Japan ställer in all fotboll månaden ut. 41 uppskjutna matcher i ligorna och cuperna, tills man kan börja tänka på normalitet igen.

Samtidigt, en kontinent bort, säger Sydafrikas nye förbundskapten Pitso Mosimane att sydafrikansk fotboll måste ”utnyttja att Egypten påverkats av protesterna”, att landslaget (som kvalar till afrikanska mästerskapen mot Egypten i nästa vecka) och klubbmästarna SuperSport United (som spelar Champions League-sextondel mot Al-Ahly på fredag) kan dra nytta av revolutionerna i Nordafrika för att förändra maktbalansen i afrikansk fotboll.

Tja, om vi nu ändå börjat dagen med att prata om arabvärlden och fotboll så kan vi lika gärna fortsätta tills Champions League-hymnen dränker allt annat.

Fotbollen (den inhemska) i Egypten står ju still sedan revolutionen.

Men fotbollen i Egypten stod ju inte still under revolutionen.

Den insatte mellanöstern-journalisten James Dorsey bloggade under revolten som störtade Hosni Mubarak, och när han summerade intrycken i en intervju med Zaman var han tydlig:

– Fotbollsfans spelade en nyckelroll i störtandet av Mubarak.

– Organiserade supportrars inblandning i protesterna mot regeringen i Egypten utgör varje arabisk regerings värsta mardröm. I mellanöstern, en region befolkad av auktoritära regimer som kontrollerar alla offentliga utrymmen, erbjuder fotbollen, liksom islam, en sällsynt plattform för att ventilera ilska och frustration.

Häromåret hängde jag ett par dagar i Kairo, rökte passivt på Al-Ahrams centralredaktion, drack chai i Al Gezira och pratade med Al-Ahlys president Hassan Hamdy (i dagarna kom det ut uppgifter om att Hamdy och Al-Ahrams chefredaktör gemensamt försökt röja undan dokument som avslöjade korruption – alla cirklar sluts). Jag skrev om Al-Ahly, klubben med 50 miljoner fans som bildades som en protestreaktion för 104 år sedan, och som fortfarande lever högt på sin överlägsna organisation. Det är den som låtit dem behålla greppet över Kairo-konkurrenten Zamalek, och som gjort dem till Afrikas största och bästa klubb.

Hassan Hamdy och en journalist.

Och organisationen finns inte bara i styrelserummet.

Sent, men snabbt, har egyptiska läktare lånat modeller från italienska ultrás för att organisera sig. James Dorsey återberättar den uppmärksammade händelsen från 2009 när Al-Ahly-supportrar forcerade polisavspärrningar för att få in bengaler och banderoller till en match. Utan att vidare gå in på det var det uppenbart att respekten för auktoriteter var mindre där än på många andra ställen i det egyptiska samhället.

I år bytte protesterna dräkt och plats och mål.

I analyserna av revoltens skelett i hela Maghreb har många pekat på de sociala mediernas funktion. Dorsey pekar på fotbollen. Ultrás från både Al-Ahly (vars supportergrupp officiellt hävdade sin roll som opolitiska) tog med sig organisationen från läktarna och ut på Tahrir-torget. Fotbollen stod stilla.

– Jag tror inte att Al-Ahly skulle vilja göra det (spela) eftersom Al-Ahly är Egyptens största klubb, med flest fans, och jag ser ingen själ i sporten om den spelas utan supportrar, sa Al-Ahlys styrelseledamot Khaled Mortagey (lyssningsvärt från BBC).

Zamaleks klubbledning låtsades så långt mest som att det regnade och att allt snart skulle återgå till det normala, fram tills det att de märkte att regimen på allvar vacklade. Tränaren/ex-spelaren Hossam Hassan har ägnat de senaste veckorna åt att slåss för sin heder efter sina uttalanden under revolutionen.

– Jag bad bara om stabilitet, jag var aldrig emot revolutionen. Jag är en av dem som lidit mycket under den förra regimen, förklarade han i förra veckan, innan han hotade att lämna landet om inte kampanjerna mot honom upphörde.

Förbundskaptenen Hassan Shehata – bas för ett oerhört pressat landslag som inlett kvalet med en poäng på två matcher – satt i samma båt, sa samma saker, har fått backa på samma sätt. Många har krävt hans avgång efter att han ställt sig på regimens sida under revolutionen.

– Jag stöttade Mubarak under demonstrationerna för att lugna ner idrottsmiljön i Egypten så att ligaspelet kunde återupptas. Jag var inte emot demonstranterna.

En revolution levs i presens men skrivs i imperfekt, historieskrivningen (väst gillar berättelsen om de sociala medierna, vi gillar berättelsen om fotbollsfans, historiematerialisterna gillar berättelsen om klasskamp, Carl Bildt gillar… olja?) är kampen efter kampen.

Men om vi fortsätter med fotbollen?

Det är ju, först och främst, omöjligt att separera staten och makten från fotbollen i Egypten. Väldigt många klubbar ägs helt eller delvis av statliga organ. Polisen och armén har sina egna lag. Ministrar sitter som presidenter i klubbarna.

Erik Niva skrev häromveckan om Gadaffi och fotbollen. Hosni Mubarak var inte dummare eller mindre än att han slog sina lovar kring mittcirkeln han också. När Egypten blev afrikanska mästare i fjol tog Mubarak emot vinnarna vid regeringsbyggnaden, och poserade som en i laget. Hans söner reste med guldplanet hem från Angola. Folket jublade då, samma folk sänkte honom nu.

Och fotbollens folk var där nu också. Ultrás från Al-Ahly och Zamalek var, med sin fungerande cell-organisation, några av de mest drivande grupperna kring Tahrir-torget. Och medan en del ledare hukade klev andra fram.

Nader El-Sayed var länge Egyptens bäste målvakt. När han slutade för tre år sedan fick han medaljer, det spelades hyllningsmatcher, och landslagskaptenen Ahmed Hassan (mittfältaren som snart kommer att bli världens meste landslagsman) höll ett hjärtligt anförande.

– Nader är en underbar människa. Han har en hög moral, vilket är viktigare än fotbollen.

En av alla som deltog i avtackningen var målvakten som var Nader Al-Sayeds unge reserv under tiden i Zamalek.

– Jag är väldigt stolt över att vara här och jag är så glad för hans skull. Han är proffsig, lugn, osjälvisk och ärlig, sa Rami Shaaban.

