Inlägg av Per Bjurman

Corona-dagbok i New York, del 63

av Per Bjurman

I’ll be home for Christmas – if only in my dreams.
Så heter det i en sentimental bjällerklangsklassiker inspelad av såväl Bing Crosby som Sinatra och Elvis – samt ett helt koppel andra, mindre överjordiska vokalister.
Den blir New Yorks stora julhymn 2020, åtminstone i min lilla värld, för jag längtar hem så det värker, men planerna på en jul i Sverige har slutligen fått skrotas.
Hela sommaren och hösten var det tanken. Pandemin skulle vara under kontroll vid det här laget, inskränkningarna i rörelsefriheten om inte upphävda så i alla fall betydligt mildare och farorna med långa resor så marginella att drömmen om en första blågul julhelg sedan 2003 kändes klart realistisk.
Men nä
Det blir inget nu heller.
Den andra vågen stegrar, på bägge sidor om havet, som en vägg av skummande vattenmassor liknande de Rembrandt målade när han ville skildra vilda stormar – och amerikansk expertis varnar oavbrutet för att en fruktansvärd kulmen väntar i månadsskiftet december-januari.
Många andra New York-svenskar har börjat navigera österut i alla fall – eller kommer göra närmaste veckorna. Flera jag känner är osäkra på om de verkligen blir insläppta i USA igen när de återvänder, men längtan efter familj och griljerad skinka och Benjamin syrsas sång övertrumfar oron över den sortens problem. Så de bokar helt djärvt stolar på de sparsamt befolkade plan som fortfarande flyger från Newark till Skandinavien dessa svarta vinternätter.
Själv vågar jag inte. Med blott ett visum är risken för stor att de nya, hårdare restriktioner som lär följa på förvärrat läge försvårar en ”re-entry” dramatiskt och är jag inte här i januari hotar hela tillvaron att kapsejsa.
Men framförallt:
Om jag åkte hem skulle jag ändå inte kunna vara med de jag helst vill träffa. Att bara stå i trapphuset och hojta åt mamma vore enkom sorgligt, känns det som. Likaså att inte kunna bunta ihop saknade vänner i stora, ystra sammankomster.
Fler jular kommer, förhoppningsvis, och det viktigaste är ändå att de man vill uppleva dem med finns kvar då också.
I år är det bara att försöka härda ut medan Elvis sätter ord på vemodet – eller den gråtmilda självömkan om ni hellre vill det.

• • •
Det ser ut som vi har en knapp vecka på oss. Sedan, nästa måndag, slår Cuomo till med ett nytt totalförbud mot inomhusservering i New York City.
På annat sätt kunde i alla fall inte jag tolka honom under måndagens presskonferens. Om inte inflödet av nya patienter på stans alla sjukhus stabiliseras de kommande fem dygnen, vilket inget tyder på, kommer tillgången till lediga sängplatser bli alarmerande låg och då har guvernören inget val, hävdar han. Sedan får restauranger ett par dagar på sig att ”strukturera om verksamheten” (läs: försöka hitta ett sätt att få gästerna att sitta utomhus och dinera i minusgrader).
Även om ingen kunnat presentera bevis för att utspridda restaurangbesökare drivit smittan under hösten är det svårt att hetsa upp sig över denna väntade utveckling. Finns risken för överfulla sjukhus krävs insatser och vi får alla finna oss i uppoffringar.
Men som jag konstaterade redan för några inlägg sedan:
Roligt blir det inte.
Och en självbelåtet skrockande Cuomo hade inte behövt utse sig och själv och Anthony Fauci till corona-krisens ”DeNiro och Pacino” under samma presskonferens.
Vilken trallgök.
• • •
Precis innan elva på kvällen åttonde december 1980 klev Mark Chapman fram ur skuggorna utanför The Dakota Building med sin revolver höjd och avlossade fem skott mot John Lennon.
Strax därpå var ex-Beatlen död och alla upplivningsförsök på Roosevelt-sjukhuset på Amsterdam Avenue, där en desperat läkare ett tag höll hans hjärta i handen och försökte pumpa igång det manuellt, lite senare förgäves.
Idag har det gått exakt 40 år sedan världen skakades om av den tragedin och pandemi eller inte – den här staden tänker högtidlighålla minnet av sin stupade son.
New York har aldrig riktigt kommit över att Lennon mördades här. Han var inte bara superstar och ikon i största allmänhet sin dåvarande hemstad. Gotham hade adopterat britten och såg honom verkligen som sin egen. Få som inte vuxit upp med Big Apple-rester mellan tänderna har blivit lika accepterade och omhuldade – och att han sköts ihjäl mitt på Manhattan är ett oläkt sår.
Så Beatles- och Plastic Ono Band-hitsen kommer eka från varje radio idag, och uppe vid The Dakota, och närbelägna Strawberry Fields, lär tusentals samlas för spontana minneshögtider.
Vi ses där, höll jag på att utbrista.

• • •
Staten Island – ön söder om Manhattan som utgör New Yorks femte, ”bortglömda” stadsdel – har redan befunnit sig i lockdown i flera veckor, för där är smittspridningen nästintill okontrollerbar och beläggningen på sjukhusen riktigt problematisk.
Tyvärr kan det folkliga stödet för denna lockdown inte beskrivas som massivt. Staten Island-borna – sedan länge betraktade som lite loco av resten av stan – är tvärtom gravt missnöjda och några till och med revolterar mot Cuomo
Särskilt gäller det de som äger, och frekventerar, en bar kallad Mac’s Public House. De har utsett den baren till ”autonom zon” och hållit öppet som vanligt, helt i strid med förordningarna.
Razzior och sammanstötningar med ordningsmakten har följt och i förrgår greps Daniel Presti, en av ägarna, när han under ett försök att undkomma polisingripande körde på en sheriff (ja, det är den något obskyra sheriff-myndigheten, inte NYPD, som ser till att corona-förordningarna efterlevs).
Nu riskerar han flera års fängelse.
Inte värt det, kan man kanske tycka.
Men – Staten Island är Staten Island.
• • •
Apropå mamma: Idag fyller hon år. 85. Hurra, ber bloggen att få tjoa så det ekar över oceanen. Hon tvingas dessvärre fira för sig själv, och det gör ont att tänka på, men utan att avslöja för mycket kommer det bli i alla fall lite roligare än hon tror…

Corona-dagbok i new York, del 62

av Per Bjurman

En dyster eftermiddag utbryter plötsligt regelrätta ”La La Land”-scener på D’Agostino – en av matvarubutikerna i kvarteret.
Två biträden i färd med att fylla på i brödhyllan börjar stuffa lite lätt till Whitney Houstons ”I Wanna Dance With Somebody”, spelad på vanlig, förment ångestdämpande varuhus-volym i butikens högtalarsystem. En kvinna med kundvagn intill börjar sjunga med och snart är det en hel uppsättning ynglingar, plus en äldre dam, som dansar och skrålar allsång i gången mellan konservburkarna och rispaketen.

