I dagens tidning har jag en intervju med Jonas Olsson, som framförallt utgår ifrån hans betydelse för West Bromwich Albion.

Slets WBA:s skrällhöst sönder samtidigt som svenskens hälsena?

Elva matcher är nu inget underlag att dra statistiskt säkerställda slutsatser av, men Olsson-effekten är så iögonfallande att den givetvis inte går att ignorera.

WBA med Jonas Olsson: 1,88 poäng per match. Champions League-form.
WBA utan Jonas Olsson: 0,00 poäng.

Men jaja, det där kan ni läsa mer om i artikeln – här på bloggen tänkte jag återigen utnyttja de här vidunderliga möjligheterna att vara multimediala som vi numera dras med. Olsson är nämligen en av de där sällsynta fotbollsspelarna som det verkligen går att prata politik och musik med, och även om det inte är något som vi är så intresserade av att ha med i tidningen så vore det ju synd att försätta chansen.

Alltså, Erik Niva goes Youtube med en skakig handkamera på ett slamrigt café. Någonstans begår han även ett tankefel som leder till en grov felsägning. Och allt detta utgör alltså det beryktade bonusmaterialet till intervjun med en av de mer betydelsefulla spelarna i Premier League.

* Jonas Olsson om integration – del I
* Jonas Olsson om integration – del II
* Jonas Olsson om musik

***

Var det något annat när jag ändå höll på runt det här temat? Jo, jag tänkte passa på att lämna en rapsodisk rapport från det söndagens spända möte mellan Široki Brijeg och FK Sarajevo i den bosniska ligan.

Som ni kanske vet kommer Široki Brijeg från Hercegovina – staden har en klar majoritet av kroatiska invånare – och senast FK Sarajevo var där så utbröt några av de värsta supporterkravallerna i ligans historia. En Horde Zla-ultra som hette Vedran Puljić dog efter att ha blivit skjuten av polis.

Under matchen i söndags vecklade också de tillresta Sarajevo-fansen ut en banderoll till Puljićs minne, men den konfiskerades omedelbart av den lokala polisen. Däremot verkade de inte ha några som helst problem med den här flaggan från hemmafansen; den fick vara kvar på läktaren under hela matchen.

/Erik Niva

Simon Bank gav er en stillbild från gårdagens stormatcher i fotbollens Europa. Jag tänkte ge er två till, båda hämtade från Liverpools återuppståndelse mot Chelsea.

Först och främst har vi den gamle röde legendaren John Barnes, senast omnämnd i den här bloggen för några månader sedan, då han länkade samman Englands VM-fiasko med socialism. Vi har lite svårare att förstå honom den här gången, efter att ha hört talas om hans insats som studioexpert i samband med matchen igår.

Tyvärr har jag inte hittat några rörliga bilder ännu, men tydligen var det under halvtidsvilan som Sky-ankaret Richard Keyes bytte ämne:
– John Barnes har blivit pappa igen. Baby Alexander vägde in på 7 skålpund, 2 uns.
Och innan vi ens hunnit reflektera över hur underbart brittiska massaenheter klingar i översatt form hade Keyes vänt sig mot Barnes:
– Vill du åka till sjukhuset?
Barnes ruskade på huvudet:
– Nah. Jag stannar för andra halvlek.

När matchen var slut saknades ändå Barnes, och Keyes meddelade att han till sist övertalats att åka till sin nyförlösta son och sin nyfödda dotter.
– Quite rightly. Han borde åkt tidigare.

Appropå det här med fotbollsfolk och föräldraskap.

***

Den andra stillbilden? Tja, det är det här läktarplakatet. What’s all that about? Och framförallt – är inte fem pund lite väl saftigt för en Liverpool-mango, hur saftig den nu än sägs vara?!

/Erik Niva

Mästarmåndag i Malmö, vi samlar upp oss själva och går vidare med våra liv. Det var en fin dag igår, och ett fint lag som vann, men jag har ett flygplan att passa och försöker hinna med att sopa upp resterna av den mest intensiva internationella fotbollssöndag vi varit med om. Och eftersom jag inte hinner med att skriva de där tusen orden som söndagen förtjänar så få vi köra på det näst bästa spåret:

En bild.