Efter karriären har Nader tagit den korta väg som väldigt många prisbelönta, populära, utåtriktade fotbollsproffs tar. Han började jobba med media, med tv. När Tahrir började själva så tog han sig dit för att vara med.

– Jag skulle säga att mitt deltagande i proteströrelsen var i egenskap av barn till det egyptiska folket, inte i egenskap av idrottsman eller journalist. Man får inte glömma att det är de här demonstranterna som gjorde mig till någon. Jag använde tillfället till att rikta mig till arabiska ledare i allmänhet och säga åt dem att de inte får glömma varifrån de kommer, berättar Nader för Le Buteur.

Han var inte ensam fotbollslegendar på Tahrir. Geniet Mohamed Aboutreika var, sent och efter många om och men, också där.

– Ja, Aboutreika anslöt till demonstranterna när Mubarak störtades. Och det var fler journalister där också. Men de flesta idrottare antog en neutral position. Andra valde att lita på det politiska systemet, men man kan inte anklaga dem för det. Vi måste respektera deras hållning och deras åsikter.

Ni minns scenerna från när Egypten och Algeriet VM-kvalade mot varandra i förfjol. Stenkastningen, hetsen, våldsamheterna, journalister som slogs på pressläktaren, det oresonliga hatet från två håll, de politiska följderna när ambassadörer kallades hem, regeringar som protesterade.

När revoluten började i Algeriet kritiserades protestanterna först i egyptiska medier. Nader Al-Sayed kommenterar det också.

– Låt mig vara tydlig: Pressen representerar varken Egypten eller egyptierna. Det är samma journalister som kritiserade demonstranterna på Tahrir-torget. Jag ska inte förneka att det verkligen påverkat oss, för martyrerna i Algeriet är, precis som våra, vår stolthet och de befinner sig nu i en bättre värld än vår. Det algeriska folket är ett exempel på kamp mot kolonialismen och de har en speciell plats i hjärtat hos alla egyptier och araber.

På andra sidan Tahrir börjar bollen rulla igen. Det har till och med pratats om en revolutionsmatch mellan Algeriet och Egypten, en årligt återkommande landskamp för att hylla revolutionen.

Al-Sayed pratar om andra saker som är viktigare, om vikten av en ny arabisk identitet för ett nytt Egypten. Andra intressen drar åt andra håll. Ett folk ska formulera vilka de är, vad de står för, vilka de vill bli.

Vilken del fotbollen har i det arbetet vet ingen än. Ligan (Zamalek leder) verkar dra igång igen i april, tills dess får klubbarna spela träningsmatcher.

Al-Ahlys slog division II-laget Tersana med 4–1 i den första träningsmatchen, Aboutreika gjorde mål som vanligt, men det intressantaste var läktarna. Ahlawy Ultrás sjöng nationalistiska sånger, de hyllade martyrerna som dött under revolutionen, de höll upp gigantiska banderoller.

En skribent på debattforumet Comment Middle East översatte den tydligaste, den som var riktad mot klubben och spelarna:

Vart ni än åkte så följde vi med er. När vi revolterade såg vi inte till er någonstans.

/Simon Bank

Så gick fem bloggdagar och kommer aldrig åter.

Under den tiden har bland annat Zlatan Ibrahimovic jabbat till i Milano, Henok Goitom har räddat poäng mot Atlético Madrid och Pelle Nilsson har nickat upp i Nürnberg i kampen om Europaplatserna. Men den viktigaste svenskinsatsen i fotbollsvärlden – den kom från en 19-åring från Lindängen i Malmö.

***

Såhär var det nämligen. I slutet av förra veckan spelade det palestinska OS-landslaget kvalmatch mot Thailand, hemma på Faisal Al-Hussein-stadion i Al-Ram.

Och ifall det behöver förtydligas – det var den sista delen av föregående mening som var verkligt viktig. Det här var den första officiella tävlingslandskampen som spelades på Västbanken sedan 1948, då staten Israel upprättades.
– Vi försöker exponera den palestinska saken för världen genom idrottens etik och värderingar. Fotbollen kan bana väg till statsstatus för Palestina, säger Jibril Rajoud.

Numera är Jibril Rajoud det palestinska fotbollsförbundets ordförande. Innan dess ledde han den palestinska säkerhetstjänsten. Innan dess var han terrorist, i alla fall ifall du accepterar den israeliska definitionen. Han avtjänade 17 år i fängelse, efter att ha kastat en granat mot en israelisk stridsvagn som 17-åring.
– När jag satt i fängelset var idrotten en viktig anledning till att jag kunde behålla tron, en tro på att människor kunde enas, världen kunde förändras och att mitt folk kan få frihet från ockupationen. Världen kommer att se annorlunda på Palestina från och med nu. Det här är en ny nivå på vägen mot frihet och självständighet.

Förberedelserna för den palestinska landslagstruppen var långt ifrån optimala. Ungefär hälften av de uttagna spelarna kom från Gaza-remsan. Bara fyra av dem släpptes in till Västbanken för att delta i matchen; ett halvdussin hölls kvar vid gränsen av de israeliska säkerhetsstyrkorna.

Vägen var både längre och enklare för Hicham Ali. Han är en 19-årig skåning med palestinska föräldrar som kom till Sverige i början av 1980-talet. I vanliga fall spelar han med Malmö FF:s juniorlag – men nu spelade han plötsligt en av årtiondets mest symbolladdade fotbollsmatcher ett helt folks förhoppningar på sina axlar.

Drygt 20 000 åskådare pressade sig in på Faisal Al-Hussein-stadion, arenaområdet som användes som israelisk stridsvagnsdepå så sent som för fyra år sedan. Bland dem fanns bland annat det asiatiska fotbollsförbundets ordförande och stora delar av Palestinas politiska elit. Ytterligare 10 000 trängdes vid en storbildsskärm strax utanför.

Matchen gick till straffar. Hicham Ali satte sin – men Palestina förlorade.
– Det var en politisk seger. Jag önskar bara att det hade varit en fotbollsseger också, konstaterade Palestinas förbundskapten Mokhatar Tilili.
– Vi vann matchen innan den ens hade startat, sa premiärministern Salam Fayyad.

***

För Hicham Ali var det här givetvis ett stort äventyr, som han berättar om här och här.
– Klart det var viktigt. De ville visa hela världen att det inte bara är krig och så. Man hade jobbat extremt hårt för att det skulle gå bra. Thailändarenas ledare sa att de bara hört om krig och bråk och var nästan lite chockade nu. De kände sig så väl bemötta, trodde inte att fotboll var så stort och viktigt i Palestina.