Fantastiskt. Sånt händer ju bara i ystra musikaler – men tydligen inte.
Själv är jag förstås för hämmad för att våga röra på höfterna, men jag nickar entusiastiskt i takt bakom mitt munskydd och känner mig lätt euforisk när jag någon minut senare jag plockar åt mig några yoghurt-förpackningar i kyldisken.
Exakt sånt där – otänkbart för ett år sedan, alla inblandade hade ju blivit utkastade – är vad vi behöver när mörkret denna dödens pandemivinter tätnar och det åter börjar kännas tungt bara att vakna till ännu en stillastående dag i New York. Spontan dans! Sång! Trotsiga utbrott av sorglös utlevelse mitt i tristessen och ångesten!
Just den Whitney-dängan – en av hennes allra, allra bästa – passar dessutom särdeles perfekt i rollen som upplyftande stimulantia efter en evighet av distansering och leenden täckta bakom munskydd och ensamma kvällar i tv-soffan.
Hur är det hon sjunger?
Oh, I wanna dance with somebody
I wanna feel the heat with somebody

Precis.
• • •
Veckan i New York börjar verkligen i moll. Måndagens molntäcke är så massivt och så svart att vi aldrig får uppleva något dagsljus överhuvudtaget. Det blir lite dunkelt någon timme mitt på dagen. Sedan är det i princip kväll igen. Samtidigt blåser det så rutorna skakar och balkongdörren far upp med ett brak – och under tidiga eftermiddagen börjar det både regna och åska.
En sådan demonstrativ uppvisning i november-misär hade vi svurit åt vilket år som helst. Nu känns det som att sitta fast i en djup brunn – och få en hink tjära hälld över sig.
Men det är väl bara att fortsätta spela Whitney Houston när man kommit hem från små ärenden ute i hundvädret.
• • •
Thanksgiving och Black Friday ligger bakom oss och de som i trots mot Cuomos och DeBlasios förmaningar reste hem till familjehögtider över hela landet har återvänt.
Nu väntar vi, med andan i halsen, på besked om de tagit med sig mer smitta från kluster i delstater där pandemin sveper fram som en präriebrand. Det lär visa sig inom några dygn – och farhågorna får gärna visa sig överdrivna.
• • •
De svenska inslagen i New York är sedan rätt lång tid tillbaka talrika. Vi har Bon-Bon (nu ensam herre på den blågula godistäppan i NYC; sockerbit i West Village slog nyss igen för gott) och Aquavit och Smorgasbord i Scandinavia House och Konditori och Red Rooster i Harlem – och så har vi Fabrique-filialen i Meatpacking District. Personligen är jag egentligen inte mycket till fikakonnässör, jag blir bara rastlös av att sitta still och göra ingenting, men senaste tiden har jag ändå tillbringat några eftermiddagar på just Fabrique med den förträfflige fotografen Pontus Höök och det har varit en lisa. Dels är kanelbullarna sensationellt goda, dels är det roligt att se att det även i tider som dessa går att göra succé. Det lilla bageriet är uppseendeväckande populärt, de flesta dagar ringlar sig köerna oavbrutet ett halvt kvarter längs 14:e gatan.


Så kan det gå när man är bra.
• • •
Som alla som varit här den här tiden på året vet blir det aldrig mer jul än när det är jul på Manhattan. Den glittriga, romantiska Disney-fantasin om julen existerar ju egentligen inte – fast här gör den det ändå.
Frågan är bara hur den artar sig i år. I avsaknad av turister och trängsel och kommers och barer där äggtoddyn flödar till bjällerklang om kvällarna väntar antagligen en avskalad och nedtonad och lättglömd variant.
De har visserligen fått upp jättegranen vid Rockefeller Center och imorrn, onsdag, tänder de den vid en traditionell ceremoni. Men för att närvara krävs att man anmäler sig i god tid och sedan lotsas man in via avspärrningar och får stå för sig själv och tindra några minuter. Låter så lagom kul, tycker jag.
Det är nog bara att vänta på 2021-versionen – av allting.
• • •
De har alltid suttit där och de har alltid varit omsvärmade, så att ta vimlet runt schackspelarna på Union Square en vanlig vardagseftermiddag som inteckning för att suveräna Netflix-serien ”The Queen’s Gambit” utlöst schack-mani i New York vore nog att lura sig själv.
Likafullt är det, efter en binge-session med Beth Harmon, extra fascinerande att hamna just där och höra de ofta lätt härjade männen undervisa nybörjare och pladdra om olika drag och strategier.

– Young man, ropar en till mig, ska du inte sätta dig ner och spela ett parti?
Om jag jag gick på sådant uppenbart lögnaktigt smicker, och inte vore så dum att jag finner Fia med Knuff för avancerat, hade det kanske varit en idé.
• • •
Det är inte alldeles lätt att veta vilket ben man ska stå på vad gäller de längre pandemi-perspektiven i USA.
Å ena sidan är vaccin-optimismen svår att inte ryckas med i. De första doserna, öronmärkta för sjukvårdspersonal och de allra sköraste, kommer rullas ut om bara några veckor och smittskyddsgurus som tidigare låtit som Jan Malmsjös biskop i ”Fanny och Alexander” kan bara med ansträngning tygla sin febriga tillförsikt.
– The cavalry is on the way, lovade exempelvis Anthony Fauci, vår egen Anders Tegnell, alldeles nyligen och vem kan klandra oss för att vi uppfattar de orden som himmelsk musik.
Samtidigt varnas vi för att det värsta fortfarande återstår.
– De närmaste tre månaderna kommer bli ”horrible”, slog en Ashish Jha, rektor vid folkhälsoenheten på ärevördiga Brown University, fast i New York Times så sent som igår.
En miljon amerikaner i veckan testar positivt och den siffran kommer bara stiga, sängplatserna på sjukhusen håller på att ta slut och antalet döda väntas fördubblas, till över 400 000, innan vårdagjämningen.
Så alltjämt – detta blir en jävla vinter att ta sig genom.
Men under tiden har vi alla fall Whitney.

Corona-dagbok i New York, del 61

av Per Bjurman

Idag kan corona-viruset komma att sätta den slutgiltiga knockout-smockan i trynet på USA.
Det är nämligen Thanksgiving Day, årets överlägset största familjehögtid, denna sista torsdag i november och nationen sätter sig till bords för att glufsa i sig 50 miljoner grillade kalkoner.
Och till skillnad från under alla andra storhelger som hunnit passera sedan i våras – Memorial Day, påsk, 4th of July, Labor Day och Columbus Day – verkar det som att väldigt många är fast beslutna att fira den här som vanligt, oaktat det faktum att pandemin skenar över hela kontinenten.
Det hjälper inte att politiker, folkhälsoansvariga och smittskyddsexperter unisont förmanat och vädjat och hotat och varnat om att ingenting är farligare än att umgås tätt i grupp i trånga utrymmen under längre tidsperioder. På Thanksgiving träffas amerikanska familjer och ingen kan hindra dem – så är det bara med det.
Vi har även i New York, som gärna tar åt sig äran av att vara bäst i landet på att följa covid-restriktioner, sett hur innevånarna försöker hitta kryphål – om så bara psykologiska – för att få göra ”som de brukar”. Här är vanligen väldigt enkelt och smidigt att kolla om man smittats eller inte, vi har hundratals testställen bara på Manhattan. Men senaste veckan har köerna ringlat timslånga överallt – för att människor intalar sig att ett negativt provsvar innebär att de är säkra och kan tränga ihop sig vid de där kalkonfaten utan fara för Uncle Al och Aunt Barbara. Ett inte alltför klyftigt självbedrägeri är det inte helt obefogat att kalla det beteendet. Att man är smittfri ena minuten betyder ju inte att man inte är det nästa; det räcker att komma i vägen för en infekterad medmänniskas hostattacker på snabbköpet på vägen hem från kliniken – och sedan kan ett av de berömda klustren vara ett faktum på dagens släktbaluns.
Trängseln på flygplatser, och i det nordamerikanska luftrummet, senaste dygnen vittnar också om sedvanlig Thanksgiving-mania.

