Norge–Ekvatorialguinea 1–0, Brasilien–Australien 1–0.

Fotbollsvärlden växer, eller krymper, eller hur man nu säger. Vi har kört Autobahn söderut (eller, Andreas Bardell har kört, medan jag undervisat honom och Kristoffer Bergström om Richard Sandler och arbetarrörelsen) och slagit läger i Augsburg, en par mil utanför München.

När vi kom fram kunde vi konstatera att Fifa, efter många om och men, äntligen gått ut och markerat mot Nigerias förbundskapten Eucharia Uche och hennes homofobiska uttalanden om lesbiska som smutsiga och homosexualitet som något som botas med bön.
– Fifa är mot varje form av diskriminering, meddelade Fifas damfotbollsansvariga Tatjana Hänni.

Det var väl inte den starkaste markering man sett, men sent är bättre än aldrig och lite är bättre än inget.

Ett VM är till för alla. Annars får Fifa byta ut hälften av sina slogans och hela sin president.

•••

Annan spaning från VM: Okej för att fotbollen blivit bättre, men är inte det mest flagranta hur oerhört mycket domarstandarden förbättrats?

Och då är vi inne på en intressant diskussion. Flera av de bästa kvinnliga domarna dömer i herrligor, ingen – såvitt jag vet – dömer i toppligorna, men flera av dem ligger bara nivån under. Bibiana Steinhaus känner ni till, hon var helt lysande i sin premiär. Och när Sverige möter Nordkorea så döms matchen av Estela Álvarez de Olivera, en domare som tagit sig hela vägen upp till Argentinas proffsligor (hon debuterade i Primera B för två år sedan). Det är klart att en domare som går i land med herrmatcher, med högre tempo och större press, utvecklas oerhört mycket mer än en domare som dömer dammatcher med liten publik och lägre fart.

Álvarez är erkänd som domare – hon dömde bronsmatchen i OS senast – men i Argentina har hon fått kritik för att döma för bokstavstroget i straffområdet. I en match dömde hon fyra straffar och fick det lite jobbigt.
– För mig är en liten foul bestraffningsbar, även om den råkar ske i straffområdet. Jag använder inte två olika regelböcker, har hon förklarat.

Álvarez gillar att döma, gillar att resa och se olika miljöer och länder, men hon har upptäckt samma sak som alla andra kvinnor i fotbollsvärlden (journalister, experter, domare) – hon bedöms aldrig bara som domare.
– Ibland är spelare missnöjda med mig. Men de säger inte ”Estela hade fel”. De säger ”kvinnor borde gå och diska istället”. Jag skulle önska att de sa ”Estela Álvarez gjorde ett misstag” istället för ”kvinnor duger inte”.

•••

Här i Tyskland är annars mediebevakningen högt uppskruvad, både i tidningar och tv. Det betyder bland annat att vi äntligen får ta del av Bilds täckning av damfotboll, med allt vad det innebär.

Idag har vi till exempel fått veta att Ariane Hingst igår tog tunnelbanan från Tysklands VM-läger för att åka hem och tvätta upp sin smutstvätt, att Marta inte tänker ha sex under VM (”vem skulle jag ha det med?”) och att ”Svenskorna har underkläder från H&M!”.

Det är en tuff kamp att varje dag försöker hitta nya vinklar när Bild redan stulit alla bra, men vi gör så gott vi kan. Nån måste ju skriva om zonförsvar också.

/Simon Bank

21 000 på läktaren, fantastiskt väder, inga direkta farligheter för Hedvig Lindahl att jobba med och tre poäng i en VM-premiär.

Det var väl det.

Annars såg vi för mycket gediget hantverk, för lite stora insatser. Colombia var exakt det vi trott och kanske hoppats lite på: ett kvickt, spelande lag med tre-fyra spelare av riktigt, riktigt hög kvalité, men med fysiska och defensiva brister och helt utan offensiva djupledshot.

Sverige? Låt oss slå fast att det krävs mer än så här.

Ett innermittfält som har så stora besvär att hänga med ett kvickt passningsspel kommer att få det ännu jobbigare i en kvartsfinal mot, låt säga, Brasilien. Caroline Seger är förstås given på det mittfältet, men om det nu är hon som ska stå för aggressiviteten och det snabba presspelet så måste hon ju hinna dit. Det gjorde hon inte idag.

