen sedan gör comeback på lite lägre nivå, så egentligen borde vi kanske inte höja på ögonbrynen allt för mycket åt att en gammal Serie A-målvakt bestämmer sig för att göra ett nytt försök i serierna en bit ner.

Boranga fostrades i Perugia, stod i mål i Serie A med Fiorentina, satsade sedan på sin läkarutbildning och på att vid sidan om bli en av världens bästa friidrottare (höjd, längd, tresteg) i sin ålderskategori. Han har, till exempel, slagit världsrekord i längd (5,47).

– Men jag saknar kampen, kamratskapet och framför allt så undrade jag om jag kunde spela fotboll igen efter att ha vunnit så mycket i friidrott, säger Lamberto nu.

Han har gjort ett comebackförsök förut, men då kom jobbet i vägen. Nu kan han satsa utan sådana hinder, och Papiano, en umbrisk klubb som spelar i Seconda Categoria, motsvarande svenska division sju.

– Åldern är inget problem för en målvakt, om man tränar ordentligt. Antonioli (Francesco, Cesenas 41-årige målvakt) sköter den biten exemplariskt så jag tror inte att det kommer bli så svårt. Reflexerna och farten blir lite sämre, så man måste fokusera mer på det, säger Boranga.

– Men placeringskänslan, den sitter i blodet.

Lamberto Boranga meddelar i La Repubblica att han är övertygad om att han fortfarande kan tillföra något, och att han tänker träna sig i form så snabbt som möjligt. För två år sen, under senaste comebacken, såg han riktigt fräsch ut och det gör han nu också…

…för att vara 69 år gammal, alltså. 

Det är vi mot maskinerna, det är därför vi ägnar den här veckan åt konstnärliga målvakter. Lamberto Boranga skrev poesi under sin aktiva karriär, nu slåss han mot tiden.

/Simon Bank

Ser Therese Alshammar och blir så lycklig. Ser PSG–Boca Juniors och blir sugen på säsongen. Ser Werder-klipp och tänker att Schaaf måste vara mer än halvvägs bort nu, till slut.

Och sen ser jag en liten text i Gazzetta dello Sport och börjar leta gamla filmklipp.

Andrea Pazzagli var reservmålvakt i Arrigo Sacchis Milan, ett av de tre-fyra bästa fotbollslag som någonsin funnits. Han satt på bänken när de vann Europacupen, stod i mål när de vann världsfinalen. Vi har skrivit om reservmålvaktens psykologi förut här i bloggen, jag antar att Pazzagli hade det som krävdes.

Han var, hur som helst, en känslig fotbollsspelare. Efter karriären (han spelade i Bologna och Roma och Prato också) blev han målvaktstränare, i Milan och Fiorentina och till slut, de senaste tio åren, med ungdomslandslagen. Vid sidan om gjorde han musik, smäktande sånger om kärlek och änglar. Han släppte skivor, spelade i tv och fick priser. På onsdag skulle han åkt till Coverciano som vanligt, en fotbollsarbetare bland fotbollsarbetare med en grabb, Edoardo som står i mål i Fiorentina.

Nu kommer han inte att åka dit. Andrea Pazzagli dog i en hjärtattack i morse, 51 år gammal. Han var den ende målvaktstränande reservmålvakt jag kände till som sjöng kärlekssånger. Vi kan väl lyssna lite på honom just idag, av just det skälet.

/Simon Bank

Somnar till fotboll, vaknar till simning, och försöker förstå om tiden verkligen går framåt. Jo, nätterna tillhör Lamela, Ganso och Neymar och märkliga turnématcher på andra sidan havet – men så vaknar man, går och sätter sig framför Eurosports simsändningar, och plötsligt vänder Lasse Frölander strax efter Huegill på 100 fjäril och man undrar om världen börjat snurra baklänges.

Det hade ju varit lite fint.

Annars är det ju den tid av året när vi mest ser framåt, och det i en fotbollsvärld som slutgiltigt förlorat förståndet (ja, om vi undantar Juventus, som faktiskt verkar börja värva exakt vad de behöver: Vidal! Vucinic! Lugano?!). Det är Championship Manager hela vägen hem, i Manchester och i Paris och överallt.

Mest och värst? Förmodligen i Neuchâtel.