Även det riskbeteendet har myndigheterna med eftertryck avrått från: ”Stanna hemma. Res inte. Undvik flygplatser och flygplan”. Men förgäves, tydligen. Dan-före-dan – alltid den mest intensiva resdagen under hela det amerikanska kalenderåret – var antalet flygresenärer på väg hem till släkt i Oregon och Florida och New Mexico i princip lika högt som ifjol.
Vi får väl hoppas att tranbärssåsen är värt det – och att stegringen i konstaterade fall om någon vecka inte blir fullt så brant som sakkunskapen befarar.
• • •
Själv skulle jag, om allt varit som vanligt, strax efter lunch hämtat en bil i Hertz-garaget på 48:e och andra, kört upp till 96:e och Lexington och hämtat Ash och via mäktiga George Washington Bridge baxat oss över Hudson River till New Jersey.
Där skulle vi först stannat i Garfield, strax norr om Sopranos-land, för en första sittning med Ashs pappa Rico och hans familj.
Efter ett par timmar i härligt stim – runt just det bordet är det verkligen klassisk amerikansk Turkey Day-trängsel med glada representanter från åtminstone tre generationer – hade vi åkt vidare till White House Station trekvart söderut, i norra Jerseys tätaste skogar, och gjort oss hemmastadda hos mamma Adrienne och hennes man Carl.
Kort därefter skulle vi satt gafflarna i ännu en fågel offrad på tacksägelsens altare.

Men hela det scenariet är struket ur programmet i år. Mina vänner tar pandemin på allvar och har ställt in 2020 års Thanksgiving.
Tråkigt – men klokt. Och ska jag vara helt ärlig finns det ett viktigt inslag jag inte alls sörjer att jag går miste om.
Maten.
Det är lite underligt. Jag dyrkar nästan allt amerikanskt. Musiken, filmerna, maten, vägarna, landskapet, livsstilen – allt. Det är min religion. Men det mest amerikanska av allt – Thanksgiving-krubbet – har jag väldigt svårt för. Den torra kalkonen, fyllningen, tranbärssåsen, pumpa-pajen, sötpotatisen, marshmallows-sörjan och allt det andra mina amerikanska vänner smäller i sig med sådan lustfylld aptit just idag – det får jag nästan kväljningar av.
Dessbättre är alla inblandade numer medvetna om denna karaktärsstörning hos den underlige svensken och dessbättre är de inblandade stolta italian-americans så numer serveras jag Adriennes magiska italienska rätter istället.
De sörjer jag desto mer, liksom samvaron i sig. Den stilla Thanksgiving-kvällen i White House Station, när ett kompakt mörker slutit sig runt oss och Carl bjuder på söt likör och berättar om gamla tider i Newark, hör till det allra bästa jag vet.
Nu får jag försöka skapa min egen helgstämning hemma i soffan och med hjälp av lite vin, NFL-match på tv och zoom-uppkoppling mot White House Station går det säkert bra.
Bara jag kan intala mig att det är något speciellt med att Manhattan hamnar i tyst Thanksgiving-dvala fast vi haft det på just det viset i åtta månader.
• • •
Film- och tv-historien är full av klassiska Thanksgiving-scener. Min absoluta favorit är den i ”En kvinnas doft”, när Al Pacinos Frank Slade våldgästar sin bror i Queens och sånär stryper en ung Bradley Whitford – främst känd som Josh Lyman i ”West Wing”.

Stämningen på den middagen orsakar nästan andnöd, men den är nog dessvärre inte helt ovanlig – särskilt inte under så här våldsamt polariserade tider. Det finns gott om släkter där unga, progressiva nu ska dela bröd med arga Trump-supportrar till morbröder och svärmödrar. Hu. Rådet ”Prata inte politik på släktmiddagar” har aldrig klingat sannare än denna höst.
”Raka spåret till Chicago” med Steve Martin och John Candy är en annan magnifik Thanksgiving-film – och ”Sopranos”-avsnittet ”He is Risen”, från säsong 3, blir aldrig gammalt.
• • •
Fast vidbränd brysselkål är ändå en Thanksgiving-specialitet jag kan förstå. Det brukar under de traditionella bjudningarna sluta med att jag sitter och petar med de små rackarna.
• • •
– Siri, ge mig ett bra exempel på hyckleri.
Bad man sin virtuella assistent om den tjänsten borde hon visa en bild på Michael Hancock – borgmästare i Denver.
Igår morse twittrade han förmaningar till innevånarna i Mile High City om att stanna hemma och fira Thanksgiving online.
Sedan satte han sig på ett plan och flög till Mississippi för en egen släktmiddag!
Så länge makthavarna begår så grovt våld på idén om att leva som man lär blir det svårt att få allmogen att lyda några påbud alls från högre ort.
• • •
Tanken med den här högtiden – till skillnad från exempelvis jul firad av alla, oavsett religiös och etnisk tillhörighet – är att uttrycka tacksamhet över det livet givit senaste året.
Det blir en utmaning 2020, men man får väl vara glad att man är vid liv, att inga närstående (ta i trä dagen lång!) blivit allvarligt sjuka och att hjälp är på väg.
Också:
Tack för att vi i mars och april inte visste att krisen fortfarande skulle pågå vid Thanksgiving.
Då hade vi aldrig stått ut.

Corona-dagbok i New York, del 60

av Per Bjurman

Grogg på krogen – eller multiplikationstabellen i skolan?
Det är frågan New York brottas med i det svarta novembercrescendot.
Något otippat lyder svaret:
Grogg.