Nu är Hicham Ali tillbaka i Malmö, där han närmast är på väg att lånas ut från Malmö FF till FC Rosengård. Häromdagen var han även tillbaka på fotbollsplanen igen. Han gjorde en halvlek för FC Rosengård i träningsmatchen mot Division Två-laget BK Olympic.

Det blev 1-1.

/Erik Niva

Eftersom det sagts mig att vissa av er skolkade igår kväll när vi satt och gick igenom dagens italienska fotboll och tittade på Parma–Napoli i TV4 Sport.

Två timmars kvarsittning och tjuge Ave Maria så får ni gå vidare med era liv.

Ja, och så lite obligatorisk läsning då.

Francesco Totti var dagens man i Rom, på alla sätt ni kan tänka er. Det visste ni redan. Han rör sig som en gammal ångbåt, ännu mer nu för tiden, men så länge som han dunkar in frisparkar och straffar (och Lazio-spelare) så kommer romanisti över hela världen att kräva att han fortsätter leda det där gamla Magica. Om han så ska göra det i formalin. Igår avgjorde han il derby, något det var längesen han gjorde sist, och det fina var förstås hur han firade det.

Många av er vet det redan, men om så blott en av er missat det så måste det berättas och återberättas.

För nio år sen, 2002, hade Francesco just träffat sin Ilary. Hon var rätt ointresserad av det här med fotboll – och hon var laziale – och hon var väl inte helt såld på den där snygge pojkspolingen heller. Men så kom derbyt, ni vet det där derbyt när Montella gjorde sin poker, sina fyra mål. Det är det som alla minns, att Montella vräkte in mål, men det sista Roma-målet gjordes av Totti. 5–1, och han firade med att visa en t-shirt med texten 6 Unica. Sei Unica – Du är den enda.

Klart de blev ihop.

Klart de blev fotbollsvärldens allra sötaste, vackraste par.

Så har de varit i närapå exakt nio år, och igår var det derby igen. Ilary satt på läktaren, Francesco tvingade tiden och förfallet – sitt eget och Romas – till respit, och avgjorde med sina två mål.

När han gick av planen visade han en ny t-shirt:

6 Sempre Unica.

Du är för alltid den enda.

Och nu tror jag att jag gråter lite igen.

Ha en fin vecka, hörni.

/Simon Bank

Den största och bästa icke-händelsen i mitt liv.

Den mest bejublade torftighetsmatch som någonsin spelats på White Hart Lane.

Det här var ju inte det Tottenham jag gillar att romantisera. Ingen enda av våra offensiva, bollskickliga spelare presterade på normalnivå, och som konsekvens av både det och en oväntat försiktig grundtaktik fick jag se ett mer försvarsinriktat Spurs än jag någonsin tidigare sett under Harry Redknapp. Vi kom att luta oss mot en gyllene defensivtriangel Sandro, William Gallas och Michael Dawson; en 21-årig brasse, en fiendedesertör och en klubbikon.

Det här var ju inte det Tottenham jag gillar att romantisera – och tur var väl det. Det här var ett Spurs som nu klarat av att stå tå-mot-tå mot de sjufaldiga Europamästarna från AC Milan i två hela matcher utan att släppa in ett enda mål.

Konstiga tider.

Precis nu ser jag att Simon Bank nyss författat ett matchinlägg – nej, vi orkar sällan gå igenom vem som gör vad – så jag hejdar mig här och rekommenderar en scrollning för en mer utförlig analys. Jag lämnar er med en skröna från de där mörka tiderna som jag på många sätt hade betydligt lättare att förstå mig på.

I omspelet av ligacupsemifinalen 1987 ledde Tottenham med 1-0 mot Arsenal på den här arenan med tio minuter kvar att spela. Det slutade 1-2. David Rocastle fullbordade vändningen i den 90:e minuten.

Efter slutsignalen skickade Tottenhams ordförande Irving Scholar in en låda champagne i Arsenals omklädningsrum. De rödvita blev smått chockade över den oväntat storsinta gesten.
– Irving, du är en genuint fantastisk förlorare, konstaterade en häpen David Dein, vice-ordförande i Arsenal.
Scholar konstaterade lakoniskt.
– Jag har fått mycket träning.

Nästan 25 år senare har vi nu tränat tillräckligt på den ädla konsten att förlora. Det är dags att vi lär oss hur man uppför sig som vinnare. Förhoppningsvis ger övning färdighet.

/Erik Niva

Last eight.

Ett White Hart Lane där varenda jävel tittar in i ögonen på den som står bredvid, över, under, framför för att se att det verkligen är sant, att det verkligen har hänt. Fånskratt, fånskrik, det är som att vi lär oss nya sätt att skrika var och varannan vecka med den här klubben nu för tiden.

Hur det känns? Hur det känns att vinna? Hur det känns att vara i kvartsfinal i världens största fotbollsturnering?

Jo, det ska jag tala om. Det känns som att trampa runt som en teletubby och upptäcka världens allra mest basala beståndsdelar med en sockerhög bäbis totala förtjusning:
– Åh. EN DÖRR!
– Tada! En KLOCKA!
– Hihihihihi. En BRASILIANSK INNERMITTFÄLTSBJÄSSE!

Jag ska inte plåga ut er med en historisk och känslomässig bakgrund som vi redan tragglat till förbannelse här. När vi satt och pastaladdade inför matchen kom vi på fullaste allvar fram till att det egentligen hade varit bättre att förlora på San Siro, att 2–1 till Milan hade varit det ideala resultatet att ha med sig hit till WHL. När vi hunnit halvvägs ut till N17 så var vi bara mer övertygade om att det verkligen stämde. 

Men vi släpper det. Låt mig bara konstatera att om jag någonsin glömmer varför jag älskar den här sporten så kan jag alltid återvända till den här kvällen.

Så. Vad var det vi såg?

För att göra det hela enkelt: Tottenham är vidare eftersom de var bättre på att spela italienskt än vad Milan var på att spela brittiskt.

Vi hade ju fel i allt, som vanligt. Det enda vi visste med säkerhet var att Spurs skulle komma farande ur startblocken och att Milans bästa chans var de snabba omställningarna på Pato. Det enda vi var helt övertygade om var att Spurs aldrig någonsin skulle kunna spela 0–0.

