En söndag när jag själv är i namngivarbranschen, långt från fotbollen, upptäcker jag ett par dagar för sent veckans i särklass roligaste citat. I kategorin ”slagkraftig rapport från den moderna fotbollen” säger det till och med mer än Wayne Rooneys ”I’m delighted to sign a new deal at United”.

Ni känner tlll Dietrich Mateschitz, mannen som uppfunnit Red Bull, och marknadsfört sin läskeblask genom att ta över idrottsklubbar och förvandla dem till levande reklamtavlor för röda tjurar. Precis, mannen bakom Red Bull Salzburg och Red Bull New York. Hasse Backes chef. De senaste månaderna har det roterat ett rykte om att Mateschitz var på väg att ta över Torino FC, en av de mest klassiska – och vackra – idrottsföreningar som finns i världen. Logiken var enkel: Toro behöver pengar, och de har ju redan en tjur som symbol, så varför inte…?

I veckan tog ryktena ny fart efter ett par artiklar i italienska tidningar, vilket föranledde en dementi från Dietrich Mateschitz i österrikisk press i torsdags. Jag noterade det då, men det är först nu som jag sett vad han egentligen sa och inte bara vad han menade.

– Av alla falska rykten är detta det falskaste. Jag köper INTE AC Torino, dundrade Mateschitz.

Och Torino FC andades ut. En del av il calcios allra heligaste kulturarv lever vidare en vecka till.

/Simon Bank

En ovanlig dag i Belgrad, en vanlig dag i Belgrad.

Partizan är mästare, Partizan har vant sig vid att slå Crvena Zvezda – och det märktes. Efter en hel vecka då Partizan vädjat om att slippa bortapublik (det har, så här långt, varit en oväntat lugn dag runt Marakana) så var det Röda Stjärnan som såg nervöst och derbydarrigt ut.

Eftersom dagens man att hålla koll på verkar vara Ijeh P så nöjer vi oss tills vidare med att länka lite lördagsläsning, och att utnämna Slavoljub Djordjević, mannen som fick kaptensbindeln i somras, till dagens störste förlorare. Om det finns matcher man inte ska inleda så här så står det eviga derbyt rätt högt på listan. Räda Stjärnan tog sig in i matchen, men eftersom de vant sig vid att förlora sina derbyn så gjorde de det igen.

Annars är det, som sagt, en rätt vanlig lördag.

/Simon Bank

I dessa Wayne Rooney-tider är det ju bara att resignera, skaka på huvudet och erkänna att analyserna just nu inte duger något till.

Vafan handlade allt det där om, Wazza? Var det värt det?

Och vad händer nu? Viker alla United-fans ihop de där prostitutionsbanderollerna och åker till Stoke som om ingenting särskilt har hänt?

This time, the lunatics have really taken over the asylum.

I det här skedet är min bästa gissning att agenten Paul Stretford duperat spelaren med någon form av ekonomiskt förhandlingsspel tänkt att leda till både guld och gröna buskar – med eller utan klubbyte – och att Rooney köpt in sig på den utan att riktigt förstå vidden av konsekvenserna.

När sedan mediebarriären sjunkit ner med full kraft, Old Trafford buat åt hans namn och de där Men In Black-människorna samlats utanför hans hus… Då har det snabbt blivit rätt uppenbart att det inte varit värt the aggravation.

Ett ”fuck it”, en snabb kovändning och ett direktiv till agenten om att få det där kontraktsförslaget påskrivet med minsta möjliga fördröjning.

Närmare någon form av logik kommer jag inte, hur jag än brottas med olika tanketeorem.

/Erik Niva

Hur trevligt vi än tycker att det är med Erik Nivas inlägg på temat ”Dagens Outfit” så finns det ju annat, mer journalistiskt tungrott, som förtjänar utrymme här i bloggskvalet.

Ni vet ju att det är stora dagar för alla laziali, som står på toppen av världen och tittar ner, glatt förnekandes att de hittills mött Lecce och Bari i varje omgång. Det finns, även utöver spelprogrammet, saker som oroar dem. Efter fjolårets Lotito-orgier i kontraktsbråk (ni kan mejla till goran.pandev@inter.it om ni vill veta mer) är örnarna förstås livrädda för en upprepning den här säsongen. Det är därför de störs lite av att vänsterbacken Stefan Radu nu placeras i en massa andra klubbar.

I förra veckan sa hans agent att han var redo för Juventus. Den här veckan påstår samme agent att det finns ett konkret bud från Manchester City. Och eftersom vi normalt inte brukar ägna en massa tid åt vilda agentrykten här i bloggen så har ni all rätt i världen att fråga varför vi gör det nu.

Svaret?

Att Stefan Radus agent heter Victor Becali.