Ni vet sedan tidigare att Real Madrids tränare lider – eller lider och lider, han trivs rätt bra med det – av ett svårt kristuskomplex. Igår var det derby, det gick som det brukar och sammanfattades av vår kvinna på plats, men för ikonologerna bland oss var 2–0 det minst mirakulösa som inträffade på Bernabéu.

Det fanns ju andra bilder som slog an de strängarna.

/Simon Bank

Sagan om Super-Mario Balotelli – världens kortaste självporträtt:

/Simon Bank

Men vad är det här? Stora döda-alla-fotbollsintresserade-dagen? Jag klarade ju av att se Fiorentina–Chievo och Sinisa Mihajlovićs livräddning hyfsat ostört… men nu?!

Lazio–Roma, MFF–Mjällby, HIF–Kalmar, Cardiff–Swansea, Hibs–Hearts, PSG–OM, Atlético–Real Madrid, Liverpool–Chelsea.

I normala fall hade jag velat se allt. Nu sitter jag och stream-kämpar framför Romderbyt medan Malmö väller in på Swedbank Stadion. Vad har vi sett hittills?

På Olimpico står Lazio med åtta man på rätt sida i 45 minuter, Riise åker pendeltåg och Hernanes har alldeles för lite boll – och framför allt fick vi en inställd saga. Leandro Greco, Rom-pojk och allt, har inte ens kunna drömma om att spela den här sortens matcher. Nu kommer han in, spelar en sekund – och gör 1–0 för Roma.

Nu blev det bortvinkat för en offside… och jag har inte sett några superrepriser, men om det var offside så var det med ett halvt hårstrå.

Det blir nog oavgjort ändå.

Ja, och i London har Andy Carroll gjort 1–0 på Arsenal, vilket förstås är intressant alldeles oavsett – men särskilt för den som läst skandalpressen. News of the World har hängt ut den Kevin Nolan-inneboende Carroll för att ha haft en ”droginfluerad sexorgie”, vilket innebär att han haft sex med en (en) kvinna som ska ha haft med sig kokain. Dålig orgie, får man säga. Och på andra sidan står alltså Arsène Wenger, med sina egna skandalskriverier om en rappande fransk älskarinna att hantera.

(He did not see the incident)

Nu kommer Zarate in i Rom, nu jagar Arsenal kvittering, nu går vi upp på läktaren i Malmö och lever vidare i en fotbollssöndag som måste vara ett straff vi fått för droginfluerade sexorgier vi varit inblandade i.

Vi ses på andra sidan.

/Simon Bank

…och där slog Marco Borriello precis in en straff igenom Musleras kropp.

En skytt är gripen. Ett SM-guld ska himm.
Jodå, det här är en speciell dag att vakna upp i Malmö.
Eftersom det är en dag då allt händer, överallt och samtidigt, så kan vi väl repa av aktualiteterna först. Ta det här med att Rexhepi har åkt till Bergamo för att provspela med Atalanta, till exempel.

Jo, på riktigt.

Konstpaus.

För effekt.

Lite till.

Nu är det inte MFF-Dardan som varit i Italien för att träna med båda a- och primaveralag, utan Halmstad BK:s 17-årige anfallstalang. Ardian Rexhepi är ett av HBK:s alla unga balkankids – och han är inte släkt med Dardan.

– Nej, jag har aldrig hört talas om honom. Rexhepi är inte ovanligt som efternamn i Kosovo, säger MFF-Rexhepi.

•••

Eftersom alla krafter samverkar, och inte åt något bra håll generellt sett, så är det här helgen när Kevin Davies existerar och Skåne-kampen kolliderar med slaget om Rom.

Olimpia får inte flyga, men hon är i alla fall där, på arenan. Francesco Totti kommer inte ens att vara på plats, han följer matchen hemifrån tv-soffan av tre olika skäl.

Dels är han avstängd i fem matcher (ja, bara en match egentligen – men den är som fem), dels är han för nervös för att vara på Olimpico, dels är han varken kvinna, över 65 eller under 14.