Kunde de visst.

Milan var helt okej. De var bättre på att vara bollförande, men de hade svårt att driva upp tempo och de var usla i straffområdet (Zlatan hade, precis som i Barcelonas Inter-match i fjol, svårt att hitta vettiga avslut). De gjorde en taktiskt och mentalt patetisk första halvlek hemma på San Siro, även om det var 0–0 efter den så var det där de gav bort initiativet i det här mötet.

Tottenham, som inverterat hela sin identitet på så många sätt nu, var bättre som lag än som individer. Sandro var en jätte, Dawson gjorde ett fantomjobb i ryggen på Pato, men Luka Modrić var blek och kantspelarna som skulle hota Milans vekaste punkt klarade inte riktigt av det.

Så då sket Harry Redknapp helt enkelt i det. Han plockade fram reservdelarna från den gamla Spurs-bussen som stod parkerad på Stamford Bridge häromåret, putsade upp dem och satte in en kontinental elegans.

Tottenham sjönk hem, tätade mittfält, stängde spelvägar. Det kändes förstås fullkomligt vidrigt, men riktigt, riktigt farligt var det aldrig. Tottenham taktikspelade bort AC Milan, och den som följt de två klubbarna de senaste 50 åren förstås ju att det är en alldeles orimlig tanke. Men det gick, och det bevisar inte bara en transformering som rör Tottenham, utan förstärker också trenden att resten av världen lärt sig så mycket av Italien, medan Italien lärt sig alldeles för lite av resten av världen.

Tottenham kunde byta spel. Milan kunde det inte.

Last eight: Barcelona, Schalke, Sjakhtar Donetsk, Tottenham Hotspur Football Club.

Om jag drömmer så låt mig i alla fall sova ut riktigt länge.

/Simon Bank

En viktig dag på flera sätt.

Jag ska inte påstå att det här är den största matchen i Tottenhams moderna historia, men det är bra jävla nära. Åttondelsfinal eller inte – för en klubb som inte deltagit i Europacupen på 50 år är hela den globala Champions League-paketeringen alltjämt unik. Nu är det inte bara vi själva som bryr sig längre.

Just ikväll kretsar hela den stora fotbollsvärlden runt White Hart Lane.

Vi har våra cupfinaler och Man City-matchen från i våras – men sedan jag började följa den här klubben i mitten av 1980-talet kan jag bara peka på en enda match som föregåtts av mer upptrissad stämning. Det är FA Cup-semifinalen 1991, då vi skulle möta Arsenal på Wembley inför den största publik som någonsin sett ett North London Derby – och klubbens ekonomiska problem var så allvarliga att det fanns en högst verklig risk att Tottenham Hotspur FC skulle upphöra att existera vid förlust.

Jag skulle även hålla 5-1-semin mot Arsenal från 2008 som en större match än den som spelas ikväll, men det är en status som vuxit fram med tiden, allt eftersom det blivit uppenbart att det där var Vändpunktsmatchen. Det var kvällen då vi kastade av oss den decennietunga förlorarfilten, kvällen då Tottenham Hotspur till sist blev en storklubb igen.

Eller?

För egen del har jag inte klarat av den där mentala omställningen. De som följer det jag skriver vet att jag regelmässigt tippar Spurs-förlust inför de allra flesta stormatcher. Jag vet att det finns de som stör sig på det – men det handlar inte om något martyrbyggande effektsökeri eller ens någon garderande försvarsmekanism. Några få säsongers framgångar slår inte ut 25 år av fiaskon. Det man lär sig under uppväxten tar man med sig i livet, och under alla mina formbara uppväxtår bultades loserkänslan så djupt in i min Tottenham-själ att jag befarar att den aldrig kommer att släppa taget.

Som tur är var aldrig Rafael van der Vaart med om att förlora med 7-1 på St James’ Park.

Men det är konstigt, det där. Spelartrupper byts ut mest hela tiden och traumatiserade supportrar spelar inga matcher. Ändå förblir en klubbmentalitet så surmulet svår att förändra i grunden, hur långt Harry Redknapp än har kommit med sin hembyggda hopkokspsykologi. Min ärliga uppfattning är att du hade kunnat klä exakt samma spelare i röda tröjor, kalla dem för Manchester United och flytta matchen till Old Trafford – och de hade haft betydligt större chans att säkra avancemanget. Intellektuellt är jag ändå fullt mottaglig för staplarna av argument som gör Tottenham till klara favoriter ikväll, emotionellt kan jag bara inte ta till mig dem. Och fotboll är som bekant en sport där hjärtat alltid vinner över hjärnan.

På akademikerpråk antar jag att förklaringen hade formulerats som att all praktisk empiri jag utsatts för har skapat ett automatiserat beteende, en ryggmärgsreflex jag inte kan bemästra. Inom den så kallade lyckoforskningen talas det om att det med tiden grävs olika tankekanaler i hjärnan, och att det därför är oerhört trögt att börja tänka positivt ifall hela dräneringssystemet länge varit inställd på negativa utlopp. Sätter du en pistol mot min tinning och förkunnar att jag blir arkebuserad om jag tippar fel – då säger jag att Milan går vidare ikväll. Mina hjärntrådar är tydligen kopplade på ett sätt som gör att jag är fysiskt kapabel att tänka på annat sätt.

0-1 (8) Pato. 1-1 (63) Crouch. 1-2 (90+4) Ibrahimovic.

Prove me wrong. Please.

/Erik Niva

Jag känner inte Anton Hysén. Jag har, såvitt jag vet, aldrig ens träffat Anton Hysén. Jag vet inte vilken sorts kille Anton Hysén är.

Jag vet bara att jag längtat efter någon som honom väldigt länge.

Glenns lillgrabb, Tobbes lillebrorsa, har precis sparkat in en blytung garderobsdörr, och det är en spark som är värd mer än alla skott som skjutits på allsvenska planer de senaste åren. Det finns så många svenska fotbollsspelare som är skickliga på att springa snabbt och snyggt längs färdigritade kartor, men det finns så oerhört få som lyckas rita sina egna.

Zlatan Ibrahimović har gjort det. Han har blivit något ingen varit förut, representerat något som ingen annan gjort på samma sätt förut. Zlatan har ägnat hela sitt liv åt att utmana en inrökt självbild av svenskheten innanför och utanför sidlinjerna, och han har vunnit. Sverige med Zlatan är inte samma sak som Sverige hade varit utan Zlatan.