Borgmästare DeBlasio stängde helt panikartat skolorna i veckan, men barer och restauranger får fortfarande vara öppna – åtminstone till 22.00 på kvällarna.
Inte helt oväntat rasar varenda förälder från norra Bronx till Staten Islands sydspets över denna befängda inkonsekvens. En försvarlig mängd har till och med demonstrerat utanför City Hall senaste dagarna.
Hur, undrar de, kan det vara en viktigare prioritet att låta vuxna kröka på lokal än att barnen får adekvat utbildning?
Eller som någon uttryckte det i NY Post:
Det är alltså ok att jag tar med mig ungen på restaurang, men inte att jag går med henne till skolan?
Personligen berörs jag avsevärt mycket mer av barernas öppettider än av begränsningar i det uppväxande släktets möjligheter att förkovra sig i matte och geografi, men till och med jag förstår argumentet. Att stänga skolorna orsakar, i ett slag, logistiskt och ekonomiskt kaos för ett oändligt antal redan hårt ansatta familjer och kan dessutom inte beskrivas som annat än genuint ologiskt eftersom smittspridningen bland knattarna är minimal. Det finns en anledning till att även de mest notoriskt lockdown-benägna regimerna i Europa väntar i det längsta med att låsa klassrummen – och den här vändan de facto inte gör det alls.
Men New Yorks lärarfack, en stor och omtvistad maktfaktor i den lokala politiken sedan eviga tider, har DeBlasio i sin ficka och dess medlemmar är – kanske inte helt oförståeligt – skraja. Så när antalet som testade positivt för covid i tisdags passerade treprocentsgränsen ringde det ut i stadens samtliga 1700 skolor, för det var det riktvärde Mister Mayor minst sagt halsstarrigt band sig vid redan i somras. När det nåddes lovade han Union Federation of Teachers-medlemmarna att de inte skulle behöva gå till jobbet mer – no matter what.
Anmärkningsvärt nog har kurvan, i alla fall för delstaten som helhet, senaste dygnen gått ned igen, trots att den aldrig sköt i höjden, så det finns återigen hopp om att New York – apokalypsens själva ground zero i våras – slipper ytterligare en resa rakt in i mörkret.
Men det hjälper inte. Kidsen sitter likafullt hemma hos sina stressade föräldrar och blir undervisade virtuellt – och jag sitter likafullt i baren och väntar på att jag ska tvingas hem för gott för att DeBlasio-lallaren ännu en gång vill visa prov på det olycksaliga karaktärsdraget ”handlingskraft”.
Det är i sanning en egendomlig tid, detta.
• • •
Det var åtta månader sedan senast, för det har känts som ett ställe att undvika under en pandemi, men nu smyger jag mig en tidig eftermiddag ner i tunnelbanan igen.
En ren solidaritetshandling, kan vi se det som. Dels bågnar de mer sensationslystna lokalbladen dagligen av braskande rubriker om hur farligt det blivit under jord igen, inte så mycket på grund av covid-krisen som för att kriminella ”tagit över”, och jag vill markera att jag inte tror att det är särskilt sant – och dels är hela kollektivtrafiksystemet till följd av dramatiskt minskat resande på väg mot en finansiell härdsmälta.
Anekdotisk bevisning är vad det är och jag tar mig bara mellan Grand Central och Union Square med sexans lokaltåg, och därtill som sagt på dagtid, men det räcker för att konstatera att bilden av ett brinnande helvete några meter under våra sulor är överdriven. Ja, brottsligheten i tunnelbanan har eskalerat och det händer hemska saker med upprörande tät sekvens. Bara häromdagen blev en ung kvinna helt oprovocerat nerknuffad från en perrong vid just Union Square – och överlevde bara för att hon hade sinnesnärvaro nog att lägga sig platt mellan skenorna och hamnade under det ankommande tåget. Men det betyder inte att den som vill använda det bästa vi har av allmänna kommunikationsmedel hamnar i en ”The Warriors”-scen så fort hen passerat spärrarna. I huvudsak är allt som vanligt där nere.
Dock:
Det minskade resandet går att registrera med blotta ögat. Det finns så mycket svängrum på perrongen att det nästan känns kusligt – och tågvagnarna är inte ens halvfulla. En fredagseftermiddag. Under normala omständigheter hade det varit Tokyo-artad trängsel överallt.
Så den ekonomiska krisen är näppeligen båg. MTA, New Yorks eget SL, har larmat om att man måste spara nio miljarder dollar – ja, miljarder och ja, dollar – och det innebär att kapaciteten i sin tur måste dras ned med 40 procent och att nio tusen anställda kan komma att avskedas. Såvida man inte beviljas den federala nödhjälp man bönar och ber om, men det kommer under inga omständigheter ske förrän en ny administration installerats i Washington. Den nuvarande leds visserligen av en New Yorker, men hans och hemstadens relation har surnat som en liter mjölk någon glömde på diskbänken i sommarstugan i midsomras.
Därmed hotar en verklig en kris. Ännu en. New York City kommer inte kunna fungera om mer än en tredjedel av kollektivtrafiken försvinner. Rörelsefriheten begränsas, infrastrukturen faller samman, samhället går inte att organisera på samma sätt. Systemet skulle snarast behöva byggas ut – inte stympas.
Så parollen ”Save the Subway” borde verkligen eka mellan Manhattans skyskrapor.
Det säger jag också för att jag verkligen älskar New Yorks tunnelbana. Nästan ingenstans svarar Metropolis upp mot sin egen myt på samma sätt som när man skramlar fram i tunnlarna under – exempelvis – Lexington Avenue. Miljön är rå och mörk och filmiskt ”industriell”, det rasslar och gnisslar och pyser, tågen kränger och slår i växlarna. Som ett skränigt Johnny Thunders-solo låter, så tycker jag det känns att åka med.
Så de bilder som här följer från min comeback i underjorden är tagna med dunkande hjärta.










Corona-dagbok i New York, del 59

av Per Bjurman

Nu börjar det igen.
Vi har ännu så länge ingen alarmerande smittspridning i New York, inte jämfört med i Europa eller det amerikanska katastrofområde som kallas Mellanvästern, men siffrorna har börjat ticka uppåt, som de obönhörligen gör överallt på norra halvklotet just nu, och lokala politiker alltjämt skärrade av vad som hände i våras drar omedelbart i nödbromsen.
Bara en timme efter att Stefan Löfven gett samma besked i Sverige i onsdags meddelade guvernör Cuomo att New Yorks barer och restauranger, liksom gym, från och med ikväll måste stänga redan 22.00 – istället för som tidigare vid midnatt (och 04.00 när allt är normalt…).
Ingen big deal, kan tyckas – och det är det väl inte heller, även om jag nu råkar vara en människa med sena vanor och vanligen inte ens går ut före 22.00. Problemet är att det inte lär hjälpa. Andra vågen är här. Viruset kommer fortsätta spridas, vad vi än gör. Förhoppningsvis blir situationen aldrig igen lika förfärlig som i mars och april, men det räcker med ytterligare några procentsatsers höjning för att Cuomo ska skärpa restriktionerna ytterligare och jag räknar kallt med att alla utskänkningsställen tvingas bomma igen på nytt om bara någon vecka. NY Times inflytelserika ledarsida har redan framfört kravet att ”indoor dining” förbjuds å det snaraste.

Paradise lost – snart.

Inte heller då kommer det vara synd om mig, framförallt inte i jämförelse med de som är sjuka eller jobbar i sjukvården – eller med min vän Juanita, som sitter instängd i sin lägenhet i Paris och avundas pojkvännens katt för att den kan smyga ut genom dörren och rumstera om på The City of Light-gatorna som den vill.
Men livet blir väldigt mycket tråkigare – och ensammare. Det var, vid sidan av oron för nära och kära, det tyngsta när New York låg i träda den där miserabla perioden för ett halvår sedan. Jag har alltid varit soloartist och tyckt om att hålla mig på min egen lilla kant. Jag bor själv, jobbar själv, reser själv, ser på bio själv, går ut och äter och dricker själv, ÄR själv. För att jag trivs bäst så. Men under pandemins mörkaste dagar blev det i det avseendet helt enkelt lite för mycket av det goda. Jag var inte blott själv längre. Jag var ensam. Ofrivilligt. Utan verklig rörelsefrihet, utan möjlighet att sitta i barer och bara absorbera det livsbejakande sorlet, utan att vara del av det vanliga myllret på gator och avenyer, utan utflykter att se fram emot, utan att ens i teorin kunna planera ett möte med vänner (jo, jag har trots allt såna…) kände jag mig helt enkelt…avskuren från livet. Isolerad. Övergiven.
Zoom och FaceTime och dylikt? Well, jag är bekant med några verkliga New York-eremiter som tycker att det virtuella umgänget duger gott och indikerar att de inte skulle se det som något större problem ifall deras sociala liv ägde rum online för eviga tider, men jag delar verkligen inte det tänkesättet. Det lindrar att kunna se familjemedlemmar och vänner och kollegor på bildskärm, men i längden är det inget surrogat alls för fysiska möten, resor, familjehögtider och – just det – långa sittningar på restauranger och i barer.
Så lite kan jag inte låta bli att grimasera en smula när så många slår fast att begränsningar i det så kallade utelivet inte innebär några uppoffringar.
Tala för er själva, tack.
Vi tar oss igenom det här också, vi biter ihop och uthärdar, för vi måste.
Men roligt blir det fan inte.