Vi har sedan tidigare satt en heder i att följa upp allt som händer kring Steaua-presidenten Gigi Becali (oavgjort i Utrecht igår. ”Vi tackar gud för den poängen” sa Gigi, betalade ut en bonus och snackade runt med spelarna under den två timmar långa flygresan hem) , vi har berättat hur det går till när kusinen Giovani Becali spelar poker – och när nu näste kusin Becali ger sig ut i rubriksvängen kan jag känna att vi har förtjänat en liten Becali-bonanza.

Så här ser det ut när Giovani gör tv.

Så här ser det ut när Giovani kommer till domstolen för att stötta en åtalad Gigi.

Så här ser det ut när Gigi dansar, sjunger, krökar, stretchar, lirar lite fotboll, binder blodsband och ger journalistjävlarna vad de förtjänar.

Det finns så många aspekter av fenomenet Becali som är värda vår tid (politik, maktkoncentration, privatiseringen i Östeuropa et cetera), men det främsta skälet till att vi återvänder till det om och om igen är ren och skär avundsjuka. Becalis görs inte i storpack, men de få som finns gör satiren så mycket enklare att lyckas med.

Jag talar inte rumänska, jag kan knappt ens läsa ihop ett vettigt sammanhang ur en tidning – men jag förstår exakt vad det är som är roligt när rumänsk tv placerar ”Giovani”, ”Gigi” och ”Victor” vid ett bord och testar vad som händer.

Hähähähähä.

/Simon Bank

En av fördelarna med en Euro Away i Italien – tillfälle ges att uppdatera galleriet.

Jag har inte särskilt många hjältar kvar inom fotbollen. I dessa Wayne Rooney-tider får man försöka vårda det fåtal man fortfarande tror på.

/Erik Niva

Vidare, framåt, uppåt ur ruinerna.

Det finns alltid nya matcher, nya turneringar, och eftersom den här dagen ägnas åt Uefacupen så tänkte jag ägna mig åt Sparta Prag. Kvällens intressantaste match spelas förstås i Neapel, på en plan som saboterats mot en klubb som saboterats. Men Liverpool får kvällen. Sparta Prag ska möta Lausanne, vi tar dem först.

I förra veckan skrev jag ett litet inlägg om en konstutställning på Stedelijk i Amsterdam. Det handlade om Liverpool då också, men det fanns en liten tråd i det där inlägget som hängde kvar utan att riktigt släppa greppet. Jag nämnde, i förbigående, en videoinstallation av den slovakiska, Amsterdam-baserade konstnären Lucia Nimcova: Exercise, där hon lät åldringar återskapa sin barndoms socialistiska gymnastik. Jag tyckte mycket om den där filmen, med kontrasten mellan det lekfulla och den historiska kontexten, och därför skickade jag med en länk till filmen som den syns på Lucias hemsida.

Men tråden som hängde kvar var själva startbilden på hennes hemsida, en okommenterad bild av ett fotbollslag. Helt utan kontext och förklaring. Bara en bild, och eftersom jag antar att ni är lika förtrollade av lagbilder och deras magi som jag är så tänkte jag nysta upp den där tråden här.

Jag mejlade alltså Lucia för att fråga om berättelsen, om det ens fanns någon. Vilka är det på bilden? Vad gör de där? Och varför är en av spelarna inringad?

Jag hade egentligen inga förhoppningar alls, men det fanns alltså en historia gömd där också.

Lucia berättar, och ni är fria att tänka er det med Hans Villius-röst:

– Det är ett laget Starina, från en liten by i östra Slovakien som mina föräldrar kommer ifrån och där jag tillbringade min barndom. Den finns inte längre, eftersom de byggt en vattendamm där. Mannen i den röda cirkeln är min far, men jag gillar tanken att folk tror att det är jag. Vi är rätt lika.

– Bilden togs på 70-talet, när min far var lagkapten och Sparta Prag ville ha honom. vilket var rätt stort då. Till slut kunde han inte gå dit, av politiska skäl. Hans mor ville inte ge sin mark till staten efter andra världskriget. That was it.

– Jag gillar helt enkelt fotot, eftersom det representerar människor från ingenstans, fulla av energi och drömmar. De gillar att spela i laget. Det är ungefär så min position i konstvärlden ser ut också. Jag springer runt hela tiden och ibland sparkar jag till en idé vid rätt tidpunkt, vid rätt plats. Det är svårt, men jag gillar det.

När Lucia Nimcova gifte sig arrangerades en fotbollsmatch som en del av bröllopet. När hon studerade var det hon som höll i matcherna mellan konstnärerna på skolan. Jag kommer att följa henne framöver, av flera olika skäl. Det främsta är att det är omöjligt att inte intressera sig för en konstnär som förstått det fundamentalt magiska i en alldeles vanlig, ovanlig lagbild.

/Simon Bank

Äh.

Den stora frågesportsboken om fotboll fick en ny fråga – ”Vilken Tottenham-spelare gjorde hattrick på San Siro och förlorade ändå?” – men jag fick aldrig någon match.

Så många år vi längtat, så många mil vi åkt, så mycket pengar vi lagt ut, så många timmar vi offrat, så många öl vi druckit, så många sånger vi sjungit och så väldigt många vi var.

Femton minuter. 0-3. Tio man.

Kul.

Det är klart att jag är glad att det inte blev 0-8 och att vi i alla fall fick något positivt minne att ta med oss från Milano, men det här var likafullt ett av de största antiklimax jag någonsin upplevt.

Sånt som ingår i att följa ett fotbollslag? Nä. Sånt som ingår i att följa Tottenham.

***

Skulle egentligen mest bara avblåsa den där tävlingen jag aldrig hann sy ihop igår. Trots en del yviga gissningar var det imponerande att se hur många som faktiskt hade rätt i att de fem spelare som gjort mål för både Tottenham och Inter är: Jürgen Klinsmann, Nicola Berti, Robbie Keane, Stéphane Dalmat och Edgar Davids.

Snabbast var my man Fredy Espitia, som mailade in det korrekta svaret efter halvannan kvart.

Vi gratulerar, och försöker fnula ut ytterligare någon lämplig bloggtävling med tiden.

Men nu åker vi hem.

/Erik Niva

När en halvtimme är spelad, när Heurelho Gomes duschat klart och Stanković gjort 3–0 för längesen och Tottenham varit en hårsmån ifrån att slå gällande rekord för hur snabbt man kan släppa in tre mål i den här turneringen… då sjunger våra tiotusen så det hörs hela vägen hem.

Det var bra, det var starkt.

Det var väldigt länge det enda.

Det fanns tre springande punkter, det var lätt att förstå det. Spurs ville krympa mitten för att döda Whiskey Sneijder, de bad en bön för att de skulle kunna spela i alla fall oavgjort på kanterna. Hutton mot Coutinho? Lurigt. Assou-Ekotto mot Biabiany? Borde inte vara några problem. Bale mot Maicon? Förmodligen oavgjort. Lennon mot Chivu? Spurs stora chans.

Efter en minut gick Coutinho inåt, Alan Hutton följde med hela vägen in till centrala Milano (en värre vertikalvariant av Andreas Granqvist tjurrusning efter Whiskey i Amsterdam) och så var det färdigt. Efter ett par minuter till glömde Assou-Ekotto (som gör ett sådant misstag varje match. V a r j e match) att ha koll på den ende spelare han skulle ha koll på, så var det straff, tio man, Eto’o och slut.

När José Mourinho var i Inter ville han värva Deco. Dels för att han älskade Deco så mycket att han gjort till vana att packa ner honom varje gång han flyttade till en ny klubb, men också för att han såg brasilianske Deco som den perfekte mentorn till Coutinho. Det säger ganska mycket om hur mycket talang som finns i den lille, hur svårt han än har haft det till och från den här Serie A-hösten. Jag tycker mycket om honom, och ikväll tog han ett litet steg mot stjärnorna. Han tog det på Alan Huttons rygg.

Inter, då? I övrigt? De är ett mycket bra fotbollslag, men de behövde inte ens visa det. De vann matchen på åtta minuter, och ägnade resten av kvällen åt att må bra och göra mål. Bale är en urkraft sådana här kvällar också (och när han hämtade bollen i målet efter 4–1… jag ville gifta mig med honom då) och Lennon är en formidabel en-mot-en-spelare. Men i den här turneringen, på den här nivån, döms man hårdare efter sina nionde-elfte spelare än man döms på sina tre bästa.

Gareth Bale visade att han är världens bästa pendeltåg på vänsterkanten, Spurs reste sig på ett sätt som mer visade det än något slags kollektiv moral – utöver att det förstås visade att det är ett märkligt jävla fotbollslag vi bestämt oss att sympatisera med.

4–3. Hade vi fått fem minuter till hade Bale sprungit in 4–4 också. Bloody hell.

•••

Övermänniskan Javier Zanetti gjorde alltså mål igen, 37 år gammal, 18 år gammal. De påstår att han är den äldste som någonsin gjort mål i Champions League.

•••

Tyngsta rycket? Tja, grupp B sprack upp rejält när Lyon återigen visade att de har all den där kvalitén som de gömt undan i Ligue 1. Lisandro är tillbaka på riktigt nu, och de har haft en bra oktober.

Och Benfica försvarade lika jävla illa som Spurs. Faktiskt.

