Finaler är finaler. Efter en okej (Brasilien–Uruguay) och en formidabel (Tyskland–Mexiko) semifinal och en sanslös bronsmatch (Tyskland–Brasilien 4–3, tung dag för brasiliansk fotboll) satte sig 105 000 åskådare på Azteca för att se en juniormatch.

Det blev mer kamp än fyrverkeri, och Uruguay saknade bara ett par centimeter för att kunna sno det här guldet. De hade två i virket och ett par hyfsade chanser till, men charrúan räckte inte. Mexiko är världsmästare efter 2–0 i en stenhård, fysisk, tät final – och de är det tack vara en kyckling.

Jo, ser ni, det är så lagkaptenen Antonio Briseño kallas: el Pollo. Att försöka hitta hans släkt på läktaren bland 105 000 var förstås som att försöka hitta en nål i en höstack inte särskilt svårt.

– Det är mamma som syr upp mössorna, har el capitán förklarat.

 I natt tryckte han in 1–0 för Mexiko i finalen. Idag tar han med sig sitt lag, sina kompisar och sitt folk till el Ángel de la Independencia nere i Mexico City. För det är så Mexiko firar när de vunnit VM-guld.

/Simon Bank

Hahaha. Vad är det här för mästerskap? Vad är det här för galenskaper? Och en exakt hur cool katt är Hope Solo?

Eftersom ni säkert såg alltihop, och eftersom ni säkert har en bit ner till vilopuls så kan vi väl leka en lek? Jag kallar den ”Hur 1994 är du”?

Tävlande nummer ett: Sveriges landslag.
•Spelade du 1–1 i genrepet före mästerskapet?
•Vann du din första utslagsmatch med 3–1?
•Var målordningen i den matchen 1–0, 2–0, 2–1, 3–1?
•Ska du, i din andra utslagsmatch ställas mot just det lag du spelade 1–1 mot i genrepet?

Fyra poäng till Sverige. De är nästan Sveriges VM-lag 1994.

Tävlande nummer ett: USA:s landslag.
•Har du en före detta svensk landslagsspelare som tränare?
•Kom du till VM med en excentrisk målvakt som varit utdömd?
•Ledde du matchen med 1–0?
•Tappade du till 1–2 i förlängningen?
•Kvitterade du till 2–2 på ett sent nickmål av en tung centertank som når högre än en feltajmad målvakt?
•Gick du vidare på straffar med den excentriske målvakten som stor hjälte?

Sex poäng till USA. De ÄR Sveriges VM-lag 1994.

Grattis, Pia. Sorry, Marta. Tack för matchen, allihop.

/Simon Bank

Och under tiden går världen under.

Hope Solo kände sig orättvist behandlad när den där straffen blåstes om, men på annat håll finns det andra som känner sig tusenfalt värre behandlade.

Aziz Yildirim arresterades just – och jag vet inte om Istanbul står kvar när morgonen kommer.

Yildirim är, på många sätt, turkisk fotbolls mäktigaste man. Han är Fenerbahçes president, han är diabetiker och har legat inne för intensivvård i helgen, men han har just arresterats, och i Kadiköy samlas Fener-fans för att protestera just i detta nu. Jag vet inte om det någonsin funnits en säsong i europeisk fotboll då det vält fram var på så många håll samtidigt. Det är köpta klubbar i Finland, det är uppgjorda matcher i Italien, det är calciopoulos i Grekland och rättsskandaler (Hercules) i Spanien. Portugal dras med sin guldpipa och i Turkiet har dominobrickorna just börjat falla.

Förra söndagen greps Yildirim, tillsammans med dussintals andra inom turkisk fotboll, som ett led i en utredning om uppgjorda matcher. Han vägrade svara på polisens frågor, förhördes under ett oerhört hårt förhör i Besiktas domstol i fredags, och sedan åkte han akut till sjukhus.

Fener-aktien har dykt rakt ner i rännstenen, klubben har förlorat 75 procent av sitt värde på ett par dagar.

Klubben står i mitten av en utredning som kan kosta dem titeln, Champions League-platsen och kanske till och med ligaplatsen (även om det är svårt att se, Fener är för mäktigt inom turkisk fotboll för att det ska kunna ske).

Åklagarna har gett sig på 19 matcher i de två högsta ligorna i Turkiet, och säger sig ha tung bevisning för att de ska ha styrts med otillåtna medel.
– Jag ber alla fotbollssupportrar om att lita på den turkiska rättssystemet. Det finns inget annat att göra, säger idrottsministern Suat Kiliç.

Imorgon samlas alla ligans klubbpresidenter på förbundets högkvarter i Istanbul.
De lär inte vara ensamma på plats.