Corona-dagbok i New York, del 58

av Per Bjurman

Det hinner gå tio sekunder från det att de stora nyhetskanalerna strax före halv tolv på lördagsförmiddagen kungör att Joe Biden vunnit presidentvalet.
Sedan utbryter den största, lyckligaste festen i New York City sedan 15 augusti 1945, känd som V-J Day.
Alla bilförare som är ute och kör kastar sig, låter det som, unisont på tutorna, andra skriker och busvisslar på gatorna, vin- och spritbutikernas hyllor töms på skumpa och ett antal platser – Times Square, Union Square, Washington Square Park, 125:e gatan i Harlem, Atlantic Avenue i Brooklyn – förvandlas till regelrätta karnevaler.
Själv hamnar jag efter en lång promenad under den förbluffande varma eftermiddagen – vi har plötsligt över 20 plus – i just Washington Square Park och…jag har aldrig upplevt något liknande. Hela den kantstötta, champagne-indränkta gamla parken pulserar av glädje, lättnad, eufori och känslor så starka att de hos åtskilliga svämmar över i lyckotårar.





















På samma sätt fortsatte det sedan kvällen, och natten, lång – precis som i Washington, Philly,Boston, Atlanta, San Francisco, Los Angeles och överallt annanstans.
Samtidigt finns det väldigt många amerikaner – tiotals miljoner – som i samma ögonblick bara känner sorg och vrede och besvikelse, och de är dessutom övertygade om att Biden och demokraterna just stulit valet. Att försöka ena detta land ter sig som en fullständigt omöjlig, motsättningarna består och de kommer leda till många svåra, mörka stunder framöver.
Men just idag, just denna sällsamt varma lördag i november det i övrigt miserabla året 2020, befann sig New York i ett fullständigt magiskt tillstånd – och vi som upplevde den kommer garanterat aldrig glömma.

P.S Jag har några livfulla videos från Washington Square också, men tyvärr vägrar videoverktyget i den här bloggen samarbeta ikväll.

Corona-dagbok i New York, del 57

av Per Bjurman

Det är egendomliga dagar i New York, och USA, just nu. Obehagliga. Kusliga. Dagar vars like vi aldrig tidigare upplevt.
Ja, det slutgiltiga valresultatet dröjde även under 2000-talets första presidentval, för 20 år sedan. Först efter en månads – och slutligen avbruten – omräkning av rösterna i Florida kunde George W. Bush utses till ny president. Och det var spänt då också. Men inte alls på på det här farliga sättet.
Den ödesmättade stämning jag försökta sätta ord på i tisdags har vuxit till något mycket mörkare och mer hotfullt på bara ett par dygn. Motsättningarna i landet håller långsamt – eller inte så långsamt – på att stegra mot någon form av otäckt utbrott.
Det är redan oroligt och stökigt utanför de lokaler i Pennsylvania, Arizona, Nevada och Georgia där de sista, avgörande rösterna räknas – och under demonstrationer på Lower East Side här i New York under torsdagskvällen urartade det åter i våldsamheter. Någon anti-Trump-aktivist ska bland annat ha försökt strypa en polis med järnkätting.
Det värsta:
Ju längre den här utdragna processen pågår, desto mer fientlig och hätsk kommer stämningen bli. Och när ett första slutresultat någon gång presenteras – och omedelbart ogiltigförklaras av den förlorande sidan, räkna med det – lär det brisera i fullständigt kaos på sina håll.
Att bara sitta i tv:ns eviga sken och vänta på den katastrofen är terror. Det känns som att befinna sig i en mental tryckkokare.
– Slå av nyheterna, res dig ur soffan och gå ut ett tag. Annars blir du galen, råder en vän när jag ringer och kvider om att det är hjärtskärande att se landet i gungning på det här viset
Så jag gör just så och verkligen: Det är ren själavård att komma utanför dörren och se att vardagen – som den nu är i skuggan av världspandemin – faktiskt rullar på ungefär som vanligt, i alla fall så ljumma, fina höstdagar som de vi plötsligt förunnats på nytt. Människor äter lunch på uteserveringar, lämnar in kappor hos Chen på Kemtvätten på andra och 38:e, fyller i MegaMillions-talonger i bodegan vägg i vägg, promenerar och kör bil och väntar på busshållplatser och cyklar och går hem från jobbet och vinkar till sig taxibilar och skrattar och rökar och beställer in en öl till på Bravest och…ja, bara lever.
Apokalypsen är inställd, åtminstone just här – och åtminstone just nu.
Till slut hamnar jag i Bryant Park, den gröna lilla oasen mitt i Midtown-villervallan vid femte och 42:a, bakom stora biblioteket, och kan konstatera att den så kallade vinterby staden varje senhöst reser just där tydligen får hjälpa oss med julstämningen i år också. Det hade jag inte trott, myndigheterna ställer ju på grund av covid-skräcken in allt populärt, men jo: De vanliga caféerna och handelsstånden står uppradade i skimret från julbelysningen och framförallt: Den provisoriska isrinken på stora gräsmattan, där vi brukar ligga och titta på utomhusbio varma sommarkvällar, har öppnat igen.
Där sätter jag mig en stund, med en liten pappmugg espresso, och bara glor på de mestadels usla men glada skridskoåkarna. Det är underbart. För ett litet ögonblick glömmer jag vad som pågår där ute, oron släpper, det känns lite gott att vara i New York igen.











Men när jag någon timme senare kommer tillbaka hem och slår på tv:n står Donald Trump på podiet i Vita Husets lilla kyffe till pressrum och gormar om att att fienden håller på att stjäla valet av honom – och det går att ana hur den rytande vreden väller upp ur djupet av hans passionerade väljarbas.

Återigen knyter det ihop sig av olust i mellangärdet.

Valdag 2020

av Per Bjurman

Noteringar från den historiska valdagen 2020.

10.30: Vaknar och går upp. Borde stanna i sängen ytterligare ett tag, för jag lyckades inte somna förrän i vargtimmen och sov sedan oroligt. Men det är lönlöst att ens försöka slumra vidare. Motorn har redan hostat igång. Nervös kan jag inte påstå att jag är. Det är något annat. Något ödesmättat och olycksbådande har i flera dagar hängt som ett skälvande spänningsfält i New York, och kanske hela landet, och denna förmiddag är detta något på väg att väg att växla upp mot ett hotfullt klimax.
10.35: Konstaterar att det är halvmulet i New York på valdagen, men inte lika kompakt grått som tidigare i veckan och inte lika kallt. Alltid något. Det blåser dock.

10.45: Minns i duschen att jag under någon av sekvenserna när jag ändå lyckades tryna någon timme i sträck drömde om – Thorbjörn Fälldin. Han höll något slags anförande i medialoungen i Madison Square Garden. Sedan satt vi plötsligt på verandan i familjen Bjurmans gamla sommarstuga vid sjön Bästen i Gagnef. Hur ska det tolkas? Vi var inte precis buddies, men Fälldin har faktiskt sovit i mitt gamla pojkrum. Han var i Borlänge i något ärende i slutet av 80-talet, hade gemensamma bekanta med mina föräldrar, behövde någonstans att slagga och hamnade på Slingergatan – i det som bara några år tidigare hade varit min säng. Det är ändå lite speciellt, att så att säga ha delat säng med en statsminister.
11.30: Går ut. NY Post har rapporterat om oändliga köer vid vallokalerna, men vid den närmast mig, i River School på 35:e gatan mellan första avenyn och FDR, råder stiltje. En och annan går in, en och annan kommer ut. Inget särskilt händer. Det känns betryggande. Fast vad liberala bastionen New York City gör betyder å andra sidan inte så mycket. Här vann Hillary Clinton med över 70 procent av rösterna för fyra år sedan och Biden lär få ännu högre siffror.