I de sekvenser av matchen när Sverige hade mycket boll kunde de trycka ner Colombia med det längre spelet, med bättre fysik och med Lotta Schelin (som gjorde ett bra jobb i 90 minuter). När Colombia fick rulla och spela försvann också Sveriges offensiva tydlighet. Då orkade de inte slå de vettiga långa eller kloka korta, då hittade de inte in på Schelins eller Sjögrans fötter.

Då var det, helt enkelt, rätt svagt.

Sedan fanns det förstås annat. Sverige skulle ju gjort 2–0 eller 3–0 första halvtimmen, men gjorde inte det. Jessica Landström kan vi ju kalla för matchhjälte nu, men en anfallare i en startelva i VM ska inte behöva fyra öppna lägen för att göra ett mål.

Jo, det räckte mot Colombia.

Men det kommer inte att räcka framöver.

Annars?
•Yoreli Rincón är på riktigt. Inte den där Marta-teknikern som hajpen vill ha henne till, utan mer en strateg med en helt vuxen och stor blick, trots att hon bara är sjutton.
•Hugo Rodallegas kusin var bäst på planen.
•Näst bäst på planen kan Antonia Göransson ha varit, när hon värmde upp i paus.
•Thunebros frisparkande… höll inte riktigt Thunebro-klass.
•Sjögran ska in mer centralt, ha mer boll. Punkt.
•Sett till det fysiska övertaget fick Sverige ut kriminellt lite av sina sju hörnor.
•Det finns, fortfarande, saker som man måste ifrågasätta i Sveriges coachning. Mer om det sen.
•…fast Dennerby körde ändå i mörk kostym i 90. Det får man ge honom.
•Nåt för fysiologerna i läsekretsen: I 35 graders värme värmde Sverige upp i solen, Colombia i skuggan. Jag skulle ju säga att det andra lät smartare.

/Simon Bank

Före VM pågick en diskussion i vissa tyska medier om huruvida VM-haussen var en ren marknadsföringsprodukt eller ett äkta fenomen.

Lite av varje, möjligen.

Tyskar gillar en fest, tyskar hatar att missa en fest, och om nu VM skulle vara en fest så ville förstås ingen missa den. Samtidigt misslyckades 52 procent av de tillfrågade i en enkel enkät just före VM med att känna igen en enda spelare i det tyska landslaget.

Hur som helst.

Igår spelades VM-premiären på Olympiastadion – och om VM nu är en marknadsföringssuccé så kan vi i alla fall konstatera att den blivit en större succé än vad någon rimligen ens vågat drömma om (om man nu drömmer rimligt, det kanske är ett lagerbäckskt oxymoron när jag tänker efter).

Under VM i fjol, herr-VM, såg den tyska VM-tittartoppen ut så här:

1. Tyskland–Spanien, semi, 31,1 miljoner tittare.
2. Tyskland–Ghana, gruppspel, 29,19 miljoner.
3. Tyskland–Australien, gruppspel, 27,91 miljoner.
4. Tyskland–Argentina, kvartsfinal, 25,95 miljoner.
5. Tyskland–England, åttondel, 25,57 miljoner.
6. Spanien–Holland, final, 25,11 miljoner.
7. Tyskland–Uruguay, bronsmatch, 23,62 miljoner.
8. Tyskland–Serbien, gruppspel, 22,01 miljoner.
9. Holland–Uruguay, semi, 19,5 miljoner.
10. Brasilien–Nordkorea, gruppspel, 13,88 miljoner.

Alldeles nyss kom tittarsiffrorna för Tysklands VM-premiär mot Kanada. 73 000 såg matchen på plats – 18 miljoner såg matchen på tv. En gruppmatch i dam-VM hade alltså kvalat in som den nionde mest sedda matchen i herr-VM.

– Det är sanslöst, rent vansinne, säger VM-chefen Ralf Scholt på sändande ARD.

Dessutom, kanske ännu intressantare: Ett par timmar före tyskpartyt i Berlin spelade Nigeria och Frankrike en rätt försiktig fotbollsmatch helt utan hemmaintressen. 4,5 miljoner såg den matchen också. Imorgon spelar Sverige mot Colombia i Leverkusen, och mer än 20 000 biljetter är sålda trots att matchen går klockan tre en tisdag.