Anton Hysén? Han sparkar in en garderobsdörr, och utmanar en straight manlighetskult inom svensk fotboll.

Varför det är viktigt?

Jag blir uppriktigt förbannad varje gång någon på allvar ställer den frågan.

Det har funnits tusentals svenska landslagsspelare i fotboll de senaste 103 åren, men inte en enda som öppet varit något annat än heterosexuell. Det har funnits tiotusentals svenska elitfotbollsspelare de senaste 86 åren, men inte en enda som öppet varit något annat än heterosexuell.

Den dörren har stått där den stått. Vägt vad den vägt.

– Men… det spelar väl fan ingen roll vilken sexualitet spelare har? Det är väl en privatsak?

Alldeles riktigt. Men om det inte spelat någon roll – varför har då ingen kunnat berätta om det? Varför har då ingen bög i svensk fotbolls historia kunnat svara ärligt i en faktaruta? ”Familj: Pojkvän”. Eller, ännu värre, har det kanske till och med varit så att bögar rensats bort redan innan vi kommit så långt? Redan före senioråldern? Innan elitsatsningen tar fart?

– Det är ju helt sjukt, säger Anton Hysén i Offside. Det är så fucked up alltihop. Var fan är alla andra?

Jag har skrivit om det här i många år (bland annat här, här, här, här och här), om att fotbollen inte kan kalla sig demokratisk eller ens folksport så länge som den är så uppenbart exkluderande. Eftersom det är så tidigt, och eftersom det inte finns något behov av att jag packar om samma åsikter en gång till, så kan jag lika gärna citera vad jag skrev i somras, i samband med Mårten Svedbergs teatermonolog Fotbollsbögen:

Det finns inga bögar i fotbollen.

Om det finns bögar i fotbollen så är de inte öppna med sin läggning.

Och fotbollen tycker fortfarande, år 2010, inte att den är homo­fobisk. Den tycker att den är demokratisk, fostrande, inkluderande, humanistisk. 600 manliga elit-spelare, noll öppet homosexuella. Det ser exakt likadant ut i alla andra länder, men de ledande går i de allra flesta fall runt och är självgott övertygade om att det inte finns något problem.

Vi hatar ju inte bögar.

Vi är ju inte ens rädda för bögar.

Och det är där som själva knäckfrågan finns, den stora gåtan som fotbollen måste ventilera innan den kan kalla sig själv demokratisk:

Kan en miljö utan homofober ändå vara homofobisk?

Under alla de år jag spelat fotboll – och jag gör det fortfarande – har jag gjort det i underbara manliga kollektiv. Öppna, snälla, generösa, vänliga, omtänksamma, utan penalistiska inslag och utan någon stenhård jargong. Om någon hade frågat spelarna och ledarna i alla de där lagen om det skulle vara ett problem att ha en öppen bög i laget hade alla svarat nej, utan att tveka. I de enkäter som gjorts med spelare och ledare i allsvenskan har så gott som alla svarat på precis samma sätt.

Vi har inga problem med bögar, alltså finns det inget problem.

Men utanförskapet formuleras inte på några rader eller med ideologiska program, det sipprar runt i omklädningsrummens blodomlopp, i oskyldig jargong som hela tiden förstärker en exklusivt manlig, straight identitet. Den som står på insidan och tittar ut kan tycka att frågan om sexualitet är en icke-fråga, att den aldrig behöver tas upp eftersom den inte ska betyda något. Den åsikten är ett privilegium som tonårsgrabben som hela tiden, mellan raderna och i samtalens skarvar, får veta att han står utanför den självklara normen inte kan unna sig.

Eftersom det inte finns några öppna svenska elitspelare finns det heller inga berättelser från andra sidan normen.

Anton Hysén har gjort u-landskamper, men han är varken elitspelare eller landslagsman idag. Men idag berättar han från andra sidan normen. Från sidan Bögjävel, från sidan Annorlunda, från den sida som ska vara en del fotbollen – den vanligaste grupp som en ung man kan tillhöra i Sverige – fmen som under hundra års tid saknat det viktigaste som finns för en ung man: Någon att identifiera sig med, någon som säger att man hör hemma, att man inte är ensam.
Anton är annorlunda, men han ställer sig upp och berättar om det. Jag känner honom inte, jag har aldrig träffat honom, men jag har längtat efter någon som honom väldigt länge.
För två år sedan skrev jag en text om hur hans farsa vågade ställa sig upp och berätta om en annan erfarenhet från fotbollskultens skuggsida: Glenn Hysén var trygg, rak och stark nog för att berätta hur det känns för en gammal stjärna att gå till arbetsförmedlingen och gå på A-kassa. Jag vet inte vad det är med familjen Hysén, men någonstans i deras sätt att vara och leva har de bestämt sig för att se sig själva i spegeln utan att vika undan blicken en sekund. Anton Hysén är fotbollsspelare och bög – och det jag skrev om Glenn då kan jag lika gärna skriva om Anton idag:

Ingen jävel berättar hur det känns, så ingen kan vara förberedd.

Men han lyfter på locket utan spår av vare sig bitterhet eller självömkan. Han står mitt i ett väldigt dåligt kartlagt mentalt landskap och berättar precis vad han ser.

Jag tror inte att det kostar honom ett dugg. Det betyder inte att det inte är värt något.

/Simon Bank

Inför matchen-presskonferensen med Cesc Fàbregas blev egendomlig på ett förutsägbart sätt. Frågorna studsade mot honom på olika språk – engelska, spanska, katalanska – men var alla egentligen bara variationer på ett och samma tema. Cesc Fàbregas skulle spela sin första tävlingsmatch på Camp Nou, och alla ville prata om det, tolka det, vrida och vända på det.

Det gick några vändor innan Fàbregas själv hade fått nog och bet ifrån:
– Jag är väldigt trött på att alla andra ska berätta för mig hur jag känner, eftersom de inte har en aning om det. Jag vill vinna för Arsenal. That’s it.

Jag förstår ju att han säger så och att han upplever sig trängd av hela situationen, men nej… That’s not it. Cesc Fàbregas var bara nio månader gammal när hans farfar Àlex tog med honom till Camp Nou för första gången. Det var något naturligt, något självklart, något som ingick i uppfostran. En hel drös av hans släktingar går fortfarande på varje hemmamatch, och Cesc själv har också kvar sin säsongsbiljett. Han har bara lånat ut den till släkt och vänner tills den dagen då han kan börja utnyttja den igen.