12.00: Äter brunch på min diner – nu öppen för inomhusservering, bara man går med på att få sin temperatur checkad och fyller i kontaktuppgifter på en app. Och sitter långt från alla andra. Där märks inget av att valet. Servitörerna Jorge och Allan tittar på spansk ligafotboll på tv:n i baren, en mager man i luggsliten kavaj och baseballkeps i ett av båsen längst in i lokalen löser korsord i väntan på sin omelett, kvinnan i kassan är upptagen med räkenskaper. Livet puttrar på som vanligt, även en historisk valdag.
13.00: Promenerar planlöst i kvarteret. Tänker på de tidigare valen jag upplevt live. 2008 var jag på den enda plats i hela landet utan euforisk stämning: Klassiska Biltmore Hotel i Phoenix. Där höll John McCain och Sarah Palin sitt Election Night-party och det hann ju inte mer än börja förrän Barack Obama utsetts till vinnare. Det sista jag såg den kvällen var Jon Voight i hotellbaren. Ensam. Han satt och tittade i fjärran. Detroniserad. 2012 befann jag mig i DC och hamnade när Obama åter utropats som vinnare mitt i en sjövild segerfest utanför Vita huset. Senast hade jag ingen uppgift och satt här i soffan och drack bourbon. Många blev det.
14.00. Går hem. Diskar. Hushållssysslorna måste utföras vad som än pågår och diskmaskinen passade på att gå sönder lagom tills pandemin tog fart i mars.
15.15: Gör dagens första framträdande i Aftonbladets eminenta valvaka. Robert Aschberg frågar hur den olycksbådande stämningen i New York tar sig uttryck. Bland annat, svarar jag, genom att fastighetsförvaltningen här i huset igår skickade ut ett mail och meddelade att extra säkerhetspersonal kommer att röra sig i lobbyn under valkvällen. I samma mail uppmanades vi som bor här att ”remain vigilant during these times as emotions may be high for several days (or weeks) following the election”. Det är ju som man var utsänd på val i Port-Au-Prince.
15.45: Tittar lätt rastlös på CNN-sändningarna. De har såklart inget alls att berätta ännu – men berättar ändå. Jag vill se John King och hans kartor. Han är en vandrande val-encyklopedia och kan utan problem peka ut random förortskvarter utanför Cincinnati och berätta hur de brukar rösta på den och den gatan. Det är otroligt.,
16.15: Tätt på given, nytt framträdande i Aschberg-showen. Får frågor om vad det innebär att Bidens kampanjchef gått ut och förkunnat att den demokratiske utmanaren ”leder stort i flera vågmästarstater och kan vinna utan Florida och Pennsylvania”. Det är väldigt svårt att spekulera i och jag vet inte om jag lyckas ge något begripligt svar, men när jag lagt på kommer jag på att det låter som att Jennifer O’Mally Dillon insett att det är kört i just Pennsylvania och Florida och ändå vill hålla humöret uppe.
17.00: Skymningen faller i New York. Vän på väg hem från jobbet messar att gatorna töms snabbt. ”Staden ligger öde”, skriver hon.
18.00: De allra första vallokalerna, belägna i Indiana och Kentucky, stänger. Prognos: Stor ledning för Trump. Men i de två inbitet konservativa delstaterna hade allt annat varit som om Jonas Sjöqvist meddelade att han ska förhandla åt Svenskt Näringsliv i fortsättningen. Men visst dyker John King upp och trycker lite på sin elektroniska karta och upplyser om anomalier i något obskyrt county utanför Fort Wayne.
18.15: Skulle behöva en drink. Men jag är i tjänst i många timmar till så det blir det inget med.
19.00: De stänger i ett helt koppel stater och….det är too close to call överallt utom i just Indiana. Det blir en lång kväll. Tur att lagret med blaskigt amerikanskt kaffe är påfyllt.
19.15: King påstår att Biden troligen kan bärga Florida om han till skillnad från Clinton för fyra år sedan vinner Pinellas County, där St. Petersburg utgör huvudort – och enligt tidigaste prognosen leder han just där. Men i Miami-Dade har han å andra sidan betydligt sämre stöd än väntat och från de norra delarna av delstaten har knappt en vallokal lämnat rapport ännu och som de säger: Ju längre norrut man åker i Florida, desto längre söderut kommer man. Kort sagt: Där uppe, och främst kring The Panhandle, är The Sunshine State verkligen del av den riktiga södern. Och längst ner del av…något helt eget.
20.00: Det rasslar till igen, ytterligare ett antal delstater har stängt sina polls. We’re in it now. Men ännu känns allt som sagt bara ovisst, förvirrande och allmänt blodtryckshöjande.
20.45: Tillbaka i valvaka. Citerar ledsagare King om att Ohio ser ut att kunna bli viktigt. Ingen har förlorat Ohio och blivit president sedan JFK för 60 år sedan. Får också beskriva stämningen i NYC på nytt och den är spöklik. Det är nästan lika tomt och öde där ute som under pandemins värsta kvällar i april.
21.00: Vallokalerna stänger här i New York. Brygger mer kaffe. Känner mig otålig. Det är som att sitta genom en evig förlängning i Game 7 i Stanley Cup-finalen. Vill ha besked nu, vill veta.
21.30: Det börjar verkligen se ut som att Ohio är nyckeln. Dit har ingen media tagit sig, vad jag förstår. Och för all del: Det är väldigt mycket trevligare att häcka i Miami än i Cleveland. Men nyhetsredaktionerna här i landet borde ju kunna den historiska aforismen: As Ohio goes, so goes the nation.
21.45: Undrar fortfarande vad det var mitt undermedvetna ville ha sagt med Fälldin den gånga natten.
22.00: Hämtar delivery-krubb I lobbyn och visst: Vi har extra säkerhetspersonal på plats. Sjukt.
22.15: Trump drar ifrån även i Ohio och håller sin ledning i Virginia och därmed börjar det se väldigt bra ut för presidenten. Ja, det är rentav svårt att förstå hur, och var, Biden ska kunna göra comeback. Fast King och hans vänner i CNN-studion insisterar på att inget är klart. Då får man väl tro på det och hälla upp ytterligare en kopp kaffe.

22.20: Pratar i tv-sändning igen. Ett rent nöje. Vi har så lysande människor där hemma. Önskar bara jag kunde besvara frågan om när det finns ett resultat. Men tyvärr. Nattmangling väntar uppenbart i Amerika.