Tyskland gillar sin damfotboll. Senast med att komma ut som supporter är Günter Grass, mest känd för att ha vunnit Nobelpriset och dansat foxtrot med Jennifer Wegerup (inte nödvändigtvis i den ordningen), som hyllat landslaget:

– Sen år tillbaka ser jag med växande fascination hur Tyskland spelar, säger den gamle Pauli-supportern Grass. Sen lägger han till att han hoppas att utvecklingen fortsätter, utan att damfotbollen trillar in i samma kommersiella fällor som herrfotbollen.

Debatt, intellekt, publik. Visst är det fint att VM går i Tyskland ändå?

/Simon Bank

Stekugnshett i Köln. Sista träningarna före första matchen, och det är som det alltid är i Tyskland: man fascineras av de fantastiska arenorna.

Sverige går snart på gräs, ett par mil härifrån har Japan just stått med slutna ögon under nationalsången i landets första mästerskapsmatch efter katastrofen, och jag tänkte mest lämna ett par små tips innan VM rullar vidare.

Först: Ni noterade förstås det fenomenala värdet i att det var just Christine Sinclair som bröt Tysklands tolvåriga VM-nolla med den där fina frisparken igår. Inte bara för att det var ett fint skott, utan för att hon alltså slog det med bruten näsa (eller med foten, en bit under näsan, det var rätt salt gjort hur som helst). Sinclair är förresten en av tre kanadensiskor som showar loss här.

Nu gör Japan förresten 1–0 också, Turbine-stjärnan Nagasato visar varför hon är en kultspelare i Bundesliga med att utnyttja ett banalt Nya Zeeländskt misstag. Till saken: I dagens tidning skriver jag damfotbollens historia, om kvinnors fotboll som motståndskamp. Det intressanta, om ni nu inte orkar läsa er igenom allt, är att damfotbollens ursprung är så uttalat revolutionärt. Och den lilla bit information som ni absolut inte får gå miste om, alldeles oavsett, är namnet på den fenomenalt beundransvärda unga kvinna som för alltid kommer att stå som den moderna damfotbollens mamma.

Hon hette Nettie Honeyball.

Nettie. Honeyball. Om James Bond hade levt på 1800-talet hade han älskat det.

Miss Nettie. Stående.

/Simon Bank

Dagen efter natten före.

/Simon Bank

Okej, vi kan väl börja med den bild som cirkulerat halva jorden runt i veckan – och som landade hos mig via vår man Michael Eriksson i Peru. River Plate kämpar för livet, och när ens lag kämpar har nöden ingen lag. Daniel Passarella-fraktionen i Israel tog sig helt enkelt till klagomuren för att be om frälsning.

– När vi förlorade mot Lanús föreslog nån att vi skulle gå till muren och be om att hänga kvar, men jag sa nej. Men när vi förlorade med 2–0 mot Belgrano kände vi så mycket ångest att vi ville gå till en helig plats för att be, förklarar Gastón Méndez, grundaren av fraktionen.

De var inte de enda Passarellas som bad en bön. Ikonen själv, världsmästaren Passarella, har gått från planen till presidentskapet i River, och är högst ansvarig för det katastrofala läget.

Inför promociónmatchen ikväll var River alltså bara 90 minuter från att åka ur ligan för första gången någonsin. De var tvungna att vända ett 0–2-underläge hemma på Monumental mot lille Belgrano, och jag vet inte om jag någonsin sett en fotbollsmatch med den sortens inneboende ångest.

Spelarna har fått stryk av sina supportrar.

En supporter fick en hjärtattack och dog under sista ligaomgången.

Huliganer har samlats i hundratal för att kräva Passarellas huvud på ett fat (det är som att tänka sig att samma sak skulle hända IFK Göteborg-ordföranden Torbjörn Nilsson om tio år eller så).

När fotboll blir det enda människor har i livet blir också liv lite mindre värda, och om det finns en vacker sida av passionen kring en klubb och ett lag så har mycket av den försvunnit under en våg av vansinnigt våld den senaste säsongen. Så gott som varje månad har någon dött i samband med fotboll i Argentina, och när River Plate i kväll stod och stirrade ner i avgrunden gjorde man det med 1200 poliser inne på arenan, 1300 utanför.

Det fanns mycket att be för.