Den 11 november 1997 gjorde han sin första match i den blåröda tröjan. Han var 10 år gammal då, och hade åkt de fyra milen in till den stora staden från uppväxtens Arenys de Mar.

Några år senare hade han dragis in i en av de där tuffa tonårsperioderna som kan få en ung fotbollstalang att tappa tråden. Hans föräldrar gick igenom en skilsmässa, och den extremt familjekära Fàbregas hade svårt att fokusera på fotbollen. Ungdomstränaren Rodolfo Borrell kallade in honom på sitt kontor, men hann knappt börja prata innan den 14-årige Fàbregas bröt ihop i tårar. Då spelade Borrell ut sitt trumfkort. Han hade förberett en present, en Barcelona-tröja med nummer fyra på ryggen och en personlig hälsning från mannen som mytologiserat just den där tröjan – Pep Guardiola.
– En dag är det du som är Barcelonas nummer fyra.

Cesc Fàbregas har fortfarande kvar den där tröjan, inramad och allt.

När turbulensen runt hans framtid var som allra mest intensiv i somras gjorde Fàbregas en intervju med ett spanskt magasin – DiR Emotions – där han redogjorde för sina alltmer motstridiga känslor.
– Jag kommer från Barcelona. Jag är medlem i klubben, precis som min farfar, min pappa, min farbror och mina kusiner. Jag har levt med de är färgerna sedan jag var ett litet barn. Jag är katalan, jag är från Arenys och jag har vuxit upp på La Masia. Men jag är också Arsenals kapten, a Gunner. Det är här jag har skapats som spelare och mognat som person.

Några få dagar efter att den där intervjun publicerats tog den nyblivne världsmästaren Cesc emot stadens nycklar av borgmästaren hemma i Arenys de Mar. Hela släkten satt på första bänkraden under en känslosam ceremoni. Det hölls storvulna tal, och det visades bilder av en ung Fàbregas i Barcelona-tröja. När huvudpersonen själv skulle tacka för äran så valde han att prata om sin farfar, om alla gånger de varit på Camp Nou tillsammans och hur mycket han hade att tacka honom för – och då kom också tårarna.

Farfar Fàbregas gick bort hösten 2009, efter en tids sjukdom. Han begravdes i Barcelonas klubbfärger. Några få timmar efter att han fått dödsbudet gick ändå Cesc ut och spelade Champions League-match för Arsenal.

Ingen behöver någonsin tvivla på hans professionalism och hans lojalitet gentemot Arsenal. Men ingen kan heller inbilla sig att åttondelsfinalen ikväll bara är en vanlig match i mängden för honom.

/Erik Niva

Fotbollsspelare är ju den nya tidens upptäckare, eller i alla fall 2000-talets mest eftertraktade gästarbetare. Det finns ingen plats på jorden där du inte hittar en brasiliansk vänsterforward i den lokala högstaligan, och det finns inget land du inte kan få en glimt av insyn i genom att lyssna på de invärvade mittbackarna.

Som påfyllning efter det förra inlägget – ett sammanfattande svep av de intervjuer som fotbollsfolk med erfarenhet av Libyen givit de senaste veckorna.

***

Nordine Sam är en Strasbourg-fostrad försvarare med fransk-algeriskt ursprung. Det senaste året har han tillhört Benghazi-klubben Al-Nasr, och har alltså bott och verkat i staden som numera mest är känt som frihetskrigarnas centrum.
– Det sades att invånarna i staden var de som Gaddafi var allra hårdast mot, det var de allra mest eftersatta. Och i enskildhet gick det absolut att känna känslan av raseri. Men nu ska jag säga något viktigt: Jag har rest runt mycket i världen, och invånarna i den staden är de mest varmhjärtade, välkomnande människor jag någonsin har träffat på. Exceptionella. Till och med bortafansen blev varmt välkomnade till staden.
* Såg du revolutionen komma?
– Inte alls. Jag hade ju till och med tagit med min fru och dotter från Frankrike. Visst, mellan skål och vägg sa ju folk att de hade fått nog, men jag trodde aldrig någonsin att det skulle explodera. Inte ens när det brakade loss i Tunisien och Egypten hade jag inte förutspått det här för Libyen. Jag hade känslan av att Gaddafi styrde med en så hård järnhand att det skulle vara omöjligt.
* Vad kommer allt det här att innebära?
– Goda saker för folket. Tidigare sa de: ”Egentligen är vi ett rikt land. Vi har olja, gas…”. Och det är sant, precis som det är sant att man aldrig ser till de rikedomarna i vardagen. Bortsett från några få stora motorvägar finns det bara jordvägar. Och man måste ju också förstå att Libyen är på en annan religiös nivå än det övriga Nordafrika. Det är strikt, mer som Saudiarabien. På fritiden finns inget att göra. Inga discon, ingen bowling, ingen bio – inte ett skit. Och man insåg snart att det här var ett land där man höll käften. Öppnade man munnen en gång fanns risken att man aldrig gjorde det igen.

***

I portugisiska Beira-Mar finns en mittfältare som heter Djamal Mahamat. Han är född i Libyen av en mamma från Tchad och en pappa från Nigeria. Han är uppvuxen i Frankrike, men bortsett från några provspelsvändor i Bradford och Hartlepool har han tillbringat hela sin proffstid i Portugal.

Han är i alla fall en libysk landslagsman som har haft diskussioner med Gaddafi-klanen om att flytta tillbaka till Tripoli – och han har en annan bild av landet och dess regenter.
– Det är inget fel med Libyen. Det är fritt, lugnt. Vi pratar om diktaturer, men för mig är det en kille som Sarkozy som är en modern diktator. Det är televisionen som lurar folk, och det är samma sak med Libyen som med Iran. Jag var nyss där i tre veckor, och fick ingen skit någonstans ifrån. Folk snackar utan att veta vad de pratar om, utifrån vad de ser på tv. Man måste uppleva saker innan man pratar om dem.

***

Djamal får stöd av den väderbitne målvakten Luis de Agustini. Han är född och fostrad i Uruguay, men efter flytten till Tripoli 2002 erbjöds han ett libyskt pass och har idag gjort ett dussintal landskamper för de gröna. Han har träffat överste Muammar Gaddafi, och beskriver honom som ”en bra kille”.
– Gaddafi har gjort mycket för landet. Skatten är låg, men vattnet är gratis. Och landet har förändrats, det har öppnat dörren för utlänningar. De vill göra Libyen till ett nytt Dubai. Jag träffade honom, och han var en bra kille som ville att hans land skulle vara fritt på alla sätt. De hade inga problem med någon, inte ens USA.
Och turbulensen? Överdriven, enligt De Augustini .Han har pratat med vänner i Tripoli som beskriver det som att 80 procent av folket alltjämt står bakom Gaddafi.
– Enligt dem är allt normalt. De tar sina barn till skolorna på morgnarna, och hämtar dem på eftermiddagarna utan problem.

***

En av Libyens färskaste landslagsmän heter Éamon Zayed och spelar för Derry City. Han är en anfallare med pappa från Libyen, men som själv är född och uppvuxen på Irland. 
– Jag har spelat för Irland på U21-nivå, men visste att jag aldrig skulle komma i närheten av a-landslaget. Därför tog jag chansen när Libyen hörde av sig. I oktober tränade jag med truppen i fyra dagar inför en landskamp mot Zambia, och under halvtidsvilan blev jag presenterad på innerplan. Det var en fantastisk upplevelse, 40 000 åskådare där som sjöng mitt namn. När man kommer från Sporting Fingal är det en rätt stor förändring att plötsligt ha 40 000 som sjunger för dig.

Nu vet inte Zayed ifall han någonsin kommer att få göra en andra a-landskamp.
– Libyen kan vara ett rätt skrämmande ställe, och själv trodde jag att folket där skulle vara för rädda för att protestera. Hela min pappas familj finns i Tripoli, och enligt honom så skjuter regeringsstyrkorna ner i folkmassorna från sina helikoptrar. Det kommer att bli svårt för dem att hålla sig borta från protesterna, och så länge protesterna fortsätter kommer tyvärr många fler att dö.

***

Kanske är den allra mest belysande intervjun en som jag får mig tillskickad via kommentatorsfältet. Patrick Mboma tillhör Kameruns främsta spelare genom tiderna, och användes som dragplåster av Saadi Gaddafi när den senare bytte klubb från Al-Ahly till Al-Ittihad i början av millenniet.
– Han leker med människor som han leker med leksaker, han har väldigt liten respekt för människor. Jag behandlades väldigt illa. Det gick väldigt fel för mig och min familj. Jag hann inte ens vara två timmar i landet innan jag insåg att de enda bilderna som existerade var de på ”Ledaren”. Jag var chockad. Skulle jag lämna landet behövde jag tillstånd, och så fort jag skulle spela för Kameruns landslag glömde klubben givetvis tillståndet. Folk var rädda att uttrycka sig, att lyfta ens ett finger. Det spred sig hela vägen ner till planen. Jag förväntades passa varenda boll till Saadi.
* Hade du kontakt med Muammar Gaddafi eller bara med Saadi?
– Bara med sonen, men han var minst lika skräckinjagande som sin far. Han kunde ta en Boeing för att diskutera ett tränaruppdrag med en coach. Rikedomarna var svindlande, och klanen Gaddafi hade förlorat all kontakt med verkligheten. Jag fick bo i ett 800 kvadrameter stort hus, fullt av marmor och med en trädgård som var flera hektar stor. Bredvid mig bodde folk i ghetton. Vi pratar om människor som har torterat ett folk. Jag trodde aldrig att libyerna skulle våga resa sig mot Gaddafi.

/Erik Niva 

Det finns en historia att berätta om familjen Gaddafi och fotbollen, men det är inte den som cirkulerat i europeiska medier under den senaste veckan.
Den skrockarskrönan går ju ut på att det inte finns någon hejd på eländet för ledaren Muammar Gaddafi. Inte nog med upproret i Libyen – hans älskade Everton åkte ju dessutom ur FA-cupen efter en oväntat hemmaförlust mot Reading.
Dels är den irrelevant, dels är den inkorrekt.
Muammar Gaddafi struntar fullständigt i Everton. I grund och botten avskyr han fotboll. Redan i slutet av 1970-talet stängde han ner allt spel i landets högsta divisioner.
Hans huvudsakliga hållning var att fotbollen passiviserade folket.
– Fotbollsklubbarna är giriga sociala institutioner. De förvandlar fansen till en skock idioter, raljerade Gaddafi.
Samtidigt blev hans egen lilla son alltmer fotbollstokig. Enligt den brittiske parlamentsledamoten Daniel Kawczynski – som skrivit biografin ”Seeking Gaddafi” – var det nioåringen Saadi Gaddafi som till sist fick sin far att häva fotbollsförbudet, 1982.
•••
I mitten av 1990-talet dominerades den libyska fotbollen fullständigt av en enda man, och han hette just Saadi Gaddafi.
Det hade sina fördelar att vara diktatorson. Utan att förtjäna det gjorde Saadi Gaddafi sig själv till lagkapten för landslaget, och såg dessutom till att vinna priset som Libyens bästa spelare flera gånger. Han gav sig själv en presidentpost i fotbollsförbundet, och tog därtill kontrollen över landets största klubb, Al-Ahly.
Samma maktställning som hans far hade i Libyens politiska liv hade han själv skaffat sig inom fotbollen – men här kom den folkliga resningen snabbare.
Försommaren 1996 mötte Al-Ahly sin eviga huvudstadsrival Al-Ittihad i en avgörande titelmatch på 11 juni-stadion. Givetvis vann Al-Ahly, och naturligtvis gjorde de det efter ett regelvidrigt segermål i slutminuterna.
Själv spelade inte Saadi Gaddafi i matchen, men han satt på läktaren, dirigerade händelseförloppet och såg oklädsamt belåten ut.
Bland publiken vann ilskan över rädslan. De stormade in på planen, skanderade ”Ner med Gaddafi” och ”Ner med ledaren”.
Det var en spontan protest mot envåldshärskarna – fotbollens och livets – och det var ett öppet missnöje som Libyen inte sett på årtionden.
Reaktionen blev lika omedelbar som brutal. Saadi Gaddafis personliga livgarde öppnade eld och sköt skarpt mot den upprörda folkmassan.
Dödssiffran är ännu inte officiellt fastställd, uppges till allt mellan 8 och 50. Efter en veckas mörkläggning kände sig även Gaddafi-regimen tvingad att utlysa landssorg. För en gångs skull hade den förlorat kontrollen.
– Folk är trötta på hur regimen kontrollerar allt, till och med fotbollen. Och i grupp kan människorna här få modet att göra saker de aldrig skulle våga drömma om var och en för sig, sa en anonym dissident till nyhetsbyrån Reuters.
Ledaren Muammar Gaddafi följde såklart händelseförloppet. Han insåg att fotbollen var en ännu starkare kraft än han tidigare förstått.
Han drog några realpolitiska slutsatser om hur den gick att manipulera till sin fördel, men missade den betydligt viktigare indikationen på hur snabbt en uppdämd folkvrede kunde explodera.
 