22.30: Tolv timmar sen jag och Fälldin drack kaffe i sommarstugan nu…
22.45: New Jersey har, i en parallell folkomröstning, röstat ja till förslaget att marijuana ska legaliseras. Så nu skulle man ha en lägenhet i Jersey City. Ett lämmeltåg av new yorkers kommer flytta över Hudson-floden…
23.00: Ännu en gång får vi bekräftat att det är landsbygden, och i någon mån förorterna, som bestämmer i USA. Nästan överallt, även i inpiskat republikanska delstater, vinner Biden storstäderna. Houston och Dallas i Texas till exempel, liksom Nashville och Memphis i Tennessee – och Miami och Tampa i Florida. Men det hjälper inte, resten av delstaterna bestämmer…
23.15: Kaffet börjar smaka tjära, så vattnigt och amerikanskt det är. Och varför kan inte Fairfax-countyt i Virginia få fram sina röster? Det är den sortens valnattskrångel som genererar konspirationsteorier.
23.30: Ny titt-in i Bladet-sändningen. Dessvärre är jag denna gång ännu mindre säker på när något slutresultat kommer presenteras. Om något får man ju intrycket att det hela, precis som befarat, drar ut på tiden och fortsätter resten av veckan med poströster, advokater och säkert en och en annan recount också.
23.45: Där kom Fairfax county-rösterna – och Biden gick omedelbart om i Virginia. Good luck med att förklara den historien för Trump-lägret.
00.00: Som Springsteen sjöng en gång: It’s midnight in Manhattan, this is no time to get cute, it’s a mad dog’s promenade. So walk tall or baby, don’t walk at all. Men det är fortfarande tyst och öde där ute. Inga oroligheter har utbrutit ikväll.
00.10: De har slutat räknat poströsterna i Philadelphia. För kvällen. Sålunda: Pennsylvania kommer under inga omständigheter tillkänna ge något slutresultat i natt.
00.30: Biden ska säga något snart, meddelas det från Wilmington. Det vore lite humor om han helt plötsligt utropade sig till vinnare utan att ha vunnit.
00.45: Och där dyker han upp. ”Det ser bra ut, men det kommer dra ut på tiden. Vi måste ha tålamod. We will Winn this”, säger han. Såpass. Samtidigt twittrar Trump att ”they” försöker stjäla valet. Det här kommer bli precis den shitshow många fruktade.
01.00: What now? Ja, säg det. Personligen tycker jag det känns som att Trump har momentum, men det kommer dröja ytterligare ett rörigt dygn eller två eller tre innan en segrare utropas – i alla fall på riktigt. Själv stämplar jag härmed ut för kvällen och häller upp den drink jag längtat efter sedan…ja, vad var det…18.15. Cheers för demokratin, som den nu är.

Corona-dagbok i New York, del 56

av Per Bjurman

– Vi borde göra som björnarna och gå i ide, säger en man utklädd till något slags kattliknande superhjälte och viftar med sina ”klor”.
Det är sista helgen innan det mest ödesmättade valet under vår livstid och i några timmar spricker det till synes eviga molntäcket upp, så vi hastar alla ut för att försöka distraheras av annat och få uppleva åtminstone lite halloween-känsla och i Washington Square Park kryllar det, trots rätt så bister höstkyla, av både unga och gamla i mer eller mindre fantasifulla maskeraddräkter.
Mannen i den futuristiska kattuniformen råkar sitta på parkbänken intill min och kommer efter en dyster ordväxling med en Trump-demonstrant, själv utklädd till cowboy, om valet och pandemin med bästa idén på hela hösten.
Jag har alltid upplevt vintern som ett straff och många gånger reflekterat över det tilltalande i hibernation. Fem månader i djup dvala – och sedan sju vitala, superproduktiva månader med klackarna i olika slags tak. Det vore ju ypperligt. Och nu känns idén som en ljuv dröm. Tänk att bara få somna ifrån det här och vakna igen i april, när ljuset återvänt och viruset förhoppningsvis brunnit ut.
Så jag gör en försiktig high-five med mannens Edward Scissorhands-besläktade tass och mumlar något om att björnar är bäst.

Fast något ide finns det ju inte krypa ner i. För någon av oss. Den som vill se våren igen, och åter leva i tider när en mikroorganism inte dikterar villkoren, måste ta sig genom det som väntar nu. Valet. Oroligheterna som lär följa oavsett utgång. Kaoset innan en vinnare kan utses. Pandemins andra-vågen-acceleration. Mer eller mindre rigorösa lockdowns. Mörkret. Kylan. Ensamheten.
Just därför är det en sådan lisa med en stunds halloween-eskapism i det för tillfället färgsprakande hjärtat av Greenwich Village strax innan kontinentalplattorna börjar röra på sig under våra fötter.






• • •
Att det ska hållas val i ett land som haft demokratiskt statsskick i snart 250 år borde inte vara det minsta dramatiskt, men så här ser det ut längs Broadway i East Village under min lilla promenad i halloween-kylan.



Samma scenerier möter överallt. Hela Manhattan håller på att spikas igen – för att innevånarna inom några dygn ska rösta om vem de vill se som president.

How did we get here, för att travestera David Byrne.
Det är lika surrealistiskt som det är skrämmande.
• • •
Hur är det nu med björnarna? De månader de inte ligger i ide – sover de ändå som vanligt om nätterna?
I så fall tycker jag upplägget känns mer tveksamt. Hela poängen skulle ju vara att komprimera all sömn till tider när det ändå inte ger något att vara vaken – och sedan maxa tillvaron när det ger desto mer.
Skulle det behövas sju-åtta timmar per dygn hos John Blund även då…nja, man vill fan inte sova bort hela livet!
• • •
Institution efter institution går under i pandemins svallvågor, ett helt universum av älskade restauranger, barer, butiker och serviceinrättningar är, eller kommer snart vara, blott minnen.
Förra helgen kom Mayday-signaler även från Strand Bookstore – den underbara, oberoende bokhandeln som varit del av New Yorks textur sedan 1927. De har för få kunder, säljer för lite och får inte ihop affären. Fortsätter det likadant måste de slå igen inom kort. Vilket vore oerhört deprimerande. Strand är ett himmelrike impregnerat i gammal trycksvärta. Bara att komma in genom dörrarna och känna doften från det de själva kallar ”18 miles of books” är en beroendeframkallande upplevelse och att berövas den skulle kännas som att förlora en kroppsdel.
Det verkar dock som att butikens fans hörsammat nödropet från ägaren Nancy Bass, för sedan hon tog till orda har över 25 000 böcker beställts på företagets hemsida – och under halloween-lördagen ringlar sig en lång kö från entrén vid flaggskeppet på Broadway, runt hörnet på tolfte gatan, nästan ända bort till fjärde avenyn.


En upplyftande syn som visar att det fortfarande finns fight i New Yorkarna – och framförallt bokmalarna. God bless them.
Däremot är det tydligen Game Over för denna evergreen.

Hos Astor Place Hairstylists har de trimmat kalufser och skägg i över 75 år – bland annat åt sådana stammisar som Andy Warhol, Robert DeNiro och borgmästare DeBlasio – men snart är sista hårstrået klippt.
– Vi har förlorat 90 procent av vår business. Det går inte längre, vi stänger lagom till Thanksgiving, säger ägaren Michael Saviello
Så ledsamt.
• • •
När mörkret fallit far jag norrut för middag med vännen Pete på Joe Allen – klassisk Theatre District-hangout längs Restaurant Row på 46:e gatan.
För att komma dit måste jag ta mig tvärs över Times Square men förväntar mig inte att det ska innebära några problem. Om någon plats på Manhattan fått symbolisera New Yorks pandemi-död är det ju ”the crossroads of the world”. Utan turister ligger det neondränkta krysset där Broadway möter sjunde avenyn öde, har vi blivit informerade om snart sagt varenda dag sedan i mars.
Men det visar sig att det är just dit stans unga festprissar navigerat för att fira halloween. Folksamlingen är nästan lika stor, och stojet lika vådligt, som en lördagkväll i den gamla världen, innan Covid, och taxin fastnar i omöjlig trafikstockning. Irriterande eftersom jag blir försenad till middagen, men lite kittlande också. Så mycket liv och rörelse har jag inte tagit del av i New York sedan krisen utbröt – och partyt äger ju dessutom rum i det overkliga, förtrollade sken alla monster-billboards skänker denna sägenomspunna Plaza.
Mindre upplyftande är vyerna när jag, efter att helt enkelt ha tvingats ge upp och hoppa ur taxin ett par kvarter från min destination, halvspringer västerut längs övergivna 45:e gatan för där ligger de igenbommade Broadway-teatrarna vägg i vägg.