Pavone vände runt och tryckte in 1–0 direkt, och när ryktesspelaren Erik Lamela (han är arton år, men tunn som sjutton) till slut kom in i matchen (han var osynlig länge) började River se ut som ett fotbollslag. De borde fått en straff mitt i första halvlek, de överlevde ett Belgrano-friläge direkt i andra, de stod och vägde Sydamerikas tyngsta öde i händerna.

Sedan tappade de greppet.

Två backar krockade, Guillermo Farré kvitterade, och när Pavone sen fick slå sitt livs viktigaste straff – det hade gått 70 minuter då, och straffdomslutet var mjukt som bomull – så var han världens ensammaste man.

Aldrig förr har så många människor sett en klubbmatch på tv i Argentina, Pavone hade miljoner och miljoner ögon rakt i ryggen, och de brände hål. Han slog straffen stenhårt, men rakt i magen på målvakten.

River Plate har inte haft ett fungerande anfallsspel på hela året, de har inte haft ett fungerande målskytte, och de var aldrig nära att gräva sig ur den här helvetesgropen. Matias Almeyda var avstängd, backparet Paulo Ferrari och Adalberto Roman också. Det var ett lag utan ryggrad som skulle bära en hel klubb och dess historia över ravinen, och de klarade det inte.

Daniel Passarella har, enligt tidningsrapporter, själv varit nere och skött lagets stängda träningar i veckan. Han har pratat om att hänga ut de verkligt skyldiga bakom klubbens fall (den förra ledningen), han har skulder på 200 miljoner att brottas med – och han har miljontals fans som vill att han förklarar vad argentinsk fotbolls mest framgångsrika klubb gör i andradivisionen. De har precis börjat riva läktarna på Monumental. Just i detta nu har kravallpolis bildat ring runt Rivers spelartrupp, där spelarna står och håller om varandra och gråter.

Det kommer att bli en svart natt i Buenos Aires, det här.

/Simon Bank

Tyskland vinner VM-premiären på hemmaplan inför 73 000 hemmafans i ett sommarhett Berlin. Vågen rullar på läktarna, Angela Merkel myser framför kamerorna, turneringen får sin drömstart – och vet ni vad som var intressantast med det?

Kanada.

En av de svåraste saker som finns i fotboll är att byta ut en hel kultur, att ersätta en spelidé med en helt annan. Och eftersom jag inte sett Kanada spela fotboll på rätt många år är det en chockartad upplevelse att se hur de vänt ut och in på sig själva på såpass kort tid. Kanada kom in på världsscenen med Even Pellerud som ideologisk ledare. Norrmannen Pellerud var Drillo lika mycket som Drillo var Drillo, det var den modellen han lärde Kanada, och det gick bra.

Nu är Pellerud historia, och när Kanada går in i det här VM:et så gör man det med italienska legendaren Carolina Morace (den första kvinna som tränat ett professionellt herrlag, Viterbese) på bänken.

Och det märks.

Kanada spelade knappt en långboll på hela matchen, de spelade klapp-klapp-passningsspel och letade tekniska lösningar i alla lägen. Till och med på fasta situationer körde de spelvarianter. De gjorde det dessutom rätt bra.

Efter sex minuter var Christine Sinclair helt fri med Nadine Angerer men avslutade högt över. Det var den chans Kanada fick. Tre minuter senare nickade Kerstin Garefrekes in 1–0, precis före paus gick Kanadas backlinje bort sig som ett F9-försvar och så rullade Celia Okoyino da Mbabi in 2–0. Sinclair skickade in en drömfrispark på slutet (Tysklands första insläppta mål på åtta månader), men det var allt.

2–1. Tyskorna imponerade väl mest genom att inte imponera så mycket.
De var bara grundstarka.

Silvia Neid petade Inka Grings för att få in Okoyino, och skickade upp Birgit Prinz på topp. Utöver målet gav det inte så mycket, vare sig Prinz (utbytt på slutet) eller Okoyino lyckades låsa några bollar. Tyskland slet sig till den här vinsten, det var Kanada som såg ut som ett modernare, intressantare fotbollslag.

För Tyskland var det en okej start. För VM var det ett viktigt bevis på att avstånden kanske krympt en liten bit till.

/Simon Bank

And here we go. I Berlin har de stängt tunnelbanestationer inför kvällens tyskparty på Olympiastadion, här i Köln annonserar ljustavlorna på busshållplatserna resultaten från matcherna. VM är här, och Frankrike vann först.