När spelarna i Lyon tränade avslut hände det av och till att en av deras anfallstränare klev in och var med i övningarna. Eller, var med och var med, han gick in och visade hur det skulle göras, helt enkelt.
– Han var helt otrolig. Fortfarande, berättar Kim Källström.

Sonny Anderson vet hur man gör mål, det var därför OL behöll honom i ledarstaben – och det var därför han till slut fick chansen på ett eget managerjobb. Alfapet-klubben Xamax ville ha honom, och ett överraskat Frankrike såg honom flytta norrut och ta över som sportchef, med Monacos förre U-tränare François Ciccolini som närmaste underordnad.

Det här var i juni. I måndags, efter två matcher som ansvarig, fick Ciccolini sparken. Det fick Sonny Anderson också. Liksom alla deras kollegor. Och målvakten, som varit där i en vecka. Vad sponsorerna och alla samarbetspartners tyckte? Äh, de hade redan skickats ut.

Xamax har gjort sig av med i stort sett allt som var deras klubb, de har sparkat tre olika tränare och hela personalen – och de har gjort det på mindre än tio veckor.

– Jag trodde att jag hade sett allt inom fotbollen, men nä, det finns också Neuchãtel, suckade Jean-Luc Ettori, målvaktstränaren, i en intervju med So Foot. Han hade också fått sparken.

Anledningen är förstås inte ett par förlorade seriematcher. Anledningen heter Bulat Tjagajev.

I våras var Xamax illa ute. Skulderna gjorde att de var öppna för vilka pengar som helst, och det var Tjagajevs de fick. Tjagajev är en tjetjensk affärsman som verkar inom råvaru- och bostadsbranschen, han är dessutom en av president Kadyrovs närmaste, och det är de tillsammans som legat bakom skrytbygget Terek Groznyj, ni vet klubben där Ruud Gullit var inne och vände ett par månader i våras.

Tjagajev sponsrade Terek hårt, men eftersom han nu levt och verkat i Geneve sedan 1987 så ville han ha en klubb där också. Redan för tolv år sedan hade han fått ett erbjudande om att köpa Xamax, när chansen nu dök upp igen dök han in. Den 12 maj var affären klar, bara ett femtiotal fans protesterade när det hände.

En av banderollerna: 1000 ans pour ça? Neuchâtel, la honte. Tusen år för det här? Neuchatel, skammen.

Det är i år tusen år sedan Rudolf III byggde ett nytt slott och gav namn åt Neuchâtel. Bulat Tjagajev hade kommit för att bygga en klubb ”för Champions League”

– Jag har bestämt mig för att köpa Xamax eftersom jag älskar fotboll, hälsade han.

– Om laget spelar bra så köper jag arenan. Om resultaten är dåliga, vad ska vi då med en arena till? frågade han, retoriskt, i en intervju med TSR.

Tjagajev satte sitt folk i alla tunga positioner. Andrej Rudakov (gammal Spartak-anfallare) blev ordförande. Olga Danese tog över ansvaret för det administrativa. De som jobbat där förut fick sparken.

Under gentlemannen Bernard Challandes lyckades de hänga kvar i ligan i våras, dessutom var de i final i cupen. Den 29 maj, två veckor efter att klubben bytt ägare, mötte de Sion på St Jakob i Basel. Tjagajev hoppades på en bra start.

Vad han fick? 0–2 efter sex minuter.

Han hade liksom ingen större lust att acceptera det.

I paus stormade en galen president in i omklädningsrummet, och skrek åt spelarna på engelska:

– I WILL KILL YOU ALL!

Strax efter matchen förklarade Beranrd Challandes att han varken fick eller ville vara kvar i klubben. Han angav skilda filosofier som anledning, och tog över FC Thun. Thun leder nu ligan efter två raka vinster, samtidigt som de var sekunder från att slå Palermo borta i Europa League-kvalet.

Xamax? Det fortsätter storma.

I takt med att folk fått sparken har opinionen vaknat.

UDC, högerpartiet Union Démocratique du Centre, som bland annat drivit igenom lagar om utvisning av kriminellt belastade utlänningar, har gett sig ut för att ifrågasätta Tjagajevs lämplighet som klubbägare. En del utspel har haft pseudorasistiska undertoner, andra har enbart hållit sig till att ifrågasätta Tjagajevs gärning.