De har legat i träda i åtta månader och kommer tidigast öppna i maj nästa år – men förmodligen senare.
Det är så kusligt att se dem i detta skick, som spökskepp förtöjda i Midtown-mörkret, att jag får lov att beställa en dry martini så fort jag satt mig vid ett av de få, grundligt avskilda borden hos Joe Allen. Dessbättre är den så god och effektiv, och sällskapet därtill så trevligt och maten så god, att jag snart lyckats glömma. Just så som man då och då måste göra i detta tidevarv.
• • •
Okej, nu håller vi andan ett par dygn.
Må landet, som vi känner det, finnas kvar i slutet av veckan.

Corona-dagbok i New York, del 55

av Per Bjurman

Bad moon rising…

Det går kanske att hävda att en sådan hängt över Amerika i flera år, men nu – i månadsskiftet oktober-november 2020 – är den full och kastar ett olycksbådande sken över hela nationen, från Plymouth Rock i Massachusetts till piren i Santa Monica.
Till att börja med har vi om bara fyra dagar ett presidentval som hotar att spräcka själva fundamentet i det som åtminstone här kallas världens äldsta demokrati.
Amerikanska valdagar brukade man se fram emot med exalterande iver pumpande i bröstkorgen. Det var kittlande happenings och högtider då det allra finaste i löftet om det här landet manifesterades. Nervöst och ovisst kunde det vara, men aldrig obehagligt och framförallt: Man kunde vara säker på att resultatet förr eller senare skulle respekteras och eventuella maktskiften genomföras på fredlig väg.
Nu känns det bara som att vi väntar på traumatisk kalabalik.
Det säger inte så lite att NYPD kallat in all tillgänglig personal för tjänstgöring på tisdag. Likaså att många välbärgade innevånare som nyss kom tillbaka lämnar stan igen – i god tid.
Om Trump vinner, eller vägrar acceptera en förlust, utgår myndigheterna från att kravaller och oroligheter utbryter. Och skulle han mot alla odds förlora och erkänna sig besegrad lär en sjövild segerfest istället jämna ett och annat kvarter i hans gamla hemstad med marken. Men då finns överhängande risk att besvikelse och bestörtning tar sig våldsamma uttryck på andra håll på kontinenten.
Så splittrat är USA, så hårda är motsättningarna.
Troligast är att vi inte får veta något alls på tisdag. Resultatet, oavsett hur det ser ut, kommer med nästan hundraprocentig säkerhet ifrågasättas och bli föremål för juridiska processer – och vad för kaotiska mardrömsscenarier som i så fall följer de kommande veckorna är det verkligen inte roligt att försöka föreställa sig.
Samtidigt växer ängslan över att den andra pandemivåg som sedan länge rasar i mellanvästern, och nu sköljer in även över Europa, ska accelerera ytterligare.
Ännu så länge hålls smittspridningen här i New York på en beskedlig nivå. Antalet nya bekräftade fall är få, bara Maine av samtliga 50 delstater hade färre den gångna veckan. Men på andra sidan Hudson-floden, i Newark, har kurvorna börjat peka åt alldeles fel håll och det som trots president Trumps försäkringar om att vi har krisen bakom oss liknar regelrätt eldstorm i Wisconsin, South Dakota, North Dakota, Montana och Wyoming – landets mest underskattade delstat, apropå ingenting – kommer inte gå att begränsa till det området särskilt länge till. Förr snarare än senare börjar siffrorna ticka uppåt även här, det förefaller oundvikligt. Då kan vi kallt räkna med att guvernör Cuomo och borgmästare DeBlasio, extremt hökaktiga corona-krigare, kastar sig på bromsen och inför nya restriktioner.
I så fall får vi ta oss igenom november, denna djävulens svarta månad, i ny semi-lockdown – och de barer och restauranger som klöst sig kvar under sommaren och tidiga hösten går slutligen under. Och ändå är det inte säkert att vi slipper återuppleva skärselden från i våras, när dagarnas enda höjdpunkt bestod i stunden på balkongen när vårdpersonalen hyllades med applåder och busvisslingar och sorgen liksom skälvde, tät och vidrig, mellan skraporna.
Men först:
Valet.
Och hur var det han sjöng, John Fogerty?

I see the bad moon a-rising
I see trouble on the way
I see earthquakes and lightnin’
I see bad times today

Don’t go around tonight
Well it’s bound to take your life
There’s a bad moon on the rise

I hear hurricanes a-blowing
I know the end is coming soon
I fear rivers over flowing
I hear the voice of rage and ruin

Well don’t go around tonight
Well it’s bound to take your life
There’s a bad moon on the rise

• • •
Denna tid på året brukar godisskålarna här i lägenheten vara fulla, men inte i år. Inga små troll kommer knacka på dörren och kräva svenskt godis av Mister Per under 2020 års Halloween. Hela trick-or-treat-traditionen har ställts in i huset, kidsen får stanna hemma och trötta ut sina föräldrar istället.
Nedslående det också – framförallt för barnen.
Å andra sidan är det lite skönt att ingen försöker skrämmas i onödan. Vi är redan rädda så det räcker…
• • •
Tillbringar ett par dygn i Washington och blir även där påmind om att ingenting längre är som det ska i detta land.

Framförallt vittnar situationen runt Vita Huset om att ett undantagstillståndsliknande tillstånd råder.
Det har alltid varit ett ointagligt fort, såklart, men fram tills nyss kunde man ändå promenera längs Pennsylvania Avenue och stå vid stängslet och glo på North Portico-entrén till West Wing och hoppas få se något känt ansikte.
Sedan utbröt vårens våldsamma kravaller och nu går det inte ens att besöka Lafayette Square. Den sägenomspunna parken är avspärrad. Närmare än till H Street – två kvarter från det exekutiva högkvarteret – går det inte att komma. Även där möter kravallstaket – om än omgjorda till monument över vårens protester och motståndet mot Trump-administrationen.





Blir det någonsin som det var här igen?
Fan vet.
• • •
Den som saknar tv-serien ”Billions” rekommenderas att fördjupa sig i den aktuella storyn om hur borgmästare DeBlasio försöker förhindra hedgefund-miljardären Steve Cohen, en gammal nemesis, från att köpa baseboll-laget New York Mets.
Man vill inte gärna tro att det kan gå till som i det fiktiva kriget mellan Chuck Rhoades och Bobby Axelrod, men se själv – verkligheten matchar verkligen dikten.
• • •
Över 80 miljoner amerikaner har redan röstat i förtid – och att döma av mediarapporteringen har samtliga fått köa i timmar för att utöva sina rättigheter.
Det är så egendomligt, jag kan inte minnas att jag någonsin behövt köa för att rösta, ens här på det minimala svenska konsulatet de senaste gångerna.
Ska det vara så svårt? Nej, det ska det inte – om det inte är så att man vill göra det så krångligt som möjligt. Och det vill ”man”.
Bara det faktum att amerikanska val alltid äger rum på en tisdag istället för under helger visar ju att ”voter suppression” är ett faktum.
Ett tillägg i konstitutionen om att valdagen alltid ska vara en ”public holiday” – det vore något.
• • •
Det här blev en deppig post, till och med för att vara i corona-dagboken.
Sorry, men vi har inte sett solen i New York på flera dygn. Det bara regnar och regnar, senaste dygnet från resterna av orkanen Zeta, och som sagt:
There’s a bad moon rising.

Sida 3 av 38
  • Tjänstgörande redaktörer: Love Isakson Svensén, Emma Lindström och Emelie Perdomo
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB