När den italienska publiken buade ut den argentinska nationalsången inför VM-finalen 1990 så var det en lidande Enzo Bearzot som tittade på. Det här var inte hans fotboll.
– Jag skämdes som en tjuv. Det var en ny sorts publik som hade börjat gå på fotbollsmatcherna, och de tänkte inte som mig. Nationalsångerna är heliga.

I en helt annan tid, i en helt annan fotbollsvärld stod en gång en 10-årig Enzo Bearzot på torget i den norditalienska staden Gradisca. Det var den 19 juni, 1938, och han hade sällskap av varenda kotte i staden. Det var VM-final i fotboll, den legendariske kommentatorn Niccolò Carrosio refererade direkt från Paris och ett stort högtalarsystem hade placerats ut på torget. Italien slog Ungern med 4-2 – försvarade sin världsmästartitel – och Gino Colaussi från just Gradisca gjorde två av målen.
– Det var den dagen jag bestämde mig för att ge mitt liv till fotbollen, även om jag visste att min pappa hade föredragit ifall jag blev läkare eller bankman. Det var då jag insåg att fotbollen kunde skänka stor lycka till folket.

Ett av italiensk fotbolls mest klassiska fotografier visar hur Enzo Bearzot spelar det klassiska kortspelet scopa tillsammans med bland annat Dino Zoff. Det är sommaren 1982. De sitter på ett flygplan på väg hem från Spanien, och har VM-bucklan på bordet mellan sig. Den var på väg tillbaka till Italien, för första gången på 44 år.

När slutsignalen gick på VM-finalen i Madrid rusade lagkaptenen Zoff fram till Enzo Bearzot och kysste honom på kinden, utan att säga ett ord. Som förbundskapten hade Bearzot varit utskälld på gränsen till hatad hemma i Italien. Inte längre. Med åren kom han att kalla Zoff för sin ”yngre bror”, och har på äldre dagar beskrivit just det här ögonblicket som hans lyckligaste inom fotbollen.
– Fotbollen har givit mig mycket glädje, och en hel del besvikelser. Men vet ni vad? När jag var en liten pojke som studerade för de katolska salesianerna var jag livrädd för tanken på synden och döden. Efter ett liv med fotbollen är jag inte rädd för något längre. Det är ett stort steg framåt.

Enzo Bearzot somnade in igår kväll, för att aldrig mer vakna igen. Han blev 83 år gammal. Få andra människor har skänkt lika stor lycka till det italienska folket.

/Erik Niva

Idag blir Julio César Falcioni klar som ny tränare för Boca Juniors, och det är givetvis dåliga nyheter.

Det skulle ha varit Diego.

Jag har berört ämnet förr, men det är värt att betona igen. Det allra bästa med Diego Maradona är att han gör så att fotbollen förblir irrationell. Själv vet jag ju med mig att jag egentligen inte borde gilla honom – han ligger så långt ifrån mig på karaktärsskalan som det bara går att komma – men vafan… Det är ju Diego. Känslomänniskan, bråkmakaren, geniet Diego.

När han nu håller på att svinga igen dörren i näsan på det argentinska förbundet – de senaste dagarna har han kallat förbundsordföranden Grondona för ”lögnare” och landslagschefen Bilardo för ”tönt” – återstod en utväg som hade varit bättre än någon annan. Posten som tränare för Boca Juniors har varit vakant i en månad, och Diego Maradona har ju sagt att han ”skulle dö” för chansen att ta över.

Men nej, det blir alltså förre Banfield-coachen Falcioni – och som väntat är det ett beslut som Maradona inte är helt belåten med.
– Det är ett enormt svek från Boca. Jag trodde att de skulle ringa mig, men beslutet har fattats av människor som inte kan skilja en fotboll från en rugbyboll. Men jag kan försäkra alla om att jag en dag kommer att sitta på Bocas bänk.

Och det är klart att jag känner till alla de brister han har som fotbollstränare och visst är det så att bråket med Riquelme har försurat relationen till Boca – men vafan… Det är ju Diego. Det är ju fotboll. Det ska inte bara handla om iskall rationell businesslogik.

Såhär såg det ut när han återvände till La Bombonera, 1995. Och såhär såg det ut när han slutligen tog farväl av sin allra mest älskade gräsmatta i sin allra sista match, 2001.

Tittar man på de klippen utan att vilja se Maradona än en gång komma hem till sitt Boca Juniors – då har man glömt bort varför fotboll är fantastiskt.

/Erik Niva

En anrik gammal bloggtradition, det här med att ägna måndagsmorgnarna åt att samla upp texter som aldrig nätpublicerades under helgen.

Fortfarande är det ju så att bloggen egentligen inte lämpar sig särskilt väl för längre texter, men de som inte pallar att läsa 7000 tecken om Borussia Dortmund är ju helt fria att skippa det här inlägget och invänta något lite rappare framemot eftermiddagen.

Den här texten gick alltså i tidningen i lördags. Sedan dess har BvB hunnit förlora i Frankfurt med 1-0 – första nederlaget på 15 ligamatcher – vilket innebar att det aldrig blev något höstrekord för de gulsvarta. Likafullt går de nu ändå in i jullovet med en serieledning på 10 poäng.

Jag tvekar inte att utnämna dem till höstens lag i den europeiska fotbollen.

///

Matchkommentatorn Marcel Reif ylade loss, refererade spontant till de två bröder som på 1800-talet gjort sig kända genom att samla in uråldriga tyska folksagor.
– Bröderna Grimm roterar i sina gravar. Det här är en saga som aldrig tidigare existerat. Det här finns inte. Det här är legender som skrivs, live framför våra ögon.
Borussia Dortmund var mitt uppe i sin absolut största kväll någonsin, och nu hade den sprängt alla rimlighetsramar. Unge inhopparen Lars Ricken hade precis lyrat in det osannolika 3-1-målet i Champions League-finalen mot Juventus. Han hade bara varit på planen i 15 sekunder – men han hade levt med Borussia Dortmund i 20 år. När klubben senast nådde framgångar ute i Europa hade han själv varit en av alla supportrar i mängden uppe på mäktiga Südtribune.
– När spelarna kom fram till oss på ärevarvet efter att ha besegrat Roma i Uefa Cup-kvarten var det ett så känslosamt ögonblick att jag sa till mig själv: ”Det är det här du vill göra, det är här du vill spela”.
Efter att slutsignalen förkunnat att de gulsvarta vunnit klubbfotbollens största turnering sökte matchhjälten Ricken upp den gamle lagkaptenen Michael Zorc för en extra innerlig omfamning.
Ingen av dem hade någonsin spelat för någon annan klubb. Ingen av dem skulle någonsin spela för någon annan klubb än. Sammanlaget skulle de komma att göra 764 matcher för Borussia Dortmund.
– Mina föräldrar uppfostrade mig att känna kärlek till Borussia. Klubben betyder allt för mig. Allt jag uppnått som person och idrottsman har jag Borussia att tacka för, summerar Ricken.

När Lars Ricken gjorde sitt historiska mål drog han ju med sig hela den gulsvarta delen av Ruhr-området i firandet. Två små åttaåringar tillhörde de som jublade högst. Ute i sömninga småstaden Meinerzhagen – ungefär fyra mil från Dortmund – sprang lille Nuri Sahin runt i sin födelsedagspresent, en Borussia-tröja med nummer sju på ryggen. Och inne i stadens norra delar – i kolgruvearbetarkvarteret Eving – var Kevin Grosskreutz gladare än han någonsin tidigare varit. Trots att han var så ung hade han redan hunnit uppleva en hel del. Hans pappa Martin hade själv gått på matcherna i årtionden, och tog med sin son till Südtribune för första gången redan när han var fyra år gammal.
– Det är något som går i familjen. Hela släkten är galna i Borussia.
•••
I början av 2000-talet spelade Lars Ricken in en väldigt ovanlig reklamfilm, som byggde på ett brandtal om hur han tycker sporten hamnat på fel kurs.
– Jag ser hur klubbarna köper in dyra proffs istället för att satsa på de yngre generationerna. Jag ser typer i kritstrecksrandiga kostymer. Jag ser inget slut på allt profiterande.
Några år därefter tycktes hans domedagsprofetia blivit verklighet. Hans eget Borussia Dortmund hade kollapsat. Pengarna hade försvunnit, storspelarna sålts och av den klubb som vunnit Champions League fanns egentligen ingenting längre kvar. Borussia-aktierna hade tappat 80 procent av sitt värde, de kvarvarande spelarna tvingats till lönesänkningar på 20 procent. Det talades om både tvångsnedflyttning och konkurs.
Med ryggen mot väggen fanns till sist bara en väg att gå för Borussia Dortmund. Det fick lov att vara slut på allt profiterande och alla de där typerna i kritstrecksrandiga kostymer. Det gick inte längre att köpa in dyra proffs, utan det fick lov att vara dags att satsa på de yngre generationerna.
•••
Ifall Borussia Dortmund vinner över Eintracht Frankfurt i eftermiddag så slår de rekord. I så fall har de tagit 46 poäng på höstens 17 matcher; fler än några andra i Bundesligas historia. Bara det är smått otroligt – men det som är riktigt osannolikt är att de nått sina framgångar med det yngsta och billigaste laget som klubben någonsin haft, med en förstaelva som brukar snitta drygt 23 år.
På bara fem år har de gått från havererat konkursbo till framtidens fotbollsförening, och vi känner igen flera av de viktigaste männen bakom förvandlingen. Michael Zorc är general manager numera, Lars Ricken är chef över ungdomssektionerna. Nuri Sahin och Kevin Grosskreutz har hunnit bli 22 år gamla, och tillhör lagets absoluta nyckelspelare.
– Vi hade egentligen ingenting kvar för några år sedan, inga pengar, inga spelare. Det enda vi hade var en fast tro på att det går att bygga lag istället för att köpa dem och en region full av människor med en enorm kärlek till Borussia Dortmund, säger Michael Zorc.
Han fortsätter:
– Nu har vi en filosofi som vi är 1000 procent övertygade om: Vi fokuserar på unga talanger. Det spelar ingen roll ifall vi får in mångmiljonbelopp i klubbkassan. Vi kommer ändå inte köpa in jättedyra storspelare, vi kommer att fortsätta såhär.
När Kevin Grosskreutz var i de mellersta tonåren tvingades han bort från ett Borussia Dortmund som inte prioriterade sin juniorverksamhet. Han flyttade till Rot Weiss Ahlen, men hade ändå kvar sitt kärleksgift i kroppen. Så fort hans egna matcher var färdigspelade slängde han sig i bilen för att se Borussia.
– Vi var ju inget korplag – spelade i andraligan – men ändå ville han nog egentligen hellre vara Borussia-supporter än Ahlen-spelare. Jag märkte att han blev så splittrad i sitt fokus att jag inte hade något annat val än att förbjuda honom att gå på Borussias matcher, berättar Christian Wück.
Sommaren 2009 behövde inte Grosskreutz längre välja. Då värvades han tillbaka till sitt älskade Borussia Dortmund.
– Har man en gång stått på Südtribune kommer man alltid drömma om att spela där.

Inflyttade mirakeltränaren Jürgen Klopp och nyvärvade succéjapanen Shinji Kagawa ska såklart också nämnas, men det är inte de som utgör grunden för dagens Borussia Dortmund
Det här är en framgång som bygger på lokalproduktion, som bottnar i något så gammalmodigt som klubbkänsla.
I det tyska landslag som mötte Sverige i förra månaden fanns fyra unga storspelare – Kevin Grosskreutz, Mats Hummels, Mario Götze och Marcel Schmelzer – som alla fostrats här. Detsamma gäller Nuri Sahin och Neven Subotic, som representerar Turkiet respektive Serbien. Alla är inte födda i Ruhr-området, men de andra har flyttat hit i tonåren. De har vuxit upp tillsammans och lärt sig älska sitt Borussia Dortmund ihop. De har ärvt kärleken som drev tidigare generationers Borussia-spelare, de som idag utgör klubbledningen.
– Om en spelare vill lära sig något om klubblojalitet så kommer han att göra det här. På proffsnivå har jag aldrig sett en grupp med lika stark sammanhållning, säger Michael Zorc.
När Zorc pratar om sitt lag så använder han begreppet ”Generation 88”, refererar till de sju spelare som alla föddes det året och redan hunnit bli landslagsspelare.
– De flesta av dem har redan skrivit på nya kontrakt med oss. De hade kunnat tjäna mer pengar någon annanstans, men den här otroliga enigheten emellan dem har gjort så att de vill fortsätta samarbeta och utvecklas tillsammans.
Det ska inte gå att bygga ett storlag utan pengar. Det ska inte gå att vinna Bundesliga med ett gäng knattar. Och det ska inte gå att hålla ihop en talangsamling när större plånböcker lockar. Michael Zorc vet såklart allt det där. Han tror bara inte att det måste vara så.
– Jag vill inte verka naiv, men kanske kan vi skapa något här i Dortmund som kastar omkull några av fotbollens givna naturlagar.

/Erik Niva

Välkommen till White Hart Lane då, Zlatan Ibrahimović. Det hade varit synd ifall du lyckats spela dig igenom en hel karriär utan att komma till den underbara arenan.

Förhoppningsvis väntar en tillnyktrad Ledley King på dig.

Jag ska inte tömma mig i ämnet eftersom jag skriva om lottningen till tidningen i morgon, men jag måste ju ge det till Arsène Wenger. På presskonferensen igår insisterade han ju att det var poänglöst att hetsa upp sig över lottningen eftersom Arsenal ändå skulle få möta Barcelona.
– På den här nivån behöver du kontakter, och jag vet vilka vi kommer att få möta.

Ingen lottning skulle ju heller vara komplett utan en hög varma-bollar-teorier.

Tills vidare så drömmer vi oss nästan 40 år tillbaka i tiden. Vi minns 1972.

/Erik Niva

Eeeh…

Tröskeln mot tragiken börjar dessvärre vara passerad nu, Big Ledley.

Som ni kanske minns pusslade jag ju i våras ihop ett inlägg om Ledley Kings krogvanor, illustrerat av bilder som visade hur hans fem senaste pubvändor slutat.

Då kändes det verkligen som att punkten där det fick räcka hade nåtts, och Harry Redknapp utfärdade ju även ett förbud mot lagfester.

Stoppar det Ledley King i jultider?

Knappast. Igår kväll drog han och ett halvdussin lagkamrater ut på byn, firade in helgerna på nattklubben Movida. Och som dag följer natt – såhär slutade kvällen för Tottenham Hotspurs lagkapten.

Utslängd av vakterna.

Försöker sitta upprätt i bilen på väg därifrån…

…klarar inte av det.

Utan att vara övermoralistisk – det är faktiskt dags för uppryckning nu, Ledley.

/Erik Niva

Och hur jävla ofta får jag anledning att breda ut mig om kongolesisk fotboll? TP Mazembe från Lubumbashi är nu en enda match ifrån att kunna titulera sig världsmästare, och den här möjligheten är bara för bra för att missa.

Den 4 oktober 2009 var kvällen då kongolesiska TP Mazembe återigen blev en maktfaktor inom afrikansk fotboll. De slog ut Al-Hilal från Sudan, och gick därmed till final i afrikanska Champions League för första gången på 39 år – trots att de gjort en usel första halvlek. I paus var klubbägaren Moise Katumbi så upprörd att han inte nöjde sig med att storma ner i omklädningsrummet.
– Det här duger inte. Ni skämmer ut mig.
Sedan stuvade Katumbi om i taktiken; bytte kant på de två yttrarna och beordrade försvaret att falla lite djupare. Franske tränaren Diego Garzitto satt kuvad på en stol och nickade stumt.

Den 14 december 2010 var kvällen då samma TP Mazembe för första gången framstod som en maktfaktor inom världsfotbollen. De skrällvann över brasilianska Internacional, gick till final i självaste klubblags-VM. Och återigen var Katumbi nere i omklädningsrummet, då ställningen fortfarande var 0-0.
– Bry er inte om att de är från Brasilien. Ni är bättre än dem och ni kan besegra dem, precis som David dödade Goliath i Bibeln.

Ni har kanske anat er till den gemensamma nämnaren bakom de här två framgångarna, insett att klubbägaren har en viss betydelse för TP Mazembe. Moise Katumbi är inte bara fotbollspamp, utan även politisk potentat; han är guvernör för den råvarurika jätteprovinsen Katanga nere i sydöstra Kongo. Vid det senaste regionalvalet fick han 98,8 procent av rösterna.

När den kongolesiska regeringen klubbade igenom sin statsbudget ifjol gav den ungefär 40 miljoner kronor till idrottsdepartementet. Justitiedepartementet fick nöja sig med 15 miljoner. I ett sånt land kan en fotbollsklubb uträtta rätt häpnadsväckande saker ifall ägaren har tillgång till dess största och djupaste kassakistor.

Engelske journalisten Steve Bloomfield – Aston Villa-fan – hälsade på i Moise Katumbis palats ifjol. Han har berättat om hur guvernören inleder varje dag med att spela tennis på sin privatbana, med tjänstefolk som både domare och bollkallar. Planen är inramad av en mur som porträtterar olika faser av Katumbis ärorika liv. På en målning slåss han med en krokodil, på en annan åker han jetski på sjön bredvid sin barndomshydda och på en tredje slår han ett serveess på just den där tennisplanen.

TP Mazembes stjärna är anfallaren Trésor Mputu. För två år sedan testspelade han för Arsenal, men när väl Arsène Wenger bjöd 15 miljoner kronor för honom så tyckte Moise Katumbi att det var alldeles för lite pengar. Jag ska nu inte måla upp TP Mazembe som ett afrikanskt Manchester City – men med en budget på ungefär 75 miljoner kronor har de i alla fall ekonomiska muskler som en rätt stor allsvensk klubb.

Lönerna – och framförallt segerbonusarna – är mångdubbelt däremot mångdubbelt högre än i Sverige. Varje gång Mazembe tar en stor seger delar Kotumbi ut informella segergåvor; hus, bilar, kuvert fyllda med amerikanska dollar. Dessutom blir det rejäl segerskiva hemma hos honom i palatset – och briljant nog har det lokala bryggeriet Brasimba en tankbil på standby så fort en sån kväll blir aktuell.

När Mazembe-spelarna väl återvänder hem från Abu Dhabi misstänker jag att de fått order om att pumpa den där bilen full med champagne.

***

Jag är normalt sett inte mycket för de här exotiserande bilderna på afrikanska segerdanser, men något lite mer visuellt ska ni väl få ut av det här inlägget.

Och jag måste ju säga att TP Mazembe faktiskt briljerar utöver det vanliga både vad gäller förberedelser och firande.

Som bonus, anledningen till att Mazembe saknar sin superstjärna Trésor Mputu i Abu Dahbi. Här visar han hur man beter sig om man verkligen är upprörd på domaren. Hade satsningen i slutet av det här klippet träffat… då hade fotbollsvärlden varit en rättsskipare fattigare idag.

Mputu straffades med en årslång avstängning från all fotboll.

/Erik Niva

Tillbringat de senaste dagarna instängd i en fryskall tv-studio – mer om det någon annan gång – så det där inlägget jag borde skriva om TP Mazembe får dessvärre vänta till i eftermiddag.

Så att ni håller er lugna tills dess: Tottenhams P12-lag var i Polen i helgen för att spela mot Lech Poznań. Och ja, såhär såg det ut under en vanlig spelsekvens. Några minuter senare – dags att hoppa, dags för pyro.

Men vafan, ska nu de här grabbarna växa in i a-lagskostymen får de jävlar i mig lära sig rätt attityd till motståndarfansen.

/Erik Niva

En sån där match där momentet som alla snackar om visar sig vara betydelselöst.

Vi tar väl och gör oss av med det direkt så att det inte ligger kvar och skymmer sikten. Nä, jag tyckte inte att det var straff – från kort håll söker bollen en Clichy-arm som i läget han ligger faktiskt inte kan sägas vara i en onaturlig position – men jag tycker ju å andra sidan nästan aldrig att handsstraffar är korrekta.

Åsså Wazza sen då. En straffskytts första regel är ju att plocka ut punkten dit man vill slå bollen, om man nu inte tänker sig vara en sån där Brolin-skytt som väntar ut målvakten. Wayne Rooney gjorde ingetdera. Han zickzackade sig fram med sin nypåfunna ansats och hade fortfarande inte bestämt sig ens när foten fick kontakt med bollen. Han siktade helt enkelt inte, utan slog bara till blint och hoppades på det bästa. Någon som tror att han skjutit likadant för nio månader sedan?

Jaja, matchen var det – och jag ska ge er en talande symbolbild att fundera över. Tänk er lagens båda mittbackspar, jämför deras insatser ikväll.

Trots att Arsenal under långa perioder var laget som både förde spel och jagade mål verkade det knappt som att Nemanja Vidić och Rio Ferdinand ens behövde anstränga sig. Bortsett från Vidas följsamma mållinjestäckning mot Chamakh nickade de mest undan någon pastej här, slicade iväg något inspel där.

På andra sidan planen var inte bollen i närheten av Sébastien Squillaci och Laurent Koscielny särskilt ofta – men varje gång den kom tycktes de två fransmännen behöva pressa sig till de yttersta, ägna sig åt desperata sistamomentsbrytningar med plågade ansiktsuttryck.

Det här säger en hel del om mittbacksparens stabilitet och kvalitet, såklart, men det säger ännu mer om den grundläggande skillnad som gör att Manchester United alltjämt vinner de här matcherna som Arsenal förlorar. De anfaller helt enkelt med fler spelare, med större tro och med en överlägsen beslutsamhet. Arsenal förblir däremot – och det är nog ännu mer tröttsamt för er att läsa det här än det är för mig att skriva det – de där oerfarna spolingarna som vare sig bildligt eller bokstavligt kommer till skott.

Visst går det att hitta ursäkter den här kvällen också, jämföra skadelägen och ifrågasätta domslut. Visst finns det flera små ljuspunkter med kvällen – Wojciech Szczęsny visar potential för att bli målvakten de saknat och en linkande Jack Wilshere förtjänade inte att behöva gå ut efter en timme – men det förändrar liksom inget i sak.

Efter Tottenhams 68 raka bortamatcher mot den där så kallade ”Big Four”-klungan utan seger vet jag precis hur det ser ut när en klubb åker ut på vägarna utan att tro på seger. Det ser ut precis såhär. Arsenal tappade förstås inte chansen till ligaguld den här kvällen – det bara kändes så.

***

Manchester United? Äh, rätt mycket bara en vanlig dag på jobbet. De gjorde ingen av sina större matcher. De kan bättre.

Och vill ni ha en sammanfattning av den klubbens storhet så har ni precis fått den.

/Erik Niva

Det är som jag alltid sagt. När läget blir skarpt och det verkligen gäller livets stora frågor går det minsann att luta sig mot bloggläsarsamfundet.

Jag efterfrågade ”Roy of the Rovers”-dokumentären, ”Roy”. Jag fick ”Roy of the Rovers”-dokumentären, ”Roy”.

Ni har den här eller här.

Minidokumentären vann alltså pris som bästa kortfilm på The End of the Pier International Film Festival. Jag ska väl inte lansera den som något mästerverk, men ämnesvalet i sig gör den självfallet omistlig.

Brasklapp, dock. För mig som slutade läsa Buster 1992 gör den här filmen verklighet av en hel del otäckheter jag tidigare bara hört talas om i andrahand. Jag kände över huvud taget inte till att Roy Race blivit skjuten, i ett drama inspirerat av JR i Dallas. Jag hade glömt bort att en hjälte som Jimmy Slade – och sju av hans lagkamrater – sprängts upp av en själmordsbombare i ett attentat nere i Mellanöstern. Och framförallt hade jag förträngt att serien slutar med att serien slutar med att ”Roy of the Rovers” själv blir invalidiserad efter en helikopterkrasch.
– Det var inte Roys fel, försvarar den fenomenalt nördige websajtsredaktören Mark Towers i filmens slutskede.

Just allvaret som filmens huvudpersoner tar seriekaraktären på är också dess stora behållning.
– Han representerar allt som är bra med brittisk fotboll, inleder redaktören Barrie Tomlinson.
Tecknaren Paul Trevillion fyller på:
– Det var inte en barnserie. Det var något större än så.
Han konkluderar:
– Roy Race var den bäste engelskeläraren som det här har landet någonsin har haft. Du var tvungen att läsa den för att veta vad som var på gång.

Avslutningsvis – ett par glädjande uppgifter från förlagets hemsida. ”Egmont is releasing a host of Roy of the Rovers products in 2009 to keep old fans entertained, and to introduce a whole new generation of football fans the excitement of Melchester Rovers’ star player”. Bland dom – möjligheten att köpa en helt egen Melchester Rovers-tröja.

Årets julklapp, eat your heart out.

/Erik Niva