– Idrotten har en betydelse i samhället. Hur ska man till exempel kunna bekämpa huliganism om ägaren själv beter sig som en huligan? säger CDU:s andreman Adrian Amstutz till Blick.

– Varenda en som vill öppna ett konto i en bank måste kunna bevisa varifrån pengarna kommer, men ingen vet varifrån Tjagajevs miljoner kommer, säger Jürg Stahl från samma parti (jag antar att de vet mer än jag om den schweiziska banksekretessen).

Det har, hur som helst, börjat gnölas tvärs över det politiska spektrat. Kantonens ledare har pratat om att agera som medlare mellan Xamax supportrar och Xamax nya ledning, för att värna om klubbens värden.

Tjagajevs metoder ifrågasatta av alla som värnar om klubben. De är inte humana, de riskerar att distansera supportrarna från klubben, att försvåra identifikationen.

Ska vi vara ärliga så finns två olika versioner av vad som hänt. Den ena står politiker, ex-tränare, anonymiserade spelare, journalister och alla andra för.

Den andra står Bulat Tjagajev för.

I spåren av all kritik tog han kontakt med nyhetsbyrån Sportinformation för att tala ut. Igår fick Schweiz ta del av hans version.
– Jag vill förklara mig på ett par punkter, sa han, och vände sig direkt till supportrarna.
– Jag gör det för dem, för det är ingen skillnad på de tio francs de lägger på att se en match och pengarna som jag lägger ner i klubben. Resten skiter jag i.
– Jag tror att jag känner Schweiz, ett land som jag älskar. För att göra schweizarna nöjda skulle jag tydligen låtit Xamax vara som det var, när ingen såg vad som hände. Men jag ville göra om hela strukturen.

Tjagajev sågar Sonny Anderson på mitten. Sonny tog en jobbpaus en gång i halvtimmen för att ta en cigg, tydligen. Dessutom värvade han dåliga spelare enbart för att berika sig själv, i samröre med agenter.

– Om jag tog hit honom, så var det enbart för att det inte fanns någon bra tränare tillgänglig. En bra spelare blir inte alltid en bra tränare.

Och Ciccolini, tränaren?

– Han bara stod där, orörlig som en Napoleon.

Vi kan skratta åt Bulat Tjagajev, men det är förstås både hemskt och djupt talande för det där vi kallar modern fotboll. Misskötta klubbar som Xamax eller Tampere United eller vad ni vill behöver pengar, och när pengarna kommer så bryr sig ingen om varifrån de kommer.

Tjagajev är en driven affärsman, uppenbarligen, och hans vilja verkar genuin. Det är inte hans lust eller passion för fotboll som är problemet, utan hans världsbild. Han är en diktators bästis, han är en ultrakapitalist, och han tror att det finns snabba lösningar på allt. Han kom till Xamax, han sågade alla som sett till att klubben tappat fotfästet, och han hade en klar vilja:

– Jag tog inte över den här klubben för att prostituera mig, utan för att erbjuda spektakel och vackert spel, sa han häromveckan.

Spektakel har de bjudit på. Vackert spel… lite mindre. Efter förlusten mot Basel förra helgen sparkade han alltså allt han kunde sparka. Inklusive sitt eget folk. Ordföranden Rudakov petades också neråt i hierarkin (han är numera ansvarig för värvningar), för att ersättas av Islam Satujev.

När TSR började gräva i Satujevs bakgrund hittade de en märklig historia. Satujev sökte politisk asyl i Schweiz 2002, mitt under brinnande krig. Han kunde inte vara kvar i Tjetjenien, hans far hade stått rebelledaren/ex-presidenten Dzjochar Dudajev nära och enligt Satujev hade fadern återfunnits mördad av den nya, Moskva-vänliga regimen.

Ramzan Kadyrov, mannen som senare skulle bli president och fotbollsklubbsägare, var en av dem som bytte sida. Är det då inte märkligt, undrade TSR, att Islam Satujev vill arbeta för Kadyrovs bästis Bulat Tjugajev?