Det gläder mig, av flera skäl.

Dels gillar jag den nya generationen franska spelare, som gjort det fint på U-nivån och som nu blivit stora nog för att ta sig an senior-VM. Matcherna som spelas nära gränsen har sålts ut, och enligt VM-generalen Steffi Jones beror det på att många fransoser köpt biljett.

Det andra skälet är att det finns saker i nigeriansk damfotboll som det inte finns någon anledning att acceptera.

Att det finns homofobi kring afrikansk damfotboll vet ni. Det är en kulturell och social kamp som fortfarande knappt ens börjat, och som är svår att närma sig utan att se bortom sidlinjen. Med Nigeria, kontinentens själva flaggskepp i den här sporten, är det annorlunda. De har en förbundskapten – Eucharia Uche – som pratat öppet i tidningsintervjuer om hur homosexualitet är ett ont som måste besegras med viljekraft, och som säger sig ha löst problemet genom att samla spelarna i bön. Nu existerar inga lesbiska spelare i Nigeria längre, säger hon. Det är ett avslutat kapitel.

Fifa tillåter ingen diskriminering utifrån ras eller sexuell läggning. I alla fall i teorin. Men eftersom Uche inte pratat om homosexualitet i officiella sammanhang kan de inte göra något, heter det. Man kan tycka att de borde kunna lokalisera diskriminering på andra sätt.

Hur som helst. 1–0 till Frankrike. Det var en premiärmatch på alla sätt ni kan tänka er. Två lag som var oerhört noggranna med att skydda sig i mitten, som hade dubbla sköldar framför mittbackarna och lät motståndarna ta sig fram med kant- och inläggsspel.

Frankrike var bättre, och Precious Dede är ingen vidare luftmålvakt – men Nigeria har sin fysik och de hade kunnat ställa till det om nu inte Frankrike hittade ett sätt att omsätta sin bättre teknik i ett vettigt övertag.

De klarade det inte själva, inte förrän de tvingades till ett byte. I paus kom teknikyttern Eugénie Le Sommer in för kaptenen Soubeyrand, och gav Frankrike ett mer direkt hot på högerkanten. Le Sommer (en av stjärnorna ur den nya U20-generationen) testade sin back varje gång, kom förbi varannan, och till slut hittade hon in på rätt fötter. Montpellier-måltjuven Marie-Laure Delie, från tio meter, och 1–0.

VM är igång. Tv rullar bilder från Olympiastadion, där tyskorna känner på planen inför uppvärmningen och läktarna fylls rätt fort. Det ska nog bli ett mästerskap av det här också.

/Simon Bank

PS. Och just det, det förtjänas att sägas att resultatet ju sätter ytterligare lite press på Sverige. Det där med OS-kvalet, ni vet. Frankrike är ett av fyra europeiska lag som slåss om två platser. Nu har de tagit sin första trea. Över till dig. Dennerby.

Glastonbury, midsommar 2011:

/Simon Bank

Så här är det: Jag börjar vrida om mitt liv mot VM-fronten, och bloggeriet lär följa efter åt samma håll.

Nu har det inte börjat ta något vidare konkret form riktigt än. Jag har, till exempel, inte åkt till Tyskland. Men det behöver ju inte betyda att vi släpper greppet om de viktigaste aspekterna av det här med fotboll.

Alltså: Estetikdags igen.

Genren fotbollsmusik har ju hittills inte fått stryk i uselrankningen av särskilt många andra genrer. Ett av undantagen är damfotbollsmusik, som ofta lyckats vara till och med sämre. Gitarrer, schlager, hemknåpade heja-tjejer-låtar som haft lika svårt att hänga med som Pia Sundhage skulle ha i en löpduell med Lotta Schelin.

Och nu? Joserniatt, det gläder mig ju extra att VM:s snyggaste och svängigaste lag kommer att spela i blått, att det kommer att vara franskt, och att det varken kommer att strejka eller skämma ut sig.

Dräkterna – både de blå och de sjöman… sjöflickerandiga? – är ju alldeles fantastiska, och igår släpptes dessutom Frankrikes officiella VM-låt. Den är kanske inte fantastisk, men den är definitivt 2011. Och jag gillar den.

Allez les filles. Så se upp i öst och väst.

/Simon Bank