/Simon Bank

PS. Och om vi nu ändå är i Tyskland, och ändå inne på turkisk fotboll: ett slag till. Galatasaray spelade ju alldeles nästgårds idag, i Unterhaching. Johan Elmander fick en halvlek men var inte särskilt skarp, enligt rapporter. Värre: Galageniet Arda Turan skadades, och det kan vara illa. Det här är ingen bra dag för Istanbul.

När Sverige går till semifinal i VM får de bära sig åt precis hur de vill. De får slåss, de får kröka, de får till och med sno en fransksenegalesisk dans och göra den till sin.

Så här ser svenska landslagsmål ut i sommar, och det är å andra sidan tammefan på tiden att Senegal ger oss lite VM-gung tillbaka. They owe us.

Betyg från Simon Bank-juryn, icke att förväxla med Sportbladets slutgiltiga superbetyg:
Lindahl +++
—
Svensson ++
Larsson +++
Rohlin ++
Thunebro ++
—
Forsberg ++
Dahlkvist ++++
Seger ++++
Sjögran ++++
—
Schelin +++++
Öqvist +++

/Simon Bank

Innan jag går upp på läktaren för att se Sverige spela kvartsfinal i VM:

Mitt jobb är att skriva för tusentals, tiotusentals och rätt ofta hundratusentals eller till och med en miljon läsare.

Det fina med bloggen är att jag ibland kan ta mig friheten att skriva för en läsare. Eller två. Max tre.

Det var såhär: I samband med att jag skulle svara på nån läsarkommentar en bit ner fick jag för mig att citera nåt ur Willy Kyrklunds Om Godheten, det där kapitlet där han använder en lång ekvation för att räkna ut vad godhet (eller om det möjligen är lyckan?) är för något och kommer fram till siffran 0.

Ja, och eftersom jag inte har boken med mig fick jag ju googla. Jag sökte på willy kyrklund om godheten+ekvation+noll, och en av de första träffarna var av sorten att jag för ett slag funderade på att sluta upp med att skriva saker, eftersom slumpen alltid gör det bättre.

Jag vet inte om det bara är jag, men jag tyckte så mycket om det här att jag ville dela. Om jag dör så vill jag göra det precis just så, som ett minipreludium innan Forward slår Skellefte i norrettan.

/Simon Bank

Ett par timmar kvar till en avgörande match för svensk fotboll – förlust: hotande iskyla i fyra år, vinst: OS-plats, chans på VM-guld – det betyder att vi har ett litet hål i tiden då vi kan göra det där som vi inte får göra.

Jorå.

Dags att jämföra mäns fotboll och kvinnors.

Det finns så många uppenbara fält där herrfotboll spöar skiten ur damfotboll, men det betyder inte att det inte finns andra fält också. Det som jag, rent professionellt, har uppskattat med att bevaka damfotboll har varit att de flesta som spelar är tredimensionella människor, med erfarenheter jag kan relatera till, medan en 19-åring som spelar i Inter eller Chelsea redan i någon mån har perverterats och låsts in i en miljö där den vanliga verkligheten hålls på armlängds avstånd.

Jag vet inte om just det har någon bäring på den forskarstudie som Research in Sports Medicine publicerar i sitt julinummer, men det är mycket möjligt. Fyra manliga forskare har gett sig på att jämföra frekvensen av filmningar i dam- och herrfotboll.

Grunden är enkel: När en spelare får vård på eller utanför planen så finns det två alternativ. Antingen är han/hon genuint skadad och byts ut strax efter, eller så är han/hon inte särskilt skadad och kan alltså spela vidare efter ett kortare avbrott.
– Målet med vår studie var att avgöra frekvensen av uppenbara skadetillfällen i kvinnors landslagsfotboll och uppskatta till hur stor del de skadorna är autentiska, har författaren Daryl Rosenbaum förklarat.

Rosenbaum har forskat på filmningar i herrfotboll tidigare, men den här gången har han och hans kollegor gett sig på damfotbollen. 47 matcher från två mästerskap har studerats och analyserats. Mätningen baseras på definitionen att en skada går från att vara ”trolig” till att vara ”definitiv” om en spelare inom fem minuter efter ett skadeavbrott bryter matchen.

I dammästerskapen registrerades totalt 270 skador, 5,74 per match. De definitiva skadorna var 0,78 per match, medan de ”tveksamma” skadorna var 4,96 per match. 13,7 procent – lite drygt var sjunde – av skadetillfällena berodde på en definitiv skada.

Ja, och så jämförelsen då:

I herrmästerskapen ligger snittet på 11,26 skadeavbrott per match. Nästan dubbelt så många som i dammatcherna. Och de definitiva skadorna? Bland män: 7,2 procent (1/14), bland kvinnor: 13,7 procent (1/7,5).