Ingen vet, Satujev själv vill inte låta sig intervjuas. ”Säkert på grund av hans svaga franska” menar Xamax talesman Marc Imwilkenried.
Immigrationsmyndigheterna trodde inte på Satujevs berättelse, men de gav honom tillfälligt uppehållstillstånd 2004.
– Islam säger att herr Tjagajev gjort allt för honom. De är från samma krets, från samma klan, förklarar Imwilkenried.

På söndag spelar Xamax mot Sion igen, precis som i cupfinalen. Gamle Sevilla- och Athletic-tränaren Joaquin Caparrós har tagit över tränarjobbet och säger att ”det är en chansning”.
Caparrós har gjort ett bra arbete i Seville och Bilbao, men den här gången har han bara skrivit på ett ettårskontrakt.

Ingen räknar med att han blir kvar så länge.

/Simon Bank

Igår, när jag var ute och kollade igenom kvällens europamål för mitt eget höga nöjes skull kunde jag inte låta bli att veva Daniel Larssons finfina Ibrox-stramare ett par gånger extra, bara för sakens skull.

Fantastiskt mål, fantastisk prestation, fantastiskt resultat för MFF och svensk fotboll. Chapeau. Men det fina med krönikörsseendet, det där man tränar upp efter tillräckligt många krystade vinkelsökningar under kalla kvällar på kalla arenor, är att man lär sig titta vid sidan om motivet.

Och herregud som jag har tittat vid sidan av motivet i det där klippet nu. Både ni och jag har väl noterat att min sommarhibernerade semibaltiske kollega inlett en kampanj för att få de breda kanalerna att införskaffa rättigheterna till Rangers-returen på Swedbank Stadion.

Visst. Det vore väl fint.

Men om jag måste välja? Då vill jag ju veta, HÄR OCH NU: Vilken kanal är det som sänder han killen i uppknäppt ljusblå skjorta i mitten högst upp på läktaren, sådär elva sekunder in på klippet? Jag kommer att pay-per-viewa mig härifrån till evigheten.

/Simon Bank

AH. MON. DIEU.

Jag vet inte vad ni gjort ikväll, men jag har hängt med världens dummaste, galnaste, finaste franska fotbollslag. Lille och Marseille hade åkt till Tanger för att spela supercup, och det var väl en match som är som såna matcher är mest. Lite trevande taktiskt, nya spelare som inte riktigt hittat in i systemet (i OM mest, Lille har prickat värvningar med kirurgisk precision: Pedretti för Cabaye, Payet för Gervinho, Marko Basa för Rami).

Dessutom är ju Hazard fortfarande kvar, och det är ett skäl så gott som något att se på fotboll en onsdagskväll. Eden rullade fram Balmont med en frisparksvariant, 1–0 direkt. Och ni ska få målhistorien direkt, men först kan vi väl snabbspola själva matchbilden. OM hade bollen mest, Lille hade den när de behövde den. OM har ett intressant lag i år, Diarra kommer att vara kanon förstås, och för de behålla Lucho har de ett superbt innermittfält. André Ayew kan vinna skytteligan, och även om jag inte är helt hundra på Amalfitano så ser anfallsuppsättningen vass ut.

Hur som helst. Landreau höll OM nollat i 70 minuter, med ett par riktigt svettiga räddningar, Hazard ryckte in med 2–0 efter en kvart av andra – och här har ni slutet:

71:e minuten: André Ayew trycker in 2–1. Rättvist.
72:e minuten: OM glömmer det här med försvarspel. Skyttekungs-Sow hänger avgörande 3–1.
85:e minuten: Nye vänsterbacken Morel prickar in 3–2. Game on?
87:e minuten: Loïc Rémy med en klinisk nick från nära håll: 3–3! Förlängning?
90:e minuten: Ingen förlängning! Ayew får straff och är iskall: 4–3! OM har vänt på fyra minuter!
92:a minuten: Förlängning! Fint inlägg av Obraniak, Basa går upp och nickar in 4–4! Om har tappat en titel med 30 sekunder kvar av stopptiden!
93:e minuten: Ingen förlängning! Straff för OM! Lille protesterar vilt, Ayew är iskall igen. 5–4, OM mästare efter sju mål sista 20 och fem mål sista fem.

I detta nu lyfter Mandanda supercup-pokalen. Det kommer att bli en rolig säsong i Ligue 1. Buckle up, Didi Deschamps dårfinkar sitter i förarsättet.

/Simon Bank

Sex dagar senare. Det har inte känts så relevant att skriva om fotboll de senaste dagarna.

De spelade ju fotboll på Utøya också. I torsdags, dagen före skjutningarna, var utrikesministern Jonas Gahr Støre med och spelade, det skulle vara en av veckans höjdpunkter. Det finns inga små eller stora gester som hjälper eller läker eller lindrar. Jag tänker på en scen i tv-serien West Wing, när president Bartlett ska ringa och beklaga sorgen hos en anhörig som förlorat sin make, och han frågar sin assistent Charlie Young:
– När din mamma sköts ihjäl, fick du ett sånt här samtal då?
– Ja, säger Young.
– Gjorde det att du mådde bättre?
– Nej… Men det gjorde att jag kände mig stolt.

Är det futtigt att referera till fiktionen för att förstå? Ja, antagligen. Men det är väl det vi har kvar när verkligheten går sönder. Jag har naturligtvis tänkt och känt som alla andra svenskar de här dagarna. På skräcken och sorgen, på närheten, på om det varit vi, på alla mina norska vänner, på hur världsbilden i terroristens manifest ekat runt oss i vår vardag i flera år, på hur man mäter avståndet mellan orden här och handlingen där.

När omvärlden närmar sig Norge med sin omtanke hjälper det inte, det varken läker eller lindrar. Men när ett litet öppet land de senaste dygnen, mitt i sorgen, manifesterat sin stolthet över att vara just ett litet öppet land kan omvärlden kanske förstärka den stoltheten.

Jag vet inte. Jag hoppas det. Den otrolige, artikulerade Alexander Dale Oen grät som ett barn i lördags och vann VM-guld i går, sedan pratade han om att röra sig framåt, att gå vidare. Här ska vi skriva om fotboll och jag hade verkligen inte tänkt att skriva något om Norge alls. Det känns fel, nästan skamligt, att ens snudda vid det från den här horisonten. Vill ni läsa vad en fotbollstyckare tycker om fotboll så bläddra ner en bit istället.

Annars, en parentes bara: I juli i fjol skrev jag här om ett inlägg som aldrig blev skrivet. Det skulle handla om satir.

Grunden var en rapport som den engelska tankesmedjan Demos (politiskt obunden och oberoende, men med rötter i vänstern) precis hade kommit ut med. Jamie Bartlett leder en del av Demos som arbetar med att studera de strukturer och radikala tankesystem som ligger bakom våldsam extremism och terrorism.

Demos forskar kring islamisk extremism och dess rekrytering i väst, och vad de kom fram till genom intervjuer med unga och profiler av kända terrorister var en bekräftelse av en teori om vad det är som gör att unga män dras till radikala idéer och våld:

Att det är romantiskt.

”En allt viktigare del av Al-Qaidas lockelse i väst är dess farliga, romantiska och kontrakulturella egenskaper” hette det i rapporten. De som vände sig till terrorism karaktäriserades av en kultur av ”våld, grupptryck, en intern hederskodex där våld är en väg för att få status”.

Enligt Demos hade terroristerna – vad gäller tankestrukturer, naturligtvis inget annat– mer gemensamt med exempelvis fotbollshuliganer än med andra muslimer.

Rapporten handlade om extremismens tänkande, men rekommenderade också ett preventivt motvapen, ett sätt att luckra upp lockelsen och dragningskraften:

Satir, att skratta åt dem.

Inte Jyllands-satir som hånar islam, utan satir som driver med våldsmekanismerna, som vädrar ut romantiken och spänningen kring de våldsideologiska kulterna. Avståndstagande och förbud fungerade bara kontraproduktivt, förstärkte bara dragningskraften. Men vem vill vara en del av en kultur som är löjlig?

Jag tänker på det där när jag läser tidningarna, om Oslo-mördaren som vill försvara sig i uniform, som omsorgsfullt snickrat ihop en hel liturgi och mytologi för att motivera både ett massmord och sin egen existens. Han gjorde sig själv till riddare i blank rustning i ett eget, makabert Drakar & Demoner. En ensam, pappalös pojke som misslyckats med att vara människa och istället ville vara övermänniska.