•••
Några år in på 2000-talet satt så advokaten Gianluca DiCarlo på en italiensk veranda och pratade politik över en kaffe.
– Libyen är inte längre samma land som på 1970-talet. Det har öppnat sig mot världen. Och det är ju inte bara Saadi Gaddafi som kontrollerar det här. Det görs större manövrar både bakom och ovanför honom.
FN-sanktionerna mot Libyen hade nyligen lyfts, och DiCarlo hade fått ett ovanligt uppdrag av det nordafrikanska landets regering. Han skulle företräda en stor libysk satsning på italiensk fotboll, en sorts internationell reklamkampanj med Saadi Gaddafi som frontfigur.
Det var en naturlig plats att börja på. Libyen hade varit en italiensk koloni mellan 1911 och 1947, och bakom kulisserna hade Silvio Berlusconi varit en av få statschefer som upprätthållit kontakten med Gaddafi-klanen under sanktionstiden.
Nu hade den italienske premiärministern åtagit sig rollen som fotbollsagent. Nu hade han hjälpt till att placera Saadi Gaddafi i Serie A-klubben Perugia.
– Berlusconi ringde mig och uppmanade mig att ta in honom. Han sa åt mig att det skulle hjälpa våra relationer med Libyen att ha Gaddafi i laget, oavsett om han spelare bra eller dåligt, berättade dåvarande Perugia-tränaren Serse Cosmi.
Rent fotbollsmässigt gick det inte att få ihop logiken. Gaddafi hade visserligen sina utnämningar som den libyska ligans bäste spelare, men på de fåtaliga videoklipp som cirkulerade tycktes motståndarna avsiktligt dra sig undan så fort han närmade sig.
När det libyska landslaget tog in en utländsk förbundskapten – italienaren Francesco Scoglio – hann han knappt peta diktatorsonen innan han sedan fick sparken.
– De kickade mig eftersom jag inte lät honom spela, inte ens en minut. Men som fotbollsspelare är han värdelös. Med honom i laget förlorade vi. Så fort han försvann så vann vi.
••• 
I april 2004 gjorde Muammar Gaddafi sitt första besök i Europa på 15 år, då han talade inför den Europeiska kommissionen i Bryssel. Han var återupptagen i den internationella gemenskapen.
Fyra dagar senare gjorde en 31-årig Saadi Gaddafi sitt enda framträdande för Perugia. Det råkade komma mot hans absoluta favoritlag, Juventus.
Under ett 15 minuter långt inhopp rörde han bollen två gånger.

Det var den spelmässiga höjdpunkten på ett händelserikt fotbollsprojekt. Under fem års tid fick Gaddafi kontrakt med tre olika Serie A-klubbar – Perugia, Udinese och Sampdoria – men gjorde bara två korta inhopp.
Han bjöd in Diego Maradona till sitt bröllop, och slipade sin teknik under den argentinske världsmästartränaren Carlos Bilardo. Han tog in Ben Johnson för att jobba med sin snabbhet, och blev därefter avstängd för att ha använt den anabola steroiden nandrolon.
Han tog Middlesbrough till Libyen eftersom han gillade Paul Gascoigne, och han såg till att den italienska supercupfinalen mellan Juventus och Parma spelades i Tripoli.
Framlotsad av sina mäktiga medhjälpare köpte han 7,5 procent av aktierna i just Juventus, och fick dem att spela sina Europacupmatcher med det statliga oljebolaget Tamoils logotyp på bröstet.
Och framförallt frontade han en ambitiös satsning för att verkligen sätta Libyen på världskartan igen, en kandidatur för att arrangera VM 2010.
– Vi har en budget på sex miljarder dollar, ett seriöst förslag som förtjänar att vinna, menade Saadi Gaddafi.
•••
Det blev inget VM i Libyen. När den ställdes mot Nelson Mandela och Sydafrika nåddes gränsen för familjen Gaddafis fotbollsdiplomati.
Muammar Gaddafi var besviken till raseriets rand. Här hade han investerat miljardbelopp under flera års tid – och så blev det inte som han tänkt sig.
Diktatorn retirerade till sin ursprungliga 70-talshållning gentemot sporten. På sin nystartade blogg pläderade han återigen för elitfotbollens avskaffande.
– Se upp för hatet, fientligheten och rasismen som fotbollen genererar. Om personen som kom på konceptet med ett världsmästerskap var vid liv idag hade han varit den första att föreslå turneringens upplösning. Han hade hoppats att den skulle skapa harmoni mellan människor. Istället har det visat sig att den sprider och fördjupar hat.
Översten öste på. Fifa ägnade sig åt slaveri och allmänt moraliskt förfall. De motarbetade världens fattiga länder och borde förbjudas.
– Dessutom har medicinsk forskning bevisat att fotbollstokar är de som löper störst risk att drabbas av ångestattacker och psykiska sjukdomar.
Budgeten för fotbollsprojektet drogs ner, Saadi Gaddafi lämnade sin formella post inom fotbollsförbundet. Lite i skymundan fortsatte han ändå jobba för sin dröm om ett stort mästerskap i Libyen.
Och om mindre än två veckor skulle det så vara dags. Då skulle de afrikanska juniormästerskapen inledas i Tripoli, som en försmak inför den stora seniorturneringen 2013. Saadi Gaddafi var tänkt som invigningstalare.
Så sent som förra veckan gav han sina personliga försäkringar om att det var fullt möjligt att spela som planerat.
– I så gott som hela landet är det väldigt lugnt, väldigt säkert. Här i Tripoli är det väldigt tyst och stilla. De allra flesta går till jobbet som vanligt.
Dagen efter intervjun beslutade det afrikanska fotbollsförbundet att flytta turneringen från Libyen.

/Erik Niva