Slutsats?
– Jag tror att studien visar att det är mindre sannolikt att kvinnor simulerar skador, säger Rosenbaum.

Män filmar dubbelt så ofta som kvinnor, med andra ord. Bloggen har sökt Stefan Schwarz och Hanna Ljungberg för en kommentar, utan framgång. Och snart är det match.

/Simon Bank

Och där tog halva VM slut. Tyskland är borta, partyt är över.

Men, vet ni, det betyder ju inte att berättelserna blir sämre, eller att verkligheten tar paus.

Först och främst: Det här var en annan sport än damfotboll för fyra år sedan, en annan nivå, en annan fart, en annan fysik. Det räcker inte längre med att vara starkare och större, 2011 kan matcher se ut som den här, med ett ursinnigt tempo och en passningsfart som är på en annan planet jämfört med alldeles nyss.

Japan var helt enkelt bättre på det mesta som har med teknik och passningar att göra, de överlevde de defensiva fasta med fin organisation och de orkade springa i 120 minuter.

VM:s bästa match, hands down.

Och verkligheten?

Tja, om ni såg matchen så såg ni också Aya Sameshima, Japans nummer femton.

Hon spelar numera för Boston i WPS, men de senaste fem åren har hon spelat för en klubb som heter Tepco Mareeze. Den heter så eftersom den ägs, enligt japansk corporate-modell (den är likadan på herrsidan), av Tokyo Electric Power Company.

Tepco är en av Japans största energileverantörer, men spelarna i damlaget var tvungna att arbeta vid sidan om för att försörja sig. Aya Sameshima gjorde det, som de flesta andra i laget, vid en av Tepcos anläggningar.

Anläggningen var ett kärnkraftverk. Det låg i Fukushima.

När katastrofen slog till, när Japan rasade genom alla skyddsnät, låg fotbollslaget på träningsläger. De överlevde, men inget fanns kvar att komma hem till och ny spelar Aya Sameshima för Boston och för ett landslag som inlett varje match i VM med att tacka världen för stödet när katastrofen slog till.

Före VM berättade Sameshima vad hon egentligen gör här:
– Jag vill spela för Fukushimas folk, och för mina lagkamrater som inte kan spela fotboll längre. Jag vill spela med hela hjärtat.

Nu är Japan i semifinal och Tyskland utslaget. Det betyder inte att VM är slut.

/Simon Bank

Ni vet hur det var, att BBC länge vägrade att sända Englands matcher från VM. När the Beeb väl fick tummen ur och sände kvartsfinalen så drog de säkert en suck av lättnad.

Det var ju inte så att det var svårt att känna igen vilket lag som var England. Man behövde ingen Rio, ingen Lamps, ingen Crouch för att tv-publiken skulle kunna identifiera sig med laget.

Det räckte ju fint med en straffläggning.

Engelska seniorlandslags sex senaste straffavgöranden:

2011, dam-VM: England–Frankrike 3–4.
2006, herr-VM: England–Portugal 1–3.
2004, herr-EM: England–Portugal 5–6
1998, herr-VM: England–Argentina 3–4.
1998, King Hassan Cup (herr): England–Belgien 3–4
1996, herr-EM: England–Tyskland 5–6.

Frankrike spelade en vackrare, modernare fotboll, men det dröjde länge innan de hittade längre än till inspel och inlägg. Jenny Palmqvist missade en minihands på Kelly Smith och England tog ledningen, men det här är på väg att bli ett fotbollslandslag som Frankrike älskar på riktigt.

De är lojala, ödmjuka och de slår England på straffar.

För Sveriges del var det ett rätt tufft slag, och det är ju märkligt att Fifa ens låter en svenska döma en sådan här match: Frankrikes seger betyder nämligen att Sverige med stor säkerhet (om Tyskland går vidare) måste vinna mot Australien imorgon för att inte vara definivt borta från OS nästa år.

/Simon Bank

Är inte det här väldigt fint, ändån?

Twitter-konversation mellan Kristine Lilly (39 år, VM-guld, OS-guld, 359 landskamper för USA) och Kate Markgraf (34 år, VM-guld, OS-guld, 201 landskamper för USA) under USA:s match mot Sverige:

Man är ung, man blir gammal, och plötsligt är det den där lilla tjejen som man tränade med, hon med farsan, som står i tv och sätter straffar i VM-matcher.

/Simon Bank

Javafan, om jag nu ändå är vaken.

Efter Uruguay-Brasilien fick vi Mexiko–Tyskland, och själva matchen kan vi prata om lite senare. Det är ju svårt att låta bli att ge sig på just det här tyska u-landslaget, av två bestämda skäl.