Han har tagit eller förstört tusentals liv, men han är inte spännande. Det finns ingen romantik eller lockelse i hans fantasier, de som nu återberättas och reproduceras i världens alla tidningar och tv-kanaler. Hans idéer är så löjliga att han var tvungen att fästa den ofattbara tyngden av 40, 50, 60 unga liv vid dem för att de skulle betyda något över huvud taget.

Massmördaren, terroristen är ett mörker, han lämnar efter sig en sorg som är för oerhörd för att ta in. Det är hans gärning. Men hans person, hans mytologi, hans manifest, hans påhittade uniformer, är inte värda varken fascination eller fruktan.

Lille Napoleon. Om vi inte grät skulle vi skratta åt dig.

•••

Jag hade inte tänkt skriva det där, det skrivs en massa överallt och hela tiden. Men det är som det är. Vi går vidare, vi ser på fotboll, och jag kan lika gärna gå vidare med att berätta vad jag såg i helgen, i lite lös notisform:

A. Det Nya Udinese slog Marseille med 2–1. Toto Di Natale gör mål så enkelt att man undrar varför inte alla fotbollsmatcher blir 21–19. Guidolin spelade 4-4-1-1, och det var svårt att avgöra om det var system eller personalförändringar (de kommer att sakna Inler oerhört mycket, förmodligen mer än både Sanchez och Zapata) eller det faktum att det är försäsong som gjorde det – men de spelade inte alls samma gung-ho-rörliga fotboll som i våras.

B. Marseille spelade inte med a-laget, men var intressant ändå. De började med egenfostrade supertalangen Billel Omrani i anfallet, men han märktes aldrig. I andra halvlek spelade egenfostrade mediumtalangen Chris Gadi istället, och han gjorde mål direkt. Omrani är 18, Gadi 19. Ibland är det ett viktigt år. Det roligaste var annars att det var så lite folk på plats att man kunde höra Deschamps detaljcoachning, han skriker oavbrutet, som om matchen var ett tv-spel. (En annan sak, från andra sidan ravinen: ett par timmar senare tog PSG ett steg till mot att bli Ligue 1:s mest intressanta projekt 2012: Menez!)

C. Tyska supercupfinalen. Ni vet ju alla att Dortmund är det mest spännande lag som finns i Europa för tillfället, och att Klopp är en superb projektbyggare. Av de fjorton som spelade i lördags är tio födda 1988 eller senare. BvB har tappat Sahin, och det väger ju som bly, men Gündogan passar som en Sahin-formad handske på innermittfältet och ser ut som att han kommer att klara det alldeles utmärkt. Inte Sahin-utmärkt… men utmärkt.

BvB spelade fantastisk, dynamisk fotboll mot Schalke också, med vartannat avslut från inlöpande backar eller defensiv spelare. Kagawa är tillbaka och gör Götze ännu bättre, och det ser helt enkelt väldigt roligt ut när de spelar.

Det blev 0–0, fråga mig inte hur det gick till. Schalke vann på straffar, och det var BvB-ikonen/supportern Grosskreutz som brände den viktigaste. Jag tror att den var för viktig för honom.

En fin fotbollsmatch var det, hur som helst. Bra start på säsongen.

D. Copa America-finalen. Paraguay krabbgick till finalen och vara aldrig nära mot Uruguay. Deras enda chans hade varit fasta, men dels är Uruguay rätt bra på att försvara fasta (unge monstermittbacken Coates måste vi få se i Europa snart?), dels hade Paraguay till och med svårt att fixa fram hörnor.

Tabárez gick ner på fyrbackslinje igen, hade mittfältare som kunde driva upp bolltempot och lät Suárez och Forlán sätta klorna i Paraguays försvar. Utklassning. Grattis, campeones. Jag såg ju inte så mycket som jag velat av turneringen eftersom jag var upptagen med VM i Tyskland, men det jag såg gjorde mig mest besviken. Många lagbyggen som inte fungerade, många söndertrasade matcher. Paraguay gick till final utan att vinna en enda match. Venezuela-motorn Tomás Rincón avslutade la Copa med två röda kort på två matcher, men valdes till turneringens bäste spelare.

Spoke volumes, that.

•••

Så. Bollen rullar vidare. Det är som det är.

/Simon Bank