Vi har rört vid problematiken förut, men det förtjänar en vända till. Det här derbyt är det hittills tydligaste beviset för att Maroni-påfundet med la Tessera, supporterkörkortet, har väldigt lite med lag och rätt att göra. Lazio och Roma är två av de klubbar som protesterat allra mest styvnackat mot la Tessera (det var egentligen bara Milano-klubbarna, Palermo och Chievo som svalde kortet utan större bråk) och den här gången har myndigheterna på en och samma gång gett dispens för icke-korthållare (annars skulle romanisti knappt kunnat gå) och ordnat nya begränsningar. Till Tribuna Tevere släpps alltså enbart biljetter för kvinnor och för småpojkar och pensionärer. Dessutom är banderoller förbjudna.

Någon gång ska jag ge mig på Paris Saint-Germains försök att komma åt våldet runt sina matcher, ett experiment som på många sätt går ännu längre, men som också känns ärligt menat och genomtänkt. Det här… leder alltså bara till frustrerade fans och tomma läktare.

Ja, eller tomma för att vara ett Cupolone-derby i alla fall.

Olimpia flyger inte, Er Pupone stannar hemma, Juan är borta, avstängde försvarsnyckeln Biava saknas för första gången den här säsongen. Medan Muslera, Pizarro (viktigt!) och Burdisso verkar ha lämnat klartecken så kommer Ranieri att tvingas bygga sin backlinje och sitt mittförsvar med den sortens kreativitet som innehåller Mexes och Cassetti.

Garantierna tar alltså semester, men jag skulle säga att om det här derbyt följer den naturliga nervdramaturgin i romerska derbyn så kommer det att bli oavgjort. Roma skulle gilla det, Lazio skulle utan vidare stå ut med det. Om Edy Reja får in tillräckligt mycket offensiva tankar i sitt omklädningsrum, om han får med sig tre poäng… då kan det här bli Lazios trampolin in i en oerhörd säsong.

Jag menar, vi kan avfärda deras titelchanser bäst vi vill (och det är naturligt, allt annat vore befängt), men om nu Inter skadar försvarsknän (Walter Samuel igår) och måste få straffar för att ta poäng mot Brescia hemma, och om nu Milan slåss på träning och har ett jobbigt liv i Europa… ja, då finns det kanske utrymme för ett allvarligt test.

I Giro d’Italia händer det att cyklister utan tungd lagstöd drar iväg för att spräcka ett fält. Väldigt sällan tar de hem en etapp, men det händer.

Jag har lite samma känsla inför den här matchen som jag hade inför vårderbyt 2003, som jag såg på Olimpico. Då var Roma ohyggligt pressat och skadedrabbat, publiken protesterade, och trots att Lazio tog ledningen (Stanko) så var det bara inte ett alternativ för Roma att förlora, hade de gjort det hade den Eviga Staden fått döpas om till den Eviga Staden (753 f Kr-2003 e Kr). Med en minut kvar nickade Cassano in 1–1, och staden överlevde ett tag till. Det är samma känsla nu, samma desperation i luften.

Om Lazio vinner i eftermiddag leder de Serie A med fem poäng. Om Lazio vinner i eftermiddag är de tretton poäng före Roma.

Då kommer romanisti inte bara att protestera mot staten runt om Olimpico.

/Simon Bank

Kan jag blogga från Premier League-studion?

Javafan… Kan Robbie Savage ladda upp för en viktig Championship-match mot Portmouth på det här sättet så. Klippet är knappt ens en timme gammalt. Om ytterligare två timmar springer alltså Savage in på Pride Park.

/Erik Niva

Vi börjar så här:

Häromveckan satt jag i Club Calcio-studion och pratade om svärmorsdrömmen Javier Pastore. Jag berättade om den ende spelare han någonsin dyrkat, hur han efter ett provspel i Europa kom hem och var fullkomligt överlycklig, trots att han inte lyckats få något kontrakt. Han hade ju fått ta ett foto tillsammans med Juan Roman Riquelme.

Vad jag inte sa då var att Pastore sedan fick möta Riquelme på planen också, efter Riquelmes återkomst till argentinsk fotboll. Boca mötte Pastores Huracán, och Pastore jagade Riquelmes tröja efter slutsignalen och var smått otröstlig när någon annan hunnit före.