Det ena är, naturligtvis, att det leds av modeikonen, manmyten, geniet Steffen Freund. And I love Steffen Freund and Steffen Freund loves me.

Det andra är att det här är ett tyskt landslag som är fullt av Mesut Özils lillebrorsor.

Nä, inte bokstavligen, men vi har här ett lag, ett tyskt landslag, där tolv spelare har invandrarbakgrund (Angola, Ryssland, Grekland, Polen, Turkiet och Tunisien) och där – framför allt – åtta av dem är turktyskar. Det där turkiska förbundskontoret i Köln, ni vet de som jobbar med att hitta tänkbara turkiska landslagsspelare i Tyskland, kommer att ha många spelare att försöka locka över när den här turneringen är över. Det finns uppgifter om att ett par, tre stycken av dem redan förbundit sig att spela för Turkiet.

Tysklands startelva i semifinalen i natt:
Odisseas Vlachodimos – grekiska föräldrar (Den yngre, mindre komplicerade varianten av Boateng-fallet. Storebrorsan Panagiotis spelade U19-EM för Grekland i fjol)
—
Kaan Ayhan – turkiska föräldrar.
Koray Günter – turkiska föräldrar. (stor BvB-talang som redan kallas ”den nye Mats Hummels”)
Nico Perrey – tyska föräldrar (son till Bielefelds b-tränare, ex-spelaren Armin Perrey)
Cimo Röcker – tyska föräldrar.
—
Emre Can – turkiska föräldrar (underbart fin, rakryggad kaptenstyp med grym touch och lika grym fysik. Bayern München tror mycket på honom, han spelar med U19 och har tränat med a-laget)
Robin Yalcin – turkiska föräldrar. (vicekapten, har a-kontrakt med Stuttgart)
—
Mitchell Weiser – tyska föräldrar (son till gamle – han är 40 nu – FC Köln-mittfältaren Patrick Weiser, som från och med i sommar tillhör tränarstaben i Köln. Offensiv poängspelare trots att han är back i grunden. Lite lätta Lahm-vibbar).
Levent Aycicek – turkiska föräldrar (Werder Bremen, en liten tia).
Okan Aydin – turkiska föräldrar (en av de bästa spelarna i hela VM)
—
Samed Yesil – turkiska föräldrar (sex mål på sex matcher i VM, fin fart och tyngd med bollen; påminner lite om Benzema. Arsenal sägs jaga honom)

Inbytt:
Rani Khedira – tunisiska föräldrar (han är Samis lillebrorsa)

Jo, vi har skrivit mycket om det här tyska fotbollsundret förut, men tydligare än så här har det aldrig varit.

Det betyder nu inte att Tyskland fick en gratisbiljett till Azteka. Mexiko hade mer boll, de rullade den snabbt på ofarliga ytor men var tillräckligt direkta för att testa tyskarnas organisation. Efter en hysteriskt svag insats på ett inlägg efter ett par sekunder när Julio Gomez kunde nicka in 1–0 så höll Tyskland.

Freund höll en mittfältare kvar hemma hela tiden (som de tyska landslagen gör), men han hade svårt att få med sina ytterbackar upp. Mexiko pressade ner dem, och Tyskland låg konsekvent kvar med 4+1 för att inte gå bort sig.

Offensivt gick det mesta genom Weiser på högerkanen, medan lille playmakern Aycicek bara visade sina kvalitéer (foten, blicken, farten med boll) i det lilla, men hade svårt att suga in boll och bygga anfall.

Yesil proffsgjorde 1–1, Man-jätten Can klev rakt igenom Mexikos försvar från 40 meter och tåade in 2–1, och när Can bytts ut mot lill-Khedira skickade Jorge Espericueta in ett gol olimpico, en högerhörna direkt i mål.

Jag önskar att ni hade sett det. Och jag önskar att ni hade fått se ett av årets vackraste hjältedraman. På den där hörnan som Espericueta skruvade in i bortre skallade Julio Gomez ihop med en back. Det var riktigt otäckt, han låg ner och fick vård på planen. Fixerad hals, bandage om huvudet, allt det. När Mexiko jagade sitt 3–2, sin drömfinal inför sin publik och sitt folk och inför förbundskaptenen/ex-spelaren Raul Gutierrez (han såg ut som att han just bredsladdat in sin pimpade 68 Camaro utanför arenan, på ett snabbt stopp mellan en drive-by och en tung kolafest hemma hos Foxy Brown), låg Gomez på en bår utanför sidlinjen.

När Mexiko till slut, med ett par sekunder kvar av matchen, fick in en boll i bortre hörnet av målområdet cykelsparkade en mexikansk forward med ett hård bandagerat huvud in det magiska målet.

Did we like it? You bet, little friendz.

/Simon Bank