•••

Bra vecka för Real Madrid.

Igår gjorde dom två mål. Ikväll gjorde dom tre. Det andra snyggare än det ena. Och det tredje var nästan lika fint.

Raúl är nu uppe lika med Gerd Müller i alla tiders europeiska skytteliga. Och vad säger du om det, Pippo? Och vad säger du till Max Allegri om det, Pippo?

•••

Barcelona–FCK såg ni säkert, dansksvenskarna gjorde allt man kan kräva och lite till. Barça fick jobba i 90 minuter plus stopptid, det är inte så illa.

•••

Kvällens statistiska uppgift: Rangers hade 38 procents bollinnehav hemma på Ibrox – men överlevde. Well done. Och jag såg inte Bursaspor och Gustav Svensson kämpa på Old Trafford, men 1–0 och hyfsade defensiva siffror säger mig att de gjorde det rätt bra.

/Simon Bank

Euronight. Det kan väl hända att just den här bloggen har ögonen riktade mot det som händer i höjd med Piazzale Lotto i Milano, men det finns ju annat också.

Gustav Svensson och Ivan Ergic, ett par av de grabbar vi gillar väldigt mycket, ska ge sig i kast med att försöka överleva på drömteatern som mest är upptagen med sina mardrömmar den här veckan. Wayne Rooney är på väg bort från Manchester United, och just då passar Turkish Airlines (ni vet, flygbolaget som så sent som för ett par veckor sedan fortfarande tapetserade halva Landvetters flygplats med bilder av Zlatan Ibrahimovic i Barcelona-tröja) på att släppa en engelsk uppföljare till den gamla fina Nike-reklamen med brasilianska landslaget.

Den är förstås briljant i all sin enkelhet, men eftersom allt vi lärt oss om reklam är att den måste innehålla Dogge Doggelito tajming är allt, så är det inte utan att man undrar.

Är det inte fel vecka för det här?

/Simon Bank

Det kan hända att vi varit fler på utländsk mark, men i så fall var det före min tid, för mer än 25 år sedan. 

Idag sägs vi vara ungefär 10 000, vi som tagit över Milanos stadskärna. Jag har ju varit med om dagar med fler tillresta Tottenham-fans, men då har det alltid handlat om cupsemifinaler på neutral plan uppe i norra England. Det här är en annan typ av party.

Naturligtvis är det en sjujäkla demonstration i supporterstyrka att få ner en sådan här armada till Medelhavet på en vardag i oktober, men ärligt talat finns det minst 25 andra engelska klubbar som fått till något liknande om det var de som spelade. Det är inte vi som är speciella. Det är förutsättningarna.

Vi möter alltså de regerande mästarna i vår första Europacupseglats på nästan 50 år. Vi gör det i en trevlig stad som är smidig och billig att ta sig till, på en arena där alla får plats.

I vanliga fall får bortalaget max 2-3 000 biljetter till en Champions League-match. De går alltid till ungefär samma människor – de som samlat lojalitetspoäng i årtionden och de som har kontakter i klubben – och skapar en sorts sluten, exklusiv biljettklubb. Men här på underbara, mäktiga San Siro har vi fått 5 000 officiella biljetter rätt av. Och för alla som inte fått tag på någon av dem har det varit fritt fram att köpa plåt till någon av arenans glest besatta neutrala sektioner.

En sådan här kväll finns det inte några ursäkter för Tottenham-fans. Inter väntar och San Siro tar emot. De som verkligen bryr sig är här.

***

Och även om nu engelska följen av naturen är rätt livliga är ju det här i grund och botten en fredlig skock, som kommer som vänner.

Själv tänkte jag passa på att hjälpa till med att knyppla ihop vänskapsbandet mellan klubbarna genom att utlysa en anspråkslös tävling som man nog bör vara Interista för att se något värde i att vinna.

Jag erbjuder ett litet minnespaket från den där magiska kvällen i Madrid, då de svartblå blev kungar av Europa igen Matchprogrammet från Bernabéu är såklart med, liksom den hyggligt utförliga mediemappen där Uefa samlat all tänkbar statistik inför det där mötet mellan Inter och Bayern München. Dessutom kastar jag in den officiella souvenirtröjan, en sorts piké med förutsättningarna inbroderade som badge.

Så värst mycket är det inte, men såvärst mycket behöver ni inte heller göra för att få chansen att vinna ett minimonument över Inters största kväll på 45 år – ni behöver bara ge mig namnet på FEM spelare som gjort mål för både FC Internazionale och Tottenham Hotspur.

Svara i kommentatorsfältet eller maila – jag vittjar nätet om några timmar och postar prylarna till den som först ger mig ett giltigt svar.

Nu: time to Spurs it up.

/Erik Niva