Ett par dagar senare fick Pastore ett paket på posten. Med en signerad tröja i.

Vatten under broarna, nu är Javier mannen som världen vill ha mer av. Men just idag är det Riquelme som får rubrikerna hemma i Argentina igen.

I natt (halvett svensk tid) tar ett formsvagt Boca emot de regerande clausura-mästarna Argentinos Juniors hemma på Bombonera. Det är en viktig match, men framför allt är det Riquelmes Stora Återkomst.

Det har gått ett halvår sedan han opererade bort brosk i sitt vänstra knä, och Boca har haft det jobbigt utan hans passningar fram till vänfienden Martin Palermo. Riquelme har skrivit på ett nytt kontrakt, supportrarna har visat sin kärlek genom att Facebook-kampanja fram ett beslut om en tvåmeters Riquelme-staty på Boca-muséet Pasión Boquense, och hans nye tränare har svårt att dölja sin upphetsning:

– Det är första gången jag kommer coacha någon jag ser upp till, medger Claudio Borghi.

Återkomsten är förstås inte det enda som laddar miniderbyt med ett extra värde. Det var Borghi som gjorde Argentinos till mästare i våras, och det är första gången han möter sin gamla klubb (låt vara att han är avstängd och inte får coacha från bänken). Riquelme är också fostrad i Argentinos, samma väg som en annan ganska duktig argentinsk tia.

Och… om nu inte Riquelme orkar spela hela matchen så lär det finnas ett fint alternativ på bänken. 16-årige enganchen (trequartistan) Leandro Paredes har varit en snackis i Bocas världsberömda akademi de senaste åren, och nu är han uppe och tar för sig i utkanterna av a-laget – komplett med flackande tonårsblick och allt.

Själv ska jag ut och kolla hur läget är med Malmö FF, men det känns fint att ha något att se fram emot på andra sidan midnatt också.

/Simon Bank

Det spelar liksom ingen avgörande roll i vilken utsträckning Premier League-klubbarna nedvärderar den – för mig kommer alltid FA-cupen vara den mest romantiska av alla fotbollsturneringar.

Sällan är det lika lätt att förklara min poäng – att visa på cupens relevans även för 2010-talets fotboll – som just den här helgen.

Jag utgår ifrån att ni redan känner till bakgrunden till utbrytarföreningarna FC United of Manchester och AFC Wimbledon, på samma sätt som jag förutsätter att ni hörde talas om experimentet med den supporterstyrde klubben Ebbsfleet FC när det sjösattes för några år sedan – så jag tänkte fokusera på uppdaterandet här.

Ikväll spelar FC United borta mot Rochdale i den första ”riktiga” omgången av FA-cupen. De har sålt sin tilldelning på 3400 biljetter, och kommer säkert ha med sig ytterligare något 1000-tal fans till Spotlands. Vi pratar alltså om ett bortafölje som flera Champions League-klubbar skulle ha svårt att skrapa ihop på en fredagskväll, och får en enkel förståelse för hur stor potential den här rebellklubben faktiskt har.

Än så länge har FC United bara hunnit till sjundedivisionen, men är på god väg att växa ur protestjeansen och in i klubbkostymen. Just nu håller de som bäst på att försöka skrapa ihop femtio miljoner kronor för att bygga en egen arena i Newton Heath, den stadsdel som ett gröngult Manchester United en gång växte fram ur. Ni har en lite fylligare Independent-rapport här.

I realiteten kommer förmodligen aldrig FCUM att spela en tävlingsmatch på Old Trafford – vilket delvis skapat den mediehajp som omger den här matchen – då ju en Manchester United-lottning i teorin nu bara är två vinstmatcher bort.
– Men i så fall skulle bortasektionen vara helt tom. Det finns ett talesätt bland våra supportrar: ”Inte en enda penny till så länge Malcolm Glazer är kvar på Old Trafford”. Vi skulle åka dit och spela matchen, men våra fans skulle inte komma. Det är människor med principer, säger FC Uniteds manager Karl Marginson, som själv gick på Uniteds matcher på Old Trafford i 27 års tid.

Lite mer i skymundan kan vi även konstatera att cupen kan föra med sig ett första möte mellan MK Dons och AFC Wimbledon. De två klubbarna kommer att spela mot varandra förr eller senare – fantastiska AFC Wimbledon ligger just nu tvåa i Conference, och kommer fortsätta uppåt i seriepyramiden – vilket väcker ännu mer kluvna känslor bland supportrarna.
– Milton Keynes stal min klubb och min ligaposition. Jag tycker inte att den klubben har någon rätt att existera. Jag vill att den går i konkurs så snabbt som möjligt. Jag vill inte att Wimbledon ger Milton Keynes någon sorts falsk legitimitet genom att möta dem, skriver AFC-supportern Aled Thomas.

Nu lottades inte AFC Wimbledon mot MK Dons den här gången, utan får istället ta emot Ebbsfleet United – som ni vet ytterligare en klubb med väldigt speciell historia, men en oviss framtid. Där både FC United och AFC Wimbledon är supporterprojekt som har hälsan i sin stadiga klättring uppåt ser Ebbsfleet United vara på väg att ebba ut, ifall ni ursäktar göteborgskan.

Då MyFootballClub-experimentet köpte Ebbsfleet United för ett par år sedan hade 30 000 människor betalat medlemsavgiften som skulle ge dem möjligheten att delta i driften av en fotbollsklubb. Jag var själv en av dem. Vid den tiden hette det att 15 000 medlemmar var minimigränsen för att projektet skulle gå att driva vidare.

Idag finns 3500 medlemmar kvar. Så sent som i förra månaden blev den alltmer desillusionerade managern Liam Daish överkörd i en omröstning som gav medlemmarna en sorts vetorätt över hans transferaffärer. Totalt brydde sig 132 personer om att rösta.

Några veckor innan omröstningen gjorde BBC en radiodokumentär om vad som egentligen hänt med Ebbsfleet United – börjar efter 37.40 på den här länken – och känslan av resterna-av-en-krossad-dröm var påtaglig redan då.
– Det finns en trötthet runt hela projektet, erkände ordföranden Phil Sonsara.
– Jag tror att vi misslyckades med att ge medlemmarna den känsla av äganderätt och den närhet till klubben som de hade hoppats på. Kanske var tanken på att vara med om ett övertagande och delta i beslutsfattandet mer spännande än verkligheten visade sig vara, säger MyFC:s grundare Will Brooks.

Supporterperspektivet så långt, men det finns ju fler. Liam Daish har varit Ebbsfleets manager ända sedan övertagandet. Numera ger han mest intrycket av att vilja stänga ner hela internet.
– Jag har inte tid att sitta och skriva bloggar och podcasts eller vad det nu heter. Jag har mycket på min lott. Jag tänker inte sitta vid en dator sex timmar om dagen och svara på allas e-mail.
Daish har nu alltså delvis förlorat kontrollen över transfermarknaden. Han lever med en ständig fruktan att nästa steg kommer att innebära att han inte längre har kvar rätten att ta ut laget.
– Det funkar inte att bara sitta i sitt vardagsrum med sin laptop och ta ut laget. Du handskas med människor i det här jobbet. Fråga vilken manager som helst, han går igenom allt i sitt huvud minst 100 gånger innan han väl tar ut ett lag. De måste fansen begripa.

För 10 år sedan fanns vare sig AFC Wimbledon, FC United eller Ebbsfleet United. Tillsammans utgör deras historier en förvånansvärt effektiv sammanfattning av hur vår fotbollsvärld förändrats sedan dess.

/Erik Niva

Madridderby på ingång, Romderby också, men i den här delen av världen har vi ju ett tabellderby i Skåne att ta hand om. Innan jag sätter mig på tåget och tuffar (eller vad heter det där som tåg gör nu för tiden…? Ah, just det – kommer försent) rakt in i de allsvenska händelsernas epicentrum så tänkte jag göra en minispaning så här i november.

Ni minns att det spelades ett världsmästerskap i somras? Att vi älskade och levde med (alltså inte ”älskade med”, även om det avgjort hade varit mer intressant) blötdjur, målvakter och latinamerikanska modeller?

Så här fyra månader senare har den tunga baksmällan rumlat in, med ett brak.

Det är helt enkelt jobbiga tider för gamla VM-hjältat.

Att bläckfisken Paul har avlidit har ni ju noterat. Jag håller med Henry Winter om att det är för tidigt att skämta om det, bläcket har ju knappt hunnit torka än. Och ni såg att Spaniens lagkapten Iker Casillas gav bort ett tungt mål till Super-Pippo i onsdags. Två av VM:s allra tyngsta profiler, han som förutsåg vem som skulle lyfta bucklan och han som de facto gjorde det, har alltså haft det lite tungt det sista. Särskilt Paul. Men två gör ju som bekant ingen trend, därför måste vi alltså damma av Paraguays allra mest könskonservativa idol: Larissa Riquelme. Ni vet, hon som till slut lyckades få klä av sig efter VM, emedan hennes älskade Paraguay hade vunnit VM gått till VM-final gått till VM-semifinal spelat en fotbollsmatch i VM.

Nu är det hennes bror vi ska berätta om, och om ni tycker att det är ett väldigt långt skott från fotbollsplanen till utvikstjejens släktingar så är det mest för att ni inte hört berättelsen än.

Larissas bror heter Freddy, och han är alltså illa ute.

Freddy har i paraguayanska medier lyfts fram som huvudmisstänkt för ett väpnat bankrån som gav ett byte på 1,4 miljoner.

Ni vet hur det är, folk i allmänhet och poliser i synnerhet vill ju alltid sätta dit kändisar. Det ger dem en extra tillfreddsställelse på något sätt. Jante-lagen och allt det där. Men för att vara rättvis mot polisen så ska vi erkänna att det finns en del som talar till Freddys nackdel.

Dels det här med att han strax efter rånet försökte sätta in en gigantisk summa pengar på en annan bank.

Och sen det här med att polisen grep honom och gjorde husrannsakan, och att de hittade en splitter ny lyxbil och ett dussintal nya mobiltelefoner.

Och att de hittade bilder som den här.

Allt det här var lite komprometterande, det får vi hålla med om. Men eftersom vi är goda människor vill vi ju också hävda allas rätt att ses som oskyldiga till motsatsen bevisats. Freddy Riquelme må gilla att köpa dyra grejer på dumma tidpunkter, och göra bankärenden som ser lite skumma ut, men det behöver ju inte betyda att det var just han som stormade banken med automatvapen och plockade ut de där 1,4 miljonerna.

Nåt mer? Jo, vi ska väl kanske nämna att polisen dessutom hittade ett annat foto, tidsstämplat exakt tre timmar efter rånet. Jag vet inte vad domstolen tänker om det, vi får se vad de kommer fram till. Vi väljer att se det som ett bevis för att Freddy är glad. Och då är vi glada också.

Det om det. På den här sidan det stora havet så har vi alltså ett romderby i helgen, och det finns så mycket att säga om det att vi inte får fram ett ljud. Ni har läst om de mer ornitologiska aspekterna av uppladdningen, ni har hört allt om Er Pupones lite märkliga peptalk. Men ni har kanske inte noterat att Stefano Mauri och Mirko Vucinić bytt kläder?

Rättighetsinnehavarna på Sky sänder också populära serien Romanzo Criminale, om Roms undre värld på 70-talet, och inför derbyt har de passat på att be Vucinić att behålla byxorna på, kamma sig ordentligt och ställa upp för en genre-överskridande inspelning tillsammans med Lazios nytände superstar Mauri.

Kraven för medverkan var tydliga: Spelarna skulle inte kopplas till alkohol eller våld (som förstås finns i överflöd i serien i övrigt). De skulle bara se coola ut, och beklaga sig över det hårda livet.

– Inte ens tre minuters vila, suckar Mauri.

– Che banditi, suckar Mirko.

Och det är mest väldigt snyggt och roligt alltihop.

•••

Nä, nu har vi ett tåg att passa – och om vi ska avsluta i ett annat tonläge så finns det alla skäl att just idag tända ett extra ljus för en av våra stora. Det är tre år sedan nu.

/Simon Bank